Ibland tycker jag att det äras för lite de som äras bör. Tänkte därför passa på att dra mitt strå till stacken och lista vilka jag tycker är Sveriges fem förnämsta politiska skribenter.
De är – ta ta - med början på plats fem:
5) Henrik Brors
DNs politiska analytikers storhet ligger egentligen inte i de knivskarpa analyser och pedagogiska klargöranden han outtröttligt levererar. Nej, Brors största styrka är som flyhänt stilist och humorist. Det är kul att läsa vad Henrik Brors har att säga om världen. När de samlade skrifterna kommer ut i bokform – och det kommer de att göra – får Liza Marklund och de andra på piratförlaget akta sig. Här pratar vi bestseller och kioskvältare.
4) Hanne Kjöller
Även nummer fyra på listan återfinns på DN, den här gången på ledarsidan (vilken skiljer sig från nyhetsplats i det att den öppet deklarerar sin politiska ståndpunkt.) Hanne kännetecknas främst av sin höga lägstanivå och journalistiska integritet. Aldrig att hon inte kollar upp en faktauppgift eller slänger sig med ett slaskigt argument. Som en av få har hon också med osviklig pedagogisk fingertoppskänsla lyckats förklara det självklara i att det offentliga bör minska sitt åtagande på alla områden utom vad gäller kirurgisk bekämpning av övervikt. En riktigt bragd som ger henne en gjuten plats i framtidens politiska historieböcker.
3) Ulf Nilsson
Mestadels på Expressen. Under en yta som först kan verka banal och enahanda döljer sig en av svensk politiks mest postmoderna och dunkelt motsägelsefulla intellektuella. Kärnan i hans budskap kan sammanfattas i att människor tar för lite eget ansvar, och det är statens ansvar att det är på det sättet. Ur detta gåtfulla förhållande kan han sedan spinna otaliga närmast poetiska betraktelser. Lysande.
2) Lotta Gröning
Det finns de som misstar Gröning patos och auktoritetskritiska hållning som gnäll och småsur negativism. Ack så fel de har! Här pratar vi en verklig folkets företrädare. Lotta Gröning vet vad den lilla människan tycker och tänker. Hennes empati är så ofantlig att den nästan når bibliska proportioner. Med sina funderingar och kluriga ifrågasättanden sätter hon kniven mot strupen på alla korrupta högeravfällingar av olika partifärg som inte inser det riktiga med att … ja. Ärligt talat så är hon mest mot. Men hon är det i folkets namn.
1) Johan Stael von Holstein
Krönikör, universalgeni. En värdig vinnare av förstaplatsen. Med genomtänkt konsekvens, ödmjukhet och stor respekt för fakta och sanning har denne litterära gigant tågat in i den svenska politiska offentligheten på ett sätt som närmast leder tanken till Strindberg. Att han inte redan begåvats med Nobels litteraturpris kan bara förklaras med graden av korruption i den svenska såssestaten. Johan är nummer ett. När man tänker efter, så behövs det egentligen inga andra. Något som skribenten utan att tveka säkert själv skulle skriva under på.
Det var min lista. Och ja. Jag är född på sjuttiotalet.
torsdag, juni 08, 2006
tisdag, juni 06, 2006
Den svenska nationalismen
Ungefär en månad efter attackerna på World Trade Center satt jag i New York och pratade nationalism med en kvinna som själv hade sin arbetsplats på Manhattan. Hon hade varit på semester i Sverige, och imponerades av den svenska patriotismen. Var man än rörde sig i landet såg man svenska flaggor, menade hon, här i New York har vi inte haft det så. Nu, efter attackerna, lär vi oss att bli mer som ni.
Uttalandet överraskade såklart vår svenska delegation. Att svenskar skulle vara mer patriotiska än notoriskt flaggviftande jänkare! Men om man tänker efter är det inte en så konstig iakttagelse. Åk ut i skärgården, eller på landsbygden, och du kommer att få se rad efter rad av svenska flaggor stolt vajande för vinden. Ja, det räcker nog med vilket villaområde som helst för övrigt. För att inte tala om när det vankas fotboll eller hockey eller tom schlagerfestival.
Däremot så är vi rätt blinda för vår egen nationalism. När vi ska fira nationaldag tar vi – lite symptomatiskt – efter ett annat land (Norge) och försöker vara som de. Jag kan verkligen tänka mig att det måste vara svårt att integreras i detta land, när inte ens vi själva kan säga rakt ut vad det är som är känsligt att kritisera och vad som är okej. Här är vi så toleranta och tillåtande, bara du inte pratar illa om den svenska naturen, typ. Och att säga att Sverige inte är världens bästa land får man bara göra om man är infödd (då är det däremot rätt okej, till och med lite svenskt att gnälla på staten och skatterna.)
Nåväl. Några reflektioner i all enkelhet, såhär på nationaldagens sluttamp. Som också innebär slutet på min två veckor långa semester. Dags att krypa till sängs och förbereda mig på en lång och slitig arbetsvecka. Med mig i sängen tar jag Jim Cullens ”Bruce Springsteen - Born in the U.S.A. and the American Tradition”. Kopplingen mellan den och inlägget i övrigt får ni fundera över själva.
God natt!
Uttalandet överraskade såklart vår svenska delegation. Att svenskar skulle vara mer patriotiska än notoriskt flaggviftande jänkare! Men om man tänker efter är det inte en så konstig iakttagelse. Åk ut i skärgården, eller på landsbygden, och du kommer att få se rad efter rad av svenska flaggor stolt vajande för vinden. Ja, det räcker nog med vilket villaområde som helst för övrigt. För att inte tala om när det vankas fotboll eller hockey eller tom schlagerfestival.
Däremot så är vi rätt blinda för vår egen nationalism. När vi ska fira nationaldag tar vi – lite symptomatiskt – efter ett annat land (Norge) och försöker vara som de. Jag kan verkligen tänka mig att det måste vara svårt att integreras i detta land, när inte ens vi själva kan säga rakt ut vad det är som är känsligt att kritisera och vad som är okej. Här är vi så toleranta och tillåtande, bara du inte pratar illa om den svenska naturen, typ. Och att säga att Sverige inte är världens bästa land får man bara göra om man är infödd (då är det däremot rätt okej, till och med lite svenskt att gnälla på staten och skatterna.)
Nåväl. Några reflektioner i all enkelhet, såhär på nationaldagens sluttamp. Som också innebär slutet på min två veckor långa semester. Dags att krypa till sängs och förbereda mig på en lång och slitig arbetsvecka. Med mig i sängen tar jag Jim Cullens ”Bruce Springsteen - Born in the U.S.A. and the American Tradition”. Kopplingen mellan den och inlägget i övrigt får ni fundera över själva.
God natt!
måndag, juni 05, 2006
Bör man kommentera kommentarer?
Johan Ehrenberg sa något tankeväckande på NätRot06. Han tyckte att vi som bloggare inte skulle vara så stingsliga med att alltid få sista ordet. Jag har brottats lite med detta sedan dess. Bör man försöka kommentera alla kommentarer man får på sin blogg, eller är det bäst att låta bli?
Själv gör jag lite olika. Dels av praktiska skäl, naturligtvis. Men inte bara. För det är en avvägningsfråga. Ibland kanske man kan låta en kommentar som bestrider det man själv sagt stå oemotsagd, låta argumenten tala för sig själva. Eller ses det som feghet, som att man ”ger upp”? Jag vet inte. Samtidigt känner jag ibland att jag kommenterar kommentarer bara för att jag blir provocerad, fast jag egentligen kanske borde låta bli.
Hur ser jag själv på saken när jag kommenterar på andras bloggar? Jag tycker nog det är trevligast att bli bemött. Men att inte bli det innebär ju inte att bloggägaren tycker det jag skrev var ointressant eller tråkigt. Nödvändigtvis. Eller att hon höll med rakt av heller. För den delen.
Jag tror jag ska försöka ta lite intryck av Ehrenberg, och inte nödvändigtvis gå i hård polemik med alla som uttrycker avvikande åsikter på min blogg. Samtidigt tycker jag faktiskt att den levande diskussionen är en stor del av själva nöjet. Så en och annan långtråd hoppas jag att det blir, även i framtiden. För det är ju faktiskt rätt kul det där med att pröva sina argument. När det kommer till kritan.
PS; det är ju nationaldag idag men jag har i ärlighetens namn tagit det mest lugnt och samlat mig eftersom detta är min långsemesters sista dag. Förra året dock, då var det ett himla röj. Kolla här bara, så får ni se... DS
Själv gör jag lite olika. Dels av praktiska skäl, naturligtvis. Men inte bara. För det är en avvägningsfråga. Ibland kanske man kan låta en kommentar som bestrider det man själv sagt stå oemotsagd, låta argumenten tala för sig själva. Eller ses det som feghet, som att man ”ger upp”? Jag vet inte. Samtidigt känner jag ibland att jag kommenterar kommentarer bara för att jag blir provocerad, fast jag egentligen kanske borde låta bli.
Hur ser jag själv på saken när jag kommenterar på andras bloggar? Jag tycker nog det är trevligast att bli bemött. Men att inte bli det innebär ju inte att bloggägaren tycker det jag skrev var ointressant eller tråkigt. Nödvändigtvis. Eller att hon höll med rakt av heller. För den delen.
Jag tror jag ska försöka ta lite intryck av Ehrenberg, och inte nödvändigtvis gå i hård polemik med alla som uttrycker avvikande åsikter på min blogg. Samtidigt tycker jag faktiskt att den levande diskussionen är en stor del av själva nöjet. Så en och annan långtråd hoppas jag att det blir, även i framtiden. För det är ju faktiskt rätt kul det där med att pröva sina argument. När det kommer till kritan.
PS; det är ju nationaldag idag men jag har i ärlighetens namn tagit det mest lugnt och samlat mig eftersom detta är min långsemesters sista dag. Förra året dock, då var det ett himla röj. Kolla här bara, så får ni se... DS
Kommer nätpiraterna gå samma väg som Frihetsfronten?
Nyliberala frihetsfronten splittrades någon gång på nittiotalet mellan de drogliberala som mest ville sälja/konsumera knark, och ideologerna som mest ville diskutera filosofi och skriva långa avhandlingar om kapitalismens förträfflighet. Frågan är om inte en liknande utveckling med nödvändighet måste ske även bland fildelare och nätpirater.
Det finns idag mängder av politiska rörelser som mest går ut på att legitimera någon form av brott. Det kan handla om att planka på tunnelbanan, fuska med a-kassan eller att dela filer på Internet. Problemet med alla sådana rörelser är naturligtvis att de drar till sig en och annan som är mer intresserad av själva brottet än av den ideologiska överbyggnad rörelsens ledare utan tvekan är besjälade av (oftast, tror jag, åtminstone, kanske.)
Så när Frihetsfronten drev svartklubb i protest mot den statliga alkoholpolitiken hände det väl att en och annan hängde där utan att ha detaljstuderat de nyliberala urkunderna. Och det var väl kul, får man anta, fram till en viss gräns. Men någonstans blir det ett verkligt problem för de med äkta politisk övertygelse.
Problemet för ”ideologierna” – vilket visade sig i Frihetsfrontens fall också, får man väl säga – är att när de kriminella kastas ut tappar rörelsen också mycket av sin lyskraft. Det är helt enkelt mycket roligare att dricka svartsprit i slakthusområdet än att dryfta den ideologiska grunden i Ayn Rands prosa eller ens frihetsbegreppet som sådant. Det kriminella elementet är helt enkelt en grundläggande del av attraktionskraften i dessa rörelser, och när det försvinner blir rörelsen mycket mindre intressant.
Ska vi någonsin få en vettig diskussion om upphovsrätt i det här landet så krävs det dock en skilsmässa mellan de som verkligen och seriöst vill lyfta dessa frågor, och de som bara är intresserade av att få ladda ner gratis på nätet. Idag tyder inte särskilt mycket på att något sådant är på väg att hända. Och priset för en upphovsrättslig rörelse som erkänner att vi kanske kommer att behöva betala för kulturen och forskningen, även imorgon, blir som sagt högt.
Det är lite synd. För när jag under den senaste tiden deltagit i en hel del upphovsrättsliga diskussioner finns det onekligen en hel del intressant att lyfta, och en hel del tänkande människor som har en hel del klokt att säga. Men så länge de befinner sig i skuggan av en piratflagga är det nog rätt många som inte ens kommer att ta sig tiden att ens lyssna på dem, än mindre försöka förstå.
Det finns idag mängder av politiska rörelser som mest går ut på att legitimera någon form av brott. Det kan handla om att planka på tunnelbanan, fuska med a-kassan eller att dela filer på Internet. Problemet med alla sådana rörelser är naturligtvis att de drar till sig en och annan som är mer intresserad av själva brottet än av den ideologiska överbyggnad rörelsens ledare utan tvekan är besjälade av (oftast, tror jag, åtminstone, kanske.)
Så när Frihetsfronten drev svartklubb i protest mot den statliga alkoholpolitiken hände det väl att en och annan hängde där utan att ha detaljstuderat de nyliberala urkunderna. Och det var väl kul, får man anta, fram till en viss gräns. Men någonstans blir det ett verkligt problem för de med äkta politisk övertygelse.
Problemet för ”ideologierna” – vilket visade sig i Frihetsfrontens fall också, får man väl säga – är att när de kriminella kastas ut tappar rörelsen också mycket av sin lyskraft. Det är helt enkelt mycket roligare att dricka svartsprit i slakthusområdet än att dryfta den ideologiska grunden i Ayn Rands prosa eller ens frihetsbegreppet som sådant. Det kriminella elementet är helt enkelt en grundläggande del av attraktionskraften i dessa rörelser, och när det försvinner blir rörelsen mycket mindre intressant.
Ska vi någonsin få en vettig diskussion om upphovsrätt i det här landet så krävs det dock en skilsmässa mellan de som verkligen och seriöst vill lyfta dessa frågor, och de som bara är intresserade av att få ladda ner gratis på nätet. Idag tyder inte särskilt mycket på att något sådant är på väg att hända. Och priset för en upphovsrättslig rörelse som erkänner att vi kanske kommer att behöva betala för kulturen och forskningen, även imorgon, blir som sagt högt.
Det är lite synd. För när jag under den senaste tiden deltagit i en hel del upphovsrättsliga diskussioner finns det onekligen en hel del intressant att lyfta, och en hel del tänkande människor som har en hel del klokt att säga. Men så länge de befinner sig i skuggan av en piratflagga är det nog rätt många som inte ens kommer att ta sig tiden att ens lyssna på dem, än mindre försöka förstå.
söndag, juni 04, 2006
Varför hyllar vänstern the Pirate Bay?
Kaxiga idealister eller slemma kapitalister – uppfattningen om vilka killarna bakom the Pirate Bay egentligen är går isär. Och kanske är det ointressant - frågan om hur polisen agerade under förra veckans stora snackis har helt klart andra dimensioner. Men när en av sidans huvudmän Fredrik Neij får stående ovationer på en manifestation ordnat av bland annat LUF och Ung Vänster måste man ändå fråga sig; vem är han egentligen som hyllas?
På Jinges blogg hittar jag referenser till denna artikel (skriven av Per Brumark som visserligen inte är någon vän av fildelning men som ändå måste anses vara en seriös skribent) på nättidningen Realtid.se. I den målas en mörk bild upp av verksamheten. Det är stora reklamintäkter, ekonomiskt stöd från sverigedemokrater och reklam för sexsidor med minderåriga. I en annan artikel (se här), understryks flera av poängerna, bland annat i ett bandat telefonsamtal mellan Brumark och reklamsäljare för Pirate Bay.
Neij och kollegor har haft en väldigt hög svansföring vad gäller den egna verksamheten (se bland annat den brevväxlingen med representanter för olika bolag som upplever att de fått sin upphovsrätt kränkt som refereras till här). Deras tes går i korthet ut på att eftersom de inte själva bedriver någon fildelningsverksamhet utan bara länkar till dem som gör det så kan de inte anklagas för något brott. Om detta resonemang håller lär avgöras i rätten framöver. Personligen känner jag mig allt annat än säker på det, utan att vara jurist tycker jag att det borde finnas ett antal sätt att komma åt en sådan uppenbar uppmuntran till lagbrott som piraterna stått för.
Men sammantaget. Vi har alltså några killar som tror sig ha kommit på ett skitsmart sätt att runda lagen, som uppenbarligen inte har några betänkligheter vad gäller att göra reklam för till exempel sexsidor med unga tjejer (annat än rent ekonomiska, när svenska annonsörer ville det plockade de bort sexannonserna från just den svenska versionen), och som trots vad de själva försöker framhålla vad det verkar tjänar en rätt bra slant på sin verksamhet. En verksamhet som dessutom stöds av pengar från främlingsfientliga krafter. Och dessa hyllas på en manifestation där bland annat Ung Vänster medverkar!
Det är för jäkligt att helt oskyldiga människor och företag fått sina hemsidor nedsläckta tack vare polisens ingrepp. Där kan jag verkligen hålla med kritikerna. Men i övrigt både borde en och annan ta sig en funderare över vilka det egentligen är man väljer att hoppa i säng med.
PS; Fredrik Neijs tal - som gav upphov till applåderna - finns återgivet här. Och han säger ingenting varken om intäkter, porrannonser eller vilka som sponsrar sidan. Om nu någon undrade... DS
På Jinges blogg hittar jag referenser till denna artikel (skriven av Per Brumark som visserligen inte är någon vän av fildelning men som ändå måste anses vara en seriös skribent) på nättidningen Realtid.se. I den målas en mörk bild upp av verksamheten. Det är stora reklamintäkter, ekonomiskt stöd från sverigedemokrater och reklam för sexsidor med minderåriga. I en annan artikel (se här), understryks flera av poängerna, bland annat i ett bandat telefonsamtal mellan Brumark och reklamsäljare för Pirate Bay.
Neij och kollegor har haft en väldigt hög svansföring vad gäller den egna verksamheten (se bland annat den brevväxlingen med representanter för olika bolag som upplever att de fått sin upphovsrätt kränkt som refereras till här). Deras tes går i korthet ut på att eftersom de inte själva bedriver någon fildelningsverksamhet utan bara länkar till dem som gör det så kan de inte anklagas för något brott. Om detta resonemang håller lär avgöras i rätten framöver. Personligen känner jag mig allt annat än säker på det, utan att vara jurist tycker jag att det borde finnas ett antal sätt att komma åt en sådan uppenbar uppmuntran till lagbrott som piraterna stått för.
Men sammantaget. Vi har alltså några killar som tror sig ha kommit på ett skitsmart sätt att runda lagen, som uppenbarligen inte har några betänkligheter vad gäller att göra reklam för till exempel sexsidor med unga tjejer (annat än rent ekonomiska, när svenska annonsörer ville det plockade de bort sexannonserna från just den svenska versionen), och som trots vad de själva försöker framhålla vad det verkar tjänar en rätt bra slant på sin verksamhet. En verksamhet som dessutom stöds av pengar från främlingsfientliga krafter. Och dessa hyllas på en manifestation där bland annat Ung Vänster medverkar!
Det är för jäkligt att helt oskyldiga människor och företag fått sina hemsidor nedsläckta tack vare polisens ingrepp. Där kan jag verkligen hålla med kritikerna. Men i övrigt både borde en och annan ta sig en funderare över vilka det egentligen är man väljer att hoppa i säng med.
