Saga Rosén var ledamot av det liberala ungdomsförbundets styrelse fram till dess att hon för några veckor sedan förlorade en omröstning till andre vice ordförande. Men den förlorade omröstningen gör inte att hon slutat engagera sig i förbundets politik. I helgen reagerade hon starkt på sin blogg över att hennes ungdomsförbund stödjer handikapprörelsens ”Marsch för tillgänglighet”.
Hon skriver att: ”Det man alltså vill göra från Marschens sida, är att man vill ha statliga pekpinnar som rubbar äganderätten. Statliga pekpinnar som bestämmer inredningen på restauranger, barer och butiker. Istället för att ägarna själva får bestämma hur deras ägande ska förvaltas. Galenskap”, och fortsätter: ”Det som är än mer galet är att Liberala ungdomsförbundet stödjer denna aktion. Man stödjer en äganderättsfientlig kampanj som syftar till att ägarna inte vet bäst.”
Rosén undrar också vilket stöd förbundsledningen har i detta kontroversiella beslut. Hon frågor sig hur rent mjöl i påsen ungdomsförbundet egentligen har i dessa frågor. ”Om jag minns rätt så avslogs en motion om att handikappanpassa handlingsprogrammet och den officiella hemsidan på kongressen i Göteborg” påpekar hon och pekar därmed på dubbelmoralen i detta (ska LUF anmäla sig själva på marschens hemsida, frågar hon sig.)
Folkpartiet har en stolt historia vad gäller kampen för funktionshindrades rättigheter. För många var det just denna fråga som visade på att det verkligen fanns ett ”social” där framför det ”liberala”. Insikten att äganderätt och negativ frihet inte räcker till – ibland behövs det andra åtgärder för att vi alla ska kunna leva våra liv i frihet.
När Jakobsson och Leijonborg skulle rensa ut ”snällismen” från folkpartiet var handikappolitiken ett av de områden som låg i blickfånget. Uppenbarligen lyckades de åtminstone vad gäller delar av det egna ungdomsförbundet.
Via Ali. Andra har också kommenterat, tex Alliansfritt Sverige.
PS: Vad gäller dubbelmoralen har hon dock rätt, naturligtvis. Självklart borde LUF handikappanpassa sin hemsida i möjligaste mån och samma sak gäller handlingsprogrammet. DS.
Andra bloggar om: politik, funktionshindrade, frihet, luf, saga rosen, folkparitet och annat intressant
20 kommentarer:
Det finns små knep som ganska lätt förbättrar hemsidor för handikappade. Jag gick en kurs i det. Vi fick se hur en blind man surfade. Det var oerhört nyttigt.
RS
kulturbloggen.com
Du borde kanske höra av dig till lluffarna om det? De verkar behöva någon...
Jojo, men om man skall vara lite allvarlig så är det i valet mellan att upprätthålla äganderätt och handikappanpassa alltid den förra som är viktigare att upprätthålla. Alltid!
Dessbättre står inte dessa saker emot varandra generellt. De flesta större näringsidkare finner det tillrådligt att underlätta även för klienter med rörelsehinder. Av rent affärsmässiga skäl!
Men om man går därifrån till att tvång alla att tillhandahålla saker som rent affärsmässigt inte går att räkna hem, det vore återigen att göra Sverige och civilsamhället lite sämre. Det är helt korrekt noterat.
Det kanske inte svarar på frågan: Hur ger man alla individer exakt lika stor frihet. Men den frågan brukar mest bara ställas av utopister utan verklighetsförankring! Eller i värsta fall, av utopister som är beredda att genomdriva sina idéer oavsett hur verkligheten ser ut där ute ...
Jonas, jag delar inte din dogmatiska uppfattning om äganderättens okränkbarhet. Framförallt inte när den som i det här fallet ställs mot varje individs rätt att delta i samhällslivet på lika villkor. Jag tror dessutom att du har fel i att en politik som även ställer krav på privata näringsidkare med nödvändighet leder till fördärv och undergång.
Men du (och Saga) är tydliga, och det är bra. Ni visar på bristerna i den högerliberala ideologin. Det blir lätt att argumentera emot. Hade alliansen haft mer av den varan inför valet i höstas hade vi fortfarande haft en socialdemokratisk statsminister. Det hade varit trevligt.
