Svenska visor och amerikanska sånger

Två skivor har snurrat i CD-spelaren konstant på sistone. Det ena är Sofia Karlssons ”Visor från vinden”, den andra Lucinda Williams ”West” från tidigare i våras. Och om det så inte kommer en enda ny skiva under hela resten av året så spelar det liksom ingen roll: 2007 har varit ett bra musikår.

De två skivorna är sinsemellan så olika de kan vara. Båda sångerskorna sjunger fantastiskt; men då Karlsson är mer åt det utsökt vackra hållet är Williams raspiga känslomässighet mer oborstad. Karlsson tolkar andras visor, Williams är en singer-songwriter och mycket av styrkan ligger just i de avskalade texterna (eller snarare i kombinationen text-uttryck).

Det är också två kulturer som kommer till uttryck. Amerikansk country (må så vara ”alternativ” och klart åt det rockiga hållet) och en svensk vistradition med Taube, Dan Andersson och även mer samtida låtförfattare som Mikael Wiehe representerade. Samtidigt är det svårt att inte se beröringspunkterna dem emellan; och att skriva om de bägge skivorna i samma postning känns på intet sätt ologiskt.

På ett känslomässigt plan närmar sig de två skivorna mig olika. Jag blir rörd varje gång jag lyssnar på Sofia Karlssons tolkningar. ”Balladen om briggen Blue Bird av Hull”, ”Frukostrast på en liten syfabrik på landet” eller faktiskt även den alldeles utsökta tolkningen av ”Flickan och kråkan” – jag vet inte om det är hormoner eller nått men jag blir faktiskt tårögd när jag hör dem. Samtidigt finns det i ”Visor från vinden” även annat, som exempelvis tolkningen av gamla Peps-dängan ”Spelar för livet” i vilken Sofia Karlsson visar prov på att hon behärskar annat än det vackert sentimentala.

Lucinda Williams å sin sida är ju bara så fruktansvärt jävla cool. Visst är det vackert här också, med svärta. Men framförallt är det tufft. Skivan gjordes mot bakgrund av flera personliga tragedier (en mor som gick bort och kärlekstrassel); men det är ingen uppgivet knäckt Williams vi hör. När hon nästan vrålar ut ”fuck off” i slutet av ”Come on” så tror vi henne på orden. Jag vill minnas att jag någonstans såg någon jämföra med både Thåström och Tom Waits, och parallellen ligger onekligen nära till hands.

Två världar. Lucinda Williams är som att blåsa på i en alldeles för gammal bil längs några skitiga amerikanska sydstatsvägar, Sofia Karlsson är en sensommarkväll framför brasan i en farstustuga någonstans djupt inne i de svenska skogarna. Men oavsett vilket; musik blir inte särskilt mycket bättre än så här.

Andra bloggar om: musik, visor, country, alternativ country, singer songwriter, Lucinda Williams, Sofia Karlsson, visor från vinden, west och annat intressant