PS; Fredrik Neijs tal - som gav upphov till applåderna - finns återgivet här. Och han säger ingenting varken om intäkter, porrannonser eller vilka som sponsrar sidan. Om nu någon undrade... DS
lördag, juni 03, 2006
Vilka kommer att dominera framtidens bloggosfär?
Hur kommer framtidens bloggosfär se ut? Kommer det fortsatt vara en blandning där de flesta som idag ändå är amatörer, eller kommer vi att få se en annan ordning? Och i sådana fall, hur ser den ut?
Vilken roll har pionjärerna när landet civiliserats? Tanken slog mig häromdagen och är värd att hänga kvar en stund vid. För hittills tycker jag att man kan likna bloggosfären vid ett otämjt land, där det är upp till var och en att slå sig fram. Är du duktig, skriver du bra och intresseväckande så kan du lyckas.
Men till och från så dyker det upp en diskussion om vad en ”riktig” bloggare är. Kritiken brukar riktas mot journalister och andra ”proffs”, som kombinerar sin vanliga gärning med att också skriva regelbundet på nätet. På ett plan kan detta tyckas vara en fullkomligt ointressant kvasidiskussion. För ärligt talat, vem bryr sig om vem som är en ”äkta” bloggare eller inte? Men under ytan handlar det – tror jag – om någonting annat. Nämligen om makt.
Bloggosfären hittills har varit lite av amatörernas julafton. Spärrarna för att ta sig in – att starta en blogg – är obefintliga. Och sedan är det upp till dig. De ”oäkta bloggarna” hotar denna ordning. Inte genom att finnas till, för det kan det väl få göra. Utan genom att antyda ett embryo till något annat, en ”ny bloggosfär”. Och det är inte säkert att de som varit starka i den gamla behåller sin position i den nya världen.
Hittills har oron visat sig obefogad. Vad som är ”makt” i bloggosfären är visserligen väldigt diffust och svårgreppat. Man kan tänka sig att makt borde definieras som förmåga att sätta dagordningen – genom att exempelvis mäta antalet träffar, antalet länkar till dig, hur ofta du citeras på andra bloggar etc. Men man kan också tänka sig andra varianter, som mer fokuserar på vilket kvalitativt inflytande din blogg har. Oavsett vilket tycks det fortfarande vara just en blandning mellan proffs och amatörer som är tunga.
Hur kommer det se ut imorgon? Kommer vi att kunna tala om en bloggosfär, eller kommer vi att behöva nyansera bilden? Kommer vi att få se mer av journalister som jobbar heltid via bloggen, och kommer i sådana fall vi amatörer kunna matcha dem? Och hur kommer andra aktörer – som exempelvis de politiska partierna - förhålla sig till det hela?
Många frågor. Och svaret är såklart inte skrivet i sten. Men om vi inte skulle få se stora förändringar under åren som kommer skulle det överraska mig mycket.
PS. Vill också passa på att göra lite reklam för mitt nya hobbyprojekt, fotobloggen Hässelbybilder. Jag försöker lära mig fota och förhoppningen är att det ska gå att följa någon typ av utveckling vad tiden lider. Vi får väl se… DS
Vilken roll har pionjärerna när landet civiliserats? Tanken slog mig häromdagen och är värd att hänga kvar en stund vid. För hittills tycker jag att man kan likna bloggosfären vid ett otämjt land, där det är upp till var och en att slå sig fram. Är du duktig, skriver du bra och intresseväckande så kan du lyckas.
Men till och från så dyker det upp en diskussion om vad en ”riktig” bloggare är. Kritiken brukar riktas mot journalister och andra ”proffs”, som kombinerar sin vanliga gärning med att också skriva regelbundet på nätet. På ett plan kan detta tyckas vara en fullkomligt ointressant kvasidiskussion. För ärligt talat, vem bryr sig om vem som är en ”äkta” bloggare eller inte? Men under ytan handlar det – tror jag – om någonting annat. Nämligen om makt.
Bloggosfären hittills har varit lite av amatörernas julafton. Spärrarna för att ta sig in – att starta en blogg – är obefintliga. Och sedan är det upp till dig. De ”oäkta bloggarna” hotar denna ordning. Inte genom att finnas till, för det kan det väl få göra. Utan genom att antyda ett embryo till något annat, en ”ny bloggosfär”. Och det är inte säkert att de som varit starka i den gamla behåller sin position i den nya världen.
Hittills har oron visat sig obefogad. Vad som är ”makt” i bloggosfären är visserligen väldigt diffust och svårgreppat. Man kan tänka sig att makt borde definieras som förmåga att sätta dagordningen – genom att exempelvis mäta antalet träffar, antalet länkar till dig, hur ofta du citeras på andra bloggar etc. Men man kan också tänka sig andra varianter, som mer fokuserar på vilket kvalitativt inflytande din blogg har. Oavsett vilket tycks det fortfarande vara just en blandning mellan proffs och amatörer som är tunga.
Hur kommer det se ut imorgon? Kommer vi att kunna tala om en bloggosfär, eller kommer vi att behöva nyansera bilden? Kommer vi att få se mer av journalister som jobbar heltid via bloggen, och kommer i sådana fall vi amatörer kunna matcha dem? Och hur kommer andra aktörer – som exempelvis de politiska partierna - förhålla sig till det hela?
Många frågor. Och svaret är såklart inte skrivet i sten. Men om vi inte skulle få se stora förändringar under åren som kommer skulle det överraska mig mycket.
PS. Vill också passa på att göra lite reklam för mitt nya hobbyprojekt, fotobloggen Hässelbybilder. Jag försöker lära mig fota och förhoppningen är att det ska gå att följa någon typ av utveckling vad tiden lider. Vi får väl se… DS
tisdag, maj 30, 2006
Vykort fran New York
Vi borjar med det gamla vanliga: vadret ar fantastiskt, nastan lite for varmt. I gar steg temperaturen upp mot en 99 grader Farenheit och solen sken. Vilket den gor aven idag, for ovrigt.
Sitter pa nagon sorts internetcafe vid Union square, bara nagra kvarter fran vart hotell. Just det, hotellet. Maste erkanna att jag var valdigt spand pa hur det skulle vara. Budgethotell pa mahattan ar en chansning. Men Hotel 17 visade sig halla mattet. Ok, det ar badrum och dusch i korridoren men rummen ar rena och frascha. Och det ligger minst sagt bra till. Pa 17 gatan, bara nagra kvarter norr om St Marks place och med tunnelbaneknytpunkten (och bokaffarerna!) pa Union square pa bara nagra minuters gangavstand. Dessutom ar det riktigt schysst att ha Greenwich village, SoHo och Meatpackingomradet inom bekvamt promenadavstand.
Vi hade ett ambitiost program med resan, och hittills ligger vi i fas. Vi har softat i central park, strosat runt pa Coney Island, kopt bocker, atit sirapsindrankta pannkakor till frukost, shoppat klader, suttit pa uteserveringar och bladdrat i diverse tjocka och synnerligen intellektuella tidskrifter, hangt pa coola barer och atit en massa god mat. Visst, det ar ett hart liv men nagon maste leva det ocksa...
Dags att fortsatta. Tror jag ska handla skivor. Vi ses!
Sitter pa nagon sorts internetcafe vid Union square, bara nagra kvarter fran vart hotell. Just det, hotellet. Maste erkanna att jag var valdigt spand pa hur det skulle vara. Budgethotell pa mahattan ar en chansning. Men Hotel 17 visade sig halla mattet. Ok, det ar badrum och dusch i korridoren men rummen ar rena och frascha. Och det ligger minst sagt bra till. Pa 17 gatan, bara nagra kvarter norr om St Marks place och med tunnelbaneknytpunkten (och bokaffarerna!) pa Union square pa bara nagra minuters gangavstand. Dessutom ar det riktigt schysst att ha Greenwich village, SoHo och Meatpackingomradet inom bekvamt promenadavstand.
Vi hade ett ambitiost program med resan, och hittills ligger vi i fas. Vi har softat i central park, strosat runt pa Coney Island, kopt bocker, atit sirapsindrankta pannkakor till frukost, shoppat klader, suttit pa uteserveringar och bladdrat i diverse tjocka och synnerligen intellektuella tidskrifter, hangt pa coola barer och atit en massa god mat. Visst, det ar ett hart liv men nagon maste leva det ocksa...
Dags att fortsatta. Tror jag ska handla skivor. Vi ses!
lördag, maj 27, 2006
Nu lämnar jag Sverige för USA
Serieskaparen Allan Moore flyttade till staterna när han tröttnade på Thatcher och hennes konservativa England. Alla vi som läst och/eller sett utvandrarna vet vilket armod som drev den tidens svenskar att lämna fattigdomen för hoppet om lyckan västerut.
När jag sitter här på ett internetcafe på Arlanda och väntar på min två timmar försenade flight till Newark är det inte lika dramatiskt. För faktum är att jag återvänder redan på fredag. Och det blir svårt att dra några långtgående politiska slutsatser av min resa. Jag ska på semester helt enkelt.
Så er trogne förortsbloggare lämnar för en stund "Stockholms manhattan" (Hässelby strand) för the real thing. Vi hörs. Hälsningar från Arlanda.
När jag sitter här på ett internetcafe på Arlanda och väntar på min två timmar försenade flight till Newark är det inte lika dramatiskt. För faktum är att jag återvänder redan på fredag. Och det blir svårt att dra några långtgående politiska slutsatser av min resa. Jag ska på semester helt enkelt.
Så er trogne förortsbloggare lämnar för en stund "Stockholms manhattan" (Hässelby strand) för the real thing. Vi hörs. Hälsningar från Arlanda.
fredag, maj 26, 2006
Fryshuset Västerort (tillbaka till St Jacobi)
Fryshuset flyttar västerut och min gamla gymnasieskola återuppstår i ny form. Och det är socialdemokraterna inte minst lokalt som är drivande.
Jag tillbringade tre år som elev på St Jacobi gymnasium i Vällingby utanför Stockholm. För några år sedan lades skolan ner. Idag presenteras de planer vi inom socialdemokratin har jobbat med ett tag för att få igång den igen (i DN). St Jacobi ska bli ett Fryshuset Västerort. Och min gamla skola ska få resa sig ur askan och bli något helt nytt.
Tanken är att det ska bli både kultur, föreningsliv, idrott och inte minst en ny gymnasieskola i lokalerna. St Jacobi har en av Stockholms bästa scener. Hela området sjuder av kultur men, som Roger Mogert uttrycker det, ”det som saknas är en ordentlig spelscen och en plats där de olika föreningarnas verksamhet kan mötas och korsbefruktas.”
Partiorganisationen här ute i Hässelby-Vällingby har varit oerhört engagerade i denna fråga. Och nu är vi på gång. Tack Berit, Peter, Bengt och alla andra som varit drivande. Politik är att vilja!
torsdag, maj 25, 2006
I centerpartiets Sverige håller du käften
Petter fick sparken, av politiska skäl. SVT böjde sig när riksdagsledamöter och ungdomsförbundsordförande lät piskan vina. Och idag skäms jag faktiskt en smula över att vara svensk.
För nu är nivån lagt. Det handlar om yrkesförbud för vissa. Säg fel saker, och du hamnar i kylan. Jag hoppas de firar ordentligt ikväll, de unga centerpartisterna. Låter skumpan flöda. Det är någonting stort de åstadkommit. Ett helt nytt samhällsklimat. Och det där med minskad anställningstrygghet för unga får helt plötsligt en ny dimension…
Magnus skriver också om detta, med den äran. Det hittar du här. Du kan också läsa vad jag skrivit tidigare i frågan här.
För nu är nivån lagt. Det handlar om yrkesförbud för vissa. Säg fel saker, och du hamnar i kylan. Jag hoppas de firar ordentligt ikväll, de unga centerpartisterna. Låter skumpan flöda. Det är någonting stort de åstadkommit. Ett helt nytt samhällsklimat. Och det där med minskad anställningstrygghet för unga får helt plötsligt en ny dimension…
Magnus skriver också om detta, med den äran. Det hittar du här. Du kan också läsa vad jag skrivit tidigare i frågan här.
Mina favoritpartier
Vad skulle jag vara om jag inte var sosse? Såg att Urban funderat i de banorna, och nu tar jag upp tråden. Det är inte helt lätt, men såhär tror jag min lista ser ut;
- Vänsterpartiet. Känner mig mer vänster än höger i själen. Det finns också stora delar av idéarv och historia som förenar med (s). Gillar närheten till de olika alternativrörelserna. Som medlem skulle jag inte tillhöra kommunisterna, men tycker i ärlighetens namn inte att förnyarna verkar ha särskilt mycket att komma med heller. Fick nog bilda en egen falang…
- Gamla folkpartiet. Gillade Westerberg och socialliberalismen. Eller ”snällismen” som det heter. Skulle engagera mig i jämställdhets-, handikapps- och HBT-frågorna.
- Centerpartiet på lokal nivå. Pragmatiska och resultatinriktade. Ett folkrörelseparti. Skulle ägna mig åt att bekämpa nylibrala cuf:are och ett för stort timbroinflytande.
- Miljöpartiet. Kanske mer åt det visionära hållet. Men det finns alltid möjligheter med att bygga nytt. Skulle tillhöra dem som menar att miljöfrågan alltid också måste ha en social dimension.
Och sedan blir det svårt. Men jag tror att slutet på listan blir som följer;
- Dagens centerparti. Ok, det är inte kul. Men fortfarande finns det kanske något av det gamla folkrörelsepartiet att hänga fast i.
- Moderaterna. De är åtminstone tydliga. Eller var. Och det verkar vara ganska schyssta fester.
- Kristdemokraterna. Många kristdemokrater vill väl. Det är ju alltid något.
- Nya folkpartiet. Det gäller att uthärda. Vem vet, det kanske kommer en dag efter Leijonborg och Jakobsson…
Så ungefär. En spännande utmaning är härmed antagen, och bollen går vidare. Någon annan som vill försöka?
onsdag, maj 24, 2006
McCarthy, Federley och Torstensson
Läser på Magnus blogg att centerpartiet nu vill gå in och med politiska medel avgöra vem som ska/inte ska få anställning på SVT. Bakgrunden är att det public service bolaget har haft den dåliga smaken att enrollera en person vars åsikter inte stämmer överens med vare sig den svenska högerns, eller för den delen undertecknads, politiska uppfattning.
Och jag blir på riktigt rädd när jag läser den typen av nyheter. Politiker måste hålla fingrarna borta från public service. Hur illa vi än tycker om vissa vänsterinriktningar så får det inte urarta till en häxjakt av amerikanskt femtiotalssnitt.
Vad jag förstår det är det inte chef för samhällsinformationen Petter ska bli. Bolibompa ska inte bytas ut mot ”så gör du din egen molotovcoctail.” Och killen må ha skruvade politiska idéer, men han är mig veterligen varken skyldig till eller ens misstänkt för något brott.
Så släpp det här, centerpartister. Be om ursäkt och gå vidare. Och var väldigt, väldigt tydliga på att det inte är såhär ni kommer att hantera public service om olyckan skulle vara framme och ni någon gång kom i besittning av regeringstaburetterna.
Och jag blir på riktigt rädd när jag läser den typen av nyheter. Politiker måste hålla fingrarna borta från public service. Hur illa vi än tycker om vissa vänsterinriktningar så får det inte urarta till en häxjakt av amerikanskt femtiotalssnitt.
Vad jag förstår det är det inte chef för samhällsinformationen Petter ska bli. Bolibompa ska inte bytas ut mot ”så gör du din egen molotovcoctail.” Och killen må ha skruvade politiska idéer, men han är mig veterligen varken skyldig till eller ens misstänkt för något brott.
Så släpp det här, centerpartister. Be om ursäkt och gå vidare. Och var väldigt, väldigt tydliga på att det inte är såhär ni kommer att hantera public service om olyckan skulle vara framme och ni någon gång kom i besittning av regeringstaburetterna.
Gamla dammiga böcker
Första dagen på ledigheten. Har visserligen suttit tillsammans med Josefin och jobbat med vårt gemensamma medieprojekt mesta tiden. Men ändå. Lite ledig har jag hunnit vara också.
Bland annat så besökte jag Alfa antikvaritat på Drottninggatan en lång stund i förmiddags. Gick runt bland bokhyllorna och botaniserade. Var egentligen på jakt efter Nils Karlebys "socialismen inför verkligheten". En politisk klassiker som är skamligt svår att få tag på. Karleby är någon sorts den intellektuella socialdemokratins James Dean. Det ideologiska underbarnet som dog alltför ung, men inte utan att ha hunnit med att författa ett politiskt standardverk som för all framtid kom att förändra arbetarrörelsens politiska praktik. Eller nått.
Den hittade jag nu inte. Istället kom jag att fastna på lyrikhyllan. Lämnade antikvariatet med ett stycke Ekelöf och ett stycke Sonnevi i väskan. Inser att inledningsdikten i "Klangernas bok" kanske är något av det starkaste jag läst i diktväg. Och att en fin inbunden version av "Sent på jorden" kan vara värd att lägga några kronor på.
Nu ropar Josefin. Dags att lägga sista handen på de där artiklarna. Och sedan ska vi väl hinna med någon typ av lunch med…
Bland annat så besökte jag Alfa antikvaritat på Drottninggatan en lång stund i förmiddags. Gick runt bland bokhyllorna och botaniserade. Var egentligen på jakt efter Nils Karlebys "socialismen inför verkligheten". En politisk klassiker som är skamligt svår att få tag på. Karleby är någon sorts den intellektuella socialdemokratins James Dean. Det ideologiska underbarnet som dog alltför ung, men inte utan att ha hunnit med att författa ett politiskt standardverk som för all framtid kom att förändra arbetarrörelsens politiska praktik. Eller nått.
Den hittade jag nu inte. Istället kom jag att fastna på lyrikhyllan. Lämnade antikvariatet med ett stycke Ekelöf och ett stycke Sonnevi i väskan. Inser att inledningsdikten i "Klangernas bok" kanske är något av det starkaste jag läst i diktväg. Och att en fin inbunden version av "Sent på jorden" kan vara värd att lägga några kronor på.
Nu ropar Josefin. Dags att lägga sista handen på de där artiklarna. Och sedan ska vi väl hinna med någon typ av lunch med…
tisdag, maj 23, 2006
Fri i tanke och själ
Idag påbörjade jag en lång ledighet. Tar semester hela nästa vecka, och tillsammans med diverse klämdagar och annat så gör det att jag inte kommer att behöva jobba på nästan två veckor.
Och det ska bli oerhört skönt. Dags att äntligen hinna sjunka in i den där diktsamlingen jag köpte för alltför länge sedan, se klart den där rymdsåpan, läsa den där romanen och bara ta det lugnt. Dessutom bär det av utomlands. Vi far västerut till helgen och tänkte tillbringa några dagar i New York. Har inga särskilda planer för vad vi ska göra där än, men alla tips emottages tacksamt.
Stänger inte ner bloggen dock utan kör på, ungefär som vanligt. Så ni är fortsatt välkomna att surfa förbi. Vi ses.