Johan, du gör som så ofta: Du läser in saker som där inte står. För att det blir 'lättare att argumentera mot' som du så riktigt säger. Fast just här var det värre än vanligt noterar jag!
"[V]arje individs rätt att delta ... på lika villkor" är en sån där välklingande men helt innehållslös floskel. Och floskler är väldigt dåliga beslutsunderlag. Ännu värre blir det om man försöker ställa floskler mot verkligheten, såsom du nyss antydde.
Jonas du skrev: "det [är] i valet mellan att upprätthålla äganderätt och handikappanpassa alltid den förra som är viktigare att upprätthålla. Alltid!"
Det var det jag tolkade som en "dogmatiskt uppfattning om äganderätten". Missförstod jag dig på något sätt är du välkommen att förklara vad du egentligen menade.
Precis! För ett fungerande (civiliserat) rättssamhälle måste äganderätten upprätthållas. Alltså måste! I fall folk (dvs politker och andra tyckare) börjar bete sig som om äganderätten vore något att man kan ha eller mista beroende på situationen är vi inne på ett mycket farligt sluttande plan.
De inskränkningar i densamma måste vara ytterst få och restriktiva samt kringgärdade av betydande skydd för dem som drabbas.
Ett exempel på sådant är expropriering av fastigheter vid stora infrastruktursatsningar. Även där är det knepigt och ffa av yttersta vikt att de drabbade inte bara hålls skadelösa utan även får kompensation för besväret. Men redan vid minerallagens skrivningar om prospekteringrätt blir dessa inskränkningar väldigt tvivelaktiga.
Och, vilket är min poäng, om äganderätten skall ses som i motsatsställning till allehanda politiskt önskvärda mål, då har man övergett betydande delar av vad vad vårt rättssamhälle bygger på. (Tex löntagarfonderna var ett sådant, mycket allvarligt och skadligt avsteg)
Men, och det var min andra poäng, i fallet handikappanpassning är ett sådant (förment) motsatsförhållande en chimär. Dels för att mycket av detta sköts alldeles utmärkt på marknaden, och dels för att det finns bättre sätt att befrämja en sådan anpassning än genom kommandolagstiftning (som alltid kommer att ha stora negativa konsekvenser)
Däremot diskuterade jag inte förslag på sådana lösningar.
Vidare, Johan, skrev jag inte "med nödvändighet leder till fördärv och undergång". Jag skrev 'gör ... civilsamhället lite sämre', dvs lite dyrare både direkt och skapar andra friktionskostnader på andra (ofta oförutsedda) ställen.
Men sen var min invändning egentligen mot det floskulösa "varje individs rätt att delta i samhällslivet på lika villkor" vilket är nonsens oavsett från vilket håll man betraktar det.
Alla individer har inte lika tillträde till samhällslivet på lika villkor! Den som påstår nåt annat blundar hårt och drömmer om sitt utopia.
Troligtvis ser vi här den ack så vanliga sammanblandingen mellan samhälle, det offentliga, stat och tom parti (från somliga). Dvs ett helt grundläggande feltänk som leder ordentligt ut i tossemossen, men som försöks om och om igen (även om felaktigheterna har påtalats hundratals ggr)
Även en annan stollighet bidrar nog till förvirringen i sammanhanget: idén om att man genom politiska regleringar kan göra att saker blir 'bra' eller rentav 'rättvisa' inom den sfären som inte nås av politiken.
Det är bara inom det offentligas hägn, dvs inför lagar och myndigheter, som det är viktigt med likabehandling.
I den civila sfären funkar det (mesta) tvärtom. Där är det människors enskilda val som sätter agendan. Att välja = att 'diskriminera'. Och trots att ordet har missbrukats politiskt och fått en infekterad stämpel, är människors olika val något positivt i den civila sfären. Man kan även kalla det 'marknad'.
När det gäller hemsidan så kommer den att handikappanpassas i samband med att den nya layouten laneras.
Jonas, återigen. Du är befriande tydlig. Några frågor.
Gällande äganderätten, först. Hur långt tycker du att detta benhårda försvar bör gå. Vad anser du om miljölagstiftning, arbetsmiljölagstiftning, beskattning etc? Är detta också exempel på att vi befinner oss på ett sluttande plan. Eller varför går gränsen just vid att kräva handikappanpassning?
