Förtroendet för regeringen rasar

Opinionsinstitutet Novus opinion har på uppdrag av TV4 undersökt vilket förtroende svenska folket har för regeringen och dess ledamöter (via Politikerbloggen). Och om jag var borgerlig partistrateg skulle jag drabbas av akut skrämselhicka när jag gick igenom siffrorna. Några axplock (själva undersökningen hittar du här):

• Samtliga borgerliga ministrar utom två (som ligger kvar på samma siffror) har tappat i förtroende sedan oktober förra året. Statsminister Fredrik Reinfeldt har exempelvis gått från ett betyg på 3,6 (på en femgradig skala) till 2,8.
• Andelen som känner ett stort förtroende för regeringen har rasat från 25 procent oktober förra året till 12 procent. Bara sedan juni i år har andelen sjunkit med tre procentenheter.
• Andelen som däremot känner ett ”mycket litet” förtroende har gått från 13 procent upp till hela 34. Dessutom känner 15 procent ett ”ganska litet” förtroende (jämfört med tio tidigare). Nästan halva folket känner alltså ganska eller mycket litet förtroende för regeringen, jämfört med en fjärdedel i oktober förra året.
• Sämst betyg i regeringen får Tobias Billström, med 2,1. Bäst får Carl Bildt med 3,0. Men då ska man ha i minnet att Bildt ändå har rasat från sin tidigare topposition med ett betyg på 3,9. Mest okänd i regeringen är socialförsäkringsminister Christina Husmark Pehrsson (m), som 48 procent uppger att de inte vet vem hon är.
• En minister sticker ut en smula och har i den senaste mätningen gjort ett rejält skutt uppåt på förtroendeskalan. Vem? Jo, före detta försvarsminister Mikael Odenberg naturligtvis, som har ökat sitt förtroende med 0,5 sedan junimätningen.

Nu får vi se om regeringen och dess stödtrupper tar intryck av dessa siffror och börjar fundera över vad det är som gått fel. Eller om man fortsätter i invanda fotspår och hoppas att räddningen ska ligga i någon framtida frälsare (tidigare var det sysselsättningen och skattesänkningarna, nu har jag börjat förstå det som att det är det svenska ordförandeskapet i EU som gäller). Då ödmjukhet hittills inte varit sittande regerings paradgren törs jag faktiskt känna mig rätt säker på att det blir det senare.

Andra bloggar om: ministerbarometern, opinion, politik, regeringen, alliansen, förtroende, fredrik reinfeldt, mikael odenberg och annat intressant

Moderniseringen av (s)

Det var först när jag nu i veckorna satte mig ner och läste igenom Erik Fichtelius intervjubok med avgångne partiledaren Göran Persson som jag verkligen insåg vilken modernisering av socialdemokratin valet av Mona Sahlin trots allt har inneburit. Partiets yttersta ledning har med detta tagit steget från 50-talets brukssamhälle till dagens betongförorter när det gäller perspektiv och utgångspunkter. Och även om jag tillhör den grupp som faktiskt gillande Persson – inte minst för hans tydliga klassengagemang – så är jag den förste att erkänna att denna utveckling är både välkommen, nödvändig och befriande.

En av nätets mer begåvade höger- eller åtminstone centerbloggare Henrik Sjöholm gör idag en riktig iakttagelse när han konstaterar att Mona Sahlin nu på allvar börjar synas i politiken (utgångspunkten för hans resonemang är dagens utspel i försvarsfrågan). Som borgerlig drar han slutsatsen att detta ställer högre krav på alliansregeringen att bjuda upp till match, och det är lätt att förstå hur han tänker. Om jag var alliansförespråkare skulle jag också känna mig bekymrad över hur litet det folkliga stödet för den egna politiken trots allt är.

Men frågan om hur modernisering av (s) ska se ut framöver är naturligtvis större än bara en del av det dagliga politiska spelet. Som socialdemokrat tycker jag också att frågan är större än bara hur vi utvecklar oss för att bäst möta den borgerliga regeringen – det handlar framförallt om hur vi skapar en politik som på allvar kan göra samhället jämlikare och dess medborgare friare. Och där är det framtoningsskifte som partiledarbytet inneburit bara en början.

DN publicerar idag en lång och lite spretig artikel där de försöker fånga detta lite större perspektiv. Och det blir till en blandning av smått och stort. Den nödvändiga självkritiken när det gäller skol- och arbetsmarknadspolitiken kommer fram, men också skiftet till en mer propalestinsk linje i mellanösternfrågan, betoningen av ”plikt”-begreppet (dvs att alla förväntas även bidra till samhället efter förmåga, och inte bara erhålla efter behov), förbättrade relationer till de andra oppositionspartierna samt en hel del resonemang om vad själva regeringsförlusten inneburit, inte minst personellt.

Vad som jag tycker kanske missas i dagens artikel är att den modernisering de försöker fånga faktiskt är en ganska omfattande kollektiv process. Det socialdemokratiska partiet är inget aktiebolag som ger vd fria händer att efter eget huvud utforma politiken. På samma sätt som att bilden av socialdemokratin utåt faktiskt inte bara är den av partiledaren (även om den blir viktigare och viktigare), utan också av mängder av andra, och då tänker jag inte minst på lokala företrädare.

De senaste veckorna har jag exempelvis varit inblandad i många väldigt givande skolpolitiska diskussioner med anledning av det partirådslag som nu håller på att genomföras. Och så är det och ska vara – socialdemokratisk skolpolitik är någonting som utformas gemensamt av socialdemokrater runt om i landet (i dialog med många andra, en viktig del av rådslagsarbetet har varit att sträcka sig utanför den egna partiorganisationen), och som sedan också ska genomföras på bred front av många företrädare. Sahlins utmaning här är alltså lika mycket att lyssna och ödmjukt ta in, som att peka på uppenbara problem och nödvändiga frågeställningar. När det gäller skola, men även på andra områden som exempelvis arbete och välfärd.

