Ett år av svek och misslyckanden

Valnatten 2006 kunde jag inte i min vildaste fantasi föreställa mig vilket misslyckande den kommande borgerliga regeringen skulle stå inför. Tvärtom var jag rätt imponerad över inte minst det moderata valmaskineriet, och kombinerat med det goda ekonomiska läge Sverige befann sig i kände jag mig rätt säker att vi den här gången inte skulle få se ett borgerligt regeringsfiasko a la Carl Bildt 91-94. Idag, ett år senare, har jag fått anledning att ompröva den inställningen i grunden.

För med tanke på de goda tiderna undrar jag om man inte kan säga att regeringen Reinfeldt faktiskt sköter sig sämre än regeringen Bildt för dryga femton år sedan. Det yttersta tecknet på det är naturligtvis de ständiga opinionsundersökningar som gång efter gång visar på vilket underbetyg det svenska folket ger högeralliansen. Fredrik Reinfeldt befinner sig som han själv uttryckt det ”i förtroendebranschen”, men det förtroende han och hans regering hade för ett år sedan är så gott som förbrukat.

Sättet att hantera detta förtroendetapp hos alliansens företrädare är också slående. Allt från ett tondövt ”historien kommer att ge oss rätt” a la Schlingmann till ett ”folk förstår inte hur bra de har fått det” respektive ”media är taskiga” a la Reinfeldt (läs exempel på båda tankesätten här och här). Det verkar överlag inte finnas en borgerlig politiker och eller opinionsbildare som ens vågar tänka tanken att förklaringen kan ha med någonting annat än kommunikation och yta att göra, att svenska folket kanske inte gillar innehållet i politiken tycks någonstans vara en förbjuden tanke.

Jag tror istället det finns två övergripande förklaringar till varför folket vänt regeringen ryggen. Det handlar om svek, och det handlar om misslyckanden.

Regeringen genomför ju bara sitt valmanifest, hur kan man då tala om svek, är en vanlig invändning man kan höra från högerhåll. Och till att börja med ska man naturligtvis nyansera detta en hel del. Inte minst på lokal nivå ser vi så gott som dagligdags exempel på regelrätta löftesbrott från de sittande högerallianserna (se här, för ett dagsaktuellt exempel). Men låt gå, jag tror faktiskt känslan av att vara lurade är större än att den går att koppla till enbart dessa direkta lögner.

Jag tror det stora sveket handlar om förväntningar. För om man går till val som ”det nya arbetarpartiet”, om man säger att man ska övertrumfa alla socialdemokraternas satsningar på välfärden, om man som Reinfeldt tittar in i tevekameran under slutdebatten och säger att man inte vill ta bort någonting, bara förbättra – ja, då kommer folk att tro att man faktiskt menar det också! Folk gick faktiskt på Schlingmanns pr-trick om att det var moderaterna som var de nya socialdemokraterna (vilket inte var konstigt, för det var ett förbannat snyggt pr-trick) – och därför blir de förbannade när det visar sig att det fortfarande var gamla moderater som dolde sig bakom maskerna.

Och detta svek blir ännu tydligare när man faktiskt granskar utfallet av regeringens år ett. Mona Sahlin skriver bra om det på SvD-Brännpunkt (hon bygger sina artikel på den rapport som socialdemokraterna tagit fram, du laddar ner den här). Läs den, och konstatera vilken klassisk högerpolitik det är regeringen använder högkonjunkturen för att driva igenom. Å ena sidan massiva skattesänkningar för de rika, å andra lämnar folk a-kassan och står utförsäkrade eftersom de tycker det blivit för dyrt att vara med. Och, vilket är min poäng, det var inte detta det svenska folket ville ha. Inte ens de som röstade på alliansen (åtminstone inte alla av dem).

Och så misslyckandena. Det räcker väl egentligen med att säga ”Mats Odell”, men låt mig för sakens skull påminna om ministeravgångarna, de interna bråken, hafsandet fram och tillbaka med mängder av frågor – det är ingen kompetent och stabil regering vi har. När räntorna kryper uppåt, skattesänkningarna återigen börjar bli ofinansierade, känslan av otrygghet infinner sig i hela ekonomin (inte minst efter den börsoro som rått under den senaste tiden) – ja, då tror jag sådant spelar roll. Och tyvärr för Sverige så har vi nog inte sett slutet av detta än.

Runt om i borgerligheten verkar det nu som om man mest väntar på någon form av ”vändpunkt”. Jag kan tänka mig att man på interna möten pratar mycket om bergstoppar som måstes över, nedförsbackar på andra sidan krönet. Och att fästa hoppet vid någon förmodat kommande frälsning är naturligtvis ett psykologiskt mycket lättare sätt att hantera svårigheter än att faktiskt på allvar försöka förstå vad det är som gått fel.

Men politik är inte bara ett spel. Det finns en faktisk verklighet där ute, och det är den som utgör grunden för vad verkliga människor faktiskt tycker och tänker. Fredrik Reinfeldt och hans folk var mycket skickliga på att i opposition skapa en bild av sig själva och vad de ville göra. Efter valsegern var det plötsligt en annan sak – nu skulle de bedömas inte efter vad de sa utan efter vad de faktiskt gjorde.

Och hittills har detta misslyckats kapitalt. Om inget drastiskt sker, kommer 2006-2010 läggas till åren av tillfälliga borgerliga regeringsmisslyckanden i den svenska politiska historien.

Andra som skriver bra om regeringen år ett: Morian, Alexandra, Morgan Johansson, Luciano.

Andra bloggar om: politik, regeringen, alliansen, ett år med alliansen, fredrik reinfeldt, mona sahlin, moderaterna, nya moderaterna, opinionen, valet 2010, valet 2006 och annat intressant