Och vidare, i USA har man ju som bekant en ganska kraftfull lagstiftning på området (ADA; American Disability Act). Där du som funktionshindrad individ kan utverka ganska kraftfulla skadestånd från privata näringsidkare som utestänger dig från just sin verksamhet. Har det civila samhället märkbart utarmats i USA på grund av detta? Eller är USA ett land där den privata äganderätten står ovanligt lågt i kurs?
Sedan blir skillnaden oss emellan extremt tydlig. Du skriver: "Det är bara inom det offentligas hägn, dvs inför lagar och myndigheter, som det är viktigt med likabehandling."
Och detta ställer jag inte upp på. Det lika människovärdet gäller naturligtvis inte bara inför staten. Hur du härleder detta filosofiskt eller moraliskt vore väldigt intressant att få reda på.
Och till sist, en rent praktiskt fråga. Om marknaden kommer att lösa detta av sig själv, varför har den inte gjort det då? Varken i Sverige eller i USA (eller någon annanstans mig veterligen)? För här är det faktiskt du som gör dig skyldig till utopism, när de förespelgar lösningar som var och en kan se i den faktiska verkligheten att de inte är mer än abstrakta teorier.
Johan
Först, sorry för ett lite långt och inte enbart fokuserat svar innan. Detta är inte mycket annorlunda ...
Sen:
Miljölagstiftning, beskattning, arbetsmiljölagstiftning är inte per se inskränkningar av äganderätten. De hänför sig alla till vilka regler som måste följas för specifika verksamheter (dock gällande skattelagstiftningen är vissa inslag konfiskatoriska rörande egendom). Sådana frågor är också knepiga, men på ett helt annat plan. Jag menar att du här helt och hållet missar poängen.
Vidare, skadeståndslagstiftiningen i USA är ett kapitel för sig som innehåller många stora problem. Den är dock inte föremålet för diskussionen. Vidare är inte USA likaren för vad som utgör 'skydd för individens rättigheter' (vilket du själv påtalat i andra sammanhang). Tvärtom, USA, och ffa delstaterna, har en hel del icke-liberala lagar vars syfte är att skydda särintressen.
Däremot verkar ADA vara en ganska måttfull lagstiftning som hänför sig ffa till hur nya verksamheter bör utformas. Vissa direktiv avser enkla modifieringar för byggnader som redan existerar, men fokus är då på enkla och rimliga anpassningar med tydligt cost/benifit perspektiv.
Jag säger inte att ADA är helt okomplicerad, eller rakt igenom försvarbar, men den verkar iaf vara noga med att inte skapa ett motsatsförhållande mellan äganderätten och handikapanpassing. (Detta är mitt intryck efter en snabb koll på hemsidan www.ada.gov)
Men om du tror att tillämpningen av dylik lagstiftning är okomplicerad bara för att den finns i världens fortfarande friaste land, då misstar du dig.
Och jo: Bara lagar, förordningar, och myndighetsbeslut kan (och bör) åläggas 'likabehandling'. I den civila sfären blir sådant bara skenfäktning. Det låter rart när du säger att du 'har högre ambitoner än så' men det är just bara rart och drömmeri.
Notera att jag inte säger att alla borde diskriminera och odla sina fördomar. Vad jag säger är att verkligheten inte ser ut så. Och lagstiftning vars syfte är att lära och instruera folk vad de har att tycka alltid (alltid!) kommer att misslyckas, och högst troligt få kontraproduktiva effekter.
Här kan du faktiskt ta USA som lysande exempel. Attityden mot invandrade, med skrala språkkunskaper och låg status i alla jämförelser är radikalt motsatt samma sak i Sverige. Där den förmenta 'jämlikheten' i väldigt många fall bara är påklistrad och falsk PK-attityd. Inte sällan just bland myndighetsfolk och politiska tyckare. Och OBS även där är samma falskhet minst inom dom sfärer där marknaden får rå sig själv (tyvärr ganska undanskymd i debatten)
Jag vill nog hävda att det du kallar 'lika människorvärdet' är lika mycket floskel som 'lika möjligheter att delta i samhällslivet'. Visst, det låter fint, men dessa praktiska betydelse är noll. Det går inte att få folk att gilla varandra genom dekret eller lagstiftning. Om de däremot får umgås eller slipper beroende vad de vad de själva väljer är möjligheterna till att detta respekteras bra mycket större.
