Sveriges sämsta Almedalsbloggare

Det blir lite pinsamt att hänga ut någon sådär när man umgås tillsammans allihop. Man vet aldrig om man kommer att stöta ihop med personen ifråga någon sen kväll på Donners eller Vinäger. Tryggt hemkommen från Visby vågar jag dock nu ta bladet från munnen och avslöja vem som varit årets sämsta Almedalsbloggare.

Det räcker inte med att skriva dåligt, eller inte alls. Vad som krävs är nämligen att man spelar upp stora förväntningar, som man sedan radikalt misslyckas med att leva upp till. Och efter en högst ovetenskaplig undersökning har jag nu kommit fram till att den som bäst fyller dessa två kriterier har varit – jag själv.

För. I början av veckan. Stora ord. Skulle ta tempen på svensk politik. Komma med kommentarer. Mitt sista inlägg från Visby avslutades med ”rapport följer”. Men inte kom det någon rapport. Faktum var att det inte kom något alls.

Som ni förstår har jag miljoner ursäkter. Men vad tusan. Fakta talar för sig själv. Det blev inget bloggat. Det går liksom inte att krypa undan.

Däremot var det en riktigt bra Almedalsvecka och jag både lärde mig en massa och hade väldigt kul samtidigt. Träffade mängder av roliga och intressanta människor och förde nästan lika många givande samtal. Inte minst sprang jag på en hel del bloggare i vimlet och han växla några – mer eller mindre många ska erkännas - ord med Jonas, Veronica, Magnus, Anders, Marta, Peter, Katrine, Joel, Håkan, Klas, Johan, Ali, Urban, Lena, Josefin, Annika, Roger, Teres, Eric och säkert några till som jag inte kommer ihåg just nu. Sköna typer allihopa.

Nu är jag alltså tillbaka i Hässelby. Och skulle kunna utlova att framöver presentera mängder av reflektioner från veckan som varit. Men jag har lärt mig min läxa och låter bli. Tänker istället att till nästa Almedalsvecka ska jag skaffa 3G. Och så får vi se vad som händer.

Att synas eller att mötas

När Göran Persson om några timmar äntrar talarstolen kan man säga att årets Almedalsveckan börjar på riktigt. Men redan nu puttrar det av aktivitet. Den stora frågan alla som söker sig hit måste ställa sig är vad syftet med besöket är. Vill man synas eller vill man mötas. Lika svårt som det förra är, lika enkelt är det senare.

För att bryta igenom mediebruset av över 400 seminarier är svårt, nästan omöjligt. Att däremot inleda ett samtal med någon av hundratals politiker, organisationsföreträdare eller journalister som för en vecka gör Visby till sitt andra hem dessto enklare.

Själv har jag tillbringat några soliga förmiddagstimmar på en gräsmatta i Almedalen, pratat med SSU:are och frågat några unga representanter från Skattebetalarnas förening varför de använder mig som affischpojke. Inte så att jag misstycker, men ändå...

Och snart kommer som sagt Persson. Rapport följer.

Pratar du svenska, heller?

Först trodde jag att det var ett gäng folkpartister som var ute och språktestade. För bland det första som välkomnade mig till ett sommarvarmt Visby var ett gäng unga killar och tjejer som ganska aggressivt hoppade på mig och ifrågasatte mina svenskkunskaper. Så var nu inte fallet. Istället handlade det vad jag kan förstå om försäljare av mobiltelefoni, eller nått sånt (antagligen ville de försäkra sig om att det inte slösade någon tid på utländska turister...) Men man kan aldrig riktigt veta när det är politikervecka i Almedalen.

Annars är det gjutna samtalsämnet så här på plats själva företeelsen, större än någonsin och ständigt växande. Är det rätt eller fel, smakligt eller äckligt, demokrati eller dess värsta avart? Och den gjutna sysselsättningen är att se VM-fotboll på någon av oändligt många krogar.

Vinnare av propagandakriget är hittills två bloggare, Jonas och Magnus, som inte bara ligger bakom almedalsbloggen utan dessutom lyckades göra ordentligt med reklam för den med en debattartikel i dagens Expressen. Bra jobbat, tycker jag. Och ska nu fortsätta bevakningen av denna Almedalsvecka på O´learys sportbar (och ja, de visar matchen på storbild...)

Nu sticker jag till Gotland

Från och med idag och en vecka framåt kommer jag att blogga från politikens Hultsfredsfestival – Almedalsveckan i Visby. Jag hoppas kunna förmedla några godbitar från de över 400 seminarier som anordnas men framförallt kommer jag att ägna mig åt att försöka i största allmänhet ta tempen på svensk politik.

Garanterat subjektivt, såklart. Och till alla bloggare som kommer att göra mig sällskap – vi ses där nere. Kanske en pilsner på Wisby-hotell någon kväll?

Vill sossarna rasera familjen – igen?

Kristna tidningen ”Världen idag” ägnar idag en svavelosande ledare åt förslaget om en könsneutral äktenskapslagstiftning. De skriver bland annat att ”Kristdemokraterna måste göra helt klart för övriga partier i alliansen att man inte stannar i ett politiskt samarbete som på ett eller annat sätt säger ja till könsneutrala äktenskap.”

Jag har tidigare skrivit om min egen syn på äktenskap mellan människor av samma kön. Som gift heterosexuell man blir jag upprörd när någon hävdar att ett äktenskap mellan två män eller två kvinnor på något sätt skulle göra min kärlek mindre värd. Och det är precis vad VI gör. Med råge.

”Få frågor har en så avgörande betydelse för synen på samhället, på familjen, på framtiden som denna. Ett skydd för äktenskapet är ett skydd för samhället. Ett raserande av äktenskapet är en underminering av samhället” skriver man och fortsätter längre ner: ”äktenskapet [har] varit utsatt för ständiga och alltmer intensiva attacker. De har nu hittat sin mest raffinerade form: att tömma äktenskapet på innehåll och innebörd. Därmed har man lyckats med sina avsikter: att rasera samhällsgrunden.”

Det är ord och inga visor. Måltavlan är solklar; det handlar om att spela upp denna fråga inför höstens riksdagsval. ”Göran Persson ska veta att en könsneutral äktenskapslagstiftning kan bli den fråga som, liksom i andra länder, skiljer en vänsterregering från makten” skriver man och ställer som sagt krav på (kd) att villkora en regeringssamverkan med denna fråga.

Jag tror dock att de har fel. Jag tror svenskarna är mer toleranta och tillåtande än VI:s ledarredaktion kanske skulle önska. Och då kvarstår ett läge där familjepolitiken enbart blir en black om foten för högeralliansen. Den organiserade kampen mot att samkönad kärlek ska kunna erkännas fullt ut av samhället är ett av de kanske tydligaste uttrycken för detta. Och ett skäl att rösta rött i höst, så gott som något.

Trängselskatten fungerar – säg ja till miljöavgifter

Den 31 juli avslutas försöket med trängselskatt i Stockholm. Den utökade kollektivtrafiken rullar visserligen på till slutet på året, men redan nu är det alltså läge att börja summera en modell med både avgifter och fler bussar. Och den 17 september i år kommer Stockholmarna får säga sin mening och avgöra frågan i en folkomröstning.

Själv tycker jag att tre huvudargument har utkristalliserat sig, och att de sammanfattande utvärderingarna på punkt efter punkt understyrker dessa.

• Bort med trängsel på gatorna. Det finns inget annat sätt att drastiskt minska trängseln på våra gator. Varken vägbyggen eller andra modeller fungerar tillräckligt bra. Och trafikminskningen på över 20 procent har hållit i sig över hela försöket, även om det som alltid varit fler bilar även denna maj än denna januari.
• Bättre miljö. Utsläppen har minskat. Genom försöket har vi tagit historiskt stort ansvar, både för vår närmiljö och för vår framtid. Utvärderingarna sätter också siffror på detta.
• Mer kollektivtrafik. Först en tilläggstrafik lita stor som Malmö stadstrafik. Därefter ytterligare 200 miljoner till bland annat trygghetsskapande åtgärder. Men permanentade miljöavgifter kommer vi att mer resurser till att stärka denna livsviktiga infrastruktur för Stockholm och stockholmarna.

Dessutom är det samhällsekonomiskt lönsamt. Beräkningar visar på en investering som har betalt sig på bara några år – en rekordsnabb tid i dessa sammanhang. Opinionen har också svängt till det mer positiva, och kritiken låter allt mer bitter och förvirrad.

Men än är det inte över. Så alla stockholmare som faktiskt vill bo i en modern stortstad som är ett internationellt föredöme – glöm inte att rösta ja, och att dra med dig så många du orkar till valurnan. Det får bli en liten sommaruppmaning från mig till er.

Glad midsommar från betongen

En dålig mage har förvandlat ett påtänkt firande i skärgården till en stilla hemmakväll i Hässelby strand. Men jag vill ändå passa på att önska alla er därute en riktigt trevlig midsommar. Och så komma med några lästips.

• Enn Kokk skriver om Dixie Chicks. Jag skrev tidigare kort om tjejcountrygruppen från Texas, Enn gör det längre och bättre.
• Fredriks nya engelskspråkiga Bajenblogg är – för er som inte upptäckt den än – ett måste för alla oss som vet att den riktiga fotbollen börjar när VM är över. Mest för bajare, men å andra sidan, är vi inte alla det?
• och apropås fotboll så kan jag inte låta bli att tipsa om den här reflektionen från allas vår Dag Larsson. Om föräldrar som väntar med att åka till akuten med sina sjuka barn tills matchen är över. Skrämmande, men lite roligt ändå.
• sedan är ju alltid en stunds surfande på Paggan for president alltid att rekommendera, om vädret inte tillåter några utomhusaktiviteter. Slår regnfilm, alla dar i veckan. Och så har dom ju rätt, i sak.

Trevlig helg på er allesammans. Dont drink and drive!

Klarar jag bloggtestet i tolv steg?

Via Jonas hittar jag en artikel i Internetworld som beskriver tolv steg till en framgångsrik blogg. Och då kunde jag inte låta bli att testa mig själv. Hur proffsig bloggare är jag, egentligen?

Artikeln hittar du här. Och när jag bedömer mig själv mot de tolv stegen så blir det så här:

1. Klargör ditt syfte
Hyfsat. Jag skriver för att det är kul. Ett sätt att få ut mina personliga politiska tankar. Hoppas kunna bidra till att stärka socialdemokratiska tankar och idéer på nätet. Blir glad om jag får hyfsat med träffar, och när jag märker att folk tagit intryck av vad jag skrivit. Jag vet vad jag vill. Så det blir godkänt.

2. Bestäm inriktning
Rätt uppenbart att det är politiken som gäller. Försöker skriva lite kultur och allmänna betraktelser också, men det är de politiska kommentarerna som är bloggens kärna. Och det är de som genererar träffar/kommentarer. Godkänt, men inte MVG eftersom jag tycker jag spretar en del alltjämt.

3.Välj bloggverktyg
Det första riktigt underkända momentet. Jobbar fortfarande med en ganska en ganska standardiserad bloggspot.com template. Samtidigt trivs jag lite med den. Men vi får se. Här blir det nog bakläxa.

4. Ha en bloggrulle och 5. länka till andra bloggar
Jo. Jag har en hel del länkar. Kan säkert utvecklas. Typ godkänt, men inte mer.

6. Pinga svenska pingsajter
Pingar (ofta) intressant och nyligen. Ligger på bloggtoppen. Så det blir väl typ godkänt, här också.

7. Blogga ofta
Här tycker jag att jag ligger rätt bra till. Tycker det är kul att skriva, och får ur mig en text rätt fort. Ofta är det bara en fundering på tunnelbanan hem eller i morgonduschen som jag präntar ner på några minuter. Väl godkänt, om jag får säga det själv. Även om det också går upp och ner.

