För fem år sedan dog en svensk vänstervåg i Göteborg. Efter kravallerna var inget riktigt sig likt. En rörelse som skulle kunna ha blivit en bred massrörelse förlorade sitt moment. Än idag lever svensk vänster i vid bemärkelse i skuggan av Göteborg.
När Stockholms fria tidning i går ägnade uppmärksamhet åt Göteborgskravallerna är det av naturliga skäl främst det polisiära ingripandet och rättsliga efterspelen de fokuserar på. De politiska konsekvenserna behandlas kort och klämkäckt på ledarplats. ”Men toppmötet 2001 tog inte död på kampen för en bättre värld”, skriver Stefan Villkat och fortsätter ”Fem år efteråt är bredden i den politiska kampen fet och välmående.”
Jag menar alltså att det finns anledning att ifrågasätta detta. Villkat själv ger mig vatten på min kvarn när han längre ner i samma ledare fortsätter (om dagens rörelse): ”Var och en gör sin grej, men de stora schackdragen verkar ingen av oss ägna sig åt.” Dessutom, skulle jag vilja tillägga, sker detta på marginalen och i utkanten av svensk politik och inte – som runt millenieskiftet – i dess absoluta mittfåra.
Någon gång i slutet av 90-talet blev jag involverad i att starta upp Attac i Sverige. Ambitionen då var att skapa en verklig bredd runt de globala rättvisefrågorna. Därför var sådana som jag (sosse), men även aktiva i kyrkan och i andra breda progressiva rörelser viktiga. Jag vet att de som då höll i trådarna (företrädesvis vänsterpartister) ansträngde sig för att inte ge ”tokvänstern” för stort eller alls något inflytande.
Och inledningsvis lyckades detta. Attac klarade trots det militantklingande namnet av att bli en samlingspunkt för en bred freds- och rättviserörelse. På Stockholms universitet där jag läste just då kunde man höra hur snacket gick runt fikaborden – vanliga studenter som aldrig skulle drömma om att kalla sig själva ”aktivister” började ända känna att ”man kanske borde göra någonting”. Och mediehypen ska vi inte tala om…
Allt detta ändrades efter Göteborg. Hur mycket som skulle ha hänt ändå när nyhetens behag klingande av vet jag inte. Men en förändring skedde i media och i det allmänna medvetandet. Oavsett om det var polisen eller demonstranterna som gjorde fel så kom politisk aktivism och globalt engagemang efter de där förödande junidagarna att kopplas samman med en rånarluva och en kastad gatsten. De breda lager som var rörelsen hopp drog öronen åt sig.
Jag ser ibland att Attac fortfarande håller på. Det är bra, och det verkar vara sunda människor som är aktiva. Personligen var det mer tidsbrist och ett tilltagande partipolitiskt engagemang som fick mig att lämna organisationen. Men för en korrekt historieskrivning och en möjlig förståelse av det politiska klimatet i dagens Sverige går det inte att gå förbi Göteborg och de konsekvenser ett fåtals agerande där nere fick för en bred vänster, ja för alla oss andra.
9 kommentarer:
Hej Johan,
Intressanta betraktelser. Jag blev intresserad av vad du var med att starta och googlade. Johan det är av godo att du inte har tid med denna grupp. Ofta får man tanken om unga som unwittingly stöder helt oacceptabla beteenden: förlåt dem ty de veta inte vad de göra.
I arab-israeliska konflikten veta många grupper inom Sverige inte vad de göra. Att verka för fred, avväpning, pacifism och en rättvis fred vore en sak. Att nonchalant ta sida med grupper som begår terroristiska brott ger en bara avsky. Känner du igen propagandaspråk, som följande, när du har det framför ögonen?
På Attacs agenda ser man bl.a.:
"...to organise a European network in solidarity with the Palestinian people. Support to the Intifada, to stop Israelian occupation, for a just peace, the return of the refugees, the dismantling of all colonies[sic], the creation of a Palestinian state with Jerusalem as capital. To send international delegations, to boycott Iraelian[sic] products and for braking up economic and trade relations between the EU and Israel[det var inte lite det], to support progressive and secular Palestinian forces, freedom for prisoners like Marwan Barghouti and Ahmed Saadat (organisations participating in the seminar Palestine at the FSE)..."