Vill du utmana detta, mitt påstående är du välkommen, men det är en helt separat debatt!
Slutligen: Du kör här med ett vanligt och eg. ganska dåligt debattknep när du säger 'jag har identifierat detta problem, och marknaden har inte löst det på det sätt jag skulle önska, alltså fungerar inte marknaden'. I strikt mening är detta nonsens. Men när det gäller handikappanpassning kommer givetvis inte 'marknaden' att se till att 'alla får identiska möjligheter till att delta'. Och det är precis samma sak som gäller för prakiskt begåvade, kortväxta, dyslektiker, musik- eller bollgenier osv. Inga får identiska möjlighter i tillvaron. Folk får inte ens samma uppfostran hemifrån, eller lika uppbyggliga lek- och klasskamrater, och allt detta påverkar märkbart.
Men därifrån till att tro att sådant går att reglera och administrera bort är det ett stort feltänk och misstag skulle man försöka genomdriva det med tvång!
Sådant har försökts i historien, i en del kastrofala experiment, och även försökts i Sverige. Dessbättre tror allt färre på detta numera: Att 'samhället' kan uppfostra medborgarna att bli lika goda kuggar i maskineriet.
Handikap (och jag gissar att du eg bara tänker på rörelsehandikap) är en menlig inskränkning på den personens möjligheter generellt. Dessbättre finns det allt fler möjligheter att hitta verksamheter där en sådan person kan bli framgångsrik, eller bara hitta meningsfulla arbetsuppgifter (iom att allt färre arbetsuppgifter kräver korppsligt arbete). Det innebär att handikapets hinder blir mindre väsentliga och omfattande. Och detta gäller på samma vis även för alla andra förutsättningar som man inte väljer själv (se ovan). Och detta är bra!
Är världen prefekt för det? Nej, givetvis inte! Kommer den att bli bättre framöver? Självfallet ja! Kommer det vara politiken som skapar förbättringarna? Kanske, om den är klok, men sannolikt inte den viktigaste biten? Kommer ofullkomligheter att fortsätta finnas? Ja! Är det marknadens fel? Nej! Beror det på att vi har haft för lite politik styrning och regleringar? Nej! Sannolikt tvärtom: samhällen som är försiktiga med att försöka framtvinga orimliga slutresultat nu kommer på sikt att visa sig vara sämre. (De försök som har gjorts har alla visat det med allt för stor tydlighet)
Så vad återstår, Johan?
Äganderätten är inte vad som hindrar (eller någonsin hindrat) att (rörelse-)handikappade får det bättre generellt allt eftersom. Tvärtom, de som försökt konstruera ett sådant motsatsförhållande har allt som oftast haft helt andra skäl att ogilla äganderätten, och tyvärr oftast allt annat än dom ädlaste skälen.
(Jämför återigen löntagarfonder: Det är inte dom som har gjort att löneanställda har det mycket bättre idag än för 20 år sedan. Troligen hade de haft precis motsatt effekt om de hade fått vara kvar)
Men Jonas, det är ju inte jag som har satt krav på handikappanpassning i motsats till den privata äganderätten. Det är du, och Saga Rosén! Jag tycker det är lika rimligt att du har regler som säger att du inte i onödan får stånga ute folk med olika typer av funktionshinder (och jag tänker inte bara på rörelsehinder) som det är att säga att du heller inte får förstöra miljön, eller ha arbetsplatser där dina anställda förstör sin hälsa. Jag ser inte detta som en avgörande inskränkning i den privata äganderätten (lika lite som jag ser den kraftfulla lagstiftningen i USA som det).
Och sedan inser väl jag också att det inte går på en kvart att skapa ett samhälle som är tillgängligt. Men det innebär inte varken att det är omöjligt, eller att det går att komma långt på vägen.
Till sist, några ord om marknaden. Du anklagar mig för ett "dåligt debattknep" när jag påpekar hur det faktiskt ser ut i verkligheten. Och sedan erkänner du att jag har rätt (marknaden kommer inte att lösa detta problem) men vidhåller att marknaden är bra ändå.
