Alliansen i stadshuset skruvar nu åt tumskruvarna på Stockholms socialbidragstagare genom att exempelvis ta bort kostnaden för ett SL-kort ur normen (se DN här). Dessutom ska det bli svårare att får ersättning för akut tandvård och en hoper andra försämringar som faktiskt känns mest jävliga. Många har uppmärksammat detta, tex Alliansfritt Sverige.
Och visst känns det sjukt att vi lever i ett land där 200 personer får skattesänkningar på minst en miljon kronor var, årligen, samtidigt som de som har det allra tuffast inte längre ska kunna få åka tunnelbana. Men så slår det mig: lovade inte moderaterna å andra sidan också att alla arbetslösa skulle få jobb inom högst fem dagar? Och det skulle väl i sådana fall kunna uppväga en del av de försämringar som nu drabbar de med minst marginaler?
Nä visst nej. Det var ju en lögn. Tänkte inte på det.
Andra bloggar om: politik, stockholm, socialbidrag, moderaterna, rättvisa och annat intressant
söndag, september 30, 2007
Hur kan man försvara Mats Odell?
Begåvade borgare inser att det är ett problem för den egna saken om ideologiskt viktiga frågor som försäljningen av statliga företag överlåts åt klåpare att hantera. Det är därför med viss förvåning jag ser att bloggare som Björn (på Bloggen Bent) och kommunpolitikern (c) Per Ankersjö helt okritisk upprepar det pinsamma försvarstal för utförsäljningsminister Mats Odell som Elisabeth Thand Ringqvist, anställd av regeringen som politiskt sakkunnig i Maud Olofssons stab, levererar på sin och kollegornas blogg.
Försvarstalet går alltså ut på att eftersom även en socialdemokratisk regering gjort affärer med Carnegie (innan de missförhållanden som nu är kända hade uppdagats) så har socialdemokratin ingen rätt att kritisera att regeringen fortsätter göra affärer* med Carnegie (efter att de missföhållanden som nu är kända har uppdagats). Och det är ju som alla förstår ett resonemang som är så dumt så att klockorna stannar.
Nu är Ringqvist före detta kanslichef för centerpartiet i riksdagen, och både Björn och Ankersjö är centerpartister, så utan tvekan finns det en dröser gammal lojalitet med i spelet. Att anställda på regeringskansliet vill försvara borgerliga ministrar kan man kanske också hysa en viss förståelse för. Men vi får verkligen hoppas att det inte är med lika stort lättsinne som resten av borgerligheten hanterar frågan.
För jag kan visserligen tycka att det är lite kul med en utförsäljningsminister som gör att motståndet mot privatiseringar når rekordnivåer. Men det finns naturligtvis en mycket allvarlig klangbotten här också. Det handlar ju om hur vi förvaltar medborgarnas gemensamma egendom.
För ska det ändå säljas ut, tycker jag även som socialdemokrat, då ska det åtminstone göras på ett bra sätt. Och då är helt enkelt inte Mats Odell den kille som borde få hålla i taktpinnen. Läs mer om affären i DN. Vänsterpartiet har också krävt ministerns avgång, om det kan du läsa i exempelvis DN eller Dagen.
*) och dessutom är några av regeringens tyngsta medarbetare direkt berörda av det som skett, då inte färre än två av Mats Odells tre statssekreterare har en bakgrund i firman. Vilket kan tyckas vara lite av ett problem i sammanhanget.
Lästips: Peter Hultqvist skriver i ett mycket bra inlägg om gåtan Mats Odell. Andra bloggar om: Mats Odell, carnegie, utförsäljningar, bloggen bent, per ankersjö, regeringen, politik och annat intressant
Försvarstalet går alltså ut på att eftersom även en socialdemokratisk regering gjort affärer med Carnegie (innan de missförhållanden som nu är kända hade uppdagats) så har socialdemokratin ingen rätt att kritisera att regeringen fortsätter göra affärer* med Carnegie (efter att de missföhållanden som nu är kända har uppdagats). Och det är ju som alla förstår ett resonemang som är så dumt så att klockorna stannar.
Nu är Ringqvist före detta kanslichef för centerpartiet i riksdagen, och både Björn och Ankersjö är centerpartister, så utan tvekan finns det en dröser gammal lojalitet med i spelet. Att anställda på regeringskansliet vill försvara borgerliga ministrar kan man kanske också hysa en viss förståelse för. Men vi får verkligen hoppas att det inte är med lika stort lättsinne som resten av borgerligheten hanterar frågan.
För jag kan visserligen tycka att det är lite kul med en utförsäljningsminister som gör att motståndet mot privatiseringar når rekordnivåer. Men det finns naturligtvis en mycket allvarlig klangbotten här också. Det handlar ju om hur vi förvaltar medborgarnas gemensamma egendom.
För ska det ändå säljas ut, tycker jag även som socialdemokrat, då ska det åtminstone göras på ett bra sätt. Och då är helt enkelt inte Mats Odell den kille som borde få hålla i taktpinnen. Läs mer om affären i DN. Vänsterpartiet har också krävt ministerns avgång, om det kan du läsa i exempelvis DN eller Dagen.
*) och dessutom är några av regeringens tyngsta medarbetare direkt berörda av det som skett, då inte färre än två av Mats Odells tre statssekreterare har en bakgrund i firman. Vilket kan tyckas vara lite av ett problem i sammanhanget.
Lästips: Peter Hultqvist skriver i ett mycket bra inlägg om gåtan Mats Odell. Andra bloggar om: Mats Odell, carnegie, utförsäljningar, bloggen bent, per ankersjö, regeringen, politik och annat intressant
lördag, september 29, 2007
Låt oss spela ut OS-kortet!
Det finns många anledningar att kritisera OS i Kina. Tibet, mänskliga rättigheter, demokrati är bara några av dem. Kravet på en bojkott har därför rest till och från. Svaret på detta har så gott som alltid varit att en bojkott skulle motverka sitt eget syfte, och att det är bättre använda idrottsfesten som en möjlighet att ytterligare sätta fokus på landet. I detta resonemang ligger också ett antagande att viljan att visa upp en ren fasad inför hela världen kommer att göra den kinsesiska regimen mer villig att ta tag tag i de inhemska demokratiprioblemen, och att OS-processen alltså i sig kommer att bidra till en bättre värld. Det börjar bli läge att pröva det antagandet.
Läget i militärdiktautren Burma blir värre för var dag. Vi läser i tidningarna om matleveranser som stoppas av juntan, dödsskjutna på gatorna, mer eller mindre lyckade försök att strypa informationen. Stödet runt om i världen för de protesterande munkarna är också massivt, bara i Stockholm demonstrerade 2000 rödklädda svenskar igår kväll på medborgarplatsen och på Facebook har protestgruppen nått smått ofattbara 70 000 medlemmar.
Problemet är att de globala protesterna inte har gjort att en enig omvärld ställer upp och tvingar militärjuntan att backa. Den viktigaste aktören i regionen, supermakten Kina, fortsätter hålla generalerna bakom ryggen. Och det är därför exempelvis Desmond Tutu under ett bejublat anförande nere på biblioteksmässan lyfte fram frågan om en OS-bojkott, för att sätta press på just Kina (jag skrev också om det här).
Till detta säger SOK föga överraskande nej. Med argument som visar att de inte har förstått läget. För när kommitéens ordförande Stefan Linderberg säger att "[o]m världen vänder Kina ryggen, varför skulle landet då anstränga sig", då måste man naturligtvis ställa sig motfrågan; "om världen uppenbarligen struntar i hur Kina beter sig, varför ska då landet anstränga sig"?
Jag hoppas att ett hot om OS-bojkott aldrig ska behöva verkställas. Jag hoppas att entusiasterna har rätt, att idrottsfesten istället kan bli ett redskap för att snabba på demokratiprocessen i detta jätteland. Men vi måste pröva denna vilja. För det burmesiska folkets skull är det nu läge att spela OS-kortet.
Andra som skriver bra om detta är Erik Pelling, Åsa Kullgren, Robin Enander. En av de bästa bloggarna vad gäller situationen i Burma i stort är Eva Rundkvist med Kärringen mot strömmen; hon har skrivt läsvärt exempelvis här och här. Några som kämpat länge för demokratin i Burma är det socialdemokratiska studentföbundet, information om deras Burmakommitée hittar du här.
Vad gäller Kina i stort skrev jag också en text om detta för ett tag sedan, "Den nyliberala diktaturen". Kanske också kan bidra med något, vad vet jag...
Andra bloggar om: burma, kina, os, demokrati, utrikespolitik, och annat intressant
Läget i militärdiktautren Burma blir värre för var dag. Vi läser i tidningarna om matleveranser som stoppas av juntan, dödsskjutna på gatorna, mer eller mindre lyckade försök att strypa informationen. Stödet runt om i världen för de protesterande munkarna är också massivt, bara i Stockholm demonstrerade 2000 rödklädda svenskar igår kväll på medborgarplatsen och på Facebook har protestgruppen nått smått ofattbara 70 000 medlemmar.
Problemet är att de globala protesterna inte har gjort att en enig omvärld ställer upp och tvingar militärjuntan att backa. Den viktigaste aktören i regionen, supermakten Kina, fortsätter hålla generalerna bakom ryggen. Och det är därför exempelvis Desmond Tutu under ett bejublat anförande nere på biblioteksmässan lyfte fram frågan om en OS-bojkott, för att sätta press på just Kina (jag skrev också om det här).
Till detta säger SOK föga överraskande nej. Med argument som visar att de inte har förstått läget. För när kommitéens ordförande Stefan Linderberg säger att "[o]m världen vänder Kina ryggen, varför skulle landet då anstränga sig", då måste man naturligtvis ställa sig motfrågan; "om världen uppenbarligen struntar i hur Kina beter sig, varför ska då landet anstränga sig"?
Jag hoppas att ett hot om OS-bojkott aldrig ska behöva verkställas. Jag hoppas att entusiasterna har rätt, att idrottsfesten istället kan bli ett redskap för att snabba på demokratiprocessen i detta jätteland. Men vi måste pröva denna vilja. För det burmesiska folkets skull är det nu läge att spela OS-kortet.
Andra som skriver bra om detta är Erik Pelling, Åsa Kullgren, Robin Enander. En av de bästa bloggarna vad gäller situationen i Burma i stort är Eva Rundkvist med Kärringen mot strömmen; hon har skrivt läsvärt exempelvis här och här. Några som kämpat länge för demokratin i Burma är det socialdemokratiska studentföbundet, information om deras Burmakommitée hittar du här.
Vad gäller Kina i stort skrev jag också en text om detta för ett tag sedan, "Den nyliberala diktaturen". Kanske också kan bidra med något, vad vet jag...
Andra bloggar om: burma, kina, os, demokrati, utrikespolitik, och annat intressant
fredag, september 28, 2007
Jag bär rött hemma i lägenheten, istället
Det känns faktiskt förjäkligt att inte kunna vara där, men en febrig dotter gör att jag får tillbringa hela eftermiddagen och kvällen hemma i lägenheten istället för att vara med och manifestera mitt stöd för det Burmesiska folket. Men jag kommer att vara med er i tanken. Och så lovar jag att bära rött här hemma i lägenheten istället.
Alla ni som inte har något att skylla på ska naturligtvis bege er ut på gatorna. Exempelvis till medborgarplatsen klockan 17.00. Och så får ni se till att ropa så högt att det hörs, om än inte hela vägen till Rangoon så åtminstone till Peking.
Andra bloggar om: politik, burma, protester, demokrati, rött och annat intressant
Alla ni som inte har något att skylla på ska naturligtvis bege er ut på gatorna. Exempelvis till medborgarplatsen klockan 17.00. Och så får ni se till att ropa så högt att det hörs, om än inte hela vägen till Rangoon så åtminstone till Peking.
Andra bloggar om: politik, burma, protester, demokrati, rött och annat intressant
Björklund kallar folkpartistisk HBT-linje för trams
Fokpartiet fattade på sitt landsmöte ett beslut om att heterosexualiteten inte längre skulle betraktas som norm. Detta avfärdar den egna partiledaren Jan Björklund nu som "trams". Det kan man läsa i en intervju i Dagen.
Jag har tidigare skrivit att jag betraktar Jan Björklund som en närmast konservativ politiker (se här). Vi kan se det i kravställandet, tilltron till auktoritet och fasta normer, men också i viljan att på intet sätt ta upp tävlingen med Maud Olofsson om de högerliberala ytterkantsväljarna. Att Björklund är den kanske enda på den borgerliga kanten som pratat om behovet av ett starkt försvar för att skydda oss mot ryssen understryker också detta.
En fråga som jag därför har lekt lite med på min kammare är hur denne utpräglat konservative politiker ska hantera de mer kulturradikala strömningarna gällande exempelvis jämställdhet och HBT-frågor som han ändå har inom det egna partiet. Och nu vet vi svaret; genom att tona ner och kalla för trams.
Hade en socialdemokratisk partiordförande recenserat den egna partikongressen på samma sätt så hade det lett till gatlopp både internt och i media. Vi får väl se om samma sak gäller en folkpartist...
Andra bloggar om: Jan Björklund, folkpartiet, politik, hbt, heterosexualitet, normer, partidemokrati och annat intressant
Jag har tidigare skrivit att jag betraktar Jan Björklund som en närmast konservativ politiker (se här). Vi kan se det i kravställandet, tilltron till auktoritet och fasta normer, men också i viljan att på intet sätt ta upp tävlingen med Maud Olofsson om de högerliberala ytterkantsväljarna. Att Björklund är den kanske enda på den borgerliga kanten som pratat om behovet av ett starkt försvar för att skydda oss mot ryssen understryker också detta.
En fråga som jag därför har lekt lite med på min kammare är hur denne utpräglat konservative politiker ska hantera de mer kulturradikala strömningarna gällande exempelvis jämställdhet och HBT-frågor som han ändå har inom det egna partiet. Och nu vet vi svaret; genom att tona ner och kalla för trams.
Hade en socialdemokratisk partiordförande recenserat den egna partikongressen på samma sätt så hade det lett till gatlopp både internt och i media. Vi får väl se om samma sak gäller en folkpartist...
Andra bloggar om: Jan Björklund, folkpartiet, politik, hbt, heterosexualitet, normer, partidemokrati och annat intressant
Onödig attack på Ung Vänster i Burmafrågan
Det var några få ögonblick som det verkade som om vi alla kunde vara eniga runt frågan om Burma. Sedan skrev en kille på Ung vänster* ett blogginlägg där han hävdade att militärjuntan sitter där den sitter på grund av stöd från väst, och då gick herrar Ingerö och Malm igång som på beställning: vänstern hatar väst och stödjer diktaturer.
Och låt mig säga så här; Ung Vänster-analysen suger. Att lyfta fram EU:s "skuld" till vad som händer utan att nämna den stormakt som verkligen är boven i dramat Kina är inte direkt superbegåvat. Det framstår minst sagt som märkligt när vi faktiskt ser Bush fördöma generalerna, samtidigt som Peking håller emot.
Men kan man utifrån detta dra slutsatsen att Ung Vänster försvarar diktaturen i Burma? Nej, det kan man inte. Lika lite som man kan anklaga mig för att försvara juntan trots att jag också lägger ett stort ansvar på Kina (inte minst för att frågan ska kunna få en lösning). Att på detta sätt av partipolitiska skäl försöka misstänkgöra personer som faktiskt tar ställning för munkarna och visar på engagemang är därför både onödligt och trist. Och det splittrar bilden av en opinion som jag menar är så gott som enhällig; generalerna i Burma ska fördömas.
Burmafrågan ställer en hel del fördomar på kant. För allt är inte västs fel, och vänstern kramar inte alltid diktaturer. Därför borde vi åtminstone idag kunna klä oss i rött gemensamt, utan onödiga misstänkliggöranden. De kan vi väl istället ägna resten av året åt.
PS: För övrigt så kan och bör man verkligen diskutera om väst verkligen gjort tillräckligt för att stödja demokratirörelsen i Burma. Och med tanke på att våra möjligheter att påverka vårt eget beteende är betydligt större än att exempelvis få generalerna i Rangoon att plötsligt bli goda demokrater så är det en intressant och viktig diskussion. Som borde kunna få föras, utan att bli utsatt för anklagelser om att "hata väst" och "försvara generalerna". DS
*) och killen heter fö Thaher Pelaseyed och är andra vice ordförande för Ung Vänster. Bara så att ni vet.
UPPDATERING OCH FÖRTYDLIGANDE: Slog mig att ett förtydligande kanske vore på sin plats om de två inlägg jag länkar till ovan. Johan Ingerös inlägg är av betydligt högre kvalitet och dessutom en smula mer balanserat än riksdagsledmot Fredrik Malms. Malm skriver rakt av att "Jag noterar att Ung vänster anser att juntan är oskylig. Det är tydligen vi i västvärlden som är ansvariga." Något som ju måste betraktas som en ren lögn. Ingerö är bara allmänt anti-vänster. Tyckte att det var på sin plats att påpeka. Rätt ska ju ändå vara rätt. SLUT PÅ UPPDATERING OCH FÖRTYDLIGANDE.
Andra bloggar om: burma, kina, ung vänster, Johan Ingerö, Fredrik Malm. demokrati, utrikespolitik och annat intressant
Och låt mig säga så här; Ung Vänster-analysen suger. Att lyfta fram EU:s "skuld" till vad som händer utan att nämna den stormakt som verkligen är boven i dramat Kina är inte direkt superbegåvat. Det framstår minst sagt som märkligt när vi faktiskt ser Bush fördöma generalerna, samtidigt som Peking håller emot.
Men kan man utifrån detta dra slutsatsen att Ung Vänster försvarar diktaturen i Burma? Nej, det kan man inte. Lika lite som man kan anklaga mig för att försvara juntan trots att jag också lägger ett stort ansvar på Kina (inte minst för att frågan ska kunna få en lösning). Att på detta sätt av partipolitiska skäl försöka misstänkgöra personer som faktiskt tar ställning för munkarna och visar på engagemang är därför både onödligt och trist. Och det splittrar bilden av en opinion som jag menar är så gott som enhällig; generalerna i Burma ska fördömas.
Burmafrågan ställer en hel del fördomar på kant. För allt är inte västs fel, och vänstern kramar inte alltid diktaturer. Därför borde vi åtminstone idag kunna klä oss i rött gemensamt, utan onödiga misstänkliggöranden. De kan vi väl istället ägna resten av året åt.
PS: För övrigt så kan och bör man verkligen diskutera om väst verkligen gjort tillräckligt för att stödja demokratirörelsen i Burma. Och med tanke på att våra möjligheter att påverka vårt eget beteende är betydligt större än att exempelvis få generalerna i Rangoon att plötsligt bli goda demokrater så är det en intressant och viktig diskussion. Som borde kunna få föras, utan att bli utsatt för anklagelser om att "hata väst" och "försvara generalerna". DS
*) och killen heter fö Thaher Pelaseyed och är andra vice ordförande för Ung Vänster. Bara så att ni vet.
UPPDATERING OCH FÖRTYDLIGANDE: Slog mig att ett förtydligande kanske vore på sin plats om de två inlägg jag länkar till ovan. Johan Ingerös inlägg är av betydligt högre kvalitet och dessutom en smula mer balanserat än riksdagsledmot Fredrik Malms. Malm skriver rakt av att "Jag noterar att Ung vänster anser att juntan är oskylig. Det är tydligen vi i västvärlden som är ansvariga." Något som ju måste betraktas som en ren lögn. Ingerö är bara allmänt anti-vänster. Tyckte att det var på sin plats att påpeka. Rätt ska ju ändå vara rätt. SLUT PÅ UPPDATERING OCH FÖRTYDLIGANDE.
Andra bloggar om: burma, kina, ung vänster, Johan Ingerö, Fredrik Malm. demokrati, utrikespolitik och annat intressant
Underkänt för regeringens budget
Att Aftonblandets nätläsare gav högerregeringens budget katastrofbetyget 1,7 på em femgradig skala är en sak. Men nu visar Synvates (tidigare kända som Temo) septembermätning att stämningsläget delas av folket i stort. Alla borgerliga partier utom folkpartiet backar i opinionen, och för (kd) ser det så illa ut att de nu ligger under fyraprocentsspärren. Samtidig som oppositionen skördar stora framgångar, med exempelvis ett stöd för (s) på hela 44,6 procent (läs mer i DN eller SvD).
Och jag tror det blir svårt att bortförklara de här siffrorna med att folk inte förstår vad det är regeringen pysslar med. Jag tror folk förstår mycket väl, men de gillar inte. Återigen får regeringen alltså betala priset för valstrategin som gick ut på att försöka framstå som så vänster (eller åtminstone mitten) som möjligt; när det nu handlar om konkreta åtgärder och inte bara fina ord så ser väljarna vad som finns bakom retoriken och som sagt, de är inte imponerade.
Att (kd) efter att ha fått igenom både vårdnadsbidrag och fastighetsskatt (nåväl, åtminstone delvis) straffas på detta sätt av opinionen är också värt att uppmärksamma. Med tanke på alla presskonferenser en leende Göran Hägglund fått stå med på på sistone tycker man att det borde ha gett åtminstone någon utdelning. Istället fortsätter kräftgången, och ingen i den kristdemokratiska riksdagsgruppen kan idag känna sig säker på att få behålla jobbet efter 2010.
Sedan är det lite extra kul att centerpartiets ökenvandring i Stureplansland fortsatt inte ger något annat än minus i opinionen. Det fanns kanske bara så många högerliberaler där ute, och när nyhetens behag över Maud Olofssons framtoning lagt sig så finns det helt enkelt inte något kvar att gilla.