Jag vet inte om du, Johan är förmögen att se vad det är som görs här. Attac ställer sig öppet på två mördares sida, tror sig kunna fakta om konflikten till den grad att Attac dikterar (!) det som två parter som vill ha fred -Israel och PA - själva bör och enligt resolutioner ska förhandla sig till, och detta efter "state of belligerency" har slutat.
Attac tar sida och praktiskt taget förklarar Israel som land non grata, uppviglar till bojkott och utanförskap menan man i samma paragraf månar om två personer som fängslats pga mord.
Ingenting sägs om krigen mot Israel och det fortgående terrorkriget. Det är alldeles utanför, räknas inte, är en non-issue. Det enda vettiga jag ser är att Attac ställer sig på progressiva och sekulära krafters sida medan jag vet att dessa inte får talan inom PA, speciellt nu när Hamas är i ledningen.
Med vetskapen om att Attac är alldeles borta i denna fråga måste jag undra vilken verklighetsförankring och vilken moral den har i andra frågor. Det är bra att ungdomar engagerar sig men man hoppas det de gör är av godo. Till ungdomsåren hör att tro sig veta bättre men när ungdomars aktioner drabbar oskyldiga och blir en "smearfest" av ett land under attack av Attac blir det bara sorgligt.
Den grad till vilken vänstern har bidragit till beklagliga svenska ställningstaganden i konflikten är ganska så klar. När kommer någon inom vänstern som vågar stå emot uppviglarna? De finns inom UK som också har beklaglig undervegetation. Finns inga modiga svenskar som kan droppa propagandan?
Det där uttalandet togs inte av attac utan var ett uttalande från Europeiska sociala forumet, i Florens 2002. Forumet samlade över 50.000 deltagare från Europas sociala rörelser, fackföreningar, utomparlamentariska organisationer och aktivistnätverk.
(Där iof attac var med)
Att hävda att Attac står bakom det där uttalandet är ungefär lika sant som att hävda att en majoritet av den europeiska fackföreningesrörelsen står bakom det, de deltog nämligen också vid det Europeiska Sociala Forumet. Jag har varit aktiv i Attac sedan 2002 och jag har faktiskt aldrig varit med om att någon Attacgrupp någonsin arbteat med Palestina-Israelfrågan. Däremot arbetar Attac idag tillsammans med ett flertal LO-förbund med ett nätverk för att utveckla välfärden globalt och i Sverige. Man arbetar även med frågan om skatteparadis och skattekonkurrens i ett nordiskt nätverk, tillsammans med svenska kyrkan, Diakonia och Forum syd med skuldfrågan osv, sitter med i regeringens referensgrupp för WTO-frågor. Jag ställer gärna upp och diskuterar Attac när som helst med vem som helst men jag blir ledsen när folk kommer med falska och absurda anklagelser. För mer information om vad Attac gör idag. läs mitt inlägg eller gå in på www.attac.se.
Hej Sven, de frågor du beskriver är ungefär de som jag känner igen från min tid i Attac. Läste också ditt inlägg med stort intresse och tycker - som sagt - att det är bra att Attac finns och håller på.
Min grundläggande analys att Göteborgskravallerna innebar ett stort avbräck för möjligheterna till en bred ny vänsterrörelse (i ordets vidatste betydelese) håller jag dock fast vis.
Hej Johan, jag delar uppfattningen att Göteborgshändelserna innebar ett enormt avbräck för den globala rättviserörelsen (i Sverige, inte resten av världen dock!), och jag tror att Attac förlorade ett par tuen medlemmar under den veckan. Och visst var det så att media höjt Attac till skyarna under det första halvåret, vilket inte är någon bra grund att bygga på.
Samtidigt kan jag inte låta bli att vara optimist eftersom jag ändå tror att bra idéer lever vidare oavsett hur media vänder och vrider på saker. Jag är tex övertygad om att den feministiska rörelsen kommer att leva vidare och bli starkare i Sverige trots den mediala smutskastningen under förra året. Likaså är jag övertygad om att Attacs och andra organisationers idéer om global rättvisa kommer att leva vidare, inte minst eftersom jag upplever att det börjar bubbla inom den svenska fackföreningsrörelsen.
