Slutreplik om det blåbruna regeringsunderlaget (del ett – varför jag överhuvudtaget bryr mig)

Sverigedemokraterna är inte ett hyvens parti som råkar ha landat lite tokigt i just flyktingfrågan. Det är ett parti vars hela idé är att mobilisera runt föreställningen att invandrare är ett främmande kollektiv som är ansvarigt för allt som är fel i landet Sverige. Det är denna politiska idé man måste förhålla sig till när man förhåller sig till Sverigedemokraterna som parti.

Johan Ingerö fortsatte igår i ett nytt inlägg diskussionen om det faktum att de borgerliga partierna fortfarande förhåller sig öppna till att fortsätta regera efter valet 2010 med aktivt eller passivt stöd av främlingsfientliga partier (i det här fallet specifikt alltså Sverigedemokraterna). Han tar nu dessutom ytterligare ett steg när han verkar mena att det är ok att ge Sd politiskt inflytande över som jag kan förstå det i stort sett alla frågor förutom den rena flykting- och invandringspolitiken (exemplifierat med naturskyddsfrågor och en raljant släng om flyttfåglar, som i och för sig är lite kul). Idag har också Magnus Ljungkvist fördjupat debatten genom att förklara hur strategin att luta sig på extremhögern kan vara ett sätt för Fredrik Reinfeldt att försöka skapa ett permanent blåbrunt regeringsunderlag – och till vilket pris detta i sådana fall kommer att ske.

Magnus inlägg har jag inget att invända mot (jag tror att han har rätt) men när det gäller Johan Ingerö har jag en helt annan uppfattning. Innan jag i nästa inlägg går in och bemöter Ingerö i sak vill jag dock förklara varför jag överhuvudtaget engagerar mig i denna fråga.

Så här skrev jag i ett svar på en kommentar på ett tidigare inlägg: ”… jag tror att det finns krafter inom borgerligheten som antingen inte riktigt tänkt igenom vad ett passivt beroende av Sd skulle innebära eller inte riktigt förstått vad det är de egna partiledningarna egentligen säger. Det gör att jag faktiskt tycker att det finns en poäng med den här diskussionen. Om inte annat för att tvinga fram en tydlighet så att folk sedan får ta ställning utifrån vad som faktiskt gäller.”

Och det där håller jag fast vid. Jag har fått mängder av kommentarer av typen ”hur kan ni vara så upprörda över detta när ni själva vill samregera med kommunisterna”. Det är på ett sätt en rimlig liknelse. Tycker man lika illa om dagens vänsterparti som jag tycker om Sverigedemokraterna så bör man faktiskt inte rösta på socialdemokraterna. Man har förhoppningsvis inte heller gjort det någon gång tidigare, eftersom (s) i stort sett alltid har varit öppna för att regera med ett åtminstone passivt stöd från det hållet. (Sedan tycker jag också att man har helt galna värderingar som inte ser vilka enorma skillnader det är mellan dessa två partier. Tycker egentligen att det är rent bissart att ens nämna dem i samma sammanhang. Men det är en liten annan sak).

Men allt detta är ingenting hemligt. Det finns inte en människa som inte vet att (s) samverkar och har samverkat med vänsterpartiet. Vad det gäller de borgerliga partiernas inställning till Sd så är den dock fortfarande höljd i alltför mycket dunkel. Skingras detta dunkel kanske det i bästa fall till och med är så att det finns en chans att borgerligheten backar från den nuvarande positionen. Jag tror nämligen att det finns en hel del mer liberala borgare där ute som faktiskt inte är beredda att betala det priset för att få ha kvar Reinfeldt som statsminister. Och om inte så kommer väljarna åtminstone att veta vad det är de har att rösta på.

Därför tycker jag att diskussionen är viktig. Och därför kommer jag i mitt nästa (och kanske sista?) inlägg gå in närmare på Johan Ingerös senaste inlägg och varför han har fel.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, regeringen, alliansen, fredrik reinfeldt, sverigedemokraterna, val2010 och annat intressant