söndag, april 08, 2007

Trots att jag inte är en Bokhora; en lång text om deckare (del två av fyra)

Jag fortsätter min vandring längs min egen deckarkonsumtion genom tiderna (del ett kan du läsa här). Och jag har kommit fram till tonårens kioskdeckare. Och vad känns då rättare än att börja med den tuffaste av de tuffa; Mickey Spillane och hans Mike Hammer.

Mike Hammer är den figur Raymond Chandlers Philip Marlowe faktiskt inte var. Han var sliten, cynisk, smått reaktionär, klädd i trenchcoat och lika snabb med pistolen och nävarna som med käften. Och nej, det klassas säkert inte som särskilt god litteratur men jag vet fortfarande få slut som är så genomhårda som det i, säg, ”Hämnden är min”. (Ok här kommer en spoiler man jag kan bara inte låta bli; ”h-h-hur kunde du, flämtade hon … Det var enkelt, svarade jag” – Jesus, jag får fortfarande rysningar.)

Och om pusseldeckarna jag inledde med talade främst till hjärnan, handlar det här om att gå direkt in i hjärtat. Det är känslor för hela slanten. Märkliga sådana, ibland, men dock känslor. Det handlar om hämnd, rättvisa, spänning (förvisso); men mycket testosteron, mycket av samma sak som du eftersträvar när du åker berg-och-dalbana; en känsla av att utsätta dig för fara, att du gör allt det där du aldrig någonsin skulle drömma om i verkligheten (och tur är väl det) att du äntligen får sätta dit den där översittaren med en rejäl smäll på käften; allt medan du befinner dig tryggt i din läsfåtölj (eller som i mitt fall; en madrass på vinden uppe i Hälsingland.)

Nåväl. Från Spillane följde jag så trådarna bakåt och kom i kontakt med vad som måste anses vara föregångarna; den tidigare nämnde Raymond Chandler och hans genrekollegor som exempelvis Dashiell Hammett. Och det här är riktigt bra böcker. De flesta av oss har nog sett en eller flera av deras böcker filmatiserade med exempelvis Humphrey Bogart i huvudrollen, och även om dessa filmer är helt fantastiska tycker jag ibland att det är lite synd hur de på något sätt så fullkomligt fått prägla bilden av författarskapet som ligger bakom (såg i och för sig Altmans version av ”Långt farväl” på cinemateket häromsistens vilket påminde om att det går att tolka på andra sätt, också.) Hursom, har man inte läst Chandler eller Hammett så har man definitivt missat något. Visst spelar de delvis på samma känslosträngar som Spillane, men här kombineras det med mycket mer av intelligens, stil, underliggande budskap och allt det som utmärker vad jag tycker är en riktigt god litteratur (och ena riktigt bra deckare med, för den delen.)

En naturlig fortsättning, delvis men bara delvis bort från det hårdkokta spåret följer av sig självt: Ed McBain. Det går nog inte att räkna hur många kvällar och nätter jag spenderat i sällskap med Steve Carella och hans kollegor vid det 87:e polisdistriktet. Och de skickliga poliserna har alltid erbjudit ett lika gott sällskap. (Jag vet att ”McBain” var sur på skaparna bakom legendariska teveserien ”spanarna på Hill Street” för att de på något sätt skulle ha stulit hans koncept, men förutom att både böckerna och serien tar sin utgångspunkt från ett antal poliser på en polisstation har jag väldigt svårt att förstå detta. ”Spanarna” handlar om det vardagliga lunket på en polisstation, McBains böcker är deckargåtor. Och det är faktiskt helt olika saker.)

För ett tag sig fick jag för mig att läsa igenom det tjugofemtal 87:e-deckare jag har hemma i bokhyllan i kronologisk ordning, och det var en väldigt intressant upplevelse. Kvinnosynen blir väl aldrig riktigt författarens styrka, men den är etter värre i början än senare. Man kan också se en tydlig radikalisering i de böcker som var första jag kom i kontakt med, och som jag kanske fortfarande gillar bäst, de som skrev mot slutet av sextio- och början av sjuttiotalet. Det är främst när man läser dessa man förstå kopplingen till våra svenska varianter, Sjöwall-Wahlöö och deras böcker om Beck och hans kollegor.

Nu har vi alltså kastat in ett ytterligare element här; förutom själva pusselgåtan (som hos Christie) och det hårdkokt tuffa (som hos Spillane) har vi också det samhällsengagerade. Ska en bra deckare vara ”politisk”? Mer om detta i nästa del.

Hela denna lilla serie är inspirerad av bloggen Bokhora och deras deckartema

Andra bloggar om: , , , , , och annat intressant

13 kommentarer:

Anonym sa...

Fredde här. Klart att en sosse som du ska prata om samhällsengagemang i deckare. Vad tycker du om SVT-kritiker som sågar filmer p.g.a. deras politiska syn?

Johan Sjölander sa...

Hej Fredde. Det får du snällt vänta tills nästa del för att få veta...

(om du tänker på filmatiseringen av Frank Millers 300 , fö, så skulle jag kunna skriva en hel del om den - är en gammal Millerfan sedan jag var typ tio. Men det tänker jag inte göra här. Eftersom detta handlar om deckare. men vem vet, kanske någon annan gång.)

Anonym sa...