8. Mejla inlägg
Har jag aldrig gjort. Jo, någon gång har jag tipsat en kompis när jag skrev något jag själv tyckte var extra fyndigt. Men annars klart underkänt.

9. Kommentera inlägg
Sådär. Jo, det får man ändå säga att jag gör. Godkänt. Åtminstone vissa dagar…

10. Be om länk
Har jag nog aldrig gjort. Jo, förresten, jag förnedrade mig något fruktansvärt för att få hamna på Rebellornas länklista. Men annars underkänt.

11. Tipsa medier
Aldrig gjort. Mitt mediegenomslag (med bloggen, that is) har också begränsat sig till radions bloggkrönika två gånger samt någon notis i socialdemokratiska Stockholmstidningen. Underkänt.

12. Var intressant
Ok. Jag försöker. Vad mer kan man göra?

Så. Vad blir resultatet. Fyra underkända, sju ok (varav två lite starkare och resten med utvecklingspotential) och en jag vet inte. Så jag har lite kvar att göra. Innan jag förändrar världen…

Den socialdemokratiska korruptionen

Varför är historien om en SSU:are på fyllan viktig att återberätta, medan en ledande folkpartists rattfylledom blåser över på några dagar? Jag tror mig veta svaret.

Skandaler sker. Till och från drabbas alla organisationer av att enskilda personer gör bort sig. Det gäller moderaterna, och det gäller socialdemokraterna. Varför är det då en sådan skillnad i bevakning av skandalerna i de två partierna (och innan ni reagerar nu tycker jag att ni ska kolla in det här för lite perspektiv)? Jag tror att det handlar om berättelser.

Berättelsen är skillnaden mellan om någonting är stort och betydelsefullt, eller bara en enskild incident. Berättelsen är det som avgör om det finns ett sammanhang, eller om det som sker är ett undantag. Och från borgerligt håll har man – med viss framgång får sägas – lyckats sälja in berättelsen om den socialdemokratiska korruptionen.

Jag ska inte ödsla tid åt den, men i korthet kan man säga att den berättelsen bygger på att (s) har suttit för länge vid makten, och därför blivit arroganta, korrupta och trötta. Att sitta för länge vid makten leder nämligen just till detta (förutom i Täby, där är det bara bra.) Och detta lägger man sedan stor kraft vid att sälja in och illustrera.

På detta sätt blir det alltså viktigt och symptomatiskt när SSU åker dit på bidragshanteringen, men fullkomligt ointressant när MUF gör det. För det var ju bara enskilda som dabbade sig i det senare fallet. Medan i det förra handlade det om en arrogant maktkultur.

Idag rapporterar tidningarna om en tung folkpartistisk lokaltrafikpolitiker som åkte fast när han tjuvåkte på ett falskt kort (se här.) Säkert kommer historien att vara glömd om några dagar. För det finns ju inget sammanhang att stoppa in den i. Inga spin-doktorer har suttit i regeringskansliet och funderat ut historien om ”den tjyvaktiga borgerligheten”. Hade det däremot varit en socialdemokrat hade vi fått höra att detta var ytterligare ett bevis på att sossar inte lever som de lär, har blivit maktfullkomliga etc. Och denna personliga tragedi hade inramats i någonting större, ett (skapat) sammanhang.

Berättelsen om den korrupta socialdemokratin är naturligtvis en konstruktion. En väldigt vriden tolkning av verkligheten. Och ett fult sätt att driva politisk kampanj. Men i en tid där borgerligheten vet att den inte kan vinna val på politiken en fullkomligt logisk strategi för dem att ta till.

Frågan är nu om den fungerar. Hittills verkar svenskarna ha genomskådat det hela, i varje fall om vi ser till opinionen. Men först i september får vi det definitiva svaret.

PS: Berättelsen om den socialdemokratiska korruptionen är naturligtvis extra populär i bloggosfären. Och vad detta beror på skulle man kunna skriva ett helt gäng nya inlägg om. Någon som känner sig hågad? DS

Vem ljuger om de 250 miljarderna?

Björn på "Bloggen Bent" fortsätter göra en poäng av att det skulle vara lögn att påstå att högeralliansens på sikt vill sänka skatterna med motsvarande 250 miljarder. Och först trodde jag det berodde på oförstånd. Men sedan upptäckte jag att Björn redan i april i år deltog i en diskussionstråd hos ekonomen Danne Norling som borde ha fått honom att veta bättre. Och då börjar jag fundera över vem det är som ljuger egentligen.

Att anklaga någon för lögn är ett ganska grovt påhopp. En lögn handlar om att medvetet vilseleda någon genom att förvanska sanningen. Att ha olika åsikt om någonting, är inte en lögn. Om jag säger att Star Trek är bättre än Babylon Five, är det inte en lögn (även om det är uppåt väggarna fel.)

Detta vet Björn såklart om. Han har också personligen deltagit i minst en diskussion (hos Danne N som vid gud inte kan sägas vara någon smygsosse, du hittar inlägget här) där han borde ha fått klart för sig att man inte kan bortförklara en sänkning av skattekvoten med tio procentenheter med ”det tar tillväxten hand om” – och med andra ord att resonemanget om 250 miljarder i skattesänkningar håller. Trots det avfärdar han hela argumentationen, inte som osaklig eller felaktig eller möjlig att ifrågasätta – utan som just lögn.

Någon skrev att tidigare sakliga och intressanta bloggar tappade läsvärde så här när det blev valår. Och jag börjar förstå vad det var som menades…

PS: För ett utförligt resonemang om de 250 miljarderna så för jag ett sådant här. Följ gärna kommentarerna också, för ett antal argument både för och emot. DS

Ryktet om bloggosfärens död är nog rätt överdrivet

Att radions bloggkrönika väljer att lägga ner har skapat en viss debatt hos de närmast sörjande. Jag tycker det är synd, men när jag läser vilka förväntningar P1 hade på själva företeelsen med bloggar så blir jag inte överraskad. Om jag trodde att någon typ av metafysisk sanning skulle uppenbara sig varje gång jag surfade in på intressant.se så bleve jag – för att uttrycka sig försiktigt – förmodligen allt som oftast besviken. Och där någonstans verkar grabbarna och tjejerna på Sveriges Radio ha befunnit sig.

Nyckeln till att förstå Internet och den nya tekniken är annars när man inser att poängen inte är att bygga en ny värld, poängen är att få den gamla världen att fungera bättre. Det gör att både drömmande utopister och buttra pessimister tenderar att ha fel. I allra högsta grad gäller detta den så kallade bloggosfären. Det blev inte ett fantastiskt fora för sprudlande nya tankar och idéer som i grunden stöpte om det demokratiska samhället, men samtidigt är det också helt fel att dödförklara den och förklara bloggosfären för meningslös.

En blogg är en form, ett verktyg för kommunikation. Utan ett meningsfullt innehåll blir den ett stort ingenting. Jag tycker att det finns rätt många där ute som är skickliga i att fylla sina bloggar med innehåll. Rätt många av dem hade säkert hittat - och hittar - andra sätt att få fram sitt innehåll än just via bloggen. Men det förtar inte det faktum att de just nu bloggar och gör det bra.

Och rätt mycket är skit. Visst är det så. Samtidigt stör jag mig inte över det, det är väl bara att låta bli att läsa då, och någon annan kanske gläds av en blogg just jag finner meningslös. Ska ett helt media sågas på grundval av att det publiceras mycket skit blir det för övrigt inte särskilt mycket kvar, om ens något. Så det är en märklig diskussion.

Bloggosfären är inte död, men den kommer säkert att se annorlunda ut i morgon. Precis som radio och tidningar kommer att utvecklas. Och vem vet. Någon gång kanske vi också slipper det där förskräckliga ordet – bloggosfär.

Läs också Joel och Jonas syn på saken.

Varför gillar svenskarna sina skatter?

Joakim Stymne skriver idag på SvDs ledarsida om den svenska masochismen. Hans tes är att Sverige är ett land av självplågare som gillar att betala skatt. Nu har jag ingenting mot masochister i verkligheten. Så länge det är fritt och frivilligt så är allt ok, är mitt motto. Men frågan är om det inte finns bättre sätt att förstå svenskarnas vilja att betala skatt än genom sexualpsykologin?

Liknelsen är dock talande. För högern kan en utbredd vilja att faktiskt behålla en hög skattekvot inte förstås på något annat sätt än att det måste vara frågan om en sexuell avvikelse. Nu fattar jag också att man inte ska ta Stymne på orden. Han menar inte att svenska folket på riktigt är ett gäng masochister.

Skribenten erkänner också att ”[d]et är i sanningens namn inte bara ett uttryck för masochism att utfästelser om sänkta skatter ofta ses som hot snarare än löften.” Istället utvecklar han: ”Varje svensk, låg- som höginkomsttagare, är insnärjd i ett livslångt finmaskigt nät av transfereringar och offentligt finansierade tjänster.” Och här någonstans i en bisats börjar vi kanske närma oss pudelns kärna.

För även om våra perspektiv är helt olika kommer vi till samma slutsats; svenskarna gillar sina skatter eftersom de tjänar på dem. Raseras trygghetssystemen kommer vi att behöva skaffa privata försäkringar för att täcka upp. Om den offentliga välfärden stryps åt kommer vi att behöva betala för att uppnå en schysst kvalitet i en privat välfärdssektor. Och det vi får igen i form av skattesänkningar på gungorna kommer att ätas upp av avgiftshöjningar på karusellerna.

Stymne stör sig på detta, utan att riktigt kunna förklara varför. Istället för att komma med rationella argument avfyrar han en hel kanonad med känslomässigt artilleri mot högskattesamhällets psykologi. Att jag omfattas av en obligatorisk offentlig sjukförsäkring istället för att jag tvingas teckna en privat, förvandlar mig tydligen till ”klient” och detta är tydligen väldigt dåligt.

Jag är för ett högskattesamhälle. Inte för att jag tycker det är kul att betala skatt (för det gör jag inte, lika lite som jag tycker det är kul att betala hyra), utan för att det finns möjligheter att uppnå en hög grad av jämlikhet i ett sådant. Och för att det väldigt ofta är rationellt att göra saker tillsammans istället för var och en för sig själv.

Dessutom fungerar det. Det är bara att se till högskatteländer som Sverige och Danmark och hur vi står oss i den internationella konkurrensen. Och man behöver faktiskt inte vara masochist för att uppskatta en schysst ekonomisk tillväxt.

PS: Stymne lyckas också väva in trängselskatten i sitt resonemang. Det ökande stödet för den ses som ett exempel på att även stockholmarna är masochister. Jorå. Det kan också vara så att man helt enkelt inte gillar att sitta i kö. Frågan är alltså vem det är som är masochist, när allt kommer omkring. DS

Varför finns folkpartiet?

För tre-fyra år sedan kunde folkpartister på fullt allvar tro att partiet skulle kunna inta rollen som det ledande borgerliga partiet. Idag grusas den drömmen i opinionsundersökning efter opinionsundersökning (senast i dagarna.) Och frågan man måste ställa sig är; varför finns egentligen folkpartiet?

Liberalismen har genom historien varit ömsom en vänster-, ömsom en högerrörelse. Det var förra sekelskiftets liberaler som tillsammans med socialdemokratin tog strid för demokrati och allmän rösträtt. Går vi längre tillbaka kan vi se hur liberalismen som historisk/politisk kraft uppstod i konflikt med den tidens överhet. Det svenska folkpartiet har också varit ett parti för en progressiv medelklass, och välfärdsstaten har ofta varit ett gemensamt intresse med exempelvis socialdemokratin. Men folkpartiet har samtidigt varit ett utpräglat borgerligt parti, som kraftfullt tagit avstånd från socialism och kommunism.

Alltså, å ena sidan vänster i meningen att vara för social välfärd och utjämning, å andra sidan höger i meningen brinnande antisocialister. ”Välfärd utan socialism”, stod det väl till och med på en valaffisch vill jag minnas. Men sedan dess har tre saker hänt.

