Boksöndag: om oskulden, våldet och den koloniala blicken

Kanske kan man beskriva motsättningen mellan Albert Camus och Franzt Fanon när det gäller synen på Algeriets frihet från Frankrike som en mellan reform och revolution. Camus var reformisten, som satte sin egen mors liv före den absoluta rättvisan men som också var oförmögen att se bortom den egna, franska, blicken. Fanon revolutionären som skoningslöst avslöjade den koloniala lögnen och själv engagerade sig i den väpnade kampen. "Inte ens efter detta långa arbete förmår jag entydigt ta ställning för eller emot någon av dem beträffande deras positioner i kriget - i båda fallen framskymtar sanningar om krigets mänskliga dimensioner som inte kan avfärdas med mindre än att vår förmåga att förstå denna historiska tragedi blir fattigare", skriver idéhistorikerns Michael Azar i inledningen av sin prisbelönta avhandling Frihet, jämlikhet, brodermord - revolution och kolonialism hos Albert Camus och Frantz Fanon (hädanefter FJB) som jag precis har läst och här tänkte skriva några rader om.

Varför Algeriet, och varför närma sig frågan genom två författare som Camus och Fanon? Dels såklart för att det är ett stycke oerhört viktig samtidshistoria. Ett krig som skördade i storleksordningen en miljon dödsoffer, våldsam terror från bägge sidor, åtta tusen byar skövlade. Men vad Azar lyckas peka på är också en djupare betydelse. Genom att betrakta kriget ur Camus och Fanons perspektiv kan vi lära oss någonting som har bäring långt utanför denna specifika tid och plats. Det handlar om nationalism och kolonialsim, om våld, oskuld och revolution men också någonstans om västerlandet som idé.

De två huvudpersonerna var båda starkt påverkade av Algeriet. Camus född och uppväxt där, som en del av en fransk arbetarklassminoritet i vad som då (1913) fortfarande var en del av Frankrike. Fanon som gick så långt som till att själv engagera sig i den algeriska självständighetskampen FLN. Flera av deras viktigaste böcker, alltifrån Främlingen och Pesten till Människans revolt och Jordens fördömda, kan inte förstås utan Algeriet som bakgrund.

Man kan läsa FJB på många olika sätt. Men ett genomgående tema är att det är en berättelse om Frankrike, som idé och som kolonial verklighet. Både Camus och Fanon är ense om att Frankrike bröt mot sina egna revolutionära löften - slagorden om frihet, jämlikhet och brödraskap - i Algeriet. Men då Camus (åtminstone inledningsvis) såg möjligheten att förändra detta inifrån förespråkade Fanon det revolutionära brottet och såg hoppet i en ny, Algerisk nation.

Jag tycker det är ett fascinerande perspektiv. Det är inte svårt att dra paralleller mellan idén om Frankrike och hela den västerländska liberala världsordning vi idag lever i. Den liberala jämlikhetstanken, medborgartanken, har en enorm radikal potential. Men uppenbarligen lever vi inte upp till våra egna åtaganden, våra egna löften. Slagordet kanske inte så mycket borde vara "en annan värld är möjlig" som "denna värld ni har lovat oss är möjlig". Tanken som väcks är att den politiska energin kommer ur inte primärt fantasier om ett tänkt utopia utan väldigt konkreta idéer och föreställningar som redan finns inbyggda i den nuvarande ordningen. Till och med FLN lutade sig i någon mening på idén om Frankrike när man drog ut till strid mot just Frankrike. Samtidigt ställer oss Fanon frågan om vilka möjligheter som egentligen finns att förverkliga dessa löften inom den faktiska makt- och våldsordning vi lever inom.

Det andra temat handlar om oskulden, revolutionen och våldet. Camus sätter upp en gräns mellan den absoluta och den relativa rättvisan. Han refererar till sin mor - som när våldsamheterna blossar upp är kvar i Algeriet - och säger i ett berömt citat att han om han måste välja mellan modern och rättvisan så väljer han modern. Azar tolkar in detta i Camus större filosofiska gärning och menar att modern inte bara är den faktiska mamman utan också blir en symbol för oskulden, den oskyldiga. Camus drar en tydlig gräns här, vid respekten för den oskyldiga människans liv, och han uttrycker det som att han förordar en relativ rättvisa - en rättvisa inom vissa gränser - framför en absolut. Fanon ser istället det strukturella våld kolonialismen innebär och menar att detta måste bekämpas, med annat våld om så krävs.

Jag känner stor sympati för Camus resonemang. Han talar själv om en medelhavsmentalitet som mer betonar det relativa, målkonflikterna, om man så vill det reformistiska, som jag tycker det är lätt att identifiera sig med. Samtidigt blir det också uppenbart i läsningen av FJB att Camus misslyckades med att tillräckligt lämna det egna perspektivet och den egna blicken. Han menade absolut att Algeriet måste reformeras men detta var ändå alltid en reformering inom ramen för att landet skulle fortsätta vara en del av Frankrike. Tanken på ett demokratiskt, inkluderande men självständigt Algeriet är märkligt frånvarande.

Fanon kan då läsas som en radikal kritik mot detta. Men det förtar som jag ser det inte kärnan i mycket av det Camus i övrigt argumenterar  för. Den våldsspiral Algeriet kastades in i var en ofattbar tragedi. Ett ständigt försvar för människovärdet, för oskulden, är inte bara i grunden sympatiskt - det är det - utan också en bra grund för en samhällsfilosofi som ser farorna i politiska rörelser som släpper alla hämningar i syfte att uppnå vad de själva definierat som gott (vare sig det sedan är det franska imperiet eller den algeriska nationen som ska försvaras).

På den punkten finns det fortfarande mycket att lära. Michael Azars bok ger en oerhört stimulerande lektion i det ämnet, och en hel del andra också.

Privatiseringsiver får inte gå före barnens hälsa

För några veckor sedan träffade jag orolig personal på Järva barn- och ungdomspsykiatri i Rinkeby. I dag bekräftas det i Radio Stockholm att farhågorna som fanns då var berättigade. När Prima Barn AB tar över från praktikertjänst får inte den gamla personalen följa med över. Kontinutet i vårderelationer och upparbetade kontakter med det omkringliggande samhället får då stryka på foten.

Jag och socialdemokraterna i landstinget har hela tiden motsatt oss den privatiseringspolitik på psyikaitrins område som råder inom Stockholms läns landsting. När man utvecklar denna typ av känsliga verksamheter är det snarare kontinuitet och sammanhållna vårdkedjor som bör vara i fokus än fragmentering och ständiga ägarskiften.

Samtidigt är det också så att privatiseringar och upphandlingar kan hanteras olika bra. En nyckelfaktor där är om den nya ägaren får den gamla personalgruppen med sig eller inte. Det gör att utvecklingen runt barn- och ungdomspsykiatrin känns extra allvarlig. Oavsett politisk färg och vad man tycker om privatiseringar och konkurrensupphandlingar i största allmänhet kan man inte vara nöjd när så här angelägen verksamhet präglas av konflikter snarare än långsiktig utveckling och framtidstro.

För i slutändan. Det här handlar om våra barn och unga. Omsorgen om att deras vård fungerar så bra som möjligt måste alltid vara det som står i första rummet.

Framtidsidéer för Stockholm

Idag presenterade socialdemokraterna i Stockholmsregionen ett förslag på en ny tunnelbanelinje. Vi kallar den den lila linjen och den ska gå mella Hagsätra i söder och Danderyds sjukhus i norr. Bakgrunden är att regionen växer så det knakar och ska vi klara detta och samtidigt uppnå såväl klimat som framkomlighetsmål så måste vi investera stort i kapacitetsstark kollektivstrafik. En tunnelbanedragning som inte tvingas igenom trängseln på t-centralen är där extremt strategiskt viktig.

Förslaget finns närare beskrivet i en rapport som du hittar här. Där förs också långa resonemang om inte bara varför denna satsning behövs, utan också hur den ska kunna bli verklighet. En nyckefråga där är finanseringen.

Samhällsekonomiskt är värdet av ny tunnelbana inget att snacka om (åtminstone inte om den byggs på rätt sätt). Men hur får man loss de pengarna? Som jag ser det och som vi också skriver i vår rapport kräver detta nytänkande. Vi måste till exempel hitta modeller för att de markvärden som uppstår i samband med att områden kollektivtrafikförsörjs kan komma till nytta. Här finns stora möjligheter, inte bara för detta projekt utan också för att få mer tryck i investeringstakten totalt sett.

Sedan räcker inte detta, det krävs också tydliga prioriteringar, statlig medfinansiering etc etc. Men att bygga nytt i Stockholmsregionens tunnelbanenät är inte tomma visioner. Det är fullt möjligt och realistiskt.

Hade det inte varit för framsynta politiker som Hjalmar Mehr hade Stockholm inte haft sin tunnelbana idag. Känns inte så lite bra att få fortsätta i de fotspåren. Nu dessutom med ett klimathot hängande över oss, som gör investeringar i kollektivtrafik till än mer nödvädigt i byggandet av den moderna storstaden.

En hårdare värld, men inte en bättre

Flera av mina bästa och sämsta stunder genom livet har haft med jobb och skola att göra. Naturligtvis inte bara. Det finns också det där andra. Kopplat till familj, naturupplevelser, kultur. Kärlek, semestrar, politik. Men ändå. Skola och arbete är centrala. Att jobba och utbilda sig är inte bara den grund varpå vårt samhälle vilar, det är också någonting viktigt i sig. Det finns för att fortsätta tala med Karl-Bertil Jonsson en rent mänsklig tillfredsställelse kopplat till själva detta att genomföra ett arbete väl eller att faktiskt lära sig något och utvecklas. Men jobb och skola kan också vara nedbrytande helveten som gör oss sjuka.

I dag rapporterar Svenska Dagbladet att den psykiska ohälsan ökar kraftigt. Den är nu den vanligaste orsaken till sjukskrivning, särskilt bland kvinnor "mitt i livet". Den moderate socialförsäkringsministern kopplar själv detta tydligt till arbetslivet. "Nu måste vi se andra tidiga signaler på att något är fel och skapa arbetsplatser där människor inte hamnar i skadliga stressituationer och utbrändhet" kommenterar han men tillägger "[m]en vi är nästan tomma på kunskap om hur man anpassar moderna arbetsplatser".

Jag skulle här kunna raljera kraftigt över att en av de första åtgärder just den moderatledda regering socialförsäkringsminister Ulf Kristersson är en del av genomförde när de tog över makten var att trots kraftiga protester lägga ner den världsledande institution som hade till uppgift att samordna forskning runt just detta. Att lägga ner Arbetslivsinstitutet var ett allvarligt slag mot svensk kunskapsbildning om just hur ett modernt och mänskligt arbetsliv faktiskt kan åstadkommas i praktiken. Men det var förvisso innan socialförsäkringsministerns tid så ansvaret för det ligger mer på hans övriga kollegor i regeringen och ytterst statsminister Fredrik Reinfeldt.

Allvarligare är att den grundton som genomsyrar hela den nuvarande regeringens politik fortfarande går tvärs emot de insikter Kristersson som person nu verkar ha drabbats av. Nedläggningen av Arbetslivsinstitutet var inte ett tillfälligt misstag. Det var en del av ett mönster som består. Arbetslösheten ska lösas genom press neråt på löner och arbetsvillkor. Skolan hanteras genom fler och tidigare betyg, mer stress och sänkta ambitioner för de som inte pallar trycket.

