Det var först när jag nu i veckorna satte mig ner och läste igenom Erik Fichtelius intervjubok med avgångne partiledaren Göran Persson som jag verkligen insåg vilken modernisering av socialdemokratin valet av Mona Sahlin trots allt har inneburit. Partiets yttersta ledning har med detta tagit steget från 50-talets brukssamhälle till dagens betongförorter när det gäller perspektiv och utgångspunkter. Och även om jag tillhör den grupp som faktiskt gillande Persson – inte minst för hans tydliga klassengagemang – så är jag den förste att erkänna att denna utveckling är både välkommen, nödvändig och befriande.
En av nätets mer begåvade höger- eller åtminstone centerbloggare Henrik Sjöholm gör idag en riktig iakttagelse när han konstaterar att Mona Sahlin nu på allvar börjar synas i politiken (utgångspunkten för hans resonemang är dagens utspel i försvarsfrågan). Som borgerlig drar han slutsatsen att detta ställer högre krav på alliansregeringen att bjuda upp till match, och det är lätt att förstå hur han tänker. Om jag var alliansförespråkare skulle jag också känna mig bekymrad över hur litet det folkliga stödet för den egna politiken trots allt är.
Men frågan om hur modernisering av (s) ska se ut framöver är naturligtvis större än bara en del av det dagliga politiska spelet. Som socialdemokrat tycker jag också att frågan är större än bara hur vi utvecklar oss för att bäst möta den borgerliga regeringen – det handlar framförallt om hur vi skapar en politik som på allvar kan göra samhället jämlikare och dess medborgare friare. Och där är det framtoningsskifte som partiledarbytet inneburit bara en början.
DN publicerar idag en lång och lite spretig artikel där de försöker fånga detta lite större perspektiv. Och det blir till en blandning av smått och stort. Den nödvändiga självkritiken när det gäller skol- och arbetsmarknadspolitiken kommer fram, men också skiftet till en mer propalestinsk linje i mellanösternfrågan, betoningen av ”plikt”-begreppet (dvs att alla förväntas även bidra till samhället efter förmåga, och inte bara erhålla efter behov), förbättrade relationer till de andra oppositionspartierna samt en hel del resonemang om vad själva regeringsförlusten inneburit, inte minst personellt.
Vad som jag tycker kanske missas i dagens artikel är att den modernisering de försöker fånga faktiskt är en ganska omfattande kollektiv process. Det socialdemokratiska partiet är inget aktiebolag som ger vd fria händer att efter eget huvud utforma politiken. På samma sätt som att bilden av socialdemokratin utåt faktiskt inte bara är den av partiledaren (även om den blir viktigare och viktigare), utan också av mängder av andra, och då tänker jag inte minst på lokala företrädare.
De senaste veckorna har jag exempelvis varit inblandad i många väldigt givande skolpolitiska diskussioner med anledning av det partirådslag som nu håller på att genomföras. Och så är det och ska vara – socialdemokratisk skolpolitik är någonting som utformas gemensamt av socialdemokrater runt om i landet (i dialog med många andra, en viktig del av rådslagsarbetet har varit att sträcka sig utanför den egna partiorganisationen), och som sedan också ska genomföras på bred front av många företrädare. Sahlins utmaning här är alltså lika mycket att lyssna och ödmjukt ta in, som att peka på uppenbara problem och nödvändiga frågeställningar. När det gäller skola, men även på andra områden som exempelvis arbete och välfärd.
Och kanske är det i detta attitydskifte som den verkliga moderniseringen sker. I synsättet att politik inte är någonting som kommer uppifrån och som sedan trycks ner på folket, utan tvärtom är ett sätt att artikulera och fånga upp åsikter och idéer nedifrån och upp. Det bådar i sådana fall gott, inte bara inför valet 2010 utan framförallt för tiden efter den kommande valsegern.
Andra bloggar om: mona sahlin, politik, socialdemokrati, modernisering, förnyelse, demokrati, göran persson, politisk ideologi och annat intressant
8 kommentarer:
Ja, man får hoppas att svenska socialdemokrater blir mer palestiniervänliga och Palestina-främjande! Verkligen! För det man har gjort är att arbeta för de grupper som inte vill ha ett Palestina sida vid sida med Israel utan i stället för. Det har inte fungerat och socialdemokraterna har skadat sitt anseende hos många, många. Det verkar nu som om partiet använder den gamla käpphästen MÖ för politiska ändamål.
Varför ska alla utnyttja palestinier för egen vinning???