Men det är egentligen inte det stora i dessa opinionssiffror. Det stora är att regeringen i och med sin höstbudget för första gången fick möjligheten att verkligen presentera ett helhetsgrepp om politiken. De fick den möjligheten i strålande ekonomiska tider. Och jag skulle faktiskt vilja hävda att de också tog den; det var en politiskt tydlig budget som levererades.
Nu kommer svenskarnas betyg. De gillar inte vad de ser. Det är den stora lärdomen av Synoves septembermätning.
Andra bloggar om: politik, opinion, regeringen, alliansen, socialdemokrati, val 2010, budgeten, kristdemokraterna, centerpartiet och annat intressant
Och jag tror det blir svårt att bortförklara de här siffrorna med att folk inte förstår vad det är regeringen pysslar med. Jag tror folk förstår mycket väl, men de gillar inte. Återigen får regeringen alltså betala priset för valstrategin som gick ut på att försöka framstå som så vänster (eller åtminstone mitten) som möjligt; när det nu handlar om konkreta åtgärder och inte bara fina ord så ser väljarna vad som finns bakom retoriken och som sagt, de är inte imponerade.
Att (kd) efter att ha fått igenom både vårdnadsbidrag och fastighetsskatt (nåväl, åtminstone delvis) straffas på detta sätt av opinionen är också värt att uppmärksamma. Med tanke på alla presskonferenser en leende Göran Hägglund fått stå med på på sistone tycker man att det borde ha gett åtminstone någon utdelning. Istället fortsätter kräftgången, och ingen i den kristdemokratiska riksdagsgruppen kan idag känna sig säker på att få behålla jobbet efter 2010.
Sedan är det lite extra kul att centerpartiets ökenvandring i Stureplansland fortsatt inte ger något annat än minus i opinionen. Det fanns kanske bara så många högerliberaler där ute, och när nyhetens behag över Maud Olofssons framtoning lagt sig så finns det helt enkelt inte något kvar att gilla.
Men det är egentligen inte det stora i dessa opinionssiffror. Det stora är att regeringen i och med sin höstbudget för första gången fick möjligheten att verkligen presentera ett helhetsgrepp om politiken. De fick den möjligheten i strålande ekonomiska tider. Och jag skulle faktiskt vilja hävda att de också tog den; det var en politiskt tydlig budget som levererades.
Nu kommer svenskarnas betyg. De gillar inte vad de ser. Det är den stora lärdomen av Synoves septembermätning.
Andra bloggar om: politik, opinion, regeringen, alliansen, socialdemokrati, val 2010, budgeten, kristdemokraterna, centerpartiet och annat intressant
torsdag, september 27, 2007
Och från Peking hörs det (nästan) ingenting
Kina är nyckeln som kan låsa upp situationen i Burma. Men signalerna från supermakten är hittills inget att glädjas över: På onsdagskvällen lade man in sitt veto i säkerhetsrådet mot några FN-sanktioner. Samtidigt är det inte alla som är helt pessimistiska. Freds- och konfliktforskaren Peter Wallensteen säger till DN att han tror att Peking kommer att böja sig om sanktionerna blir milda; "Kina vill inte ha något i sin närregion som liknar Himmelska fridens torg 1989, särskilt inte när OS är inom mindre än ett år" konstaterar han.
Koppling till OS skapar naturligtvis en extra dynamik i frågan. Erik Pelling argumenterar på sin blogg hett för att det är läge att kräva en OS-bojkott om inte Kina tar sitt ansvar. Och jag tycker absolut att det är någonting vi måste överväga.
Det är starka ekonomiska intressen som får supermakterna i regionen att hålla generalerna i Burma bakom ryggen. Men ju mer världens ögon fokuseras på vad som händer, dessto större blir priset för att upprätthålla en sådan politik. Kan nästa års olympiska spel bli det som får vågskålen att tippa över i Kinas fall? Det skulle i sådana fall vara någonting för idrotten att sätta upp på det politiska pluskontot för framtiden.
Läs mer om vad som händer i Burma här, här, här och här
Andra bloggar om: burma, kina, utrikespolitik, os, fn, demokrati och annat intressant
Koppling till OS skapar naturligtvis en extra dynamik i frågan. Erik Pelling argumenterar på sin blogg hett för att det är läge att kräva en OS-bojkott om inte Kina tar sitt ansvar. Och jag tycker absolut att det är någonting vi måste överväga.
Det är starka ekonomiska intressen som får supermakterna i regionen att hålla generalerna i Burma bakom ryggen. Men ju mer världens ögon fokuseras på vad som händer, dessto större blir priset för att upprätthålla en sådan politik. Kan nästa års olympiska spel bli det som får vågskålen att tippa över i Kinas fall? Det skulle i sådana fall vara någonting för idrotten att sätta upp på det politiska pluskontot för framtiden.
Läs mer om vad som händer i Burma här, här, här och här
Andra bloggar om: burma, kina, utrikespolitik, os, fn, demokrati och annat intressant
onsdag, september 26, 2007
Sicko - eller varför fungerar inte USA:s sjukvårdssystem
Idag fick jag också möjlighet att gå på en förhandsvisning av Michael Moores film Sicko. Och precis som väntat var det en roande, gripande och engagerande liten historia. Utan tvekan kommer filmen ockå att väcka debatt även här i Sverige när den kommer upp på biograferna. Men det verkligt intressanta är faktiskt inte budskapet att det är något allvarligt fel på USA:s sjukvårdssystem (det skulle jag vilja påstå är ett ganska okontroversiellt påstående, åtminstone i vår del av världen), utan den stora frågan är varför det fungerar så illa som det gör.
För det som kännetecknar USA:s system är värdeord som privat, vinstintresse, individuellt ansvar, försäkringar. Och effekterna blir byråkrati, stelbenthet, höga kostnader och orättvisor. Den annars så hyllade marknadens verkliga ansikte framträder i filmen med all önskvärd tydlighet i form av försäkringshandläggare som gör allt för att hindra personer med risk att bli sjuka från att teckna försäkring, och undvika utbetalningar om det bara är möjligt.
Och ideologiskt är detta intressant. För rent teoretiskt är det ju inte så här en marknad borde fungera. Rent teoretisk borde en fri marknad ju leda till att det blir bättre för alla. Men så är uppenbarligen inte fallet (och det behöver man inte svälja varje ord Moore häver ur sig för att konstatera, att USA:s sjukvård är dyrare och sämre än de flesta europeiska länders är närmast ett faktum.) Kritiken mot det amerikanska sjukvårdssystemet blir därför i mycket en kritik av några av grunderna i den högerliberala verklighetsuppfattningen.
Och däri ligger också den verkliga insikt som vi i Sverige kan ha nytta av. Och därför blir filmen viktig att se även för oss. Mer om Sicko skriver bland andra Det progressiva USA och Ilse-Marie. (Uppdatering: Claes, som jag faktiskt såg filmen tillsammans med, skriver också en mycket bra reflektion. Läs den med. Slut på uppdatering)
Andra bloggar om: sicko, michael moore, sjukvård, usa, sjukvårdspolitik, ideologi, nyliberalism, marknaden, välfärd och annat intressant
För det som kännetecknar USA:s system är värdeord som privat, vinstintresse, individuellt ansvar, försäkringar. Och effekterna blir byråkrati, stelbenthet, höga kostnader och orättvisor. Den annars så hyllade marknadens verkliga ansikte framträder i filmen med all önskvärd tydlighet i form av försäkringshandläggare som gör allt för att hindra personer med risk att bli sjuka från att teckna försäkring, och undvika utbetalningar om det bara är möjligt.
Och ideologiskt är detta intressant. För rent teoretiskt är det ju inte så här en marknad borde fungera. Rent teoretisk borde en fri marknad ju leda till att det blir bättre för alla. Men så är uppenbarligen inte fallet (och det behöver man inte svälja varje ord Moore häver ur sig för att konstatera, att USA:s sjukvård är dyrare och sämre än de flesta europeiska länders är närmast ett faktum.) Kritiken mot det amerikanska sjukvårdssystemet blir därför i mycket en kritik av några av grunderna i den högerliberala verklighetsuppfattningen.
Och däri ligger också den verkliga insikt som vi i Sverige kan ha nytta av. Och därför blir filmen viktig att se även för oss. Mer om Sicko skriver bland andra Det progressiva USA och Ilse-Marie. (Uppdatering: Claes, som jag faktiskt såg filmen tillsammans med, skriver också en mycket bra reflektion. Läs den med. Slut på uppdatering)
Andra bloggar om: sicko, michael moore, sjukvård, usa, sjukvårdspolitik, ideologi, nyliberalism, marknaden, välfärd och annat intressant
Politisk matematik
Regeringen hävdar sig som bekant ha en mycket progressiv och framåtsyftande miljöpolitik. Flaggskeppet är den klimatmiljard alliansens säger sig satsa för att minska växthuseffekten. Men nu har miljöpartiet räknat en smula på den där miljarden. Och kommit fram till att den inte ens täcker de åtgärder för miljön som regeringen också har tagit bort (se Ekot här). Summa summarum innebär regeringens politik att det satsas två miljarder mindre på klimatpolitiken än vad som varit fallet om den förra regeringens politik fått fortsätta.
Statssekrereta Ola Alterå (c) bekräftar till Sveriges Radio i praktiken kritken, då han erkänner att det satsas mindre än tidigare med den nya regeringen. Men, fortsätter Alterå, detta är innan regeringen satt sig ner med oppositionen och diskuterat. Och det är i sig en hedervärd inställning. Det är klokt av regeringen att lyssna på oppositionen och också vara beredd att tillskjuta medel för att förverkliga deras idéer.
Problemet är väl att det inte direkt är det regeringen har sagt. Budskapet har inte varit; "vi skär ner några miljarder på miljöpolitiken nu, men sen får sossarna och miljöparitiet och vänstern berätta vad vi kan göra istället så får vi se om vi gör så". Nej, hade inte (mp) varit lite pigga och räknat så skulle regeringens miljöbluff fått stå osynad.
Men, men. Där ser man vad lite politisk matematik kan göra. via Alliansfritt Sverige
Andra bloggar om: politik, miljöpolitik, klimatpolitik, klimatmiljarden, miljöpartiet, regeringen, alliansen och annat intressant
Statssekrereta Ola Alterå (c) bekräftar till Sveriges Radio i praktiken kritken, då han erkänner att det satsas mindre än tidigare med den nya regeringen. Men, fortsätter Alterå, detta är innan regeringen satt sig ner med oppositionen och diskuterat. Och det är i sig en hedervärd inställning. Det är klokt av regeringen att lyssna på oppositionen och också vara beredd att tillskjuta medel för att förverkliga deras idéer.
Problemet är väl att det inte direkt är det regeringen har sagt. Budskapet har inte varit; "vi skär ner några miljarder på miljöpolitiken nu, men sen får sossarna och miljöparitiet och vänstern berätta vad vi kan göra istället så får vi se om vi gör så". Nej, hade inte (mp) varit lite pigga och räknat så skulle regeringens miljöbluff fått stå osynad.
Men, men. Där ser man vad lite politisk matematik kan göra. via Alliansfritt Sverige
Andra bloggar om: politik, miljöpolitik, klimatpolitik, klimatmiljarden, miljöpartiet, regeringen, alliansen och annat intressant
Politisk pedagogik
Varje krona moderaterna vill lägga på skattesänkningar lovar socialdemokraterna att istället satsa på skolan. I form av höjda grundanslag, stöd för läxhjälp, satsningar på matematikundervisningen och inte minst ett kraftfullt stöd till de skolor där behoven idag är som störst. Det lovar oppositionsborgarråden Carin Jämtin och Roger Mogert idag på DN-debatt.
Att få med sig den socialdemokratiska gruppen på att så totalt fokusera opposiotionsarbetet på skolan måste ha varit en resa. Men det blir ett oerhört tydligt besked som nu levereras. Att sätta satsningarna på skolan i kontrast till de moderata skattesänkningarna är ett briljant pedagogiskt drag. Det kommer också att göra debatten om vad som faktiskt sker i den stockholmska skolan under åren framöver väldigt tydlig.
För tyvärr är det ju inte det socialdemokratiska förslaget som kommer att bli verklighet. Det är den borgerliga budgeten som kommer att få majoritet. Men när problemen då hopar sig kommer socialdemokraterna att ha ett tydligt alternativ.
Och när partiet förhoppningsvis återkommer till makten 2010 kommer vi också kunna lansera en kraftfull politik som faktiskt gör skillanden ute på Stockholms skolor. MVG till Carin och Roger och de andra i socialdemokratiska fullmäktigegruppen, alltså.
Andra bloggar om: skola, skolpolitik, carin jämtin, roger mogert, stockholm, stockholms kommun, budget och annat intressant
Att få med sig den socialdemokratiska gruppen på att så totalt fokusera opposiotionsarbetet på skolan måste ha varit en resa. Men det blir ett oerhört tydligt besked som nu levereras. Att sätta satsningarna på skolan i kontrast till de moderata skattesänkningarna är ett briljant pedagogiskt drag. Det kommer också att göra debatten om vad som faktiskt sker i den stockholmska skolan under åren framöver väldigt tydlig.
För tyvärr är det ju inte det socialdemokratiska förslaget som kommer att bli verklighet. Det är den borgerliga budgeten som kommer att få majoritet. Men när problemen då hopar sig kommer socialdemokraterna att ha ett tydligt alternativ.
Och när partiet förhoppningsvis återkommer till makten 2010 kommer vi också kunna lansera en kraftfull politik som faktiskt gör skillanden ute på Stockholms skolor. MVG till Carin och Roger och de andra i socialdemokratiska fullmäktigegruppen, alltså.
Andra bloggar om: skola, skolpolitik, carin jämtin, roger mogert, stockholm, stockholms kommun, budget och annat intressant
När världen håller andan (om Burma)
Det är med en stigande känsla av overklighet jag följer händelseutvecklingen via media, tryggt från min lägenhet här i Hässelby, Stockholm, Sverige. När jag skriver detta kan jag precis läsa att en svensk diplomat på plats har rapporterat skottlossning. Tidigare har vi kunnat höra om utegångsförbud och undantagstillstånd. Det känns som om den händelseutveckling i Burma som inleddes med munkarnas protester nu kan gå precis vart som helst.
Det har länge funnits ett svenskt engagemang för situationen i den brutala militärdiktaturen Burma. Det socialdemokratiska studentförbundet har exempelvis envist hållt fast vid sitt kompromisslösa stöd till demokratirörelsen (läs mer om det här) under lång tid. Trots att frågor om Burma om vi ska vara helt ärliga i vanliga fall inte är de som toppar tidningarnas förstasidor.
Men nu är världens ögon ofrånkomligen fästa vid landet. En som skriver engagerat och bra om frågan är Eva "kärringen mot strömmen" Rundkvist, exempelvis här, här och här. Titta också gärna in på Svenska Burmakommitéens hemsida. Där kan du exempelvis läsa om det svenska parlamentarikerupprop som är på gång. För även om vi håller andan, behöver det inte hindra oss från att handla.
Andra bloggar om: politik, demokrati, burma, socialdemokratiska studentförbundet och annat intressant
Det har länge funnits ett svenskt engagemang för situationen i den brutala militärdiktaturen Burma. Det socialdemokratiska studentförbundet har exempelvis envist hållt fast vid sitt kompromisslösa stöd till demokratirörelsen (läs mer om det här) under lång tid. Trots att frågor om Burma om vi ska vara helt ärliga i vanliga fall inte är de som toppar tidningarnas förstasidor.
Men nu är världens ögon ofrånkomligen fästa vid landet. En som skriver engagerat och bra om frågan är Eva "kärringen mot strömmen" Rundkvist, exempelvis här, här och här. Titta också gärna in på Svenska Burmakommitéens hemsida. Där kan du exempelvis läsa om det svenska parlamentarikerupprop som är på gång. För även om vi håller andan, behöver det inte hindra oss från att handla.
Andra bloggar om: politik, demokrati, burma, socialdemokratiska studentförbundet och annat intressant
Samtal om socialdemokratisk ideologi
Ikväll var jag på Kungsholmen och inledde en diskussion om de socialdemokratiska grundvärderingarna med ett gäng partiaktivister. Trots att jag hade dottern med mig och hon var allt annat än sugen på att prata Nerman och Bobbio blev det riktigt kul. Jag försökte göra någon sorts personlig ideologisk resa (tog min utgångspunkt i min egen gymnasietid i det tidiga nittiotalets Vällingby, med frihetsfront, SAF-radio och allmän högervåg) och landande i resonemang om solidaritetens praktik (när jag gick hörde jag hur diskussionen utifrån detta perspektiv gick igång om Persson pensionsavtal, och det är sannerligen något man kan prata om).
Men det slående vid sådana här tillfällen är alltid vilket sug det finns efter att få prata om de verkligen grundläggande tingen. Hur ser det moderna klassamhället ut; vad innebär en kamp för frihet, för jämlikhet idag, i praktiken? Man möter också så gott som alltid på det där suget efter att få prata allvar, att få lyfta fram samhällsproblemen, lyfta fram de verkliga människorna. Allt det där som annars drunknar i å ena sidan procentsatser och teknikaliteter, å andra sidan personfixering och politisk strategi.
Mycket av kvällens samtal kom att centreras runt skolan. Som frihetsprojekt, som jämlikhetsprojekt, helt enkelt som möjliggörare av livschanser istället för förstörare. Men vi pratade också om nödvändigheten av att självkritiskt ompröva den egna politiken, och då framförallt utifrån ett genuint samhällskritiskt perspektiv.
Nåväl. Jag hade som ambition att både ge en grundläggande introduktion men också ge några kanske lite nya perspektiv och vinklar. Om det lyckades eller inte får jag överlåta till andra att svara på. Men själv hade jag det åtminstone skojigt. Och om ingen annan lärde sig något så gjorde jag det åtminstone.
Andra bloggar om: politik, socialdemokrati, ideologi, samtal, värderingar, studiecirklar
Men det slående vid sådana här tillfällen är alltid vilket sug det finns efter att få prata om de verkligen grundläggande tingen. Hur ser det moderna klassamhället ut; vad innebär en kamp för frihet, för jämlikhet idag, i praktiken? Man möter också så gott som alltid på det där suget efter att få prata allvar, att få lyfta fram samhällsproblemen, lyfta fram de verkliga människorna. Allt det där som annars drunknar i å ena sidan procentsatser och teknikaliteter, å andra sidan personfixering och politisk strategi.
Mycket av kvällens samtal kom att centreras runt skolan. Som frihetsprojekt, som jämlikhetsprojekt, helt enkelt som möjliggörare av livschanser istället för förstörare. Men vi pratade också om nödvändigheten av att självkritiskt ompröva den egna politiken, och då framförallt utifrån ett genuint samhällskritiskt perspektiv.
Nåväl. Jag hade som ambition att både ge en grundläggande introduktion men också ge några kanske lite nya perspektiv och vinklar. Om det lyckades eller inte får jag överlåta till andra att svara på. Men själv hade jag det åtminstone skojigt. Och om ingen annan lärde sig något så gjorde jag det åtminstone.
Andra bloggar om: politik, socialdemokrati, ideologi, samtal, värderingar, studiecirklar
Högerns pinsamma krokodiltårar
Den darrar av indignation på den högra kanten i bloggosfären just nu. I ett stämningsläge som pendlar mellan tårar och ursinne kastar personer som Johan Ingerö och Björn på Bloggen Bent ur sig anklagelseakter på löpande band. På de åtalades bänk står socialdemokraterna i Sundbyberg och alla som kan tänkas stödja det som just nu sker. Och visst kan jag någonstans förstå att kompisarna är ledsna över att deras alliansvänner* lyckats klanta bort makten över Sumpan. Men de moraliska övertonerna gör nog tyvärr att deras inlägg mest får ett löjets skimmer över sig.
För detta är nämligen inte första gången makten skiftar efter att politiker byter parti. Ta det som hände i Södermanland (där vänsterpartister rätt ogenerat köptes över med löften om flådiga uppdrag, tom innan mandatperioden inletts) till exempel. Hade det som nu händer i Sundbyberg varit så moraliskt upprörande som Björn/Ingerö nu ger sken av att låtsas tycka (Björn använder tom begreppet ”statskupp”) – då hade de naturligtvis rasat tusen gånger värre när övergreppen begicks av de egna partikamraterna. Men det gjorde de inte.
Så kvar är gammal vanlig småsur partipolitik. Indränkt i krokodiltårar. Och om några dagar kommer de upprörda inläggen att vara glömda. Men då har Sundbyberg fortfarande en ny fräsch kommunstyrelseordförande, med tre år på sig att visa vad hon går för.
*) och ja, jag vet att Ingerö inte längre kallar sig folkpartist men kom igen, jag tror nog att vi vet var vi har honom ändå.
PS: Notera även att Johan Ingerö i inlägget jag länkar till ovan indirekt spär på rykten om att de två fd moderaterna är ”köpta”. Jag skall i detta sammanhang inte alls sjunka så lågt som till att dra upp Ingerös tidigare erfarenheter av det här med spridandet av falska rykten, men jag tyckte ändå att det var värt att uppmärksamma. Dessutom understryker det verkligen graden av mod de två avhopparna visat prov på, då man tar i betänkande vilken typ av hetsjakt de utan tvekan kommer att bli föremål för. Respekt. DS
Andra bloggar om: politik, sundbyberg. helene hellmark knutsson, maktskifte, moderaterna, kommunpolitik, demokrati och annat intressant
För detta är nämligen inte första gången makten skiftar efter att politiker byter parti. Ta det som hände i Södermanland (där vänsterpartister rätt ogenerat köptes över med löften om flådiga uppdrag, tom innan mandatperioden inletts) till exempel. Hade det som nu händer i Sundbyberg varit så moraliskt upprörande som Björn/Ingerö nu ger sken av att låtsas tycka (Björn använder tom begreppet ”statskupp”) – då hade de naturligtvis rasat tusen gånger värre när övergreppen begicks av de egna partikamraterna. Men det gjorde de inte.
