Jag gick med i SSU någon gång på gymnasiet. Ganska direkt upptäckte jag att jag hamnat rätt: kompisarna, allt man lärde sig, engagemanget. Något år senare satt jag och pratade politik med en av mina icke-aktiva kompisar. Efter en stund lämnade han diskussionen med argumentet att han visste att han hade rätt, men att han å andra sidan aldrig skulle kunna argumentera med mig som var ”politiker”. Jag ”kunde” för mycket, helt enkelt.
Vi tillfället blev jag sur. Att jag kunde frågan borde väl vara ett plus för min sak, inte omöjliggöra en diskussion. Tyckte jag. Då. Naturligtvis hade jag fel. Det spelar självklart ingen roll hur många fakta och sakargument du kan rabbla upp om den du pratar med inte längre lyssnar. Och att man inte orkar lyssna på en sjuttonårig superkaxig SSU:are med klara besserwisserdrag som dessutom tror sig ha svaret på all världens frågor framstår så här i efterhand som mest sunt.
Jonas Morian skriver ett inlägg på sin blogg om hur en person som tagit politisk ställning ofta misstänkliggörs vad gäller motiv och avsikt. En sosse som försvarar socialdemokratisk politik är egentligen bara sugen på makten, man är ”köpt” och så vidare. Samma sak drabbar säkert alla som öppet gått ut och ”varumärkesdeklarerat” sin värderingar och partipolitiska sympatier – istället för att lyssna till vad personen egentligen har att säga är allt man hör skränet från den partipolitiska signaturmelodin.
Och poängen är densamma; oavsett hur bra argument du har kommer människor att lyssna på dig olika utifrån vem du är, eller snarare, vem de tror du är. På samma sätt som det spelar roll om försäljaren är en orakad lufs eller en välklippt kostymkille; på samma sätt kommer vi alltid att skapa en bild av en person utifrån den information vi har, och det är utifrån denna bild vi sedan kommer att bedöma det vi hör eller läser.
Jag har valt att vara väldigt öppen med min partipolitiska tillhörighet, trots att denna blogg är en privat sådan. Dels för att det vore löjligt att förneka, naturligtvis, med tanke på hur aktiv jag är. Dels för att jag står för mina värderingar och gärna skyltar med dem. Men priset blir naturligtvis att vissa kommer avfärda vad jag har att säga på förhand, och vissa kommer att tolka in saker i det jag skriver utifrån en egen förförståelse som kan ha väldigt olika mycket att göra med verkligheten.
Det finns många därute med extremt förutfattade meningar om ”politiker”. Det skapar ett dilemma för den politiskt intresserade; vill man verkligen göra något av sitt engagemang riskerar man att bygga upp en mur av främlingskap mellan sig själv och de andra. Lösningen på detta är mer offentlighet. För när ”politikern” blir en vän, en granne, kanske någon vars blogg du brukar följa, då vittrar muren så sakteliga sönder.
Om inte politiker ifråga är lika dryg och arrogant som jag var som sjuttonåring, det vill säga. Men jag försöker bättre mig. Det gör jag.
12 kommentarer:
En gång för länge sen var jag kär i en kille som var aktiv socialdemokrat. Han var engagerad, påläst och älskade att diskutera vilket jag tyckte var väldigt roligt. Men plötsligt sa han något jag inte alls tyckte om och som jag inte kunnat glömma.
Vi diskuterade sex-timmars arbetsdag och han sa - att det gick inte att genomföra innan man hade bestämt vad folk skulle göra istället!
Va!
På något sätt blev det socialdemokraterna i ett nötskal för mig; politikerna ska bestämma allt.
Vad vore det för mening med minskad arbetsdag om man då inte "fick" vara sin egen herre och kanske inte göra ett enda dugg? Varför skulle politikerna leta efter en uppgift att fylla ut min tid med?
Litet så är det med sossarna. Och det gillar jag inte alls. Kanske har jag fel, kanske tänker inte alla likadant.