Och det kanske den är. Men inte på att lösa handikappanpassningen. Där krävs det politiska åtgärder (som iof visserligen får "använda" marknadens mekanismer genom att skapa olika ekonomiska incitament.)
Om det är så, Johan, då har jag missförstått din rubrik:
"Luf:are sätter äganderätten framför (funktionshindrades) frihet"
Men jag menar nog att du där dels indikerar ett motstasförhållande samt att äganderätten inskränker på vissa andras frihet. Och jag menar att detta är fel i båda led.
Sen verkar det som om du har reviderat ditt utopiska mål "[allas] rätt att delta .. på lika villkor" till mer det sansade 'ej omöjligt att komma en bit på vägen' (vilket jag inte ser som spec. kontroversiellt).
Men notera, just detta var min poäng innan: När politiker sätter upp utopiska mål, och sedan konstaterar att (tex) äganderätten måste ge vika för att uppnå dessa, det är då dom stora problemen och verkliga farorna lurar bakom hörnet. (Kanske av okunskap och inkompetens, eller kanske pga hänsynslöst egenintresse, vad vet jag)
Slutligen: Jag vet inte om du missförstått vad marknaden är, men det är inte ett system som springer benen av sig för att skapa det samhälle du drömmer om. Det är ett där du får springa åt det håll du vill och verka för vad du tycker är viktigt med andra ifall du kan få dem med på dina idéer.
Och inte heller 'erkänner jag att du har rätt' i detta, utan upprepar: Bara för att du inte ser vad du önskar eller drömmer om, följer inte att detta är ett ett faktiskt problem.
Jag menar också att din slutsats är fel (som generellt svar): 'att bara för att du identifierat något mindre önskvärt, då krävs politiska insatser'
Jag hävdar tvärtom, att sådana bara i undantagsfall åstadkommer vad säger sig vilja, och att de dessutom alltid kostar någon annanstans, ofta mycket mer än förutsett, och dessutom skapar nya oförutsedda problem.
Symbolpolitik har just inga framsidor, trots att dess syfte i stort sett enbart är att visa upp just ett exempel på en rosig framsida ...
Jonas. Detta blir förvirrat. Jag menar följande:
1) På ett principiellt/moraliskt plan kan jag inte motivera varför människor som råkar födas eller få ett funktionshinder ska leva ett fattigare/ofriare/mer instängt liv än vi som (hittills) har sluppit det. Argumentet att det är så idag räcker liksom inte för att göra det rätt. Allt som är idag är nämligen inte rätt.
2) Det går också rent praktiskt att göra en funktionshindrad mindre handikappad. Ny teknik ger oss exempelvis stora möjligheter. Men något så enkelt som en ramp eller en automatisk dörröppnare kan vara skillanden mellan tillgänglighet och fullkomlig otillgänglighet.
3) Eftersom det är moraliskt fel, och går att göra något åt, så tycker jag att det är en samhällelig uppgift att komma åt de mekanismer (fysiska eller andra) som stänger ute funktionshindrade.
4) Eftersom marknaden inte gör detta sjäv så anser jag att det behövs politiska åtgärder.
5) Detta har också visat sig fungera. Även om vi är långt ifrån framme är samhället mer handikappanpassat idag än det var för säg trettio år sedan. Det finns inget som säger att samhället om yttreligare trettio år kan vara ytterligare bra mycket mindre svårt att röra sig i för funktionshindrade.
6) Och dessutom - detta tjänar vi alla på eftersom personer med funktionshinder på detta sätt kan vara med och bidra i arbetslivet istället för att bli passivt beroende av bidrag (eller, i en mer nyliberal statsordning, tvingas tigga för att klara livhanken).
Mot detta har du långa resonemang som mest går ut på att du själv understryker dina egna ståndpunkter. Men det vettigaste jag lyckas läsa ut är 1) det är utopioskt att tro att funktionshindrade skulle kunna delta på samma villkor som alla vi andra (jag håller inte med, även om jag också inser att det är långt kvar. Däremot kommer livet som blind alltid skilja sig från livet som seende, men så smart är du att du förmår se skillanden mellan det förra och det senare) och 2) eftersom marknaden inte gör detta själv så är det fel att försöka få det att hända (eftersom du verkar ha den bestämda uppfattningen att politik alltid är av ondo, något som verkar vara närmast axiomatiskt eftersom det inte underbyggs).