Och kanske är det i detta attitydskifte som den verkliga moderniseringen sker. I synsättet att politik inte är någonting som kommer uppifrån och som sedan trycks ner på folket, utan tvärtom är ett sätt att artikulera och fånga upp åsikter och idéer nedifrån och upp. Det bådar i sådana fall gott, inte bara inför valet 2010 utan framförallt för tiden efter den kommande valsegern.

Andra bloggar om: mona sahlin, politik, socialdemokrati, modernisering, förnyelse, demokrati, göran persson, politisk ideologi och annat intressant

Det bidde inget jobb, det bidde en handlingsplan

Före valet hette det från moderaterna att arbetslösa skulle garanteras jobb inom fem dagar. Den 15 september i år säger ansvarigt moderat kommunalråd Ulf Kristersson att ”[a]tt ordna ett jobb inom fem dagar, det är ju omöjligt” och att det snarare handlar om ”att inom fem dagar få en individuell plan.” Och om någon kan ha uppfattat saken annorlunda beror det på att moderaterna tidigare uttryckt sig ”slarvigt”.

Jag skrev igår om hur viktigt löftet om jobbgarantin var för att förklara de moderata valframgångarna i områden som Skärholmen. Nu visar det sig att vad alliansen kan erbjuda långtidsarbetslösa snarare är (ytterligare en) handlingsplan.

Ali Esbati skriver riktigt bra om detta - och han har även hittat ett stort antal citat som gör att man kan följa det moderata valsveket i detalj. Så läs hans inlägg, och sprid!

Andra bloggar om: politik, arbetslöshet, stockholm, moderaterna, jobbgaranti, ulf kristersson, valsvek och annat intressant

Så vann moderaterna Stockholm

Löften om jobb åt alla inom fem dagar, och kraftfulla (vårdnads)-bidrag åt de kvinnor som hellre ville stanna hemma med barnen. Para detta glädjebudskap med allmänna utfärstelser om rätten att köpa sin lägenhet, och att ordning och reda skulle införas genom hårdare tag mot buset, så har du den moderata valrörelsen i Skärholmen - en valrörelse som ledde till att partiet fördubblades i området (till en fortfarande rätt låg nivå, ska sägas).

Mot den bakgrunden är det inte konstigt att det idag frodas en stor besvikelse mot vad det sedan blev av den borgerliga alliansen, i Skärholmen precis som i andra områden. Detta skildras idag i en läsvärd artikel i DN (se här). I tidningen publiceras också nya opinionssiffror som visserligen inte visar på en lika tydlig kantring åt vänster som tidigare men där riktningen ändå är kristallklar - framförallt moderaterna har tappat och socialdemokratin går upp.

Opinionssiffror är nu ingen exakt vetenskap. För några veckor sedan var det maktskifte, här lyckas borgerligheten med en hårsmån trots opinionstappet behålla majoriteten. Och där någonstans ligger väl verkligheten. Frågan om vilka som ska få styra huvudstaden efter 2010 är fortfarande öppen.

Men att besvikelsen är stor bland många tidigare alliansväljare är dock inget som går att komma runt. Carin Jämtins och alla andra stockholmssossars jobb nu är att lyckas formulera en socialdemokratiskt politik som gör att de återigen kan hitta hem i en moderniserad socialdemokrati (utan den barlast personstriderna och det eländet innebär under förra mandatperioden, ska tilläggas).

PS: DN:s analytiker Anders Sundström försöker nedtona opinionsskiftet genom att påpeka att ett lika stort skifte mellan majoritet och opposition skedde efter valet 2002 (se här). Han glömmer att påminna om bakgrunden (någon som minns det där med trängselskatten?) samt berätta hur det gick i det efterföljande valet (den dåvarande majoriteten åkte som bekant ut). Kanske värt att ha i minnet. DS

Andra bloggar om: politik, stockholm, opinionssiffror, valet 2010, skärholmen och annat intressant

Nu ska SL-resenärerna pröjsa den borgerliga trängselskatten

Den borgerliga majoriteten i Stockholms läns landsting höjer SL-taxan med 70 kronor i månaden. Det har framkommit idag (se här och här). Och jag kommer säkert att återkomma ofta till detta. Men en sak i trafiklandstingsrådet Christer G Wennerholms (m) argumentation för förslaget får mig att studsa extra högt. Det är när han i princip säger att höjningen behövs för att vi ska kunna ha kvar de extra busslinjer som krävs efter att trängselskatten återinförs.

Tanken med trängselskatt är annars att det ska bli mindre lönsamt att ta bilen och mer lönsamt att åka kollektivt. På det sättet vinner både miljön och framkomligheten för de som trots allt måste använda sig av våra vägar (tex yrkestrafik, som inte minst bussar). Det var därför en del av intäkterna under det förra försöket gick till just SL och kollektivtrafiken. Och i den folkomröstning som hölls var det en av förutsättningarna att det skulle fortsätta vara på det sättet.

Det struntar som bekant vår nya regering i. Och nu visar sig effekterna. Kollektivresenärerna får betala moderaternas trängselskatt. Även i form av dyrare SL-taxa. Och moderaterna lokalt bara slår sig för bröstet. Kanske för att deras väljare inte tycker att 70 kronor är särskilt mycket att bråka om. Eller så åker de inte ens kollektivt. Vad vet jag?

Illa, är det hursomhelst. Fortsättning lär följa.

