Tomas Eneroth var befriande tydlig på kvällens teve-nyheter. Vinner (s) valet 2010 kommer Sverige att göra som exempelvis våra norska grannar och avskaffa vårdnadsbidraget. Argumenten för detta är många, och de allra flesta har att göra med jämställdhet och utanförskap. Ett vårdnadsbidrag kommer att urholka resurserna till förskola, vilket försvårar för de föräldrar som faktiskt vill kombinera familj med yrkesliv. Bidraget blir helt självklart till en kvinnofälla, och det kommer dessutom skapa ett utanförskap i verklig mening då fler kommer längre bort från arbetsmarknaden och i den vevan dessutom blir allt mer beroende av sina män.
Det är därför den internationella trenden går i rakt motsatt riktning mot den utveckling Göran Hägglund nu tvingar in det svenska folket på. Samtidigt har jag lite svårt att känna sympati för de folkpartister som nästan en smula försöker svära sig fria från konsekvenserna av denna reform som de trots allt verkar vara beredda att rösta för (se till exempel här). Visserligen innebär politik med nödvändighet kompromisser. Men det är ett högt pris Birgitta Ohlsson och Karin Pilsäter är beredda att låta kvinnorna, barnen och integrationen betala för att få behålla regeringsmakten.
Det här är riktigt dålig politik. Läs mer om den här. Och räkna med att sista ordet inte är sagt i den här frågan.
Andra bloggar om: politik, vårdnadsbidrag, regeringen, folkpartiet, Birgitta Ohlsson, Karin Pilsäter, Göran Hägglund, kristdemokraterna, familjepolitik, utanförskap och annat intressant
6 kommentarer:
Fredde här. Det höga priset betalar de nu. Att låta en tvååring vara åtta timmar på dagis är inte riktigt klokt. Föräldrarna är INTE utbytbara mot personal!
Johan missar en högst väsentlig poäng. Det bygger på frivillighet. Ordet kanske inte finns med i partiordboken men det betyder att dom berörda själv får avgöra. Det finns dom som har en önskan om att ta hand om sina småttingar lite längre än vad dom har möjlighet till i dag. Det finns dom som inte vill sända iväg sitt hjärtegull för ännu en stressig dag utanför hemmet. Det finns också dom som gärna exprimenterar med sin avkomma och låter dom vara stessade med många främlingar större delen av deras vakna tid för att ge psykriatin en utmaning om 15 år.
Man får välja själv, den som inte vill behöver inte. Du kan ta det som din livsuppgift att försöka få in ordet "frivillighet" i er partibok så slipper du reta dig på hur andra vill leva sina liv.
Fredde, barnen är upp till 50 tim/vecka i förskolan. Det är mer än 8 tim/dag men fortfarande lika horribelt för en 2-3 åring.
En av de första sakerna jag skrev på min blogg handlade om vänsteretablissemangets förakt för "hemmafruar" av båda könen som vill ta hand om sina egna barn.
============
DN skriver idag i sin huvudledare om vårdnadsbidrag. Kvinnor och män som anser att det är viktigare att vara hemma med de egna barnen några år än att genast rusa ut i arbetslivet igen (för att inte sällan passa andras barn) avfärdas föraktfullt som "hemmafruar". Ett ord som tydligen är så fult att vi förväntas rysa och sluta ställa frågor så fort vi hör det. Linjen är klar, före barnet når 12-15 månaders ålder måste föräldrarna vara hemma, hälften av tiden var, oberoende av hur familjens behov ser ut. Efter den perioden, måste barnet omedelbart in på kollektiv barnomsorg och föräldrarna ut och förvärvsarbeta.
[...]
============
Det är lika sant idag. Johan sällar sig till den högljudda men tack och lov lilla skara som tror att de vet bättre än föräldrarna själva. I god sossetradition från Myrdalarnas tid, då slutade det med masstvångssteriliseringar, den som motsatte sig att bli utsatt för dessa övergrepp spärrades in på mentalsjukhus.
Idag behöver vänstern inte ta till så fysiskt påtagliga åtgärder. De ser bara till att skattetrycket är så blytungt att bara de allra rikaste har råd att strunta i vilka handlingar som av vänstern anses "rätt" och därför belönas med bidrag eller subventioner.
När det uttrycks i klartext är det inte utan att man får rysningar:
"...Linjen är klar, före barnet når 12-15 månaders ålder måste föräldrarna vara hemma, hälften av tiden var, oberoende av hur familjens behov ser ut. Efter den perioden, måste barnet omedelbart in på kollektiv barnomsorg och föräldrarna ut och förvärvsarbeta..."
Kvinnor och män är vuxna, kan bestämma själva vad som är viktigast och bäst för dem själva och familjen; vuxna behöver inte daltas med. Men måste engagerade föräldrar ges bidrag för att kunna vara hemma med barnen några år till?
A-K, nej det behövs inte, det räcker för de allra flesta föräldrar att staten* låter bli att brandskatta deras pengar från början. Men eftersom staten* nu gör det är det bara rimligt att de får tillbaka en del.
*här använt som samlingsnamn för alla de instanser som taxerar ut skatt.
Per (och Per). Med tanke på att jag sjäv lever ett liv som "hemmafru" med min dotter just nu är det kanske lite väl magstarkt att beskylla mig för förakt i den frågan. Men det visar väl på saklighetsgraden i den här diskussionen, månne.
Däremot tycker jag - det är riktigt - att samhället huvudsakliga uppgift är att möjliggöra för föräldrar att vara just föräldrar, samtidigt som man kan arbeta. Och ja, jag gillar arbetslinjen. Därför är jag för vår generösa föräldraförsäkring, jag tycker det är bra att man kan ta ut den långt upp i åldrarna, och jag tycker att det är livsviktigt med fungerande förskola/dagis.
Och ett vårdnadsbidrag kommer att urholka resurserna till förskolan. Och därmed minska mina möjligheter att kombinera yrkesliv och familj. För det finns nämligen en begränsad mängd resurser. Att förneka detta gör att man bara visar att man inte är intresserad av en seriös diskussion.
Dessutom kommer denna typ av bidrag att öka utanförskapet - se på den norska erfarenheterna tex. Och det kommer att bli en kvinnofälla (ledtråd: tänk framtida pension, tänk anställningsbarhet).
Och då kan man skrika "myrdal" hur många gånger man vill. Men det gör inte denna utanförskapsskapande bidragspolitik bättre.
Skicka en kommentar