För den borgerliga regeringen med statsminister Fredrik Reinfeldt avvisar som bekant Konjunkturinstitutets starka rekommendationer om kraftiga ekonomiska stimulanser för att möta jobbkrisen. ”En ansvarsfull regering kan inte föra en sådan politik” säger Reinfeldt med hänvisning till KI:s förslag. Och det är ganska kraftiga ord. De rekommendationer KI ger är alltså – för att använda statsministerns språkbruk – ansvarslösa.
Det finns nu två sätt att förstå detta. Antingen så har Konjunkturinstitutet faktiskt förfallit till högljudd vänsterpopulism i jobbpolitiken. Eller så är det den borgerliga regeringen som desperat håller fast vid talelinjen att alla alternativ till den förda icke-politiken per definition är ansvarslösa. Vilken förklaring som är mest hållbar tycker jag själv är rätt uppenbar. Men då väcker det andra frågor. Till exempel varför Reinfeldt håller fast vid den egna positionen istället för att lyssna på kritik även från källor som han inte borde ha något problem med att anse som trovärdiga?
Många har också spekulerat i just den frågan; varför den borgerliga regeringen möter jobbkrisen med en sådan förödande passivitet (se tex Peter Andersson här). Jag tror det finns flera orsaker. En – som jag skrev om häromdagen – är att man faktiskt inte tycker att lite arbetslöshet hit eller dit är det allra största problemet. En annan säkert en ideologisk övertro på en osynlig hand som kommer att fixa allt till det bästa, förr eller senare.
Men så finns det nog också en tredje orsak. Det handlar om den borgerliga regeringens beröringsskräck med arbetslösheten. I den stund regeringen går in aktivt och faktiskt försöker bekämpa jobbkrisen så erkänner den också att regeringens politik gör skillnad. Och det är en helt annan berättelse än den Reinfeldt och Anders Borg annars försöker sprida – att allt elände kommer utifrån och inte går att göra något åt.
Och kanske hänger dessa tre förklaringar samman. I en övertro på marknadens osynliga hand ligger ju också ett accepterande av åtminstone tillfälliga perioder av hög arbetslöshet. Och där ligger också en utpräglad pessimism i synen på samhällets och politikens möjligheter att faktiskt möta jobbkriser av olika slag. Utifrån den ideologiska grundsynen blir det också taktiskt klokt för en politiker som vill bli omvald att hålla sig så långt borta från allt vad jobb och arbetslöshet heter i ett läge som ser ut som det gör just nu.
Problemet för regeringen Reinfeldt är att den ideologiska positionen blir allt svårare att upprätthålla. Det blir färre och färre som tror på den där ”enda vägen”-determinismen (eller i det här fallet, snarare fatalismen) – vilket konjunkturinstitutet faktiskt är ett exempel på. Och i spåren av en ökande arbetslöshet kommer också en social ilska som till slut kommer att bli svår för regeringen att värja sig från.
Frågan är bara hur långt det kommer att gå. Jag är i grunden oroad på gränsen till skräckslagen av de arbetslöshetssiffror som nu presenteras. Dels på grund av varje enskilt människoöde som döljer sig bakom statistiken, men dels också för vad den typen av massarbetslöshet gör med ett samhälle. Saker som kan få bestående verkan långt efter nästa konjunkturuppgång.
Jag taggar detta inlägg med begreppet ”jobbävning”. Låt oss bli många som gör samma sak.
Mer om detta skrivs också bra på TCO-bloggen utredarna (se tex här), Fredrik Jansson, Arvid Falk, Ilse-Marie, för att ta några exempel. Läs också SvD, Aftonbladet och DN
Läs även andra bloggares åsikter om politik, ekonomi, jobb, jobbävning, arbetslöshet, massarbetslöshet, jobbkris, regeringen, Fredrik Reinfeldt och annat intressant
5 kommentarer:
Nej, berörningsskräcken för Reinsvält,Borg och de andra högerpolitikerna i regeringen gäller ordet skattehöjning.För skall högern göra några stimulansåtgärder nu så måste de finansieras antingen med lån eller skattehöjningar. Och att nämna ordet skattehöjning i närheten av en högermoderat, ja då tuppar de av, av skräck för detta för högern tabu-belagda ord!
Men med den konjunkturkris(krasch) som vissa ekonomer säger kommer att räcka till år 2013 så måste skattevapnet in för eller senare!
Ja så kan man också se det. Och jag tror att det är delvis sant, även om jag inte tror att det bara är så enkelt (sedan har ju faktiskt den nuvarande regeringen HÖJT skatten på en del saker också; som arbetsgivareavgifterna för de minsta småföretagen, uppskovet på reavinsten, bensinen etc).
Men visst - jag tror också att "stimulansåtgärder" i form av skattesänkningar är lättare för borgarna att svälja än utgiftsökningar - även om de är mindre effektiva. Och som jag skrev i mitt tidigare inlägg som jag länkar till ovan så är det rätt uppenbart att frågan som sänkt skatt idag är viktigare än jobben (och förmodligen alltid har varit det).
Men det förklarar faktiskt inte helt regeringens hållning gentemot jobbkrisen. Den går djupare än så. Det handlar i botten om någon sorts bristande tilltro till politikens möjligheter. Kombinerad med någon sorts perspektiv där (vissas) arbetslöshet faktiskt inte är någon vidare större problem.
En helt galen idé är att det kanske är som Borg säger. Han och regeringen är på allvar oroliga över vad som komma skall och vill spara på krutet. Titta lite öster ut så ser vi ett par länder som faller kraftigt neråt, det kan mycket väl bli så att de svenska storbankerna kommer behöva massiva kapitaltillskott. Dessutom kan lågkonjunkturen i världen fortsätta i många år, dåliga statsfinanser kan då tvinga Sverige till kraftiga nedskärningar och skattehöjningar (jämför Irland). I båda dessa fall är det inte så roligt om vi har brännt allt på stimulanser som ändå endast hjälper på marginalen. Det är inte heller särskilt ärligt att hävda att en stimulans skulle vara en lösning på alla problem, se t ex Japans förlorade decennium (snart inne på sitt andra) som visar hur illa det kan gå trots återkommande stimulanser. Sedan kan jag hålla med om att lite mer behöver göras, men jag är ganska säker på att det kommer mer i vårbudgeten.
Martin - det som talar emot den saken är väl de ofinansierade skattesänkningar regeringen trots allt genomför. Trots att vi kan vara överens om att de inte är särskilt lyckad efterfrågestimulans. Sparsamhetsargumentet naggas ju milt uttryck lite i kanten av att du inte ens förmår koncentrera insatserna till de åtgärder som gör den mesta nyttan.
Om det inte har med det vidriga Milton Friedman ideal att göra: tiden för en katastrof är ju den lämpligaste tiden för att försnilla allmänna medel. Den krontokige marknadsfundamentalisten Mats Odell sitter ju kvar fast han om någon svensk politiker borde fått avgå Pga inkompetens. Odell har ju Reinfeldts förtroende att just rea utvåra gemensamma tillgångar.
Skicka en kommentar