Men detta fungerar inte. Arbetslösheten biter sig fast. Skolresultaten fortsätter sjunka. Världen blir hårdare, men inte bättre.

Och det finns något så djupt och grundläggande omodernt över allt detta. När jag lämnar min sexåring i skolan är det inte ångesten över att tvingas prestera utan glädjen över att få lära jag ser i hennes ögon. Den glädjen vill jag se i många år till. Jag vill se den hos folk jag jobbar med. Hos människor som startar företag, tar hand om mig när jag blir gammal, de som bygger landet starkt inför framtiden. Jag är övertygad om att det inte bara skapar ett mänskligare samhälle utan också ett rikare.

Det klagas ibland över att svensk politik saknar visioner. Men kanske är det för att vi letar på fel ställen. De riktigt omtumlande visionerna kanske inte handlar om de stora drömmarna, utan om de små. Om att vi människor ska kunna få vara människor, skapa och lära oss saker, utan att det gör oss sjuka.

Jag vet inte. Men för mig räcker den typen av idéer ganska långt. Framförallt mot bakgrund att verkligheten idag ser ut som den gör.

Regeringströtta postpolitiker

Det är mycket nu. Här i Stockholm har vi en extremt pressad situation på akutsjukhusen som den senaste tiden blivit akut, närmast krisartad. Ansvarigt landstingsråd hanterar den genom att allt mer desperat och hafsigt skylla ifrån sig. Istället för ledarskap får vi ett blame-game. Precis samma sak kan vi se på den nationella nivån. Den statsministern som är ytterst ansvarig för en av svensk samtidshistorias största skandaler någonsin - vansinnesaffären med Nuon som kostat oss fullkomligt ofattbara värden - tar detta ansvar genom att, jag ni gissar rätt, skylla ifrån sig. Han också. Och det är mer än efternamn som förenar dessa två makthavare.

Synen på politik är något som skiljer de politiska blocken i Sverige. Till vänster tror man på politikens möjligheter, och tycker att är något gott att vi tillsammans fattar beslut om gemensamma angelägenheter. Till höger uppfattas politiken snarare som något nödvändigt ont, vars verkningskraft ska begränsas. Politikens uppgift blir någonstans att avskaffa sig själv, föra makten som det brukar heta "till köksbordet".

Vi lever i en tid som kallats postpolitisk. Politiken - så lyder anklagelseakten - som verksamhet har förlorat sitt djup, reducerats till yta. Det politiska spelet är just ett spel utan någon verklig betydelse. Samtidigt har också tilltron till kollektiva lösningar dämpats. Arbetslösheten blir ett individuellt problem, inte ett gemensamt. Sjunkande skolresultat en fråga för de enskilda eleverna, inte för oss alla.

Utan tvekan är det högern och framförallt de nya moderaterna som blivit de yttersta bärarna av denna postpolitiska samhällsanda. Medvetet har man försökt tvätta bort ideologiskt djup och ersätta det med kommunikation och pr. Värderingar och etiska avvägningar ersätts med en föreställning om förnuft, allmänintresse och teknisk kompetens. Och ansvaret flyttas bort, från det politiska fältet, mot individen.

Sett i det ljuset blir vad som händer just nu logiskt. När den sjukvård vi äger tillsammans krisar ersätts ledarskap med instagrammande. Slöseri med gemensamma värden blir en icke-fråga, eftersom staten inte borde ägt dessa värden till att börja med. Att politisk makt också ska åtföljas av ansvarstagande underordnas bilden, intrycket, vem som säger vad i teverutan.

Så det är politiskt logiskt, men samtidigt finns det också något annat som slår en i dessa dagar. Jag upplever tydligt någon form av trötthet som verkar ha drabbat sittande majoritet. För några år sedan fanns det verkligen en tydlig borgerlig reformagenda. Jag gillade inte innehållet, men måste ändå erkänna att där fanns någon typ av idé om vart man ville. Den glöden verkar fullkomligt ha falnat idag. Uppenbarligen är jag inte ensam om att se detta heller, eftersom även högt uppsatta röster inom alliansen säger exakt samma sak. Kanske är det helt enkelt så att det borgerliga postpolitiska projektet börjat äta upp sig självt.

Jag ska inte måla i rosenrött. Dessa värderingar sitter djupt. Att skapa tilltro till ett gemensamt projekt där vi med hjälpa av politiken - inte trots den - tillsammans kan lösa de stora samhällsproblemen är ingen enkel sak.

Men frågan om ansvarstagande verkar trots allt ha hamnat i debattens fokus. Problemen med överfulla akutmottagningar är faktiskt inget vi kan lösa hemma vid köksborden. Det krävs gemensamma lösningar och även ledarskap. Kort och gott politik. Och politik kräver politiker som också vill och vågar ta ett eget ansvar. Jag tror fler och fler människor börjar tänka i de termerna. Tyvärr av den sorgliga orsaken att priset för en trött postpolitik blivit allt mer uppenbart.

Vem tar långsiktigt ansvar för barn- och ungdomspsykiatrin?

Häromkvällen träffade jag personal på Järva barn- och ungdomspsykiatri i Rinkeby. Det var inget roligt möte. Personerna jag träffade var i och för sig fantastiska människor. Engagerade, brann för sina arbetsuppgifter och de människor de kom i kontakt med. Men stämningen var minst sagt dämpad. Orsaken är att verksamheten efter den senaste upphandlingen ska byta ägare. Och här i glappet mellan de nya och det gamla har personalen hamnat i en orimlig situation, som i förlängningen går ut över patienterna.

En av de viktigaste kvalitetsfaktorerna för en verksamhet som barn- och ungdomspsykiatri är kontinuitet. Gentemot patienterna, givetvis. Att man när man mår dåligt ska ha någon som känner en och förstår vem du är och hur du har det. Men också för att fungera i närsamhället. Om att verksamheten måste bygga upp ett nätverk mot andra aktörer som socialtjänst, skola, andra delar av vården och psykiatrin, alla de där aktörerna som måste kunna samverka för att helheten ska fungera. Det är inte minst viktigt i ett område som Rinkeby.

Därför fanns det en underton av desperation på mitt möte. De gamla och nya ägarna är inblandade i en tvist om huruvida personalen per automatik ska följa med i övergången eller inte. Ingen av de jag träffade hade någon aning om vad som gäller. Det gjorde att de inte vågade ta på sig några långsiktiga åtganden med nya patienter. Några hade redan valt att söka sig bort. Osäkerheten var stor. Ingen av dem jag träffade hade i princip hört något från de nya ägare som om bara några veckor ska ta över driften.

Och Järva barn- och ungdomspsykiatri är inte den enda som just nu står inför förändringar. I Botkyrka har majoriteten valt att privatisera den tidigare landstingsdrivna verksamheten (skrev om det tidigare). Resultatet enligt den information jag fått personalflykt. En ömtålig verksamhet som efter år av ansträngningar äntligen var på rätt väg och kunde uppvisa tydliga och goda resultat hamnar i ett extremt osäkert läge. Den oro jag känt tidigare verkar alltså tyvärr varit bara alltför befogad.

Den psykiska ohälsan bland unga är ett av vår tids stora samhällsproblem. En välfungerande barn- och ungdomspsykiatri som kan arbete långsiktigt och i samverkan med andra viktiga aktörer är helt central för att vi ska tillsammans lyckas komma åt den. För att komma dit krävs det förändring, förbättring och utveckling. Allt kan inte vara som det alltid har varit.

Men vi måste också förstå att konkurrens- och marknadstänkandet har sina gränser. Det finns andra vägar framåt. Vägar som inte bygger in osäkerhet, sönderslagna vårdkedjor och ständigt risktagande med verksamhetens kvalitet. Det som sker i Stockholm just nu är fel. Den övertygelsen blev jag väldigt stärkt i efter mitt möte i Rinkeby.

Det går en skam på ett torrt land

Jag hoppas ni såg TV4:s morgonsoffa. Sjuksköterskan My Morin kommenterade sin egen arbetssituation på Södersjukhusets akutmottagning. Och jag tror det var Göran Greider som för ett tag sedan skrev om behovet av något han kallade analytiskt raseri. Precis det var det My Morin visade. Lugnt men med rösten dallrande av energi riktade hon fullkomligt förkrossande kritik mot en politisk landstingsledning som varken lyssnade eller ville ta något som helst ansvar.

Sjukvårdslandstingsrådet Filippa Reinfeldt (M) är den ytterst ansvariga för Stockholms läns sjukvård. Hon hanterade först sjukhuskrisen genom att inte säga någonting alls. Sedan började hon skylla ifrån sig på andra. Pekar på en enskild sjukhusledning som hon dels har varit med och tillsatt själv, dels orimligen själva äger makten att lösa ett problem som är djupt strukturellt och berör hela sjukvårdssystemet.

Jag vet inte om ni minns år 2007. Mona Sahlin utsågs till ny partiledare för socialdemokraterna. Tony Blair avgick som premiärminister. Sarkozy blev ny president i Frankrike. Och Filippa Reinfeldt fick tillsammans med övrig landstingsledning svart på vitt i den så kallade vårdplatsutredningen besked om att Stockholms läns sjukvårdssystem var underdimensionerat (jag vet, för jag var med).

Det var ett tag sedan. Att idag försöka framstå som om situationen är något som uppstått senaste veckorna håller därför inte.

Jag skrev för några dagar sedan här på bloggen att "grunden är att det krävs att vi erkänner hur allvarligt situationen är. Slutar släta över. Visar oss beredda att göra vad som krävs." Känner mig stärkt i den uppfattningen efter att ha sett My Morin. Vill man inte ta ansvar bör man inte vilja vara politiker. Den nuvarande landstingsledningen har mycket att stå till svars för. 

Rapport från min förort - om sveket mot Allhuset

Jag antar att de flesta av er inte riktigt förstår vad som är grejen. Men det borgerliga sveket mot Allhuset Mitt i Byn i Hässelby handlar om mer än en samlingslokal, ett café, en mötesplats. Det handlar någonstans på ett djupare plan om en hel förort. Ett område där det står och väger. Om fina ord ska vara värda någonting eller inte. Men låt mig ta det från början.

Hässelby gårds centrum är inte känt som Stockholms tryggaste miljö. Nu ska man inte demonisera. Det är ett vanligt förortscentrum, och folk skjuter inte på varandra med UZIs. Men det har till och från varit lite stökigt. För någon sommar sen var det riktigt illa. Flera mord i närområdet, och det hela avrundades med någon form av mindre ungdomskravall. På lekplatserna gick snacket mellan föräldrarna att det började bli läge att dra. Sticka därifrån. Vi var många som var oroliga. Känslorna delades av den lokala borgerliga stadsdelsnämndsmajoriteten. Åtminstone sa de det.

Mycket gick åt fel håll. Nattvandrarna som länge hade kämpat på ideellt försvann. Företagarna klagade på att det var elände att ens få ordning på en belysning som gått sönder. Men det hände några bra grejer. Ett privat gym öppnade upp, och blev snart en mötesplats för hela närområdet. Och så hade vi Allhuset.

Allhuset är ett café, en samlingslokal, en mötesplats. Drivet av idealister. Där hänger ungdomar och spelar kort. Föreningarna kan låna lokaler för sina möten. För att attrahera fler unga tjejer fixade man en sminkstudio. Och dessutom blev man till ett centrum för lokala konstnärer, med vernissager, utställningar, en möjlighet för icke etablerade talanger från närområdet att möta en publik.