Och jag menar att detta är nyliberalsmen i sin prydo. Som du och Saga står för. När ni (som jag skrev i rubriken) sätter äganderätten MOT funktiosnhindrades rätt (och möjlighet) att delta i samhället. Och det visar också på effekterna av ett mer nyliberalt samhälle. Nämligen att den som inte har någon köpkraft lämnas efter, anses som helt ointressant.
Och det är ett argument inte mot marknaden, men mot att lita på att marknaden leder till ett gott samhälle.
Johan, jag tror inte vi är så där värst oense i sak. Du formulerar dig på ett sätt som (om man tolkar det ordagrant) innebär rena stolligheterna.
Jag vet att jag är lite ordmärkare i sådana sammanhang, och det är jag (medvetet) för att jag har lärt mig att luddiga eller rent felktiga tyckerier, om dom får fortgå ett tag i en beslutsapparat, tenderar att manifestera sig som dogmer vilka blir till hinder och kostnader (utan synbara fördelar som erhålls för dessa).
Dina punkter:
1) Håller med som eftersträvansvärt. Driv det inte som dogm bara
2) Håller med, visst är teknisk utveckling underbar
3) Här hittar du på en tvingande moral, och drar en slutsats. Detta är fel, men ambitonen köper jag!
4) Här konstruerar du en 'rational' för moralen du ville hitta på under 3) (men jag ser inget större problem med att ha sådana politiska ambitioner, om måttfulla)
5) Här chansar du. Utveckligen under 30 år hade sannolikt varit ungefär samma även utan politik. Kanske tom bättre, eller inte. Men du gissar bara
6) Här beskriver du hur marknaden fungerar. Och det gör den (i det stora) bra. Punkt 5 och 6 kräver sannolikt ingen explicit politik.
Dina referenser till 'nyliberalt samhälle' har inte så stor bärighet. 'Behöva tigga' är just inget annat än en billig nidbild. 'Ingen köpkraft' är en annan sådan.
Tyvärr är denna bild allt för ofta återkommande. Allvarligt: Skulle du, Johan, sluta hjälpa behövande på lite alla möjliga sätt ifall du inte tvingades att göra det genom att skicka pengar till Anders Borg?
Jag gissar att svaret är 'Nej', och du kanske tom skulle hjälpa fler och på bättre sätt. Och samma sak gäller för dom allra flesta. Din idé om att människors karaktärer skulle vara helt annorlunda om dom inte tvingades med lag att bistå behövande. Jag tycker det är en trist och i grunden människofientlig inställning. Återigen är USA ett utmärkt exempel, där gör enskilda filantroper mer nytta än hela nationer i Europa via bistnåd, och
väldigt många fler engagerar sig aktivt i att hjäla alla möjliga behövande med egna insatser (inte bara avstå $)
OK vidare, vad jag sa att det är utopiskt att tro att det går att göra 'lika för alla'. Däremot går det att göra 'bra för alla, men på olika sätt' nästan helt utan tvång och garanterat utan att offra äganderätten som viktig princip.
Jag säger inte att politik alltid är av ondo. Möjligen menar jag att politik med utopiska mål alltid misslyckas (och kostar, kanske mycket under lång tid om detta inte stävjas i tid).
OK, dina idéer om vad som är nyliberalt borde jag rasera i grunden, men det får bli ett annat tillfälle. Men, kom ihåg att det är samma individer som kommer att finnas där som i dagens bräckliga välfärdsstatsbygge (och överge gärna idén om att dom som röstar vänster är dom goda, medans dom andra är giriga och vill folk illa. Tror du det kommer du obönhörligen att gå bort dig)
Vare sig marknaden eller politiken kommer att skapa det samhälle du vill se. Marknaden kommer dock att tillåta människor att skapa det samhället dom faktiskt ville ha när dom har fått väg för/emot deras olika preferenser. Och där är det faktiskt tillåtet att önska sig mer och dessutom sträva mot det. I det politiska kommer det alltid vara så att den ena halvan försöker få igenom sin vilja i polemik med den andra halvan, som alltid kommer att vilka frånta den första halvan möjligheten att göra vad gör. Oavsett hur det går, kommer det aldrig bli som man hoppas på, både pga av den inbyggda konflikten och därför att politiken bara kan flytta papper och pengar ... inte utföra själv!