Andra bloggar om: sl, sl-taxan, trängselskatt, politik, stockholm, christer g wennerholm och annat intressant

Och högeralliansens namn är KÄRLEK

Nu har jag sett det på två ställen. Först var det Claes Arvidsson på svenskans ledarsida som hävdade att den borgerliga budgeten i Stockholms stadshus kännetecknades av ”medkännande” (vi andra såg väl mest skattesänkningar av klassiskt högersnitt). Och sedan Björn på Bloggen Bent som på fullt allvar menar* att dagens utspel i sjukförsäkringsfrågan framförallt är ett utslag av empati (något som exempelvis de sjuka själva verkar ha lite svårt att hålla med om).

Och jag undrar om inte detta är tecken på en ny strategi, eller åtminstone ett nytt tankesätt. Nu ska svenska folket fås att förstå vilka goda människor de där högerpolitikerna är, egentligen. Vilken kärlek som vägleder våra nya makthavare. Bilden av rika som hänsynslöst skor sig själva på sjuka och arbetslösas bekostnad har helt enkelt blivit lite för besvärande.

Så nu ska här lovebombas. Nu ska här förklaras. Att det är omsorg om oss vanliga människor som ligger bakom varenda nedskärning. Nu ska den hårda politiken kläs i aldrig så mjuka ord.

Jag tror nu inte att det kommer att fungera. Alls. Men det skulle ändå inte förvåna mig ett dugg om vi får se mycket mer av den här varan framöver. Svenska folket ska kramas in i högerburen. Ställer krav gör man för att man bryr sig. Och skär ner gör man av omsorg. George Orwell småler nog igenkännande, där uppe i sin himmel.

*) ska man vara riktigt noggrann säger han aldrig exakt så – han bara menar att allt motstånd mot regeringens planer måste bero på empatilöshet. Men det ligger väl en smula i samma härad.

Andra bloggar om: politik, politisk retorik, kärlek, regeringen, högeralliansen, opinionsbildning och annat intressant

Superhjältar och kriget mot terrorismen

Igår var jag med om två kulturella upplevelser. Först sträckläste jag Jan Guillous anti kriget mot terrorismen-bok ”Fienden inom oss” och sedan fastnade jag - sent omsider ska erkännas - framför superhjälteteveserien ”Heroes” på Tv4. Boken var riktigt bra, roligare än ”Madame terror” (som faktiskt var lite trist bitvis), och förmodligen angelägnare än ”Tjuvarnas marknad” (vilken dock var betydligt skojigare, inte minst förhörsscenerna med östermalsbratsen som fick mig att må bra i flera veckor efter att jag läst dem). Och teveserien verkar lovande, den med.

Man kan tycka att det måste vara mil emellan superhjältar och kriget mot terrorismen. Men lustigt nog finns det faktiskt en beröringspunkt. En av de största händelserna i serietidningsvärlden under senare tid är nämligen Marvels fomidabla ”Civil war” – som nu håller på att ges ut på svenska.

Titeln ”Civil war” syftar till det inbördeskrig som bryter ut mellan de olika figurerna i Marvels universum efter det att en ny lag om obligatorisk registrering av superhjältar träder i kraft. Bakgrunden är en strid som gick överstyr (tidstypiskt nog i samband med inspelningen av en ny superhjältedokusåpa) vilket resulterade i ett stort antal oskyldigas död (varav flera barn). Det blir droppen som får bägaren att rinna över, och myndigheterna bestämmer sig för att det nu en gång för alla måste vara slut på maskerade superhjältar som fritt springer omkring utanför all ordning och kontroll. Iron Man tar på sig ledarskapet för dem som vill följa lagen, och menar att registrering är bäst för alla parter, medan hans gamle partner Captain America istället ställer sig i spetsen för det mer anarkistiska motståndet.

Några djupare insikter om tingens ordning kommer man nu inte få av att läsa ”Civil war”. Däremot är serien väldigt intressant ur två perspektiv. Dels, för att Marvel liksom aldrig fullständigt tar ställning. Både Iron Mans ständiga moraliska grubblerier och motståndarlagets rebelliska ”non serviam”-attityd skildras med sympati och respekt. Det handlar helt enkelt inte enbart om onda mot goda, utan en för superhjälteserier ovanligt nyanserad konflikt.

Men än viktigare är att Civil war drar den symboliska betydelsen av superhjälten ett steg lägre. Alla ni som sett filmerna om X-men (eller, ännu hellre, faktiskt läst serien) vet att mutanterna i Marvels värld fått representera utanförskap, främlingar, de avvikande. Mutanten har fått representera den andre, den som inte är som normen. Med ”civil war” utsträcks den liknelsen till att handla om alla superhjältar. Och den stora frågan som ställs blir här hur man ska förhålla sig till samhället i stort, till det normala. Bli lydiga verktyg i dess tjänst eller fortsätta göra uppror och hävda sin särart?

Och den politiska fonden går inte att ta miste på. Det handlar om registrering, övervakning, ett säkerhetstänkande som fått ta över och gör att annan hänsyn (som till den personliga integriteten, tex) får träda åt sidan. Civil War är helt enkelt superhjälteserier post 9/11. Och Marvel ger oss inga helt självklara svar på hur vi bör förhålla oss (även om ett tydligt motstånd mot själva registreringsivrarna finns där som ett grundtema, skulle jag vilja hävda).

Sverige har fått en ny handelsminister. Vad jag har kunnat förstå det har hon under sin tid som riksdagsledamot profilerat sig hårt som en hök i kriget mot terrorismen. Och denna lilla populärkulturella utvikning är naturligtvis inte avsedd som någonting annat än just en sådan. Även om man kan ha många viktiga politiska samtal utifrån en tecknad superhjälteserie som ”Civil war”.

Och nota bene. I Marvels värld behåller superhjältarna sina trikåer. Till skillnad från i Heroes, alltså. Guillous superhjältar klär sig som de alltid har gjort. I superintelligens, integritet, mod och fina franska viner.