Det är mycket möjligt att du har rätt där, att det är inom fackföreningsrörelsen kampen för global rättvisa kommer att föras företrädesvis framöver. Träffar rätt många - inte minst unga - fackföreningsaktiva och jag kan vittna om att engagemanget och viljan i alla fall inte saknas. Så det är hoppfullt, det är det.
Sven Elander,
inte vill jag göra dig ledsen. Men jag gick in på
http://www.attac.se/arkiv/505
där jag hittade det jag citerade. Jag tål inte svenska hycklande besserwissrar som tiger still om terrorism och ensidigt demoniserar you-know-who/what(och jag talar inte om Voldemort :)) medan de sponsrar Hamasbesök, vägrar låta svenska soldater öva räddningsaktioner om Israel är med och allsköns dumheter. Det är Sverige för bra för.
Om Attac inte har med Palestinalobbyn att göra (må de alla få vinterkräksjukan jag just läst om, just kidding)kanske de har tagit officiellt avstånd från dessas handlingar?
Du får förlåta en gammal, nåja halvgammal, svensk som inte längre skräder orden när det gäller svenskar som låter skattepengar gå till propaganda och som, i effekt, ställer sig på folkmördares sida.
Om Attac inte sysslar med detta jag läste i arkivet är det bra. Men höll de med resolutionen eller vad det var? Eller höll de tyst??? Håller Attac tyst är gruppen feg eller medlöpare.
Jag ifrågasatte inte att du hittade detta på Attacs hemsida, du refererar till "Call of the Social Movements", en text som arbetas ut av ett antal organisationer som i det här fallet deltog vid det Europeiska Sociala Forumet 2002.
Syftet med ESF och andra sociala forum är att skapa en mötesplats för rörelser och organisationer, och i princip får vem som helst delta vid forumet. Attac brukar delta vid dessa forum, liksom stora delar av den europeiska fackföreningsrörelsen, liksom hundratals miljörörelser, fredsorganisationer, MR-organisationer osv samt givetvis ett antal knäppskallar. Forumet är inte en rörelse utan en arena för rörelser. Alla håller förstås inte med om allt, precis som alla inte håller med om allt i den svenska riksdagen. Vid en av de hundratals seminarierna som arrangeras utarbetas en text som kallas "Call of the Social Movements". Eftersom bara en bråkdel av alla som deltar vid forumet går på just detta seminarie så blir också texten därefter. Texten godkänns inte av "forumet" och är inte heller forumets gemensamma åsikt. Om du verkligen vill gå till botten med detta föreslår jag att du läser Jens Ergons bok "Rörelsernas tid", som handlar om de sociala forumen, där också LO bidragit med sitt perspektiv.
Attac Sverige har i sin stadga principen om ickevåld inskriven. Jag kan tänkta mig att Israel-Palestinafrågan engagerar många av attacs medlemmar men såvitt jag vet har frågan inte diskuterats inom Attac. Detta eftersom Attac i första hand arbetar med globala rättvisefrågor och inte med mellanstatliga konflikter, som jag skrev i mitt tidigare inlägg.
Tack Sven, det var bra att höra, dvs. läsa. Jag fick lära mig nånting nytt om såna möten.
Tyvärr ser man så mycket obalanserade dumheter i media. Idag kom t.ex. pressen ut med resultatet av undersökningen om explosionen på stranden i Gaza. Alla indicier pekar på att det inte var IDFs bvapen utan något självförvållat. Men kommer nu svenska media ut och rättar så alla ser det? Vi får se. "Massakern i Jennin" som inte var någon massaker var liknande: man rusar och fördömer, rush to judgement. Å andra sidan kanske jag rusade och fördömde Attac också. Så kan det gå när man spetsar öronen.
BTW, hur har Attac hållit sig emot terrorgrupperna? Har man på något starkt sätt fördömt dem?
http://www.haaretz.com/hasen/spages/726162.html
Skicka en kommentar