Till att börja med har kommunismen rasat samman. Vidare så har det gamla högerpartiet (moderaterna) i retoriken rört sig mot mitten och försöker låtsas som om de också är för välfärden. Och för det tredje har de gamla socialliberalerna gått åt höger i ett försök att på danskt manér bli det dominerande borgerliga partiet.

Strategin från Leijonborg och kompani var utan tvekan att gå in och ta över moderaternas gamla roll. För att nå dit kastade man bort vad som var partiets adelsmärke, positionen till mitten i svensk politik. Och hade inte moderaterna lyckats restaurera sig efter katastrofen med Lundgren hade detta mycket väl kunnat lyckas. Men nu gjorde det inte det. Och då är frågan. Vad finns egentligen kvar?

Svenskt partiväsende är segt och i den meningen konservativt. Är du väl på insidan får du en hel del fördelar i form av partistöd och liknande. Därför kommer säkert folkpartiet finnas kvar för lång tid framöver. Men det är en organisation utan mål eller mening. Inte längre en borgerlig grindvakt från vänster, men heller inte ett parti som kan övertrumfa moderaterna på högerkanten. Kanske kan man ta flirtarna med främlingsfientliga element några steg till, mobilisera ytterligare på ”integrationsfrågan.” Men det är i sådana fall en djupt tragisk utveckling och frågan är hur länge dagens folkpartister kommer att orka vara kvar i ett sådant parti.

Som socialdemokrat är jag kluven inför utvecklingen. Å ena sidan tycker jag att det är tragiskt att ett parti jag tidigare kunde respektera går bort sig i högerpopulism. Å andra sidan öppnar det upp möjligheter för en progressiv socialdemokrati att närma sig nya väljar- och sympatisörsgrupper. Och frågan är om inte det senare trots allt uppväger, när allt kommer omkring.

Skön sommarmusik

Det härliga med att ha en blogg är att man kan skriva om vad som faller en in utan att det behöver ha någon som helst typ av allmänintresse. Jag menar, strunta i att läsa om ni inte bryr er. Så bara för den sakens skull ska jag här komma med några ytterst personliga musiktips, en sorts "det här vad Johan har på i iPoden just nu" för den som kan tänkas vara intresserad.

• Dixie Chicks ”Taking the long way”. Tillhör den grupp – det finns säkert ett nedsättande namn för oss – som upptäckte Texasgruppen först efter det berömda anti Bush-uttalandet i London häromåret. Men eftersom jag faktiskt är rätt svag för countrymusik och Emmylou Harris sjöng med på ett spår på förra plattan så fastnade jag. Och den nya är riktigt bra, inte så mycket country utan mer rock men Natalie Maines sjunger gudomligt och jag ryser fortfarande varje gång jag hör singeln ”Not ready to make nice”.

• Thelonius Monk quartet and John Coltrane at Carnegie hall. Fick tipset av Ingemar för några dagar sedan, och har inte ångrat mig en sekund sedan jag gjorde köpet. Riktigt bra jazz från slutet av 50-talet där de två legenderna följs åt av Ahmed Abdul-Malik på bas och Shadow Wilson på trummor. Ärligt talat, bara att trummisen heter Shadow Wilson borde få vem som helst att fatta hur coolt detta är.

• Ur skivsamlingen har jag dessutom på sistone rätt ofta dammat av en dubbelskiva där Borodinkvartetten spelar Sjostakovitjs stråkvartetter (nummer ett till tretton.) Har tidigare utvecklat lite tankar om den ryske mästerkompositören, och Borodinkvartetten i sin orginalsättning går inte av för hackor. Det här är för de långa sommarkvällarna på balkongen. Utgivet på Chandos.

• Och på tal om sena kvällar på balkongen så finns det ju få som slår Lars Gulin. Den gotlandsfödde jazzlegenden är liksom definitionen av det vackert vemodiga med den svenska sommaren. Exempelvis samlingsskivan ”fäbodsjazz” som säkert går att få tag i för en spottstyver rekommenderas varmt till den oinvigde.

Ungefär så ser det ut. Och eftersom du har läst ända hit antar jag att du inte tyckte det var helt ointressant, ändå.

Nu förstår jag varför alla tycker Ljungberg är så sexig…

Är alldeles matt. Det var alldeles för likt. Sverige harvar och harvar men ingenting lyckas. Bollen vill liksom inte in. Och det spelar faktiskt ingen roll att du dominerar spelet, att du är det bättre laget, att statistiken säger si eller så. Det enda som spelar roll är hur många mål du gör.

Mål. Som det Ljungberg nickade in. I slutminuterna. Till exempel. Och som sagt. Jag är alldeles matt. Tror knappt jag orkar mer. Det är inte bara spelarna som blir svettiga av det där med fotboll…

Moderat miljöpolitik suger

Svenska naturskyddsföreningen har granskat riksdagspartiernas miljöpolitik. Och när det kommer till moderaterna blir det ord och inga visor. ”Moderaterna håller inte ens det lilla de har lovat. Det är de som sticker ut väldigt extremt här. Det oroar oss om det blir en borgerlig seger. En borgerlig miljöpolitik vore katastrof” säger SNF:s generalsekreterare Svante Axelsson (se mer här.)

Inom högern finns det uppenbarligen de som också är oroade. Både från centerpartistiskt och från kristdemokratiskt håll kommer kritik. Hittills verkar ledningarna inte riktigt ta det på allvar. Istället gör de fyra partiledarna en stor poäng av att man inte tänker göra något med kärnkraften åt något håll under nästa mandatperiod (verkligen modigt…)

Miljöfrågan kan bli högeralliansens akilleshäl. Både i Stockholm och i landet. Fortsättning lär följa...

UPPDATERING: Naturskyddsföreningen sågar också den energiöverenskommelse högeralliansen lyckats prestera under dagen, se här. Och själva rapporten hittar du här. SLUT PÅ UPPDATERING.

Marxism, IB och en socialdemokratisk legend

Ibland surfar man runt och hittar blogginlägg som får en att häpna. Då och då för att de är så urbota dumma, men lika ofta för att de håller en sådan vansinnigt hög kvalitet som du (trots allt) inte förväntat dig att finna på en blogg. Ett av de sistnämnda slaget står den socialdemokratiske legenden Enn Kokk för när han häromdagen en gång för alla gör upp med sin egen IB-historia, och dessutom mest sådär i förbifarten på ett alldeles lysande sätt hinner med att redogöra för både socialdemokratins och sitt eget förhållande till marxismen.

Enn Kokk är en sorts ”old school” socialdemokrat som jag inte kan låta bli att imponeras av. Bildad, beläst och med en integritet som bara matchas av den orubbliga lojaliteten med partiets grundläggande idéarv. Hans CV är långt som en arm (du finner det här) men han har i någon mening funnit centralt i socialdemokratin mellan anställningen på partistyrelsen 1968 och pensioneringen 2002. Därförinnan var han bland annat aktiv i den socialdemokratiska studentklubben i Uppsala, Laboremus.

Och nu har han börjat blogga. En av hans många fans är vänsterpartisten Ali Esbati. Och det är en förflugen kommentar från denne som får Enn Kokk att fara ut i det inlägg jag refererar till. I korthet kan man säga att Ali anklagar Enn för att ha varit personligen inblandad i IB-affären, något som den senare (naturligtvis) förnekar. Dessutom hinner han alltså med att dels politiskt positionera sig själv, dels (i en kommentar) kortfattat gå igenom socialdemokratins förhållande till marxismen. Men jag ska inte orda mer om detta. Läs inlägget istället (ja, det är långt, men det är värt det.)

Man behöver inte hålla med om varenda stavelse, men det här är inte bara läsvärt utan av en riktigt hög klass. Inspirerande, minst sagt. När jag blir pensionär ska jag bli som Enn Kokk. Och fram till dess är det bara att kämpa på för mer av folkbildning och idédebatt inom rörelsen som den är.

Dag Larsson räddar världen. Sort of…

Rapport från stockholmspolitikens hjärta: Stockholms läns landsting har för en stund sedan fattat beslut om att säga ja till landstingsstyrelsens förslag till avtal med staten om genomförandeplan för Citybanan. Så nu är det mer eller mindre klart att sätta spaden i marken för en jättelik infrastruktursatsning syftande till att få ordning på tågtrafik både i och genom regionen.

Styrelsens föredragande Dag Larsson (s) såg märkbart nöjd ut. Det är något visst med stora infrastruktursatsningar. Tror jag ska ta och smyga förbi landstingsrådets arbetsrum och se om det vankas segerfest…

Hetta (om Neo, Citybanan och min balkong)

Känner mig som mitt i en Ed McBainroman. Hoppas bara jag ska slippa alltför mycket av brutala mord och oprovocerat våld när värmen väller in över min stora stad bara. Men det är fruktansvärt varm och egentligen borde man inte klaga men det är verkligen fruktansvärt varmt.

Problemet med temperaturen är att det blir svårt att koncentrera sig på skrivandet. Eftersom jag precis inhandlat nya Neo drabbar det några av de knivskarpa reflektioner och djupa analyser av den jag tänkt förgylla bloggosfären med. Istället känner jag bara för att fly lägenhetens instängdhet i någon sorts halvt desperat jakt på åtminstone en gnutta frisk luft. Och i ärlighetens namn var den inte så där överdrivet upphetsande heller. Neo.

I morgon sammanträder landstingsfullmäktige. Det värsta med att sitta inspärrad i fullmäktiges plenisal är att man kan se sommaren utanför genom de högt belägna fönstren. Nu säger jag inte att landstingspolitik inte är det roligaste som finns eller att det att få delta i den spänstiga debatten inte skulle vara belöning nog (för jag tycker faktiskt det, ärligt, att det är kul med politik) men ändå. Man. Kan. Se. Sommaren. Utanför.

Det kanske viktigaste beslutet på fullmäktiges dagordning imorgon är godkännandet av genomförandeavtalet för byggandet av Citybanan. Som det står i landstingsstyrelsens förslag till beslut;

”Överenskommelsen om Citybanan är ett stort språng framåt för en bättre kollektivtrafik och ger förutsättningar för att uppfylla riksdagens miljömål stärker hela regionens utveckling. Citybanan kommer att förkorta restiderna, vilket kommer att ge fler jobb och ökad tillväxt. Förutsättningarna att bo och arbeta i hela Mälardalsregionen förbättras avsevärt. Inget annat svenskt järnvägsprojekt ger för all framtid en så stor nytta för tågtrafiken nationellt, regionalt och lokalt, som Citybanan.”

Om detta ska jag debattera och rösta imorgon. Vilket faktiskt känns som en rätt rimlig ursäkt för att missa lite av sommaren. Men nu får det vara nog med politik. Dags att hälla upp ett stort glas saft och äntra balkongen, njuta av att det faktiskt är en av de där fantastiska svenska kvällarna när man fortfarande har fog att klaga på värmen fast klockan börjar närma sig nio.

Ny skön bloggarkompis

Har precis lagt upp en länk till helsköne bloggaren Ingemar EL Göransson här till höger. Ingemar jobbar med kulturfrågor på LO och kommer från Linköping. Förutom kloka politiska tankar bjuder Göransson också på en hel del kulturella tips och reflektioner. Väl värd att besöka.

Och just det. Jag kan bara inte låta bli att tipsa om Ingemars lista över 101 skivor du inte klarar dig utan. Mycket blues, jazz och rock med klar fokus på nordamerikansk musik. Om du någonsin varit utan idéer på vad du ska köpa när du står där i beg skivbutiken och gräver så är den tiden över nu. Bara så du vet.

Krig är fred, självmord är terrorism

När tre fångar på Guantanamobasen tar livet av sig – utan att skada någon annan – anklagar väletablerade högerbloggaren Dick Erixon dem för terrorism. En tragiskt akt i desperation blir till ett ondskefullt illdåd, syftande till att dupera naiva västerländska massmedia.