Läs mer om Heroes här och här. Jag avvaktar för övrigt med några mer djupgående analyser av just den serien tills jag hunnit se lite mer. Marta Axner har dock skrivit bra om både Heroes i och behandlingen av teveserier som kulturyttringar i allmänhet, du hittar hennes inlägg här.

Andra bloggar om: jan guillou, fienden inom oss, kriget mot terrorismen, superhjältar, marvel, civil war, heroes, superhjälteserier, kultur, teckande serier, populärkultur och annat intressant

Så regeringen vill inte BARA jävlas med de sjuka?

”Men det här handlar inte bara om ett bortre datum för sjukskrivningen och om att dra åt tumskruvarna på de sjukskrivna” Fredric Federley till DN (min kursivering).

Så skönt.

Med anledning av den "reform" av sjukförsäkringen regeringen idag presenterar. Läs mer om den här och här

Andra bloggar om: politik, sjukskrivningar, fredric federley, regeringen, alliansen och annat intressant

Sista månaden (bloggtips, närakuter och dagisplats)

Jag är nu inne på min sista månads pappaledighet. Känns lite märkligt, jag har trots allt inte varit på jobbet sedan februari i år. Men den elfte oktober - när Ingrid fyller ett - bär det av igen. Och igår nåddes vi dessutom av det glädjande beskedet att vi också får en dagisplats, inte alls i andra ändan stan som vi befarande utan på en (vad det verkar) genomtrevlig liten förskola bara några minuterns promenadväg från lägenheten, här i Hässelby.

Ett eländigt hälsotilsltånd och vissa uppkopplingsproblem har som ni sett gjort att det inte blivit så mycket bloggat de senaste dagarna. Men vad gör det när det skrivs så mycket annat klokt. Tre inlägg som jag särskilt skulle vilja plussa för är;

• Morgan Johansson skriver om vårdnadsbidraget och integrationen. Ord och inga visor. Morgan är en av socialdemokratins skarpaste debattörer. "Orädd", är ett ord som faller en på läppen. Här visar han återigen prov på detta.
• Socialdemokratiska studentförbundets ordförande Kajsa Borgnäs skriver om kunskapskapitalismen. Vad hon i praktiken efterlyser är ett större grepp om hela systemet med friskolor. Kajsa är en av de personer jag har träffat på inom politiken som närmar sig densamma med störst allvar. I en värld av ironiska blinkningar och sarkastiska kommentarer känns detta oftast väldigt befriande. Dessutom är hon klok. Vilket hon inte minst visar prov på i detta inlägg.
• Så till sist (men inte minst) - missa inte Calle Fridén på sin byggjobbarblogg formulera den mest träffande beskrivningen av landets småföretagare jag sett på länge. Nyckelformuleringen är nog denna: "Tanken på att småföretagandet ... skulle vara en främmande företeelse är ju rent hårresande. Vi känner alla frisörer, taxichaffisar, massörer eller små butiksägare. Och vi vet att de är som vi andra är mest - de blir också fulla på lördag, kollar på fotboll, köper skvallertidningar och gnäller på vädret." Så långt från romantiserande flum man kan komma - och därmed uppfriskande ärligt. Och skulle dessutom kunna utgöra underlag för en hel studiecirkel om småföretagarens position i det moderna klassamhället.

Som sagt. Tre bra lästips. Själv tänkte jag nu ta och ägna mig en smula åt min dotter som borde vakna från lunchvilan vilken stund som helst nu. Den där månaden känns plötsligt bara alltför kort...

PS: Och så en glädjande betraktelse från landstingsvärlden. I söndags kväll var vi för första gången på närakuten. Vi ringde först sjukvårdsupplysningen för barn, blev väldigt väl bemötta men fick rådet att ändå åka in och kolla (för säkehets skull). Nåväl, vi ringde och bokade tid och fick utan problem komma in samma kväll på Närakuten i Bromma. Där blev vi återigen fantastisk bemötta av en urtrevlig sjuksköterska, det hela gick hur smidigt som helst och snart så var vi hemma igen. Ingenting att klaga över, ett exemplariskt fungerande sjukvårdssystem alltså.

Egentligen bara ett smolk i glädjebägaren. Närakuten i Bromma ska läggas ner. Den borgerliga alliansens i landstinget gillar nämligen inte den typen av valfrihet. Så kan det gå... DS

Andra bloggar om: föräldraledighet, pappaledighet, närakuter, Morgan Johansson, Kajsa Borgnäs, Calle friden, bloggtips, dagis, förskola, hässelby och annat intressant

Även borgerliga protester mot Filippa Reinfeldts vårdpolitik

”Att landstinget … gör besparingar i socioekonomiskt svaga områden motverkar direkt stadens ansträngningar för att bryta segregationen. En fungerande sjukvård är för många människor en förutsättning för att de ska kunna ta tillvara det som staden erbjuder i form av jobbgaranti, utbildning och samhällsintroduktion.” Det sa kristdemokraternas integrationspolitiske talesman i Stockholms stad, Henrik Ehrenberg, i ett uttalande, redan för någon vecka sedan med anledning av den nya vårdpolitik högeralliansen i Stockholms län med Filippa Reinfeldt i spetsen nu håller på att sätta i sjön.

Och det är naturligtvis välkommet att borgerliga politiker ställer upp mot de nedskärningarna i socialt utsatta områden alliansen håller på att genomföra. Än bättre vore det naturligtvis om parti- och allianskamraterna i landstingsfullmäktige också hörsammade Ehrenbergs uppmaning. Men istället så har nu Filippa Reinfeldt efter att även riksmedia tagit upp frågan tagit bladet från munnen och går ut försvarar sin politik (på SvD Brännpunkt, se här.)

Tyvärr så sträcker sig försvaret inte längre än till ytterligare ett försök att blanda bort korten. Hon hävdar att de tjänstemannauppgifter om hur systemet kommer att slå inte nödvändigtvis är korrekta. Men hon tar inte på något sätt avstånd från det som är hela pudelns kärna; att man tar bort den kompensationsersättning som tidigare utgick till vårdenheter i socialt utsatta områden.