Finansieringen kom ursprungligen från bostadsbolagen. Jag antar att de såg det som en långsiktig investering i området. Men så såldes allmännyttan ut. Ingen hade längre lust att betala. Och det är nu det börjar bli tragiskt.

För det handlar inte om några extrema pengar. Men de har inte gått att få fram.

I den lokala nämnden har socialdemokraterna tillsammans med vänster- och miljöparti försökt ta initiativ till samlad aktion, att de lokala politikerna tillsammans ska uppvakta stadshusledningen för att hitta en lösning. Det har röstats ner. Tiden har gått. Ansökan efter ansökan har avslagits. Med hjälp av ett imponerande stöd från det lokala näringslivet (särskilt ICA-affären bör lyftas fram) har man desperat lyckats hålla näsan över vattnet. Men nu närmar sig gränsen.

I kväll var det stadsdelsnämnd. Jag var tillsammans med många andra där under den öppna delen.

Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det. Men frågestunden känns ungefär som i en amerikansk film, med nämndens presidium längst fram i lokalen. Flera frågor ställdes till politikerna. En man frågade om hur det gick med någon typ av förbindelse till Lambarön (en liten ö i Mälaren precis utanför Hässelby) och fick i ett svar med klara strindbergska kvaliteter veta att tre eller fyra kommunala förvaltningar efter intensivt samråd nu till slut hade lyckats komma överens om att frågan - helt klart - inte rörde någon av nämnda förvaltningar utan låg och bör ligga under landstingets domsvärjo. Utan att ställa ut några direkta löften kunde man tänka sig att nämndens tjänstemän nu kunde ta initiativ till ett möte för fortsat dialog etc etc. Frågestunden gick vi vidare till en fråga om bostadsbyggande, var och till vilket pris. Brukare inom socialpsykiatrin som - med all rätt - var oroliga för sin verksamhet. Den typen av frågor.

Så kom vi till Allhuset. Det är inte vår fråga, försvarade sig nämndordföranden. Irritationen bland flera av besökarna var påtaglig. En efter en började även de borgerliga ledamöterna bedyra hur viktig de tyckte denna verksamhet var. Bara från den moderata bänken kunde man uppfatta någon typ av kritik eller åtminstone antydan av en annorlunda uppfattning (dock inte från alla ledamöterna där heller). Oppositionen rasade. Den centerpartistiske nämndordföranden svarade på en direkt fråga från mig att han hade försökt men misslyckats med att få med sig sina partivänner inne i stan, som jag tror han uttryckte det, så långt som han hade önskat. Däremot bedyrade de moderata politikerna att ansvarigt borgarråd Joakim Larsson (M) var synnerligen insatt i frågan och kände till verksamheten väl. Vilket för de flesta i lokalen kändes som en klen tröst, då borgarrådet Larsson trots detta intresse inte orkat lyfta ett finger för att verksamheten faktiskt skulle överleva.

När frågestunden var över var det också ett modstulet gäng som lämnade lokalen. Den sista februari är det slut. Lokalerna ska vara utrymda och flyttstädade. Hässelby gård tappar ytterligare en samlingsplats. Ytterligare några eldsjälar falnar.

Som sagt. Jag antar att de flesta er kanske fortfarande inte fattar riktigt vad som är grejen. Men det handlar om min hembygd. Om att Stockholms stad går med rekordöverskott. Om att det finns områden där det står och väger. Där några eldsjälar och ett sminkrum faktiskt kan göra skillnaden.

Och det handlar om att det enda som förmodligen hade behövts är någon form av ledarskap. Det är det som känns så bittert. Vi hade kunnat fixa detta. Om vi bara hade velat. Om de som sitter på makten bara hade velat. Hässelby gård kommer bli tomt utan sitt Allhus.

Tankar efter Uppdrag granskning

Först: Det här inlägget handlar säkert inte om mig. Det vore kanske alltför personligt för detta forum.

Så låt oss istället tänka oss att det handlar om någon annan. Som plötsligt hörde de små stegen bakom tevesoffan. Såg den där typiska sexåriga blicken som nyfiket sökte förstå vad det var pappa tittade på. Förklarade att detta var vuxenteve och inget för barn att se. Förklarade att det här var en annan värld och inget ett litet barn borde titta på.

Tänk om han då - för det är en han - drabbas av insikten att det här är den värld hans döttrar faktiskt ska växa upp i? En värld där små ryggradslösa kräk i skydd av anonymiteten spyr sitt hat och sina hot mot kvinnor bara för att de råkar vara kvinnor, för att de har något att säga och vill få det sagt? Att det är detta hans döttrar kommer möta. Om han då plötsligt känner ett stort allvar och en stor vrede och en stor maktlöshet och en stor rädsla.

Att vara förälder är att vara rädd. Stryk det. Att älska är att vara rädd. Rädslan och hatet går hand i hand. Kärlek och hat går hand i hand. Men vi måste höja oss över hatet. Så någonstans tror jag han tänker.

För det handlar inte bara om kända kvinnor. 18-åriga Jessie Logan begick självmord efter att sexbilder hon skickat till sin pojkvän fick spridning. Hon begick självmord efter att ha gått ut i teve och offentligt bönat och bett om att trakasserierna skulle få ett slut. 18-åriga Jessie Logan tog sitt liv för att hon inte längre stod ut. Med en kombination av uppfuckade könsroller där det värsta en kvinna kan vara är sexuell och en omvärld av hänsynslösa hyenor som frossar och fördömer med samma urskillningslösa frenesi.

Vi måste höja oss över hatet. Tror jag han tänker. Men ibland gör kärleken oss så rädda. Hur kan vi då stå emot hatet? Finns det en väg framåt som är ljus? Hur ska Jessie Logans pappa någonsin kunna känna något annat än hat? Hur kan vi se vad unga kvinnor utsätts för? Hur vuxna kvinnor? Hur kan vi skåda allt detta mörker utan att känna någonting annat än hopplöshet?

Det finns saker man måste göra. För annars är man inte en människa utan en liten lort. Det är de goda människornas tystnad som är problemet. Inte rädslan. Utan fegheten. Men modet som krävs är någon annans. Hur kan man uppmuntra andra att möta allt detta mörker? Hur kan man låta bli att hata alla dessa människor som vill begränsa? Hur kan man känna annat än vrede?

Men kanske är det inte vreden som är problemet. För vrede är inte hat. Eller fel. Vreden är hat, omvandlat. Från något bittert nedbrytande till en insikt. Från något förlamande till något som påbjuder handling.

Låt oss vara förbannade. Låt oss vara heligt förbannade och slå fast att här sätts en gräns. Låt oss säga högt och tydligt att för oss och för våra döttrar och för våra systrar och för alla andra så accepterar vi inte detta längre. Inga storslagna gester. Bara ett tyst nog. Nu. Bara en massa kärlek och mod till dem vi älskar.

Vrede och rädsla är inte uppgivenhet och hat. Däremellan går en tunn skiljelinje av hopp. Vi kan fortfarande göra saker bättre. Om inte annat så för att vi måste.

Så kanske han tänker. Om han nu finns. Den där mannen som inte är jag.

Femton år och inte vilja leva

Sju procent av alla niondeklassare har försökt begå självmord. Jag försöker sakta smälta uppgifterna som presenteras i en ny studie av forskare från Lund och Linköpings universitet (läs mer här). Det innebär två elever i en klass av trettio. Läser man vidare blir det dessutom värre. 38 procent har utfört någon form av självskadande handling. Mer än var tredje. Det här är inte bara upprörande siffror. Det är en nationell katastrof som vi måste börja prata om. 

Psyksik ohälsa uppstår inte i ett vakuum. Visst finns det individuella faktorer. Men vi människor är till syvende och sist också alltid del av ett sammanhang. På gott och på ont. Det understryks också av forskarnas rapport. "Resultaten antyder att depression, olyckliga och traumatiska livshändelser och socioekonomiskt underläge utövar en kumulativ effekt på sårbara individer", som de skriver på sin torra forskningsprosa.

Jag frågade häromdagen en chef inom barn- och ungdomspsykiatrin (BUP) här i Stockholm hur han såg på vårdens samverkan med övriga samhället. Svaret blev som att släppa loss en fördämning. Ungefär hälften av BUPs patienter kommer någon annastansifrån, varav en stor del från skolan och ytterligare några från socialtjänsten. Berättade han. Men det är mycket de utåtagerande. De som märks. De som stör. De som kommer själva är istället de som satt tysta. Och som naturligtvis hunnit komma mycket längre när de väl kommer till BUP. De som samhället missade.

Detta säger oss något väldigt viktigt. För egentligen handlar det inte bara om skola. Kanske skulle hjälpen ha behövt komma ännu tidigare? Förskola, BVC, MVC? Hur duktiga är vi i föreningsliv och civilsamhälle på att se tecken på att någon mår dåligt i själen? Och vet vi vad vi i sådana fall ska göra?

Men det handlar inte bara om att upptäcka i tid. Vi måste också fråga oss vilken miljö vi till att börja med skapar runt dagens unga. Psykologen Pia Rosander la nyligen fram en avhandling där hon analyserade vilken typ av personlighetsdrag som gynnas i den svenska skolan. Resultatet fick henne att tala om den ångestdrivna skolan. Som hon uttrycker det själv:

"Vi har alltså ett skolsystem som gynnar samvetsgranna och ångestdrivna elever. Det är så klart inte bra för det psykologiska välbefinnandet i det långa loppet om ångesten är en drivkraft. Det innebär dessutom att den så kallade djupinlärningen uteblir. Djupinlärningen sker bäst bland de öppna personlighetstyperna, det vill säga de som drivs av nyfikenhet."

Femton år och inte vilja leva. Det är inte ett problem enbart för den som drabbas. Vi har alla ett ansvar. Tillsammans. För jag är övertygad om att det går att åstadkomma förbättring. Om vi bara vill. Och orkar ser verkligheten precis sådan som den är.



 

En vedervärdig utveckling i svensk politik

Vi pratade om tryggheten i Hässelby gård. Mannen höll visserligen med om så gott som alla de förslag jag presenterade. Men han var ändå inte nöjd. Ingen politiker vågar prata om vad det egentligen handlar om, hävdade han. Sedan tänkte han till. Jo, kom han på sig själv. Det var den där moderate lokalpolitikern faktiskt. Den enda. Han som vågade säga hur det var. Att det var somaliernas fel, alltihop. Den typen av politiker väcker respekt. Förklarade mannen.

Episoden från ett torgmöte dök upp i huvudet när jag häromdagen såg Tobias Billströms utspel om minskad asylinvandring och inte minst partisekreterare Kent Perssons försvar av detsamma. Förslaget är upprörande på två sätt. I sak eftersom det skär mot grundläggande humanistiska principer att Sverige inte ska ha råd att vara en frihamn för de som flyr. På ett mer strategiskt politiskt plan när den moderate partisekreteraren relaterar så tydligt till Sverigedemokraterna. För finns det något vi faktiskt vet är det att vi inte motarbetar SD genom att ställa upp på deras problembeskrivning. Det är raka vägen till en dansk situation (och dit vill vi inte). Om utspelet blir den game-changer som DNs Victor Barth-Kron analyserar det som står vi inför en mörk period i svensk politik.