Hej Kerstin. Till att börja med var det det dummaste argumnet mot sex timmars arbetsdag jag någonsing hört. Det var också första gången jag hört det - och då har jag diskuterat frågan med mängder av människor av olika partifärg. Så den där linje får nog stå för ditt ex, och inte något parti alls.
Som en parantes kan jag nämna att det dummaste argumentet FÖR sex timmars arbetsdag jag hört var en person som tyckte man kunde sänka arbetstiden och även lönen för om man inte jobbade så mycket skulle man få tid att exempelvis baka sitt bröd själv. Men som sagt, det var bara en parantes.
Frågan är väl snarare varför politiker öht skall diskutera hur många timmar folk skall jobba. Eller vid vilken ålder de skall sluta jobba?
På ett mer principiellt plan alltså!? (Jag vet ju att det ser ut så idag)
Jonas, därför att utan lagstiftning är det arbetsgivaren som bestämmer och det har historiskt alltid lett till väldigt långa arbetsider, framförallt för löntagarkategorier som inte har en så stark ställning på arbetsmarknaden.
För den svenska arbetarrörelsen var faktiskt kravet på åtta timmars arbetsdag ett av de första och viktigaste kraven, tillsammans med allmän och lika rösträtt.
Egentligen passar denna diskussion bättre under mitt förra inlägg som handlade om "klasskamp i verkligheten" för övrigt. Den här postningen handlade egentligen om något helt annat.
För övrigt tycker jag inte att du är dryg eller speciellt opålitlig.
Kärnfrågan som du och Jonas M tar upp är dock inte tilltron till gräsrotspolitiker, eller bara engagerade. De bekymmer ni målar upp uppstår på riktigt först när även riktig makt står på spelet.
OK, det finns en del som visar upp sådana tendenser redan på vägen upp, om de uttalat har sådan ambitioner. Men jag tror nog på det omvända. Om man inte gillar den sortens maktspel ger man sig inte in i den leken, och man klarar sig heller inte lika länge/långt.
Johan (det var inte jag som tog upp arbetstiden)
Men du beskriver väl snarare fackföreningars uppgifter och ambitioner, och det är väl något helt annat än politikers ambitioner att styra. Och då syftar jag på den ursprungliga innebörden (inte specifikt LO)
Sen har du fel i sak, både generellet och i detaljerna och över ett tidsperspektiv (men det vore en lång diskussion)
Men nog anser jag att misstänksamheten i väldigt stor utsträckning bottnar i alla de styrambitioner som politiker har och tar sig och som nästan aldrig kommer i mål (på sikt, över tiden) och diktat om antalet timmar (uppåt och nedåt, eller pensionsålder) är bara exempel.
PS Jag skrev ett långt inlägg till dig i en tidigare sträng, ang +jobb. Den försvann tyvärr. Få se om jag orkar skriva igen. Du tog upp ett antal relevanta saker i ditt sista inlägg där DS
Åh, man tackar för de vänliga orden. Det är för övrigt en väldigt intressant vinkel du lyfter fram där; vad kräver makten av den som ger sig in i leken?
För politik handlar ju dels om diskussion, åsikter och värderingar men lika mycket om att göra verklighet av sina idéer, eller maktutövning. Problemet för en engagerad gräsrotsaktivist är att hon eller han kommer att förknipaps med maktutövningens praktiker i den stund hon väljer att aktivera sig i ett parti.
Nu tycker jag dessutom att en politiker både får och bör sträva efter makt i meningen möjlighet att göra verklighet av sina idéer. Jag är väldigt kritisk till utopister och sådana som bara ägnar sig åt kritik utan att komma med några konkreta idéer, just därför.
Det gör att jag faktiskt tycker det är rätt att agera strategiskt ibland, att välja sina strider. Jag gillar socialdemokratins praktik, och inte bara dess idéer. Och i förlängningen innebär detta att jag även tycker det är okej att vissa människor under vissa tider får en väldigt stor makt. Samtidigt som hela mitt engagemang i grunden bygger på en vilja att få leva i ett samhälle där det råder jämlikhet.