Flera av oss som engagerat oss i denna fråga har fått kommentarer från en tjänsteman på landstinget som tyvärr inte vågar skylta med namn (se till exempel Peter Andersson). Och vad han (eller hon) säger är att uppgifterna i SvD och aftonbladet bara är toppen av ett isberg. Och tyvärr så finns det anledning att tro att det stämmer. Så i den meningen har alltså Filippa Reinfeldt möjligtvis rätt – det kan mycket väl bli värre än vad tjänstemännens beräkningar så här långt kommer fram till.

Oavsett vilket så är det uppenbart att detta handlar om klasspolitik. Och en sådan politik får förödande konsekvenser, långt utanför sjukvårdens område. Det ser till och med ledande kristdemokrater i Stockholms stad.

Andra bloggar om: sjukvård, sjukvårdspolitik, nedskärningar, förorter, klass, rättvisa, moderaterna, stockholm, stockholms läns landsting, filippa reinfeldt och annat intressant

Folkpartiet – de nya konservativa?

Hur ska man förstå Jan Björklunds politiska linje? Att han är en strateg och en taktiker och väldigt skicklig på att fånga upp olika strömningar i folkopinionen är en sak. Han har som få andra legat bakom det folkpartistiska konststycket att lyckas plocka populistiska politiska poäng på folks irritation över kepsklädda mobiltelefonpratande skolelever och språkokunniga invandrare. Men vad vill han, egentligen?

När jag nu läser kommentarerna runt Björklunds installationstal är det ett begrepp som osökt dyker upp i huvudet. Konservativ. Eller snarare socialkonservativ. Det finns den där gammaldags pliktmoralen som ständigt pockar upp. Tilltron till auktoritet och fasta normer. Omsorgen om den som faller, men aldrig utan ett uppfodrande ”ryck upp dig nu” på läpparna. Och kanske också i den enda egentliga politiska nyheten, när han öppnar upp för att begränsa informationsfriheten i syfte att värna den personliga integriteten.

Att taktikern Björklund skulle inse att inga väljarframgångar finns att vinna till höger om Maud Olofsson har jag länge misstänkt. Vad som snarare återstår blir därför egentligen ett försök att återupprepa moderaternas framgångsrecept från i höstas, att satsa på att vinna över s-väljare och andra mittensympatisörer. Samtidigt skulle en kursändring i rakt socialliberal riktning kanske framstå som alltför skenhelig.

Och då kanske socialkonservatism kryddat med en smula klassretorik är precis vad doktorn föreskriver ("arbetareklassens barn förlorar på kravlösheten", typ). I sådana fall blir det en klassisk match som socialdemokratin och övriga vänstern har att ta. Och då får vi inte underskatta den attraktionskraft den typen av retorik som Björklund försöker sig på kan ha bland breda väljargrupper. Samtidigt som jag, även om jag verkligen inte tycker att man ska underskatta den nye folkpartiledarens politiska skicklighet, kanske tror att de enorma förväningar som nu från borgerligt håll knyts till honom är lite väl överdrivna.

Det finns trots allt en verklighet där ute som påverkas av regeringens beslut, och det är mot den verkligheten alla borgerliga politiker kommer att bedömmas. Och än så länge finns det väl inget som tyder på att det skulle vara till någon fördel för högeralliansens partier...

Läs mer här, här, här och här. Henrik Sjöholm och Blogge Bloggelito ger också varsin intressant bloggreflektion på ämnet (från den högra planhalvan så att säga).

Andra bloggar om: Jan Björklund, folkpartiet, konservatism, socialkonservatism, liberalism, socialliberalism, politik, ideologi och annat intressant

Machiavelliskt maktspel bakom Odenbergs avgång?

Varför avgick egentligen försvarsminister Mikael Odenberg? Vi är många som ställt oss den frågan de senaste dagarna. En av de intressantaste funderingarna står högerekonomen Danne Norling för på sin blogg. Hans teori är att det hela är effekterna av ett raffinerat spel för gallerierna som till slut gick helt överstyr (du läser hela inlägget här).

Norling menar att det är en medveten strategi att provocera fram ett bråk med försvarsmakten, för att på det sättet ta loven av all kritik av regeringens ekonomiska politik som oansvarig. Problemet var att man drog denna taktik för långt. Eller som han själv skriver:

”I själva verket kan det vara ett optimalt missnöje från försvarsdebattörerna som är regeringens syfte. Genom att nedskärningarna leder till gny och knot i försvaret får opinionen ett psykologiskt intryck av att skattesänkningen är finansierad. Det skulle inte vara läge för Nuder att komma med kritik rörande 'underfinansiering' när försvaret är i uppror.

Men Anders Borg och Fredrik Reinfeldt har misskött taktiken. Odenberg var med på vissa reducerade nedskärningar. Det var ett misstag. I finansplanen kom myglarna tillbaka med större nedskärningar - med det ögonskenliga syftet att ånyo reta upp försvarsdebattörerna. Det blev för mycket för Odenberg som tog sin hatt och gick.”

Detta väcker naturligtvis en hel del frågor. För bilden framstår av statsminister Fredrik Reinfeldt inte bara som en machiavellisk maktpolitiker, utan dessutom som en ganska oskicklig sådan. Eller som Danne Norling (återigen) konstaterar i ett svar på en kommentar; ”Ja, hur kunde Reinfeldt ställa sig bakom Borgs myglande mot Odenberg? Det visar inte på något högsint ledarskap utan förefaller vara ett simpelt maktmyglande. En finansminister får bara inte ställa en annan minister inför fullbordat faktum utan förhandsinformation. Statsministern borde ha tagit Borg i örat. Att så inte skedde visar att Reinfeldt redan var införstådd. Bäva månde övriga ministrar i regeringen. Reinfeldt verkar vara en ny Göran Persson...”

