DN:s stockholmsreporter Ulrika By skriver idag en oerhört viktig text om hur tydligt klassamhället sätter sina avtryck i den stockholmska vården. Bakgrunden är att den borgerliga majoriteten i Stockholms läns landsting med Filippa Reinfeldt i spetsen är i startgroparna för att sätta i sjön ett nytt kundvalssystem, där det mest slående inslaget är att man fördelar resurser från utsatta områden till mer välmående (jag skrev om det här, och frågan berörs litegrann även här, inte minst i kommentarerna från Tensta).
Ulrika By skriver: ” Jag får faktiskt lite ont i magen. Förra gången vi experimenterade med husläkareformer och välj-din-egen-doktor-projekt startade 58 nya privatläkarmottagningar på Östermalm i Stockholm, en etablerade sig i Västerbotten, ingen i Fittja. Det kostade 770 skattemiljoner och folk fortsätte ändå att hänga på akutmottagningarna och ingen blev friskare. (Utbudet styr efterfrågan när det gäller vård, det är ingen hemlighet...)”
Och i detta har hon helt rätt. Det innebär inte – tycker jag – att man ska vara mot valfrihet i sjukvården. Men att man måste konstruera system som ser till att förorternas sjukvård och därmed förorternas medborgare inte förlorar (exempelvis genom att viss kontroll över var etableringar sker, och naturligtvis genom ersättningssystemet). Det gör inte den borgerliga majoriteten i Stockholm. Tvärtom.
I samma tidning: högutbildade har större chans att överleva cancer. En av de viktigaste orsakerna är att de tenderar att ha fler läkarkontakter, inte minst med primärvården. Samtidigt så har vi alltså borgerliga politiker som än mer vill utarma förorternas sjukvård. Som sagt. Runt detta blir det politisk strid. Och det är dags för fler att reagera.
Andra bloggar om: sjukvård, sjukvårdspolitik, nedskärningar, förorter, klass, rättvisa, moderaterna, stockholm, stockholms läns landsting, filippa reinfeldt och annat intressant
6 kommentarer:
Johan, du kör med klasskortet tror jag? Men du är väl inte politisk? :)
Om att högutbildade har större chans att överleva cancer: Ja, högutbildade (statsministrar) har också större chans att få in ett höftbyte utan orimlig väntetid. En annan faktor: En artikel för ett par år sedan hävdade att ens postnummer bestämnde vilka som överlevde prostatacancer i Sverige.
Sverige har fantastiska sjukvårdare, läkare, forskare och fina innovationer inom medicin och kirurgi men har i decennier ställt till med en onödig och skadlig(!)vänteprocess. Jag har ingen aning om varför det är så.
En väntetid på högst 2-3 månader för icke livsviktig operation vore rimlig men i många fall blir det först ett par månader (speciellt om det är semestertid) för att få remissen att gå fram till en specialist, sedan 2-3 månader innan man får tid där och sedan lång väntan på operation, allt enligt släktingar som berättar som om detta tillstånd vore normalt! Svensken har lärt sig ta detta. Systemet är sönder och måste lagas! Kan det ha blivit sämre på ett knappt år eller är det något som har grott in sig under annat styre?
Fredde här. Har lågutbildade något eget ansvar för sitt liv?
Sunden här: Jag var just till vårdcentralen akut för en infektion i ytterörat. Det var fyra personer i väntrummet. Efter tre timmar blev jag insläppt i behandlingsrummet, men där blev väntan också lång. Jag gick och frågade den enda närvarande läkaren hur lång tid jag kunde räkna med att ännu behöva vänta. Hon satt och arbetade framför datorn timme ut och timme in, men jag fick bara svaret att patienterna behandlas i turordning en efter en. Efter fyra timmar fick jag min korta behandling och ett recept. Min mamma, som jobbat länge på vårdcentral, konstaterade att detta inte varit möjligt på hennes vårdcentral. Det hade heller inte varit möjligt på en läkarmottagning i Schweiz, där jag bott under en lång tid. Det kan knappast anses att arbetet skötts effektivt på vårdcentralen jag besökte. Man märkte även missnöje hos sjukskötarna. Någon återkoppling från de missnöjda och efter besöket antagligen ännu sjukare och hungriga patienterna finns inte i det svenska systemet. Om en vårdcentral i Sverige fungerar dåligt har man inget alternativ. Flera privata läkarmottagningar skulle lösa problemet.
Instämmer med Sunden och med Ulrika By. Där folk kan tala för sig kommer en läkare som jobbar dåligt att utsättas för stark kritik. I förorter eller glesbygd med låg andel högutbildade kommer en vårdcentral att ostört kunna fungera dåligt. Det är lättare att välja bort något som fungerar dåligt än att förbättra det. Offentlig finansiering med privata läkarstationer är viktigast för de minst bemedlade.
Ofta är det alltså - enligt kommentarerna här - onödigt långa väntetider dagligen tom på vårdcentraler. Inte mycket verkar ha ändrats på många platser. Jag minns att jag som 6-åring (på artonhundratalet :)) satt och grät av hunger på läkarstationen efter timmars väntan. När vi till slut blev inkallade och doktorn fick reda på problemet gick han upp i sin våning och hämtade mjölk, knäckebröd och smör till mig. Jag minns att folk hade matsäck med sig till sjukhus och kliniker (det var innan det fanns kafeterior på sjukhus)
Sunden, du borde skicka ett brev som skarpt kritiserar hur det gick till på vårdcentralen. Om folk klagar kanske det blir bättre ordning.
Ulrika By skriver alltid bra, så också denna gång, heja henne!
Skicka en kommentar