Så kvar är gammal vanlig småsur partipolitik. Indränkt i krokodiltårar. Och om några dagar kommer de upprörda inläggen att vara glömda. Men då har Sundbyberg fortfarande en ny fräsch kommunstyrelseordförande, med tre år på sig att visa vad hon går för.
*) och ja, jag vet att Ingerö inte längre kallar sig folkpartist men kom igen, jag tror nog att vi vet var vi har honom ändå.
PS: Notera även att Johan Ingerö i inlägget jag länkar till ovan indirekt spär på rykten om att de två fd moderaterna är ”köpta”. Jag skall i detta sammanhang inte alls sjunka så lågt som till att dra upp Ingerös tidigare erfarenheter av det här med spridandet av falska rykten, men jag tyckte ändå att det var värt att uppmärksamma. Dessutom understryker det verkligen graden av mod de två avhopparna visat prov på, då man tar i betänkande vilken typ av hetsjakt de utan tvekan kommer att bli föremål för. Respekt. DS
Andra bloggar om: politik, sundbyberg. helene hellmark knutsson, maktskifte, moderaterna, kommunpolitik, demokrati och annat intressant
tisdag, september 25, 2007
Klart godkänt för nya utseendet
Igår kväll avslutades den första lilla bloggenkät jag haft här på bloggen. Frågan var "Vad tycker du om bloggens nya utseende?" och de 63 svarande fördelade sig som följande:
- Mycket bättre 21 svar (33%)
- Bättre 26 svar (41%)
- Sämre 6 svar (9%)
- Mycket sämre 10 svar (15%)
Sammantaget tyckte alltså så gott som tre fjärdedelar att det blivit en förbättring jämfört med tidigare. Dubbelt så många tycker det har blivit mycket bättre jämfört med de som tycker att det blivit mycket sämre. Och det ger mig väl åtminstone råg i ryggen att inte rakt av gå tillbaka till det gamla.
Jag har också fått en hel del mer konkreta tips och åsikter, både här på bloggen och exempelvis på facebook. De flesta synpunkterna har varit kloka och sådana jag kunnat ändra på. Jag har fortfarande lite problem med storleken på headerbilden, men efter att ha testat lite olika lösningar (som blev sämre) så har jag för tillfället åtminstone valt att ha kvar den som det är.
Slutligen: Tack till alla som svarat på enkäten eller på olika sätt kommit med synpunkter! Och fortsätt gärna att komma med idéer, bloggen finns visserligen mest till för att tillfredställa min skrivklåda men faktiskt också för er som läser... ;-)
Andra bloggar om: bloggar, bloggutseende, enkäter, bloggosfären, sjölander
- Mycket bättre 21 svar (33%)
- Bättre 26 svar (41%)
- Sämre 6 svar (9%)
- Mycket sämre 10 svar (15%)
Sammantaget tyckte alltså så gott som tre fjärdedelar att det blivit en förbättring jämfört med tidigare. Dubbelt så många tycker det har blivit mycket bättre jämfört med de som tycker att det blivit mycket sämre. Och det ger mig väl åtminstone råg i ryggen att inte rakt av gå tillbaka till det gamla.
Jag har också fått en hel del mer konkreta tips och åsikter, både här på bloggen och exempelvis på facebook. De flesta synpunkterna har varit kloka och sådana jag kunnat ändra på. Jag har fortfarande lite problem med storleken på headerbilden, men efter att ha testat lite olika lösningar (som blev sämre) så har jag för tillfället åtminstone valt att ha kvar den som det är.
Slutligen: Tack till alla som svarat på enkäten eller på olika sätt kommit med synpunkter! Och fortsätt gärna att komma med idéer, bloggen finns visserligen mest till för att tillfredställa min skrivklåda men faktiskt också för er som läser... ;-)
Andra bloggar om: bloggar, bloggutseende, enkäter, bloggosfären, sjölander
måndag, september 24, 2007
Mer om vad som händer med SL
Mer och mer kommer fram om spelet inom den borgerliga alliansen vad gäller SL. Jag skrev tidigare idag hur glädjande det var att moderaterna och Christer G. Wennerholm nu backat och gått med på oppositionens och mittpartiernas krav att inte försämra nattrafiken på vardagar eller införa en nattaxa. Nu läser jag i DN att det politiska priset blir att inte minst kristdemokraterna släpper sina krav på att hålla tillbaka taxehöjningarna. Krav som de framförde för bara några dagar sedan.
Men vi får se. Det är självklart så att det är de kraftfulla opinionsyttringarna inte minst på internet som fått vågskålen att tippa över när det gäller nattrafiken. Så jag skulle nog inte vilja säga att sista ordet är sagt när det gäller taxehöjningarna heller. Mer om SL:s budget för nästa år har jag skrivit här och här.
Andra bloggar om: sl, tunnebana, nattrafik, stockhoms läns landsting, facebook, stoppa SL:s vardagsmord, kollektivtrafik och annat intressant
Men vi får se. Det är självklart så att det är de kraftfulla opinionsyttringarna inte minst på internet som fått vågskålen att tippa över när det gäller nattrafiken. Så jag skulle nog inte vilja säga att sista ordet är sagt när det gäller taxehöjningarna heller. Mer om SL:s budget för nästa år har jag skrivit här och här.
Andra bloggar om: sl, tunnebana, nattrafik, stockhoms läns landsting, facebook, stoppa SL:s vardagsmord, kollektivtrafik och annat intressant
Näst bästa för Sundbyberg
Jag har sagt det förr - det bästa för Sundbyberg hade naturligtvis varit om mittenpartierna tagit sitt ansvar och fattat socialdemokraternas utsträckta hand efter det att två tidigare m-ledamöter tröttnat på det egna partiet och helt sonika bytt sida. Då hade man både kunnat få bort den uppenbart inkompetenta m-ledningen och bildat en bred, djupt folkligt förankrad politisk majoritet. Men när den dörren stängdes så är det näst bästa att det går som det nu verkar göra, då en ny rödgrön majoritet som det ser ut kommer att ta över kommunen (läs mer i SvD här).
Det är i Sverige inte möjligt att förrätta kommunala nyval. Det gör att det alltid är upp till de kommunalt förtroendevalda personligen att hantera allt det som kan ske under en fyraårig mandatperiod. När den moderata ledningen i Sundbyberg strax norr om Stockholm därför uppenbarligen klappade samman fanns det helt enkelt inga alternativ för personer inom det borgerliga blocket som såg varåt det barkade än att personligen byta sida och på det sättet få kommunledningen avsatt.
Och där är vi nu. Just nu pågår förhandlingarna, och när detta skrivs är det fortfarande inte helt klart hur det kommer att sluta. Men Krassman rapporterar live, så där kan du få den hetaste informationen.
UPPDATERING: Precis när jag ska trycka på "publicera"-knappen så visar det sig att det är klart: Helene Hellmark Knutsson väljs till ny kommunstyrelseordförande i Sundbyberg. Så grattis Helene, och framförallt, grattis Sundbyberg. SLUT PÅ UPPDATERING.
UPPDATERING 2: Nu skriver även DN om det hela. SLUT PÅ UPPDATERING 2.
Andra bloggar om: politik, sundbyberg. helene hellmark knutsson, maktskifte, moderaterna, kommunpolitik, demokrati och annat intressant
Det är i Sverige inte möjligt att förrätta kommunala nyval. Det gör att det alltid är upp till de kommunalt förtroendevalda personligen att hantera allt det som kan ske under en fyraårig mandatperiod. När den moderata ledningen i Sundbyberg strax norr om Stockholm därför uppenbarligen klappade samman fanns det helt enkelt inga alternativ för personer inom det borgerliga blocket som såg varåt det barkade än att personligen byta sida och på det sättet få kommunledningen avsatt.
Och där är vi nu. Just nu pågår förhandlingarna, och när detta skrivs är det fortfarande inte helt klart hur det kommer att sluta. Men Krassman rapporterar live, så där kan du få den hetaste informationen.
UPPDATERING: Precis när jag ska trycka på "publicera"-knappen så visar det sig att det är klart: Helene Hellmark Knutsson väljs till ny kommunstyrelseordförande i Sundbyberg. Så grattis Helene, och framförallt, grattis Sundbyberg. SLUT PÅ UPPDATERING.
UPPDATERING 2: Nu skriver även DN om det hela. SLUT PÅ UPPDATERING 2.
Andra bloggar om: politik, sundbyberg. helene hellmark knutsson, maktskifte, moderaterna, kommunpolitik, demokrati och annat intressant
Ett glädjebesked: Moderaterna backar om nattrafiken!
I ett uttalande från moderaterna kommer idag ett glädjebesked som inte minst de nästan 7000 medlemmarna i facebookgruppen ”Stoppa SL:s vardagsmord” kommer att jubla över: det blir ingen indragen nattrafik och ingen nattaxa i SL. Uppenbarligen har protesterna tagit skruv och något säger mig att inte minst ledamöterna från alliansens mittpartier i styrelsen till stor del är att tacka i frågan.
Men jag ska inte vara njugg; det var klokt av Christer G Wennerholm att lyssna på de kritiska synpunkterna. Får man trots allt vara lite småaktig så hade det kanske varit smart att gå ut direkt och avfärda planerna, istället för att som nu invänta de kraftiga proteststormar som uppstod. Men hursomhelst, nu landar det ju bra som det gör.
Nu är det bara frågan om taxehöjningen kvar. För vi hoppas på samma lyhörda och öppna attityd även där?
Mer om detta skrev jag här.
Andra bloggar om: sl, tunnebana, nattrafik, stockhoms läns landsting, facebook, stoppa SL:s vardagsmord, kollektivtrafik och annat intressant
Men jag ska inte vara njugg; det var klokt av Christer G Wennerholm att lyssna på de kritiska synpunkterna. Får man trots allt vara lite småaktig så hade det kanske varit smart att gå ut direkt och avfärda planerna, istället för att som nu invänta de kraftiga proteststormar som uppstod. Men hursomhelst, nu landar det ju bra som det gör.
Nu är det bara frågan om taxehöjningen kvar. För vi hoppas på samma lyhörda och öppna attityd även där?
Mer om detta skrev jag här.
Andra bloggar om: sl, tunnebana, nattrafik, stockhoms läns landsting, facebook, stoppa SL:s vardagsmord, kollektivtrafik och annat intressant
Vårdköerna växer
Trots vårdgarantin växer nu köerna i sjukvården i Stockholm. Det rapporterar Dagens Nyheter idag (läs hela artikeln här). Ansvarigt sjukvårdslandstingsråd Filippa Reinfeldt förklarar det delvis med att fokus i det politiska arbetet hittills legat mest på "vårdval Stockholm", alltså den jättelika resursomfördelning* mellan välmående och utsatta områden den moderatledda alliansen gjort till sitt stora prestigeprojekt.
Det finns en total politisk uppslutning bakom viljan att minska vårdköerna. Men det är lätt att säga "vårdgaranti", betydligt svårare att verkligen se till att alla erbjuds vård i tid. Så efter det att garantin har införst krävs det också vaksamma politiker som följer upp och även är beredda att skjuta till resurser när så behövs. När jag var med och införde garantin för dryga två år sedan var detta det stora diskussionämnet åtminstone i den socialdemokratiska gruppen; ok, nu har vi sagt detta, hur gör vi nu för att det verkligen ska fungera också? Självkritisk går väl bara att konstera att det år vi fick på oss inte räckte för att vi skulle hinna ända fram.
Just nu förbereds nästa års budget i Stockholms läns landsting. I ett läge där sjukvården inte klarar av sina garantiåtaganden måste detta gå före ytterligare skattesänkningar. Och det är viktigare att lägga politisk kraft på detta arbete än på att i stor politisk konflikt forcera igenom ogenomtänkta förändringar av primärvårdens resursfördelningssystem.
Det är insikter vi får hoppas att sjukvårdslandstingsrådet Reinfeldt tar till sig. Även om jag, handen på hjärtat, inte är riktigt säker på att hon kommer att göra det.
*) fördelningen sker alltså från utsatta till välmående områden. Läs mer om det här.
Andra bloggar om: politik, sjukvårspolitik, vårdgaranti, vårdköer, filippa reinfeldt, stockholms läns landsting, stockholm och annat intressant
Det finns en total politisk uppslutning bakom viljan att minska vårdköerna. Men det är lätt att säga "vårdgaranti", betydligt svårare att verkligen se till att alla erbjuds vård i tid. Så efter det att garantin har införst krävs det också vaksamma politiker som följer upp och även är beredda att skjuta till resurser när så behövs. När jag var med och införde garantin för dryga två år sedan var detta det stora diskussionämnet åtminstone i den socialdemokratiska gruppen; ok, nu har vi sagt detta, hur gör vi nu för att det verkligen ska fungera också? Självkritisk går väl bara att konstera att det år vi fick på oss inte räckte för att vi skulle hinna ända fram.
Just nu förbereds nästa års budget i Stockholms läns landsting. I ett läge där sjukvården inte klarar av sina garantiåtaganden måste detta gå före ytterligare skattesänkningar. Och det är viktigare att lägga politisk kraft på detta arbete än på att i stor politisk konflikt forcera igenom ogenomtänkta förändringar av primärvårdens resursfördelningssystem.
Det är insikter vi får hoppas att sjukvårdslandstingsrådet Reinfeldt tar till sig. Även om jag, handen på hjärtat, inte är riktigt säker på att hon kommer att göra det.
*) fördelningen sker alltså från utsatta till välmående områden. Läs mer om det här.
Andra bloggar om: politik, sjukvårspolitik, vårdgaranti, vårdköer, filippa reinfeldt, stockholms läns landsting, stockholm och annat intressant
Vem är bäst på miljöpolitik?
Jag var i Almedalen 2006 när moderatledaren Fredrik Renfeldt inför en nästan lite häpen journalistkår fräste att han minsann inte tänkte ta upp något om miljöfrågan i sitt tal. Samme Fredrik Reinfeldt som i riksdagens talarstol ifrågasatt det där med de vetenskapliga beläggen för växthuseffekten, och som inte tvekade att plocka populistiska poäng på missnöjet med både drivmedel- och energiskatter. Nu är valet över, och Fredrik Reinfeldt har åtminstone på ytan blivit en riktig miljökämpe.
Och till att börja med vill jag naturligtvis ärligt och från hjärtat säga att detta är en positiv utveckling. Det är bra att det finns en fullkomligt uppslutning bakom insikten att klimatfrågan är någonting vi måste ta på allvar. Att det är en borgerlig regering som exempelvis höjer bensinskatten tycks också göra att det tidigare så högljudda motståndet (från exempelvis motormännen) har tystnat. Och det förskjuter så att säga fältet, gör att utrymmet för ännu radikalare förslag utökas.
För problemet med den borgerliga miljöpolitiken är fortfarande att den är på alla sätt grund. Och det kanske inte är så konstigt, ett arbete som leds av människor som hösten 2006 inte hade fattat att det där med växthuseffekt faktiskt är något att ta på allvar kan man kanske inte förvänta sig mer av. Fortfarande rör man sig lite yrvaket, som om tanken att miljömedvetenhet och tillväxt inte behöver vara varandras motsatser var någonting som Maud Olofsson kom på i våras.
Idag presenteras två initiativ på miljöområdet. Tomas Östros presenterar grunderna för en ny socialdemokratisk miljö- och energipolitik (se här) och Fredrik Reinfeldt tar initiativ till en konferens om miljösäkrat bistånd (se här). Lite elakt skulle man kunna se det som att Östros fokuserar på hur vi själva ska kunna göra vår miljöläxa, statsministern på hur vi ska kunna få andra att göra sin.
Men jag väljer att istället tolka det hela positivt. Regeringen försöker verkligen putsa på sin skamfilade miljöprofil, och det ger ett utrymme för oppositionen att driva på med nya skarpa förslag. Med tanke på de enorma utmaningar vi står inför på klimatområdet är det inte det sämsta utgångsläget.
Andra bloggar om: miljö, politik, miljöpolitik, socialdemokraterna, regeringen, tomas östros, fredrik reinfeldt och annat intressant
Och till att börja med vill jag naturligtvis ärligt och från hjärtat säga att detta är en positiv utveckling. Det är bra att det finns en fullkomligt uppslutning bakom insikten att klimatfrågan är någonting vi måste ta på allvar. Att det är en borgerlig regering som exempelvis höjer bensinskatten tycks också göra att det tidigare så högljudda motståndet (från exempelvis motormännen) har tystnat. Och det förskjuter så att säga fältet, gör att utrymmet för ännu radikalare förslag utökas.
För problemet med den borgerliga miljöpolitiken är fortfarande att den är på alla sätt grund. Och det kanske inte är så konstigt, ett arbete som leds av människor som hösten 2006 inte hade fattat att det där med växthuseffekt faktiskt är något att ta på allvar kan man kanske inte förvänta sig mer av. Fortfarande rör man sig lite yrvaket, som om tanken att miljömedvetenhet och tillväxt inte behöver vara varandras motsatser var någonting som Maud Olofsson kom på i våras.
Idag presenteras två initiativ på miljöområdet. Tomas Östros presenterar grunderna för en ny socialdemokratisk miljö- och energipolitik (se här) och Fredrik Reinfeldt tar initiativ till en konferens om miljösäkrat bistånd (se här). Lite elakt skulle man kunna se det som att Östros fokuserar på hur vi själva ska kunna göra vår miljöläxa, statsministern på hur vi ska kunna få andra att göra sin.
Men jag väljer att istället tolka det hela positivt. Regeringen försöker verkligen putsa på sin skamfilade miljöprofil, och det ger ett utrymme för oppositionen att driva på med nya skarpa förslag. Med tanke på de enorma utmaningar vi står inför på klimatområdet är det inte det sämsta utgångsläget.
Andra bloggar om: miljö, politik, miljöpolitik, socialdemokraterna, regeringen, tomas östros, fredrik reinfeldt och annat intressant
söndag, september 23, 2007
Att vinna val till vänster
Flammans redaktör Aron Etzler skriver idag på SvD-Brännpunkt om sina erfarenheter från kommunalvalet i norska Trondheim. Hans poäng är att orsaken till att vänsterstyret i Norges tredje stad tvärt emot rikstrenden gick framåt kraftigt i valet inte var att de "triangulerade" och rörde sig mot mitten, utan tvärtom att de stod för en rak och konsekvent vänsterlinje. Och onekligen finns det något här att lära även för den svenska oppositionen.
Att socialdemokratin inte bäst hanterar en borgerlighet av Reinfeldts typ genom att lägga sig så nära som möjligt kan man annars gå till det danska exemplet för att konstatera. I Danmark försökte man just detta, vilket ledde till en ökenvandring utan like. Samtidigt tror jag också att man gör det för enkelt för sig om man tror att det "räcker" med att vara vänster. Och framförallt tror jag att det är en mycket farlig väg att vandra att tro att det bästa är att hålla fast vid alla gamla positioner.
För Etzler riktar i sin artikel också kritik mot en del av den socialdemokratiska "förnyelse" han tycker sig skönja. Som konkreta exempel tar han upp skatterna och arbetsmarknadspolitiken. Och här tycker jag att han blir lite mer problematisk. För om det vore så att socialdemokratin skulle försöka komma tillbaka genom att acceptera massiva skattesänkningar för de rika och försämringar i a-kassan så vore det en sak. Då vore kritiken full befogad. Men det är inte så jag har uppfattat den socialdemokratiska diskussionen så här långt.
Vi kan exempelvis konstatera att förtroendet för socialdemokratisk arbetsmarknadspolitik är väldigt lågt. Människor litar inte längre på att partiets står för full sysselsättning. Till viss del har faktiskt arbetslinjen "erövrats" av borgerligheten. Att i det läget sitta still i båten vore förödande. Och jag har svårt att se att det skulle kunna kallas vänster.
En återupprättad arbetslinje som inte går ut på att "straffa" de som faktiskt är arbetslösa men som ändå är väldig tydlig på att missbruk av systemen inte accepteras är då inte "triangulering", det är att återuppfinna den egna politiken. Samma sak gäller skattepolitiken; en skattereform som syftar till ett mer progressivt skatteuttag (vilket ju faktiskt är vad Pär Nuder har pratat om) kan ju knappast ses som högerpolitik, ens om den innebär att vanliga löntagare får behålla en krona eller två mer i plånboken.
Men oavsett dessa randanmärkningar; det är en viktig debatt Aron Etzler drar igång. Vi har alla mycket att lära av Trondheim. Så läs hela artikeln här. Riksdagsledmot Peter Hultquist (s) kommenterar också klokt, läs det med.
Andra bloggar om: politik, aron etzler, trondheim, valet 2010, arbetsmarknadspolitik, skatter, socialdemokratin, vänsterpartiet, oppositonen och annat intressant
Att socialdemokratin inte bäst hanterar en borgerlighet av Reinfeldts typ genom att lägga sig så nära som möjligt kan man annars gå till det danska exemplet för att konstatera. I Danmark försökte man just detta, vilket ledde till en ökenvandring utan like. Samtidigt tror jag också att man gör det för enkelt för sig om man tror att det "räcker" med att vara vänster. Och framförallt tror jag att det är en mycket farlig väg att vandra att tro att det bästa är att hålla fast vid alla gamla positioner.
För Etzler riktar i sin artikel också kritik mot en del av den socialdemokratiska "förnyelse" han tycker sig skönja. Som konkreta exempel tar han upp skatterna och arbetsmarknadspolitiken. Och här tycker jag att han blir lite mer problematisk. För om det vore så att socialdemokratin skulle försöka komma tillbaka genom att acceptera massiva skattesänkningar för de rika och försämringar i a-kassan så vore det en sak. Då vore kritiken full befogad. Men det är inte så jag har uppfattat den socialdemokratiska diskussionen så här långt.