Jag vet inte om Danne Norling har några källor till sina teorier, eller om det är mer lösa funderingar (min bild är nog att Norling åtminstone har vissa kontakter bland den politiska högern, så helt ute och cyklar är han knappast). Själv kanske jag vid en första genomläsning tyckte att det hela gav ett lite väl "konspirationsteoretiskt" intryck. Men oavsett vilket så understryker de det faktum att bilden av att Borg ”vann” mot Odenberg i frågan om försvarsanslagen och att det var därför den senare avgick är på tok för enkel.

Istället verkar orsakerna stå att söka i vilken ledarskapssyn som präglar den sittande regeringen och vilka metoder man anser vara berättigade för att uppnå olika typer av resultat. Och det är på det hela taget ett betydligt dystrare scenario…

Läs mer om affären Odenberg här, här , här, här eller här. Andra intressanta bloggkommentarer hittar du här, här, här och här.

PS: Jag tänker inte smutsa ner min blogg med att upprepa de olika anklagelseakter av personlig karaktär som på något mystiskt sätt dykt upp inte minst i bloggosfären sedan Odenberg gick. Men visst förstärker den typen av ryktessprindning bilden av att det är fult spel på gång. Nog om detta. DS.

Andra bloggar om: politik, danne norling, mikael odenberg, regeringen, fredrik reinfeldt, anders borg, makt, försvarspolitik, försvaret, analys och annat intressant

Hellre rik och frisk än sjuk och fattig

”I ett hemligstämplat material från hälso- och sjukvårdsförvaltningen, som SvD tagit del av, drabbas mottagningarna allra hårdast i Rågsved, Högdalen, Hagsätra, Vallatorp i Täby och Kallhäll. De förlorar omkring 40 procent av sina intäkter genom att ersättningarna ändras. Andra områden som råkar illa ut är ­Södertälje, Fittja, Rinkeby och Södermalm.Bland vinnarna märks Stockholms innerstad, Nacka, Bromma och Hussvalans läkarmottagning i Sundbyberg. De ökar sina intäkter med mellan 25 och 47 procent.” (ur dagens SvD)

Moderaterna tar pengar från sjukvården i områden med där människor har låga inkomster och är sjuka, och slussar dem dit det finns friska rika människor. Så ökar klassklyftorna i hälsan än mer. Att detta var på gång var ingen överraskning, men de hemliga papper SvD har fått tag på visar att bilden faktiskt är värre än jag kunde föreställa mig.

Klasspolitik, kallar Ingela Nylund Watz (s) det hela. I det har hon helt rätt. För vad Filippa Reinfeldt (m) alltså gör är att hon tar från de fattiga (och sjuka) och ger till de rika (och friska). Att alla vet att det är betydligt tyngre att bedriva sjukvård i områden med en hårdare social problematik, och att det därför krävs högre löner för att få läkarna att jobba där, är kunskaper den borgerliga landstingsmajoriteten låtsas bortse från i syfte att trumfa igenom sin omvända fördelningspolitik.

Jag har sagt det förr (se tex här och här): Det blir strid om detta. Och frågan är om ens de borgerliga kärnväljare som bor i de områden som tjänar på omläggningen kommer att ställa upp på en sådan orättvis sjukvårdspolitik. Tanken att så grundläggande nyttigheter som sjukvård ska fördelas jämlikt, och att detta innebär att områden med större behov också ska få större resurser, sitter djupt förankrad i den svenska folksjälen. Moderaterna visar nu med all önskvärd tydlighet att de trots den nya retoriken fortfarande inte ställer upp på denna jämlikhetstanke. Och alla som trodde att det faktiskt var något "nytt" med dagens moderater får sig en smärtsam tankeställare.

Joakim Hörsing, Svensson och Peter Andersson kommenterar bra

Andra bloggar om: sjukvård, sjukvårdspolitik, nedskärningar, förorter, klass, rättvisa, moderaterna, stockholm, stockholms läns landsting, filippa reinfeldt och annat intressant

Odenberg är inte den enda förloraren

Vem avgår - Odenberg eller Anders Borg? Det frågade jag mig här på bloggen den 28 juli i år. Den konflikt rörande det moderata partiets hjärtefråga försvaret som seglade upp efter finansministerns utspel i årets Almedalsvecka kändes helt enkelt så dramatisk att jag nog tyckte att det fanns fog för att ana rätt omfattande konsekvenser. Och nu tycks det onekligen som om jag fick rätt i att denna konflikt måste sluta med någons avgång.

Men samtidigt är det någonting här jag inte blir riktigt klok på. För vad jag har förstått det så har även finansministern förlorat slaget. De besparingar han föreslog i Almedalen har i praktiken skjutits på framtiden. Orsaken att Odenberg avgår är som jag förstår det heller inte de konkreta förslagen för de kommande åren, utan denna utredning om framtida besparingar, samt sättet försvarsmakten behandlas på av den sittande regeringen (en kritik som är lätt att förstå, att rikets säkerhet reduceras till en bricka i ett budgetförhandlingsspel känns nog inte så bra för någon av oss).

Det verkar alltså som om vi har tre förlorare här. Odenberg, som trots allt gör det enda rakryggade, tar sitt pick och pack och går. Och Anders Borg, som satte igång hela processen och ändå får finna sig återigen överkörd av partiledargänget när det kommer till de konkreta förslagen.

Men den stora förloraren är trots allt statsminister Reinfeldt. Som verkar fullkomligt ha tappat greppet. Frågan är hur länge detta håller? Sten Tolgfors har redan efterträtt två avhoppade moderata ministrar. Blir det regeringschefens egna portfölj han tar över nästa gång?