Dick Erixon skriver;

”Syftet den här gången är att vinna propagandapoänger i västvärldens vänstermedier som på nytt tar chansen att spy sin galla över USA. Och självfallet uppfyller Sveriges Radios ekoredaktion terroristernas varje önskemål … Det börjar bli plågsamt tydligt att terroristerna känner våra massmedier - västvärldens svagaste punkt - bättre än vi själva. De utför exemplarisk psykologisk krigföring i syfte att undergräva vår moral och uthållighet.”

Alltså. Tre människor av kött och blod tar livet av sig. De sitter fängslade under minst sagt tvivelaktiga former, utan att veta vad de anklagas för, utan att ha haft möjlighet att försvara sig. Dick Erixon definierar deras självmord som ett angrepp, som psykologisk krigsföring mot"vår moral och uthållighet". George Orwells 1984 känns plötslig skrämmande nära.

Andra skriver bra om detta, exempelvis Wille och Bulten i Bo.

När vänstervågen dog i Göteborg

För fem år sedan dog en svensk vänstervåg i Göteborg. Efter kravallerna var inget riktigt sig likt. En rörelse som skulle kunna ha blivit en bred massrörelse förlorade sitt moment. Än idag lever svensk vänster i vid bemärkelse i skuggan av Göteborg.

När Stockholms fria tidning i går ägnade uppmärksamhet åt Göteborgskravallerna är det av naturliga skäl främst det polisiära ingripandet och rättsliga efterspelen de fokuserar på. De politiska konsekvenserna behandlas kort och klämkäckt på ledarplats. ”Men toppmötet 2001 tog inte död på kampen för en bättre värld”, skriver Stefan Villkat och fortsätter ”Fem år efteråt är bredden i den politiska kampen fet och välmående.”

Jag menar alltså att det finns anledning att ifrågasätta detta. Villkat själv ger mig vatten på min kvarn när han längre ner i samma ledare fortsätter (om dagens rörelse): ”Var och en gör sin grej, men de stora schackdragen verkar ingen av oss ägna sig åt.” Dessutom, skulle jag vilja tillägga, sker detta på marginalen och i utkanten av svensk politik och inte – som runt millenieskiftet – i dess absoluta mittfåra.

Någon gång i slutet av 90-talet blev jag involverad i att starta upp Attac i Sverige. Ambitionen då var att skapa en verklig bredd runt de globala rättvisefrågorna. Därför var sådana som jag (sosse), men även aktiva i kyrkan och i andra breda progressiva rörelser viktiga. Jag vet att de som då höll i trådarna (företrädesvis vänsterpartister) ansträngde sig för att inte ge ”tokvänstern” för stort eller alls något inflytande.

Och inledningsvis lyckades detta. Attac klarade trots det militantklingande namnet av att bli en samlingspunkt för en bred freds- och rättviserörelse. På Stockholms universitet där jag läste just då kunde man höra hur snacket gick runt fikaborden – vanliga studenter som aldrig skulle drömma om att kalla sig själva ”aktivister” började ända känna att ”man kanske borde göra någonting”. Och mediehypen ska vi inte tala om…

Allt detta ändrades efter Göteborg. Hur mycket som skulle ha hänt ändå när nyhetens behag klingande av vet jag inte. Men en förändring skedde i media och i det allmänna medvetandet. Oavsett om det var polisen eller demonstranterna som gjorde fel så kom politisk aktivism och globalt engagemang efter de där förödande junidagarna att kopplas samman med en rånarluva och en kastad gatsten. De breda lager som var rörelsen hopp drog öronen åt sig.

Jag ser ibland att Attac fortfarande håller på. Det är bra, och det verkar vara sunda människor som är aktiva. Personligen var det mer tidsbrist och ett tilltagande partipolitiskt engagemang som fick mig att lämna organisationen. Men för en korrekt historieskrivning och en möjlig förståelse av det politiska klimatet i dagens Sverige går det inte att gå förbi Göteborg och de konsekvenser ett fåtals agerande där nere fick för en bred vänster, ja för alla oss andra.

DN är högervriden

Professor Kents Asp från JMG i Göteborg presenterar idag en del av den nionde medievalsundersökningen på (lustigt nog) DN-debatt. Det är en stor vetenskaplig genomgång av hur medierna skildrar svensk rikspolitik. Och resultatet är slående om än inte överraskande – medierna skildrar högeralliansen mer positivt än samarbetspartierna och (s), och det är DN som står för den tydligaste perspektivförskjutningen.

Själv har jag både DN och svenskan på morgonen och har en längre tid slagits av hur mycket fräschare den senare känns i nyhetsvärdering och redigering. Däremot har jag känt mig lite skeptisk mot dem som kategoriskt pratar om mediernas högervridning. Kent Asps undersökning får mig faktisk att börja ompröva den inställningen.

Det blåser uppenbarligen högervindar i svensk massmedia. Men jag är fortfarande optimist. Jag tror att det finns tillräckligt många publicister därute för att en undersökning som den Asp presenterar ska kunna fungera som en väckarklocka. Och att redaktionerna nu tar sitt ansvar och ser till att vi går in i en valrörelse där de olika alternativen svenskarna har att ta ställning till skildras på ett balanserat och likvärdigt sätt.

Sveriges skarpaste skribenter (nästan hela listan)

Ibland tycker jag att det äras för lite de som äras bör. Tänkte därför passa på att dra mitt strå till stacken och lista vilka jag tycker är Sveriges fem förnämsta politiska skribenter.

De är – ta ta - med början på plats fem:

5) Henrik Brors
DNs politiska analytikers storhet ligger egentligen inte i de knivskarpa analyser och pedagogiska klargöranden han outtröttligt levererar. Nej, Brors största styrka är som flyhänt stilist och humorist. Det är kul att läsa vad Henrik Brors har att säga om världen. När de samlade skrifterna kommer ut i bokform – och det kommer de att göra – får Liza Marklund och de andra på piratförlaget akta sig. Här pratar vi bestseller och kioskvältare.

4) Hanne Kjöller
Även nummer fyra på listan återfinns på DN, den här gången på ledarsidan (vilken skiljer sig från nyhetsplats i det att den öppet deklarerar sin politiska ståndpunkt.) Hanne kännetecknas främst av sin höga lägstanivå och journalistiska integritet. Aldrig att hon inte kollar upp en faktauppgift eller slänger sig med ett slaskigt argument. Som en av få har hon också med osviklig pedagogisk fingertoppskänsla lyckats förklara det självklara i att det offentliga bör minska sitt åtagande på alla områden utom vad gäller kirurgisk bekämpning av övervikt. En riktigt bragd som ger henne en gjuten plats i framtidens politiska historieböcker.

3) Ulf Nilsson
Mestadels på Expressen. Under en yta som först kan verka banal och enahanda döljer sig en av svensk politiks mest postmoderna och dunkelt motsägelsefulla intellektuella. Kärnan i hans budskap kan sammanfattas i att människor tar för lite eget ansvar, och det är statens ansvar att det är på det sättet. Ur detta gåtfulla förhållande kan han sedan spinna otaliga närmast poetiska betraktelser. Lysande.

2) Lotta Gröning
Det finns de som misstar Gröning patos och auktoritetskritiska hållning som gnäll och småsur negativism. Ack så fel de har! Här pratar vi en verklig folkets företrädare. Lotta Gröning vet vad den lilla människan tycker och tänker. Hennes empati är så ofantlig att den nästan når bibliska proportioner. Med sina funderingar och kluriga ifrågasättanden sätter hon kniven mot strupen på alla korrupta högeravfällingar av olika partifärg som inte inser det riktiga med att … ja. Ärligt talat så är hon mest mot. Men hon är det i folkets namn.

1) Johan Stael von Holstein
Krönikör, universalgeni. En värdig vinnare av förstaplatsen. Med genomtänkt konsekvens, ödmjukhet och stor respekt för fakta och sanning har denne litterära gigant tågat in i den svenska politiska offentligheten på ett sätt som närmast leder tanken till Strindberg. Att han inte redan begåvats med Nobels litteraturpris kan bara förklaras med graden av korruption i den svenska såssestaten. Johan är nummer ett. När man tänker efter, så behövs det egentligen inga andra. Något som skribenten utan att tveka säkert själv skulle skriva under på.

Det var min lista. Och ja. Jag är född på sjuttiotalet.

Den svenska nationalismen

Ungefär en månad efter attackerna på World Trade Center satt jag i New York och pratade nationalism med en kvinna som själv hade sin arbetsplats på Manhattan. Hon hade varit på semester i Sverige, och imponerades av den svenska patriotismen. Var man än rörde sig i landet såg man svenska flaggor, menade hon, här i New York har vi inte haft det så. Nu, efter attackerna, lär vi oss att bli mer som ni.

Uttalandet överraskade såklart vår svenska delegation. Att svenskar skulle vara mer patriotiska än notoriskt flaggviftande jänkare! Men om man tänker efter är det inte en så konstig iakttagelse. Åk ut i skärgården, eller på landsbygden, och du kommer att få se rad efter rad av svenska flaggor stolt vajande för vinden. Ja, det räcker nog med vilket villaområde som helst för övrigt. För att inte tala om när det vankas fotboll eller hockey eller tom schlagerfestival.

Däremot så är vi rätt blinda för vår egen nationalism. När vi ska fira nationaldag tar vi – lite symptomatiskt – efter ett annat land (Norge) och försöker vara som de. Jag kan verkligen tänka mig att det måste vara svårt att integreras i detta land, när inte ens vi själva kan säga rakt ut vad det är som är känsligt att kritisera och vad som är okej. Här är vi så toleranta och tillåtande, bara du inte pratar illa om den svenska naturen, typ. Och att säga att Sverige inte är världens bästa land får man bara göra om man är infödd (då är det däremot rätt okej, till och med lite svenskt att gnälla på staten och skatterna.)

Nåväl. Några reflektioner i all enkelhet, såhär på nationaldagens sluttamp. Som också innebär slutet på min två veckor långa semester. Dags att krypa till sängs och förbereda mig på en lång och slitig arbetsvecka. Med mig i sängen tar jag Jim Cullens ”Bruce Springsteen - Born in the U.S.A. and the American Tradition”. Kopplingen mellan den och inlägget i övrigt får ni fundera över själva.

God natt!

Bör man kommentera kommentarer?

Johan Ehrenberg sa något tankeväckande på NätRot06. Han tyckte att vi som bloggare inte skulle vara så stingsliga med att alltid få sista ordet. Jag har brottats lite med detta sedan dess. Bör man försöka kommentera alla kommentarer man får på sin blogg, eller är det bäst att låta bli?

Själv gör jag lite olika. Dels av praktiska skäl, naturligtvis. Men inte bara. För det är en avvägningsfråga. Ibland kanske man kan låta en kommentar som bestrider det man själv sagt stå oemotsagd, låta argumenten tala för sig själva. Eller ses det som feghet, som att man ”ger upp”? Jag vet inte. Samtidigt känner jag ibland att jag kommenterar kommentarer bara för att jag blir provocerad, fast jag egentligen kanske borde låta bli.

Hur ser jag själv på saken när jag kommenterar på andras bloggar? Jag tycker nog det är trevligast att bli bemött. Men att inte bli det innebär ju inte att bloggägaren tycker det jag skrev var ointressant eller tråkigt. Nödvändigtvis. Eller att hon höll med rakt av heller. För den delen.

Jag tror jag ska försöka ta lite intryck av Ehrenberg, och inte nödvändigtvis gå i hård polemik med alla som uttrycker avvikande åsikter på min blogg. Samtidigt tycker jag faktiskt att den levande diskussionen är en stor del av själva nöjet. Så en och annan långtråd hoppas jag att det blir, även i framtiden. För det är ju faktiskt rätt kul det där med att pröva sina argument. När det kommer till kritan.