Vi kan exempelvis konstatera att förtroendet för socialdemokratisk arbetsmarknadspolitik är väldigt lågt. Människor litar inte längre på att partiets står för full sysselsättning. Till viss del har faktiskt arbetslinjen "erövrats" av borgerligheten. Att i det läget sitta still i båten vore förödande. Och jag har svårt att se att det skulle kunna kallas vänster.
En återupprättad arbetslinje som inte går ut på att "straffa" de som faktiskt är arbetslösa men som ändå är väldig tydlig på att missbruk av systemen inte accepteras är då inte "triangulering", det är att återuppfinna den egna politiken. Samma sak gäller skattepolitiken; en skattereform som syftar till ett mer progressivt skatteuttag (vilket ju faktiskt är vad Pär Nuder har pratat om) kan ju knappast ses som högerpolitik, ens om den innebär att vanliga löntagare får behålla en krona eller två mer i plånboken.
Men oavsett dessa randanmärkningar; det är en viktig debatt Aron Etzler drar igång. Vi har alla mycket att lära av Trondheim. Så läs hela artikeln här. Riksdagsledmot Peter Hultquist (s) kommenterar också klokt, läs det med.
Andra bloggar om: politik, aron etzler, trondheim, valet 2010, arbetsmarknadspolitik, skatter, socialdemokratin, vänsterpartiet, oppositonen och annat intressant
lördag, september 22, 2007
Läs detta (och det är en order)
Öppet brev till Fillipa Reinfeldt från en bröstcancer drabbad kvinna
Andra bloggar om: pysan, filippa reinfeldt, regeringen, sjukersättning, politik och annat intressant
fredag, september 21, 2007
Regeringen skiter i medelklassen
När regeringen gör om fastighetsskatten innebär det att boende i mångmiljonvillor i Stockholms resursstarkaste kranskommuner gynnas med enorma summor, samtidigt som boende i småhus som upplåts med bostadsrätt drabbas hårt. Det visar DN som idag på ett ytterst tydligt sätt lyckas visa hur regeringens politik är konstruerad, och framförallt för vilka.
Under många år har anti-fastighetsskattelobbyn lyckats plocka många poänger på att låtsas företräda vanligt folk. Det är pensionärer i vanliga förortsvillor som tvingas lämna hus och hem, skärgårdsbor som tvingas sälja familjetomten. Och låt mig säga på en gång; den kritiken är såklart relevant. Därför var det livsviktigt med begränsningsregeln, och därför kunde man självkritiskt ha önskat att socialdemokratin hade gått fram med ytterligare åtgärder av det slaget som lättat på trycket för vanliga Svenssons.
För den politiska kärnan har aldrig varit den. Den handlar om huruvida just de som i dagarna får skattesänkningar (i vissa fall i miljonklassen) trots att de redan på alla sätt måste räknas till landets ekonomiska elit ska få det eller inte. Samtidigt som priset betalas av sjuka, föräldralediga och arbetslösa.
Att nu den breda medelklassen i bostadsrätt drabbas negativt av regeringens politik understryker ytterligare denna poäng. Det är inte för dem regeringen lägger om politiken. Nej, det viktiga har hela tiden har varit överklassen i sina mångmiljonvillor. Jag hoppas att det pyr vid köksborden runt om i landet just nu. Av ilska över en regering som lurat sig till makten genom att låtsas företräda just dem, när det egentligen var något helt annat som stod på agendan.
Läs i DN om hur bostadsrättsföreningarna drabbas här och här, och om vilka som gynnas av politiken här.
UPPDATERING SÖNDAG: Idag berättar SvD om hur nya beräkningar från HSB visar att regeringens politik slår hårt på hela bostadsrättssektorn. Något som regeringen själv försökt mörka. Beräkningarna som visar vilka monumentala skattesänkningar boende i mångmiljonvillorna får verkar dock stå sig. Läs mer här. SLUT PÅ UPPDATERING
Andra bloggar om: politik, fastighetsskatt, medelklassen, bostadsrätt, småhus, överklass, alliansen, rättvisa och annat intressant
Under många år har anti-fastighetsskattelobbyn lyckats plocka många poänger på att låtsas företräda vanligt folk. Det är pensionärer i vanliga förortsvillor som tvingas lämna hus och hem, skärgårdsbor som tvingas sälja familjetomten. Och låt mig säga på en gång; den kritiken är såklart relevant. Därför var det livsviktigt med begränsningsregeln, och därför kunde man självkritiskt ha önskat att socialdemokratin hade gått fram med ytterligare åtgärder av det slaget som lättat på trycket för vanliga Svenssons.
För den politiska kärnan har aldrig varit den. Den handlar om huruvida just de som i dagarna får skattesänkningar (i vissa fall i miljonklassen) trots att de redan på alla sätt måste räknas till landets ekonomiska elit ska få det eller inte. Samtidigt som priset betalas av sjuka, föräldralediga och arbetslösa.
Att nu den breda medelklassen i bostadsrätt drabbas negativt av regeringens politik understryker ytterligare denna poäng. Det är inte för dem regeringen lägger om politiken. Nej, det viktiga har hela tiden har varit överklassen i sina mångmiljonvillor. Jag hoppas att det pyr vid köksborden runt om i landet just nu. Av ilska över en regering som lurat sig till makten genom att låtsas företräda just dem, när det egentligen var något helt annat som stod på agendan.
Läs i DN om hur bostadsrättsföreningarna drabbas här och här, och om vilka som gynnas av politiken här.
UPPDATERING SÖNDAG: Idag berättar SvD om hur nya beräkningar från HSB visar att regeringens politik slår hårt på hela bostadsrättssektorn. Något som regeringen själv försökt mörka. Beräkningarna som visar vilka monumentala skattesänkningar boende i mångmiljonvillorna får verkar dock stå sig. Läs mer här. SLUT PÅ UPPDATERING
Andra bloggar om: politik, fastighetsskatt, medelklassen, bostadsrätt, småhus, överklass, alliansen, rättvisa och annat intressant
Slaget om nattrafiken
Protestgruppen på Facebook ”Stoppa SL:s vardagsmord” har på bara några dagar fått över 2300-medlemmar (2537 i skrivande stund) och det hela har blivit så stort att till och med Svenska Dagbladet uppmärksammar (se här). Bakgrunden är ett förslag till SL:s styrelse på att minska på nattrafiken på tunnelbanan på vardagskvällar. På torsdag kommer jag som politiskt vald ledamot i SL:s styrelse faktiskt få vara med och ta ställning till det hela. Och då kan ni lita på att jag har tagit intryck av protesterna.
Att tro att tunnelbanan nattetid går att ersätta med bussar är ett misstag SL har gjort förr. När jag som SSU:are för många år sedan kom in i Stockholms landstingspolitik var en av de frågor där jag själv var som mest kritisk mot den egna politiska linjen just detta – att även vi socialdemokrater hade gått med på att dra in tågtrafiken nattetid. Det var en fråga vi hade debatterat hårt internt i partiet, och det var en fråga jag var beredd att driva kraftfullt i landstingsgruppen.
Nu behövdes inte detta, för nattrafiken återinfördes (och nä, jag tror faktiskt inte att det var min förtjänst även om det naturligtvis hade varit häftigt om det varit på det sättet). Men nu verkar det som om SL är på väg att återupprepa misstaget. Jag skulle dock inte vilja säga att slaget är förlorat. Vår moderate styrelseordförande Christer G Wennerholm vill visserligen inte kommentera till media, vilket väl får ses som att han är hyfsat med på tjänstemännens linje. Men från andra borgerliga ledamöter samt från oss i oppositionen är tonläget ett annat (även om jag inte riktigt blir klok på vad det är de borgerliga säger, egentligen).
Och argumenten är flera. Ett, som SvD också lyfter fram, är att nattbussar faktiskt är ett osäkrare alternativ. Ett annat och minst lika viktigt (som också lyfts fram av flera personer som kommenterar på facebook) är att det aktuella förslaget slår hårt mot människor som faktiskt arbetar obekväma tider. Rent sakligt finns det alltså goda skäl till att säga nej till ett förslag som inte direkt kommer att gynna SL:s anseende som bolag.
SL har en politisk styrelse för att vanliga medborgares åsikter om trafiken ska vara representerade. Det vore i det läget tjänstefel av oss som fått det förtroendet att inte lyssna på de kraftfulla protester som rasar mot de aktuella förslagen. Exakt hur vi socialdemokrater kommer att formulera oss på torsdag vet jag naturligtvis inte förrän jag har pratat ihop mig med mina kollegor i gruppen. Men att stockholmarna vill ha sin nattunnelbana är en signal som både är hörd och förstådd.
Andra bloggar om: sl, tunnebana, nattrafik, stockhoms läns landsting, facebook, stoppa SL:s vardagsmord, kollektivtrafik och annat intressant
Att tro att tunnelbanan nattetid går att ersätta med bussar är ett misstag SL har gjort förr. När jag som SSU:are för många år sedan kom in i Stockholms landstingspolitik var en av de frågor där jag själv var som mest kritisk mot den egna politiska linjen just detta – att även vi socialdemokrater hade gått med på att dra in tågtrafiken nattetid. Det var en fråga vi hade debatterat hårt internt i partiet, och det var en fråga jag var beredd att driva kraftfullt i landstingsgruppen.
Nu behövdes inte detta, för nattrafiken återinfördes (och nä, jag tror faktiskt inte att det var min förtjänst även om det naturligtvis hade varit häftigt om det varit på det sättet). Men nu verkar det som om SL är på väg att återupprepa misstaget. Jag skulle dock inte vilja säga att slaget är förlorat. Vår moderate styrelseordförande Christer G Wennerholm vill visserligen inte kommentera till media, vilket väl får ses som att han är hyfsat med på tjänstemännens linje. Men från andra borgerliga ledamöter samt från oss i oppositionen är tonläget ett annat (även om jag inte riktigt blir klok på vad det är de borgerliga säger, egentligen).
Och argumenten är flera. Ett, som SvD också lyfter fram, är att nattbussar faktiskt är ett osäkrare alternativ. Ett annat och minst lika viktigt (som också lyfts fram av flera personer som kommenterar på facebook) är att det aktuella förslaget slår hårt mot människor som faktiskt arbetar obekväma tider. Rent sakligt finns det alltså goda skäl till att säga nej till ett förslag som inte direkt kommer att gynna SL:s anseende som bolag.
SL har en politisk styrelse för att vanliga medborgares åsikter om trafiken ska vara representerade. Det vore i det läget tjänstefel av oss som fått det förtroendet att inte lyssna på de kraftfulla protester som rasar mot de aktuella förslagen. Exakt hur vi socialdemokrater kommer att formulera oss på torsdag vet jag naturligtvis inte förrän jag har pratat ihop mig med mina kollegor i gruppen. Men att stockholmarna vill ha sin nattunnelbana är en signal som både är hörd och förstådd.
Andra bloggar om: sl, tunnebana, nattrafik, stockhoms läns landsting, facebook, stoppa SL:s vardagsmord, kollektivtrafik och annat intressant
Arbetslinjen är att ge människor rätt till heltid
Anders Borgs förslag om att försämra möjligheten till a-kassa för de deltidsarbetslösa är mycket riktigt en brutal klasspolitik. Inte för att det skulle vara fel att försöka komma åt det faktum att alltför många inte får jobba heltid. Utan för att regeringens åtgärder inte är en attack på deltidsarbetslösheten, det är en attack på de deltidsarbetslösa.
Om vi ska prata om att vi i Sverige har någon typ av ”working poor” så tror jag att det blir bland de ofrivilligt deltidarbetande kvinnorna i offentlig och privat tjänstesektor vi kommer att hitta dem. Inte sällan utnyttjas anställningsformen av arbetsgivare som på detta sätt skaffar sig en flexibel och lätthanterlig arbetskraft. Det finns många exempel på allt från butiker till kommunala vårdinrättningar där det stora antalet deltidstjänstgöringar inte alls motiveras av hur arbetsbördan egentligen ser ut.
Den lagstiftning som den förra socialdemokratiska regeringen förberedde om rätt till heltid handlade om att komma åt denna typ av ofrivilliga och onödiga deltidsarbetslöshet. Tvärtemot näringslivets och den politiska högerns osakliga svartmålning skulle det naturligtvis vara möjligt att anställa en person på deltid om det verkligen var motiverat. Men lagförslaget skulle så att säga vända på bevisbördan, och etablera att heltid alltid måste vara utgångspunkten och normen.
Detta förslag har nu som bekant förpassats djupt ner i de politiska papperskorgarna av den nya borgerliga regeringen. Och istället för att stärka de deltidsarbetande kvinnornas rättigheter så väljer man att försvaga dem. För de flesta av de drabbade kommer regeringens föreslagna försämringar innebära att man i praktiken har två val; antingen gå över till heltidsarbetslöshet vilket då blir ekonomiskt mer lönsamt, eller så ha kvar sin ofrivilliga deltid och då gå ner rejält i inkomst.
Alternativet vore såklart att återuppta förslaget om rätt till heltid. Har man åstadkommit en fungerande sådan lagstiftning kan man sedan diskutera hur man kan säkra att a-kassan verkligen är en omställningsförsäkring och inte blir ett sätt att finansiera förkortad arbetstid. Så ser en verklig arbetslinje ut.
Och det är det som ledarna får våra två stora kvinnofack Handels och kommunal har förstått. Och det är detta som Barbro Hedvall på DN inte har förstått. Att det regeringen gör nu är att börja i fel ände. Kritik mot detta är inte att vara mot arbetslinjen. Tvärtom. Det är att vara mot en brutal, empatilös och förmodligen dessutom rätt ineffektiv politik.
Ungefär som det mesta den här regeringen tar sig för, alltså. Herregud att det måste vara så långt till 2010…
Läs mer om försämringarna av a-kassan här, här och här
Andra bloggar om: politik, budgeten, arbetslöshet, deltidsarbetslöshet, a-kassan, anders borg, rätt till heltid, arbetsmarknad och annat intressant
Om vi ska prata om att vi i Sverige har någon typ av ”working poor” så tror jag att det blir bland de ofrivilligt deltidarbetande kvinnorna i offentlig och privat tjänstesektor vi kommer att hitta dem. Inte sällan utnyttjas anställningsformen av arbetsgivare som på detta sätt skaffar sig en flexibel och lätthanterlig arbetskraft. Det finns många exempel på allt från butiker till kommunala vårdinrättningar där det stora antalet deltidstjänstgöringar inte alls motiveras av hur arbetsbördan egentligen ser ut.
Den lagstiftning som den förra socialdemokratiska regeringen förberedde om rätt till heltid handlade om att komma åt denna typ av ofrivilliga och onödiga deltidsarbetslöshet. Tvärtemot näringslivets och den politiska högerns osakliga svartmålning skulle det naturligtvis vara möjligt att anställa en person på deltid om det verkligen var motiverat. Men lagförslaget skulle så att säga vända på bevisbördan, och etablera att heltid alltid måste vara utgångspunkten och normen.
Detta förslag har nu som bekant förpassats djupt ner i de politiska papperskorgarna av den nya borgerliga regeringen. Och istället för att stärka de deltidsarbetande kvinnornas rättigheter så väljer man att försvaga dem. För de flesta av de drabbade kommer regeringens föreslagna försämringar innebära att man i praktiken har två val; antingen gå över till heltidsarbetslöshet vilket då blir ekonomiskt mer lönsamt, eller så ha kvar sin ofrivilliga deltid och då gå ner rejält i inkomst.
Alternativet vore såklart att återuppta förslaget om rätt till heltid. Har man åstadkommit en fungerande sådan lagstiftning kan man sedan diskutera hur man kan säkra att a-kassan verkligen är en omställningsförsäkring och inte blir ett sätt att finansiera förkortad arbetstid. Så ser en verklig arbetslinje ut.
Och det är det som ledarna får våra två stora kvinnofack Handels och kommunal har förstått. Och det är detta som Barbro Hedvall på DN inte har förstått. Att det regeringen gör nu är att börja i fel ände. Kritik mot detta är inte att vara mot arbetslinjen. Tvärtom. Det är att vara mot en brutal, empatilös och förmodligen dessutom rätt ineffektiv politik.
Ungefär som det mesta den här regeringen tar sig för, alltså. Herregud att det måste vara så långt till 2010…
Läs mer om försämringarna av a-kassan här, här och här
Andra bloggar om: politik, budgeten, arbetslöshet, deltidsarbetslöshet, a-kassan, anders borg, rätt till heltid, arbetsmarknad och annat intressant
En öppning i sprutbytesfrågan?
Tack vare splittning i alliansen så röstade en majoritet i Stockholms stads socialtjänstnämnd i torsdags för ett förslag som går ut på att staden tillsammans med landstinget ska tillsätta en utredning om hur man kan gå vidare med någon form av sprutbytesprogram för missbrukare (via DN). Problemet är naturligtvis det att stadshuspolitikerna för att göra verklighet av förslaget också måste få med sig allianskollegorna i landstinget, och där har motståndet tidigare varit kompakt. Men trots att man inte ska ta några alltför höga glädjeskutt tycker jag ändå att det finns anledning att vara åtminstone lite smånöjd med socialtjänstnämndens beslut.
Stockholm behöver ett sprutbytesprogram för att förhindra spridningen av de sjukdommar som idag plågar och sprids bland stadens missbrukare. Socialdemokraterna i landstinget (bland vilka jag ingår) har drivit detta hårt. Men (hittills?) har den borgerliga majoriteten med Birgitta Rydberg i spetsen varit hårdnackade motståndare. Mer om det och den processen skrev jag här och här.
Vi får se om de nya tongångarna från stadshuset nu gör någon skillnad. Men oavsett vilket så är bilden klar; landstingsalliansen står ensammare och ensammare i sitt prestigeladdade motstånd. Att ett sprutbytesprogram kommer att genomföras någon gång tror jag är rätt klart. Frågan är bara ur lång tid det tar. Och hur mycket mänskligt lidande den väntan kommer att hinna innebära.
Andra bloggar om: sprutbytesprogram, drogpolitik, missbruk, missbrukare, stockholms läns landsting Birgitta Rydberg, politik och annat intressant
Stockholm behöver ett sprutbytesprogram för att förhindra spridningen av de sjukdommar som idag plågar och sprids bland stadens missbrukare. Socialdemokraterna i landstinget (bland vilka jag ingår) har drivit detta hårt. Men (hittills?) har den borgerliga majoriteten med Birgitta Rydberg i spetsen varit hårdnackade motståndare. Mer om det och den processen skrev jag här och här.
Vi får se om de nya tongångarna från stadshuset nu gör någon skillnad. Men oavsett vilket så är bilden klar; landstingsalliansen står ensammare och ensammare i sitt prestigeladdade motstånd. Att ett sprutbytesprogram kommer att genomföras någon gång tror jag är rätt klart. Frågan är bara ur lång tid det tar. Och hur mycket mänskligt lidande den väntan kommer att hinna innebära.
Andra bloggar om: sprutbytesprogram, drogpolitik, missbruk, missbrukare, stockholms läns landsting Birgitta Rydberg, politik och annat intressant
torsdag, september 20, 2007
Är det twinglys fel att bloggare jagar besökare?
Jag skulle vilja säga att det finns två stora fördelar med att med hjälp av twingly* få läsare från främst SvD:s och DN:s hemsidor. Det första är att metoden ger hyfsat många läsare, det andra att du åtminstone delvis når andra typer av människor än de som redan finns inom den så kallade ”bloggosfären”. Har man intresse av att på något sätt bedriva opinion (eller med andra ord, vill man gärna att någon ska lyssna på vad man har att säga), så är alltså twingly ett alldeles utmärkt redskap.
Detta skriver jag med anledning av den debatt som blossat upp efter att Bengt på Frihetens vingar skrev ett ”öppet brev” till Martin Källström på twingly som i stort ett är en kritik av den likriktning av bloggosfären bloggaren numer tycker sig skönja. Tråden plockades sedan upp av bland andra Johan på hans Blogg-blogg, och han är inte nådig: ”För ett år sedan länkade man till den tidning man subjektivt tyckte hade den bästa artikeln eller analysen. Nu för tiden verkar jakten på unika besökare stå över allt annat” skriver Johan och påpekar också att en relativt liten grupp om 33 stycken bloggar står för hela en tredjedel av alla twingly-länkar (och ja, jag är antagligen en av dem, vilket såklart delvis förklarar detta inlägg).
Till att börja med finns det här anledning att stanna upp en smula vid argumentet att det skulle vara twinglys fel att jakt på träffar ersatt kvalitet. För det kan väl rimligen inte vara twinglys fel att bloggare jagar unika besökare? Om det är jakten på besökare som är problemet borde man väl snarare lägga kraft på att lägga ner bloggtoppen, eller liknande rankningsinstrument där antal träffar är det som räknas?
Däremot så kan man konstatera, att i en värld där jakten på unika besökare redan verkar vara ett faktum så har twingly (och därmed också de stora tidningsdrakarna) fått en stark ställning i bloggosfären. Men det innebär också, om du vill vända på det, att det är möjligt att bli läst utan att ha tio bloggkompisar som länkar till dig (eller, gubevars, genom att skriva slaskiga kvällstidningsrubriker så att du kommer upp högt på intressant.se). Samt att fler vanliga tidningsläsare får upp ögonen för vad som faktiskt skrivs på våra bloggar.
Några av de inlägg som jag själv tycker har varit mest ”lyckade” (tex det här och det här) är sådana som inte är pingade på twingly, utan som däremot har spridits via länkar från andra bloggare. Och det är klart, att någon efter att ha läst ditt inlägg tycker det är så bra (eller upprörande dåligt) att det är värt att länka till betyder såklart mer än att någon utan att ha läst ditt inlägg klickar på en länk bredvid en artikel i DN eller svenskan.
