Trots att jag inte är en Bokhora; en lång text om deckare (del två av fyra)

Jag fortsätter min vandring längs min egen deckarkonsumtion genom tiderna (del ett kan du läsa här). Och jag har kommit fram till tonårens kioskdeckare. Och vad känns då rättare än att börja med den tuffaste av de tuffa; Mickey Spillane och hans Mike Hammer.

Mike Hammer är den figur Raymond Chandlers Philip Marlowe faktiskt inte var. Han var sliten, cynisk, smått reaktionär, klädd i trenchcoat och lika snabb med pistolen och nävarna som med käften. Och nej, det klassas säkert inte som särskilt god litteratur men jag vet fortfarande få slut som är så genomhårda som det i, säg, ”Hämnden är min”. (Ok här kommer en spoiler man jag kan bara inte låta bli; ”h-h-hur kunde du, flämtade hon … Det var enkelt, svarade jag” – Jesus, jag får fortfarande rysningar.)

Och om pusseldeckarna jag inledde med talade främst till hjärnan, handlar det här om att gå direkt in i hjärtat. Det är känslor för hela slanten. Märkliga sådana, ibland, men dock känslor. Det handlar om hämnd, rättvisa, spänning (förvisso); men mycket testosteron, mycket av samma sak som du eftersträvar när du åker berg-och-dalbana; en känsla av att utsätta dig för fara, att du gör allt det där du aldrig någonsin skulle drömma om i verkligheten (och tur är väl det) att du äntligen får sätta dit den där översittaren med en rejäl smäll på käften; allt medan du befinner dig tryggt i din läsfåtölj (eller som i mitt fall; en madrass på vinden uppe i Hälsingland.)

Nåväl. Från Spillane följde jag så trådarna bakåt och kom i kontakt med vad som måste anses vara föregångarna; den tidigare nämnde Raymond Chandler och hans genrekollegor som exempelvis Dashiell Hammett. Och det här är riktigt bra böcker. De flesta av oss har nog sett en eller flera av deras böcker filmatiserade med exempelvis Humphrey Bogart i huvudrollen, och även om dessa filmer är helt fantastiska tycker jag ibland att det är lite synd hur de på något sätt så fullkomligt fått prägla bilden av författarskapet som ligger bakom (såg i och för sig Altmans version av ”Långt farväl” på cinemateket häromsistens vilket påminde om att det går att tolka på andra sätt, också.) Hursom, har man inte läst Chandler eller Hammett så har man definitivt missat något. Visst spelar de delvis på samma känslosträngar som Spillane, men här kombineras det med mycket mer av intelligens, stil, underliggande budskap och allt det som utmärker vad jag tycker är en riktigt god litteratur (och ena riktigt bra deckare med, för den delen.)

En naturlig fortsättning, delvis men bara delvis bort från det hårdkokta spåret följer av sig självt: Ed McBain. Det går nog inte att räkna hur många kvällar och nätter jag spenderat i sällskap med Steve Carella och hans kollegor vid det 87:e polisdistriktet. Och de skickliga poliserna har alltid erbjudit ett lika gott sällskap. (Jag vet att ”McBain” var sur på skaparna bakom legendariska teveserien ”spanarna på Hill Street” för att de på något sätt skulle ha stulit hans koncept, men förutom att både böckerna och serien tar sin utgångspunkt från ett antal poliser på en polisstation har jag väldigt svårt att förstå detta. ”Spanarna” handlar om det vardagliga lunket på en polisstation, McBains böcker är deckargåtor. Och det är faktiskt helt olika saker.)

För ett tag sig fick jag för mig att läsa igenom det tjugofemtal 87:e-deckare jag har hemma i bokhyllan i kronologisk ordning, och det var en väldigt intressant upplevelse. Kvinnosynen blir väl aldrig riktigt författarens styrka, men den är etter värre i början än senare. Man kan också se en tydlig radikalisering i de böcker som var första jag kom i kontakt med, och som jag kanske fortfarande gillar bäst, de som skrev mot slutet av sextio- och början av sjuttiotalet. Det är främst när man läser dessa man förstå kopplingen till våra svenska varianter, Sjöwall-Wahlöö och deras böcker om Beck och hans kollegor.

Nu har vi alltså kastat in ett ytterligare element här; förutom själva pusselgåtan (som hos Christie) och det hårdkokt tuffa (som hos Spillane) har vi också det samhällsengagerade. Ska en bra deckare vara ”politisk”? Mer om detta i nästa del.

Hela denna lilla serie är inspirerad av bloggen Bokhora och deras deckartema

Andra bloggar om: Ed McBain, Raymond Chandler, Mickey Spillane, hårdkokta deckare, deckare, böcker och annat intressant