PS; det är ju nationaldag idag men jag har i ärlighetens namn tagit det mest lugnt och samlat mig eftersom detta är min långsemesters sista dag. Förra året dock, då var det ett himla röj. Kolla här bara, så får ni se... DS

Kommer nätpiraterna gå samma väg som Frihetsfronten?

Nyliberala frihetsfronten splittrades någon gång på nittiotalet mellan de drogliberala som mest ville sälja/konsumera knark, och ideologerna som mest ville diskutera filosofi och skriva långa avhandlingar om kapitalismens förträfflighet. Frågan är om inte en liknande utveckling med nödvändighet måste ske även bland fildelare och nätpirater.

Det finns idag mängder av politiska rörelser som mest går ut på att legitimera någon form av brott. Det kan handla om att planka på tunnelbanan, fuska med a-kassan eller att dela filer på Internet. Problemet med alla sådana rörelser är naturligtvis att de drar till sig en och annan som är mer intresserad av själva brottet än av den ideologiska överbyggnad rörelsens ledare utan tvekan är besjälade av (oftast, tror jag, åtminstone, kanske.)

Så när Frihetsfronten drev svartklubb i protest mot den statliga alkoholpolitiken hände det väl att en och annan hängde där utan att ha detaljstuderat de nyliberala urkunderna. Och det var väl kul, får man anta, fram till en viss gräns. Men någonstans blir det ett verkligt problem för de med äkta politisk övertygelse.

Problemet för ”ideologierna” – vilket visade sig i Frihetsfrontens fall också, får man väl säga – är att när de kriminella kastas ut tappar rörelsen också mycket av sin lyskraft. Det är helt enkelt mycket roligare att dricka svartsprit i slakthusområdet än att dryfta den ideologiska grunden i Ayn Rands prosa eller ens frihetsbegreppet som sådant. Det kriminella elementet är helt enkelt en grundläggande del av attraktionskraften i dessa rörelser, och när det försvinner blir rörelsen mycket mindre intressant.

Ska vi någonsin få en vettig diskussion om upphovsrätt i det här landet så krävs det dock en skilsmässa mellan de som verkligen och seriöst vill lyfta dessa frågor, och de som bara är intresserade av att få ladda ner gratis på nätet. Idag tyder inte särskilt mycket på att något sådant är på väg att hända. Och priset för en upphovsrättslig rörelse som erkänner att vi kanske kommer att behöva betala för kulturen och forskningen, även imorgon, blir som sagt högt.

Det är lite synd. För när jag under den senaste tiden deltagit i en hel del upphovsrättsliga diskussioner finns det onekligen en hel del intressant att lyfta, och en hel del tänkande människor som har en hel del klokt att säga. Men så länge de befinner sig i skuggan av en piratflagga är det nog rätt många som inte ens kommer att ta sig tiden att ens lyssna på dem, än mindre försöka förstå.

Varför hyllar vänstern the Pirate Bay?

Kaxiga idealister eller slemma kapitalister – uppfattningen om vilka killarna bakom the Pirate Bay egentligen är går isär. Och kanske är det ointressant - frågan om hur polisen agerade under förra veckans stora snackis har helt klart andra dimensioner. Men när en av sidans huvudmän Fredrik Neij får stående ovationer på en manifestation ordnat av bland annat LUF och Ung Vänster måste man ändå fråga sig; vem är han egentligen som hyllas?

På Jinges blogg hittar jag referenser till denna artikel (skriven av Per Brumark som visserligen inte är någon vän av fildelning men som ändå måste anses vara en seriös skribent) på nättidningen Realtid.se. I den målas en mörk bild upp av verksamheten. Det är stora reklamintäkter, ekonomiskt stöd från sverigedemokrater och reklam för sexsidor med minderåriga. I en annan artikel (se här), understryks flera av poängerna, bland annat i ett bandat telefonsamtal mellan Brumark och reklamsäljare för Pirate Bay.

Neij och kollegor har haft en väldigt hög svansföring vad gäller den egna verksamheten (se bland annat den brevväxlingen med representanter för olika bolag som upplever att de fått sin upphovsrätt kränkt som refereras till här). Deras tes går i korthet ut på att eftersom de inte själva bedriver någon fildelningsverksamhet utan bara länkar till dem som gör det så kan de inte anklagas för något brott. Om detta resonemang håller lär avgöras i rätten framöver. Personligen känner jag mig allt annat än säker på det, utan att vara jurist tycker jag att det borde finnas ett antal sätt att komma åt en sådan uppenbar uppmuntran till lagbrott som piraterna stått för.

Men sammantaget. Vi har alltså några killar som tror sig ha kommit på ett skitsmart sätt att runda lagen, som uppenbarligen inte har några betänkligheter vad gäller att göra reklam för till exempel sexsidor med unga tjejer (annat än rent ekonomiska, när svenska annonsörer ville det plockade de bort sexannonserna från just den svenska versionen), och som trots vad de själva försöker framhålla vad det verkar tjänar en rätt bra slant på sin verksamhet. En verksamhet som dessutom stöds av pengar från främlingsfientliga krafter. Och dessa hyllas på en manifestation där bland annat Ung Vänster medverkar!

Det är för jäkligt att helt oskyldiga människor och företag fått sina hemsidor nedsläckta tack vare polisens ingrepp. Där kan jag verkligen hålla med kritikerna. Men i övrigt både borde en och annan ta sig en funderare över vilka det egentligen är man väljer att hoppa i säng med.

PS; Fredrik Neijs tal - som gav upphov till applåderna - finns återgivet här. Och han säger ingenting varken om intäkter, porrannonser eller vilka som sponsrar sidan. Om nu någon undrade... DS

Vilka kommer att dominera framtidens bloggosfär?

Hur kommer framtidens bloggosfär se ut? Kommer det fortsatt vara en blandning där de flesta som idag ändå är amatörer, eller kommer vi att få se en annan ordning? Och i sådana fall, hur ser den ut?

Vilken roll har pionjärerna när landet civiliserats? Tanken slog mig häromdagen och är värd att hänga kvar en stund vid. För hittills tycker jag att man kan likna bloggosfären vid ett otämjt land, där det är upp till var och en att slå sig fram. Är du duktig, skriver du bra och intresseväckande så kan du lyckas.

Men till och från så dyker det upp en diskussion om vad en ”riktig” bloggare är. Kritiken brukar riktas mot journalister och andra ”proffs”, som kombinerar sin vanliga gärning med att också skriva regelbundet på nätet. På ett plan kan detta tyckas vara en fullkomligt ointressant kvasidiskussion. För ärligt talat, vem bryr sig om vem som är en ”äkta” bloggare eller inte? Men under ytan handlar det – tror jag – om någonting annat. Nämligen om makt.

Bloggosfären hittills har varit lite av amatörernas julafton. Spärrarna för att ta sig in – att starta en blogg – är obefintliga. Och sedan är det upp till dig. De ”oäkta bloggarna” hotar denna ordning. Inte genom att finnas till, för det kan det väl få göra. Utan genom att antyda ett embryo till något annat, en ”ny bloggosfär”. Och det är inte säkert att de som varit starka i den gamla behåller sin position i den nya världen.

Hittills har oron visat sig obefogad. Vad som är ”makt” i bloggosfären är visserligen väldigt diffust och svårgreppat. Man kan tänka sig att makt borde definieras som förmåga att sätta dagordningen – genom att exempelvis mäta antalet träffar, antalet länkar till dig, hur ofta du citeras på andra bloggar etc. Men man kan också tänka sig andra varianter, som mer fokuserar på vilket kvalitativt inflytande din blogg har. Oavsett vilket tycks det fortfarande vara just en blandning mellan proffs och amatörer som är tunga.

Hur kommer det se ut imorgon? Kommer vi att kunna tala om en bloggosfär, eller kommer vi att behöva nyansera bilden? Kommer vi att få se mer av journalister som jobbar heltid via bloggen, och kommer i sådana fall vi amatörer kunna matcha dem? Och hur kommer andra aktörer – som exempelvis de politiska partierna - förhålla sig till det hela?

Många frågor. Och svaret är såklart inte skrivet i sten. Men om vi inte skulle få se stora förändringar under åren som kommer skulle det överraska mig mycket.

PS. Vill också passa på att göra lite reklam för mitt nya hobbyprojekt, fotobloggen Hässelbybilder. Jag försöker lära mig fota och förhoppningen är att det ska gå att följa någon typ av utveckling vad tiden lider. Vi får väl se… DS

Vykort fran New York

Vi borjar med det gamla vanliga: vadret ar fantastiskt, nastan lite for varmt. I gar steg temperaturen upp mot en 99 grader Farenheit och solen sken. Vilket den gor aven idag, for ovrigt.

Sitter pa nagon sorts internetcafe vid Union square, bara nagra kvarter fran vart hotell. Just det, hotellet. Maste erkanna att jag var valdigt spand pa hur det skulle vara. Budgethotell pa mahattan ar en chansning. Men Hotel 17 visade sig halla mattet. Ok, det ar badrum och dusch i korridoren men rummen ar rena och frascha. Och det ligger minst sagt bra till. Pa 17 gatan, bara nagra kvarter norr om St Marks place och med tunnelbaneknytpunkten (och bokaffarerna!) pa Union square pa bara nagra minuters gangavstand. Dessutom ar det riktigt schysst att ha Greenwich village, SoHo och Meatpackingomradet inom bekvamt promenadavstand.

Vi hade ett ambitiost program med resan, och hittills ligger vi i fas. Vi har softat i central park, strosat runt pa Coney Island, kopt bocker, atit sirapsindrankta pannkakor till frukost, shoppat klader, suttit pa uteserveringar och bladdrat i diverse tjocka och synnerligen intellektuella tidskrifter, hangt pa coola barer och atit en massa god mat. Visst, det ar ett hart liv men nagon maste leva det ocksa...

Dags att fortsatta. Tror jag ska handla skivor. Vi ses!

Nu lämnar jag Sverige för USA

Serieskaparen Allan Moore flyttade till staterna när han tröttnade på Thatcher och hennes konservativa England. Alla vi som läst och/eller sett utvandrarna vet vilket armod som drev den tidens svenskar att lämna fattigdomen för hoppet om lyckan västerut.

När jag sitter här på ett internetcafe på Arlanda och väntar på min två timmar försenade flight till Newark är det inte lika dramatiskt. För faktum är att jag återvänder redan på fredag. Och det blir svårt att dra några långtgående politiska slutsatser av min resa. Jag ska på semester helt enkelt.

Så er trogne förortsbloggare lämnar för en stund "Stockholms manhattan" (Hässelby strand) för the real thing. Vi hörs. Hälsningar från Arlanda.

Fryshuset Västerort (tillbaka till St Jacobi)

Fryshuset flyttar västerut och min gamla gymnasieskola återuppstår i ny form. Och det är socialdemokraterna inte minst lokalt som är drivande.

Jag tillbringade tre år som elev på St Jacobi gymnasium i Vällingby utanför Stockholm. För några år sedan lades skolan ner. Idag presenteras de planer vi inom socialdemokratin har jobbat med ett tag för att få igång den igen (i DN). St Jacobi ska bli ett Fryshuset Västerort. Och min gamla skola ska få resa sig ur askan och bli något helt nytt.

Tanken är att det ska bli både kultur, föreningsliv, idrott och inte minst en ny gymnasieskola i lokalerna. St Jacobi har en av Stockholms bästa scener. Hela området sjuder av kultur men, som Roger Mogert uttrycker det, ”det som saknas är en ordentlig spelscen och en plats där de olika föreningarnas verksamhet kan mötas och korsbefruktas.”

Partiorganisationen här ute i Hässelby-Vällingby har varit oerhört engagerade i denna fråga. Och nu är vi på gång. Tack Berit, Peter, Bengt och alla andra som varit drivande. Politik är att vilja!