Klockan är sen och jag har nog inte tänkt helt färdigt när det gäller dessa ting. Återkommer. Nu är det faktiskt läggdags...
Johan Sjölander:
Frågan om arbetstid är ett bra exempel på varför så många upplever socialdemokratin som en maktorganisation. Ni socialdemokrater utgår liksom naturligt från att det är ni och inte den enskilda företagen och arbetarna som ska bestämma hur lång en arbetsdag ska vara. För mig och många upplevs detta som en djup kränkning eftersom det innebär att makten över även de minsta detaljerna i mitt liv ligger i era händer.
Missförstå mig nu inte. Jag menar inte att socialdemokrater vill folk illa eller att det finns en dold agenda, men er goda vilja tar sig uttryck i en besserwisserattityd som irriterar de av oss som känner ett behov av att få bestämma över våra egna liv. Jag vet att många känner som jag och att det är detta som skapar vår bild av många enskilda socialdemokrater som viljelösa arbetsmyror i en stor, toppstyrd maktorganisation.
CLK; någon kommer att bestämma hur lång vår arbetsdag ska vara. Tidigare var det arbetsgivaren efter eget tycke. Nu har vi i demokratisk ordning fattat beslut om en lag som stipulerar vad en normalarbetsdag är. På samma sätt som arbetsgivaren har berövats rätten att låta mig jobba i hur farliga miljöer som helst, etc.
Men du har rätt; perspektivet är löntagarens (eller arbetaren, som i arbetarepartiet för övrigt.) Som socialdemokrat menar jag nämligen inte att människan är "fri" bara för att det saknas lagar som reglerar hennes liv - här skiljer jag mig från en nyliberal. Jag menar att människan är fri när hon har de faktiska möjligheterna att styra över sitt eget liv.
I den meningen har arbetstidslagar gjort det stora flertalet friare, inte ofriare. Det handlar inte om att gå in och styra i människors liv. Det handlar om att balansera den ojämlikhet som råder i det kapitalistiska samhället mellan arbete och kapital (samma logik kan för övrigt användas när det gäller könsörättvisor mellan kvinnor och män).
Här vet jag att du och jag - CLK - tycker fundamentalt olika (vilket är helt ok, naturligtvis). Det blir dock lite lustigt när den bild du hittar när du vill karikera (s) är som hämtad från det privata näringslivet - arbetsmyror i en toppstyrd organisation. Ford, någon?
Johan:
Men snälla du, det är jag och mina arbetskamrater som berövats möjligheten att påverka våra arbetstider eftersom ni socialdemokrater "i demokratisk ordning fattat beslut om en lag som stipulerar vad en normalarbetsdag är". Inte gynnar det mig och andra lågavlönade arbetare att högavlönade socialdemokrater i riksdagen bestämmer våra villkor?
Problemet är att alla blir offer för era fabrikerade konflikter. Karl Marx hade nämligen fel – det finns ingen konflikt mellan arbete och kapital i fria ekonomier. Däremot uppstår konflikter när några tar sig rätten att bestämma över andra utan deras medgivande.
Nåväl. Saken gällde nu inte detta utan synen på enskilda socialdemokrater. Jag tror att det är oanifrånperspekltivet och maktfullkomligheten som många av oss stör sig på.
PS! Jag är den förste att skriva under på att många som är aktiva i borgerliga partier är minst lika hopplöst elitistiska. Många konservativa och socialliberaler ser liksom socialister samhället som något man kan planera och konstruera till perfektion. Skillnaden är dock att det är ni socialdemokrater som har makten, och därför är det naturligt att rikta extra hård kritik mot er.
Själv tror jag samhällen byggs underifrån och med minimal inblandning av politiker. Denna hållning gör "nyliberalismen" unik.