Nu ska man säga att moderaterna har något annorlunda erfarenheter där än de flesta andra partier. I kommuner som exempelvis Vellinge lyckades man länge (om än inte längre) hålla Sverigedemokraterna borta genom att vara mer SD än SD själva. Kanske gör man därför bedömningen att man faktiskt skulle kunna ta över de väljarströmmarna. Kanske handlar det bara om ett tryck från egna medlemmar, från gatan. Lokalpolitikern som skyllde allt på somalierna i Hässelby - och fick applåder för det. Det är handen på hjärtat heller inte första gången moderaterna är ute och tassar i dessa marker (även om det kanske inte varit lika tydligt tidigare).

Men oavsett vilket är det genuint obehagligt. Och det ställer stora krav på det övriga politiska fältet.

Svensk migrationspositiv diskussion har tidigare dominerats av den mer nyliberala höger som argumenterat för fri invandring med det dubiösa argumentet att det kommer kräva att vi gör upp med såväl välfärdsstat och lägstalöner som tryggheten på arbetsmarknaden och en vänster som argumenterat utifrån en mer renodlad moralisk position. Här krävs en tydlig röst som står upp för både öppenhet, migration och den svenska modellen gällande arbetsmarknad och välfärdsstat.

Argumentationslinjen vi ska ha en fri invandring men den kommer kosta dig din lön, din anställningstrygghet och din välfärd är i förlängningen politiskt livsfarlig. Kritik mot system som innebär ett institutionaliserat utnyttjande av arbetskraft eller det extremt ojämlika flyktingmottagandet mellan olika kommuner i det korta perspektivet är inget en sådan migrationspositiv vänster behöver vara rädd för (eller en migrationspositiv höger heller, om man menade allvar). Men det handlar också om att hela tiden hålla fram både det moraliskt riktiga och det faktum att migration är något vi som land faktiskt tjänar på i diskussionen. Vi får aldrig sväva på målet om att Sverige ska vara ett öppet land och att detta är något vi står för.

För hela det politiska klimatets skull är det dock inte själva migrationspolitiken eller ens integrationspolitiken som är det mest centrala. Ska vi undvika den danska situationen handlar det om att återföra den politiska debatten till de frågor som egentligen är de viktiga. Det handlar om att visa på hur den verkliga konfliktlinjen i svensk politik handlar om helt andra saker - om jobben, utbildningen, välfärden.

Jag känner mig rätt optimistisk om att det går. För människor är inte dumma i huvudet.

Först blev jag personligen rätt upprörd över Hässelby-mannens påståenden. Kopplade till somalier jag känner själv. Den typen av kollektivt skuldbeläggande är genuint obehaglig, och jag var väldigt tydlig på den punkten. Men på något sätt kom vi ändå vidare i diskussionen. Jag ska inte påstå att vi nådde varandra fullt ut. Men. Jag tror det fanns delar av min argumentation som han ändå upplevde som attraktiv. Politiska idéer om jobb, trygghet, utveckling som någonstans fängslade. Och när jag frågade honom på vad han själv egentligen tyckte var det viktiga kom vi ganska fort bort från förenklingarna och schablonerna. I någon form av samtal.

Vi står inför vad som kan vara en vedervärdig utveckling av svensk politik. Men det behöver inte bli så. Moderaterna har uppenbarligen läst av någon form av opinion där ute. Men politik handlar också om ledarskap. Om att möta människor som jämlikar. Att sätta fingret på de verkliga problemen.

Den rollen kommer inte tas av moderata samlingspartiet. Då ligger ansvaret plötsligt på oss andra.


- Posted using BlogPress from my iPhone

Funkar vården för personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar?

Jag tror man ska vara försiktig med att måla i svart. Men vi måste kunna tala om hur vården fungerar för de stora och ökande grupper som har någon typ av neuropsykiatrisk diagnos. För snart ett år sedan skrev jag därför tillsammans med Anna Kettner efter oroande signaler från både patienter och personal en motion som krävde en oberoende översyn av hur NPF-vården fungerande i Stockholms län. I dag har vi behandlat förvaltningens förslag till svar. De säger att en medicinsk revision är någonting man funderat på rätt länge, nog tycker vore bra, men ännu inte kommit till skott med. I stort sett gav de oss alltså rätt. Men vill ändå inte lova att något kommer hända.

Kunskapen om neuropsykiatriska diagnoser som ADHD och Aspergers (NPF) har ökat monumentalt under de senaste åren. Med detta också trycket på sjukvården. Inom Stockholms läns landsting har vi sett en närmast explosionsartad ökning av efterfrågan på diagnos. Psykiatrin har så gott det går försökt möta upp med fler utredningar. Men så stora förändringar som denna del av vården genomgått under senare år är aldrig oproblematiska.

Det var därför jag och Anna Kettner skrev vår motion. Man kan säga att det är tre frågor vi vill få en ordentlig översyn av. Den första rör kvaliteten i utredningarna. Kan vi lita på att det blir rätt? Den andra om hur det ser ut med resurser efter det att diagnosen var ställd. Får man det stöd som behövs? Och det tredje var hur det ser ut med resurserna totalt inom hela psykiatrin mot bakgrund av de stora behoven på detta område.

Den här typen av verksamhet lämpar sig sällan för billig politisk polemik. Istället bör man vara seriös, lyssna på både verksamhet och patienter, skaffa sig en ordentlig faktagrund innan man går vidare. Sedan blir jag också frustrerad över att det går så långsamt. En sådan här översyn borde ha skett för länge sedan, och vi borde i dag vara fullt upptagna med att rätta till de brister som finns. En sådan jag efter samtal med väldigt många patienter, anhöriga och även personer som jobbar inom vården är rätt säker på finns där är till exempel stödet som följer efter en diagnos. Där krävs det utan tvekan mer resurser.

En oberoende revision skulle dock kunna bidra till att skaffa oss ett gemensamt faktaunderlag mellan olika politiska partier. Den vore en bra plattform att stå på för att kunna gå vidare, och säkert också kunna fungera i dialog med kommuner och andra viktiga aktörer.
Efter dagens behandling återkommer motionen ett antal gånger innan beslut slutligen ska tas. Du är välkommen att höra av dig om du själv har erfarenheter eller synpunkter - positiva eller negativa – på hur vården för personer med neurospykiatriska funktionsnedsättningar fungerar i Stockholm. Vissa saker mår väldigt mycket bättre av att vi faktiskt pratar om dem.

Ett sms från Södersjukhusets akutmottagning

Några minuter innan jag skulle upp i landstingsfullmäktiges talarstol kom det ett sms. Det var från Södersjukhusets akutmottagning. Två timmars väntan till triagen, berättade en sköterska jag träffat där någon dag tidigare. Jag var tvungen att svara för att kontrollera om jag verkligen fattat rätt. Menar du att det tar två timmar innan man ens blir prioriterad, undrade jag. Den första sorteringen, den som ska ta högst en kvart? Precis så, kom det lakoniskt tillbaka. 

På senaste tiden har dock allt fler blivit uppmärksamma på situationen på Stockholms akutsjukhus. Alla sjukhus utom just SöS överfulla, rapporterar DN. På Karolinska skriver chefen dystra brev till personalen och pekar på kvalitetsbristernas kostnader. Socialstyrelsen reagerar och pekar på riskerna för människors liv och hälsa. Och på Expressens ledarsida riktar Eric Erfors ett lika rasande som djupt personligt finger mot makthavare som vägrar ta ansvar för den verklighet där "[ö]verbeläggningar blivit ett normaltillstånd" (läs hela texten här).

Detta är dock inte en bild som den ytterst ansvariga politikern vill kännas vid. "Det går upp och det går ner" var det ansvariga landstingsrådet Filippa Reinfeldts kommentar i teve till det katastrofala läget på akutmottagningarna. Och istället för att fördjupa sig i diskussionen avfärdas politisk kritik i frågan, bokstavligt talat med en snarkning. 

Ska man vara rättvis är det naturligtvis inte så att det inte händer någonting. Det diskuteras framtida byggnationer. Ute på sjukhusen kämpar personalen heroiskt på, och det finns också exempel på nödvändigt nytänkande. Men ändå. Eric Erfors finger pekar på något verkligt. En situation som blivit omöjlig.

Och faktum är att det inte ens är något nytt. Varningsklockorna började ringa för länge sedan. Under senare tid har vi haft dessutom en inflyttning på uppemot 40 000 nya innevånare per år. Det vårdvalssystem som satts i sjön verkar inte ha dämpat trycket på akutsjukhusen alls. Pratar man med folk på ute på golvet så möts man istället av bilden av att Stockholmssystemet med sitt fokus på snabba besök snarare leder till att det är fler som hänvisas vidare till akutmottagningarna än tvärtom. 

Så naturligtvis borde något ha gjorts för länge sedan. Vissa saker borde inte har gjorts alls, eftersom de förmodligen förvärrar läget. Men i dagsläget hjälper till inte att sura över vad som varit. Det som krävs är istället en kraftsamling. Både investeringar, fler vårdplatser, men också nytänkande. Det socialdemokratiska oppositionslandstingsrådet Dag Larsson har till exempel väckt frågan om att Nacka sjukhus kan konverteras till ett akutsjukhus.  Jag tror att vi måste vända på ett antal sådana stenar för att komma till rätta med läget. Och dessutom måste sjukhusen själva intensifiera arbetet med sin egen organisation, sina flöden och hur man jobbar. När det gäller äldre multisjuka - som Eric Erfors mamma - krävs det ett helt nytt tänkande med en vård som är uppbyggd runt och anpassar sig till patienten istället för tvärtom.

Men grunden är att det krävs att vi erkänner hur allvarligt situationen är. Slutar släta över. Visar oss beredda att göra vad som krävs. 

En stund efter min korta sms-konversation stod jag i talarstolen och debatterade situationen på våra akutsjukhus med ett moderat landstingsråd. Han menade att läget är helt under kontroll och att allt kommer lösa sig. Någonstans fångar detta Stockholms sjukvårdspolitik i ett nötskal. Den ständiga dragkampen mellan en borgerlig landstingsmajoritet och den påträngande verklighet de gör allt för att slippa diskutera och än mindre ta tag i. Och de som hamnar i kläm är patienterna.

Privatisera inte sönder Stockholms psykiatri

Sveriges Radio uppmärksammade i morse de borgerliga planerna på omfattande privatiseringar av Stockholms läns psykiatri. Det blev ett bra inslag som satte fingret på några av de allvarligaste problemen med de borgerliga förslagen. Ansvarigt landstingsråd Birgitta Rydberg verkade också rejält pressad när hon svarade på journalistens initierade frågor. Röster från själva verksamheten var också tydliga. Nästa tisdag fattar dock häls- och sjukvårdsnämnden beslut. Om inget görs ligger privatiseringsplanerna fast, trots kritiken. För oss som vill annorlunda är det läge att höja rösten.