Betydligt mer akuta lidanden i världen (Sudan, Somalia)kanske meriterar lite omsorg från Monas parti också, eller ger det inte lika många röster? Å andra sidan verkar den hjälp man gett där också ha gått till tyranner och korruption.
Problemet har ju varit att svenska gamla sosse-eliten arbetade tvärsemot vanliga palestiniers intressen iom sin iver för PLO's sak (socialistisk solidaritet, hjältedyrkan av dess kriminelle ledare eller vad?) och därmed stött makter som dragit våld och mer elände till dem man sagt sig vilja hjälpa. Man har stöttat terroristers agenda medvetet eller otroligt naivt och man ser iom ivern att legitimera Hamas att det fortsätter; nu är det religiösa fanatiker man legitimerar. Tragiskt och enfaldigt. Och den gamla eliten sitter och tror sig ha arbetat för något gott. (Ingarö skrev en bitande artikel om gubbeliten, förresten, men man ser ju själv egoismen och självhävdelsen som lyser hos de gamla som bloggar... :))
Men det var nog dessvärre inte verklig och varaktig hjälp till palestinier Mona syftade på;hoppas jag har fel och man har lärt sig av misstagen. Annars finns det risk för att man bevarar och förbättrar Sveriges gamla traditionella solidaritet med terrorgrupper. Som om det skulle föra fram palestiniers sak att stötta religiösfanatiska (Hamas) eller socialistfanatiska (PLO) grupper! Tänk om socialdemokraterna ställde lite specifika krav på Hamas, t.ex. de tre viktiga krav de vägrar rätta sig efter, men om detta hör man ingenting. Vad tjänar det till att fortsätta med samma gamla om det bara har förlängt palestiniers olösta leverne i limbo och att cementera krig och terror och förhindra kompromiss, fredlig utveckling och uppbyggnad?
Vi får väl se om det kommer något verkligt och realistiskt initiativ som ställer krav på båda sidor och ett orubbligt krav att PA's styrande stoppar terrorkriget. Annars är det väl bara valsmör eller valfläsk eller vad det heter.
AK, två av de krav jag instinktivt drar mig till minnes att Mona Sahlin riktat mot palestinska organisationer är att fatah måste ta itu med korruptionen och den inre organisationen, samt att Hamas måste erkänna Israels rätt att existera. Så jag förstår inte riktigt din kritik där.
Sedan blir allt detta naturligtvis mycket svårare så länge ockupationsmakten beter sig som den gör. Och det är nog i att tydligare sätta fokus på den frågan som den sahlinska omorienteringen i frågan ska förstås.
A-K Roths enögdhet i Palestinafrågan är skrämmande och tröttsam. Men så är det med fanatiker
Calle, din reaktion är sannerligen inte ovanlig men den är korttänkt, oförskämd och i sig enögd. Jag ser din sorts anklagelser som ett lättvindigt nonchalerande av ett verkligt problem man inte vill beakta. Det är egentligen skrämmande att du viftar bort stark opposition till terrorgrupper och fanatism som "fanatism". Är det i din syn otänkbart och fanatiskt att kräva att terrorgrupper stoppas? Är detta synsätt så utmanande att du måste gå till angrepp? Tråkigt men du är i gott sällskap med andra som lätt faller i "attack mode" utan att bemöta vad som skrivs. Och är detta inte fanatism? :)
Johan: "...krav...Mona Sahlin riktat mot palestinska organisationer är att Fatah måste ta itu med korruptionen och den inre organisationen, samt att Hamas måste erkänna Israels rätt att existera..."
Ja, det tror jag säkert att hon har gjort. Men hur har Mona och partiet tänkt mäta resultatet av detta krav? Räcker det med att man uttalar ett krav och låter det ligga kvar där obemött medan raketerna regnar ner på förskolor och ignoreras? Hur har Hamas reagerat? Jag tycks minnas att Mona och partiet hela tiden har yrkat på samtal med Hamas och det innan några krav har mötts. Det låter från en rapportering som om det enda som stoppade Mona från att möta Hamas var en skarp vägran från Fatahs ledare. Tydligen var Hamas' beteende vid kuppen av ett slag man inte kan glömma.
Johan, om detta mitt inlägg leder till en frenesi av attacker liknande Calle Fridéns och motsvarande från andra hållet kan jag bara beklaga. Partiet verkar inte tåla att påminnas om underliga ställningstaganden i sin historia. Kanske en kurs i folkvett och hyfs vore på plats inom partiet?
