När tre fångar på Guantanamobasen tar livet av sig – utan att skada någon annan – anklagar väletablerade högerbloggaren Dick Erixon dem för terrorism. En tragiskt akt i desperation blir till ett ondskefullt illdåd, syftande till att dupera naiva västerländska massmedia.
Dick Erixon skriver;
”Syftet den här gången är att vinna propagandapoänger i västvärldens vänstermedier som på nytt tar chansen att spy sin galla över USA. Och självfallet uppfyller Sveriges Radios ekoredaktion terroristernas varje önskemål … Det börjar bli plågsamt tydligt att terroristerna känner våra massmedier - västvärldens svagaste punkt - bättre än vi själva. De utför exemplarisk psykologisk krigföring i syfte att undergräva vår moral och uthållighet.”
Alltså. Tre människor av kött och blod tar livet av sig. De sitter fängslade under minst sagt tvivelaktiga former, utan att veta vad de anklagas för, utan att ha haft möjlighet att försvara sig. Dick Erixon definierar deras självmord som ett angrepp, som psykologisk krigsföring mot"vår moral och uthållighet". George Orwells 1984 känns plötslig skrämmande nära.
Andra skriver bra om detta, exempelvis Wille och Bulten i Bo.
4 kommentarer:
Det högsta amerikanska befälet för Guantanamo konteramiral Harry Harris uttryckte det så här:
"They are smart, they are creative, they are committed.
"They have no regard to life, neither ours nor their own. And I believe this was not an act of desperation, rather an act of asymmetric warfare waged against us."
Empati var ordet…….
Jag läser gärna Dicks blogg eftersom han ofta kommer med litet annorlunda och intressanta perspektiv, men det där inlägget var smaklöst och dumt. Om det är så att de samordnat självmorden så är det naturligtvis så att de ville sända ut ett meddelande, men det är ganska långsökt att därifrån nå fram till Dicks slutsatser. Rättsstaten måste gå före terrorbekämpningen.
Varför bry sig? Dick Erixon är ju så totalt ointressant. Det är ens svårt att ha en åsikt om nån som är så oerhört reaktionär - det blir som ett skämt alltihop.
Tycker trots allt att det är lite intressant vad en person som ändå till och får någon typ av roll i det offentliga häver ur sig. Och vilken underliggande människosyn det visar på. Och visst känns det lite som en skämt - men som ett ganska mörkt och olustigt sådant enligt mitt förmendande.
Skicka en kommentar