Läs mer här, här, här, här, här, här, här, här och här.

Andra bloggar om: politik, mikael odenberg, försvaret, fredrik reinfeldt, avgång, regeringen, alliansen, försvarspolitik, försvarsbudgeten, avgångar, och annat intressant

Varför har stockholmarna tröttnat på alliansen?

Om det vore val idag skulle Stockholm få en ny politisk majoritet. Det visar siffror som publiceras i SvD idag. Och för mig som bor här i staden är det inte särskilt överraskade. Att besvikelsen över moderaterna och deras stödpartier är stor är ingenting man kan undgå att märka när man pratar med folk.

Två viktiga exempel på varför stockholmarna börjar tröttna kan man hitta bara i dagens tidningar. Ett är skolan. Alliansens blev valda på ett budskap om att de skulle satsa. Den verklighet Stockholms rektorer står inför nu när terminen ska börja är den motsatta – det saknas pengar och neddragningar är nödvändiga. Samtidigt, vilket DN skriver om, ligger hotet om nedläggning som ett mörkt spöke över många skolor. I Farsta har vi redan kunnat se exempel på hur okänsligt den moderata ledningen kan gå fram, och lägga ner även välfungerande skolor som Västbodaskolan (jag skrev om det här).

Ett annat exempel är sjukvårdspolitiken. SvD:s ledarsida drar idag ett lojalt strå till stacken och tror att jätteprojektet vårdval stockolm som sjukvårdslandstingsråd Filippa Reinfeldt ansvarar för kommer att öka förtroendet för borgerligheten. Samtidigt missar de poängen som många andra – exempelvis här och här – tagit fasta på. Att det intressanta inte är valfriheten (det är väl bra) utan resursfördelningen i det nya systemet. Vad det ur det perspektivet kommer att innebära för förorternas sjukvård. Eller med andra ord, hur orättvis den moderata sjukvårdspolitiken är.

Och detta är ändå bara ett skrap på ytan. Det finns anledning för stockholmarna att vända alliansen ryggen. Att så också sker är därför varken konstigt eller egentligen särskilt oväntat.

Andra bloggar om: politik, skola, sjukvård, stockholm, opinion, alliansen och annat intressant

Ett bidrag som kommer att öka utanförskapet

Tomas Eneroth var befriande tydlig på kvällens teve-nyheter. Vinner (s) valet 2010 kommer Sverige att göra som exempelvis våra norska grannar och avskaffa vårdnadsbidraget. Argumenten för detta är många, och de allra flesta har att göra med jämställdhet och utanförskap. Ett vårdnadsbidrag kommer att urholka resurserna till förskola, vilket försvårar för de föräldrar som faktiskt vill kombinera familj med yrkesliv. Bidraget blir helt självklart till en kvinnofälla, och det kommer dessutom skapa ett utanförskap i verklig mening då fler kommer längre bort från arbetsmarknaden och i den vevan dessutom blir allt mer beroende av sina män.

Det är därför den internationella trenden går i rakt motsatt riktning mot den utveckling Göran Hägglund nu tvingar in det svenska folket på. Samtidigt har jag lite svårt att känna sympati för de folkpartister som nästan en smula försöker svära sig fria från konsekvenserna av denna reform som de trots allt verkar vara beredda att rösta för (se till exempel här). Visserligen innebär politik med nödvändighet kompromisser. Men det är ett högt pris Birgitta Ohlsson och Karin Pilsäter är beredda att låta kvinnorna, barnen och integrationen betala för att få behålla regeringsmakten.

Det här är riktigt dålig politik. Läs mer om den här. Och räkna med att sista ordet inte är sagt i den här frågan.

Andra bloggar om: politik, vårdnadsbidrag, regeringen, folkpartiet, Birgitta Ohlsson, Karin Pilsäter, Göran Hägglund, kristdemokraterna, familjepolitik, utanförskap och annat intressant

Läs Mohamed Omar

På SvD Brännpunkt idag; Sveriges kanske mest spännande författare Mohamed Omar uppmanar sina muslimska bröder och systrar till att ta kraftfullt avstånd från hot och våld (bakgrunden naturligtvis reaktionerna på Lars Vilks Muhammedteckningar). Och den artikeln ska ni självklart läsa (även om det är tråkigt att redaktionen strök den underbara formuleringen att muslimer för att förtjäna respekt bör uppträda som gentlemän – och damer.)

Men denna uppmaning är större än så. För du bör läsa mer av Omar än denna artikel. Följa hans blogg. Försjunka i hans dikter. Läs allt du kommer över i artikelväg (och det lär bli en hel del). Själv kallar han sig Sveriges nationalskald. Och det är inte utan man känner sig hågad att hålla med. Så tag och läs.

Andra bloggar om: mohamed omar, islam, poesi, nationalskald, lars vilks, muhammedteckningar, litteratur, kultur, politik och annat intressant

Björklund är jokern i leken

Med centerpartiet taktfast marscherandes på sin ökenvandring i Stureplansland och kristdemokraterna, tja, där de alltid har varit är det folkpartiet som är det politiskt mest spännande partiet på den borgerliga kanten att följa just nu. Hur Jan Björklund som ny partiordförande väljer att profilera sig och sitt parti påverkar nämligen inte honom själv utan kommer i någon mening också att förändra hela den politiska kartan.

Jag har tidigare skrivit om de möjligheter Jan Björklund har att i någon överraska alla och profilera folkpartiet åt vänster, eller mitten (Dumt att underskatta Björklund och Är Björklund en ny Westerberg?). Mina poänger är egentligen två; dels att Björklund är en rörlig politiker som snabbt kan anpassa sig till opinionen, och dels att han med sitt grundmurade batongrykte inte har något att förlora på att gå in mot mitten – ingen kommer ändå att kunna anklaga honom för att vara ”flummig”.