1) På ett principiellt/moraliskt plan kan jag inte motivera varför människor som råkar födas eller få ett funktionshinder ska leva ett fattigare/ofriare/mer instängt liv än vi som (hittills) har sluppit det.
Kan du motivera varför jag ska leva ett lite fattigare och ofriare liv för att uppnå dina föresatser i det ovanstående? Varför får jag t ex inte bygga en villa med kök en trappa upp om jag vill? Varför ska mitt favoritkafé/butik på söder med en spiraltrappa som ingång behöva stänga för att lokalen inte kan handikappanpassas osv.
Alltså, resultatet av drakoniska regler om handikappanpassning får till följd att vissa saker som inte kan utnyttjas av alla inte får utnyttjas av någon istället. Varför är det bra och eftersträvansvärt?
Hans Filipsson, koordinator för och initiativtagare till Marschen för tillgänglighet, har svarat Saga Rosén. Läs svaret här:
http://www.marschen.se/viewpage.php?page=141#inlagg235
Johan Sjölander, bra att du uppmärksammat detta! Lägg gärna ut info om svaret i ett inlägg.
/Marschen för tillgänglighet
Jonas - finns mycket att säga, men jag lägger vikten vid en grej som har särskild bäring när vi pratar tillgänglighet. Funktionshindrade vill inte ha välgörenhet - de vill ha sin rätt. När du frågar om jag skulle "sluta hälpa behövande på lite alla möjliga sätt ifall du inte tvingades att göra det genom att skicka pengar till Anders Borg?" så är det ju precis det här handikapprörelsen vill bort från. Att behöva tigga och lita på att någon välvillig mecentat tycker så synd om dem att han är villig att lägga några spänn på ett fint bidrag. Att inte förstå att det är mer förnedrande att vara beroende av privat välgörenhet än demokratiska system är någon nyliberalismen aldrig har förstått (eftersom man så gott som alltid utgår från givarperspektivet, skulle jag vilja påstå).
Daniel - senast jag var i New York fanns där ett visst utbud av service. Trots att man har den "drakoniska" lagstiftning handikapprörelsen kräver i Sverige. Så dels tror jag din fråga är felställd. Krav på tillgänglighet är inte döden för allt vad service och tjänsteutbud heter.
Men på ett principiellt plan är er frihet naturligtvis lika mycket värd. Då anser jag att små, marginella inskränkningar i din frihet är motiverade om det innebär stora förbättringar i den andres, den funktionshindrades, frihet. Du resonerar uppenbarligen tvärtom; att det är värt att uppräthålla en stor ofrihet för någon annan för att behålla små fördelar för dig själv. Och den iställningen ställer jag inte upp på.
"Marschen" (cool att ha en hel marsch i kommentarsfältet...) Bra svar från Filipson. Håller dessutom med i grunden, det är skönt att någon tar bladet från munnen och säger vad hon verkligen tycker. för som kommentarerna på denna blogg visar är hon inte ensam, Saga.
Johan
Möjligen har du övergett din ursprungliga position att antingen 'dom handikappades frihet' eller 'äganderätten' måste ge vika.
Sen noterar jag att du säger dig vara uttolkare av vad dom handikappade vill. Det är troligtvis fel tänkt och fel i sak. Du kan vara ganska övertygad om att inte samtliga vill ha (s)-poltik eller -lösningar.
Och jag noterade att du inte svarade på frågan: Skulle du sluta hjälpa folk om du inte tvingades till det? Istället svarade du 'dom handikapde' vill bli hjälpta på det viset. (Vilket jag alltså ifrågasätter som genrellt sant)
Mycket oftare har jag observerat att det är dom som företräder socialistiska ideal som tycker det är förnedrande att behöva vara överens med dom som betalar. Och att dom därför väldigt gärna livnär sig i politiskt skapade system som finansieras av dom arbetandes skatter.
Och återigen, dina anspelingar på 'förnedrande' 'behöva tigga' och 'nyliberalism fattar aldrig' är bara tröttsamma. Liksom förespeglingen att bara det är politiskt beslutat är det demokratiskt (dvs politiskt) beslutat försvinner godtycket, eller ökar kvaliten, eller bara 'blir det bra'.