I centerpartiets Sverige håller du käften

Petter fick sparken, av politiska skäl. SVT böjde sig när riksdagsledamöter och ungdomsförbundsordförande lät piskan vina. Och idag skäms jag faktiskt en smula över att vara svensk.

För nu är nivån lagt. Det handlar om yrkesförbud för vissa. Säg fel saker, och du hamnar i kylan. Jag hoppas de firar ordentligt ikväll, de unga centerpartisterna. Låter skumpan flöda. Det är någonting stort de åstadkommit. Ett helt nytt samhällsklimat. Och det där med minskad anställningstrygghet för unga får helt plötsligt en ny dimension…

Magnus skriver också om detta, med den äran. Det hittar du här. Du kan också läsa vad jag skrivit tidigare i frågan här.

Mina favoritpartier

Vad skulle jag vara om jag inte var sosse? Såg att Urban funderat i de banorna, och nu tar jag upp tråden. Det är inte helt lätt, men såhär tror jag min lista ser ut;

• Vänsterpartiet. Känner mig mer vänster än höger i själen. Det finns också stora delar av idéarv och historia som förenar med (s). Gillar närheten till de olika alternativrörelserna. Som medlem skulle jag inte tillhöra kommunisterna, men tycker i ärlighetens namn inte att förnyarna verkar ha särskilt mycket att komma med heller. Fick nog bilda en egen falang…
• Gamla folkpartiet. Gillade Westerberg och socialliberalismen. Eller ”snällismen” som det heter. Skulle engagera mig i jämställdhets-, handikapps- och HBT-frågorna.
• Centerpartiet på lokal nivå. Pragmatiska och resultatinriktade. Ett folkrörelseparti. Skulle ägna mig åt att bekämpa nylibrala cuf:are och ett för stort timbroinflytande.
• Miljöpartiet. Kanske mer åt det visionära hållet. Men det finns alltid möjligheter med att bygga nytt. Skulle tillhöra dem som menar att miljöfrågan alltid också måste ha en social dimension.

Och sedan blir det svårt. Men jag tror att slutet på listan blir som följer;

• Dagens centerparti. Ok, det är inte kul. Men fortfarande finns det kanske något av det gamla folkrörelsepartiet att hänga fast i.
• Moderaterna. De är åtminstone tydliga. Eller var. Och det verkar vara ganska schyssta fester.
• Kristdemokraterna. Många kristdemokrater vill väl. Det är ju alltid något.
• Nya folkpartiet. Det gäller att uthärda. Vem vet, det kanske kommer en dag efter Leijonborg och Jakobsson…

Så ungefär. En spännande utmaning är härmed antagen, och bollen går vidare. Någon annan som vill försöka?

McCarthy, Federley och Torstensson

Läser på Magnus blogg att centerpartiet nu vill gå in och med politiska medel avgöra vem som ska/inte ska få anställning på SVT. Bakgrunden är att det public service bolaget har haft den dåliga smaken att enrollera en person vars åsikter inte stämmer överens med vare sig den svenska högerns, eller för den delen undertecknads, politiska uppfattning.

Och jag blir på riktigt rädd när jag läser den typen av nyheter. Politiker måste hålla fingrarna borta från public service. Hur illa vi än tycker om vissa vänsterinriktningar så får det inte urarta till en häxjakt av amerikanskt femtiotalssnitt.

Vad jag förstår det är det inte chef för samhällsinformationen Petter ska bli. Bolibompa ska inte bytas ut mot ”så gör du din egen molotovcoctail.” Och killen må ha skruvade politiska idéer, men han är mig veterligen varken skyldig till eller ens misstänkt för något brott.

Så släpp det här, centerpartister. Be om ursäkt och gå vidare. Och var väldigt, väldigt tydliga på att det inte är såhär ni kommer att hantera public service om olyckan skulle vara framme och ni någon gång kom i besittning av regeringstaburetterna.

Gamla dammiga böcker

Första dagen på ledigheten. Har visserligen suttit tillsammans med Josefin och jobbat med vårt gemensamma medieprojekt mesta tiden. Men ändå. Lite ledig har jag hunnit vara också.

Bland annat så besökte jag Alfa antikvaritat på Drottninggatan en lång stund i förmiddags. Gick runt bland bokhyllorna och botaniserade. Var egentligen på jakt efter Nils Karlebys "socialismen inför verkligheten". En politisk klassiker som är skamligt svår att få tag på. Karleby är någon sorts den intellektuella socialdemokratins James Dean. Det ideologiska underbarnet som dog alltför ung, men inte utan att ha hunnit med att författa ett politiskt standardverk som för all framtid kom att förändra arbetarrörelsens politiska praktik. Eller nått.

Den hittade jag nu inte. Istället kom jag att fastna på lyrikhyllan. Lämnade antikvariatet med ett stycke Ekelöf och ett stycke Sonnevi i väskan. Inser att inledningsdikten i "Klangernas bok" kanske är något av det starkaste jag läst i diktväg. Och att en fin inbunden version av "Sent på jorden" kan vara värd att lägga några kronor på.

Nu ropar Josefin. Dags att lägga sista handen på de där artiklarna. Och sedan ska vi väl hinna med någon typ av lunch med…

Fri i tanke och själ

Idag påbörjade jag en lång ledighet. Tar semester hela nästa vecka, och tillsammans med diverse klämdagar och annat så gör det att jag inte kommer att behöva jobba på nästan två veckor.

Och det ska bli oerhört skönt. Dags att äntligen hinna sjunka in i den där diktsamlingen jag köpte för alltför länge sedan, se klart den där rymdsåpan, läsa den där romanen och bara ta det lugnt. Dessutom bär det av utomlands. Vi far västerut till helgen och tänkte tillbringa några dagar i New York. Har inga särskilda planer för vad vi ska göra där än, men alla tips emottages tacksamt.

Stänger inte ner bloggen dock utan kör på, ungefär som vanligt. Så ni är fortsatt välkomna att surfa förbi. Vi ses.

Fukuyama; farväl till neokonservatismen

Hittar följande intervju med Francis Fukuyama på tyska Spiegels engelskspråkiga sajt. Den är väl värd att läsa och handlar om hur det misslyckade Irakkriget fick den kände neokonservative gurun att byta ideologisk hemvist.

I samtalet tar FF upp frågor om kriget i Irak (naturligtvis), men även valet i Palestina och hela kriget mot terrorismen. Det är en desillusionerad man som pratar, men också en person som även efter att ha förlorat sin tidigare ideologiska hemvist fortsätter ha synpunkter på tingens ordning och världen vi lever i.

Väl värd att läsa. Tack Alex för tipset.

Alliansen känns sååå 2005

Ett tag verkade det nästan som om de var på gång. Men så hände någonting. Luften gick liksom ur. Nyheterna började kännas gamla. Och nu verkar högeralliansen ha passerat sitt bäst före datum efter en närmast unikt kort period i svensk politisk historia.

Dels märks det i opinionen. Två undersökningar understyrker det jag tror de flesta känner i sin vardag – vinden vänder. Men än mer märks det i det interna tonläget. En sorts aggressiv desperation som säkert mobiliserar de egna kärntrupperna men mest skrämmer bort alla andra börjar göra sig påmind.

Typexempel får den nya muffkampanjen vara. Sven Elander har beskrivit det bättre än jag kan. Han säger (om tonen på sidan);

”Att läsa inläggen känns lite som att komma tillbaka till killarnas omklädningsrum på högstadiet. Tonen är grabbig och rå, föraktet är drivkraften.”

Och det är verkligen på pricken. Och vi känner så väl igen det. Det är gamla hederliga muf. Gamla hederliga moderaterna. Som tuffar på mot en gammal hederlig valförlust. Och ja, vi har hört den förut.

Strategi för vänstern på nätet

Hur ska vänstern i allmänhet och arbetarrörelsen i synnerhet förhålla sig till nätet. Vilken strategi ska vi ha? Vad ska vi göra, och hur?

Efter NätRot06 har många tankar virvlat runt i huvudet. Jag försöker nedan fästa ner några av dem i ett punktprogram. Det är snarare en skiss än en konkret idé, mer ett utkast än ett färdigt förslag. Men som en utgångspunkt för en diskussion hoppas jag de kan fungera.

• Satsa på folkbildning. Folkhögskolor och ABF borde genomföra bloggarutbildningar. Ligg i framkant tekniskt. Knyt allianser mellan ”politiker” och ”tekniker”. Erbjud verktyg. Satsa särskilt på grupper som idag är underrepresenterade på nätet.
• Träffas även fysiskt. Ordna möten mellan bloggare, både lokalt och större arrangemang. Gör detta till forum för meningsutbyten, lärande men också social samvaro.
• Bygg upp fakta- och argumentdatabaser, tillgängliga för alla. Gör det lättare att punktera näthögerns myter om till exempel det svenska näringsklimatet. Möjliggör för alla där ute med olika typer av kunskaper att bidra – kanske enligt någon typ av Wikipediamodell.
• Understöd en flora av tankesmedjor. Skapa möjligheter för fler att komma fram med idéer och tankar. Disponera om i budgetarna från kortsiktig till långsiktig opinionsbildning. Inrätta någon typ av fondlösningar som möjliggör exempelvis författande av idélitteratur.
• Ordna ett ordentligt utbytesprogram med andra länder för lärande och inspiration. Ordna studieresor, bjud in gäster och använd självklart även nätet i kontaktskapandet.

Så där. Några idéer. Klart inspirerade av dagens (gårdagens) övningar i riksdagshuset. Kanske kan de fungera som någon typ av underlag för en fortsatt diskussion. Och kanske kan de också inspirera till någon typ av handling.

För en mer politisk analys av vänsterns förhållande till nätet och bloggosfären, se för övrigt vad jag skrev häromdagen. Kan vänstern erövra bloggosfären, frågade jag mig då.

Lyckat bloggarmöte

Har precis lämnat NätRot06 (se bland annat här). Grymt inspirerande heldag (inte minst att få lyssna till Joe Trippii var mycket givande), och det är synd att jag inte kunde följa med på det efterföljande minglet på Kvarnen. Men men.

Nu ska jag vidare på fest. Men några längre reflektioner kommer senare. Redan nu kan jag konstatera att sådana här möten vill jag se mer av. Bra jobbat, allihopa.

Kan vänstern erövra bloggosfären?

På nätet är högern i majoritet. Det är nog inget kontroversiellt påstående. Visserligen är det inte längre så – om det någonsin var fallet – att alla politiska bloggare är unga välartade grabbar med Johan Norbergkomplex och Timbros samlade verk i bokhyllan. Men ändå. Nätet har varit en offentlig sfär för högern längre än för vänstern, och försprånget lever kvar.

Runt om i socialdemokratin möter jag också ibland en viss misstänksamhet mot en överdriven entusiasm i frågan. Och visst finns det en poäng med den. Har man inte tillgång till dator hemma är man handikappad. Ja, faktum är att man bara genom att inte sitta på kontor och kunna surfa runt lite i någon paus då och då halkar lite efter. I den meningen så har självklart medelklassen något av ett försprång.

Men det finns några saker som gör att jag tror att vänstern ändå måste anstränga sig för att på riktigt ta steget ut på nätet. Inte minst tror jag faktiskt att ett brett bloggande kan vara viktig ingrediens. Mina huvudpoänger är;

• Arbetarrörelsen måste vara en skrivande (och läsande) rörelse. Tillgången till det skrivna ordet är en viktig maktfaktor. Det gällde för hundra år sedan, och föranledde kraftfulla ofta helt ideella folkbildningsinsatser. Och det gäller än idag. Vi måste läsa böcker, vi måste skriva – både böcker och annat. Och då är nätet och bloggosfären faktiskt ett bra sätt att öva och framförallt utöva detta på.
• Arbetarrörelsen måste vara en tänkande rörelse. Jag har sagt det förr och det är slitet – men vi är som en cykel. Vi kan inte stå stilla utan att det börjar svaja. Och nätet kan faktiskt vara en arena för diskussion, dialog och idéutveckling.
• Arbetarrörelsen måste vara en opinionsdrivande rörelse. Det största hotet mot arbetarerörelsen i bred bemärkelse är att våra erfarenheter hamnar i skymundan, att vår verklighet glöms bort. Både ur denna synvinkel, och ur er mer traditionellt politisk, är det viktigt att vi finns med i det offentliga samtalet. Och säga vad man vill, men nätet är numer en viktig del av denna offentlighet.