Men den möjligheten att sprida sina texter har ju på intet sätt försvunnit i och med twingly. Och tycker man att det är finare att skriva för bloggosfären än för tidningsläsarna, då är det väl bara att bry sig mer hur mycket länkar en blogg får än hur många träffar den får. Personligen så har jag favoritbloggar som väldigt få läser och ännu färre länkar till, jag har favoritbloggar som nästan bara kommenterar dagspolitik och tokpingar på twingly, och så har jag de som kör en helt egen agenda och på det sättet byggt upp en alldeles egen läsekrets.
Ärligt talat så har jag lite svårt för den här bloggosfärens ”jag-är-finare-än-du” tuppfäktningen. Lev och låt leva, är mitt slagord för dagen. Läs mer i DN eller SvD.
UPPDATERING: Svensson skriver bra om detta, och det var också han som ursprungligen taggade mig som en av "de 33". Såklart. Läs hans inlägg också. SLUT PÅ UPPDATERING.
*) ja, det här är ett ruggigt internt metainlägg. Om du varken vet vad twingly är eller ens bryr dig, strunta i att läsa. Men kom gärna tillbaka någon annan gång, istället. Så lovar jag att skriva om något av större allmänintresse...
Andra bloggar om: bloggosfären, twingly, media, bloggar, bloggtoppen, intressant.se och annat intressant
Detta skriver jag med anledning av den debatt som blossat upp efter att Bengt på Frihetens vingar skrev ett ”öppet brev” till Martin Källström på twingly som i stort ett är en kritik av den likriktning av bloggosfären bloggaren numer tycker sig skönja. Tråden plockades sedan upp av bland andra Johan på hans Blogg-blogg, och han är inte nådig: ”För ett år sedan länkade man till den tidning man subjektivt tyckte hade den bästa artikeln eller analysen. Nu för tiden verkar jakten på unika besökare stå över allt annat” skriver Johan och påpekar också att en relativt liten grupp om 33 stycken bloggar står för hela en tredjedel av alla twingly-länkar (och ja, jag är antagligen en av dem, vilket såklart delvis förklarar detta inlägg).
Till att börja med finns det här anledning att stanna upp en smula vid argumentet att det skulle vara twinglys fel att jakt på träffar ersatt kvalitet. För det kan väl rimligen inte vara twinglys fel att bloggare jagar unika besökare? Om det är jakten på besökare som är problemet borde man väl snarare lägga kraft på att lägga ner bloggtoppen, eller liknande rankningsinstrument där antal träffar är det som räknas?
Däremot så kan man konstatera, att i en värld där jakten på unika besökare redan verkar vara ett faktum så har twingly (och därmed också de stora tidningsdrakarna) fått en stark ställning i bloggosfären. Men det innebär också, om du vill vända på det, att det är möjligt att bli läst utan att ha tio bloggkompisar som länkar till dig (eller, gubevars, genom att skriva slaskiga kvällstidningsrubriker så att du kommer upp högt på intressant.se). Samt att fler vanliga tidningsläsare får upp ögonen för vad som faktiskt skrivs på våra bloggar.
Några av de inlägg som jag själv tycker har varit mest ”lyckade” (tex det här och det här) är sådana som inte är pingade på twingly, utan som däremot har spridits via länkar från andra bloggare. Och det är klart, att någon efter att ha läst ditt inlägg tycker det är så bra (eller upprörande dåligt) att det är värt att länka till betyder såklart mer än att någon utan att ha läst ditt inlägg klickar på en länk bredvid en artikel i DN eller svenskan.
Men den möjligheten att sprida sina texter har ju på intet sätt försvunnit i och med twingly. Och tycker man att det är finare att skriva för bloggosfären än för tidningsläsarna, då är det väl bara att bry sig mer hur mycket länkar en blogg får än hur många träffar den får. Personligen så har jag favoritbloggar som väldigt få läser och ännu färre länkar till, jag har favoritbloggar som nästan bara kommenterar dagspolitik och tokpingar på twingly, och så har jag de som kör en helt egen agenda och på det sättet byggt upp en alldeles egen läsekrets.
Ärligt talat så har jag lite svårt för den här bloggosfärens ”jag-är-finare-än-du” tuppfäktningen. Lev och låt leva, är mitt slagord för dagen. Läs mer i DN eller SvD.
UPPDATERING: Svensson skriver bra om detta, och det var också han som ursprungligen taggade mig som en av "de 33". Såklart. Läs hans inlägg också. SLUT PÅ UPPDATERING.
*) ja, det här är ett ruggigt internt metainlägg. Om du varken vet vad twingly är eller ens bryr dig, strunta i att läsa. Men kom gärna tillbaka någon annan gång, istället. Så lovar jag att skriva om något av större allmänintresse...
Andra bloggar om: bloggosfären, twingly, media, bloggar, bloggtoppen, intressant.se och annat intressant
Vad har regeringen mot kollektivtrafiken?
Det var med blandande känslor jag igår eftermiddags såg infrastrukturminister Åsa Torstensson (c) göra bort sig inför deltagarna på Svenska lokaltrafikföreningens (SLTF:s) tvådagarskonfenrens i Västerås. En del skadeglädje, eftersom Torstensson trots allt inte tillhör mina politiska vänner. Men en ännu större känsla var bekymrad bestörtning – hur kan vi ha en regering som åtminstone säger sig värna miljön men så fullkomligt struntar i en av de viktigaste miljöpolitiska strategierna; att få folk att åka kollektivt?
Bakgrunden är enkel: regeringen höjer både diselskatten och fordonsskatten för bussar*, utan att kollektivtrafiken kompenseras för de kostnader detta innebär (till skillnad från exempelvis bönderna, vilka vad jag kan förstå det kompenseras för skattehöjningarna). Det innebär att hundratals miljoner av regeringens ”miljösatsning” kommer att betalas i form av försämringar för landets kollektivtrafik (åtminstone den del av kollektivtrafiken som går på väg, och inte på räls.)
Om detta pressades Åsa Torstensson av skickliga utfrågaren Margit Silberstein. Och hon misslyckades kapitalt med att svara. Och som sagt, det var lite kul att se (påminde på sätt och vis om ett avsnitt av ”Idol”). Men den politik som ligger bakom är inget att skratta åt. Att regeringen för en kollektivtrafikfientlig politik är något alltför få känner till. Det är en kunskap fler borde hjälpas åt att sprida.
Läs även riksdagsledamoten Monica Greens inlägg i ämnet , det hittar du här
UPPDATERING: *) fordonsskattehöjningen för bussar gäller, vilket en person i en kommentar här nedan påpekat, endast bussar under 3,5 ton. Det innebär att "vanliga" SL-bussar inte drabbas, utan bara annan typ av kollektivtrafik som exempelvis färdtjänst. Detta var dock ingenting infrastrukturminister Åsa Torstensson nämnde med ett ord under onsdagens utfrågning, tvärtom. Ministerna hade alltså uppenbarligen inte koll på de egna förslagen, vilket på ett sätt gör saken ännu värre.
Och diselskattehöjningen slår fortfarande på kollektivtrafiken. Utan att någon kompensation för detta kan skönjas. Man borde varit bonde istället... SLUT PÅ UPPDATERING
Andra bloggar om: regeringen, skatter, miljö, kollektivtrafik, SLTF, åsa torstensson. diselskatt, fordonsskatt och annat intressant
Bakgrunden är enkel: regeringen höjer både diselskatten och fordonsskatten för bussar*, utan att kollektivtrafiken kompenseras för de kostnader detta innebär (till skillnad från exempelvis bönderna, vilka vad jag kan förstå det kompenseras för skattehöjningarna). Det innebär att hundratals miljoner av regeringens ”miljösatsning” kommer att betalas i form av försämringar för landets kollektivtrafik (åtminstone den del av kollektivtrafiken som går på väg, och inte på räls.)
Om detta pressades Åsa Torstensson av skickliga utfrågaren Margit Silberstein. Och hon misslyckades kapitalt med att svara. Och som sagt, det var lite kul att se (påminde på sätt och vis om ett avsnitt av ”Idol”). Men den politik som ligger bakom är inget att skratta åt. Att regeringen för en kollektivtrafikfientlig politik är något alltför få känner till. Det är en kunskap fler borde hjälpas åt att sprida.
Läs även riksdagsledamoten Monica Greens inlägg i ämnet , det hittar du här
UPPDATERING: *) fordonsskattehöjningen för bussar gäller, vilket en person i en kommentar här nedan påpekat, endast bussar under 3,5 ton. Det innebär att "vanliga" SL-bussar inte drabbas, utan bara annan typ av kollektivtrafik som exempelvis färdtjänst. Detta var dock ingenting infrastrukturminister Åsa Torstensson nämnde med ett ord under onsdagens utfrågning, tvärtom. Ministerna hade alltså uppenbarligen inte koll på de egna förslagen, vilket på ett sätt gör saken ännu värre.
Och diselskattehöjningen slår fortfarande på kollektivtrafiken. Utan att någon kompensation för detta kan skönjas. Man borde varit bonde istället... SLUT PÅ UPPDATERING
Andra bloggar om: regeringen, skatter, miljö, kollektivtrafik, SLTF, åsa torstensson. diselskatt, fordonsskatt och annat intressant
onsdag, september 19, 2007
Fastighetsskatten - igen
Vad är det med den borgerliga regeringen och fastighetsskatten? Det är som att det har gått troll i frågan. Förslag framkastas och förkastas i en rasande takt, och det enda som egentligen är bestående är det faktum att jättevillorna i Stockholms förmögnaste förorter kommer att få monumentala skattelättnader samtidigt som vanligt folk drabbas.
Nu läser jag i SvD att den "låga kommunala avgift" (som trots att den är obligatorisk absolut inte får kallas för en skatt, å nej då) nu inte kommer att vara riktigt lika låg längre. Vilket alltså gör fördelningsprofilen på den borgerliga reformen ännu sämre. För de rikaste är skillnaden marginell, men fler runt om i landet drabbas nu bara av finansieringen eftersom deras hus inte var så högt taxerade till att börja med.
Och är det någon som tror att det här är slutet? Fastighetsskatten har gått från att vara en av borgerlighetens stora plusfrågor till att bli en kvarnsten om dess hals. Taffligt, är ett ord som faller en på läppen.
Andra bloggar om: poltik, fastighetsskatt, regeringen, alliansen och annat intressant
Nu läser jag i SvD att den "låga kommunala avgift" (som trots att den är obligatorisk absolut inte får kallas för en skatt, å nej då) nu inte kommer att vara riktigt lika låg längre. Vilket alltså gör fördelningsprofilen på den borgerliga reformen ännu sämre. För de rikaste är skillnaden marginell, men fler runt om i landet drabbas nu bara av finansieringen eftersom deras hus inte var så högt taxerade till att börja med.
Och är det någon som tror att det här är slutet? Fastighetsskatten har gått från att vara en av borgerlighetens stora plusfrågor till att bli en kvarnsten om dess hals. Taffligt, är ett ord som faller en på läppen.
Andra bloggar om: poltik, fastighetsskatt, regeringen, alliansen och annat intressant
Det rent av vackra med tunnelbanor
Är på väg till Västerås för att under några dagar lära mig mer om och umgås med människor som är engagerade i kollektivtafiken. Jag ska nämligen tillsammans med ett gäng kollegor från SL:s styrelse på något som kallas SLTF-dagar (SLTF står för Svenska Lokaltrafikföreningen).
Då känns det kul att läsa i tidningen att den idé om en tunnelbanering runt staden som Stockholms handelskammare lanserat och som vi socialdemokrater i landstinget fångat upp nu fått lite uppmärksamhet. Det här är politik när den är som bäst. Och tunnelbanor är faktiskt inte bara praktiska och miljövänliga, de är också väldigt vackra. Läs mer i DN
Andra bloggar om: politik, kollektivtrafik, sltf, tunnelbana, socialdemokraterna och annat intressant
Då känns det kul att läsa i tidningen att den idé om en tunnelbanering runt staden som Stockholms handelskammare lanserat och som vi socialdemokrater i landstinget fångat upp nu fått lite uppmärksamhet. Det här är politik när den är som bäst. Och tunnelbanor är faktiskt inte bara praktiska och miljövänliga, de är också väldigt vackra. Läs mer i DN
Andra bloggar om: politik, kollektivtrafik, sltf, tunnelbana, socialdemokraterna och annat intressant
Är stockholmarna trötta och konservativa?
Jag vet inte om det gör mig konservativ, men jag tycker faktiskt att det ibland kan finnas en poäng med att vara lite varsam med olika typer av historiska stadsmiljöer. Att riva ner för att få luft och ljus kan vara ett slagkraftigt slagord som visst äger en viss kompromisslös charm, men med tanke på hur högt vi sedan värdesätter det som blev kvar, det genuint tidstypiska, så kan det förmodligen allt som oftast vara värt att ta några lugnande andetag innan man släpper loss bulldozrarna och bygger sig sin nya stad.
Däremot så måste jag säga att jag blir lite överraskad över den opinionsundersökning som DN publicerar som säger att en majoritet av stockholmarna vill bevara och utveckla Slussen istället för att bygga helt nytt. När man tittar närmare på siffermaterialet kan man visserligen se att det är rätt små skillnader det är frågan om. Men ändå. Slussen? Jag måste erkänna att jag på ett personligt plan har svårt att förstå vad som får en att försvara den lika opraktiska som anskrämliga konstruktionen. Nåväl. Det är egentligen inte det den här texten handlar om.
För kanske ännu intressantare än opinionsundersökningen i sig är de reaktioner de borgerliga politiker som får kommentera den ger prov på. För det är nämligen så att socialdemokratiska väljare tenderar att i något högre grad än borgerliga förorda en mer försiktig renovering. Detta faktum får Lotta Edholm (fp) att brista ut i ett ”socialdemokraterna har blivit landets konservativa parti”, och Kristina Axén-Ohlin tolkar detta som ett bevis på socialdemokraternas ”trötthet”.
Och jag tycker faktiskt att det är ett ganska märkligt sätt att hantera en opinionsundersökning som visar att det uppenbarligen finns en klyfta mellan vad i stort sett hela det politiska etablissemanget (inklusive socialdemokratin) och majoriteten av medborgarna tycker. Att börja anklaga medborgarna som uttryckt åsikter för att vara ”trötta” och ”konservativa” är kanske inte direkt vad vi förväntar oss av våra ledande politiker.
För det är ju inte socialdemokraterna i stadshuset Edholm/Ohlin kritiserar (där är den politiska samsynen som sagt hyfsat stor). Det är de socialdemokratiska väljarna. Och dessutom en hyfsat stor del av den egna valmanskåren. Ja, faktum är att det totalt sett är en majoritet av stockholmarna som Axén-Ohlin och Edholm går till attack mot.
Om inte politikerna lyckas få med sig medborgarna på braigheten i de egna förslagen så är det inte nödvändigtvis folket det är fel på. Det inser socialdemokraten Teres Lindberg, men tyvärr inte hennes kollegor i den politiska majoriteten.
Andra bloggar om: slussen, stockholm, politik, stadsbyggnadsfrågor, Kristina Axén-Ohlin, teres lindberg, och annat intressant.
Däremot så måste jag säga att jag blir lite överraskad över den opinionsundersökning som DN publicerar som säger att en majoritet av stockholmarna vill bevara och utveckla Slussen istället för att bygga helt nytt. När man tittar närmare på siffermaterialet kan man visserligen se att det är rätt små skillnader det är frågan om. Men ändå. Slussen? Jag måste erkänna att jag på ett personligt plan har svårt att förstå vad som får en att försvara den lika opraktiska som anskrämliga konstruktionen. Nåväl. Det är egentligen inte det den här texten handlar om.
För kanske ännu intressantare än opinionsundersökningen i sig är de reaktioner de borgerliga politiker som får kommentera den ger prov på. För det är nämligen så att socialdemokratiska väljare tenderar att i något högre grad än borgerliga förorda en mer försiktig renovering. Detta faktum får Lotta Edholm (fp) att brista ut i ett ”socialdemokraterna har blivit landets konservativa parti”, och Kristina Axén-Ohlin tolkar detta som ett bevis på socialdemokraternas ”trötthet”.
Och jag tycker faktiskt att det är ett ganska märkligt sätt att hantera en opinionsundersökning som visar att det uppenbarligen finns en klyfta mellan vad i stort sett hela det politiska etablissemanget (inklusive socialdemokratin) och majoriteten av medborgarna tycker. Att börja anklaga medborgarna som uttryckt åsikter för att vara ”trötta” och ”konservativa” är kanske inte direkt vad vi förväntar oss av våra ledande politiker.
För det är ju inte socialdemokraterna i stadshuset Edholm/Ohlin kritiserar (där är den politiska samsynen som sagt hyfsat stor). Det är de socialdemokratiska väljarna. Och dessutom en hyfsat stor del av den egna valmanskåren. Ja, faktum är att det totalt sett är en majoritet av stockholmarna som Axén-Ohlin och Edholm går till attack mot.
Om inte politikerna lyckas få med sig medborgarna på braigheten i de egna förslagen så är det inte nödvändigtvis folket det är fel på. Det inser socialdemokraten Teres Lindberg, men tyvärr inte hennes kollegor i den politiska majoriteten.
Andra bloggar om: slussen, stockholm, politik, stadsbyggnadsfrågor, Kristina Axén-Ohlin, teres lindberg, och annat intressant.
tisdag, september 18, 2007
Bilder från Kyoto
Kyoto är staden som amerikanarna missade under världskrigets bombmattor, och därmed också ett av få väl bevarade exempel på klassisk japansk arkitektur. Jag tillbringade några dagar där med familjen i våras och kunde naturligtvis inte låta bli att charmas av templen och trädgårdarna. Nu ser jag att ingen annan än "Idol"-Kishti Tomita har staden som sin favoritstad, och med anledning av det så kan jag inte hålla mig från att lägga upp några egna bilder. Håll till godo!
Har vi hört den förr?
När de fyra allianspartiledarna för vilken gång i ordningen det nu är idag på DN-debatt återupprepar vallöftet att alla ska få en tusenlapp i månaden i sänkt skatt undrar jag först om det kan ha blivit något fel. Kan det vara så att en slarvig pressekreterare råkat skicka fel dokument; istället för den där ödmjukt omprövande artikeln där man skulle visa att man tog människors oro och ilska på allvar så råkade det bli något underlag till regional mallartikel från valrörelsen i fjol som gick i tryck? Men så väl är det nog ändå inte.
Alltså är det återigen gammal skåpmat som serveras det svenska folket. Skillnaden nu kanske är att försöken att moraliskt legitimera skattesänkarförslagen – genom att hävda att de syftar till att pressa tillbaka arbetslösheten – framstår som ännu tunnare än tidigare. För tittar man på svensk arbetsmarknad så blir det tydligare och tydligare att problemet är det så kallade utanförskapet – det vill säga de som befinner sig långt ifrån arbetsmarknaden och vad det verkar hittills dessutom ser ut att stanna där. Då lägger högeralliansen kraften på ett förslag som, vilket de själva skriver; ”förbättra[r] drivkrafterna för dem som redan jobbar.”
Huvudstrategin i högeralliansens jobbpolitik är alltså att vi som har jobb ska motiveras att jobba mer. Samtidigt som man avfärdar alla förslag som går ut på att få bort den ofrivilliga deltiden från arbetslivet. Och samtidigt som man monterar ner den arbetsmarknads- och KomVuxutbildning som skulle behövas för att hjälpa folk att kunna matcha de nya jobben. Det är en mycket märklig strategi, och det visar väl på att kampen mot utanförskapet hos vår regering mer är retorik än allvarligt menad politik.
Istället kvarstår gammal klassiskt högerpolitik. Sänka skatterna så mycket man bara orkar under högkonjunkturen, så får nästa lågkonjunktur ta hand om att rasera välfärden. Friedman kunde inte ha gjort det bättre själv…
Peter Andersson delar i stort mina känslor. Läs hans inlägg också.
Andra bloggar om: regeringen, politik, alliansen, skatter, jobbavdrag, sysselsättning, arbetsmarknad, arbetslöshet, ekonomi, jobb, högerpolitik och annat intressant
Alltså är det återigen gammal skåpmat som serveras det svenska folket. Skillnaden nu kanske är att försöken att moraliskt legitimera skattesänkarförslagen – genom att hävda att de syftar till att pressa tillbaka arbetslösheten – framstår som ännu tunnare än tidigare. För tittar man på svensk arbetsmarknad så blir det tydligare och tydligare att problemet är det så kallade utanförskapet – det vill säga de som befinner sig långt ifrån arbetsmarknaden och vad det verkar hittills dessutom ser ut att stanna där. Då lägger högeralliansen kraften på ett förslag som, vilket de själva skriver; ”förbättra[r] drivkrafterna för dem som redan jobbar.”
Huvudstrategin i högeralliansens jobbpolitik är alltså att vi som har jobb ska motiveras att jobba mer. Samtidigt som man avfärdar alla förslag som går ut på att få bort den ofrivilliga deltiden från arbetslivet. Och samtidigt som man monterar ner den arbetsmarknads- och KomVuxutbildning som skulle behövas för att hjälpa folk att kunna matcha de nya jobben. Det är en mycket märklig strategi, och det visar väl på att kampen mot utanförskapet hos vår regering mer är retorik än allvarligt menad politik.
Istället kvarstår gammal klassiskt högerpolitik. Sänka skatterna så mycket man bara orkar under högkonjunkturen, så får nästa lågkonjunktur ta hand om att rasera välfärden. Friedman kunde inte ha gjort det bättre själv…
Peter Andersson delar i stort mina känslor. Läs hans inlägg också.