Sen svarade du heller inte på Daniels fråga, om mindre etablissemang, eller hur stora problemen blir om man verkligen vill genomföra tvingande lagar så att det blir lika för alla .. och på alla ställen dessutom.
Och jag är tämligen övertygad om att du har fel om hur ADA verkar och vad den innebär.
Jonas, du kanske inte "tror" att jag har rätt. Men det är tämligen ointressant när du inte kan prestera några belägg för detta. Men låt mig förtydliga
- Om vad handikapprörelsens vill. Jag bygger detta på en rätt lång erfarenhet av samverkan med just denna rörelse. Och dessutom kan du ju själv läsa vad Hans Filipsson säger via länken ovan, om du inte tror mig (annars finns det hyllmeter skrivna på detta ämne, om du är intresserad).
- Vad gäller ADA, så är jag återingen hyfsat orienterad. Och dessutom är det ointressant. För vad marsschen kräver är ju en lagstiftning liknande den amerikanska. Och det är detta du (och Saga) protesterar mot. Om ni sedan målar upp någon sorts vansinniga skräckscenarion om vad handikapprörelsen vill så är det väl knappast mitt problem? (Och ja, ADA har många pragmatiska inslag som att man exempelvis ställer hårdare krav på en global kedja som McDonalds än på ett litet familjeföretag. För det är klart att det är praktskt ogörligt att nå hela vägen över en natt. Men det förstår alla, så det vi diskuterar här är ju om vi ska ha tydliga målsättningar eller inte, och framförallt, om vi ska vara beredda att agera för att nå dem).
- Och till sist. Om nyliberalismen. Jag vill inte vara så, men jag måste ändå säga att jag ända sedan gymnasietiden har varit hyfsat intresserad av den där -ismen (frihetsfronten var den andra stora politiska föreningen förutom min SSU-klubb, och jag spenderade många långa timmar diskuternades med dess företrädare). Och jag tror nog att jag har både läst och förstått en hel del.
Men du vet tydligen bättre. Vilket du hela tiden påpekar. Utan att komma med några som helst bevis för att så skulle vara fallet.
Dessutom understryker du hela tiden mina poänger. Du skriver att "Mycket oftare har jag observerat att det är dom som företräder socialistiska ideal som tycker det är förnedrande att behöva vara överens med dom som betalar. Och att dom därför väldigt gärna livnär sig i politiskt skapade system som finansieras av dom arbetandes skatter."
Och det var ju precis det jag sa. Du förstår inte att det kan vara minst lika rimligt för en funktionshindrad att faktiskt kräva att få leva sitt liv i ett tillgängligt samhälle som det är av dig att kräva att du ska få leva gott på pappas förmögenhet. Du ser det hela tiden från "givarnes"; den som har pengars, sida. Aldrig från den som är förfördelad (och ja, jag menar att dagens klyftor mellan människor är omoraliska och att det därför är rätt att minska dem).
Och nu kommer du säkert att svara att sådana ambitioner alltid leder åt helvete. Utan att kunna eller ens försöka belägga det. Och som motargument skulle jag kunna lyfta fram hela den demokratiska världen (eftersom demokrati och skattefinansierad välfärd som du kanske märkt tenderar att hänga samman.)
Och till sist: ja, självklart skulle jag hjälpa folk (och jag gör det också, på olika sätt). Men jag tycker det är bra mycket bättre om folk inte ska behöva vara beroende av att jag känner mig på ett generöst humör den dagen. Och jag förstår inte varför jag ska ha rätt att få den typen av makt över en persons liv, bara för att han eller hon råkar födas med ett funktionshinder.
För Jonas. Varför är det bättre att rika människor definerar ramarna för mitt liv, än att vi alla gör det tillsammans i en demokrati? Det är något jag aldrig har kunnat begripa.
PS; gällande äganderätten. Jag har väl aldrig påstått att det ena eller andra måste ge vika? Tvärtom. Jag tror mycket väl att vi kan ha en privat äganderätt samtidigt som vi stärker kraven på tillgänglighet. På samma sätt som vi kan ha en miljölagstiftning, arbetsmiljölagstiftning, etc, etc. Däremot verkar du och Saga Rosén uppfatta att det föreligger ett absolut motsatsförhållande. Det är ni som sätter äganderätten framför funktiosnhindrades frihet. Inte jag. DS.
Skicka en kommentar