Och det ska bli oerhört skönt. Dags att äntligen hinna sjunka in i den där diktsamlingen jag köpte för alltför länge sedan, se klart den där rymdsåpan, läsa den där romanen och bara ta det lugnt. Dessutom bär det av utomlands. Vi far västerut till helgen och tänkte tillbringa några dagar i New York. Har inga särskilda planer för vad vi ska göra där än, men alla tips emottages tacksamt.
Stänger inte ner bloggen dock utan kör på, ungefär som vanligt. Så ni är fortsatt välkomna att surfa förbi. Vi ses.
måndag, maj 22, 2006
Fukuyama; farväl till neokonservatismen
Hittar följande intervju med Francis Fukuyama på tyska Spiegels engelskspråkiga sajt. Den är väl värd att läsa och handlar om hur det misslyckade Irakkriget fick den kände neokonservative gurun att byta ideologisk hemvist.
I samtalet tar FF upp frågor om kriget i Irak (naturligtvis), men även valet i Palestina och hela kriget mot terrorismen. Det är en desillusionerad man som pratar, men också en person som även efter att ha förlorat sin tidigare ideologiska hemvist fortsätter ha synpunkter på tingens ordning och världen vi lever i.
Väl värd att läsa. Tack Alex för tipset.
I samtalet tar FF upp frågor om kriget i Irak (naturligtvis), men även valet i Palestina och hela kriget mot terrorismen. Det är en desillusionerad man som pratar, men också en person som även efter att ha förlorat sin tidigare ideologiska hemvist fortsätter ha synpunkter på tingens ordning och världen vi lever i.
Väl värd att läsa. Tack Alex för tipset.
Alliansen känns sååå 2005
Ett tag verkade det nästan som om de var på gång. Men så hände någonting. Luften gick liksom ur. Nyheterna började kännas gamla. Och nu verkar högeralliansen ha passerat sitt bäst före datum efter en närmast unikt kort period i svensk politisk historia.
Dels märks det i opinionen. Två undersökningar understyrker det jag tror de flesta känner i sin vardag – vinden vänder. Men än mer märks det i det interna tonläget. En sorts aggressiv desperation som säkert mobiliserar de egna kärntrupperna men mest skrämmer bort alla andra börjar göra sig påmind.
Typexempel får den nya muffkampanjen vara. Sven Elander har beskrivit det bättre än jag kan. Han säger (om tonen på sidan);
”Att läsa inläggen känns lite som att komma tillbaka till killarnas omklädningsrum på högstadiet. Tonen är grabbig och rå, föraktet är drivkraften.”
Och det är verkligen på pricken. Och vi känner så väl igen det. Det är gamla hederliga muf. Gamla hederliga moderaterna. Som tuffar på mot en gammal hederlig valförlust. Och ja, vi har hört den förut.
Dels märks det i opinionen. Två undersökningar understyrker det jag tror de flesta känner i sin vardag – vinden vänder. Men än mer märks det i det interna tonläget. En sorts aggressiv desperation som säkert mobiliserar de egna kärntrupperna men mest skrämmer bort alla andra börjar göra sig påmind.
Typexempel får den nya muffkampanjen vara. Sven Elander har beskrivit det bättre än jag kan. Han säger (om tonen på sidan);
”Att läsa inläggen känns lite som att komma tillbaka till killarnas omklädningsrum på högstadiet. Tonen är grabbig och rå, föraktet är drivkraften.”
Och det är verkligen på pricken. Och vi känner så väl igen det. Det är gamla hederliga muf. Gamla hederliga moderaterna. Som tuffar på mot en gammal hederlig valförlust. Och ja, vi har hört den förut.
söndag, maj 21, 2006
Strategi för vänstern på nätet
Hur ska vänstern i allmänhet och arbetarrörelsen i synnerhet förhålla sig till nätet. Vilken strategi ska vi ha? Vad ska vi göra, och hur?
Efter NätRot06 har många tankar virvlat runt i huvudet. Jag försöker nedan fästa ner några av dem i ett punktprogram. Det är snarare en skiss än en konkret idé, mer ett utkast än ett färdigt förslag. Men som en utgångspunkt för en diskussion hoppas jag de kan fungera.
- Satsa på folkbildning. Folkhögskolor och ABF borde genomföra bloggarutbildningar. Ligg i framkant tekniskt. Knyt allianser mellan ”politiker” och ”tekniker”. Erbjud verktyg. Satsa särskilt på grupper som idag är underrepresenterade på nätet.
- Träffas även fysiskt. Ordna möten mellan bloggare, både lokalt och större arrangemang. Gör detta till forum för meningsutbyten, lärande men också social samvaro.
- Bygg upp fakta- och argumentdatabaser, tillgängliga för alla. Gör det lättare att punktera näthögerns myter om till exempel det svenska näringsklimatet. Möjliggör för alla där ute med olika typer av kunskaper att bidra – kanske enligt någon typ av Wikipediamodell.
- Understöd en flora av tankesmedjor. Skapa möjligheter för fler att komma fram med idéer och tankar. Disponera om i budgetarna från kortsiktig till långsiktig opinionsbildning. Inrätta någon typ av fondlösningar som möjliggör exempelvis författande av idélitteratur.
- Ordna ett ordentligt utbytesprogram med andra länder för lärande och inspiration. Ordna studieresor, bjud in gäster och använd självklart även nätet i kontaktskapandet.
Så där. Några idéer. Klart inspirerade av dagens (gårdagens) övningar i riksdagshuset. Kanske kan de fungera som någon typ av underlag för en fortsatt diskussion. Och kanske kan de också inspirera till någon typ av handling.
För en mer politisk analys av vänsterns förhållande till nätet och bloggosfären, se för övrigt vad jag skrev häromdagen. Kan vänstern erövra bloggosfären, frågade jag mig då.
lördag, maj 20, 2006
Lyckat bloggarmöte
Har precis lämnat NätRot06 (se bland annat här). Grymt inspirerande heldag (inte minst att få lyssna till Joe Trippii var mycket givande), och det är synd att jag inte kunde följa med på det efterföljande minglet på Kvarnen. Men men.
Nu ska jag vidare på fest. Men några längre reflektioner kommer senare. Redan nu kan jag konstatera att sådana här möten vill jag se mer av. Bra jobbat, allihopa.
Nu ska jag vidare på fest. Men några längre reflektioner kommer senare. Redan nu kan jag konstatera att sådana här möten vill jag se mer av. Bra jobbat, allihopa.
fredag, maj 19, 2006
Kan vänstern erövra bloggosfären?
På nätet är högern i majoritet. Det är nog inget kontroversiellt påstående. Visserligen är det inte längre så – om det någonsin var fallet – att alla politiska bloggare är unga välartade grabbar med Johan Norbergkomplex och Timbros samlade verk i bokhyllan. Men ändå. Nätet har varit en offentlig sfär för högern längre än för vänstern, och försprånget lever kvar.
Runt om i socialdemokratin möter jag också ibland en viss misstänksamhet mot en överdriven entusiasm i frågan. Och visst finns det en poäng med den. Har man inte tillgång till dator hemma är man handikappad. Ja, faktum är att man bara genom att inte sitta på kontor och kunna surfa runt lite i någon paus då och då halkar lite efter. I den meningen så har självklart medelklassen något av ett försprång.
Men det finns några saker som gör att jag tror att vänstern ändå måste anstränga sig för att på riktigt ta steget ut på nätet. Inte minst tror jag faktiskt att ett brett bloggande kan vara viktig ingrediens. Mina huvudpoänger är;
- Arbetarrörelsen måste vara en skrivande (och läsande) rörelse. Tillgången till det skrivna ordet är en viktig maktfaktor. Det gällde för hundra år sedan, och föranledde kraftfulla ofta helt ideella folkbildningsinsatser. Och det gäller än idag. Vi måste läsa böcker, vi måste skriva – både böcker och annat. Och då är nätet och bloggosfären faktiskt ett bra sätt att öva och framförallt utöva detta på.
- Arbetarrörelsen måste vara en tänkande rörelse. Jag har sagt det förr och det är slitet – men vi är som en cykel. Vi kan inte stå stilla utan att det börjar svaja. Och nätet kan faktiskt vara en arena för diskussion, dialog och idéutveckling.
- Arbetarrörelsen måste vara en opinionsdrivande rörelse. Det största hotet mot arbetarerörelsen i bred bemärkelse är att våra erfarenheter hamnar i skymundan, att vår verklighet glöms bort. Både ur denna synvinkel, och ur er mer traditionellt politisk, är det viktigt att vi finns med i det offentliga samtalet. Och säga vad man vill, men nätet är numer en viktig del av denna offentlighet.
Kan vänstern erövra bloggosfären, frågade jag mig i rubriken. Och om man med erövra menar fullständigt ta över, så är svaret nej. Nätet kommer att vara pluralistiskt och mångfacetterat, även imorgon. Men om man med erövra menar på allvar ta sig in så är jag mer positiv. Det kommer säkert kräva en hel del arbete och folkbildning. Men det har ju å andra sidan aldrig hindrat oss förr...
torsdag, maj 18, 2006
Robinson-Janne och Fadde i finpolitiken
Hoppas ni har läst dagens DN-debatt. Den handlar om situationen i Stockholms krogvärld, och skribenterna ger både en initierad skildring av hur det fungerar i verkligheten idag och levererar en punktlista med åtgärder som borde vidtas. Verkligheten handlar om diskriminering och godtyckte, den huvudsakliga åtgärden at ge polisen huvudansvaret för väkteriet.
Och, som sagt. Det är en bra artikel, väl värd att läsa även om man inte själv tillhör dem som tillbringar varje fredagskväll i någon krogkö på östermalm. Välskriven. Men det intressantaste är naturligtvis inte vad som står. Utan vilka som har skrivit. För det är en allians mellan riksdagsledamoten och fd Robinsonvinnaren Jan Emanuel Johansson och Sveriges meste dörrvaktskändis Fadde Darwich.
Svensk krogpolitik har tidigare mest handlat om att Anna Kindberg-Batra försvarar bratskulturen och att folk ska få beställa helrör och hälla skumpa på servitrisen utan att någon myndighet ska komma och lägga sig i. Dagens DN är kanske början på något nytt. Och det vore i sådana fall inte en dag för tidigt.
Och, som sagt. Det är en bra artikel, väl värd att läsa även om man inte själv tillhör dem som tillbringar varje fredagskväll i någon krogkö på östermalm. Välskriven. Men det intressantaste är naturligtvis inte vad som står. Utan vilka som har skrivit. För det är en allians mellan riksdagsledamoten och fd Robinsonvinnaren Jan Emanuel Johansson och Sveriges meste dörrvaktskändis Fadde Darwich.
Svensk krogpolitik har tidigare mest handlat om att Anna Kindberg-Batra försvarar bratskulturen och att folk ska få beställa helrör och hälla skumpa på servitrisen utan att någon myndighet ska komma och lägga sig i. Dagens DN är kanske början på något nytt. Och det vore i sådana fall inte en dag för tidigt.
onsdag, maj 17, 2006
Hur kul är tandtråd?
När jag alldeles nyss skulle borsta tänderna kom jag att läsa på baksidan av mitt tandtrådspaket. Jag använder ett märke som heter Plackers. Byglar. Rätt praktiska, det blir lättare att komma åt överallt.
Men på baksidan står det att dessa - förvisso alldeles utmärkta – byglar ”gör tandtrådsanvändningen till ett rent nöje!” Och där undrar jag om de inte tar i lite. Ändå. För säga vad man vill. Men kul?
Jag vet inte. Men det är väl bra att de verkligen tror på sin produkt. Och nästa gång jag borstar tänderna ska jag försöka lite extra. Se det humoristiska i situationen. Och vem vet? Kanske kommer jag också någon gång upptäcka den sanna glädjen i att använda Plackers.
Men på baksidan står det att dessa - förvisso alldeles utmärkta – byglar ”gör tandtrådsanvändningen till ett rent nöje!” Och där undrar jag om de inte tar i lite. Ändå. För säga vad man vill. Men kul?
Jag vet inte. Men det är väl bra att de verkligen tror på sin produkt. Och nästa gång jag borstar tänderna ska jag försöka lite extra. Se det humoristiska i situationen. Och vem vet? Kanske kommer jag också någon gång upptäcka den sanna glädjen i att använda Plackers.
Ok. Dagens Industri ÄR ett kampanjorgan.
Igår kom ny statistik om läget på arbetsmarknaden. Under första kvartalet ökade antalet anställda med 1,6 procent. 62 000 personer mer fick jobb. Detta framgår också i morgonens DI. I en liten notis. Huvudnyhet är istället att jobben minskar – i industrin!
Alltså. Det går bra på arbetsmarknaden. Dagens Industri vinklar detta som att det går dåligt på arbetsmarknaden. Och jag vill inte på något sätt vara konspiratorisk. Men är det inte så att den vinklingen passar rätt så bra in i – låt oss säga – högeralliansens historieskrivning?
Jag brukar ofta argumentera mot dem som hävdar att svenska folket är lurat eller förlett att rösta på det ena eller andra sättet. Men vi får verklighet hoppas att de som läser Dagens Industri även har andra informationskällor. Eller åtminstone har klart för sig vilken politisk agenda den egna morgontidningen har föresatt sig att följa.
Alltså. Det går bra på arbetsmarknaden. Dagens Industri vinklar detta som att det går dåligt på arbetsmarknaden. Och jag vill inte på något sätt vara konspiratorisk. Men är det inte så att den vinklingen passar rätt så bra in i – låt oss säga – högeralliansens historieskrivning?
Jag brukar ofta argumentera mot dem som hävdar att svenska folket är lurat eller förlett att rösta på det ena eller andra sättet. Men vi får verklighet hoppas att de som läser Dagens Industri även har andra informationskällor. Eller åtminstone har klart för sig vilken politisk agenda den egna morgontidningen har föresatt sig att följa.
tisdag, maj 16, 2006
Ni trampar på min kärlek. Också.
Bevara äktenskapet heter en organisation med en väldigt fin och trevlig hemsida. Om man inte visste bättre skulle man kunna tro att det var ett glatt gäng som ägnade sig åt att sprida kärlek och värme. Slog ett slag för ömsesidig omtanke och vänskap. Men så är det nu inte.
För vad äktenskapet ska bevaras från är nämligen några andra. De där läskiga. De homosexuella. Och visst upprepas det på ställe efter ställe att det inte handlar om homofobi. Det handlar inte om intolerans. Men just äktenskapet. Det får de ändå låta bli. Där måste vi nog dra en gräns.
Och det är nog det som upprör mig mest. Som nygift, tryggt heterosexuell man gift med en fantastisk kvinna. Att någon kan hävda att mitt äktenskap på något sätt skulle bli mindre värt för att även människor med en annan sexuell läggning får ingå i samma typ av gemenskap. Att man kan säga att det är okej om människor av samma kön lever ihop, men fruktansvärt upprörande om de liksom försöker antyda att de är som jag.
Dessutom hänger de tydligen i Kungsan också, "äktenskapsbevararna". Det är nästan så man längtar tillbaka till unge herr Robertos dagar…
För vad äktenskapet ska bevaras från är nämligen några andra. De där läskiga. De homosexuella. Och visst upprepas det på ställe efter ställe att det inte handlar om homofobi. Det handlar inte om intolerans. Men just äktenskapet. Det får de ändå låta bli. Där måste vi nog dra en gräns.
Och det är nog det som upprör mig mest. Som nygift, tryggt heterosexuell man gift med en fantastisk kvinna. Att någon kan hävda att mitt äktenskap på något sätt skulle bli mindre värt för att även människor med en annan sexuell läggning får ingå i samma typ av gemenskap. Att man kan säga att det är okej om människor av samma kön lever ihop, men fruktansvärt upprörande om de liksom försöker antyda att de är som jag.
Dessutom hänger de tydligen i Kungsan också, "äktenskapsbevararna". Det är nästan så man längtar tillbaka till unge herr Robertos dagar…
måndag, maj 15, 2006
Socialismen är den sanna individualismen!
Ett av idepolitikens mest svårgripbara motsatsförhållanden är det mellan individualism och kollektivism. Det enda stället där jag tycker frågan blir riktigt tydlig är på en fotbollsplan. Där kan vi se skillnaden mellan individualisterna, trollkonstnärerna, de som till varje pris vill visa upp sig och själva göra mål å den ena och kollektivisterna, lagspelarna, slitvargarna å den andra. Och vi kan se att båda dragen behövs, och att det som alltid handlar om balans.
Inom politiken blir det svårare. Jag skrev för en tid sedan ett inlägg där jag frågade mig varför partier som mest hyllade individualismen också var det som verkade ha lättast att på olika sätt anamma en mer främlingsfientlig retorik. Det inlägget, och debatten som följde, kan du läsa här.
Min huvudförklaring var att det som i det vardagliga politiska samtalet går under epitetet ”individualism” allt som oftast egentligen varken är mer eller mindre än ett utpräglat medelklassperspektiv. Den debatten tänkte jag inte föra här. Men om det är så, om jag nu har rätt i detta antagande – finns det då inte utrymme för någon verklig individualism? Att få vara unik, gå sin egen väg, leva sitt liv efter sina egna stämningars längtan utan att styras av varken arv eller miljö? Finns det inte en berättigad vilja att inte behöva vara som alla andra, och går inte denna berättigade vilja att uttrycka som ett politiskt projekt?
Jag tror det. Och jag tror paradoxalt nog också att det är på den vänstra planhalvan denna vilja som allra tydligast artikulerats. Lägg märke till att denna individualism inte handlar om att förneka kollektiva strukturer, utan att om ge människorna de verkliga redskapen att leva sina egna liv. Och däremellan är en himmelsvid skillnad.
För precis som på fotbollsplanen handlar verklig individualism nämligen alltid också om ett samspel. Vare sig vi gillar det eller inte är vi de facto delar av ett större kollektiv. En verklig individualism sätter inte upp motsatsen mellan individ och samhälle, utan syftar till att öka människans (individens) handlingsutrymme inom samhället. Och en verklig individualism ägnar också tanken åt alla människors frigörelse, inte bara någras.
På det sättet liknar en verklig individualism vad jag skulle kalla socialism, åtminstone en demokratisk sådan. Och kanske är det som jag tror det var Oscar Wilde uttryckte det. Socialismen är den sanna individualismen. Även om det säkert sticker i ögonen på en och annan nyliberal.
Inom politiken blir det svårare. Jag skrev för en tid sedan ett inlägg där jag frågade mig varför partier som mest hyllade individualismen också var det som verkade ha lättast att på olika sätt anamma en mer främlingsfientlig retorik. Det inlägget, och debatten som följde, kan du läsa här.
Min huvudförklaring var att det som i det vardagliga politiska samtalet går under epitetet ”individualism” allt som oftast egentligen varken är mer eller mindre än ett utpräglat medelklassperspektiv. Den debatten tänkte jag inte föra här. Men om det är så, om jag nu har rätt i detta antagande – finns det då inte utrymme för någon verklig individualism? Att få vara unik, gå sin egen väg, leva sitt liv efter sina egna stämningars längtan utan att styras av varken arv eller miljö? Finns det inte en berättigad vilja att inte behöva vara som alla andra, och går inte denna berättigade vilja att uttrycka som ett politiskt projekt?