Andra bloggar om: regeringen, politik, alliansen, skatter, jobbavdrag, sysselsättning, arbetsmarknad, arbetslöshet, ekonomi, jobb, högerpolitik och annat intressant
Fler fackligt aktiva mördas och misshandlas
144 fackligt aktiva mördades, och över 800 misshandlades eller torterades. Det dystra bokslutet skriver den internationella fackliga samorganisationen ITUC i sin rapport för år 2006 (läs mer på ITUC:s hemsida här).
Generalsekreterare Guy Ryder kommenterar: “Workers seeking to better their lives through trade union activities are facing rising levels of repression and intimidation in an increasing number of countries. Most shocking of all is the increase of some 25% in the number killed compared to the previous year.”
Colombia med dess paramilitärer toppar listan över mördade, men landet är i sällskap med många andra. Kina, Zimbabwe, Kuba, Burma - lista över länder där facklig aktivitet möts med repression är tyvär lång. ITUC konstaterar också att det även i den demokratiska delen av världen pågår olika försök att på olika sätt nedmontera löntagarnas rätt att organisera sig fackligt och på det sättet stärka sina egna rättigheter - i det sammanhanget nämns exempelvis Australien och USA.
En skrämmande läsning, och uppfodrande. Via DN.
Andra bloggar om: fackliga rättigheter, facket, våld, ituc, mänskliga rättigheter och annat intressant
Generalsekreterare Guy Ryder kommenterar: “Workers seeking to better their lives through trade union activities are facing rising levels of repression and intimidation in an increasing number of countries. Most shocking of all is the increase of some 25% in the number killed compared to the previous year.”
Colombia med dess paramilitärer toppar listan över mördade, men landet är i sällskap med många andra. Kina, Zimbabwe, Kuba, Burma - lista över länder där facklig aktivitet möts med repression är tyvär lång. ITUC konstaterar också att det även i den demokratiska delen av världen pågår olika försök att på olika sätt nedmontera löntagarnas rätt att organisera sig fackligt och på det sättet stärka sina egna rättigheter - i det sammanhanget nämns exempelvis Australien och USA.
En skrämmande läsning, och uppfodrande. Via DN.
Andra bloggar om: fackliga rättigheter, facket, våld, ituc, mänskliga rättigheter och annat intressant
måndag, september 17, 2007
Författaren Robert Jordan är död
Via bloggen TDH nås jag av en tragisk nyhet; fantasyförfattaren Robert Jordan har gått bort, endast 58 år gammal. Jag stötte först ihop med Jordan när jag läste hans Conan-berättelser, men det är med den magnifika ”Wheel of time”-sagan som han har fått sitt stora genombrott, och det är de böckerna som gör att han idag kan räknas till en av genrens absolut största.
Wheel of time är en gigantisk (i ambition men också i rent omfång, både vad gäller sidantal och storleken på persongalleriet), episk berättelse om pojken Rand al'Thor som visar sig vara draken återfödd, eller den som är förutbestämd att stå i vägen för mörkret i den stundande sista striden. Sagan har hämtat inspiration från en mängd myter och legender, men till skillnad från exempelvis Tolkien så är det ingen svart-vit värld Jordan presenterar. Tvärtom så rör sig det mesta i olika gråskalor, och huvudfigurerna ägnar minst lika mycket tid åt att strida med olika falanger på den ”ljusa” sidan som att pröva sina krafter mot mörkret.
Den senaste delen (bok elva) i serien står fortfarande halvt oläst i min bokhylla. Inte för att den var dålig - tvärtom, utifrån vad jag hittills har läst så innebär den ett rejält lyft jämfört med de lite sega föregångarna – utan för att jag helt enkelt tänkt avvakta med att läsa färdigt den tills nästa del kommer. Intrigerna är nämligen så komplicerade att jag måste erkänna att jag har svårt att hänga med om jag inte har den föregående delen i färskt minne.
Vad jag kan förstå det nu hann Jordan instruera sin släkt om hur det hela skulle sluta innan han dog. ”The wheel of time” kommer alltså att färdigställas, och draken kommer att flyga en sista gång på tidens vindar. Läs mer om Robert Jordan här, och om hans stora verk ”The wheel of time” här.
Andra bloggar om: robert jordan, the wheel of time, fantasy, kultur, litteratur och annat intressant
Wheel of time är en gigantisk (i ambition men också i rent omfång, både vad gäller sidantal och storleken på persongalleriet), episk berättelse om pojken Rand al'Thor som visar sig vara draken återfödd, eller den som är förutbestämd att stå i vägen för mörkret i den stundande sista striden. Sagan har hämtat inspiration från en mängd myter och legender, men till skillnad från exempelvis Tolkien så är det ingen svart-vit värld Jordan presenterar. Tvärtom så rör sig det mesta i olika gråskalor, och huvudfigurerna ägnar minst lika mycket tid åt att strida med olika falanger på den ”ljusa” sidan som att pröva sina krafter mot mörkret.
Den senaste delen (bok elva) i serien står fortfarande halvt oläst i min bokhylla. Inte för att den var dålig - tvärtom, utifrån vad jag hittills har läst så innebär den ett rejält lyft jämfört med de lite sega föregångarna – utan för att jag helt enkelt tänkt avvakta med att läsa färdigt den tills nästa del kommer. Intrigerna är nämligen så komplicerade att jag måste erkänna att jag har svårt att hänga med om jag inte har den föregående delen i färskt minne.
Vad jag kan förstå det nu hann Jordan instruera sin släkt om hur det hela skulle sluta innan han dog. ”The wheel of time” kommer alltså att färdigställas, och draken kommer att flyga en sista gång på tidens vindar. Läs mer om Robert Jordan här, och om hans stora verk ”The wheel of time” här.
Andra bloggar om: robert jordan, the wheel of time, fantasy, kultur, litteratur och annat intressant
Jag hoppas att Göran Hägglund skäms idag
Jag har egentligen inget problem med att den borgerliga regeringen i sin höstbudget föreslår en höjning av bensinskatten med 29 öre (läs mer i DN här eller SvD här). Med tanke på det globala miljöhot vi lever under är det självklart att vi kommer att behöva minska på bilåkandet för att kunna behålla vår livsstil. Vad som stör mig enormt är däremot att samma politiker som för drygt ett år sedan plockade hem populistiska poäng i massor på ett rent motsatt krav - att bensinskatten skulle sänkas - idag sitter som kollektivt ansvariga statsråd och genomför höjningen.
En av dessa politiker är kristdemokraternas ledare Göran Hägglund. Och hans egen kommentar till det enorma valsveket är att "[d]et är inget jag längtat efter". Och det är väl ett understatement av rang. För faktum var att Hägglund faktiskt garanterade det rakt motsatta. "Skatten på drivmedel ska sänkas inte minst för att möjliggöra boende på landsbygden" skrev han som en av 57 punter i partiets valmanifest, vad de kallade för ett "Garantibevis" (du hittar samtliga punkterna här).
Och såklart vann han röster på detta. Och såklart bidrog det till den borgerliga valsegern. Men nu sitter han där, och gör det precis motsatta. Jag hoppas att han skäms idag, Hägglund. Och jag hoppas att väljarna minns vad en kristdemokratisk garanti är värd nästa gång det närmar sig val.
Andra bloggar om: politik, Göran Hägglund, kristdemokraterna, bensinskatten, vallöften, regeringen, alliansen och annat intressant
En av dessa politiker är kristdemokraternas ledare Göran Hägglund. Och hans egen kommentar till det enorma valsveket är att "[d]et är inget jag längtat efter". Och det är väl ett understatement av rang. För faktum var att Hägglund faktiskt garanterade det rakt motsatta. "Skatten på drivmedel ska sänkas inte minst för att möjliggöra boende på landsbygden" skrev han som en av 57 punter i partiets valmanifest, vad de kallade för ett "Garantibevis" (du hittar samtliga punkterna här).
Och såklart vann han röster på detta. Och såklart bidrog det till den borgerliga valsegern. Men nu sitter han där, och gör det precis motsatta. Jag hoppas att han skäms idag, Hägglund. Och jag hoppas att väljarna minns vad en kristdemokratisk garanti är värd nästa gång det närmar sig val.
Andra bloggar om: politik, Göran Hägglund, kristdemokraterna, bensinskatten, vallöften, regeringen, alliansen och annat intressant
Och nu då..?
Under den senaste tiden har det där med att göra om bloggens utseende växt från en lockande tanke till ett trängande behov. Den murriga myssjuttiotalslooken som jag faktiskt gillade skarp i våras har under de senaste veckorna känts mer och mer kvävande. Istället har jag fått lust att göra något renare, något mer skarpt och tydligt. Bilden ovan är från Kyoto, Japan, och valet av motiv ska absolut ses som någon typ av estetiskt statement.
Men jag är inte klar alls. Så bli inte överraskad om Sjölander ser lite olika ut under dagarna framöver. Kom också gärna med synpunkter om vad du tycker och så. Allt för mina läsare, som du vet...
Andra bloggar om: bloggar, utseende, bloggutseende, blogger och annat intressant
Men jag är inte klar alls. Så bli inte överraskad om Sjölander ser lite olika ut under dagarna framöver. Kom också gärna med synpunkter om vad du tycker och så. Allt för mina läsare, som du vet...
Andra bloggar om: bloggar, utseende, bloggutseende, blogger och annat intressant
Ett år av svek och misslyckanden
Valnatten 2006 kunde jag inte i min vildaste fantasi föreställa mig vilket misslyckande den kommande borgerliga regeringen skulle stå inför. Tvärtom var jag rätt imponerad över inte minst det moderata valmaskineriet, och kombinerat med det goda ekonomiska läge Sverige befann sig i kände jag mig rätt säker att vi den här gången inte skulle få se ett borgerligt regeringsfiasko a la Carl Bildt 91-94. Idag, ett år senare, har jag fått anledning att ompröva den inställningen i grunden.
För med tanke på de goda tiderna undrar jag om man inte kan säga att regeringen Reinfeldt faktiskt sköter sig sämre än regeringen Bildt för dryga femton år sedan. Det yttersta tecknet på det är naturligtvis de ständiga opinionsundersökningar som gång efter gång visar på vilket underbetyg det svenska folket ger högeralliansen. Fredrik Reinfeldt befinner sig som han själv uttryckt det ”i förtroendebranschen”, men det förtroende han och hans regering hade för ett år sedan är så gott som förbrukat.
Sättet att hantera detta förtroendetapp hos alliansens företrädare är också slående. Allt från ett tondövt ”historien kommer att ge oss rätt” a la Schlingmann till ett ”folk förstår inte hur bra de har fått det” respektive ”media är taskiga” a la Reinfeldt (läs exempel på båda tankesätten här och här). Det verkar överlag inte finnas en borgerlig politiker och eller opinionsbildare som ens vågar tänka tanken att förklaringen kan ha med någonting annat än kommunikation och yta att göra, att svenska folket kanske inte gillar innehållet i politiken tycks någonstans vara en förbjuden tanke.
Jag tror istället det finns två övergripande förklaringar till varför folket vänt regeringen ryggen. Det handlar om svek, och det handlar om misslyckanden.
Regeringen genomför ju bara sitt valmanifest, hur kan man då tala om svek, är en vanlig invändning man kan höra från högerhåll. Och till att börja med ska man naturligtvis nyansera detta en hel del. Inte minst på lokal nivå ser vi så gott som dagligdags exempel på regelrätta löftesbrott från de sittande högerallianserna (se här, för ett dagsaktuellt exempel). Men låt gå, jag tror faktiskt känslan av att vara lurade är större än att den går att koppla till enbart dessa direkta lögner.
Jag tror det stora sveket handlar om förväntningar. För om man går till val som ”det nya arbetarpartiet”, om man säger att man ska övertrumfa alla socialdemokraternas satsningar på välfärden, om man som Reinfeldt tittar in i tevekameran under slutdebatten och säger att man inte vill ta bort någonting, bara förbättra – ja, då kommer folk att tro att man faktiskt menar det också! Folk gick faktiskt på Schlingmanns pr-trick om att det var moderaterna som var de nya socialdemokraterna (vilket inte var konstigt, för det var ett förbannat snyggt pr-trick) – och därför blir de förbannade när det visar sig att det fortfarande var gamla moderater som dolde sig bakom maskerna.
Och detta svek blir ännu tydligare när man faktiskt granskar utfallet av regeringens år ett. Mona Sahlin skriver bra om det på SvD-Brännpunkt (hon bygger sina artikel på den rapport som socialdemokraterna tagit fram, du laddar ner den här). Läs den, och konstatera vilken klassisk högerpolitik det är regeringen använder högkonjunkturen för att driva igenom. Å ena sidan massiva skattesänkningar för de rika, å andra lämnar folk a-kassan och står utförsäkrade eftersom de tycker det blivit för dyrt att vara med. Och, vilket är min poäng, det var inte detta det svenska folket ville ha. Inte ens de som röstade på alliansen (åtminstone inte alla av dem).
Och så misslyckandena. Det räcker väl egentligen med att säga ”Mats Odell”, men låt mig för sakens skull påminna om ministeravgångarna, de interna bråken, hafsandet fram och tillbaka med mängder av frågor – det är ingen kompetent och stabil regering vi har. När räntorna kryper uppåt, skattesänkningarna återigen börjar bli ofinansierade, känslan av otrygghet infinner sig i hela ekonomin (inte minst efter den börsoro som rått under den senaste tiden) – ja, då tror jag sådant spelar roll. Och tyvärr för Sverige så har vi nog inte sett slutet av detta än.
Runt om i borgerligheten verkar det nu som om man mest väntar på någon form av ”vändpunkt”. Jag kan tänka mig att man på interna möten pratar mycket om bergstoppar som måstes över, nedförsbackar på andra sidan krönet. Och att fästa hoppet vid någon förmodat kommande frälsning är naturligtvis ett psykologiskt mycket lättare sätt att hantera svårigheter än att faktiskt på allvar försöka förstå vad det är som gått fel.
Men politik är inte bara ett spel. Det finns en faktisk verklighet där ute, och det är den som utgör grunden för vad verkliga människor faktiskt tycker och tänker. Fredrik Reinfeldt och hans folk var mycket skickliga på att i opposition skapa en bild av sig själva och vad de ville göra. Efter valsegern var det plötsligt en annan sak – nu skulle de bedömas inte efter vad de sa utan efter vad de faktiskt gjorde.
Och hittills har detta misslyckats kapitalt. Om inget drastiskt sker, kommer 2006-2010 läggas till åren av tillfälliga borgerliga regeringsmisslyckanden i den svenska politiska historien.
Andra som skriver bra om regeringen år ett: Morian, Alexandra, Morgan Johansson, Luciano.
Andra bloggar om: politik, regeringen, alliansen, ett år med alliansen, fredrik reinfeldt, mona sahlin, moderaterna, nya moderaterna, opinionen, valet 2010, valet 2006 och annat intressant
För med tanke på de goda tiderna undrar jag om man inte kan säga att regeringen Reinfeldt faktiskt sköter sig sämre än regeringen Bildt för dryga femton år sedan. Det yttersta tecknet på det är naturligtvis de ständiga opinionsundersökningar som gång efter gång visar på vilket underbetyg det svenska folket ger högeralliansen. Fredrik Reinfeldt befinner sig som han själv uttryckt det ”i förtroendebranschen”, men det förtroende han och hans regering hade för ett år sedan är så gott som förbrukat.
Sättet att hantera detta förtroendetapp hos alliansens företrädare är också slående. Allt från ett tondövt ”historien kommer att ge oss rätt” a la Schlingmann till ett ”folk förstår inte hur bra de har fått det” respektive ”media är taskiga” a la Reinfeldt (läs exempel på båda tankesätten här och här). Det verkar överlag inte finnas en borgerlig politiker och eller opinionsbildare som ens vågar tänka tanken att förklaringen kan ha med någonting annat än kommunikation och yta att göra, att svenska folket kanske inte gillar innehållet i politiken tycks någonstans vara en förbjuden tanke.
Jag tror istället det finns två övergripande förklaringar till varför folket vänt regeringen ryggen. Det handlar om svek, och det handlar om misslyckanden.
Regeringen genomför ju bara sitt valmanifest, hur kan man då tala om svek, är en vanlig invändning man kan höra från högerhåll. Och till att börja med ska man naturligtvis nyansera detta en hel del. Inte minst på lokal nivå ser vi så gott som dagligdags exempel på regelrätta löftesbrott från de sittande högerallianserna (se här, för ett dagsaktuellt exempel). Men låt gå, jag tror faktiskt känslan av att vara lurade är större än att den går att koppla till enbart dessa direkta lögner.
Jag tror det stora sveket handlar om förväntningar. För om man går till val som ”det nya arbetarpartiet”, om man säger att man ska övertrumfa alla socialdemokraternas satsningar på välfärden, om man som Reinfeldt tittar in i tevekameran under slutdebatten och säger att man inte vill ta bort någonting, bara förbättra – ja, då kommer folk att tro att man faktiskt menar det också! Folk gick faktiskt på Schlingmanns pr-trick om att det var moderaterna som var de nya socialdemokraterna (vilket inte var konstigt, för det var ett förbannat snyggt pr-trick) – och därför blir de förbannade när det visar sig att det fortfarande var gamla moderater som dolde sig bakom maskerna.
Och detta svek blir ännu tydligare när man faktiskt granskar utfallet av regeringens år ett. Mona Sahlin skriver bra om det på SvD-Brännpunkt (hon bygger sina artikel på den rapport som socialdemokraterna tagit fram, du laddar ner den här). Läs den, och konstatera vilken klassisk högerpolitik det är regeringen använder högkonjunkturen för att driva igenom. Å ena sidan massiva skattesänkningar för de rika, å andra lämnar folk a-kassan och står utförsäkrade eftersom de tycker det blivit för dyrt att vara med. Och, vilket är min poäng, det var inte detta det svenska folket ville ha. Inte ens de som röstade på alliansen (åtminstone inte alla av dem).
Och så misslyckandena. Det räcker väl egentligen med att säga ”Mats Odell”, men låt mig för sakens skull påminna om ministeravgångarna, de interna bråken, hafsandet fram och tillbaka med mängder av frågor – det är ingen kompetent och stabil regering vi har. När räntorna kryper uppåt, skattesänkningarna återigen börjar bli ofinansierade, känslan av otrygghet infinner sig i hela ekonomin (inte minst efter den börsoro som rått under den senaste tiden) – ja, då tror jag sådant spelar roll. Och tyvärr för Sverige så har vi nog inte sett slutet av detta än.
Runt om i borgerligheten verkar det nu som om man mest väntar på någon form av ”vändpunkt”. Jag kan tänka mig att man på interna möten pratar mycket om bergstoppar som måstes över, nedförsbackar på andra sidan krönet. Och att fästa hoppet vid någon förmodat kommande frälsning är naturligtvis ett psykologiskt mycket lättare sätt att hantera svårigheter än att faktiskt på allvar försöka förstå vad det är som gått fel.
Men politik är inte bara ett spel. Det finns en faktisk verklighet där ute, och det är den som utgör grunden för vad verkliga människor faktiskt tycker och tänker. Fredrik Reinfeldt och hans folk var mycket skickliga på att i opposition skapa en bild av sig själva och vad de ville göra. Efter valsegern var det plötsligt en annan sak – nu skulle de bedömas inte efter vad de sa utan efter vad de faktiskt gjorde.
Och hittills har detta misslyckats kapitalt. Om inget drastiskt sker, kommer 2006-2010 läggas till åren av tillfälliga borgerliga regeringsmisslyckanden i den svenska politiska historien.
Andra som skriver bra om regeringen år ett: Morian, Alexandra, Morgan Johansson, Luciano.
Andra bloggar om: politik, regeringen, alliansen, ett år med alliansen, fredrik reinfeldt, mona sahlin, moderaterna, nya moderaterna, opinionen, valet 2010, valet 2006 och annat intressant
söndag, september 16, 2007
Förtroendet för regeringen rasar
Opinionsinstitutet Novus opinion har på uppdrag av TV4 undersökt vilket förtroende svenska folket har för regeringen och dess ledamöter (via Politikerbloggen). Och om jag var borgerlig partistrateg skulle jag drabbas av akut skrämselhicka när jag gick igenom siffrorna. Några axplock (själva undersökningen hittar du här):
- Samtliga borgerliga ministrar utom två (som ligger kvar på samma siffror) har tappat i förtroende sedan oktober förra året. Statsminister Fredrik Reinfeldt har exempelvis gått från ett betyg på 3,6 (på en femgradig skala) till 2,8.
- Andelen som känner ett stort förtroende för regeringen har rasat från 25 procent oktober förra året till 12 procent. Bara sedan juni i år har andelen sjunkit med tre procentenheter.
- Andelen som däremot känner ett ”mycket litet” förtroende har gått från 13 procent upp till hela 34. Dessutom känner 15 procent ett ”ganska litet” förtroende (jämfört med tio tidigare). Nästan halva folket känner alltså ganska eller mycket litet förtroende för regeringen, jämfört med en fjärdedel i oktober förra året.
- Sämst betyg i regeringen får Tobias Billström, med 2,1. Bäst får Carl Bildt med 3,0. Men då ska man ha i minnet att Bildt ändå har rasat från sin tidigare topposition med ett betyg på 3,9. Mest okänd i regeringen är socialförsäkringsminister Christina Husmark Pehrsson (m), som 48 procent uppger att de inte vet vem hon är.
- En minister sticker ut en smula och har i den senaste mätningen gjort ett rejält skutt uppåt på förtroendeskalan. Vem? Jo, före detta försvarsminister Mikael Odenberg naturligtvis, som har ökat sitt förtroende med 0,5 sedan junimätningen.