Och så din sista paragraf, om ockupantens beteende. Naturligtvis är detta relevant till hur Sverige bemöter Israel. Brottsligt beteende och kriminellt negligerande av mänskliga liv (f'låt svenskelskan) ska man alltid tala ut mot. Mänskliga rättigheter ska man värna om. Samtidigt behöver man inte återbesöka svenska misstag och göra om dem! Israels agerande ger en inte fritt fram att ge legitimitet till grupper med ett agenda som Hamas'!
Nu räcker det!
Om Göran Perssons klassengagemang säger jag att det var mer retorik än politik. Det nya pensionssystemet och undfallenheten inför de ökade klyftorna under hans statsministertid är väl kanske de bästa exemplen på det.
Jag var skeptisk, minst sagt, till Mona Sahlin. Jag ansåg att hon saknade klassanalys, att hon i mångt och mycket hade en borgerlig syn på näringsliv och företagande, att hon fallit i högerns valfrihetsfälla när det gäller välfärdssektorn och sist men inte minst att hon på grund av sina identitetspolitiska resonemang individualiserade förtryck och omvandlar dem till kränkning av enskilda.
Det positiva var hennes, som jag menar, nyktrare syn på Israels ockupation av Palestina och i HBT-frågor samt att hon förklarade sig redo att lyssna på medlemmarna.
Till en början såg det till min glädje ut som om jag hade fel: partiet tillsatte en låginkomsttagarutredning (á la 1962) och tog i från fötterna hemskheterna vårdnadsbidrag, pigavdrag och skattesänkningar för de rika.
Men nu har något hänt; jag tror att det var i samband med att rådslagsmaterialen kom ut. För nu plötsligt markerar Mona Sahlin och hennes anhängare. Och ståndpunkterna bottnar i den (social-)liberala syn jag trodde att hon hade lämnat. Nu är det inget fel på privat vård (så länge det inte blir alldeles för mycket), nu är friskolereformen jättebra, nu skall tumskruvarna dras åt kring de arbetslösa, och en folkomröstning om EU:s nya grundlag kan vi bara glömma.
Istället för jämlikhet är det rättvisa som gäller, trots att det senare är ett relativt begrepp som lika gärna kan användas som försvar för enorma klyftor som för jämlikhet. Och angående rådslagen är de i mångt och mycket ett slag i luften. För som de utformats begränsar de i mångt och mycket ramarna för förnyelsen - visst är många av frågorna bra, men det hade varit ännu bättre ifall svaren inte redan funnits i den brödtext som återfinns i materialet... Ingenstans ges heller spelrum för de övergripande värderingsfrågorna, varför debatten om vart socialdemokratin egentligen vill att alla skall med til, effektivt strypts.
Sammantaget kan man inte annat än undra om inte Mona & Co gör just det borgerligheten gjorde ifjol: försöker vara bättre motståndare än motståndarens själv. Det kan jag bara beklaga - och samtidigt innerligt hoppas att jag har fel.
Måtte Mona överraska ännu en gång.
Hej Daniel. Jag tror nog att Persson klassengagemang var mer än bara retorik. Jag tycker också att socialdemokratin under hans ledarskap hyfsat bra lyckades med att undvika den typ av "högerförnyelse" som annars var rätt inne på 90-talet (se på Danmark som ett i mitt tycke avskräckande exempel). Men visst, någon vänsterfalang inom partiet kan man knappast beskylla honom för att tillhöra. Mer kanske stabil mitt ("gråsosse", i ordet bästa bemärkelse).
Vad gäller Mona är jag fortfarande positivt överaskad. Hon har mognat med partiledarskapet, tycker jag. Och både engagemanget för förorterna och låginkomsttagarutredningen är tecken på att hon faktiskt på allvar vill vara hela partiets ledare.
Men som jag skrev. Att sedan utforma själva politiken är en kollektiv process. Och där finns det många frågor kvar att diskutera.
Det är klart att Persson gjorde bra saker ibland, och visst är jag glad över att vi inte befinner oss i New Labours, Socialdemokraternes eller SPD:s situation. Men jag vidhåller min slutsats - det var mycket retorik och litet politik. EMU-ivern, menar jag, är ännu ett exempel på det.
Jag kan naturligtvis inte förbjuda Mona att hysa vissa åsikter eller att förmedla dem. Fast jag är alltjämt skeptisk över hur det hela kommer att sluta... Förortssatsningen är däremot kanon! Inte heller Mona saknar förtjänster.
Jag "attackerar" inte A-K Roth. Jag konstaterar fakta. Är man dogmatisk och saknar empati i det man skriver får man finna sig i att bli betraktad som fanatiker.
I övrigt ska jag inte debattera Mellanösternfrågan här; det gör jag på andra ställen
Skicka en kommentar