Jag tror det. Och jag tror paradoxalt nog också att det är på den vänstra planhalvan denna vilja som allra tydligast artikulerats. Lägg märke till att denna individualism inte handlar om att förneka kollektiva strukturer, utan att om ge människorna de verkliga redskapen att leva sina egna liv. Och däremellan är en himmelsvid skillnad.
För precis som på fotbollsplanen handlar verklig individualism nämligen alltid också om ett samspel. Vare sig vi gillar det eller inte är vi de facto delar av ett större kollektiv. En verklig individualism sätter inte upp motsatsen mellan individ och samhälle, utan syftar till att öka människans (individens) handlingsutrymme inom samhället. Och en verklig individualism ägnar också tanken åt alla människors frigörelse, inte bara någras.
På det sättet liknar en verklig individualism vad jag skulle kalla socialism, åtminstone en demokratisk sådan. Och kanske är det som jag tror det var Oscar Wilde uttryckte det. Socialismen är den sanna individualismen. Även om det säkert sticker i ögonen på en och annan nyliberal.
Sven-Herman Wallin från Djursholm tycker att Sverige börjar likna en bananrepublik
Sitter och bläddrar i Svenska dagbladet. På insändarsidan hittar jag ett inlägg som av någon anledning fångar mitt intresse. Det är en Sven-Herman Wallin som är ilsken på den svenska kronkursen. Som avslutning drämmer han till; ”Själv tycker jag att Sverige börjar likna bananrebublik.”
Och jag börjar fundera. Vem är denna Sven-Herman? Vad gör han, hur bor han, vilka erfarenheter bär han på? Vad är det han är ilsken över? Egentligen? Eller var det där men bananrepubliken bara en retorisk rallarsving, något han hävde ur sig, en sorts ”tack för mig” eller ”för övrigt anser jag att Karthago bör förstöras”?
Vem vet? Men jag hoppas verkligen han har det bra, Sven-Herman. Njuter av våren. Lite stolt kan glädjas över att han just idag blev publicerad i morgonbladet. Kanske tar han en slurk kaffe till. Och tänker att den faktiskt är riktigt vacker, såhär om våren, vår lilla bananrepublik.
Och jag börjar fundera. Vem är denna Sven-Herman? Vad gör han, hur bor han, vilka erfarenheter bär han på? Vad är det han är ilsken över? Egentligen? Eller var det där men bananrepubliken bara en retorisk rallarsving, något han hävde ur sig, en sorts ”tack för mig” eller ”för övrigt anser jag att Karthago bör förstöras”?
Vem vet? Men jag hoppas verkligen han har det bra, Sven-Herman. Njuter av våren. Lite stolt kan glädjas över att han just idag blev publicerad i morgonbladet. Kanske tar han en slurk kaffe till. Och tänker att den faktiskt är riktigt vacker, såhär om våren, vår lilla bananrepublik.
söndag, maj 14, 2006
Alla i Stockholm är Hammarbyare
Nu är det bevisat. För som alla som varit ute och rest mycket vet – Lonely planet ljuger inte. Och i den nya storstadsguiden står det svart på vitt. Alla vi som bor i Stockholm håller på Bajen.
Så är det. ”Nuff said”, som en stor tänkare uttryckte saken.
Så är det. ”Nuff said”, som en stor tänkare uttryckte saken.
lördag, maj 13, 2006
Sambandet mellan individualism och rasism
Varför är det partier med individualism högt upp på den ideologiska dagordningen som verkar ha lättast att börja fiska i främlingsfientliga vatten? Tänker närmast på folkpartiet, men minns även moderaterna och valstugereportaget från förra valrörelsen. Kan det vara så att det finns ett samband mellan en individualistisk samhällssyn och den form av korrupt kollektivism som rasism och främlingsfientlighet står för?
I sin klassiker ”Den politiska människan” från 1959 resonerar Berkelysociologen Seymor M Lipset långt och ingående om relationen mellan medelklassen och extremismen. Tesen, som inte är Lipsets egen, är att just medelklassen som trängd mellan storkapital å den ena och en stark arbetarrörelse å den andra sidan är extra mottaglig för dylika populistiska tankar. Han exemplifierar bland annat med utvecklingen i Tyskland på 30-talet.
Detta ger ett annat perspektiv än det vanliga; att rasism och främlingsfientlighet är något som gror främst bland outbildade arbetare. Och det förklarar också varför det tycks vara partier på högerkanten som oftast rör sig i den riktningen. För det som högern kallar ”individualism” är ofta inget annat än ett (knappt) förtäckt medelklassperspektiv. ”Individen” är man med hyfsad utbildning och inkomst. Och det är ”individen” som kan uppröras över lata invandrare som bara lever på bidrag, och över ett samhälle där den egna privilegierade situationen så sakteliga eroderar.
Varken moderaterna eller folkpartiet är främlingsfientliga partier. Men det finns all anledning att vara vaksam på den fortsatta utvecklingen. Sverige kan lätt bli ett oerhört mycket kallare samhälle. Och det kan gå väldigt, väldigt fort.
I sin klassiker ”Den politiska människan” från 1959 resonerar Berkelysociologen Seymor M Lipset långt och ingående om relationen mellan medelklassen och extremismen. Tesen, som inte är Lipsets egen, är att just medelklassen som trängd mellan storkapital å den ena och en stark arbetarrörelse å den andra sidan är extra mottaglig för dylika populistiska tankar. Han exemplifierar bland annat med utvecklingen i Tyskland på 30-talet.
Detta ger ett annat perspektiv än det vanliga; att rasism och främlingsfientlighet är något som gror främst bland outbildade arbetare. Och det förklarar också varför det tycks vara partier på högerkanten som oftast rör sig i den riktningen. För det som högern kallar ”individualism” är ofta inget annat än ett (knappt) förtäckt medelklassperspektiv. ”Individen” är man med hyfsad utbildning och inkomst. Och det är ”individen” som kan uppröras över lata invandrare som bara lever på bidrag, och över ett samhälle där den egna privilegierade situationen så sakteliga eroderar.
Varken moderaterna eller folkpartiet är främlingsfientliga partier. Men det finns all anledning att vara vaksam på den fortsatta utvecklingen. Sverige kan lätt bli ett oerhört mycket kallare samhälle. Och det kan gå väldigt, väldigt fort.
fredag, maj 12, 2006
Därför vinner (s) valet
När försommarsolen strålar in genom fönstret finns det anledning att fundera lite över framtiden. Och det ser ljust ut, även politiskt. Just nu kan jag se sju saker som pekar på att det blir en socialdemokratisk seger i höstens val;
- Socialdemokraterna i allmänhet och Göran Persson i synnerhet är mer på gång än på länge. Gårdagens debatt var ett exempel på det; det riktigt glöder av kampvilja och ärligt engagemang i statsministerns ögon.
- Äntligen börjar miljöfrågorna komma upp som en stor framtidsfråga. Återigen är det främst Göran Persson som visar vägen. Jag tror att detta kan bli valets stora politiska bubblare. Och högeralliansen står alldeles svarslös.
- Reinfeldts största trumfkort var att han stod för något nytt. När veckorna och månaderna går känns högeralliansen allt tröttare. Trycket från inte minst media att faktiskt leverera något nytt är stort, och hittills har man inte lyckats motsvara förväntningarna. Inget talar för att det ska gå bättre framöver.
- Valrörelsen kommer att handla mer om politik än om person. Intensiv smutskastning och mängder av affärer har inte tillräckligt påverkat opinionen. Gårdagens partiledardebatt var ett tydligt tecken i tiden. Och när det kommer till politiken vinner (s) med hästlängder.
- Svensk ekonomi går som på räls, vilket ytterligare försvårar möjligheten för högeralliansen att vinna valet på rent missnöje. Och då hamnar politiken eller vad de olika partierna faktiskt vill med framtiden i centrum, vilket alltså gynnar (s).
- Reinfeltds ”flip-flop” taktik har nått vägs ände. Ett tag kunde han ogenerat backa på varje förslag som väckte debatt och hävda att det visade på ödmjukhet och lyssnande. Men om han fortsätter på den vägen kommer väljarna att börja fundera på om han verkligen är redo att redan nu axla regeringsmakten.
- Ett spännande läge med oviss utgångspunkt borgar för ett högt valdeltagande. Vilket alltid gynnar den vänstra planhalvan.
Det är åtminstone min analys. Nu ska jag ut och möta väljarna på ett soligt Hässelby Strands torg. Väl mött där ute.
torsdag, maj 11, 2006
Partiledardebatten; hundpsykologer eller framgångsrik exportindustri?
Det var en riktigt bra debatt mellan Göran Persson och Fredrik Reinfeldt. Både tevemässigt och politiskt. Själv tyckte jag det mest belysande var när de två partiledarna skulle förklara var de nya jobben kommer. Moderatbasen pratade om sänkta arbetsgivareavgifter i tjänstesektorn, Göran Persson om hur en framgångsrik exportindustri alltjämt utgör basen för det svenska välståndet.
Själv delar jag Göran Persson syn. Vi kan inte försörja oss enbart på att klippa varandras hår. På något sätt måste pengar komma in i landet också. Det blir också lite lustigt när Person påtalar att hundpsykologer kommer få sänkta arbetsgivareavgifter med de moderata förslagen, medan majoriteten av alla småföretagare (exempelvis i exportindustrin) tvärtom kommer att få höjda avgifter. Den moderata politiken känns både kortsiktig och ogenomtänkt.
Självklart kommer allt fler att jobba i framtidens tjänstesektor. Det är bra, och något vi ska bejaka. Men viktigast för landets alla tjänsteföretag är inte sänkta arbetsgivareavgifter, utan att det finns någon som har råd att efterfråga deras tjänster. Denna grundläggande ekonomiska sanning försöker högeralliansen gärna tänka bort. Men dagens partiledardebatt gjorde förhoppningsvis något för att de inte ska få lika lätt med det i framtiden.
Själv delar jag Göran Persson syn. Vi kan inte försörja oss enbart på att klippa varandras hår. På något sätt måste pengar komma in i landet också. Det blir också lite lustigt när Person påtalar att hundpsykologer kommer få sänkta arbetsgivareavgifter med de moderata förslagen, medan majoriteten av alla småföretagare (exempelvis i exportindustrin) tvärtom kommer att få höjda avgifter. Den moderata politiken känns både kortsiktig och ogenomtänkt.
Självklart kommer allt fler att jobba i framtidens tjänstesektor. Det är bra, och något vi ska bejaka. Men viktigast för landets alla tjänsteföretag är inte sänkta arbetsgivareavgifter, utan att det finns någon som har råd att efterfråga deras tjänster. Denna grundläggande ekonomiska sanning försöker högeralliansen gärna tänka bort. Men dagens partiledardebatt gjorde förhoppningsvis något för att de inte ska få lika lätt med det i framtiden.
måndag, maj 08, 2006
Så nu är det sossarnas fel att (fp) blivit främlingsfientliga?
Att skylla ifrån sig i all ära. Men ibland går det över gränsen. Som när en folkpartistisk student från Linköping förklarar (försvarar) det egna partiets omsvängning i synen på invandrare och invandring med att det är "sossarnas fel". Grundtanken är att socialdemokratin är kollektivistisk och kollektivism föder rasism och … ja, ni vet. Det blir liksom inte smartare för att det upprepas i oändlighet.
Jag skulle nu inte kalla (fp) för främlingsfientligt. Däremot visar gårdagens Dokument inifrån att partiet är villigt att utnyttja vilka krafter som helst i syftet att nå "det högre målet", en borgerlig regering. Eller – för att tala med samma språk som i reportaget – att "spela invandrarkortet".
Och då blir referenserna till Holland och Danmark intressanta. Vad händer när ett liberalt parti börjar vandra den vägen? Om samma sak ska hända med de svenska liberalerna är upp till folkpartiet. Om de nu är intresserade av att göra det valet. Annars är ju ett alternativ att skylla på sossarna. För hur var det där med det egna ansvaret? Det kanske inte gäller för folkpartistiska politiker.
Jag skulle nu inte kalla (fp) för främlingsfientligt. Däremot visar gårdagens Dokument inifrån att partiet är villigt att utnyttja vilka krafter som helst i syftet att nå "det högre målet", en borgerlig regering. Eller – för att tala med samma språk som i reportaget – att "spela invandrarkortet".
Och då blir referenserna till Holland och Danmark intressanta. Vad händer när ett liberalt parti börjar vandra den vägen? Om samma sak ska hända med de svenska liberalerna är upp till folkpartiet. Om de nu är intresserade av att göra det valet. Annars är ju ett alternativ att skylla på sossarna. För hur var det där med det egna ansvaret? Det kanske inte gäller för folkpartistiska politiker.
lördag, maj 06, 2006
Herregud vad mycket skräp!
Tillbringande denna strålande lördagsförmiddag med att plocka skräp. Utrustad med en träpinne med en spik i ena ändan, ett par tunna kirurghandskar och en svart sopsäck gav jag mig tillsammans med några partivänner ut på Hässelbys parkvägar. Och ärligt talat. Frågan om människor hinner med något annat än att slänga glasspapper och tomma cigarettpaket omkring sig dyker osökt upp i huvudet.
Vissa grejer ser man ju direkt. Som stora plastsäckar, cykelhjul, klädesplagg. Annat måste man nästan titta efter för att upptäcka. Små plastfragment, delar av en plastficka, trasiga tomburkar.
För några år sedan när jag gjorde samma sak hittade jag en säng ute i skogen. En madrass, några söndriga porrtidningar, lite blandade prylar. Idag gjorde jag ingen sådan upptäckt. Utan konstaterade bara vilken oerhört mängd skräp människor uppenbarligen tycker det är helt okej att kasta omkring sig.
Och jag vet inte vad jag ska tycka. Men nästa gång du står där med glasspappret i handen kan du väl åtminstone fundera över att gå några meter till närmsta papperskorg. För ärligt talat. Hur kul är det att ha en massa människor med plastsäckar och kirurghandskar springandes på gatorna?
Vissa grejer ser man ju direkt. Som stora plastsäckar, cykelhjul, klädesplagg. Annat måste man nästan titta efter för att upptäcka. Små plastfragment, delar av en plastficka, trasiga tomburkar.
För några år sedan när jag gjorde samma sak hittade jag en säng ute i skogen. En madrass, några söndriga porrtidningar, lite blandade prylar. Idag gjorde jag ingen sådan upptäckt. Utan konstaterade bara vilken oerhört mängd skräp människor uppenbarligen tycker det är helt okej att kasta omkring sig.
Och jag vet inte vad jag ska tycka. Men nästa gång du står där med glasspappret i handen kan du väl åtminstone fundera över att gå några meter till närmsta papperskorg. För ärligt talat. Hur kul är det att ha en massa människor med plastsäckar och kirurghandskar springandes på gatorna?
torsdag, maj 04, 2006
Jag glömde min egen födelsedag
Jag glömde. Hade förmodligen alldeles för mycket att göra. Tänkte på annat. Ni vet. Tusen ursäkter. Men ändå. Att glömma sin egen födelsedag.
För så här är det. Igår fyllde min blogg ett år. Och det började så här. Sedan dess har mycket vatten runnit under kvarnarna. Men jag håller fortfarande på, och tycker egentligen att det är ännu roligare nu än när jag började.
År ett – avklarat. Nu börjar år två. Ja, eller egentligen igår då.
För så här är det. Igår fyllde min blogg ett år. Och det började så här. Sedan dess har mycket vatten runnit under kvarnarna. Men jag håller fortfarande på, och tycker egentligen att det är ännu roligare nu än när jag började.
År ett – avklarat. Nu börjar år två. Ja, eller egentligen igår då.
Stockholmsderby, även i politiken
Igår vann Hammarby över AIK på Söderstadion. I höst blir det socialdemokrater mot moderater i valet till kommun och landsting. Varken allsvenskan eller den politiska maktkampen är på långa vägar avgjord. Men jag tänkte passa på tillfället att framöver lyfta några politiska bubblare som jag tror kan bidra till att förändra valutgången.
En sådan är frågan om närakuterna. Den moderna storstadsmänniskan har andra behov än tidigare. Detta gäller även i kontakten med sjukvården. Alla kan inte anpassa sig till stela besökstider och långa telefonköer. Därför har vänstermajoriteten i Stockholms läns landsting lagt stor kraft på att bygga ut närakuterna; alltså ett jouröppet mellanting mellan de stora akutsjukhusen och de lokala vårdcentralerna.
Detta säger högeralliansen i landstinget nej till. De vill hålla fast vid husläkarsystemet för alla. Av prestigeskäl, säkert, men också för att man sitter fast i gammalt systemtänkande som rimmar väldigt illa med den egna förnyelseretoriken.
Än så länge tror jag att få stockholmare känner till detta. Men om detta bryter igenom mediebruset tror jag att det kan bli en riktig valvinnare för (s). Inte minst i de områden där högern hotar med att lägga ner närakuter om de vinner valet.
En sådan är frågan om närakuterna. Den moderna storstadsmänniskan har andra behov än tidigare. Detta gäller även i kontakten med sjukvården. Alla kan inte anpassa sig till stela besökstider och långa telefonköer. Därför har vänstermajoriteten i Stockholms läns landsting lagt stor kraft på att bygga ut närakuterna; alltså ett jouröppet mellanting mellan de stora akutsjukhusen och de lokala vårdcentralerna.
Detta säger högeralliansen i landstinget nej till. De vill hålla fast vid husläkarsystemet för alla. Av prestigeskäl, säkert, men också för att man sitter fast i gammalt systemtänkande som rimmar väldigt illa med den egna förnyelseretoriken.
Än så länge tror jag att få stockholmare känner till detta. Men om detta bryter igenom mediebruset tror jag att det kan bli en riktig valvinnare för (s). Inte minst i de områden där högern hotar med att lägga ner närakuter om de vinner valet.
onsdag, maj 03, 2006
Om det vackra med fotboll
Jag måste erkänna. Är ingen sådan där som varit fotbollsfanatiker sedan innan han lärde sig gå. Lärde mig inte vråla hejarklacksramsor innan jag lärde mig prata. Men efter en sådan här kväll…
Har precis kommit hem efter att ha sett Hammarby besegra AIK med 2-0 i ett alldeles lysande Stockholmsderby (jo, jag vet att det är konstigt men man säger faktiskt så fast ett av lagen är från Solna.) Bajen är numera inte bara bäst i stan, utan leder också allsvenskan. Och jag är hes. Men lycklig. Och tycker att det finns något alldeles, alldeles speciellt med fotboll.
Vuxna män som jagar efter en boll. Visst. Men när solen går ner över söderstadion och allsången stiger mot himlen … Egentligen tycker jag illa om pretentiösa intellektuella som försöker ha någon form av poetisk relation till sporten. Låt fotboll vara fotboll. Men nog tusan är det vackert. Och nog tusan finns det något speciellt med att tillsammans med tusentals andra få heja fram sitt lag till seger. Och handen på hjärtat. Nog tusan blir det liksom extra vackert när det är just Gnaget som åker på däng.
Har precis kommit hem efter att ha sett Hammarby besegra AIK med 2-0 i ett alldeles lysande Stockholmsderby (jo, jag vet att det är konstigt men man säger faktiskt så fast ett av lagen är från Solna.) Bajen är numera inte bara bäst i stan, utan leder också allsvenskan. Och jag är hes. Men lycklig. Och tycker att det finns något alldeles, alldeles speciellt med fotboll.