Nu får vi se om regeringen och dess stödtrupper tar intryck av dessa siffror och börjar fundera över vad det är som gått fel. Eller om man fortsätter i invanda fotspår och hoppas att räddningen ska ligga i någon framtida frälsare (tidigare var det sysselsättningen och skattesänkningarna, nu har jag börjat förstå det som att det är det svenska ordförandeskapet i EU som gäller). Då ödmjukhet hittills inte varit sittande regerings paradgren törs jag faktiskt känna mig rätt säker på att det blir det senare.
Andra bloggar om: ministerbarometern, opinion, politik, regeringen, alliansen, förtroende, fredrik reinfeldt, mikael odenberg och annat intressant
Moderniseringen av (s)
Det var först när jag nu i veckorna satte mig ner och läste igenom Erik Fichtelius intervjubok med avgångne partiledaren Göran Persson som jag verkligen insåg vilken modernisering av socialdemokratin valet av Mona Sahlin trots allt har inneburit. Partiets yttersta ledning har med detta tagit steget från 50-talets brukssamhälle till dagens betongförorter när det gäller perspektiv och utgångspunkter. Och även om jag tillhör den grupp som faktiskt gillande Persson – inte minst för hans tydliga klassengagemang – så är jag den förste att erkänna att denna utveckling är både välkommen, nödvändig och befriande.
En av nätets mer begåvade höger- eller åtminstone centerbloggare Henrik Sjöholm gör idag en riktig iakttagelse när han konstaterar att Mona Sahlin nu på allvar börjar synas i politiken (utgångspunkten för hans resonemang är dagens utspel i försvarsfrågan). Som borgerlig drar han slutsatsen att detta ställer högre krav på alliansregeringen att bjuda upp till match, och det är lätt att förstå hur han tänker. Om jag var alliansförespråkare skulle jag också känna mig bekymrad över hur litet det folkliga stödet för den egna politiken trots allt är.
Men frågan om hur modernisering av (s) ska se ut framöver är naturligtvis större än bara en del av det dagliga politiska spelet. Som socialdemokrat tycker jag också att frågan är större än bara hur vi utvecklar oss för att bäst möta den borgerliga regeringen – det handlar framförallt om hur vi skapar en politik som på allvar kan göra samhället jämlikare och dess medborgare friare. Och där är det framtoningsskifte som partiledarbytet inneburit bara en början.
DN publicerar idag en lång och lite spretig artikel där de försöker fånga detta lite större perspektiv. Och det blir till en blandning av smått och stort. Den nödvändiga självkritiken när det gäller skol- och arbetsmarknadspolitiken kommer fram, men också skiftet till en mer propalestinsk linje i mellanösternfrågan, betoningen av ”plikt”-begreppet (dvs att alla förväntas även bidra till samhället efter förmåga, och inte bara erhålla efter behov), förbättrade relationer till de andra oppositionspartierna samt en hel del resonemang om vad själva regeringsförlusten inneburit, inte minst personellt.
Vad som jag tycker kanske missas i dagens artikel är att den modernisering de försöker fånga faktiskt är en ganska omfattande kollektiv process. Det socialdemokratiska partiet är inget aktiebolag som ger vd fria händer att efter eget huvud utforma politiken. På samma sätt som att bilden av socialdemokratin utåt faktiskt inte bara är den av partiledaren (även om den blir viktigare och viktigare), utan också av mängder av andra, och då tänker jag inte minst på lokala företrädare.
De senaste veckorna har jag exempelvis varit inblandad i många väldigt givande skolpolitiska diskussioner med anledning av det partirådslag som nu håller på att genomföras. Och så är det och ska vara – socialdemokratisk skolpolitik är någonting som utformas gemensamt av socialdemokrater runt om i landet (i dialog med många andra, en viktig del av rådslagsarbetet har varit att sträcka sig utanför den egna partiorganisationen), och som sedan också ska genomföras på bred front av många företrädare. Sahlins utmaning här är alltså lika mycket att lyssna och ödmjukt ta in, som att peka på uppenbara problem och nödvändiga frågeställningar. När det gäller skola, men även på andra områden som exempelvis arbete och välfärd.
Och kanske är det i detta attitydskifte som den verkliga moderniseringen sker. I synsättet att politik inte är någonting som kommer uppifrån och som sedan trycks ner på folket, utan tvärtom är ett sätt att artikulera och fånga upp åsikter och idéer nedifrån och upp. Det bådar i sådana fall gott, inte bara inför valet 2010 utan framförallt för tiden efter den kommande valsegern.
Andra bloggar om: mona sahlin, politik, socialdemokrati, modernisering, förnyelse, demokrati, göran persson, politisk ideologi och annat intressant
En av nätets mer begåvade höger- eller åtminstone centerbloggare Henrik Sjöholm gör idag en riktig iakttagelse när han konstaterar att Mona Sahlin nu på allvar börjar synas i politiken (utgångspunkten för hans resonemang är dagens utspel i försvarsfrågan). Som borgerlig drar han slutsatsen att detta ställer högre krav på alliansregeringen att bjuda upp till match, och det är lätt att förstå hur han tänker. Om jag var alliansförespråkare skulle jag också känna mig bekymrad över hur litet det folkliga stödet för den egna politiken trots allt är.
Men frågan om hur modernisering av (s) ska se ut framöver är naturligtvis större än bara en del av det dagliga politiska spelet. Som socialdemokrat tycker jag också att frågan är större än bara hur vi utvecklar oss för att bäst möta den borgerliga regeringen – det handlar framförallt om hur vi skapar en politik som på allvar kan göra samhället jämlikare och dess medborgare friare. Och där är det framtoningsskifte som partiledarbytet inneburit bara en början.
DN publicerar idag en lång och lite spretig artikel där de försöker fånga detta lite större perspektiv. Och det blir till en blandning av smått och stort. Den nödvändiga självkritiken när det gäller skol- och arbetsmarknadspolitiken kommer fram, men också skiftet till en mer propalestinsk linje i mellanösternfrågan, betoningen av ”plikt”-begreppet (dvs att alla förväntas även bidra till samhället efter förmåga, och inte bara erhålla efter behov), förbättrade relationer till de andra oppositionspartierna samt en hel del resonemang om vad själva regeringsförlusten inneburit, inte minst personellt.
Vad som jag tycker kanske missas i dagens artikel är att den modernisering de försöker fånga faktiskt är en ganska omfattande kollektiv process. Det socialdemokratiska partiet är inget aktiebolag som ger vd fria händer att efter eget huvud utforma politiken. På samma sätt som att bilden av socialdemokratin utåt faktiskt inte bara är den av partiledaren (även om den blir viktigare och viktigare), utan också av mängder av andra, och då tänker jag inte minst på lokala företrädare.
De senaste veckorna har jag exempelvis varit inblandad i många väldigt givande skolpolitiska diskussioner med anledning av det partirådslag som nu håller på att genomföras. Och så är det och ska vara – socialdemokratisk skolpolitik är någonting som utformas gemensamt av socialdemokrater runt om i landet (i dialog med många andra, en viktig del av rådslagsarbetet har varit att sträcka sig utanför den egna partiorganisationen), och som sedan också ska genomföras på bred front av många företrädare. Sahlins utmaning här är alltså lika mycket att lyssna och ödmjukt ta in, som att peka på uppenbara problem och nödvändiga frågeställningar. När det gäller skola, men även på andra områden som exempelvis arbete och välfärd.
Och kanske är det i detta attitydskifte som den verkliga moderniseringen sker. I synsättet att politik inte är någonting som kommer uppifrån och som sedan trycks ner på folket, utan tvärtom är ett sätt att artikulera och fånga upp åsikter och idéer nedifrån och upp. Det bådar i sådana fall gott, inte bara inför valet 2010 utan framförallt för tiden efter den kommande valsegern.
Andra bloggar om: mona sahlin, politik, socialdemokrati, modernisering, förnyelse, demokrati, göran persson, politisk ideologi och annat intressant
Det bidde inget jobb, det bidde en handlingsplan
Före valet hette det från moderaterna att arbetslösa skulle garanteras jobb inom fem dagar. Den 15 september i år säger ansvarigt moderat kommunalråd Ulf Kristersson att ”[a]tt ordna ett jobb inom fem dagar, det är ju omöjligt” och att det snarare handlar om ”att inom fem dagar få en individuell plan.” Och om någon kan ha uppfattat saken annorlunda beror det på att moderaterna tidigare uttryckt sig ”slarvigt”.
Jag skrev igår om hur viktigt löftet om jobbgarantin var för att förklara de moderata valframgångarna i områden som Skärholmen. Nu visar det sig att vad alliansen kan erbjuda långtidsarbetslösa snarare är (ytterligare en) handlingsplan.
Ali Esbati skriver riktigt bra om detta - och han har även hittat ett stort antal citat som gör att man kan följa det moderata valsveket i detalj. Så läs hans inlägg, och sprid!
Andra bloggar om: politik, arbetslöshet, stockholm, moderaterna, jobbgaranti, ulf kristersson, valsvek och annat intressant
Jag skrev igår om hur viktigt löftet om jobbgarantin var för att förklara de moderata valframgångarna i områden som Skärholmen. Nu visar det sig att vad alliansen kan erbjuda långtidsarbetslösa snarare är (ytterligare en) handlingsplan.
Ali Esbati skriver riktigt bra om detta - och han har även hittat ett stort antal citat som gör att man kan följa det moderata valsveket i detalj. Så läs hans inlägg, och sprid!
Andra bloggar om: politik, arbetslöshet, stockholm, moderaterna, jobbgaranti, ulf kristersson, valsvek och annat intressant
lördag, september 15, 2007
Så vann moderaterna Stockholm
Löften om jobb åt alla inom fem dagar, och kraftfulla (vårdnads)-bidrag åt de kvinnor som hellre ville stanna hemma med barnen. Para detta glädjebudskap med allmänna utfärstelser om rätten att köpa sin lägenhet, och att ordning och reda skulle införas genom hårdare tag mot buset, så har du den moderata valrörelsen i Skärholmen - en valrörelse som ledde till att partiet fördubblades i området (till en fortfarande rätt låg nivå, ska sägas).
Mot den bakgrunden är det inte konstigt att det idag frodas en stor besvikelse mot vad det sedan blev av den borgerliga alliansen, i Skärholmen precis som i andra områden. Detta skildras idag i en läsvärd artikel i DN (se här). I tidningen publiceras också nya opinionssiffror som visserligen inte visar på en lika tydlig kantring åt vänster som tidigare men där riktningen ändå är kristallklar - framförallt moderaterna har tappat och socialdemokratin går upp.
Opinionssiffror är nu ingen exakt vetenskap. För några veckor sedan var det maktskifte, här lyckas borgerligheten med en hårsmån trots opinionstappet behålla majoriteten. Och där någonstans ligger väl verkligheten. Frågan om vilka som ska få styra huvudstaden efter 2010 är fortfarande öppen.
Men att besvikelsen är stor bland många tidigare alliansväljare är dock inget som går att komma runt. Carin Jämtins och alla andra stockholmssossars jobb nu är att lyckas formulera en socialdemokratiskt politik som gör att de återigen kan hitta hem i en moderniserad socialdemokrati (utan den barlast personstriderna och det eländet innebär under förra mandatperioden, ska tilläggas).
PS: DN:s analytiker Anders Sundström försöker nedtona opinionsskiftet genom att påpeka att ett lika stort skifte mellan majoritet och opposition skedde efter valet 2002 (se här). Han glömmer att påminna om bakgrunden (någon som minns det där med trängselskatten?) samt berätta hur det gick i det efterföljande valet (den dåvarande majoriteten åkte som bekant ut). Kanske värt att ha i minnet. DS
Andra bloggar om: politik, stockholm, opinionssiffror, valet 2010, skärholmen och annat intressant
Mot den bakgrunden är det inte konstigt att det idag frodas en stor besvikelse mot vad det sedan blev av den borgerliga alliansen, i Skärholmen precis som i andra områden. Detta skildras idag i en läsvärd artikel i DN (se här). I tidningen publiceras också nya opinionssiffror som visserligen inte visar på en lika tydlig kantring åt vänster som tidigare men där riktningen ändå är kristallklar - framförallt moderaterna har tappat och socialdemokratin går upp.
Opinionssiffror är nu ingen exakt vetenskap. För några veckor sedan var det maktskifte, här lyckas borgerligheten med en hårsmån trots opinionstappet behålla majoriteten. Och där någonstans ligger väl verkligheten. Frågan om vilka som ska få styra huvudstaden efter 2010 är fortfarande öppen.
Men att besvikelsen är stor bland många tidigare alliansväljare är dock inget som går att komma runt. Carin Jämtins och alla andra stockholmssossars jobb nu är att lyckas formulera en socialdemokratiskt politik som gör att de återigen kan hitta hem i en moderniserad socialdemokrati (utan den barlast personstriderna och det eländet innebär under förra mandatperioden, ska tilläggas).
PS: DN:s analytiker Anders Sundström försöker nedtona opinionsskiftet genom att påpeka att ett lika stort skifte mellan majoritet och opposition skedde efter valet 2002 (se här). Han glömmer att påminna om bakgrunden (någon som minns det där med trängselskatten?) samt berätta hur det gick i det efterföljande valet (den dåvarande majoriteten åkte som bekant ut). Kanske värt att ha i minnet. DS
Andra bloggar om: politik, stockholm, opinionssiffror, valet 2010, skärholmen och annat intressant
fredag, september 14, 2007
Nu ska SL-resenärerna pröjsa den borgerliga trängselskatten
Den borgerliga majoriteten i Stockholms läns landsting höjer SL-taxan med 70 kronor i månaden. Det har framkommit idag (se här och här). Och jag kommer säkert att återkomma ofta till detta. Men en sak i trafiklandstingsrådet Christer G Wennerholms (m) argumentation för förslaget får mig att studsa extra högt. Det är när han i princip säger att höjningen behövs för att vi ska kunna ha kvar de extra busslinjer som krävs efter att trängselskatten återinförs.
Tanken med trängselskatt är annars att det ska bli mindre lönsamt att ta bilen och mer lönsamt att åka kollektivt. På det sättet vinner både miljön och framkomligheten för de som trots allt måste använda sig av våra vägar (tex yrkestrafik, som inte minst bussar). Det var därför en del av intäkterna under det förra försöket gick till just SL och kollektivtrafiken. Och i den folkomröstning som hölls var det en av förutsättningarna att det skulle fortsätta vara på det sättet.
Det struntar som bekant vår nya regering i. Och nu visar sig effekterna. Kollektivresenärerna får betala moderaternas trängselskatt. Även i form av dyrare SL-taxa. Och moderaterna lokalt bara slår sig för bröstet. Kanske för att deras väljare inte tycker att 70 kronor är särskilt mycket att bråka om. Eller så åker de inte ens kollektivt. Vad vet jag?
Illa, är det hursomhelst. Fortsättning lär följa.
Andra bloggar om: sl, sl-taxan, trängselskatt, politik, stockholm, christer g wennerholm och annat intressant
Tanken med trängselskatt är annars att det ska bli mindre lönsamt att ta bilen och mer lönsamt att åka kollektivt. På det sättet vinner både miljön och framkomligheten för de som trots allt måste använda sig av våra vägar (tex yrkestrafik, som inte minst bussar). Det var därför en del av intäkterna under det förra försöket gick till just SL och kollektivtrafiken. Och i den folkomröstning som hölls var det en av förutsättningarna att det skulle fortsätta vara på det sättet.
Det struntar som bekant vår nya regering i. Och nu visar sig effekterna. Kollektivresenärerna får betala moderaternas trängselskatt. Även i form av dyrare SL-taxa. Och moderaterna lokalt bara slår sig för bröstet. Kanske för att deras väljare inte tycker att 70 kronor är särskilt mycket att bråka om. Eller så åker de inte ens kollektivt. Vad vet jag?
Illa, är det hursomhelst. Fortsättning lär följa.
Andra bloggar om: sl, sl-taxan, trängselskatt, politik, stockholm, christer g wennerholm och annat intressant
torsdag, september 13, 2007
Och högeralliansens namn är KÄRLEK
Nu har jag sett det på två ställen. Först var det Claes Arvidsson på svenskans ledarsida som hävdade att den borgerliga budgeten i Stockholms stadshus kännetecknades av ”medkännande” (vi andra såg väl mest skattesänkningar av klassiskt högersnitt). Och sedan Björn på Bloggen Bent som på fullt allvar menar* att dagens utspel i sjukförsäkringsfrågan framförallt är ett utslag av empati (något som exempelvis de sjuka själva verkar ha lite svårt att hålla med om).
Och jag undrar om inte detta är tecken på en ny strategi, eller åtminstone ett nytt tankesätt. Nu ska svenska folket fås att förstå vilka goda människor de där högerpolitikerna är, egentligen. Vilken kärlek som vägleder våra nya makthavare. Bilden av rika som hänsynslöst skor sig själva på sjuka och arbetslösas bekostnad har helt enkelt blivit lite för besvärande.
Så nu ska här lovebombas. Nu ska här förklaras. Att det är omsorg om oss vanliga människor som ligger bakom varenda nedskärning. Nu ska den hårda politiken kläs i aldrig så mjuka ord.
Jag tror nu inte att det kommer att fungera. Alls. Men det skulle ändå inte förvåna mig ett dugg om vi får se mycket mer av den här varan framöver. Svenska folket ska kramas in i högerburen. Ställer krav gör man för att man bryr sig. Och skär ner gör man av omsorg. George Orwell småler nog igenkännande, där uppe i sin himmel.
*) ska man vara riktigt noggrann säger han aldrig exakt så – han bara menar att allt motstånd mot regeringens planer måste bero på empatilöshet. Men det ligger väl en smula i samma härad.
Andra bloggar om: politik, politisk retorik, kärlek, regeringen, högeralliansen, opinionsbildning och annat intressant
Och jag undrar om inte detta är tecken på en ny strategi, eller åtminstone ett nytt tankesätt. Nu ska svenska folket fås att förstå vilka goda människor de där högerpolitikerna är, egentligen. Vilken kärlek som vägleder våra nya makthavare. Bilden av rika som hänsynslöst skor sig själva på sjuka och arbetslösas bekostnad har helt enkelt blivit lite för besvärande.
Så nu ska här lovebombas. Nu ska här förklaras. Att det är omsorg om oss vanliga människor som ligger bakom varenda nedskärning. Nu ska den hårda politiken kläs i aldrig så mjuka ord.
Jag tror nu inte att det kommer att fungera. Alls. Men det skulle ändå inte förvåna mig ett dugg om vi får se mycket mer av den här varan framöver. Svenska folket ska kramas in i högerburen. Ställer krav gör man för att man bryr sig. Och skär ner gör man av omsorg. George Orwell småler nog igenkännande, där uppe i sin himmel.
*) ska man vara riktigt noggrann säger han aldrig exakt så – han bara menar att allt motstånd mot regeringens planer måste bero på empatilöshet. Men det ligger väl en smula i samma härad.
Andra bloggar om: politik, politisk retorik, kärlek, regeringen, högeralliansen, opinionsbildning och annat intressant
Superhjältar och kriget mot terrorismen
Igår var jag med om två kulturella upplevelser. Först sträckläste jag Jan Guillous anti kriget mot terrorismen-bok ”Fienden inom oss” och sedan fastnade jag - sent omsider ska erkännas - framför superhjälteteveserien ”Heroes” på Tv4. Boken var riktigt bra, roligare än ”Madame terror” (som faktiskt var lite trist bitvis), och förmodligen angelägnare än ”Tjuvarnas marknad” (vilken dock var betydligt skojigare, inte minst förhörsscenerna med östermalsbratsen som fick mig att må bra i flera veckor efter att jag läst dem). Och teveserien verkar lovande, den med.
Man kan tycka att det måste vara mil emellan superhjältar och kriget mot terrorismen. Men lustigt nog finns det faktiskt en beröringspunkt. En av de största händelserna i serietidningsvärlden under senare tid är nämligen Marvels fomidabla ”Civil war” – som nu håller på att ges ut på svenska.
Titeln ”Civil war” syftar till det inbördeskrig som bryter ut mellan de olika figurerna i Marvels universum efter det att en ny lag om obligatorisk registrering av superhjältar träder i kraft. Bakgrunden är en strid som gick överstyr (tidstypiskt nog i samband med inspelningen av en ny superhjältedokusåpa) vilket resulterade i ett stort antal oskyldigas död (varav flera barn). Det blir droppen som får bägaren att rinna över, och myndigheterna bestämmer sig för att det nu en gång för alla måste vara slut på maskerade superhjältar som fritt springer omkring utanför all ordning och kontroll. Iron Man tar på sig ledarskapet för dem som vill följa lagen, och menar att registrering är bäst för alla parter, medan hans gamle partner Captain America istället ställer sig i spetsen för det mer anarkistiska motståndet.
Några djupare insikter om tingens ordning kommer man nu inte få av att läsa ”Civil war”. Däremot är serien väldigt intressant ur två perspektiv. Dels, för att Marvel liksom aldrig fullständigt tar ställning. Både Iron Mans ständiga moraliska grubblerier och motståndarlagets rebelliska ”non serviam”-attityd skildras med sympati och respekt. Det handlar helt enkelt inte enbart om onda mot goda, utan en för superhjälteserier ovanligt nyanserad konflikt.
Men än viktigare är att Civil war drar den symboliska betydelsen av superhjälten ett steg lägre. Alla ni som sett filmerna om X-men (eller, ännu hellre, faktiskt läst serien) vet att mutanterna i Marvels värld fått representera utanförskap, främlingar, de avvikande. Mutanten har fått representera den andre, den som inte är som normen. Med ”civil war” utsträcks den liknelsen till att handla om alla superhjältar. Och den stora frågan som ställs blir här hur man ska förhålla sig till samhället i stort, till det normala. Bli lydiga verktyg i dess tjänst eller fortsätta göra uppror och hävda sin särart?
