Jag kommer att tänka på Göran Sonnevis berömda Vietnamdikt när jag läser i tidningarna om hur mobben i Moskva gett sig på demonstrerande gay-aktivister. Samma känsla av kontrast mellan den egna, trygga och solbelysta tillvaron och det nakna hat som exploderar, i det här fallet inte ens särskilt långt bort.
Få diktare lyckas fånga detta samband mellan det stora, politiska, och det lilla, privata, som just Göran Sonnevi. I en tid när informationen väller över oss, när all världens ondska sällan finns särskilt mycket längre bort än en mustryckning på datorn, är detta också ett sinnesläge som blir allt viktigare att förhålla sig till. Hur gör vi för att inte bli avtrubbade, å ena sidan, eller drunkna i eländet, å den andra?
Hatet i Moskva är, precis kriget i Sonnevis dikt, vidrigt. Samtidigt är det inte på något sätt främmande. Samma typ av våldstendenser, om än kanske inte i samma skala och framförallt inte med samma samhälleliga stöd (här förbjuder vi åtminstone inte prideparader), finns även här i Sverige. Homofobin lever och frodas, och det tar sig alltför ofta även rent fysiska uttryck. Så visst kan vi förfasas över det som händer i Ryssland just nu (eller Polen, eller på många andra ställen), men just när det gäller dessa frågor finns det all anledning att inte självgott luta oss tillbaka och säga att detta är något som bara rör andra, mindre upplysta vi.
Annars har jag personligen haft en fantastisk helg. Firat sommarens intåg genom grillningar med både vänner och familj. Idag tagit en lång promenad längs med Mälaren som slutade hemma i trädgården hos mina föräldrar. Sett dottern förtjust leka på gräsmattan tillsamman med sina små så gott som jämnåriga kusiner (på det där särskilda sättet sjumånaders bebisar leker, dvs). Hatet känns väldigt långt borta. Men bakom datorskärmen – för att parafrasera Sonnevi – så ändras ljuset. Och jag påminns om att världen aldrig är längre bort än så.
Nu har lillan somnat, och det är fortfarande en liten stunds solljus kvar. Tror att jag ska göra mig en kopp te och avnjuta dem på balkongen. Skänka en tacksamhetens tanke till dem som trots allt inte ger upp. Det är egentligen dem vi ska tänka på, när vi tänker på Moskva. Och det är dem vi ska inspireras av när vi fortsätter kämpa här hemma.
PS Enn Kokk har för övrigt skrivit en utmärkt text om Vietnamn, Palme och just Sonnevis dikt. Du hittar den här. DS
Andra bloggar om: homofobi, moskva, pride, hatbrott, hat, hbt, mänskliga rättigheter, våld, göran sonnevi, om kriget i vietnam, poesi och annat intressant
3 kommentarer:
Pridefolket har för bråttom - Moskva är inte moget att öppet accaptera att det finns"normala gay" människor än.
Det tog lång tid i Sverige - det kommer det också att göra här - ha lite tålamod - annars sparkar det bakut
Våld är alltid vidrigt. Hat är ännu värre. Homofobi är en sjukdom. Fobi är en sjuklig rädsla för något.
Ryssland är tyvärr knappt redo för mänskliga rättigheter för gemene man. Inte förrän dom har en riktig demokrati kommer det komma. Jag brinner för homosexuellas rättigheter och jag beundrar dom som vågar att demonstrera. När jag hör och ser vad dom kämpar för så känner jag mig inte lika modig som dom när jag går i prideparaden i Stockholm.
(Jag har tagit bort en kommentar här som inte tillförde diskussionen något, utan som bara uttryckte den anonyme skribentens - inte överdrivet positiva, ska sägas - syn på homosexualitet. Brukar vara väldigt restriktiv med att ta bort inlägg, men i detta fall kändes det påkallat. Hoppas ni har överseende med det.)
Skicka en kommentar