Dagens gråsossecitat

"En åtgärd av sådan karaktär, att den icke väcker några mystiska föreställningar till liv, lämnar tankens klarhet orubbad och tillåter en nykter analys av tänkbara verkningar. Så snart en åtgärd däremot är förknippad med föreställningar om något mystiskt och apokalyptiskt, såsom 'socialisering' till skillnad från en konkret administrativ eller dylik åtgärd av gammal eller fantasilös karaktär, kommer den mystifierade fantasin i rörelse, och ett nyktert omdöme blir omöjligt. Den ena sidan förlorar all förmåga att se eventuella fördelar, den andra eventuella nackdelar. Det är en faktiskt erfarenhet, att samma sak, som framlagt i termer som äga detta mystiska skimmer föranleder största oenighet, mycket lätt löses i enighet så snart man övergår till en konkret terminologi. Och tvärtom: de som voro ense så länge envar kunde kunde dölja sina praktiska farhågor under den gemensamma mystiska formeln, bli ofta oense när denna upplöses." 

Nils Karleby, Socialismen inför verkligheten (1926)

Politiska segrar lyser upp i oppositionsmörkret

Låt mig vara ärlig. Att vara politisk opposition kan vara fruktansvärt frustrerande. Man träffar en massa människor, för en massa samtal, ser en massa problem, definierar lösningar - allt för att bli nedröstad av den politiska majoriteten i slutändan. Att behålla gnistan är inte alltid det lättaste. Därför känns det enormt skönt när det visar sig att det arbete som bedrivs faktiskt spelar roll. Och i den här veckan har vi sett inte mindre än tre exempel på hur den socialdemokratiska oppositionspolitik i Stockholms läns landsting spelar roll genom att vi driver majoriteten eller åtminstone förvaltningen framför oss.

Regeringen har slappat till sig

Regeringens jobbpolitik är ett misslyckande. Det är ett faktum, och att trixa med statistik på ett sätt som lätt genomskådas kommer inte att rädda borgerligheten i den frågan. Därför är det intressant att Anders Borgs försvarslinje när det gäller kritiken mot jobbmisslyckandet är att falla tillbaka på den gamla argumentationen att mäta antalet sysselsatta i absoluta tal och inte ta hänsyn till befolkningsökningen (se AB här, Dagens Industri här).

Det är ett slirande på verklighetsbeskrivningen som knappast kommer hålla över tiden. Människor kommer inte acceptera att finansministern bortser från fler arbetslösa och sjunkande sysselsättningsgrad. Det framgår till och med i DI-artikeln att journalisterna redan är medvetna om den svagheten i finansministerns resonemang

Socialdemokratins interna krisande har gjort att regeringen sluppit någon reell opposition under lång tid. Det märks. Nu förändras det politiska landskapet i rask takt. Så småningom kommer även Anders Borg upptäcka att så är fallet.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, anders borg, regeringen och annat intressant

Vilken frihet ligger i en förstörd rygg?

2009 beslutade WHO att uppmana sina medlemsländer att göra nationella analyser av ojämlikhetens betydelse för hälsan. Först ut var Storbritannien, där epidemiologen Michael Marmot ledde arbetet med att ta fram rapporten Fair society, Healthy lives. Förra året 2011 kom även den danska varianten: Ulighet i Sundhed – årsager og insadser. I Sverige har gjorts lokala initiativ som exempelvis kommissionen för ett socialt hållbart Malmö. På svensk nationell nivå är det dock fortfarande tyst. Det konstaterar professor med dr Finn Diderichsen i inledningen till en ny forskningsantologi som ger sitt bidrag till frågan: Den orättvisa hälsan – om socioekonomiska skillnader i hälsa och livslängd.

Frågan jag inte fick ställa

I dag är det landstingsfullmäktige i Stockholm. Den största frågan inom landstingspolitiken just nu handlar om de skandalösa underpriser moderaterna sålt ut landstingets vårdcentraler till. Det har skapat en förmögenhetsöverföring från det gemensamma till vissa enstaka personer som är fullkomligt hutlös.

En viktig blogg

Jag har under förmiddagen fastnat i angelägna bloggen "Från ett annat perspektiv - blogg om psykiatri och psykologi utifrån min erfarenhet som patient". Det rekommenderar jag er alla att göra, oavsett om ni har ett särskilt intresse för själva sakfrågorna eller inte. 

Bloggen skrivs Linnea Regnlund (finns också på twitter) och hon tar upp brännande frågor som diskussionen om makt, ansvar och skuld inom psykiatrin samt (med ett lån från forskning inom socialtjänsten) om synen på patienten som antingen stackare eller skurk. Frågor som alltså rör psykiatrin i allra högsta grad, men som också - tycker jag - har att göra med hur vi ser på varandra i samhället i stort.

Så läs. Inte för att du måste hålla med om alla svar, utan för att frågorna är så viktiga.

Läs även andra bloggares åsikter om psykiatri, psykolog, ett annat perspektiv, bloggar och annat intressant

Söndagsfundering om synden, skammen och sossepolitiken

Måste man skämmas över att vara en vit medelklassman? Det förefaller helt orimlig. Man kan inte rå för vem man är, bara vad man gör. Men om man då är en vit medelklassman och faktiskt utnyttjar de privilegier det ger  en? Borde man inte skämmas då? Och vi kan vidga fältet. Om man bor i den rika delen av världen. Och om man samtidigt åker bil, konsumerar, åker på semester, diskar sin disk i en eldriven diskmaskin eller ibland tar långa duschar, helt enkelt utnyttjar så oerhört mycket mer av naturens resurser än vad som vore långsiktigt hållbart om vi alla gjorde det. Borde man skämmas?

Vad innebär privatiseringarna inom psykiatrin för möjligheterna att förbättra vården för unga som mår psykiskt dåligt?

Ungas psykiska ohälsa är en av vår tids stora folksjukdomar. Var tredje ung kvinna och var femte ung man i Stockholmsregionen uppger själva att de mår psykiskt dåligt. Detta handlar om synnerligen allvarliga saker, där den yttersta konsekvensen - självmordet - är dödlig. Samhället har ett stort ansvar för att öka kunskapen och utifrån det formulera fungerande strategier för att motverka och förebygga den psykiska ohälsan. Därför blir jag lite bekymrad när jag ser att ett angeläget projekt för att kartlägga självskadebeteende hos unga inte rör alla delar av länet på grund av att delar av vården drivs privat. 

Löfvens utmaningar - hela listan

Verkställande utskottet har nu formellt nominerat Stefan Löfven till ny partiledare för socialdemokraterna. Som jag skrev tidigare idag är det ett bra val. Men det är ett digert arbete som ligger framför honom. Så här ser jag på vad som måste göras:

Stefan Löfvén en bra början

Om ryktet stämmer och det blir Stefan Löfvén som tar över det socialdemokratiska partiledarskapet är det ett utmärkt val. Metallbasen utstrålar trygghet och stabilitet, han känns intelligent och trovärdig inte minst när det rör frågor om jobb, ekonomi och tillväxt. Tillsammans med partisekreterare Carin Jämtin som under senaste dagarna blivit brett respekterad för sina ledaregenskaper i hanterandet av den interna partikrisen efter Håkan Juholts dramatiska avgång har vi här ett starkt ledarpar. Men resan för det socialdemokratiska partiet på vägen till att bli en rejäl utmanare om regeringsmakten har ändå bara börjat.

Några ord om något helt annat

Svensk politik just nu handlar om en sak: det socialdemokratiska partiets framtid efter Håkan Juholts dramatiska avgång. Jag inser och håller med om detta men skulle ändå vilja påminna om den artikel jag nu i lördags skrev om den psykiska ohälsan med anledning av att det då var på året tre år sedan Anna Odell fejkade ett självmordsförsök som en del i ett konstnärligt examensarbete med fokus på psykiatrin. 

Var tredje ung kvinna och var femte ung man i Stockholm mår psykiskt dåligt. Ångest, sömnsvårigheter och ont i själen är vår tids stora folksjukdom. Om du har några minuter över åt något annat än socialdemokratin efter Juholt får du gärna läsa min artikel på det temat - du hittar den i fulltext här. 

Läs även andra bloggares åsikter om politik, psykiatri, psykisk ohälsa, Anna Odell, stockholm, stockholms läns landsting och annat intressant

Nej, det är inte lätt att vara socialdemokrat idag. Men...

Det är naturligtvis inte lätt att vara socialdemokrat i dagarna. Samtidigt ska man inte klaga. Det är förmodligen lättare att vara socialdemokrat än att vara bostadssökande, tågresenär, boende inom äldreomsorgen, förtidspensionär, utförsäkrad, långtidssjukskriven, skolelev, ungdom i största allmänhet eller på något annat sätt exponerad för de samhällsproblem den nuvarande regeringen inte bara låter bli att lösa utan ofta dessutom förvärrar. Politik är inget självändamål utan ett nödvändigt hanterande av våra gemensamma angelägenheter. Insatsen i det politiska spelet är inte individuella politiska karriärer utan verkligheten. Ibland är det lätt att glömma bort den saken. 

Don´t mess with the småbarnspappan

Det är märkligt med sociala medier. Plötsligt dyker någonting upp, sprids och delas. Oftast är det något aktuellt. Men ibland kan det vara en flera år gammal text som plötsligt får nytt liv. Senaste veckorna har jag bland annat stött på PM Nilssons flera år gamla avgångskrav på Carl Bildt, en medieundersökning som jag till och med bloggade om i tron att den var helt ny och nu sprids en intervju från 2007 med Annica Dahlström där hon hävdar att pappor inte bör vara hemma med sina barn som en löpeld över nätet. Det är intressant, men när jag nu läser om artikeln är det en annan sak som slår mig.

Jag skriver om klass och rökning på DN.se

Visst är det ett stort problem om fler femtonåringar börjar röka. Men staten löser inte det genom att blunda för sociala faktorer som ligger bakom. Det skriver jag tillsammans med Margareta Persson, Berndt Lundgren och Eva Olofsson idag i en replik på Statens Folkhälsoinstituts generaldirektör Sarah Wamalas debattartikel där hon la hela ansvaret på föräldrarna.

Själv tycker jag att detta är en väldigt viktig distinktion att hålla i huvudet. Folkhälsopolitik kan inte vara att staten moraliserar och uppfostrar sina medborgare. Däremot finns det all anledning att peka på de bakomliggande faktorer som faktiskt gör att vi lever i ett land som forfarande präglas av enorma ojämlikheter i hälsa beroende på socioekonomisk bakgrund.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, folkhälsa, DN och annat intressant

Moderaternas akilleshäl

Eric Sundström har slagkraftigt sammanfattat Dagens Arenas granskning av de moderata avknoppningshärvorna som senast varit på tapeten i Stockholms läns landsting. "Moderata kompispriser" är rubriken på artikeln, och den är onekligen talande. Den välfungerande vårdcentralen Serafen säljs av landstinget för några hundra tusen, några år senare säljs den vidare för dryga tjugo miljoner och Dagens Arenas granskning visar att en av de privatpersoner som tjänat på mellanskillnaden är personligt bekant med ledande moderatpolitiker. Bestickande, onekligen. Men samtidigt är  det viktigt att det under detta finns en strukturell fråga som vi måste våga ta i.

Jag på Dagens Samhälle om varför jag tänker demonstrera mot tvångssteriliseringarna

På onsdag kommer jag att demonstera utanför riksdagshuset för att få stopp på kravet på tvångssterilisering för att få genomgå ett könsbyte. Jag tycker att det är något inte minst vi som är aktiva inom sjukvårdspolitiken borde göra. På Dagens Samhälles debattsajt utvecklar jag varför. Du läser hela texten här.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, tvångssteriliseringar, och annat intressant

1968-generationens journalister de mest borgerliga idag

Journalister födda på 1940-talet är de som är mest benägna att stödja moderaterna och minst benägna att stödja vänsterpartiet. Det visar visade journalistikprofessorn Kent Asp för flera år sedan när han presenterade en som nu presenterar en ny undersökning om journalisternas partisympatier*. De som var unga revolutionsåret 1968 är alltså de som idag är som mest borgerliga. Egentligen överraskar detta mig inte ett dugg. Men kanske ställer det ändå en och annan fördom om det radikala "68:orna" på huvudet. 