Johan,
Du och jag var aktiva samtidigt i SSU och jag minns att vi ibland hade svart att balansera var lojaliteten gentemot partiet. A ena sidan kunde vi ga ut och ifragasatta partipolitiska beslut och aktivt arbete for en mer socialistisk linje men a andra sidan sa var vi oftast obrottsligt lojala nar det borjade blasa lite grann. Jag tror det ar dar problemen borjar. Sjalvklart behover en organisation ett visst matt av lojalitet av sina medlemmar och aktiva, men i andras ogon sa ser det ut som manga aktiva socialdemokrater forsvarar vilken idioti som helst bara for att gora partiet till lags. Partipiskan kan vara mkt stark och genom att aktivt visa sin partitillhorighet och arbeta politiskt kan det upplevas som om man lamnar ifran sig lite av sin frihet och rattar in sig i ledet. Darmed tappar man trovardighet i sina politiska varderingar och folk slutar lyssna pa vad du verkligen sager. For allt for ofta ar det ingen skillnad pa vad person och parti sager utat vilket ar klart orovackande och deprimerande. Tittar jag tillbaka pa tiden i ungdomsforbudet tycker jag mig se att de som vara duktiga pa att ratta in sig i ledet i dag ar professionella politiker. Du ar ett undantag och det finns nagra till men generellt kanns det som de starka och friska viljorna gallras bort i ett relativt tidigt stadium.
Johan Bjorling Lindeberg
Utan prickar
Johan; kul att höra av dig. Jag antar att du är ute i stora världen och far, eller är du bara i princip mot prickar?
En god vän till mig sa för några år sedan när vi talade om detta att det var skillnad på lojalitet med en ORGANISATION och med ett IDÉARV. Du kan vara trogen vissa idéer och värderingar, utan att blint följa allt vad en viss partiorganisation kommer fram till. Jag tror att det är en bra distinktion att hålla i minnet.
Sedan är det uppenbart att vad många upplever som störande är det kollektivistiska draget i exempelvis ett parti. Jag förstår detta, men måste samtidigt erkänna att jag också förstår poängen med att jag som minoritet ibland måste rätta mig efter vad majoriteten tycker (eller åtminstone inte aktivt motarbeta vad majoriteten faktiskt kommit fram till). Det är lite som om vi skulle vara oense i familjen om vart vi ska åka på semester; när jag upptäckt att jag har alla emot mig är det faktiskt lika bra att gilla läget och försöka göra det bästa möjliga av en vecka i Skara sommarland.
Men hela tiden är det viktigt att behålla sitt individuella perspektiv i denna kollektiva process - att hela tiden känna att man bottnar. Eller, för att tala med min vän, att se till att lojaliteten ligger hos idéerna, inte bara hos organisationen.
Några ord om den andra tråden i denna tråd; arbetstidsfrågan (och ja, det var jag som tog upp den själv.) Det är egentligen en djup ideologisk/filosofisk fråga vi rör här, och det är därför jag tyckte den förtjänade en egen postning. Men jag ska försöka mest beröra den del av frågan som har mer direkt bäring på denna postning: vill socialdemokrater detaljstyra människors liv och är det därför många har en negativ uppfattning om sossar?
Det är naturligtvis lite svårt för mig att bedömma. Själv har jag väldigt liten lust att detaljstyra människors liv. Herregud, jag tycker det är jobbigt nog att detaljstyra mitt eget! Tvärtom ser jag alla människors frihet som politikens mål och syfte.
Däremot ser jag att det finns andra faktorer som beskär denna frihet än just statliga regleringar. Vi har andra maktrelationer i samhället än den mellan stat-medborgare. En statlig reglering kan därför paradoxalt nog i praktiken öka människors frihet (typexemplet är när staten via tvångsmedel tar ut skatt och använder denna för att finansiera en avgiftsfri högskoleutbildning).
Men om människor ogillar mig (eller mina idéer, förhoppningsvis kan man skilja på sak och person...) på grund av vad som faktiskt ÄR mina ideologiska grunder så är det nu inte hela världen. Det som stör är när man aldrig får chansen att komma fram till en sådan verklig förståelse.
Skicka en kommentar