Vuxna män som jagar efter en boll. Visst. Men när solen går ner över söderstadion och allsången stiger mot himlen … Egentligen tycker jag illa om pretentiösa intellektuella som försöker ha någon form av poetisk relation till sporten. Låt fotboll vara fotboll. Men nog tusan är det vackert. Och nog tusan finns det något speciellt med att tillsammans med tusentals andra få heja fram sitt lag till seger. Och handen på hjärtat. Nog tusan blir det liksom extra vackert när det är just Gnaget som åker på däng.
Inget nytt i svensk politik
Sams igår, oense igen idag. Högeralliansen förnekar sig inte. När valet ska vinnas blir det där med själva politiken liksom sekundärt. Man vill både vara eniga och behålla den egna politiska särarten, äta kakan och ha den kvar.
Nu ska jag inte profetera. Men jag skulle kunna berätta hur borgarna gjorde i Stockholms läns landsting under förra mandatperioden när de faktiskt fick makten. Eftersom de inte kunde komma överrens så löste det problemen galant. Alla partier fick vad de ville, och så lånade man pengarna och sköt problemen framför sig.
Och det är möjligt att det inte blir så om borgarna vinner valet i riket i höst. Visst. Men ärligt talat. Varför chansa?
PS; känner mig oerhört laddad inför kvällens derby, för övrigt. Den grönvita halsduken är på, humöret är på topp och Kvarnen väntar. Nu tar vi dem! DS
Nu ska jag inte profetera. Men jag skulle kunna berätta hur borgarna gjorde i Stockholms läns landsting under förra mandatperioden när de faktiskt fick makten. Eftersom de inte kunde komma överrens så löste det problemen galant. Alla partier fick vad de ville, och så lånade man pengarna och sköt problemen framför sig.
Och det är möjligt att det inte blir så om borgarna vinner valet i riket i höst. Visst. Men ärligt talat. Varför chansa?
PS; känner mig oerhört laddad inför kvällens derby, för övrigt. Den grönvita halsduken är på, humöret är på topp och Kvarnen väntar. Nu tar vi dem! DS
tisdag, maj 02, 2006
Sossebloggare första maj-talar
Inför ett sextiotal tappra på ett vindpinat Vällingby torg höll eder bloggare igår sitt traditionella första maj-tal. Talet var upplagt ungefär som följer;
- jag inledde med att ställa frågan om vad det egentligen är vi demonstrerar emot? Efter 70 år vid makten, borde vi sossar inte vara nöjda då?
- sedan berättade jag om när jag själv valde att ta steget in i socialdemokratin. Om kombinationen av stolthet (över att Sverige trots allt är ett på många sätt fantastiskt land) och ilska (över att det fortfarande finns så många orättvisor kvar.) Därefter beskrev jag arbetarrörelsen som en cykel – om man inte rör sig framåt faller man osvikligt omkull.
- därefter gick jag in på att prata om de mål som dagens första maj tåg pekade ut för den fortsatta cykelfärden. Jag pratade om globaliseringen, otryggheten och arbetslösheten, men också om vilka möjligheter vi har att möta den offensivt. Jag raljerade över de ”direktörer” vars ständiga visa är att de själva måste få det bättre, medan löntagarna/ungdomarna eller vilka det vara månde måste få det sämre för att utvecklingen ska skjuta fart (här underströk en kraftig vindpust mina argument vilket faktiskt renderade några spontana applåder och en hel del skratt.)
- efter den passagen fortsatte jag med att prata om viljan till modernisering; miljömedvetenhet, utbildning, att Sverige ska ligga i framkant.
- och avslutningsvis anknöt jag till cykel-bilden, till stoltheten över vad de som kom före oss faktiskt åstadkommit, ilskan som skulle driva oss att bygga en bättre värld åt dem som kommer efter.
- och till slut så sjöng vi gemensamt Internationalen.
Tidigare på mötet höll några andra politiska Hässelby-Vällingbyprofiler (s) också lysande appeller; nämligen riksdagsledamöterna Kaj Nordquist och Joe Frans samt stadsdelsnämndens ordförande Berit Kruse. En bra dag som sedan fortsatte inne i stan med Göran Perssons brandtal på Norra latin som någon sorts höjdpunkt.
Tog en hiskelig massa bilder också. Exempel på dem kommer när jag fått ordning på min kamera…
Högeralliansen: det måste straffa sig att vara arbetslös
”När det knappt lönar sig att arbeta eller att anstränga sig mer minskar arbetsutbudet medan frånvaron stiger … Det är begripligt att den som genom höga skatter och minskade avdrag och bidrag inte får mer än en bråkdel kvar av extraförtjänsten lika gärna väljer bort den.”
Högeralliansen förklarar den svenska arbetslösheten (motion till riksdagen 2005/06:-m924, sidan 13-14). Folk går arbetslösa för att de ”väljer” att göra det, eftersom det inte lönar sig att ”anstränga sig” lite extra. Lösningen är lika enkel som självklar; det måste straffa sig (mer) att vara arbetslös.
Själv tror jag tvärtom. Anledningen att folk går arbetslösa är att det finns för få jobb. Att försämra i sjukförsäkring och a-kassa hjälper ingenting. Svensk politik klarnar, så sakta.
Läs själv i motionen här.
Högeralliansen förklarar den svenska arbetslösheten (motion till riksdagen 2005/06:-m924, sidan 13-14). Folk går arbetslösa för att de ”väljer” att göra det, eftersom det inte lönar sig att ”anstränga sig” lite extra. Lösningen är lika enkel som självklar; det måste straffa sig (mer) att vara arbetslös.
Själv tror jag tvärtom. Anledningen att folk går arbetslösa är att det finns för få jobb. Att försämra i sjukförsäkring och a-kassa hjälper ingenting. Svensk politik klarnar, så sakta.
Läs själv i motionen här.
torsdag, april 27, 2006
Johan Forsell om medlemsfusket
I dagarna har det uppdagats att det moderata ungdomsförbundet på flera orter (se tex här och här) ägnat sig åt någon typ av bidragsfusk i syfte att sno åt sig skattepengar. Jag surfade runt lite för att hitta vad förbundsledningen hade att säga om det uppkomna läget. I ärlighetens namn var det rätt tyst, men jag hittade följande kommentar från muf-basen Forsell;
"Här har vi ett förbund som under lång tid har fifflat med medlemssiffrorna för att tillskansa sig bidrag och ombud, och när de blir påkomna försöker de flytta över skulden på några stackars sextonåringar som förmodligen bara gjort sitt bästa. Det här fifflet är så klart sanktionerat, planerat och utfört från högsta ort och då är det rimligen också där som ansvaret borde tas."
Och det var väl rätt så bra sagt. Nu gällde det naturligtvis ett annat ungdomsförbund, och en annan tid. Men moralen måste väl gå att tillämpa även när det är de egna fingrarna som fastnat i syltburken. Eller?
"Här har vi ett förbund som under lång tid har fifflat med medlemssiffrorna för att tillskansa sig bidrag och ombud, och när de blir påkomna försöker de flytta över skulden på några stackars sextonåringar som förmodligen bara gjort sitt bästa. Det här fifflet är så klart sanktionerat, planerat och utfört från högsta ort och då är det rimligen också där som ansvaret borde tas."
Och det var väl rätt så bra sagt. Nu gällde det naturligtvis ett annat ungdomsförbund, och en annan tid. Men moralen måste väl gå att tillämpa även när det är de egna fingrarna som fastnat i syltburken. Eller?
Därför är det kul att valarbeta
Det är kul att valarbeta eftersom...
- man träffar många människor och får prata politik med dem
- man märker att man inte är ensam i världen om att vara sosse – tvärtom är det många som är framme och önskar "lycka till"
- man får dricka kaffe
- man får se en massa förortstorg som man inte kände till innan
- man känner att man bidrar i en demokratisk process
- man får bidra till att Sverige får en bra regering även efter valet
Nu ska jag till Skärholmen. Vi ses därute!
onsdag, april 26, 2006
Okej, nu skäms jag lite över att vara man
Jag brukar inte gilla det där med kollektiv skuld. Ser i regel inga skäl att må dåligt för att någon annan som råkar bo i samma land/hålla på samma fotbollslag/vara av samma kön gör bort sig. Men när Peter Antoine lägger sig i prostitutionsdebatten i dagens Expressen kan jag inte låta bli att rodna lätt över min könstillhörighet.
Peter Antoine försvarar alltså prostitution, och är jätteupprörd över JämO:s ”bojkotta VM”-utspel. Och det må väl så vara. Men som han argumenterar. För så här säger alltså Antoine (och jag skojar inte) :
”- Om en kille vill ha sex men är blyg – då är det väl bättre att han går till en bordell än att han ska våldta någon?”
Så är det alltså. Våldtäktsmän är blyga killar som inte får till det - vad ska en grabb göra om man inte kan köpa sig ett ligg när andan faller på? Maken till mansförakt, fördomsfullhet och - tja- dumhet var det länge sedan jag stötte på.
Och jag vet att det inte är mitt fel. Jag vet att jag faktiskt inte på något sätt kan göras ansvarig för vad en enskild idiot vräker ur sig. Men det hjälps inte. Just ikväll skäms jag faktiskt en smula över att råka vara född till man.
Peter Antoine försvarar alltså prostitution, och är jätteupprörd över JämO:s ”bojkotta VM”-utspel. Och det må väl så vara. Men som han argumenterar. För så här säger alltså Antoine (och jag skojar inte) :
”- Om en kille vill ha sex men är blyg – då är det väl bättre att han går till en bordell än att han ska våldta någon?”
Så är det alltså. Våldtäktsmän är blyga killar som inte får till det - vad ska en grabb göra om man inte kan köpa sig ett ligg när andan faller på? Maken till mansförakt, fördomsfullhet och - tja- dumhet var det länge sedan jag stötte på.
Och jag vet att det inte är mitt fel. Jag vet att jag faktiskt inte på något sätt kan göras ansvarig för vad en enskild idiot vräker ur sig. Men det hjälps inte. Just ikväll skäms jag faktiskt en smula över att råka vara född till man.
Det danska exemplet är ett argument MOT moderaterna
Danmark lyfts ibland upp som ett föredöme vad gäller att bekämpa utanförskap och arbetslöshet. Grunddragen i den danska modellen är egentligen inte så olikt vad svensk socialdemokrati står för; rörlighet på arbetsmarknaden ska underlättas genom en politik för trygghet och utveckling. Modellen är förankrad bland parterna på arbetsmarknaden (dvs hos både fack och arbetsgivare), och bygger på att samhället garanterar höga nivåer på ersättningarna i arbetslöshetsförsäkringen.
I Sverige har Danmark mestadels använts som ett slagträ från höger. Den danska erfarenheten ska säga oss att en stark arbetsrätt är av ondo. Samtidigt har vi en svensk höger som går till val på att bryta loss vad som bevisligen är en hörnsten i den danska politiken, nämligen de höga nivåerna i a-kassan.
Med en moderat regering i Sverige minskar tryggheten, och därmed också rörligheten på arbetsmarknaden. Människor kommer helt enkelt bli mindre benägna att byta jobb när priset för en eventuell framtida arbetslöshet blir för högt. På sikt kommer detta att få förödande konsekvenser för den svenska konkurrenskraften.
Det finns både bra och dåliga saker med den danska modellen. Som socialdemokrat välkomnar jag dock en seriös diskussion om den så kallade "flexicurityn". Inte minst som en av de enklaste slutsatser vi kan dra av att titta på Danmark är att de svenska moderaterna är ute på helt fel spår. Och så här i valtider är det inte utan intresse.
I Sverige har Danmark mestadels använts som ett slagträ från höger. Den danska erfarenheten ska säga oss att en stark arbetsrätt är av ondo. Samtidigt har vi en svensk höger som går till val på att bryta loss vad som bevisligen är en hörnsten i den danska politiken, nämligen de höga nivåerna i a-kassan.
Med en moderat regering i Sverige minskar tryggheten, och därmed också rörligheten på arbetsmarknaden. Människor kommer helt enkelt bli mindre benägna att byta jobb när priset för en eventuell framtida arbetslöshet blir för högt. På sikt kommer detta att få förödande konsekvenser för den svenska konkurrenskraften.
Det finns både bra och dåliga saker med den danska modellen. Som socialdemokrat välkomnar jag dock en seriös diskussion om den så kallade "flexicurityn". Inte minst som en av de enklaste slutsatser vi kan dra av att titta på Danmark är att de svenska moderaterna är ute på helt fel spår. Och så här i valtider är det inte utan intresse.
We shall overcome
Så väldigt mycket folkmusik, och så väldigt mycket Springsteen. Bossens nya är rolig, helt enkelt. Visst kan man dra politiska växlar på att Springsteen på den senaste skivan nu så tydligt kopplar tillbaka till en politisk protestsångartradition som har gör när han låter sig inspireras av Pete Seeger. Framförallt tycker jag dock att det är glädjen i musiken som slår en. Det här är månne medvetet, men mest är det bara kul.Och Bruce Springsteen lyckas till och med få riktig fason på själva titelspåret. Jag trodde nog att Friggebo för all framtid lyckats sabba förutsättningarna för det, åtminstone i mitt fall. Men det blir faktiskt riktigt vackert. Och någonstans också självklart, är det inte det här han alltid har sagt - till exempel i låtar som "Badlands"? We shall overcome. Someday.
Blir lite lätt avundsjuk på de som har biljetter till konserten senare i år. Tydligen har Springsteen tidigare under turnen kört versioner av bland annat "Atlantic city" också. Nåväl. Vad är väl en bal på slottet...
måndag, april 24, 2006
Högerns intellektuella bankrutt
Enpartistaten heter en halvny kampanjblogg där det mestadels – ja, bara faktiskt – publiceras inlägg med olika negativa synpunkter på socialdemokratin. Grundtanken är att det är något djupt odemokratiskt med att svenska folket inte tycker och tänker på samma sätt som högern och därför också röstar fel i val efter val. Kritik mot (s) ska alltså inte byggas på åsikter i sak, utan genom att misstänkliggöra enskilda politiker och försöka koppla samman arbetarrörelsen med diktatoriska samhällsskick.
Och det här är naturligtvis hur dumt som helst. Och inte så lite obehagligt. Men på ett sätt tycker jag ändå att det känns bra. För ett tag kändes det som att socialdemokratin höll på att förlora sin ställning som svensk politiks självklara mittpunkt. Moderaterna och högeralliansen framstod nästan som alternativ i sig, och inte bara kommentarer till (s). Nu blev det inte så.
Högeralliansen faller samman. Moderaterna har tappat allt moment. Och på högerns tankesmedjor ägnar man all kraft åt att häckla Anitra Steen. Jag börjar verkligen se fram mot valrörelsen. Låt dem komma, bara…
PS; Joel Malmquist skriver en längre text om samma fenomen som jag varmt rekommenderar, den hittar du här. DS
Och det här är naturligtvis hur dumt som helst. Och inte så lite obehagligt. Men på ett sätt tycker jag ändå att det känns bra. För ett tag kändes det som att socialdemokratin höll på att förlora sin ställning som svensk politiks självklara mittpunkt. Moderaterna och högeralliansen framstod nästan som alternativ i sig, och inte bara kommentarer till (s). Nu blev det inte så.
Högeralliansen faller samman. Moderaterna har tappat allt moment. Och på högerns tankesmedjor ägnar man all kraft åt att häckla Anitra Steen. Jag börjar verkligen se fram mot valrörelsen. Låt dem komma, bara…
PS; Joel Malmquist skriver en längre text om samma fenomen som jag varmt rekommenderar, den hittar du här. DS
fredag, april 21, 2006
Äntligen lite RIKTIG journalistik
Det står mest skit i dagens tidningar. Men ibland så glänser det till. Som när Jenny Damberg i dagens Svd/Fredag gör ett sådant där riktigt knäck man önskar man själv hade varit den som kommit på. Hon granskar nämligen sanningshalten i texterna på ett antal pop- och rocklåtar.
Så får vi veta att det är riktigt tveksamt om Thåström verkligen har haft fler adresser än Strindberg (Söndagsmåndassång), att Jocke Berg måste ha varit världshistoriens yngsta rökare (Frank) och i den kanske roligaste analysen att Per Gessle uppenbarligen inte har full koll på sin Van Gogh (Rembrandt).
Och den här granskningen skulle kunna fortsätta. Var John Lennon faktiskt en valross? Finns det verkligen ingen som kan älska Morrisey? Är Bruce Springsteen född i USA (jo, det är han nog men håll med om att det vore ett scoop om det visade sig inte stämma?)
Riktigt kul, Jenny. Den här artikeln förgyllde min morgon. Tack så mycket.
Så får vi veta att det är riktigt tveksamt om Thåström verkligen har haft fler adresser än Strindberg (Söndagsmåndassång), att Jocke Berg måste ha varit världshistoriens yngsta rökare (Frank) och i den kanske roligaste analysen att Per Gessle uppenbarligen inte har full koll på sin Van Gogh (Rembrandt).
Och den här granskningen skulle kunna fortsätta. Var John Lennon faktiskt en valross? Finns det verkligen ingen som kan älska Morrisey? Är Bruce Springsteen född i USA (jo, det är han nog men håll med om att det vore ett scoop om det visade sig inte stämma?)
Riktigt kul, Jenny. Den här artikeln förgyllde min morgon. Tack så mycket.
torsdag, april 20, 2006
Vad bra med mer pengar till folkbildningen!
Plötsligt bara slår det mig. Vad bra det är att folkbildningen får 400 miljoner mer i den nya vårbudgeten. På så sätt stärks det civila samhället och förutsättningarna både för kultur och för lärande förbättras.
Egentligen finns det inte så mycket mer att säga. Bra politik, helt enkelt. Gott så.
Egentligen finns det inte så mycket mer att säga. Bra politik, helt enkelt. Gott så.
Tänkvärt om miljöavgifter/trängselskatt
PC Jersild skriver en mycket resonerande och tänkvärd essä om miljöavgifter/trängselskatt i dagens DN (tack till Eric Sundström för tipset). Det är inte alltid det politiska samtalet ger utrymme för den typen av reflektioner författaren ger prov på. Så kolumnen är väl värd att läsa, framförallt för oss som dessutom i stort håller med (även om det egentligen är alla andra som har mest nytta av sakinnehållet…).
Så det får bli dagens lästips. Och så kanske man kan hoppas att den fortsatta diskussionen i sakfrågan kan ta lite intryck av den resonerande tonen. Men det kanske är att hoppas på för mycket…
Så det får bli dagens lästips. Och så kanske man kan hoppas att den fortsatta diskussionen i sakfrågan kan ta lite intryck av den resonerande tonen. Men det kanske är att hoppas på för mycket…
onsdag, april 19, 2006
Svartmålning gynnar mörkerkrafter
Sverige är bland världens bästa länder på integration. Den halsbrytande slutsatsen levererar integrationsverkets GD Andreas Carlgren på dagens DN-debatt. Och jag måste erkänna att jag närmast satte morgonkaffet i vrångstrupen. För inte kan vi vara nöjda med sakernas tillstånd som det ser ut idag?