En storslagen politisk fantasi

Den amerikanska drömmen är en storslagen politisk fantasi. Ett samhälle präglat av enorma sociala skillnader, visst, men ändå med det där löftet i botten om att vem som helst som bara arbetar tillräckligt hårt och är tillräckligt begåvad kan nå den absoluta toppen. Att vara mot detta känns ogint, tråkigt, ett försvar för medelmåttorna mot visionärerna, drömmarna, de som vågar. Problemet är bara det att fantasin är just det, en fantasi, och i verkligheten så är det amerikanska löftet mer närvarande i andra mer jämlika samhällen.

Eklund: Rätt frågor och fel svar om framtidens kapitalism

Dagens avreglerade finanskapitalism fungerar inte. Diskussionen borde därför handla om hur en ny kapitalism, som klarar av både de klimatmässiga och sociala utmaningar vi står inför, ser ut. Det säger Klas Eklund på DN-debatt. I det har han helt rätt. Och även om svaren Eklund själv ger på sin egen fråga brister så är det en viktig debatt han inleder. 

Landstingen måste reagera mot tvångssteriliseringarna

Häromdagen kom beskedet: kristdemokraterna har i regeringen varit de som vunnit frågan om tvångssteriliseringar. Nu måste landstingen reagera mot att våra läkare även fortsättningsvis ställs inför ett omöjligt etiskt dilemma: antingen låta bli att hjälpa personer födda i fel kropp, eller genomföra tvångssteriliseringar. Det är fullkomligt orimligt och det enda rätta att göra är att ta bort steriliseringskravet.

Jag i ETC: Fattigdom en tickande ohälsobomb

Även i Sverige har vi stora skillnader i hälsa beroende på sociala klyftor. Vi måste ta forskarnas varningssignaler om att en ökad fattigdom riskerar att leda till ökad ohälsa på allvar, och inse att en folkhälsopolitik också måste vara en jämlihetspolitik. Det skriver jag i senaste ETC Stockholm. Artikeln i fulltext hittar du här.

PS: glöm inte att gilla Sjölander på Facebook. Adressen är facebook.com/sjolanderjohan. Läs även andra bloggares åsikter om politik, folkhälsa, jämlikhet, ETC och annat intressant

Konsten att blåsa en skattebetalare

2007 såldes den offentliga vårdcentralen Serafen till en grupp privatpersoner för 694 000 kronor. Enligt uppgifter som presenteras av vänsterpartiet nu på morgonen har samma vårdcentral nu sålts vidare. Köpesumman den här gången dock på en helt annan nivå: uppemot 20 miljoner kronor ska nya ägaren Capio enligt uppgift ha betalt. Om detta stämmer finns det två tänkbara förklaringar. Antingen har något extremt hänt med verksamheten på Serafen de senaste fyra-fem åren som gjort att verksamhetens värde faktiskt ökat trettiofalt. Eller så var det politiska beslutet om försäljning en extremt dålig affär och skattebetalarna kan känna sig rejält blåsta.

Gammal bloggkärlek rostar aldrig?

Jag får väl erkänna. Jag trodde det var över. Det började smygande. Förälskelsen jag för några år sedan kände inför bloggmediet ebbade nästan omärkligt ur. Mikrobloggar som Twitter och Facebook gav vad jag behövde, utan att kräva lika mycket tillbaka. Jag tappade kontakten med bloggosfären. Kände mig inte längre som en del av den. Upptäckte att detta utanförskap egentligen inte störde mig. Alls. Långsamt växte insikten: det kanske var slut. På riktigt. Dags att gå vidare. Men som ni förstår av detta blogginlägg så kan det faktiskt vara så att jag hade fel i den saken.

Någon som kommer ihåg det där med utanförskap?

Jag vet inte om det är någon som fortfarande minns det där gamla begreppet utanförskap. Det var hursomhelst den retoriska figur moderaterna och framförallt Fredrik Reinfeldt byggde sin kritik av det socialdemokratiska "misslyckandet" på inför valet 2006. Tanken var att den dåvarande s-regeringens missriktade välvilja alternativt krassa maktpolitik och försök att dölja sanningen hade skapat gyllne burar av bidrag och förtidspensioner som höll folk borta från arbetsmarknaden. Siffran pumpades sedan upp, socialdemokraterna gick i fällan (nej men så där många är det ändå inte - aha ni försöker förminska problemet) och resten är som man säger historia.

Så fruktansvärt oansvarig privatisering av barn- och ungdomspsykiatrin i Botkyrka

Idag togs de första stegen på vägen mot en privatisering av barn- och ungdomspsykiatrin i Botkyrka när förslaget bifölls av den borgerliga majoriteten i landstingets beredning för folkhälsa och psykiatri. Tyvärr är det ett fullständigt oansvarigt beslut som nu är på väg att fattas och jag reserverade mig kraftigt. Utan några argument förutom de rent ideologiska kastar nu moderaterna och deras stödpartier mot den engagerade personalgruppens vilja ut en verksamhet som är på rätt väg i en skakig privatiseringsprocess som vi inte har en aning om hur den slutar. Riskerna med detta är stora och uppenbara, de eventuella vinsterna diffusa och osäkra.

Om a-kassan och socialdemokratins ekonomiska trovärdighet

Högerideologen Johan Norberg fångade för ett tag sedan i några få ord kärnan i det socialdemokratiska moderniseringsbudskapet. "Deras [socialdemokraternas] starkaste argument för att vara ett modernt parti är att de är de enda som garanterar strukturomvandling eftersom de bejakar kreativ förstörelse med hjälp av en välfärdsstat som ger trygghet i övergång till nya jobb" konstaterade han - i samband med en helt annan fråga - på sin blogg och det är naturligtvis alldeles sant. Och det är också därför känslorna svallat så heta efter det att det via media börjat komma rykten i svang om att socialdemokraterna i sin kommande budgetmotion är beredda att backa på kraven när det gäller att reparera arbetslöshetsförsäkringen efter den borgerliga regeringens misskötsel. 

Ytterligare ett slag mot psykiatrin?

Aftonbladets ledarsida skriver idag om att det inom Stockholms läns landsting finns uttalade planer på att flytta ut åtminstone delar av den psykiatriska vården från länets akutsjukhus. Det är bra att denna fråga uppmärksammas. Jag är inte alls säker på att det alla gånger behöver vara fel att hitta nya, bättre vårdlokaler än de som finns idag. Det är också ett faktum att vi har och under långt tid har haft en situation med väldig platsbrist på sjukhusen. Men när det gäller psykiatrin är det extremt viktigt att de förändringar sker sker med psykiatrins bästa för ögonen, och inte bara för att det behöver beredas plats för annan vård i sjukhusens lokaler. 

En estetisk kritik av Anders Borgs undergångsromantik

Det finns någonting väldigt vackert med människors festande inför undergången. Dekadensen i Berlin på 1920-talet som den skildras i exempelvis Cabaret. De rakryggade medelklassbritterna som skålar i champagne till tonerna av "närmare Gud än dig" medan båten sjunker i Mikael Wiehes Titanic. Rent konstnärligt går det helt klart att uppskatta dessa bilder. Men när regeringen idag presenterar sin budget och Anders Borg försöker tala brösttoner om det allvarliga och utsatta ekonomiska läge Sverige befinner sig i på den globala ekonomins stormiga och osäkra vatten samtidigt som de konkreta förslagen mer handlar om sänkt krogmoms och möjligheten att få hemkörning från Systembolaget tycker jag inte ens att han lyckas uppnå denna möjliga estetiska effekt. Istället känns det hela mer förvirrat och handlingsförlamat.

Låt oss aldrig behöva göra om den danska läxan

Förra gången det begav sig var jag i Köpenhamn på den socialdemokratiska valvakan. Det var en dyster tillställning. Själv kände jag mig väldigt pessimistisk på två plan; dels handlade det om den danska socialdemokratins möjligheter att komma tillbaka (där var det inte så farligt, många kände ändå optimism och "nästa gång tar vi dem" och det var någonstans hoppfullt), men framförallt handlade det om det omöjliga opinionsläge danskarna försatt sig i när det gäller synen på invandrare och invandringspolitik. Så här - dagen efter ett danskt val med  klara antirasistiska strömningar i väljarkåren som lett till såväl regeringsskifte, en socialdemokratisk statsminister och att Dansk Folkeparti (DF) lyfts bort från direkt politiskt inflytande - ser det ju milt uttryckt betydligt ljusare ut. Men fortfarande kvarstår problem, och fortfarande finns det saker här i Sverige att lära sig av den danska erfarenheten.

Stackars, omoderna, New York

Läser i DN att Skanska har fått i uppdrag att vara med och bygga ut tunnelbanan i New York. Efter att ha varit aktiv i trafikpolitiken här i Stockholm i många år tänker jag vad synd det är om New York-borna som inte har samma duktiga trafikpolitiker som här i regionen. För hade de lyssnat på trafiklandstingsrådet Christer "tunnelbanan är färdigbyggd" Wennerholm (M) och hans chefsideolog bakom kulisserna Stella "fd Stockholmspartiet" Fare (FP) hade de förstått hur omodernt, förlegat och 50-talsnostalgiskt det är med tunnelbana. De hade förstått att alla moderna städer istället lägger all kraft på att bara bygga spårväg, gärna - som Stella Fare uttryckte det i en fullmäktigedebatt med mig - med gräs planterat mellan spåren. För så bygger man framtiden.

Men alltså inte i New York. Eller i Shanghai, Paris eller något annat av de globala bakvatten som heller inte nåtts av Wennerholm/Fares brinnande modernitetsbudskap.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, sl, tunnelbana, Christer Wennerholm, Stella Fare, stockholmspolitik, new york och annat intressant

Att slarva bort HBT-frågorna

Jag har stött på horribla exempel på hur transpersoner råkar illa ut inom stockholmsvården. Jag vet hur många med HBT-bakgrund har en extra hotbild inom kollektivtrafiken, och förstår hur angeläget det är att SL tar hänsyn till detta. Jag vet att många homo-, bi och transsexuella utsätts för diskriminering och kränkande särbehandlig, både som personal, patienter och resenärer.
Därför har jag sett fram mot den HBT-policy landstinget efter en vänsterpartistisk motion beslutat att ta fram. Därför blev jag glad över en hel del av innehållet i det förslag till policy som sedan arbetades fram. Och därför är jag extremt missnöjd över att politisk prestige nu verkar innebära att den policy som förmodligen kommer att röstas igenom av landstingsfullmäktige riskerar att bli en rejäl papperstiger, en hyllvärmare som i värsta fall försämrar de förutsättningar den är full av vällovliga ambitioner att förbättra.