Kan vänstern erövra bloggosfären, frågade jag mig i rubriken. Och om man med erövra menar fullständigt ta över, så är svaret nej. Nätet kommer att vara pluralistiskt och mångfacetterat, även imorgon. Men om man med erövra menar på allvar ta sig in så är jag mer positiv. Det kommer säkert kräva en hel del arbete och folkbildning. Men det har ju å andra sidan aldrig hindrat oss förr...

Robinson-Janne och Fadde i finpolitiken

Hoppas ni har läst dagens DN-debatt. Den handlar om situationen i Stockholms krogvärld, och skribenterna ger både en initierad skildring av hur det fungerar i verkligheten idag och levererar en punktlista med åtgärder som borde vidtas. Verkligheten handlar om diskriminering och godtyckte, den huvudsakliga åtgärden at ge polisen huvudansvaret för väkteriet.

Och, som sagt. Det är en bra artikel, väl värd att läsa även om man inte själv tillhör dem som tillbringar varje fredagskväll i någon krogkö på östermalm. Välskriven. Men det intressantaste är naturligtvis inte vad som står. Utan vilka som har skrivit. För det är en allians mellan riksdagsledamoten och fd Robinsonvinnaren Jan Emanuel Johansson och Sveriges meste dörrvaktskändis Fadde Darwich.

Svensk krogpolitik har tidigare mest handlat om att Anna Kindberg-Batra försvarar bratskulturen och att folk ska få beställa helrör och hälla skumpa på servitrisen utan att någon myndighet ska komma och lägga sig i. Dagens DN är kanske början på något nytt. Och det vore i sådana fall inte en dag för tidigt.

Hur kul är tandtråd?

När jag alldeles nyss skulle borsta tänderna kom jag att läsa på baksidan av mitt tandtrådspaket. Jag använder ett märke som heter Plackers. Byglar. Rätt praktiska, det blir lättare att komma åt överallt.

Men på baksidan står det att dessa - förvisso alldeles utmärkta – byglar ”gör tandtrådsanvändningen till ett rent nöje!” Och där undrar jag om de inte tar i lite. Ändå. För säga vad man vill. Men kul?

Jag vet inte. Men det är väl bra att de verkligen tror på sin produkt. Och nästa gång jag borstar tänderna ska jag försöka lite extra. Se det humoristiska i situationen. Och vem vet? Kanske kommer jag också någon gång upptäcka den sanna glädjen i att använda Plackers.

Ok. Dagens Industri ÄR ett kampanjorgan.

Igår kom ny statistik om läget på arbetsmarknaden. Under första kvartalet ökade antalet anställda med 1,6 procent. 62 000 personer mer fick jobb. Detta framgår också i morgonens DI. I en liten notis. Huvudnyhet är istället att jobben minskar – i industrin!

Alltså. Det går bra på arbetsmarknaden. Dagens Industri vinklar detta som att det går dåligt på arbetsmarknaden. Och jag vill inte på något sätt vara konspiratorisk. Men är det inte så att den vinklingen passar rätt så bra in i – låt oss säga – högeralliansens historieskrivning?

Jag brukar ofta argumentera mot dem som hävdar att svenska folket är lurat eller förlett att rösta på det ena eller andra sättet. Men vi får verklighet hoppas att de som läser Dagens Industri även har andra informationskällor. Eller åtminstone har klart för sig vilken politisk agenda den egna morgontidningen har föresatt sig att följa.

Ni trampar på min kärlek. Också.

Bevara äktenskapet heter en organisation med en väldigt fin och trevlig hemsida. Om man inte visste bättre skulle man kunna tro att det var ett glatt gäng som ägnade sig åt att sprida kärlek och värme. Slog ett slag för ömsesidig omtanke och vänskap. Men så är det nu inte.

För vad äktenskapet ska bevaras från är nämligen några andra. De där läskiga. De homosexuella. Och visst upprepas det på ställe efter ställe att det inte handlar om homofobi. Det handlar inte om intolerans. Men just äktenskapet. Det får de ändå låta bli. Där måste vi nog dra en gräns.

Och det är nog det som upprör mig mest. Som nygift, tryggt heterosexuell man gift med en fantastisk kvinna. Att någon kan hävda att mitt äktenskap på något sätt skulle bli mindre värt för att även människor med en annan sexuell läggning får ingå i samma typ av gemenskap. Att man kan säga att det är okej om människor av samma kön lever ihop, men fruktansvärt upprörande om de liksom försöker antyda att de är som jag.

Dessutom hänger de tydligen i Kungsan också, "äktenskapsbevararna". Det är nästan så man längtar tillbaka till unge herr Robertos dagar…

Socialismen är den sanna individualismen!

Ett av idepolitikens mest svårgripbara motsatsförhållanden är det mellan individualism och kollektivism. Det enda stället där jag tycker frågan blir riktigt tydlig är på en fotbollsplan. Där kan vi se skillnaden mellan individualisterna, trollkonstnärerna, de som till varje pris vill visa upp sig och själva göra mål å den ena och kollektivisterna, lagspelarna, slitvargarna å den andra. Och vi kan se att båda dragen behövs, och att det som alltid handlar om balans.

Inom politiken blir det svårare. Jag skrev för en tid sedan ett inlägg där jag frågade mig varför partier som mest hyllade individualismen också var det som verkade ha lättast att på olika sätt anamma en mer främlingsfientlig retorik. Det inlägget, och debatten som följde, kan du läsa här.

Min huvudförklaring var att det som i det vardagliga politiska samtalet går under epitetet ”individualism” allt som oftast egentligen varken är mer eller mindre än ett utpräglat medelklassperspektiv. Den debatten tänkte jag inte föra här. Men om det är så, om jag nu har rätt i detta antagande – finns det då inte utrymme för någon verklig individualism? Att få vara unik, gå sin egen väg, leva sitt liv efter sina egna stämningars längtan utan att styras av varken arv eller miljö? Finns det inte en berättigad vilja att inte behöva vara som alla andra, och går inte denna berättigade vilja att uttrycka som ett politiskt projekt?

Jag tror det. Och jag tror paradoxalt nog också att det är på den vänstra planhalvan denna vilja som allra tydligast artikulerats. Lägg märke till att denna individualism inte handlar om att förneka kollektiva strukturer, utan att om ge människorna de verkliga redskapen att leva sina egna liv. Och däremellan är en himmelsvid skillnad.

För precis som på fotbollsplanen handlar verklig individualism nämligen alltid också om ett samspel. Vare sig vi gillar det eller inte är vi de facto delar av ett större kollektiv. En verklig individualism sätter inte upp motsatsen mellan individ och samhälle, utan syftar till att öka människans (individens) handlingsutrymme inom samhället. Och en verklig individualism ägnar också tanken åt alla människors frigörelse, inte bara någras.

På det sättet liknar en verklig individualism vad jag skulle kalla socialism, åtminstone en demokratisk sådan. Och kanske är det som jag tror det var Oscar Wilde uttryckte det. Socialismen är den sanna individualismen. Även om det säkert sticker i ögonen på en och annan nyliberal.

Sven-Herman Wallin från Djursholm tycker att Sverige börjar likna en bananrepublik

Sitter och bläddrar i Svenska dagbladet. På insändarsidan hittar jag ett inlägg som av någon anledning fångar mitt intresse. Det är en Sven-Herman Wallin som är ilsken på den svenska kronkursen. Som avslutning drämmer han till; ”Själv tycker jag att Sverige börjar likna bananrebublik.”

Och jag börjar fundera. Vem är denna Sven-Herman? Vad gör han, hur bor han, vilka erfarenheter bär han på? Vad är det han är ilsken över? Egentligen? Eller var det där men bananrepubliken bara en retorisk rallarsving, något han hävde ur sig, en sorts ”tack för mig” eller ”för övrigt anser jag att Karthago bör förstöras”?

Vem vet? Men jag hoppas verkligen han har det bra, Sven-Herman. Njuter av våren. Lite stolt kan glädjas över att han just idag blev publicerad i morgonbladet. Kanske tar han en slurk kaffe till. Och tänker att den faktiskt är riktigt vacker, såhär om våren, vår lilla bananrepublik.

Alla i Stockholm är Hammarbyare

Nu är det bevisat. För som alla som varit ute och rest mycket vet – Lonely planet ljuger inte. Och i den nya storstadsguiden står det svart på vitt. Alla vi som bor i Stockholm håller på Bajen.

Så är det. ”Nuff said”, som en stor tänkare uttryckte saken.

Sambandet mellan individualism och rasism

Varför är det partier med individualism högt upp på den ideologiska dagordningen som verkar ha lättast att börja fiska i främlingsfientliga vatten? Tänker närmast på folkpartiet, men minns även moderaterna och valstugereportaget från förra valrörelsen. Kan det vara så att det finns ett samband mellan en individualistisk samhällssyn och den form av korrupt kollektivism som rasism och främlingsfientlighet står för?

I sin klassiker ”Den politiska människan” från 1959 resonerar Berkelysociologen Seymor M Lipset långt och ingående om relationen mellan medelklassen och extremismen. Tesen, som inte är Lipsets egen, är att just medelklassen som trängd mellan storkapital å den ena och en stark arbetarrörelse å den andra sidan är extra mottaglig för dylika populistiska tankar. Han exemplifierar bland annat med utvecklingen i Tyskland på 30-talet.

Detta ger ett annat perspektiv än det vanliga; att rasism och främlingsfientlighet är något som gror främst bland outbildade arbetare. Och det förklarar också varför det tycks vara partier på högerkanten som oftast rör sig i den riktningen. För det som högern kallar ”individualism” är ofta inget annat än ett (knappt) förtäckt medelklassperspektiv. ”Individen” är man med hyfsad utbildning och inkomst. Och det är ”individen” som kan uppröras över lata invandrare som bara lever på bidrag, och över ett samhälle där den egna privilegierade situationen så sakteliga eroderar.

Varken moderaterna eller folkpartiet är främlingsfientliga partier. Men det finns all anledning att vara vaksam på den fortsatta utvecklingen. Sverige kan lätt bli ett oerhört mycket kallare samhälle. Och det kan gå väldigt, väldigt fort.

Därför vinner (s) valet

När försommarsolen strålar in genom fönstret finns det anledning att fundera lite över framtiden. Och det ser ljust ut, även politiskt. Just nu kan jag se sju saker som pekar på att det blir en socialdemokratisk seger i höstens val;

1. Socialdemokraterna i allmänhet och Göran Persson i synnerhet är mer på gång än på länge. Gårdagens debatt var ett exempel på det; det riktigt glöder av kampvilja och ärligt engagemang i statsministerns ögon.
2. Äntligen börjar miljöfrågorna komma upp som en stor framtidsfråga. Återigen är det främst Göran Persson som visar vägen. Jag tror att detta kan bli valets stora politiska bubblare. Och högeralliansen står alldeles svarslös.
3. Reinfeldts största trumfkort var att han stod för något nytt. När veckorna och månaderna går känns högeralliansen allt tröttare. Trycket från inte minst media att faktiskt leverera något nytt är stort, och hittills har man inte lyckats motsvara förväntningarna. Inget talar för att det ska gå bättre framöver.
4. Valrörelsen kommer att handla mer om politik än om person. Intensiv smutskastning och mängder av affärer har inte tillräckligt påverkat opinionen. Gårdagens partiledardebatt var ett tydligt tecken i tiden. Och när det kommer till politiken vinner (s) med hästlängder.
5. Svensk ekonomi går som på räls, vilket ytterligare försvårar möjligheten för högeralliansen att vinna valet på rent missnöje. Och då hamnar politiken eller vad de olika partierna faktiskt vill med framtiden i centrum, vilket alltså gynnar (s).
6. Reinfeltds ”flip-flop” taktik har nått vägs ände. Ett tag kunde han ogenerat backa på varje förslag som väckte debatt och hävda att det visade på ödmjukhet och lyssnande. Men om han fortsätter på den vägen kommer väljarna att börja fundera på om han verkligen är redo att redan nu axla regeringsmakten.
7. Ett spännande läge med oviss utgångspunkt borgar för ett högt valdeltagande. Vilket alltid gynnar den vänstra planhalvan.