En närmare läsning visar att Carlgren mycket noga har tänkt igenom dessa saker. Artikeln är också full av progressiva ambitioner, uppfodrande uppmaningar. Bostadssegregationen måste lösas, arbetsmarknaden än mer öppnas upp. Det finns fortfarande diskriminering i Sverige, många människor tillåts inte bidra till samhället välstånd fast de verkligen vill.
Och man ska inte blunda för detta. Men man ska heller inte svartmåla. Och här ger Carlgrens text faktiskt mig något av en aha-upplevelse. För avslutningen på artikeln är klockren. Carlgren skriver;
"Att ständigt upprepa påståendet att Sverige har misslyckats med integrationen är inte bara en oskyldig syssla. I längden riskerar svartmålning och pessimism gynna dem som är motståndare till mångfald och öppenhet.
Avgörande för att Sverige ska kunna ta sig an de utmaningar vi trots allt står inför i fråga om integrationen, är att vi erövrar den självkänsla som säger att framgång är möjlig. Sverige har klarat stora utmaningar förr. Det var så vi byggde välfärdssamhället en gång. Det var så vi tog oss ur 90-talskrisen. Och det är så vi kommer att klara ett långsiktigt arbete för integration."
En mycket läsvärd artikel, och en rapport jag tänker fördjupa mig i. För förmågan att se problem får inte innebära en oförmåga att se till möjliga lösningar. Det har han väldigt rätt i, Carlgren.
En närmare läsning visar att Carlgren mycket noga har tänkt igenom dessa saker. Artikeln är också full av progressiva ambitioner, uppfodrande uppmaningar. Bostadssegregationen måste lösas, arbetsmarknaden än mer öppnas upp. Det finns fortfarande diskriminering i Sverige, många människor tillåts inte bidra till samhället välstånd fast de verkligen vill.
Och man ska inte blunda för detta. Men man ska heller inte svartmåla. Och här ger Carlgrens text faktiskt mig något av en aha-upplevelse. För avslutningen på artikeln är klockren. Carlgren skriver;
"Att ständigt upprepa påståendet att Sverige har misslyckats med integrationen är inte bara en oskyldig syssla. I längden riskerar svartmålning och pessimism gynna dem som är motståndare till mångfald och öppenhet.
Avgörande för att Sverige ska kunna ta sig an de utmaningar vi trots allt står inför i fråga om integrationen, är att vi erövrar den självkänsla som säger att framgång är möjlig. Sverige har klarat stora utmaningar förr. Det var så vi byggde välfärdssamhället en gång. Det var så vi tog oss ur 90-talskrisen. Och det är så vi kommer att klara ett långsiktigt arbete för integration."
En mycket läsvärd artikel, och en rapport jag tänker fördjupa mig i. För förmågan att se problem får inte innebära en oförmåga att se till möjliga lösningar. Det har han väldigt rätt i, Carlgren.
tisdag, april 18, 2006
Insikt på senare dagar; jag är en nörd
Det var under svensexan jag började förstå det. Sedan blev det än tydligare under själva bröllopet, när talare efter talare rabblade upp gamla barndomsminnen. Och nu har jag äntligen accepterat. Jag är, och har alltid varit, en nörd.
Bevisen är tämligen överväldigande. Ett axplock;
Bevisen är tämligen överväldigande. Ett axplock;
- I helgen tillbringande jag väldigt mycket tid med att sitta instäng och se gamla avsnitt av Babylon 5. Är just nu inne på årgång två. Och tycker det är väldigt, väldigt bra. Ja faktum är att jag ibland blir lite tårögd av de vackra historierna (däremot tycker jag trekkers är lite töntiga, faktiskt.)
- Som ung var jag fanatisk Tolkienläsare. Jag var till och med aktiv i en Tolkienförening, med alias och allt. Och jag läser fortfarande ”Sagan om ringen”. Minst en gång om året.
- Häromdagen blev jag på allvar lycklig när jag hittade en sajt som gick igenom alla nästan 2000 karaktärerna i Robert Jordans ”wheel of time”- saga. I bokstavsordning, med fullständiga referenser. Och jag kände en viss gemenskap med människorna som lagt upp den.
- När jag får en stund över brukar jag smita in på SF-bokhandeln i Stockholm och tjuvläsa i alla nya spännande rollspel. En gång fastnade jag i en diskussion om varulvars sexliv med en annan kund. Och tyckte på det stora hela att det var ett givande samtal.
- Min enda ”buckla” från ungdomsåren var när jag vann ”SM” i Mutant någon gång på 80-talet. Dessutom har jag kvar den svarta slipsen från när vi dominerade i (vad jag tror var) den första svenska konventstävlingen i Vampire någonsin. Och när jag ändå är igång och skryter så kanske jag ska nämna den där förstaplatsen i Diplomacy på LinCon också…
- Jag blir fortfarande lite upprörd över folk som inte förstår att anglosaxiska superhjälteserier från 80-talet är något av vår civilisations litterära höjdpunkt. Miller, Moore, Ennis – behöver jag säga mer?
Kanske borde jag växa ifrån det. Heller så låter jag bli. För den där DVD-boxen ser väldigt frestande ut. Och nog hinner jag se något avsnitt till innan det är dags att krypa till kojs. Världsrymden kallar...
PS; dessutom vittnade min lillasyster Karin – också på bröllopet - att hon inte alls hade tyckt det var något töntigt över grabbgänget som samlades i källaren med storebror och spelade Cyberpunk. Hon tyckte vi var värsta grabbarna. Så det så! DS
PSS: Okej, hon var inte så jättegammal när det begav sig. Men ändå… DS
fredag, april 14, 2006
Greider, globalisering och strukturomvandling
Under nittiotalet var Göran Greider något av min politiska idol. Av två skäl, tror jag man kan säga. Till att börja med uttryckte han någonting politiskt som jag kunde relatera till. Ett sorts vänsterförsvar för gråsosseismen. Han kunde på något sätt fånga upp och beskriva det radikala i kommunala fritidsgårdar och offentliga transfereringssystem. Dessutom – vilket hänger samman – sprängde han gränserna mellan det politiska och det poetiska, visade att samhällsengagemang och språklig begåvning inte behövde vara två väsensskilda ting.
Idag skriver han om strukturomvandlingens baksida i Aftonbladet. Och då rör han en verklig politisk nervtråd för vänstern. Svensk arbetarrörelse har alltid månat om att bejaka utvecklingen. Vi tycker – för att uttrycka det rått – att det är okej om folk förlorar jobben, bara det finns schyssta arbetslöshetsförsäkringar och en fungerande arbetsmarknadspolitik som gör att man relativt snabbt kan få ett nytt arbete.
I den Rehn-Meidnerska modellen används ett hårt strukturomvandlingstryck som ett argument för en solidarisk lönepolitik – det är bättre om firmor som går dåligt går omkull än att de kan överleva genom att sänka lönerna.
Men denna politik har alltid mött ett motstånd. ”Alla Måste Söderut”, kallades föraktfullt AMS av de norrlänningar som den statliga arbetsmarknadspolitiken ville få dit jobben fanns. För vänstern i bred mening har alltid fabriksnedläggningar stått som den yttersta sinnebilden för kapitalistisk utsugning och ondska.
Och det är på denna barrikad Greider idag – om än med viss försiktighet – ställer sig. Dels är det en svidande vidräkning med diverse företagsledare och högerpolitiker. Där har jag inget att invända. Men han berör också i korthet arbetarrörelsens inställning. Och där finns det anledning att fortstätta diskussionen.
Det borde kosta att lägga ner en fabrik, är hans tes eller med andra ord, allt socialt ansvar vid en fabriksnedläggning borde inte behöva tas av det allmänna. På ett plan är det mycket enkelt att hålla med. När vi både som skattebetalare (i form av skattefinansierad utbildning åt arbetskraften, infrastruktur etc) och som löntagare (i form av nedlagd tid) satsar så mycket för att möjliggöra en privat vinst i ett företag – har vi då inte rätt att kräva något tillbaka? I nöd och i lust, liksom?
Samtidigt är det en farlig hållning för vänstern att tro att trygghet är någonting vi får genom att hindra förändring. De som slängt träskor i maskinerna har i historiens ljus visat sig ha fel. Med detta inte sagt att vi okritiskt ska omfamna allt det nya. Framförallt måste vänstern alltid vara medveten om att framtiden faktiskt är ett oskrivet blad. En progressiv politik måste gå ut på att forma framtiden, inte att motsätta sig den.
Vad innebär då det i det konkreta fallet? Förmodligen att politiken mer borde rikta in sig på att skapa nya jobb än på att rädda gamla. Att det är viktigare att rädda människor än att rädda fabriker. Att utbildning, forskning och tillväxt är bättre politik än att försöka förbjuda företag från att lägga ner. Och att en hög arbetslöshetsersättning och välfungerande arbetsmarknadspolitik i stort fortfarande är hörnstenar i den svenska modellen.
Men det är inga lätta frågor. Strukturomvandling är ett ord enkelt att säga, men det innebär så mycket mer än som kan fångas i de ekonomiska modellerna. I den ekonomiska utvecklingens kölvatten utspelar sig tusentals mänskliga och samhälleliga drama. Så även om jag tycker Greider landar lite snett i sina slutsatser, så ställer han oerhört relevanta frågor. Och ibland kan det vara viktigt nog.
Idag skriver han om strukturomvandlingens baksida i Aftonbladet. Och då rör han en verklig politisk nervtråd för vänstern. Svensk arbetarrörelse har alltid månat om att bejaka utvecklingen. Vi tycker – för att uttrycka det rått – att det är okej om folk förlorar jobben, bara det finns schyssta arbetslöshetsförsäkringar och en fungerande arbetsmarknadspolitik som gör att man relativt snabbt kan få ett nytt arbete.
I den Rehn-Meidnerska modellen används ett hårt strukturomvandlingstryck som ett argument för en solidarisk lönepolitik – det är bättre om firmor som går dåligt går omkull än att de kan överleva genom att sänka lönerna.
Men denna politik har alltid mött ett motstånd. ”Alla Måste Söderut”, kallades föraktfullt AMS av de norrlänningar som den statliga arbetsmarknadspolitiken ville få dit jobben fanns. För vänstern i bred mening har alltid fabriksnedläggningar stått som den yttersta sinnebilden för kapitalistisk utsugning och ondska.
Och det är på denna barrikad Greider idag – om än med viss försiktighet – ställer sig. Dels är det en svidande vidräkning med diverse företagsledare och högerpolitiker. Där har jag inget att invända. Men han berör också i korthet arbetarrörelsens inställning. Och där finns det anledning att fortstätta diskussionen.
Det borde kosta att lägga ner en fabrik, är hans tes eller med andra ord, allt socialt ansvar vid en fabriksnedläggning borde inte behöva tas av det allmänna. På ett plan är det mycket enkelt att hålla med. När vi både som skattebetalare (i form av skattefinansierad utbildning åt arbetskraften, infrastruktur etc) och som löntagare (i form av nedlagd tid) satsar så mycket för att möjliggöra en privat vinst i ett företag – har vi då inte rätt att kräva något tillbaka? I nöd och i lust, liksom?
Samtidigt är det en farlig hållning för vänstern att tro att trygghet är någonting vi får genom att hindra förändring. De som slängt träskor i maskinerna har i historiens ljus visat sig ha fel. Med detta inte sagt att vi okritiskt ska omfamna allt det nya. Framförallt måste vänstern alltid vara medveten om att framtiden faktiskt är ett oskrivet blad. En progressiv politik måste gå ut på att forma framtiden, inte att motsätta sig den.
Vad innebär då det i det konkreta fallet? Förmodligen att politiken mer borde rikta in sig på att skapa nya jobb än på att rädda gamla. Att det är viktigare att rädda människor än att rädda fabriker. Att utbildning, forskning och tillväxt är bättre politik än att försöka förbjuda företag från att lägga ner. Och att en hög arbetslöshetsersättning och välfungerande arbetsmarknadspolitik i stort fortfarande är hörnstenar i den svenska modellen.
Men det är inga lätta frågor. Strukturomvandling är ett ord enkelt att säga, men det innebär så mycket mer än som kan fångas i de ekonomiska modellerna. I den ekonomiska utvecklingens kölvatten utspelar sig tusentals mänskliga och samhälleliga drama. Så även om jag tycker Greider landar lite snett i sina slutsatser, så ställer han oerhört relevanta frågor. Och ibland kan det vara viktigt nog.
torsdag, april 13, 2006
Från pudel till pitbull – skriver Anna Sjödin om mediehanteringens ABC?
SSU:s ordförande Anna Sjödin ger idag en intervju i Svenska Dagbladet. Hon ångrar ingenting, förutom valet av krog, från den berömda barrundan. Istället ser hon fram emot rättegången och menar att en positiv effekt av hela historien är att frågan om dörrvakternas beteende nu kommit upp på dagordningen. Dessutom pratar hon politik och driver frågan att kommuner ska kunna ge sociala lån för att hjälpa skuldsatta ur fattigdomsfällan.
Enligt all mediehanteringskunskap du kan läsa dig till är detta helt fel. Istället borde Anna ha gjort som moderaten Gunilla Carlsson gjorde när hon åkte fast med fingrarna i syltburken. Bett om ursäkt, sett ledsen ut i tevesofforna, agerat (hur är inte så viktigt, i det här fallet räckte det med att Carlsson avsade sig några småuppdrag hon säkert tänkt lämna ändå, det viktiga är at du GÖR NÅGOT, tar ditt ansvar.) Sedan är det bara att ligga lågt ett tag och hoppas att folk så småningom har glömt.
Men Anna Sjödin slåss för sin heder. Priset är naturligtvis högt; ingen kommer någonsin att glömma. Oavsett skuldfrågan finns ett samband mellan Anna Sjödin och en fyllekväll på Crazy Horse i det allmänna medvetandet, och det blir starkare för varje gång frågan vevas i media.
Någonstans kan jag inte låta bli att fyllas av respekt inför detta. Sjödin kanske faller, men hon faller med stövlarna på. Om det är modigt eller dumdristigt får framtiden utvisa. Men lyckas taktiken har ett skifte skett i svensk mediehantering – från pudel till pitbull. Och handen på hjärtat tycker jag inte att det vore det minsta trist.
(Dessutom är frågan om sociala lån faktiskt mycket viktigare än vad som hände den där berömda natten. Och det kanske är en poäng att betona, bara det.)
Enligt all mediehanteringskunskap du kan läsa dig till är detta helt fel. Istället borde Anna ha gjort som moderaten Gunilla Carlsson gjorde när hon åkte fast med fingrarna i syltburken. Bett om ursäkt, sett ledsen ut i tevesofforna, agerat (hur är inte så viktigt, i det här fallet räckte det med att Carlsson avsade sig några småuppdrag hon säkert tänkt lämna ändå, det viktiga är at du GÖR NÅGOT, tar ditt ansvar.) Sedan är det bara att ligga lågt ett tag och hoppas att folk så småningom har glömt.
Men Anna Sjödin slåss för sin heder. Priset är naturligtvis högt; ingen kommer någonsin att glömma. Oavsett skuldfrågan finns ett samband mellan Anna Sjödin och en fyllekväll på Crazy Horse i det allmänna medvetandet, och det blir starkare för varje gång frågan vevas i media.
Någonstans kan jag inte låta bli att fyllas av respekt inför detta. Sjödin kanske faller, men hon faller med stövlarna på. Om det är modigt eller dumdristigt får framtiden utvisa. Men lyckas taktiken har ett skifte skett i svensk mediehantering – från pudel till pitbull. Och handen på hjärtat tycker jag inte att det vore det minsta trist.
(Dessutom är frågan om sociala lån faktiskt mycket viktigare än vad som hände den där berömda natten. Och det kanske är en poäng att betona, bara det.)
Ärliga moderater förvirrar högerbloggare
Det kostar pengar att sänka skatten. Det är en sanning som många till höger inte gärna tar till sig. I samband med att Lena Hallengren släppt en utmärkt rapport som jämför borgerlig och socialdemokratisk ungdomspolitik har därför en förvirrad debatt uppstått då högerbloggare (se här och framförallt kommentarerna här) beskyller socialdemokratin för att räkna fel. Problemet är att det inte är (s) utan moderaterna som egentligen drabbas av kritiken.
Moderaterna har i sitt förslag med sänkta arbetsgivaravgifter för unga arbetslösa nämligen räknat in detta som en kostnad i form av minskade skatteintäkter. I Lenas rapport har denna kostnad inte varit en huvudsak, vad hon riktar in sig på är vilka lönenivåer de moderata ungdomsjobben kommer innebära för de unga. Men för näthögern har den varit oerhört kontroversiell. Ovädningsorden har haglat över Lena, ofta med en sexistiskt och åldersfixerad underton. Så lite lustigt är det när det egentligen är Anders Borg (m) et co som borde beskyllas för att vara unga blonda bimbos. Eller tragiskt eller nått.
Jag måste erkänna att jag inte hunnit sätta mig in i de exakta beräkningarna gällande de moderata ungdomslönerna. Men de förvånar inte. Att högern ser en låglönesektor som den enda lösningen på Sveriges arbetslöshetsproblem är inte nytt. Men en viktig kunskap att sprida till Sveriges unga inför valet i höst.
Moderaterna har i sitt förslag med sänkta arbetsgivaravgifter för unga arbetslösa nämligen räknat in detta som en kostnad i form av minskade skatteintäkter. I Lenas rapport har denna kostnad inte varit en huvudsak, vad hon riktar in sig på är vilka lönenivåer de moderata ungdomsjobben kommer innebära för de unga. Men för näthögern har den varit oerhört kontroversiell. Ovädningsorden har haglat över Lena, ofta med en sexistiskt och åldersfixerad underton. Så lite lustigt är det när det egentligen är Anders Borg (m) et co som borde beskyllas för att vara unga blonda bimbos. Eller tragiskt eller nått.
Jag måste erkänna att jag inte hunnit sätta mig in i de exakta beräkningarna gällande de moderata ungdomslönerna. Men de förvånar inte. Att högern ser en låglönesektor som den enda lösningen på Sveriges arbetslöshetsproblem är inte nytt. Men en viktig kunskap att sprida till Sveriges unga inför valet i höst.
onsdag, april 12, 2006
Tomas Idergaard och Fröken Ur
Gamle MUF-basen Tomas Idergaard ilsknar i gårdagens Expressen till på feministerna. Som exempel på feministiskt tokeri tar han upp JämO:s förslag att ändra "Fröken Ur" till en "Herr Ur" – av jämställdhetsskäl.
Med anledning av det skulle jag vilja rikta ett litet tips till Tomas, i all välmening. Innan du går loss på en nyhet nästa gång, kolla vilken dag den publicerades. Framförallt så här i början av våren. Annars riskerar man att känna sig som en dum sill efteråt…
(tack till Erlanderbrigaderna för tipset)
Med anledning av det skulle jag vilja rikta ett litet tips till Tomas, i all välmening. Innan du går loss på en nyhet nästa gång, kolla vilken dag den publicerades. Framförallt så här i början av våren. Annars riskerar man att känna sig som en dum sill efteråt…
(tack till Erlanderbrigaderna för tipset)
Arbetare är också sossar. (fp) rasar.