Efter SNS-rapport: vinstintressen får inte gå före allmänintresset

"De senaste 20 årens privatiseringar inom välfärden genomfördes mot bakgrund av 1980-talets debatt om en ineffektiv offentlig sektor med alltför mycket makt samlad hos tjänstemän och byråkrater. Vi kan i dag konstatera att konkurrensutsättning och privata alternativ inte varit den mirakelmedicin som många hoppades." Det skriver ett antal namnkunniga forskare idag på DN-debatt i samband med att de presenterar resultaten från ett mycket ambitiöst forskningsprojekt från SNS som vi borde låta spela stor roll för det offentliga samtalet framöver. 

Varför mörkas bristande kvalitet i Stockholms läns mammografi?

Tänk dig själv att du har upptäckt en knöl i bröstet. Tänk dig vidare att du får denna undersökt, rädslan för att det ska visa sig vara cancer, osäkerheten, utsattheten. Förstå hur beroende du i den situtaionen är av vården, att den fungerar som den ska, att svaren håller kvalitet. Så tänker du dig in i situationen att det uppdagas kraftiga kvalitetsbrister i just denna del av vårdkedjan. Och inte bara det. Att det visar sig att dessa brister varit kända länge, men kritiska rapporter mörkats, problemen - vad det verkar - sopats under mattan. Då befinner du dig i den situation som tyvärr blivit verklighet i Stockholms läns landsting de senaste dagarna.

Vad är legitimt i kampen mot enpartistaten?

Jag känner folk som blev mobbade i skolan för att de inte var moderater. Runt om i stockholmsregionen finns mängder av exempel på moderata kommunledningar som blivit fullkomligt förblindade av den egna majoriteten och börjat bete sig totalt maktfullkomligt. Utifrån dessa erfarenheter skulle jag kunna dra slutsatsen att moderaterna är en halvdiktatorisk maffia som med hjälp av mobbing och socialt tryck behåller makten. Det gör jag inte, eftersom det vore en bisarr och osmaklig härledning. Tyvärr finns det starka strömningar inom borgerligheten som när det gäller socialdemokraterna inte bara drar slutsatsen, utan också gör det till huvudnumret i den egna retoriken. Och argumentationen om "enpartistaten" är inte bara osmaklig, den är också potentiellt farlig. 

Det handlar inte om att säga ordet välfärd flest gånger

Valet 2014 blir ett välfärdsval, och vinner gör den som lyckas fylla ordet välfärd med ett konkret innehåll som folk känner igen sig i och tror på. Ungefär så sa Ulrika Schenström på Fokus/Synovates gemensamma seminarium om väljaropinioner igår här i Almedalen. Jag är inte säker på att hon har helt rätt. Jag tror frågor om jobb, tillväxt, ekonomi och kanske till och med miljö kommer att kunna stå nog så högt upp på agendan även 2014. Men det finns något intressant i konstaterandet, och det är insikten att välfärdspolitisk trovärdighet inte kommer med automatik bara för att man som politiker är beredd att upprepa ordet obegränsat med gånger.

Döden för centern, drömmen för Jonas Sjöstedt

Jag tror nu inte värst mycket på snacket om att miljöpartiet skulle kunna ta plats i regeringen Reinfeldt. (Se Expressen här.) Eller ens att regeringen skulle kunna göra (mp) till någon typ av mer permanent stödparti. Men eftersom rykten nu surrar kan det vara värt att fundera över vilka de politiska konsekvenserna skulle vara om det blev verklighet.

2014 står striden om färgteven, filmcensuren. Och kanske rymden.

Jag missade början av Fredrik Reinfeldts tal i Almedalen. Det var synd. För om jag förstod det rätt pratade han om rymden. Spekulerade lite i det där med liv på andra planeter. Och det är ju roliga grejer. Å andra sidan hörde jag slutet. Där förklarade statsministern att valstriden 2014 skulle handla om färgtevens avskaffande och filmcensurens återinförande. Och det är ju också lite kul. Lite samma genre som det där med intelligenta utomjordlingar. Däremellan var Fredrik  Reinfeldts Almedalstal däremot fruktansvärt tråkigt.

Plötsligt saknar jag den goda nyliberalismen

"Kan konservatismen komplettera liberalismen" var temat på det frukostseminarium som i morse inledde tidskriften Axess satsning på idédebatt under Almedalsveckan. Det blev under Neo-redaktören Paulina Neudlings ledning ett samtal mellan libertarianen Mattias Svensson, den konservative Johan Tralau och SvD:s ledarskribent Per Gudmundsson. Tre män i en kyrkoruin, twittrade någon elakt, men mitt mest bestående intryck var insikten att det trots att läget just nu är ovanligt ansträngt inte kommer bli någon skilsmässa, och att utrymmet för den som vill plocka upp de mer sympatiska dragen som faktiskt finns inom liberalismen därmed är stort.

Nu tar staten över den borgerliga idéutvecklingen (och ja, du ska betala)

När Fredrik Reinfeldt gjorde sin partisekreterare Per Schlingmann till statssekreterare i stadsrådsberedningen med ansvar  för att marknadsföra den borgerliga regeringen var kritiken omfattande för att gränsen mellan vad som var parti och vad som var stat/regering nu suddades ut. Idag tar de fyra borgerliga partiledarna detta ännu länge. I en debattartikel på DN-debatt gör de en stor sak av att regeringen nu ska tillsätta en Framtidskommission, där de fyra partiledarna ska få sitta tillsammans med ett gäng experter och fundera över vad man ska göra med framtiden. Borgerlig idéutveckling blir nu en fråga för staten och skattebetalarna.

Utbildning i fokus hos ojämn MP-duo

Jag är så gammal att jag kom ihåg när Gustav Fridolin kallade sig Gustav Fridolin Junior. Då var han rekordungt superkaxigt språkrör för miljöpartiets ungdomsförbund Grön Ungdom. Idag är han rekordungt språkrör för Miljöpartiet. Frågan jag ställde mig när han i kväll premiärtalade i Almedalen var om han fortfarande skulle vara lika kaxig. Och hur relationen till parhästen Åsa Romson skulle hanteras. Svaret på den sista frågan blev "inte särskilt bra". Och på den första att "kaxig" inte längre är riktigt rätt ord.

Fear and loathing in Almedalen

Det finns tusen fallgropar. Strulande teknik (troligt). Strulande uppkopplingar (ännu troligare). De dryga 165 seminarier jag vid en första genomläsning i programmet prickade för som "intressanta". Andra åtaganden. Men vadå. Jag försöker väl. Mest för att det händer så mycket som borde kommenteras. Live från Visby. Bloggen återuppstår.

Skolan och den liberala drömmen

"År 2000 var Sverige ett av de länder där klass och bakgrund spelade minst roll. Nu år 2010 är vi istället under OECD-genomsnittet när det gäller likvärdighet mellan skolor." Det skriver socialdemokratiska studentförbundet ordförande Magnus Nilsson i ett inlägg på sajten s2013 och fortsätter: "25 % av alla landets pojkar kommer (om trenden fortsätter) snart inte ha grundläggande läsförståelse när de går ut grundskolan. Situationen är väldigt allvarlig, speciellt för en rörelse som vill minimera skillnader i utgångsläget för barn oavsett bakgrund." Och här sätter han fingret på något alldeles avgörande. 

Irene Wennemo argumenterar för att socialdemokratin inte är dödsdömd

Att färre jobbar i traditionella industrijobb innebär inte - trots vad olyckskorparna kraxar - att socialdemokratin är dömd till undergång. För samtidigt ser vi att stora tjänstemannagrupper hamnar i en situation där de också tjänar på och behöver en stark arbetsmarknads- och välfärdspolitik. Den allians som historiskt gjort socialdemokratin stark både behöver och borde alltså kunna återskapas i vårt moderna samhälle. Det skriver Irene Wennemo idag i ett inlägg i den öppna socialdemokratiska partiprogramsdiskussion som nu i helgen dragit igång på nya sajten s2013.

Texten innehåller också en hel del konkreta funderingar på hur en sådan politik bör utformas, exempelvis när det gäller en politik som tär hänsyn till hur ohälsoproblem förskjuts från fysisk till psykisk ohälsa. Men. Läs gärna själva och kommentera.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, ideologi, s2013, irene wennemo, trygghet och annat intressant

Första maj-tal: Gör Stockholm till världens bästa ställe att växa upp på. För alla.

Eftersom mitt manus blåste bort och jag fick köra helt ur huvudet är detta nog inte exakt vad jag sa idag i mitt första maj-tal i Högdalen söder om Stockholm. Men det är ungefär hur jag hade tänkt det, hursomhelst. Och jag tror att huvudpoängen - att vi borde ena oss bakom en vision om att göra Stockholm till världens bästa ställe för barn och unga att växa upp på - var ungefär densamma som jag framförde på torget. Välkommen att läs och kommentera: 

Delta i debatten om framtidens socialdemokrati

"Vi tror inte på att socialdemokratins politik kan stöpas om på ett partikansli av ett fåtal personer. Visst är 'Nya Moderaterna' på många sätt en briljant politisk omdaning, men det är en toppstyrd utveckling utan större ideologiskt djup som skulle vara både omöjlig och lämplig i ett folkrörelseparti som socialdemokraterna. Och om den politiska utvecklingen i landet ska reduceras till PR-knep och ordval så kommer utrymmet för missnöjespartier bara breddas. Socialdemokratin slåss inte om makten för att visa att man kan formulera sig listigare. Vi slåss om den politiska makten för att det finns människor som dagligen hamnar i kläm på arbetet och i sin vardag och vars kreativitet och skaparkraft därmed hålls fångna. Socialdemokratin är en befrielserörelse."

Det skriver jag tillsammans med Irene Wennmo, Bo Andersson och Magnus Ljungkvist på Newsmill idag när vi lanserar den nya debattsajten s2013. Välkommen in på den och titta. Och välkommen att engagera dig, det enklaste sättet är att gilla sidan på facebook.


Läs även andra bloggares åsikter om politik, socialdemokrati, s2013, partiprogram, idedebatt, reformer och annat intressant

Försöker de tråka ut oss?

Jag läser Marika Lindgren-Åsbrinks blogg. Hon skriver: "Jag bloggar inte så ofta längre. Vet ni varför? För att vår regering gör mig så fruktansvärt uttråkad." Det slår mig att jag också drabbats av samma känsla. Man kan säga mycket om den regerande borgerligheten men få saker framstår så tydliga som att de är oengagerande. Samma politik. Samma förslag. Samma mediala hantering. Och jag känner mig rätt säker på att det är en av den borgerliga regeringen klart önskad effekt.

Ta tillvara på nyfikenheten, Håkan Juholt

Socialdemokratin har en försiktigt uppåtgående trend i opinionen, visar bland annat en väljarbarometer från Novus som redogörs för i TV4. Till viss del kan det säkert som statsvetaren Jenny Madestam säger i inslaget ha att göra med att partiet nu lämnar det ledarlösa tillstånd man under en lång tid befunnit sig i. Att det skulle ha med tillträdande partiledaren som person avfärdar hon däremot i samma sammanhang med att "[s]venska folket vet väldigt lite om Håkan Juholt så jag tror inte att det är han som kan ta åt sig äran för uppgången". Och där tror jag kanske att hon missbedömer situationen en smula. 