Det är åtminstone min analys. Nu ska jag ut och möta väljarna på ett soligt Hässelby Strands torg. Väl mött där ute.

Partiledardebatten; hundpsykologer eller framgångsrik exportindustri?

Det var en riktigt bra debatt mellan Göran Persson och Fredrik Reinfeldt. Både tevemässigt och politiskt. Själv tyckte jag det mest belysande var när de två partiledarna skulle förklara var de nya jobben kommer. Moderatbasen pratade om sänkta arbetsgivareavgifter i tjänstesektorn, Göran Persson om hur en framgångsrik exportindustri alltjämt utgör basen för det svenska välståndet.

Själv delar jag Göran Persson syn. Vi kan inte försörja oss enbart på att klippa varandras hår. På något sätt måste pengar komma in i landet också. Det blir också lite lustigt när Person påtalar att hundpsykologer kommer få sänkta arbetsgivareavgifter med de moderata förslagen, medan majoriteten av alla småföretagare (exempelvis i exportindustrin) tvärtom kommer att få höjda avgifter. Den moderata politiken känns både kortsiktig och ogenomtänkt.

Självklart kommer allt fler att jobba i framtidens tjänstesektor. Det är bra, och något vi ska bejaka. Men viktigast för landets alla tjänsteföretag är inte sänkta arbetsgivareavgifter, utan att det finns någon som har råd att efterfråga deras tjänster. Denna grundläggande ekonomiska sanning försöker högeralliansen gärna tänka bort. Men dagens partiledardebatt gjorde förhoppningsvis något för att de inte ska få lika lätt med det i framtiden.

Så nu är det sossarnas fel att (fp) blivit främlingsfientliga?

Att skylla ifrån sig i all ära. Men ibland går det över gränsen. Som när en folkpartistisk student från Linköping förklarar (försvarar) det egna partiets omsvängning i synen på invandrare och invandring med att det är "sossarnas fel". Grundtanken är att socialdemokratin är kollektivistisk och kollektivism föder rasism och … ja, ni vet. Det blir liksom inte smartare för att det upprepas i oändlighet.

Jag skulle nu inte kalla (fp) för främlingsfientligt. Däremot visar gårdagens Dokument inifrån att partiet är villigt att utnyttja vilka krafter som helst i syftet att nå "det högre målet", en borgerlig regering. Eller – för att tala med samma språk som i reportaget – att "spela invandrarkortet".

Och då blir referenserna till Holland och Danmark intressanta. Vad händer när ett liberalt parti börjar vandra den vägen? Om samma sak ska hända med de svenska liberalerna är upp till folkpartiet. Om de nu är intresserade av att göra det valet. Annars är ju ett alternativ att skylla på sossarna. För hur var det där med det egna ansvaret? Det kanske inte gäller för folkpartistiska politiker.

Herregud vad mycket skräp!

Tillbringande denna strålande lördagsförmiddag med att plocka skräp. Utrustad med en träpinne med en spik i ena ändan, ett par tunna kirurghandskar och en svart sopsäck gav jag mig tillsammans med några partivänner ut på Hässelbys parkvägar. Och ärligt talat. Frågan om människor hinner med något annat än att slänga glasspapper och tomma cigarettpaket omkring sig dyker osökt upp i huvudet.

Vissa grejer ser man ju direkt. Som stora plastsäckar, cykelhjul, klädesplagg. Annat måste man nästan titta efter för att upptäcka. Små plastfragment, delar av en plastficka, trasiga tomburkar.

För några år sedan när jag gjorde samma sak hittade jag en säng ute i skogen. En madrass, några söndriga porrtidningar, lite blandade prylar. Idag gjorde jag ingen sådan upptäckt. Utan konstaterade bara vilken oerhört mängd skräp människor uppenbarligen tycker det är helt okej att kasta omkring sig.

Och jag vet inte vad jag ska tycka. Men nästa gång du står där med glasspappret i handen kan du väl åtminstone fundera över att gå några meter till närmsta papperskorg. För ärligt talat. Hur kul är det att ha en massa människor med plastsäckar och kirurghandskar springandes på gatorna?

Jag glömde min egen födelsedag

Jag glömde. Hade förmodligen alldeles för mycket att göra. Tänkte på annat. Ni vet. Tusen ursäkter. Men ändå. Att glömma sin egen födelsedag.

För så här är det. Igår fyllde min blogg ett år. Och det började så här. Sedan dess har mycket vatten runnit under kvarnarna. Men jag håller fortfarande på, och tycker egentligen att det är ännu roligare nu än när jag började.

År ett – avklarat. Nu börjar år två. Ja, eller egentligen igår då.

Stockholmsderby, även i politiken

Igår vann Hammarby över AIK på Söderstadion. I höst blir det socialdemokrater mot moderater i valet till kommun och landsting. Varken allsvenskan eller den politiska maktkampen är på långa vägar avgjord. Men jag tänkte passa på tillfället att framöver lyfta några politiska bubblare som jag tror kan bidra till att förändra valutgången.

En sådan är frågan om närakuterna. Den moderna storstadsmänniskan har andra behov än tidigare. Detta gäller även i kontakten med sjukvården. Alla kan inte anpassa sig till stela besökstider och långa telefonköer. Därför har vänstermajoriteten i Stockholms läns landsting lagt stor kraft på att bygga ut närakuterna; alltså ett jouröppet mellanting mellan de stora akutsjukhusen och de lokala vårdcentralerna.

Detta säger högeralliansen i landstinget nej till. De vill hålla fast vid husläkarsystemet för alla. Av prestigeskäl, säkert, men också för att man sitter fast i gammalt systemtänkande som rimmar väldigt illa med den egna förnyelseretoriken.

Än så länge tror jag att få stockholmare känner till detta. Men om detta bryter igenom mediebruset tror jag att det kan bli en riktig valvinnare för (s). Inte minst i de områden där högern hotar med att lägga ner närakuter om de vinner valet.

Om det vackra med fotboll

Jag måste erkänna. Är ingen sådan där som varit fotbollsfanatiker sedan innan han lärde sig gå. Lärde mig inte vråla hejarklacksramsor innan jag lärde mig prata. Men efter en sådan här kväll…

Har precis kommit hem efter att ha sett Hammarby besegra AIK med 2-0 i ett alldeles lysande Stockholmsderby (jo, jag vet att det är konstigt men man säger faktiskt så fast ett av lagen är från Solna.) Bajen är numera inte bara bäst i stan, utan leder också allsvenskan. Och jag är hes. Men lycklig. Och tycker att det finns något alldeles, alldeles speciellt med fotboll.

Vuxna män som jagar efter en boll. Visst. Men när solen går ner över söderstadion och allsången stiger mot himlen … Egentligen tycker jag illa om pretentiösa intellektuella som försöker ha någon form av poetisk relation till sporten. Låt fotboll vara fotboll. Men nog tusan är det vackert. Och nog tusan finns det något speciellt med att tillsammans med tusentals andra få heja fram sitt lag till seger. Och handen på hjärtat. Nog tusan blir det liksom extra vackert när det är just Gnaget som åker på däng.

Inget nytt i svensk politik

Sams igår, oense igen idag. Högeralliansen förnekar sig inte. När valet ska vinnas blir det där med själva politiken liksom sekundärt. Man vill både vara eniga och behålla den egna politiska särarten, äta kakan och ha den kvar.

Nu ska jag inte profetera. Men jag skulle kunna berätta hur borgarna gjorde i Stockholms läns landsting under förra mandatperioden när de faktiskt fick makten. Eftersom de inte kunde komma överrens så löste det problemen galant. Alla partier fick vad de ville, och så lånade man pengarna och sköt problemen framför sig.

Och det är möjligt att det inte blir så om borgarna vinner valet i riket i höst. Visst. Men ärligt talat. Varför chansa?

PS; känner mig oerhört laddad inför kvällens derby, för övrigt. Den grönvita halsduken är på, humöret är på topp och Kvarnen väntar. Nu tar vi dem! DS

Sossebloggare första maj-talar

Inför ett sextiotal tappra på ett vindpinat Vällingby torg höll eder bloggare igår sitt traditionella första maj-tal. Talet var upplagt ungefär som följer;

• jag inledde med att ställa frågan om vad det egentligen är vi demonstrerar emot? Efter 70 år vid makten, borde vi sossar inte vara nöjda då?
• sedan berättade jag om när jag själv valde att ta steget in i socialdemokratin. Om kombinationen av stolthet (över att Sverige trots allt är ett på många sätt fantastiskt land) och ilska (över att det fortfarande finns så många orättvisor kvar.) Därefter beskrev jag arbetarrörelsen som en cykel – om man inte rör sig framåt faller man osvikligt omkull.
• därefter gick jag in på att prata om de mål som dagens första maj tåg pekade ut för den fortsatta cykelfärden. Jag pratade om globaliseringen, otryggheten och arbetslösheten, men också om vilka möjligheter vi har att möta den offensivt. Jag raljerade över de ”direktörer” vars ständiga visa är att de själva måste få det bättre, medan löntagarna/ungdomarna eller vilka det vara månde måste få det sämre för att utvecklingen ska skjuta fart (här underströk en kraftig vindpust mina argument vilket faktiskt renderade några spontana applåder och en hel del skratt.)
• efter den passagen fortsatte jag med att prata om viljan till modernisering; miljömedvetenhet, utbildning, att Sverige ska ligga i framkant.
• och avslutningsvis anknöt jag till cykel-bilden, till stoltheten över vad de som kom före oss faktiskt åstadkommit, ilskan som skulle driva oss att bygga en bättre värld åt dem som kommer efter.
• och till slut så sjöng vi gemensamt Internationalen.

Tidigare på mötet höll några andra politiska Hässelby-Vällingbyprofiler (s) också lysande appeller; nämligen riksdagsledamöterna Kaj Nordquist och Joe Frans samt stadsdelsnämndens ordförande Berit Kruse. En bra dag som sedan fortsatte inne i stan med Göran Perssons brandtal på Norra latin som någon sorts höjdpunkt.

Tog en hiskelig massa bilder också. Exempel på dem kommer när jag fått ordning på min kamera…

Högeralliansen: det måste straffa sig att vara arbetslös

”När det knappt lönar sig att arbeta eller att anstränga sig mer minskar arbetsutbudet medan frånvaron stiger … Det är begripligt att den som genom höga skatter och minskade avdrag och bidrag inte får mer än en bråkdel kvar av extraförtjänsten lika gärna väljer bort den.”

Högeralliansen förklarar den svenska arbetslösheten (motion till riksdagen 2005/06:-m924, sidan 13-14). Folk går arbetslösa för att de ”väljer” att göra det, eftersom det inte lönar sig att ”anstränga sig” lite extra. Lösningen är lika enkel som självklar; det måste straffa sig (mer) att vara arbetslös.

Själv tror jag tvärtom. Anledningen att folk går arbetslösa är att det finns för få jobb. Att försämra i sjukförsäkring och a-kassa hjälper ingenting. Svensk politik klarnar, så sakta.

Läs själv i motionen här.