Ni har alla sett LO:s underbara kampanj där vanliga medlemmar förklarar varför de tänker rösta (s) i höst. Nu har folkpartiets alerte partisekreterare fått nys om att tre av dessa ”vanliga” medlemmar också har politiska fritidsuppdrag. Och så rasar han, som vanligt.
För en folkpartist är det uppenbarligen oerhört provocerande att målare, frisörer och andra även på sin fritid är beredda att ta på sig lokala förtroendeuppdrag. Eller att socialdemokratin faktiskt är ett arbetareparti mer än bara till läpparna. Eller att en person som ställer upp i en kampanj som vill få folk att rösta (s) också själva är socialdemokrater. Må så vara.
Det som är riktigt upprörande i fp:s utspel är när man inte längre är ”vanlig” bara för att man tagit på sig politiska fritidsuppdrag. Den socialdemokratiska maktapparaten blir plötsligt en vanlig knegare som också fungerar som ”medborgarvittne”. Det är nästan så att man känner för att rasa lite själv.
För en folkpartist är det uppenbarligen oerhört provocerande att målare, frisörer och andra även på sin fritid är beredda att ta på sig lokala förtroendeuppdrag. Eller att socialdemokratin faktiskt är ett arbetareparti mer än bara till läpparna. Eller att en person som ställer upp i en kampanj som vill få folk att rösta (s) också själva är socialdemokrater. Må så vara.
Det som är riktigt upprörande i fp:s utspel är när man inte längre är ”vanlig” bara för att man tagit på sig politiska fritidsuppdrag. Den socialdemokratiska maktapparaten blir plötsligt en vanlig knegare som också fungerar som ”medborgarvittne”. Det är nästan så att man känner för att rasa lite själv.
tisdag, april 11, 2006
När våren kommer är det nästan så att vintern var värd det
Min gode vän Eero är uppväxt på Hawaii. Vi pratade en gång om årstidernas växlingar, något som inte är en särskild stor fråga där. Eero konstaterade att vi svenskar är oerhört fixerade vid hur vädret växlar, och vem som helst som tagit en fika på någon uteservering så här i april-maj kan utan att tveka skriva under på hans iakttagelse. Det är ett helt nytt folk som träder fram när vinterkapporna åker av.
Och jag har precis suttit på balkongen med en kopp rykande kopp thé och en välstoppad pipa. Suttit och filosoferat över tingens ordning och tittat ut över Hässelby strand. Det är inte varmt än, men uthärdligt. Och ljust. Några ungdomar cyklade runt på lekparken under min balkong och på avstånd hördes ljudet av när de äldre ungdomarna körde runt på sina mopeder.
Idag hade vi landstingsfullmäktige. Det var en genomgång av års- och revisionsberättelser. Vi fattade beslut om att inleda en process med en avbolagisering av SL (inte en dag för tidigt). Och den politiska debatten följde kända mönster; borgarna målade i svartaste svart och ville inte vidkännas något som helst ansvar för det extremt besvärliga ekonomiska läge de lämnade efter sig för bara några år sedan. Eller att (s), (v) och (mp) majoriteten under mandatperioden faktiskt lyckats reda ut det.
Men när fullmäktige var över och det fortfarande var ljust ute så försvann liksom all eventuell ilska jag kan ha känt inför de borgerliga överdrifterna och halvsanningarna. Istället känns det bara trevligt att vara stockholmare. Och att våren, kanske ta i trä, äntligen är här.
PS: full av vårlig välvilja skriver jag inte ett ord om Magnus, min första maj-knapp och den där miljöpartisten. Eller om i vilket sammanhang diskussionen om alkolås på mobiltelefoner kom upp. Bara så ni vet. DS
Och jag har precis suttit på balkongen med en kopp rykande kopp thé och en välstoppad pipa. Suttit och filosoferat över tingens ordning och tittat ut över Hässelby strand. Det är inte varmt än, men uthärdligt. Och ljust. Några ungdomar cyklade runt på lekparken under min balkong och på avstånd hördes ljudet av när de äldre ungdomarna körde runt på sina mopeder.
Idag hade vi landstingsfullmäktige. Det var en genomgång av års- och revisionsberättelser. Vi fattade beslut om att inleda en process med en avbolagisering av SL (inte en dag för tidigt). Och den politiska debatten följde kända mönster; borgarna målade i svartaste svart och ville inte vidkännas något som helst ansvar för det extremt besvärliga ekonomiska läge de lämnade efter sig för bara några år sedan. Eller att (s), (v) och (mp) majoriteten under mandatperioden faktiskt lyckats reda ut det.
Men när fullmäktige var över och det fortfarande var ljust ute så försvann liksom all eventuell ilska jag kan ha känt inför de borgerliga överdrifterna och halvsanningarna. Istället känns det bara trevligt att vara stockholmare. Och att våren, kanske ta i trä, äntligen är här.
PS: full av vårlig välvilja skriver jag inte ett ord om Magnus, min första maj-knapp och den där miljöpartisten. Eller om i vilket sammanhang diskussionen om alkolås på mobiltelefoner kom upp. Bara så ni vet. DS
Jag och min kaffemaskin
Att gifta sig innebar i mitt fall flera bra saker. Till att börja med fick jag en fru, naturligtvis. Dessutom fick jag (vi) en kaffemaskin i bröllopspresent från vår Schweiziske kompis Daniel.
Och denna kaffemaskin är en helt makalös makapär. Man häller i kaffebönor i ett fack, vatten i ett annat och så trycker man på en knapp och – vips – ut kommer nymalet, nybryggt fantastiskt gott kaffe. Man kan själv ställa in styrka, mängd och till och med finjustera kaffekvarnen utifrån hur grovmalna man vill ha sina bönor.
När jag var ung och radikal tyckte jag att alla medelålders prylfantaster var fåniga och lovade att aldrig bli en av dem. I dag har jag omprövat det. Och kaffet smakar gudomligt gott, tack så mycket.
PS: Idag är det landstingsfullmäktige, som man om andan faller på faktiskt kan titta på via web-tv (på Stockholms läns landsting hemsida). Om ni ser mig med ett fånigt lyckligt leende på läpparna så vet ni vad jag tänker på. Och inte är det borgarnas reservation i landstigsstyrelsen… DS
Och denna kaffemaskin är en helt makalös makapär. Man häller i kaffebönor i ett fack, vatten i ett annat och så trycker man på en knapp och – vips – ut kommer nymalet, nybryggt fantastiskt gott kaffe. Man kan själv ställa in styrka, mängd och till och med finjustera kaffekvarnen utifrån hur grovmalna man vill ha sina bönor.
När jag var ung och radikal tyckte jag att alla medelålders prylfantaster var fåniga och lovade att aldrig bli en av dem. I dag har jag omprövat det. Och kaffet smakar gudomligt gott, tack så mycket.
PS: Idag är det landstingsfullmäktige, som man om andan faller på faktiskt kan titta på via web-tv (på Stockholms läns landsting hemsida). Om ni ser mig med ett fånigt lyckligt leende på läpparna så vet ni vad jag tänker på. Och inte är det borgarnas reservation i landstigsstyrelsen… DS
måndag, april 10, 2006
Dagens bloggtip(s)
Josefin Deiving har en blogg som jag härmed varmt vill rekomendera och själv sätter upp på länklistan till höger. Josefin är aktiv socialdemokrat på Södermalm i Stockholm och ligger också bakom en gruppblogg för södersossarna som än så länge inte riktigt kommit igång (jag länkar mer permanent dit när de blivit mer aktiva.)Hittills har Josefin bloggat om hur kul det är med politik, LAS och annat skojigt. Varför, heter bloggen. Därför, känner man sig frestad att svara.
Chirac backar om ungdomsavtal
Den franska regeringen backar idag på det kritiserade förslaget om att avskaffa anställningstryggheten för unga. Istället kommer det olika åtgärder för att på riktigt pressa tillbaka ungdomsarbetslösheten. De massiva protesterna har alltså burit frukt.
Tittar in på centerpartiets hemsida för att se om även de tagit intryck. Än så länge ingenting. Vi väntar med spänning.
(för mer info, se SvD)
Tittar in på centerpartiets hemsida för att se om även de tagit intryck. Än så länge ingenting. Vi väntar med spänning.
(för mer info, se SvD)
lördag, april 08, 2006
Kan man tro på en politiker?
Jag gick med i SSU någon gång på gymnasiet. Ganska direkt upptäckte jag att jag hamnat rätt: kompisarna, allt man lärde sig, engagemanget. Något år senare satt jag och pratade politik med en av mina icke-aktiva kompisar. Efter en stund lämnade han diskussionen med argumentet att han visste att han hade rätt, men att han å andra sidan aldrig skulle kunna argumentera med mig som var ”politiker”. Jag ”kunde” för mycket, helt enkelt.
Vi tillfället blev jag sur. Att jag kunde frågan borde väl vara ett plus för min sak, inte omöjliggöra en diskussion. Tyckte jag. Då. Naturligtvis hade jag fel. Det spelar självklart ingen roll hur många fakta och sakargument du kan rabbla upp om den du pratar med inte längre lyssnar. Och att man inte orkar lyssna på en sjuttonårig superkaxig SSU:are med klara besserwisserdrag som dessutom tror sig ha svaret på all världens frågor framstår så här i efterhand som mest sunt.
Jonas Morian skriver ett inlägg på sin blogg om hur en person som tagit politisk ställning ofta misstänkliggörs vad gäller motiv och avsikt. En sosse som försvarar socialdemokratisk politik är egentligen bara sugen på makten, man är ”köpt” och så vidare. Samma sak drabbar säkert alla som öppet gått ut och ”varumärkesdeklarerat” sin värderingar och partipolitiska sympatier – istället för att lyssna till vad personen egentligen har att säga är allt man hör skränet från den partipolitiska signaturmelodin.
Och poängen är densamma; oavsett hur bra argument du har kommer människor att lyssna på dig olika utifrån vem du är, eller snarare, vem de tror du är. På samma sätt som det spelar roll om försäljaren är en orakad lufs eller en välklippt kostymkille; på samma sätt kommer vi alltid att skapa en bild av en person utifrån den information vi har, och det är utifrån denna bild vi sedan kommer att bedöma det vi hör eller läser.
Jag har valt att vara väldigt öppen med min partipolitiska tillhörighet, trots att denna blogg är en privat sådan. Dels för att det vore löjligt att förneka, naturligtvis, med tanke på hur aktiv jag är. Dels för att jag står för mina värderingar och gärna skyltar med dem. Men priset blir naturligtvis att vissa kommer avfärda vad jag har att säga på förhand, och vissa kommer att tolka in saker i det jag skriver utifrån en egen förförståelse som kan ha väldigt olika mycket att göra med verkligheten.
Det finns många därute med extremt förutfattade meningar om ”politiker”. Det skapar ett dilemma för den politiskt intresserade; vill man verkligen göra något av sitt engagemang riskerar man att bygga upp en mur av främlingskap mellan sig själv och de andra. Lösningen på detta är mer offentlighet. För när ”politikern” blir en vän, en granne, kanske någon vars blogg du brukar följa, då vittrar muren så sakteliga sönder.
Om inte politiker ifråga är lika dryg och arrogant som jag var som sjuttonåring, det vill säga. Men jag försöker bättre mig. Det gör jag.
Vi tillfället blev jag sur. Att jag kunde frågan borde väl vara ett plus för min sak, inte omöjliggöra en diskussion. Tyckte jag. Då. Naturligtvis hade jag fel. Det spelar självklart ingen roll hur många fakta och sakargument du kan rabbla upp om den du pratar med inte längre lyssnar. Och att man inte orkar lyssna på en sjuttonårig superkaxig SSU:are med klara besserwisserdrag som dessutom tror sig ha svaret på all världens frågor framstår så här i efterhand som mest sunt.
Jonas Morian skriver ett inlägg på sin blogg om hur en person som tagit politisk ställning ofta misstänkliggörs vad gäller motiv och avsikt. En sosse som försvarar socialdemokratisk politik är egentligen bara sugen på makten, man är ”köpt” och så vidare. Samma sak drabbar säkert alla som öppet gått ut och ”varumärkesdeklarerat” sin värderingar och partipolitiska sympatier – istället för att lyssna till vad personen egentligen har att säga är allt man hör skränet från den partipolitiska signaturmelodin.
Och poängen är densamma; oavsett hur bra argument du har kommer människor att lyssna på dig olika utifrån vem du är, eller snarare, vem de tror du är. På samma sätt som det spelar roll om försäljaren är en orakad lufs eller en välklippt kostymkille; på samma sätt kommer vi alltid att skapa en bild av en person utifrån den information vi har, och det är utifrån denna bild vi sedan kommer att bedöma det vi hör eller läser.
Jag har valt att vara väldigt öppen med min partipolitiska tillhörighet, trots att denna blogg är en privat sådan. Dels för att det vore löjligt att förneka, naturligtvis, med tanke på hur aktiv jag är. Dels för att jag står för mina värderingar och gärna skyltar med dem. Men priset blir naturligtvis att vissa kommer avfärda vad jag har att säga på förhand, och vissa kommer att tolka in saker i det jag skriver utifrån en egen förförståelse som kan ha väldigt olika mycket att göra med verkligheten.
Det finns många därute med extremt förutfattade meningar om ”politiker”. Det skapar ett dilemma för den politiskt intresserade; vill man verkligen göra något av sitt engagemang riskerar man att bygga upp en mur av främlingskap mellan sig själv och de andra. Lösningen på detta är mer offentlighet. För när ”politikern” blir en vän, en granne, kanske någon vars blogg du brukar följa, då vittrar muren så sakteliga sönder.
Om inte politiker ifråga är lika dryg och arrogant som jag var som sjuttonåring, det vill säga. Men jag försöker bättre mig. Det gör jag.
Klasskamp i verkligheten
Vid några tillfällen har jag deltagit i en väldigt praktisk klasskamp i verkligheten. Fienden har ofta – om än inte alltid - varit både sympatisk och älskvärd. Som när jag på telefon argumenterade för bättre anställningsvillkor åt mig och mina kollegor med en älgjagande ekonomichef (han avbröt sedemera jakten och löste situationen på ett i mitt tycke bra sätt.) Ibland har det varit värre, som när min dåvarande flickvän fick sparken från Gröna Lund för att hon hade den dåliga smaken att kräva en stol så att man kunde vila någon gång under de dagslånga arbetspassen.
Relationer på arbetsmarknaden handlar i förlängningen om makt. Kollektivavtal, arbetsrätt och starka fackföreningar är ett sätt att balansera den makt arbetsgivaren har gentemot sina anställda. Högern har i alla tider försökt ifrågasätta detta perspektiv. Istället vill man se arbetsplatser som harmoniska, med arbetsgivaren som en god och klok patriark. Löntagarmakten blir då en anomali, något onaturligt, som förstör och faktiskt ”skapar” konflikter där fred egentligen råder.
Som demokratisk socialist har jag svårt att se varför den demokrati – politisk jämlikhet om man så vill – som råder i resten av samhället ska sluta gälla vid arbetsplatserna. När jag på mitten av nittiotalet engagerade mig i SSU:s egenmaktsdiskussion höll jag med dem som argumenterade att makten på jobbet var den viktigaste egenmaktsfrågan. Jag håller fast vid detta synsätt än i dag.
I och med frågan om ”ungdomsavtal” får även den kommande valrörelsen ett drag av denna ideologiska diskussion. Måste ungdomar offra sina rättigheter för att bli anställningsbara, eller finns det andra alternativ? Jag ser fram emot den debatten.
Relationer på arbetsmarknaden handlar i förlängningen om makt. Kollektivavtal, arbetsrätt och starka fackföreningar är ett sätt att balansera den makt arbetsgivaren har gentemot sina anställda. Högern har i alla tider försökt ifrågasätta detta perspektiv. Istället vill man se arbetsplatser som harmoniska, med arbetsgivaren som en god och klok patriark. Löntagarmakten blir då en anomali, något onaturligt, som förstör och faktiskt ”skapar” konflikter där fred egentligen råder.
Som demokratisk socialist har jag svårt att se varför den demokrati – politisk jämlikhet om man så vill – som råder i resten av samhället ska sluta gälla vid arbetsplatserna. När jag på mitten av nittiotalet engagerade mig i SSU:s egenmaktsdiskussion höll jag med dem som argumenterade att makten på jobbet var den viktigaste egenmaktsfrågan. Jag håller fast vid detta synsätt än i dag.
I och med frågan om ”ungdomsavtal” får även den kommande valrörelsen ett drag av denna ideologiska diskussion. Måste ungdomar offra sina rättigheter för att bli anställningsbara, eller finns det andra alternativ? Jag ser fram emot den debatten.
fredag, april 07, 2006
Vansinne jämföra plusjobb med ungdomsavtal
Två förslag har ställts mot varandra i den politiska debatten (bland annat av Globaljuggler här.) Det ena är plusjobben, det andra Maud Olofssons franskinspirerade ungdomsavtal. Problemet är att det är två helt olika förslag som inte så lätt låter sig jämföras. Att man överhuvudtaget försöker visar på hur förvirrad den borgerliga retoriken håller på att bli.
Bägge åtgärderna säger sig visserligen vilja komma åt samma problem – att alltför många har svårt att komma in på arbetsmarknaden. Men där slutar likheterna. Plusjobben är en satsning då arbetslösa istället för att gå syssloslösa erbjuds utföra en viktig syssla mot en avtalsenlig lön. Ungdomsavtalet handlar om att göra alla ungdomar rättslösa på arbetsmarknaden.
Poängerna med plusjobben är två – dels att höja kvaliteten i välfärden naturligtvis, men framförallt att göra människor mer "anställningsbara". Alla vi som gått arbetslösa längre eller kortare tid vet hur nedbrytande det är. Man sover längre och längre på dagarna, tittar mer och mer på dåliga eftermiddagssåpor, tappar ork och lust. Plusjobben kan bryta det mönstret.
Ungdomsavtalet bygger istället på föreställningen att orsaken till att arbetsgivare inte anställer unga är att det inte räcker med dagens sexmånaders provanställning för att se om en person håller måttet eller inte. Den rättslösa perioden måste utsträckas till två år. Just ungdomar tycks alltså vara synnerligen lömska typer som tjyvhåller på sina dåliga sidor. Det är ju detta synsätt på unga som orsakat bland annat de franska protesterna.
Plusjobb är inget mål – det är ett medel för att stärka människor i deras strävan att gå vidare. Ett verktyg för att bryta utanförskap. Det är därför de resurser som plöjs ner i reformen reserveras för människor som varit utan jobb en längre tid. Via skatten är vi alla med och betalar detta, vilket är rätt och riktigt.
Med ungdomsavtalet är den som betalar dels den arbetslöse själv, men också hans eller hennes jämnåriga. Det är det som är skillnaden. Att borgerliga debattörer inte greppar detta är talande. Men tyvärr inte särskilt överraskande.
Bägge åtgärderna säger sig visserligen vilja komma åt samma problem – att alltför många har svårt att komma in på arbetsmarknaden. Men där slutar likheterna. Plusjobben är en satsning då arbetslösa istället för att gå syssloslösa erbjuds utföra en viktig syssla mot en avtalsenlig lön. Ungdomsavtalet handlar om att göra alla ungdomar rättslösa på arbetsmarknaden.