Kärnkraften, trygghetsillusionen och riskerna

För några år sedan var jag med om en bilolycka. Det var mitt i vintern och glashalt, vi körde 90 på en 90-väg, bilen fick helt oväntat sladd, for över i andra körfältet och rakt ut i skogen. Jag kan fortfarande blunda och exakt återskapa känslan av att ligga där i den välta bilen, med tvååriga dotterns gråt (hon ropade att hon "hade ramlat", en egentligen fullt naturlig reaktion när du plötsligt hänger upp och ner i barnstolen) från det baksäte jag inte kunde komma åt mer än med en hand i den ihopklämda bilen . Till saken hör att vi alla klarade oss helt oskadda. Ingen av oss fick ens ett blåmärke. Snön tog all energi från själva kraschen, och det var ingen mötande trafik. Det mest bestående intrycket är såhär efteråt nog egentligen mest det fantastiska stöd vi fick från medmänniskor som utan att ens fundera över saken stannade upp mitt i smällkalla vintern och gav oss all hjälp vi behövde. Men det hela säger oss ändå någonting om risker.

Socialdemokratisk vår?

Jag brukar alltid försöka växla några ord om politiken och vad som händer i landet när jag köper mitt morgonkaffe. Den hårt arbetande småföretagare som äger den lilla kiosken vid min tunnelbanestation brukar inte vara nödbedd att dela med sig av sina synpunkter. Idag var han ovanligt om än inte oreserverat positiv. Han tyckte att det såg rätt bra ut med den nya ledningen som föreslogs (särskilt gillade han Veronica Palms namn), och undrade mest om det nu verkligen skulle bli detta förslag som slutligen går igenom. Och jag märkte delvis till min egen förvåning att jag inte ens behövde anstränga mig för att uppbåda en hel del äkta och ärlig entusism när jag svarade honom.

Karl Marx och otrohetsindustrin

När jag åker till jobbet möts jag av en reklamkampanj på affischpelare som uppmuntrar till otrohet. Avsändare är "otrohetssajten" Victoria Milan (helt enkelt en datingsajt där gifta människor anonymt kan få kontakt med andra gifta människor) och budskapet är att en affär skapar krydda i livet och får dig att må bättre. Antagligen upprör det hela en del människor, själv tyckar jag nog mest att det hela är en lite lustig illustration på hur rätt Karl Marx egentligen hade.

Håkan Juholt, bildningen och kulturen

Jag tror att den enda gången jag egentligen har haft att göra med Håkan Juholt var inför den senaste socialdemokratiska partikongressen, och inte ens då blev det särskilt mycket av saken. Jag jobbade med att arrangera programmet på den kulturscen som fanns i anslutning till kongresslokalen, och hittade då ett arrangemang som jag tyckte skulle passa fantastiskt bra att göra om på partikongressen. Det var Håkan Juholt som inför publik pratat om Springsteens musik och vad den betydde för honom och vad jag kunde förstå det hade det varit en väldigt lyckad kväll. Min idé var att bygga på det upplägget med några andra s-profiler och andra kulturuttryck. Tyvärr blev det aldrig av och den biten fick strykas på foten mot allt annat som skulle få plats på kulturscenen. Men jag tyckte hela tiden att det var en smula synd, för själva konceptet innebar ett sätt att närma sig kulturen som jag personligen tycker hemskt mycket om.

Låt inte lobbyisterna avgöra skattepolitiken

Idag presenterar centerpartiets Annie Johansson ett förslag på ett nytt avdrag i skattepolitiken, RIT (för IT-tjänster i hemmet). För några veckor sedan var Wille Crafoord ute och ville se NOT (för kulturarbetare). Detta är inte konstigt. Ju mer komplicerat och detaljreglerat vårt skattesystem blir, desto öppnare blir det för lobbyister och andra särintressen att vilja öka på just sin del av kakan. I någon mening kan vi se samma sak med den differentierade momsen, där ett (ibland framgångsrikt) sätt att öka lönsamheten i branschen är att driva på för en ändrad momssats på just de egna produkterna. Det här är en dålig utveckling på flera sätt.

Cwejman klargörande i sprutbytesdiskussionen

Alla partier utom moderaterna i Stockholms läns landsting fattade förra året efter många om och men beslut om att ta intitiativ till ett sprutbytesprogram för att minska smittspridningen även bland Stockholmsregionens sprutnarkomaner. För att programmet ska kunna genomföras krävs samverkan med länets kommuner. I Stockholms kommun har moderaterna lyckats fördröja processen genom att skicka ut förslaget på en långdragen remiss. Men någonstans närmar vi oss nu punkten när denna fördröjningstakik har nått vägs ände. Samtidigt väcks också tunga röster för att sprutbytesprogram borde genomföras över hela landet. Förmodligen är det bakgrunden till den debattartikel på SvD-Brännpunkt som idag undertecknas av ett gäng borgerliga politiker, några läkare och en journalist. Och det är en artikel som verkligen tjänar på att granskas närmare.

Överbeläggningar, kollektivtrafikkaos och makthavare som flyr sitt politiska ansvar

"Vi börjar tappa tålamodet eftersom det inte tas några beslut över huvud taget i de här frågorna. Problemet har i många år varit väl känt". Det säger Carl-Göran Ericsson, chefsläkare på Danderyds sjukhus till DN med anledning av den krisartade överbeläggningen på Stockholms sjukhus som tidningen rapporterar om idag. Stefan Engqvist på Karolinska sjukhuset fyller i och uttrycker sig som att politikernas "senfärdighet" är "provocerande mot alla dem som jobbar i vården och mot alla de utredningar som gjorts". Och det stora problemet är att de har helt rätt.

På toppen av tidens våg?

Idag presenterade den socialdemokratiska kriskommissionen (äntligen) sin slutrapport. Många socialdemokrater instämmer nog i Veronica Palms jubelrop och känner igen sig i bilden av att detta utgör slutet på en fas och början på en annan: från självspäkning och självkritik går vi nu till att bygga upp ett nytt, starkt politiskt alternativ till den sittande regeringen. Själv har jag inte mer än summariskt hunnit skumma igenom dokumentet. Men det finns en formulering som fastnar och som jag tycker det finns anledning att dröja fast en smula vid.

Om vad som händer framför ögonen på oss utan att vi gör något

"Om jag ser några personer som uppenbart är i färde med att begå ett bankrån så ingriper jag. Så fungerar inte samhället när det handlar om barn i riskmiljöer. Man inte bara inväntar att brottet verkligen har begåtts mitt framför ögonen på en. Sedan avvaktar man i många fall att någon faktiskt anmäler det hela också. Innan man gör något. Men då är det redan försent." 

Bortom det politiska hyckleriet döljer sig någonting mycket viktigare

Ni minns retoriken för några år sedan. Socialdemokraterna kastade aktivt ut inte minst unga människor i sysslolöshet och bidragsberoende bara för att kunna hyfsa till arbetslöshetsstatistiken. Hette det. När ny statistik nu visar att antalet unga som förtidspensioneras inte har minskat utan tvärtom accelererat drastiskt under den senaste borgerliga mandatperioden doftar det därför tungt av politiskt hyckleri. Men bakom detta döljer sig en mycket större fråga. För vad det hela egentligen handlar om är om vi är förmögna att bygga ett samhälle med plats för alla eller inte. Och den frågan måste behandlas på yttersta allvar.

Newsflash: Kapitalismen är inte alltid god

Jag tänker på den där grushögen som under en lång tid ersatte torget i Bollnäs. Det som folket kallade för "öken". Jag såg den där högen en sommar när jag som vanligt var på besök. Bakgrunden fick jag dock klart för mig långt senare. Kommunen hade i januari 2009 sålt torget till företaget Sjaelsö. Tanken var att de skulle upprusta och modernisera. Alla var glada. Men ingenting hände. Förrän i mitten av juli. Då satte någon upp en meterhög, gul kamel mitt på torget. Mitt ute i öknen. I övrigt stod det still.

Nej moderater, rökheroin är inte lösningen på smittspridningen bland missbrukare

Jag skriver idag på Newsmill om att ett sprutbytesprogram är ett bättre sätt att minska spridning av exempelvis HIV och Hepatit hos missbrukare än att som moderaten Jan R Andersson istället rekomendera rökheroin. Min text hittar du här. Gå gärna in och läs och kommentera.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, sprutbytesprogram, missbruk, narkotika, moderaterna, stockholms läns landsting och annat intressant

Några försiktiga synpunkter på Stig Björn Ljunggrens förslag till ny (s)-politik

Stig Björn Ljunggren tillhör den grupp opinionsbildare som under lång tid fått sätta tonen i diskussionen om svensk politik i allmänhet och socialdemokratin i synnerhet. Det gör han ofta alldeles utmärkt. Det finns ett sorts folkligt bärs och brännvins-tilltal i hans retorik som gör honom befriande unik i svensk offentlighet. Jag håller inte alltid med men det är ofta fyndigt. Ibland till och med pricksäkert. Därför är det med stort intresse jag läser hans inlägg i UNT: Det kräv(s) en politisk plattform. Särskilt kul är att texten åtminstone har ambitionen att gå bortom den rena meta-debatten och faktiskt också närma sig frågan om politikens innehåll. Problemet blir bara att detta steg gör det uppenbart vilka svagheterna i resonemangen är.  Och varför behovet är så stort att gå vidare.

Socialdemokratins intellektuella generationsskifte - en antydan av vår i luften

Jag lyckades visserligen bara snappa delar av den socialdemokratiska kriskommissionens seminarieövningar ute på Rönneberga kursgård i slutet av förra veckan men det räckte. Det fanns någon sorts fräschör över inläggen, en doft av någonting nytt bortom nittiotalets falangstrider och tankelåsningar. Och under det en antydan av vad svensk socialdemokrati saknar allra mest just nu: självförtroende. En försiktig analys av vad som håller på att hända är att det gamla statsbärande partiet nu håller på att genomgå vad varje rörelse måste lyckas med för att inte försvinna, nämligen ett intellektuellt generationsskifte. Ett generationsskifte som den här gången tydligt börjat underifrån för att sedan så sakta leta sig uppåt.

Kan Mona Sahlin så kan jag

Igår bröt socialdemokraternas sittande partiordförande Mona Sahlin oppositionens tystnad och riktade i Expressen en bredsida mot de oanständiga effekterna av regeringens förändringar av sjukförsäkringen. Det var välkommet. Intern förnyelsediskussion i all ära, men världen är större än det socialdemokratiska partiet och den upphör inte att förändras i avvaktan på varken ny partiordförande eller resultat av den interna eftervalsdiskussionen. En opposition som tystnar och inte längre orkar reagera när människor behandlas illa sviker därför något mycket större än sig själva. 

Alla ska med. Även medelklassen.

Ärligt talat. Jag har ingen aning om det är vänster eller höger. Men jag tycker verkligen att det är ett samhällsproblem av rang att vi idag har trygghetssystem som a-kassan som i praktiken inte omfattar medelklassen. Och jag är helt övertygad om att det på sikt också missgynnar även låginkomsttagare. 

Staten tar dina pengar och delar ut dem till riskkapitalister

Det är ett mönster vi ser allt oftare nu för tiden. Staten - eller det offentliga - tar dina pengar i form av skatt, hotar med våldsmonopolet om du inte gör som den säger och delar sedan ut pengarna till olika privat intressen. Vi har kunnat se detta efter privatiseringar av skolor, förskolor, vårdcentraler och nu senast ett extremt tydligt exempel efter utförsäljningen av delar av det gamla Apoteksmonopolet där i storleksordningen en halv miljard kronor helt i onödan enligt avslöjanden i kvällens tevenyheter flöt ut från statskassan rakt ner i fickorna på ett fåtal riskkapitaliser.