Vi får se om det blir så. Men dagens utspel om att förbjuda diskriminering av äldre (se DN och SvD) visar åtminstone att han har kommit längre i sin analys än att tro att det är genom att slåss om en liten grupp högerliberala ytterkantsväljare man vinner stora politiska segrar i dagens Sverige.

För vänstern i bred mening finns det egentligen bara två ord som är särskilt viktiga att hålla i minnet just nu. Inte underskatta. Och inte glömma bort vad en ny partiledare och lite vänsterpolish gjorde för ett moderatparti som efter valet 2002 nog ansågs som uträknat av de flesta…

Uppdatering; Reaktionerna låter heller inte vänta på sig. Se här Johan Norberg som suckar uppgivet över Björklunds förbudsiver. Stämningsläget bland landets 55-plussare på väg ut från arbetsmarknaden är möjligtvis ett annat. Slut på uppdatering.

Andra bloggar om: jan björklund, folkpartiet, politik, politisk strategi, valet 2010 och annat intressant

Någon bryr sig om var du har köpt din tröja.

Arbetare som tjänar 16 kronor per hårt uppskruvad niotimmarsdag, svimmar i värmen och utsätts för förnedrande behandlig när de inte klarar tempot. Så ser verkligheten bakom klädkedjan Hennes & Mauritz försäljningsframgångar ut, enligt en artikel i The Guardian (via DN och SvD). Och globaliseringen ger oss paradoxalt nog nu en möjlighet att kanske en smula påverka detta, att reagera.

För vi måste en gång för alla inse att vi lever i samma värld. De indiska textilarbetarnas kamp för drägliga levnadsvillkor är på alla tänkbara sätt också vår kamp. Genom att utnyttja vår ställning som köpstarka konsumenter kan vi därför sätta en press som underlättar för de indiska arbetarna att uppnå rimliga – eller åtminstone inte fullkomligt omöjliga - arbetsvillkor.

Högerliberaler har ofta hävdat att det är fel att ställa krav på produktion som sker i andra länder. Det bygger på en tro att marknaden lämnad orörd kommer att lösa allt. Så är det naturligtvis inte. Det är först i kombination med olika sociala motkrafter – demokratin, facklig organisering – som en marknadsekonomisk utveckling kan växlas in så att det ökade välståndet kommer alla till del.

Idag rör sig dessa sociala motkrafter över hela planeten. Vi här hemma i Sverige är en del av den spelplan som påverkar arbetsmarknaden i Indien. Nu gäller det att visa att vi har ögonen på Hennes & Mauritz. Visa att det, för att travestera sången, faktiskt är någon som bryr sig om var du har köpt din tröja. Och framförallt vem som har sytt den.

Det är rimligt att kräva att de som tillverkar de kläder du bär ska ha en tillräcklig lön för att kunna leva på. För mer bakgrund och information om den globala klädindustrin, kolla in på Clean Clothes Campaigns hemsida. Och kom sedan inte och säg att du ingenting visste…

Andra bloggar om: politik, arbetsmarknad, globalisering, textilindustri, indien, Hennes & Mauritz och annat intressant

Det fanns ingen tulipanaros

Idag lämnar (den förra) regeringens utredare Cecilia Renfors sitt betänkande till (vår nuvarande) justitieminister Beatrice Ask. ”Musik och film på Internet – hot eller möjlighet” heter dokumentet (som finns att läsa i fulltext här). Direktiven (finns längst bak i promemorian) var som bekant att utreda möjligheterna till att hitta och stödja lagliga former för hur musik och film ska kunna spridas via nätet – utan att upphovsmännen förlorar varken makten över sitt eget arbete eller intäkter.

Och vad kan man då säga om resultatet? Några grejer är riktigt bra, som betoningen av att konsumentskyddet inom denna sektor är otillräckligt och måste utvecklas. Det mesta är egentligen konstateranden av hur det är och uppmaningar att jobba vidare – som när det gäller analysen att de lagliga tjänster som finns idag är otillräckliga samt att kunskapen bland allmänheten om vad som egentligen gäller är bristfällig. Men mest diskussion kommer det nog bli om de två mest konkreta slutsatserna; den att tanken på en ”bredbandsavgift” (liknande den kassettersättning vi redan har) bör avfärdas samt framförallt att internetleverantörerna ska få ett ökat ansvar för att förhindra olaglig fildelning (se exempelvis DN eller SvD för den vinkeln).

Renfors slutsats är alltså att det inte fanns någon Gordisk knut som med ett enkelt Alexanderhugg skulle gå att lösa upp. Ska den lagliga verksamheten på Internet växa så måste den olagliga bekämpas; vi kan inte komma runt det hela genom några fiffigt konstruerade kollektiva avgifter. Och problemet med den slutsatsen är naturligtvis att den tar oss tillbaka precis dit vi började.

För jag måste jag säga att jag gillar ansatsen i direktiven. Hela upphovsrättsdiskussionen skulle må bra av att lämna det svart-vita goda mot onda, pirater mot antipirater upplägg som den hittills präglats av. Att lägga kraften på att uppmuntra framväxten av lagliga alternativ är därför helt riktigt. När fokus nu återigen flyttas tillbaka till hur vi mer effektivt ska kunna förhindra den illegala fildelningen är det i det avseendet ett misslyckande.

Och risken är uppenbar att den konstruktiva diskussion som skulle behövas därmed också uteblir. Men nu är jag kanske väl pessimistisk. Vad är branschen beredda att bidra med för att öka konsumenternas möjligheter att nyttja de nya distributionskanaler nätet innebär? Det känns mer och mer som den springande punkten i hela denna diskussion.

Andra bloggar om: politik, upphovsrätt, fildelning, cecilia renfors, nätförsäljning, bredbandsavgift och annat intressant