Om den berömda kyssen och en socialdemokrati i motvind

Kommer hem efter en lång årsmöteshelg med Stockholms socialdemokrati och försöker läsa in mig på lite vad som har hänt i omvärlden medan jag fördjupat mig i diskussionen om de runt 300 motioner om allt från kommunala replokaler för unga musiker till ekonomisk demokrati på EU-nivå som mötet hade att ta ställning till. Och jag skulle väl ljuga om jag påstod att bilden i media av tillståndet inom arbetarrörelsen och socialdemokratin motsvarar den glädje och framtidstro jag stött på bland partivänner och entusiaster under de senaste dagarna.

Det är nu inte första gången det är på det här sättet. Jag gick med i SSU någon gång 1991, när ungdomsförbundet beroende på stämningsläget just då lät trycka upp de legendariska knapparna med texten "det är inte anti att vara sosse, det är kult". Det som kanske känns lite extra tungt just nu är däremot att socialdemokratins uppförsbacke kommer i samma stund som skillnaderna i politiken mellan vänster och höger är så stora och så tydliga och där jag tycker det är så uppenbart att det är den socialdemokratiska politiken det här landet behöver.

Men låt mig ta det där med "kyssen" som exempel på vad jag menar med uppförsbacke. Jag har tidigare skrivit om att en av de entydigaste fördelar med Mona Sahlin som partiledare för socialdemokraterna är den modernisering av det socialdemokratiska idéarvet när det gäller frihetsfrågorna det innebär. "En av Mona Sahlin otvetydiga fördelar är det uthålliga och medvetna engagemang hon haft när det gäller att bekämpa ... förtryckande strukturer - som exempelvis diskrimineringen av homosexuella" skrev jag exempelvis tidigare här på bloggen.

Den här kampen har naturligtivis skett både inom och utom socialdemokratin. Och det är mot den bakgrunden som den berömda kyssen när Sahlin pussar Ulrika Westerlund för att fira de könsneutrala äktenskapen i slutet av förra veckan måste ses. En spontan glädjeyttring från en person som investerat oerhört mycket personligt (och fått ta inte så lite stryk) i denna fråga under väldigt lång tid.

Men det är inte så det tolkas. Dagens Media går direkt på talepunkterna från Rosenbad och låter "experter" kommentera det "pr-mässiga" i detta "trick" och föga överaskande komma fram till slutsatsen att Experter sågar homokyssen. Centerpartisten Magnus Andersson blåser på och hävdar med en argumentation som leder tankarna till bevara kärnfamiljefolket (fast tvärtom, så att säga) att Sahlins kyss förminskar homosexuellas kärlek.

Det riktigt allvarliga med denna typ av attacker är naturligtvis att det underblåser den fördomsfulla bild av engagemang i HBT-frågor som någon sorts ytlig trendpolitik som annars odlas mest hos konservativa och reaktionära krafter. (För mer utvecklade resonemang på det temat se exempelvis här eller här.) Och att CUF:aren Andersson sätter partinyttan framför kampen för lika rättigheter är kanske egentligen mer att beklaga än att överraskas av. Men jag tycker mig ändå se någon typ av större drama som egentligen utspelar sig.

Det finns helt enkelt någon typ av misstänksamhet här som jag inte såg för bara något år sedan. Vi vet att Mona Sahlin är rakryggat engagerad i HBT-frågorna. Det finns säkert de som inte gillar den saken särskilt mycket. Men att det är ett äkta engagemang har jag faktiskt inte upplevt någon ifrågasätta tidigare.

Och så har det varit ett tag nu. Precis som det var för de borgerliga partierna runt förra sommaren. Hur än Fredrik Reinfeldt vände sig i skuggan av FRA-striden så hade han hela tiden rumpan bak. Socialdemokratin kunde - om man ska vara helt ärlig - mest luta sig tillbaka och njuta av skådespelet. I den mediala domstolen hade den borgerliga regeringen redan dömts ut som förlorare och klantar.

Och då återvänder jag i tankarna till helgens årsmöte. Till alla de engagerade, kunniga, insatta och medvetna inlägg som yttrades från talarstolen i ABF-husets Z-sal. Och jag tänker på vad som händer med världen, med Sverige, just nu, på vilka som är de verkliga skillnaderna i svensk politik för stunden. Och jag tänker att under den där ytan av medial dramaturgi, spel och spinn finns en verklighet där de politiska beslut som faktiskt fattas spelar roll och på riktigt förändrar saker för verkliga människor.

När ett fotbollslag går från att leda med två-noll till att det plötsligt är lika (och motståndarna har press) skapar det ett särskilt psykologiskt läge. Där befinner sig arbetarrörelsen just nu. Personligen tror jag att det bara finns ett sätt att komma ur det. Det handlar om att fokusera på de egna styrkorna. På jobben, på politiken. Och sedan bara sätta fart framåt.

Efter helgens årsmöte känner jag mig personligen väldigt taggad att göra det. Lite för att jag har en tjurskalle i mig som föredrar när det blir lite tufft. Men framförallt för att det handlar om så oerhört viktiga saker som står på spel. Krisen har på något sätt understrykt den saken med all önskvärd tydlighet. Det är helt enkelt på riktigt nu.

Mer om årsmötet skriver bland andra Dag och Alexandra. Läs även andra bloggares åsikter om politik, socialdemokrati, mona sahlin, socialdemokraterna i stockholm, hbt, kyssen och annat intressant