Roligt tema, Johan. Och ett namn hoppade ut från sidan, Dashiell Hammett som jag aldrig läst. Jag har just läst mig igenom en nutidens serie om dåtiden av Laurie R. King, hennes Mary Russell och Sherlock Holmes-böcker som är fascinerande. Den första var "The beekeeper's apprentice" och den senaste "Locked rooms". I den senaste hjälptes Mary och Sherlock av Hammett som Sherlock råkade träffa när de var i San Francisco. Tidsbeskrivningarna är verkligen fina; även händelser som jordbävningen 1906 verkar väl undersökta.

Serien handlar om den "verkliga" Sherlock Holmes och Mary som blir hans assistent. Genom Sherlocks bror Mycroft som arbetar inom brittisk "intelligence" hamnar Sherlock och Mary i olika världsdelar och...ja läs själv; kan rekommenderas om du inte redan har läst Laurie King förstås! Då och då träffar man på antydan om Arthur Conan Doyle också och hans fiktiva Holmes. Det blir lite quirky ibland.

Och nu har jag just läst min första där Kate Martinelli i San Francisco är polisdeckaren, av samma författare. Av ett underligt sammanträffande är offret, "the vic(tim)" en Sherlock Holmes-afficionado som samlar på Sherlock Holmes-och Doyle-pinaler, etc.

http://www.laurierking.com/

Har alltid gillat Sjövall-Wahlöö och köpt på sverigebesök. Men de finns på bibliotek i översättning också. Men tråkigt att Beck alltid är förkyld och bedrövlig och att kaffet alltid smakar så gammalt och uselt! :)

God läsning!

A-K

Johan Sjölander sa...

Hej AK, tack för kommentaren. Har inte läst Laurie King, men blir sugen efter att ha läst din beskriving.

Vad gäller Hammet så är tycker jag att Chandler är något bättre, men därom tviste de lärde. Annars är han väl mest känd som författaren bakom boken som blev filmen om den där berömda riddarfalken från Malta...

Att Beck alltid är förkyld och att kaffet alltid smakar gammalt och uselt, så är det tyvärr att vara svensk litterär deckare:-) Ingen glamor där inte. Långt ifrån Miami Vice om man så säger...

Anonym sa...

En sån här tråd utan att nämna Elmore Leonard är helt omöjlig. Mannen som av en enig kritikerkår världen över anses som den kanske störste någonsin.
Jag roade mig med att skriva en liten text om honom medan jag värmde upp fingrarna på min blogg. Känns som jag skulle kunna tillägga en del - eftersom Elmore skrivit ett par lysande böcker som har en tung politisk sida - nämnas kan Banditer, i vanlig ordning LYSANDE översatt av Einar Heckscher, och Pagan Babies, som har sin bas i folkmordet i Rwanda.
Förutom att vara den som i stort sett kan sägas ha uppfunnit den moderna västernfilmen efter andra världskriget, har han också skrivit en rad böcker om personer på samhällets mörkare sida, men också om vanliga snutar och skurkar.
Den som känner för det kan ju kolla här
http://utsiktfranetttak.blogspot.com/search?q=elmore+leonard

Johan Sjölander sa...

Tack, Calle. Alla uppmanas att läsa postningen om Leonard; själv läste jag inte Banditer (som är bra) förrän för något år sedan, och det är faktiskt det enda jag läst av författaren. Men jag ska. (Måste få bort det där synintrycket av George Clooney som dyker upp så fort jag hör hans namn, bara...)

Anonym sa...

Usch vad avundsjuk jag blir på dig som har såååå mycket kvar att upptäcka. Själv har jag letat upp i stort sett allt han skrivit - även obskyra noveller som bara hittas på internetantikvariat, och knappt det, och än har jag inte blivit besviken.

Och jag tycker du kan revidera din uppfattning om George Clooney - mannen som ligger bakom Good Night and Good Luck visade sig ha oanade kvaliteter när man kommit bakom den bildsköna ytan. Fram trädde istället en riktigt radikal filmskapare som roat har konstaterat att han smög med sina åsikter tills han blivit etablerad - och då började han producera filmer som är viktiga...

Men du kanske sitter i samma situation som jag satt i - det är svårt att gilla nån som får kvinnorna i ens närhet att smälta...

Johan Sjölander sa...

Håller egentligen med dig där om Clooney (märkligt hur mycket lättare det var att tycka om honom när han gick upp i vikt, för övrigt ;-)

Men var ska jag börja? Som sagt, Banditer har jag läst. Vad är prio två på Leonard-listan?

Anonym sa...

Jag ska fundera under kvällen och göra en liten lista. Och nog för att Elmore är rent lysande men Einar Heckschers översättningar är nog bland det styvaste jag sett i genren! Kika in lite senare!

Anonym sa...

Åh vad roligt att horan inspirerar!

Johan Sjölander sa...

Caronlie; absolut!

Anonym sa...

Det är just för att Beck alltid är förkyld och bedrövlig som jag gillar honom. Även om det är tråkigt :)

Tack för alla bra förslag, y'all!

Andra jag läst en del av är Ngao Marsh och Faye Kellerman.

Johan Sjölander sa...

Hej igen. vill bara påpeka att del tre i denna lilla serie nu är upplagt. Följ länken längst ner i inlägget ovan bara.