Beståndsdelarna i strategin är intressanta. Prioritera under de närmsta fyra åren organisering på internet och rekrytera fem miljoner nya republikanska onlineaktivister. Skapa ett mer öppet teknologiskt "ekosystem" där det ska vara möjligt för frivilliga och sympatisörer att bygga på med egna applikationer och så vidare på de centrala systemen. Återuppbygg en infrastruktur av/för gräsrötter. Skapa en ny generation av kandidater och ha en "fyrtio under fyrtio"-målsättning: dvs 40 procent av kandidaterna i nästa val bör vara yngre än 40 år.
Initiativet är såklart inte invändningsfritt. "Conservatism has much bigger problems right now than a paucity of Twitter skills", skriver exempelvis Julian Sanchez syrligt i artikeln "Reinventing conservatism, one tweet at a time" och lyfter fram ett antal mer djupt liggande ideologiska problem den amerikanska konservatismen står inför. Och det är naturligtvis sant. Den som tror att politisk organisering är något som handlar om bara form och bortser från innehålllet missar lätt hela poängen.
Men ändå. Tittar vi på den senaste veckans diskussion om tillståndet i framförallt den socialdemokratiska bloggosfären (se tex Blogge, Björn, Erik Laakso, Peter Karlberg, Charlotte Wiberg, Ann-Catrin Brockman och Björn Wadström ett och två, för några exempel) så framstår det som uppenbart att socialdemokratin (och ja, vänstern i bred bemärkelse) har någonting att lära.
Nu menar jag inte att den svenska borgerliga partierna är särskilt mycket att hänga i julgranen vad gäller internetorganisering och gräsrotsaktivism (för det är de inte). Så det handlar inte om att (s) som parti måste bli "lika bra som moderaterna". Nej, vad det handlar om är att socialdemokratin och arbetarrörelsen som politiska rörelser måste bli vansinnigt mycket bättre på att på bred front utnyttja de möjligheter till organisering och politiskt arbete som nätet erbjuder.
Och det är inte bara en fråga om form. För på ett djupare plan både handlar det om och kräver ett återupplivande av de folkrörelse och folkbildningstraditioner som en gång var ryggraden i den svenska arbetarrörelsen. Rebuilding the Rörelse är alltså inte bara ett organisatoriskt projekt, utan i allra högsta grad ideologiskt. Och det handlar inte bara om partipolitik, utan står också för någonting större och vidare än så.
För arbetarrörelsen har politik (vad man vill) och organisation (hur man når dit) alltid varit två sammanflätade frågor. Så borde det vara även idag.
Tack till Billy McCormac på Timbro som var den som via Twitter tipsade om de republikanska länkarna ovan.
Läs även andra bloggares åsikter om politik, organisation, internet, republikanerna, rebuilding the party, socialdemokrati, arbetarrörelsen, twitter och annat intressant
3 kommentarer:
Bra påpekande där om att de borgerliga inte är så mycket bättre. Den självrannsakan som råder hos oss saknas helt hos de borgerliga partiernas bloggare och så jäkla mycket bättre är de inte men de åker snålskjuts på alla oberoende liberala pol.bloggare.
Hm, jag tycker nog mest att det är alliansregimen som hårdast drabbas av den oberoende liberala strömmen i bloggosfären. Kan ju ha att göra med att de är i regeringsställning. 2010 vänder kritiken mot ett annat håll igen.
Äsch, svenska politiker kommer att ägna de närmaste åren åt att berömma Obama-kampanjen och tala om hur de ska lära sig av den. Av detta kommer inte mycket att komma.
Amerikanska politiker har egna mandat och egna supporters. Svenska politiker kan inte ens rösta efter eget huvud eftersom de - på goda grunder, vårt valsystem ser ju ut på det viset - är räddare för sina partiledningar än för de egna väljarna.
Svensk politik är en tusenmannaklubb som fullkomligt marinerats i arrogans och egocentrism. Att några få av dessa tusen numera träffar bloggare med jämna mellanrum räcker knappast för att ändra den saken.
Skicka en kommentar