Poängerna med plusjobben är två – dels att höja kvaliteten i välfärden naturligtvis, men framförallt att göra människor mer "anställningsbara". Alla vi som gått arbetslösa längre eller kortare tid vet hur nedbrytande det är. Man sover längre och längre på dagarna, tittar mer och mer på dåliga eftermiddagssåpor, tappar ork och lust. Plusjobben kan bryta det mönstret.
Ungdomsavtalet bygger istället på föreställningen att orsaken till att arbetsgivare inte anställer unga är att det inte räcker med dagens sexmånaders provanställning för att se om en person håller måttet eller inte. Den rättslösa perioden måste utsträckas till två år. Just ungdomar tycks alltså vara synnerligen lömska typer som tjyvhåller på sina dåliga sidor. Det är ju detta synsätt på unga som orsakat bland annat de franska protesterna.
Plusjobb är inget mål – det är ett medel för att stärka människor i deras strävan att gå vidare. Ett verktyg för att bryta utanförskap. Det är därför de resurser som plöjs ner i reformen reserveras för människor som varit utan jobb en längre tid. Via skatten är vi alla med och betalar detta, vilket är rätt och riktigt.
Med ungdomsavtalet är den som betalar dels den arbetslöse själv, men också hans eller hennes jämnåriga. Det är det som är skillnaden. Att borgerliga debattörer inte greppar detta är talande. Men tyvärr inte särskilt överraskande.
Stoppa pressarna; Reinfeldt populärare än Göran P!
Under morgonen har nyheten att moderatledaren Fredrik Reinfeldt är populär medan socialdemokraten Göran Persson inte är det vevats i morgonradion. Visst ska man alltid ifrågasätta opinionsundersökningar, men säkert kan det ligga något i det. Frågan är då – spelar det någon roll?
I Sverige röstar vi på partier som står för en viss politik. Det är politiska alternativ som ställs mot varandra. På senare tid har det pratats mycket om en amerikanisering av det svenska politiska landskapet, då person ställts mer i förgrunden.
De ”nya” moderaterna har tagit till sig detta. På punkt efter punkt raderar man den egna politiska profilen, anammar socialdemokratisk retorik och luddar till de egna förslagen. Förhoppningen är ett personval mellan en ny och ung moderatledare och en statsminister som suttit länge vid makten och behövt trampa på en hel del tår under resans gång. Från höger mot vänster till ny mot gammal, från politik till person.
Det är ännu för tidigt för att avgöra om denna taktik kommer att fungera eller inte. Men den har en inneboende svaghet. Svenska folket är nämligen tämligen begåvat. Förmodligen bryr det sig mer om hur det egna livet kommer påverkas av nästa regering än vem som har snällast ögon. Vi får väl se.
I Sverige röstar vi på partier som står för en viss politik. Det är politiska alternativ som ställs mot varandra. På senare tid har det pratats mycket om en amerikanisering av det svenska politiska landskapet, då person ställts mer i förgrunden.
De ”nya” moderaterna har tagit till sig detta. På punkt efter punkt raderar man den egna politiska profilen, anammar socialdemokratisk retorik och luddar till de egna förslagen. Förhoppningen är ett personval mellan en ny och ung moderatledare och en statsminister som suttit länge vid makten och behövt trampa på en hel del tår under resans gång. Från höger mot vänster till ny mot gammal, från politik till person.
Det är ännu för tidigt för att avgöra om denna taktik kommer att fungera eller inte. Men den har en inneboende svaghet. Svenska folket är nämligen tämligen begåvat. Förmodligen bryr det sig mer om hur det egna livet kommer påverkas av nästa regering än vem som har snällast ögon. Vi får väl se.
torsdag, april 06, 2006
Folkomröstningskrav mot bättre vetande
Så här är det. För några månader sedan påbörjades ett försök med trängselskatt i Stockholm. Borgerligheten hoppades att detta skulle bli frågan som avgjorde valet. På en våg av ilska över igenkorkade Essingeleder och överfulla tunnelbanetåg skulle moderater och folkpartister surfa rätt in i stadshusets och landstingshusets ledning.
Nu blev det inte så. Försöket gick bättre än någon – undantaget ett fåtal entusiaster – hade vågat hoppas. Opinionen svängde också. På middagsbord och i fikapauser runt om i stad och län ställdes frågan; är det inte rätt bra det här ändå?
Den borgerliga motstrategin blev då att istället för att prata sakfrågan försöka skjuta debatten till att handla om allt annat än minskad trängsel, bättre miljö och extra resurser till kollektivtrafiken. Det senaste försöket i den riktningen handlar om att försöka definiera om vilka det är som ska rösta i höstens folkomröstning.
Det har hela tiden varit klart att det är boende i Stockholms stad – från Farsta i söder till Akalla i norr – som ska rösta i den kommunala folkomröstningen. Därför att det är Stockholms stad som äger frågan. Andra kommuner har sedan valt att i mer opinionsbildande syfte ordna folkomröstningar för att sätta press på sina respektive riksdagsledamöter.
Man kan diskutera om hur vettigt detta är. Men att det inte handlar om något annat än rätt dyra kommunala opinionsundersökningar torde alla kunna vara överens om – det finns helt enkelt inga kommunala beslut som folkomröstningarna skulle kunna vara rådiga över.
Nu menar högeralliansen att det är en sammanvägning av alla dessa omröstningar som ska vara vägledande för hur en eventuell borgerlig regering ställer sig till en framtida lagstiftning. Trots att inte alla kommuner har folkomröstningar, trots att frågeställningen på valsedlarna vad jag förstår det inte kommer att vara likadan, trots att det fortfarande kommer att finnas människor som "berörs" som inte får vara med och rösta, trots att det är tveksamt om dessa omröstningar ligger inom den kommunala kompetensen, trots … ja, trots en miljon saker faktiskt.
Och syftet är uppenbart; att återigen skjuta fokus från sakfrågan till något annat. Försöka hävda sig vara för mer demokrati när allt man vill är att underminera den demokratiska process som faktiskt föreligger.
Jag är som säkert alla som läser på denna blogg redan förstått en varm vän av miljöavgifter/trängselskatt. Jag tror att ett ja i höstens folkomröstning är en förutsättning för att vi med full kraft ska kunna göra Stockholm till en modern och välfungerande storstad. Det finns de som inte håller med mig om detta. Det kan jag respektera. Vad jag däremot faktiskt tycker är lite trist, är när man vägrar prata själva sakfrågan.
Samtidigt tror jag inte att väljarna kommer att låta nöja sig med ett politiskt tjafsande om formalia. Runt middagsborden är det inte den politiska processen, utan hur livet i Stockholm ska gestalta sig i framtiden som kommer att fälla avgörandet. De som inte inser detta riskerar att skjuta sig själva i foten. Att underskatta människor är nämligen bland det värsta en politiker kan göra. Och det straffar sig - alltid.
Nu blev det inte så. Försöket gick bättre än någon – undantaget ett fåtal entusiaster – hade vågat hoppas. Opinionen svängde också. På middagsbord och i fikapauser runt om i stad och län ställdes frågan; är det inte rätt bra det här ändå?
Den borgerliga motstrategin blev då att istället för att prata sakfrågan försöka skjuta debatten till att handla om allt annat än minskad trängsel, bättre miljö och extra resurser till kollektivtrafiken. Det senaste försöket i den riktningen handlar om att försöka definiera om vilka det är som ska rösta i höstens folkomröstning.
Det har hela tiden varit klart att det är boende i Stockholms stad – från Farsta i söder till Akalla i norr – som ska rösta i den kommunala folkomröstningen. Därför att det är Stockholms stad som äger frågan. Andra kommuner har sedan valt att i mer opinionsbildande syfte ordna folkomröstningar för att sätta press på sina respektive riksdagsledamöter.
Man kan diskutera om hur vettigt detta är. Men att det inte handlar om något annat än rätt dyra kommunala opinionsundersökningar torde alla kunna vara överens om – det finns helt enkelt inga kommunala beslut som folkomröstningarna skulle kunna vara rådiga över.
Nu menar högeralliansen att det är en sammanvägning av alla dessa omröstningar som ska vara vägledande för hur en eventuell borgerlig regering ställer sig till en framtida lagstiftning. Trots att inte alla kommuner har folkomröstningar, trots att frågeställningen på valsedlarna vad jag förstår det inte kommer att vara likadan, trots att det fortfarande kommer att finnas människor som "berörs" som inte får vara med och rösta, trots att det är tveksamt om dessa omröstningar ligger inom den kommunala kompetensen, trots … ja, trots en miljon saker faktiskt.
Och syftet är uppenbart; att återigen skjuta fokus från sakfrågan till något annat. Försöka hävda sig vara för mer demokrati när allt man vill är att underminera den demokratiska process som faktiskt föreligger.
Jag är som säkert alla som läser på denna blogg redan förstått en varm vän av miljöavgifter/trängselskatt. Jag tror att ett ja i höstens folkomröstning är en förutsättning för att vi med full kraft ska kunna göra Stockholm till en modern och välfungerande storstad. Det finns de som inte håller med mig om detta. Det kan jag respektera. Vad jag däremot faktiskt tycker är lite trist, är när man vägrar prata själva sakfrågan.
Samtidigt tror jag inte att väljarna kommer att låta nöja sig med ett politiskt tjafsande om formalia. Runt middagsborden är det inte den politiska processen, utan hur livet i Stockholm ska gestalta sig i framtiden som kommer att fälla avgörandet. De som inte inser detta riskerar att skjuta sig själva i foten. Att underskatta människor är nämligen bland det värsta en politiker kan göra. Och det straffar sig - alltid.
onsdag, april 05, 2006
Nu gör regeringen för MYCKET mot arbetslösheten
Satt precis och slötittade på de sena tevenyheterna. (s), (v) och (mp) har kommit överens om en ny budget, för n:te gången i ordningen. Ekonomin går som på räls och sjukskrivningarna minskar vilket gör att det finns pengar över i kassakistan. Vilket är bra för hemlösa, pensionärer, villaägare och studenter. Bland annat.
Men det var inte det jag reagerade över. Utan att borgerliga politiker i samma inslag kunde kritisera regeringen både för att göra för mycket och för lite mot arbetslösheten. Samtidigt. För först säger några borgerliga företrädare att regeringens politik leder till överhettning och höjda räntor och att man alltså borde göra mindre. Och sedan säger några andra borgerliga företrädare att regeringen struntar i att – sic – en miljon svenskar står utanför arbetsmarknaden och att man egentligen borde göra mer.
Det skulle naturligtvis vara förmätet av mig att ställa krav på borgerligheten. Men en liten önskan om någon typ av konsekvens vore kanske - trots allt - på sin plats.
Men det var inte det jag reagerade över. Utan att borgerliga politiker i samma inslag kunde kritisera regeringen både för att göra för mycket och för lite mot arbetslösheten. Samtidigt. För först säger några borgerliga företrädare att regeringens politik leder till överhettning och höjda räntor och att man alltså borde göra mindre. Och sedan säger några andra borgerliga företrädare att regeringen struntar i att – sic – en miljon svenskar står utanför arbetsmarknaden och att man egentligen borde göra mer.
Det skulle naturligtvis vara förmätet av mig att ställa krav på borgerligheten. Men en liten önskan om någon typ av konsekvens vore kanske - trots allt - på sin plats.
Hur blir man en man?
Vad skiljer en man från en icke-man? Hur skapas och upprätthålls manlighet? Och vad innebär det egentligen att vara ”man”. Det är några frågor jag tänkte grotta mig ner i i dagarna som kommer.
För en tid sedan diskuterade jag homofobi med Linnea på Rebellornas blogg. Det var en spännande diskussion som slutade med att L uppmanade mig att läsa R.W. Connells bok ”Maskuliniteter”. Döm om min förvåning när jag på mitt skrivbord i morse hittade ett exemplar av just denna bok. Det var min kollega Nanna som tydligen också tyckte att jag var i behov av någon form av bildning.
Och att läsa böcker är alltid bra. Bor man dessutom i Hässelby har man långa sköna tunnelbaneresor att se fram emot varje dag som passar utmärkt för ändamålet. Jag återkommer med reflektioner när jag läst färdigt.
För en tid sedan diskuterade jag homofobi med Linnea på Rebellornas blogg. Det var en spännande diskussion som slutade med att L uppmanade mig att läsa R.W. Connells bok ”Maskuliniteter”. Döm om min förvåning när jag på mitt skrivbord i morse hittade ett exemplar av just denna bok. Det var min kollega Nanna som tydligen också tyckte att jag var i behov av någon form av bildning.
Och att läsa böcker är alltid bra. Bor man dessutom i Hässelby har man långa sköna tunnelbaneresor att se fram emot varje dag som passar utmärkt för ändamålet. Jag återkommer med reflektioner när jag läst färdigt.
Bara vänstern kan rädda frihandeln
I dag presenterar två socialdemokratiska finansministrar en mycket viktig gemensam rapport på DN-debatt. Den handlar om brittiska labours Gordon Brown och den svenske socialdemokraten Pär Nuder som går till angrepp mot den våg att protektionism som sveper över Europa. Det är ett oerhört angeläget initiativ. Bara en stark och förändringsbenägen vänster kan rädda Europa från att falla tillbaka till inåtvänt navelskådande och successiv tillbakagång.
Tecknen i skyn är annars illavarslande. Skyddstullarna mot Vietnamesiska och Kinesiska skor är bara ett exempel. Människor försöker hantera globaliseringen genom att stänga sig inne, sluta ögonen och hoppas att det ska gå över.
Vänstern har förstått att nyckeln till framgång är att trygghet underlättar förändring. Som i Sverige, där en hög arbetslöshetsförsäkring gör att motståndet mot strukturomvandling är ovanligt lågt – det är helt enkelt inte en fullståndig katastrof att tillfälligt förlora jobbet. Det gör att konkurrensen inte är lika hotfull för oss, vi har lättare att se dess fördelar.
Ansatsen i de två finansministrarnas rapport är dessutom större än så – det handlar om att människor ska våga flytta dit jobben finns, om vikten av ”sociala broar” mellan olika arbeten. De visar också en stor respekt för att olika länder inom unionen har olika politiska modeller att utgå ifrån. Och det finns säkert anledning att diskutera delarna i vad de gemensamt kommit fram till. Men grundtonen är hursomhelst riktig.
Europa måste våga och vilja förändring. Hotet mot detta är rädslan. En hård högerpolitik som ökar rädslan är därför också frihandelns och förändringens fiende nummer ett.
Tecknen i skyn är annars illavarslande. Skyddstullarna mot Vietnamesiska och Kinesiska skor är bara ett exempel. Människor försöker hantera globaliseringen genom att stänga sig inne, sluta ögonen och hoppas att det ska gå över.
Vänstern har förstått att nyckeln till framgång är att trygghet underlättar förändring. Som i Sverige, där en hög arbetslöshetsförsäkring gör att motståndet mot strukturomvandling är ovanligt lågt – det är helt enkelt inte en fullståndig katastrof att tillfälligt förlora jobbet. Det gör att konkurrensen inte är lika hotfull för oss, vi har lättare att se dess fördelar.
Ansatsen i de två finansministrarnas rapport är dessutom större än så – det handlar om att människor ska våga flytta dit jobben finns, om vikten av ”sociala broar” mellan olika arbeten. De visar också en stor respekt för att olika länder inom unionen har olika politiska modeller att utgå ifrån. Och det finns säkert anledning att diskutera delarna i vad de gemensamt kommit fram till. Men grundtonen är hursomhelst riktig.
Europa måste våga och vilja förändring. Hotet mot detta är rädslan. En hård högerpolitik som ökar rädslan är därför också frihandelns och förändringens fiende nummer ett.
tisdag, april 04, 2006
Den 21 maj spelar Springsteen på Hovet
Den 21 maj avslutar bossen sin europaturné i Sverige. Konserten ska mestadels bestå av låtar från kommande skivan ” We shall overcome: The Seeger sessions" och alltså ha anknytning till folk- och protestsångaren Pete Seegers produktion. Allt detta läser jag på Dagens Nyheters hemsida.
Jag tillhör dem som tycker att Bruce Springsteen – förutom att vara en sjuhelsikes underhållare – står för allt det bästa i den amerikanska kulturen. Hans musik är klassmedveten, genomtänkt, engagerande och roande. När han genom att knyta an till Pete Seeger än tydligare kopplar till den amerikanska protestsångartraditionen bådar det bara gott.
Vet i skrivande stund inte hur/om det går att få tag i biljetter till Hovet. Men går det så går jag. Det finns få saker om några som slår en Springsteenskonsert.
Jag tillhör dem som tycker att Bruce Springsteen – förutom att vara en sjuhelsikes underhållare – står för allt det bästa i den amerikanska kulturen. Hans musik är klassmedveten, genomtänkt, engagerande och roande. När han genom att knyta an till Pete Seeger än tydligare kopplar till den amerikanska protestsångartraditionen bådar det bara gott.
Vet i skrivande stund inte hur/om det går att få tag i biljetter till Hovet. Men går det så går jag. Det finns få saker om några som slår en Springsteenskonsert.
måndag, april 03, 2006
Stöd de franska socialisterna
På det franska socialistpartiets hemsida kan man skriva på mot förslaget att ta bort anställningstryggheten för unga. Det ska ni såklart göra. Orsakerna är flera. Till att börja med för att det handlar om solidaritet med de franska ungdomarna. Men även för att – på ett mycket handfast sätt – fransmännens sak är vår.
Vi lever och verkar mer och mer på en gemensam arbetsmarknad. Försämrade rätigheter på ett ställe ger genklang på andra. Här hemma låter Maud Olofsson som ett eko av de Chiracska tongångarna. Solidaritet med franska ungdomar idag är solidaritet med svenska ungdomar imorgon.
Vi måste kunna förbättra för företagen utan att försämra för löntagarna. Där ligger konfliktlinjen i europeisk politik. Och förresten, när ni ändå är igång kan ni lika gärna skriva på svenska LO:s protestlistor också. Eller kom på manifestationen utanför den franska ambassaden imorgon klockan fem. Upp till kamp.
Vi lever och verkar mer och mer på en gemensam arbetsmarknad. Försämrade rätigheter på ett ställe ger genklang på andra. Här hemma låter Maud Olofsson som ett eko av de Chiracska tongångarna. Solidaritet med franska ungdomar idag är solidaritet med svenska ungdomar imorgon.
Vi måste kunna förbättra för företagen utan att försämra för löntagarna. Där ligger konfliktlinjen i europeisk politik. Och förresten, när ni ändå är igång kan ni lika gärna skriva på svenska LO:s protestlistor också. Eller kom på manifestationen utanför den franska ambassaden imorgon klockan fem. Upp till kamp.
Idag chattar jag på sll.se
Idag från klockan 15.00 chattar jag på Stockholms läns landstings hemsida. Där är ni välkomna att vara med. Jag har faktiskt aldrig testat denna form förut, så det ska bli lite skojigt.
Och jo förresten. Chatten handlar om landstingspolitik. Andra diskussioner tar vi här på bloggen istället. Bara så ni vet.
Och jo förresten. Chatten handlar om landstingspolitik. Andra diskussioner tar vi här på bloggen istället. Bara så ni vet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)