Och den politiska fonden går inte att ta miste på. Det handlar om registrering, övervakning, ett säkerhetstänkande som fått ta över och gör att annan hänsyn (som till den personliga integriteten, tex) får träda åt sidan. Civil War är helt enkelt superhjälteserier post 9/11. Och Marvel ger oss inga helt självklara svar på hur vi bör förhålla oss (även om ett tydligt motstånd mot själva registreringsivrarna finns där som ett grundtema, skulle jag vilja hävda).
Sverige har fått en ny handelsminister. Vad jag har kunnat förstå det har hon under sin tid som riksdagsledamot profilerat sig hårt som en hök i kriget mot terrorismen. Och denna lilla populärkulturella utvikning är naturligtvis inte avsedd som någonting annat än just en sådan. Även om man kan ha många viktiga politiska samtal utifrån en tecknad superhjälteserie som ”Civil war”.
Och nota bene. I Marvels värld behåller superhjältarna sina trikåer. Till skillnad från i Heroes, alltså. Guillous superhjältar klär sig som de alltid har gjort. I superintelligens, integritet, mod och fina franska viner.
Läs mer om Heroes här och här. Jag avvaktar för övrigt med några mer djupgående analyser av just den serien tills jag hunnit se lite mer. Marta Axner har dock skrivit bra om både Heroes i och behandlingen av teveserier som kulturyttringar i allmänhet, du hittar hennes inlägg här.
Andra bloggar om: jan guillou, fienden inom oss, kriget mot terrorismen, superhjältar, marvel, civil war, heroes, superhjälteserier, kultur, teckande serier, populärkultur och annat intressant
Man kan tycka att det måste vara mil emellan superhjältar och kriget mot terrorismen. Men lustigt nog finns det faktiskt en beröringspunkt. En av de största händelserna i serietidningsvärlden under senare tid är nämligen Marvels fomidabla ”Civil war” – som nu håller på att ges ut på svenska.
Titeln ”Civil war” syftar till det inbördeskrig som bryter ut mellan de olika figurerna i Marvels universum efter det att en ny lag om obligatorisk registrering av superhjältar träder i kraft. Bakgrunden är en strid som gick överstyr (tidstypiskt nog i samband med inspelningen av en ny superhjältedokusåpa) vilket resulterade i ett stort antal oskyldigas död (varav flera barn). Det blir droppen som får bägaren att rinna över, och myndigheterna bestämmer sig för att det nu en gång för alla måste vara slut på maskerade superhjältar som fritt springer omkring utanför all ordning och kontroll. Iron Man tar på sig ledarskapet för dem som vill följa lagen, och menar att registrering är bäst för alla parter, medan hans gamle partner Captain America istället ställer sig i spetsen för det mer anarkistiska motståndet.
Några djupare insikter om tingens ordning kommer man nu inte få av att läsa ”Civil war”. Däremot är serien väldigt intressant ur två perspektiv. Dels, för att Marvel liksom aldrig fullständigt tar ställning. Både Iron Mans ständiga moraliska grubblerier och motståndarlagets rebelliska ”non serviam”-attityd skildras med sympati och respekt. Det handlar helt enkelt inte enbart om onda mot goda, utan en för superhjälteserier ovanligt nyanserad konflikt.
Men än viktigare är att Civil war drar den symboliska betydelsen av superhjälten ett steg lägre. Alla ni som sett filmerna om X-men (eller, ännu hellre, faktiskt läst serien) vet att mutanterna i Marvels värld fått representera utanförskap, främlingar, de avvikande. Mutanten har fått representera den andre, den som inte är som normen. Med ”civil war” utsträcks den liknelsen till att handla om alla superhjältar. Och den stora frågan som ställs blir här hur man ska förhålla sig till samhället i stort, till det normala. Bli lydiga verktyg i dess tjänst eller fortsätta göra uppror och hävda sin särart?
Och den politiska fonden går inte att ta miste på. Det handlar om registrering, övervakning, ett säkerhetstänkande som fått ta över och gör att annan hänsyn (som till den personliga integriteten, tex) får träda åt sidan. Civil War är helt enkelt superhjälteserier post 9/11. Och Marvel ger oss inga helt självklara svar på hur vi bör förhålla oss (även om ett tydligt motstånd mot själva registreringsivrarna finns där som ett grundtema, skulle jag vilja hävda).
Sverige har fått en ny handelsminister. Vad jag har kunnat förstå det har hon under sin tid som riksdagsledamot profilerat sig hårt som en hök i kriget mot terrorismen. Och denna lilla populärkulturella utvikning är naturligtvis inte avsedd som någonting annat än just en sådan. Även om man kan ha många viktiga politiska samtal utifrån en tecknad superhjälteserie som ”Civil war”.
Och nota bene. I Marvels värld behåller superhjältarna sina trikåer. Till skillnad från i Heroes, alltså. Guillous superhjältar klär sig som de alltid har gjort. I superintelligens, integritet, mod och fina franska viner.
Läs mer om Heroes här och här. Jag avvaktar för övrigt med några mer djupgående analyser av just den serien tills jag hunnit se lite mer. Marta Axner har dock skrivit bra om både Heroes i och behandlingen av teveserier som kulturyttringar i allmänhet, du hittar hennes inlägg här.
Andra bloggar om: jan guillou, fienden inom oss, kriget mot terrorismen, superhjältar, marvel, civil war, heroes, superhjälteserier, kultur, teckande serier, populärkultur och annat intressant
Så regeringen vill inte BARA jävlas med de sjuka?
”Men det här handlar inte bara om ett bortre datum för sjukskrivningen och om att dra åt tumskruvarna på de sjukskrivna” Fredric Federley till DN (min kursivering).
Så skönt.
Med anledning av den "reform" av sjukförsäkringen regeringen idag presenterar. Läs mer om den här och här
Andra bloggar om: politik, sjukskrivningar, fredric federley, regeringen, alliansen och annat intressant
Så skönt.
Med anledning av den "reform" av sjukförsäkringen regeringen idag presenterar. Läs mer om den här och här
Andra bloggar om: politik, sjukskrivningar, fredric federley, regeringen, alliansen och annat intressant
onsdag, september 12, 2007
Sista månaden (bloggtips, närakuter och dagisplats)
Jag är nu inne på min sista månads pappaledighet. Känns lite märkligt, jag har trots allt inte varit på jobbet sedan februari i år. Men den elfte oktober - när Ingrid fyller ett - bär det av igen. Och igår nåddes vi dessutom av det glädjande beskedet att vi också får en dagisplats, inte alls i andra ändan stan som vi befarande utan på en (vad det verkar) genomtrevlig liten förskola bara några minuterns promenadväg från lägenheten, här i Hässelby.
Ett eländigt hälsotilsltånd och vissa uppkopplingsproblem har som ni sett gjort att det inte blivit så mycket bloggat de senaste dagarna. Men vad gör det när det skrivs så mycket annat klokt. Tre inlägg som jag särskilt skulle vilja plussa för är;
PS: Och så en glädjande betraktelse från landstingsvärlden. I söndags kväll var vi för första gången på närakuten. Vi ringde först sjukvårdsupplysningen för barn, blev väldigt väl bemötta men fick rådet att ändå åka in och kolla (för säkehets skull). Nåväl, vi ringde och bokade tid och fick utan problem komma in samma kväll på Närakuten i Bromma. Där blev vi återigen fantastisk bemötta av en urtrevlig sjuksköterska, det hela gick hur smidigt som helst och snart så var vi hemma igen. Ingenting att klaga över, ett exemplariskt fungerande sjukvårdssystem alltså.
Egentligen bara ett smolk i glädjebägaren. Närakuten i Bromma ska läggas ner. Den borgerliga alliansens i landstinget gillar nämligen inte den typen av valfrihet. Så kan det gå... DS
Andra bloggar om: föräldraledighet, pappaledighet, närakuter, Morgan Johansson, Kajsa Borgnäs, Calle friden, bloggtips, dagis, förskola, hässelby och annat intressant
Ett eländigt hälsotilsltånd och vissa uppkopplingsproblem har som ni sett gjort att det inte blivit så mycket bloggat de senaste dagarna. Men vad gör det när det skrivs så mycket annat klokt. Tre inlägg som jag särskilt skulle vilja plussa för är;
- Morgan Johansson skriver om vårdnadsbidraget och integrationen. Ord och inga visor. Morgan är en av socialdemokratins skarpaste debattörer. "Orädd", är ett ord som faller en på läppen. Här visar han återigen prov på detta.
- Socialdemokratiska studentförbundets ordförande Kajsa Borgnäs skriver om kunskapskapitalismen. Vad hon i praktiken efterlyser är ett större grepp om hela systemet med friskolor. Kajsa är en av de personer jag har träffat på inom politiken som närmar sig densamma med störst allvar. I en värld av ironiska blinkningar och sarkastiska kommentarer känns detta oftast väldigt befriande. Dessutom är hon klok. Vilket hon inte minst visar prov på i detta inlägg.
- Så till sist (men inte minst) - missa inte Calle Fridén på sin byggjobbarblogg formulera den mest träffande beskrivningen av landets småföretagare jag sett på länge. Nyckelformuleringen är nog denna: "Tanken på att småföretagandet ... skulle vara en främmande företeelse är ju rent hårresande. Vi känner alla frisörer, taxichaffisar, massörer eller små butiksägare. Och vi vet att de är som vi andra är mest - de blir också fulla på lördag, kollar på fotboll, köper skvallertidningar och gnäller på vädret." Så långt från romantiserande flum man kan komma - och därmed uppfriskande ärligt. Och skulle dessutom kunna utgöra underlag för en hel studiecirkel om småföretagarens position i det moderna klassamhället.
PS: Och så en glädjande betraktelse från landstingsvärlden. I söndags kväll var vi för första gången på närakuten. Vi ringde först sjukvårdsupplysningen för barn, blev väldigt väl bemötta men fick rådet att ändå åka in och kolla (för säkehets skull). Nåväl, vi ringde och bokade tid och fick utan problem komma in samma kväll på Närakuten i Bromma. Där blev vi återigen fantastisk bemötta av en urtrevlig sjuksköterska, det hela gick hur smidigt som helst och snart så var vi hemma igen. Ingenting att klaga över, ett exemplariskt fungerande sjukvårdssystem alltså.
Egentligen bara ett smolk i glädjebägaren. Närakuten i Bromma ska läggas ner. Den borgerliga alliansens i landstinget gillar nämligen inte den typen av valfrihet. Så kan det gå... DS
Andra bloggar om: föräldraledighet, pappaledighet, närakuter, Morgan Johansson, Kajsa Borgnäs, Calle friden, bloggtips, dagis, förskola, hässelby och annat intressant
lördag, september 08, 2007
Även borgerliga protester mot Filippa Reinfeldts vårdpolitik
”Att landstinget … gör besparingar i socioekonomiskt svaga områden motverkar direkt stadens ansträngningar för att bryta segregationen. En fungerande sjukvård är för många människor en förutsättning för att de ska kunna ta tillvara det som staden erbjuder i form av jobbgaranti, utbildning och samhällsintroduktion.” Det sa kristdemokraternas integrationspolitiske talesman i Stockholms stad, Henrik Ehrenberg, i ett uttalande, redan för någon vecka sedan med anledning av den nya vårdpolitik högeralliansen i Stockholms län med Filippa Reinfeldt i spetsen nu håller på att sätta i sjön.
Och det är naturligtvis välkommet att borgerliga politiker ställer upp mot de nedskärningarna i socialt utsatta områden alliansen håller på att genomföra. Än bättre vore det naturligtvis om parti- och allianskamraterna i landstingsfullmäktige också hörsammade Ehrenbergs uppmaning. Men istället så har nu Filippa Reinfeldt efter att även riksmedia tagit upp frågan tagit bladet från munnen och går ut försvarar sin politik (på SvD Brännpunkt, se här.)
Tyvärr så sträcker sig försvaret inte längre än till ytterligare ett försök att blanda bort korten. Hon hävdar att de tjänstemannauppgifter om hur systemet kommer att slå inte nödvändigtvis är korrekta. Men hon tar inte på något sätt avstånd från det som är hela pudelns kärna; att man tar bort den kompensationsersättning som tidigare utgick till vårdenheter i socialt utsatta områden.
Flera av oss som engagerat oss i denna fråga har fått kommentarer från en tjänsteman på landstinget som tyvärr inte vågar skylta med namn (se till exempel Peter Andersson). Och vad han (eller hon) säger är att uppgifterna i SvD och aftonbladet bara är toppen av ett isberg. Och tyvärr så finns det anledning att tro att det stämmer. Så i den meningen har alltså Filippa Reinfeldt möjligtvis rätt – det kan mycket väl bli värre än vad tjänstemännens beräkningar så här långt kommer fram till.
Oavsett vilket så är det uppenbart att detta handlar om klasspolitik. Och en sådan politik får förödande konsekvenser, långt utanför sjukvårdens område. Det ser till och med ledande kristdemokrater i Stockholms stad.
Andra bloggar om: sjukvård, sjukvårdspolitik, nedskärningar, förorter, klass, rättvisa, moderaterna, stockholm, stockholms läns landsting, filippa reinfeldt och annat intressant
Och det är naturligtvis välkommet att borgerliga politiker ställer upp mot de nedskärningarna i socialt utsatta områden alliansen håller på att genomföra. Än bättre vore det naturligtvis om parti- och allianskamraterna i landstingsfullmäktige också hörsammade Ehrenbergs uppmaning. Men istället så har nu Filippa Reinfeldt efter att även riksmedia tagit upp frågan tagit bladet från munnen och går ut försvarar sin politik (på SvD Brännpunkt, se här.)
Tyvärr så sträcker sig försvaret inte längre än till ytterligare ett försök att blanda bort korten. Hon hävdar att de tjänstemannauppgifter om hur systemet kommer att slå inte nödvändigtvis är korrekta. Men hon tar inte på något sätt avstånd från det som är hela pudelns kärna; att man tar bort den kompensationsersättning som tidigare utgick till vårdenheter i socialt utsatta områden.
Flera av oss som engagerat oss i denna fråga har fått kommentarer från en tjänsteman på landstinget som tyvärr inte vågar skylta med namn (se till exempel Peter Andersson). Och vad han (eller hon) säger är att uppgifterna i SvD och aftonbladet bara är toppen av ett isberg. Och tyvärr så finns det anledning att tro att det stämmer. Så i den meningen har alltså Filippa Reinfeldt möjligtvis rätt – det kan mycket väl bli värre än vad tjänstemännens beräkningar så här långt kommer fram till.
Oavsett vilket så är det uppenbart att detta handlar om klasspolitik. Och en sådan politik får förödande konsekvenser, långt utanför sjukvårdens område. Det ser till och med ledande kristdemokrater i Stockholms stad.
Andra bloggar om: sjukvård, sjukvårdspolitik, nedskärningar, förorter, klass, rättvisa, moderaterna, stockholm, stockholms läns landsting, filippa reinfeldt och annat intressant
Folkpartiet – de nya konservativa?
Hur ska man förstå Jan Björklunds politiska linje? Att han är en strateg och en taktiker och väldigt skicklig på att fånga upp olika strömningar i folkopinionen är en sak. Han har som få andra legat bakom det folkpartistiska konststycket att lyckas plocka populistiska politiska poäng på folks irritation över kepsklädda mobiltelefonpratande skolelever och språkokunniga invandrare. Men vad vill han, egentligen?
När jag nu läser kommentarerna runt Björklunds installationstal är det ett begrepp som osökt dyker upp i huvudet. Konservativ. Eller snarare socialkonservativ. Det finns den där gammaldags pliktmoralen som ständigt pockar upp. Tilltron till auktoritet och fasta normer. Omsorgen om den som faller, men aldrig utan ett uppfodrande ”ryck upp dig nu” på läpparna. Och kanske också i den enda egentliga politiska nyheten, när han öppnar upp för att begränsa informationsfriheten i syfte att värna den personliga integriteten.
Att taktikern Björklund skulle inse att inga väljarframgångar finns att vinna till höger om Maud Olofsson har jag länge misstänkt. Vad som snarare återstår blir därför egentligen ett försök att återupprepa moderaternas framgångsrecept från i höstas, att satsa på att vinna över s-väljare och andra mittensympatisörer. Samtidigt skulle en kursändring i rakt socialliberal riktning kanske framstå som alltför skenhelig.
Och då kanske socialkonservatism kryddat med en smula klassretorik är precis vad doktorn föreskriver ("arbetareklassens barn förlorar på kravlösheten", typ). I sådana fall blir det en klassisk match som socialdemokratin och övriga vänstern har att ta. Och då får vi inte underskatta den attraktionskraft den typen av retorik som Björklund försöker sig på kan ha bland breda väljargrupper. Samtidigt som jag, även om jag verkligen inte tycker att man ska underskatta den nye folkpartiledarens politiska skicklighet, kanske tror att de enorma förväningar som nu från borgerligt håll knyts till honom är lite väl överdrivna.
Det finns trots allt en verklighet där ute som påverkas av regeringens beslut, och det är mot den verkligheten alla borgerliga politiker kommer att bedömmas. Och än så länge finns det väl inget som tyder på att det skulle vara till någon fördel för högeralliansens partier...
Läs mer här, här, här och här. Henrik Sjöholm och Blogge Bloggelito ger också varsin intressant bloggreflektion på ämnet (från den högra planhalvan så att säga).
Andra bloggar om: Jan Björklund, folkpartiet, konservatism, socialkonservatism, liberalism, socialliberalism, politik, ideologi och annat intressant
När jag nu läser kommentarerna runt Björklunds installationstal är det ett begrepp som osökt dyker upp i huvudet. Konservativ. Eller snarare socialkonservativ. Det finns den där gammaldags pliktmoralen som ständigt pockar upp. Tilltron till auktoritet och fasta normer. Omsorgen om den som faller, men aldrig utan ett uppfodrande ”ryck upp dig nu” på läpparna. Och kanske också i den enda egentliga politiska nyheten, när han öppnar upp för att begränsa informationsfriheten i syfte att värna den personliga integriteten.
Att taktikern Björklund skulle inse att inga väljarframgångar finns att vinna till höger om Maud Olofsson har jag länge misstänkt. Vad som snarare återstår blir därför egentligen ett försök att återupprepa moderaternas framgångsrecept från i höstas, att satsa på att vinna över s-väljare och andra mittensympatisörer. Samtidigt skulle en kursändring i rakt socialliberal riktning kanske framstå som alltför skenhelig.
Och då kanske socialkonservatism kryddat med en smula klassretorik är precis vad doktorn föreskriver ("arbetareklassens barn förlorar på kravlösheten", typ). I sådana fall blir det en klassisk match som socialdemokratin och övriga vänstern har att ta. Och då får vi inte underskatta den attraktionskraft den typen av retorik som Björklund försöker sig på kan ha bland breda väljargrupper. Samtidigt som jag, även om jag verkligen inte tycker att man ska underskatta den nye folkpartiledarens politiska skicklighet, kanske tror att de enorma förväningar som nu från borgerligt håll knyts till honom är lite väl överdrivna.
Det finns trots allt en verklighet där ute som påverkas av regeringens beslut, och det är mot den verkligheten alla borgerliga politiker kommer att bedömmas. Och än så länge finns det väl inget som tyder på att det skulle vara till någon fördel för högeralliansens partier...
Läs mer här, här, här och här. Henrik Sjöholm och Blogge Bloggelito ger också varsin intressant bloggreflektion på ämnet (från den högra planhalvan så att säga).
Andra bloggar om: Jan Björklund, folkpartiet, konservatism, socialkonservatism, liberalism, socialliberalism, politik, ideologi och annat intressant
fredag, september 07, 2007
Machiavelliskt maktspel bakom Odenbergs avgång?
Varför avgick egentligen försvarsminister Mikael Odenberg? Vi är många som ställt oss den frågan de senaste dagarna. En av de intressantaste funderingarna står högerekonomen Danne Norling för på sin blogg. Hans teori är att det hela är effekterna av ett raffinerat spel för gallerierna som till slut gick helt överstyr (du läser hela inlägget här).
Norling menar att det är en medveten strategi att provocera fram ett bråk med försvarsmakten, för att på det sättet ta loven av all kritik av regeringens ekonomiska politik som oansvarig. Problemet var att man drog denna taktik för långt. Eller som han själv skriver:
”I själva verket kan det vara ett optimalt missnöje från försvarsdebattörerna som är regeringens syfte. Genom att nedskärningarna leder till gny och knot i försvaret får opinionen ett psykologiskt intryck av att skattesänkningen är finansierad. Det skulle inte vara läge för Nuder att komma med kritik rörande 'underfinansiering' när försvaret är i uppror.
Men Anders Borg och Fredrik Reinfeldt har misskött taktiken. Odenberg var med på vissa reducerade nedskärningar. Det var ett misstag. I finansplanen kom myglarna tillbaka med större nedskärningar - med det ögonskenliga syftet att ånyo reta upp försvarsdebattörerna. Det blev för mycket för Odenberg som tog sin hatt och gick.”
Detta väcker naturligtvis en hel del frågor. För bilden framstår av statsminister Fredrik Reinfeldt inte bara som en machiavellisk maktpolitiker, utan dessutom som en ganska oskicklig sådan. Eller som Danne Norling (återigen) konstaterar i ett svar på en kommentar; ”Ja, hur kunde Reinfeldt ställa sig bakom Borgs myglande mot Odenberg? Det visar inte på något högsint ledarskap utan förefaller vara ett simpelt maktmyglande. En finansminister får bara inte ställa en annan minister inför fullbordat faktum utan förhandsinformation. Statsministern borde ha tagit Borg i örat. Att så inte skedde visar att Reinfeldt redan var införstådd. Bäva månde övriga ministrar i regeringen. Reinfeldt verkar vara en ny Göran Persson...”
Jag vet inte om Danne Norling har några källor till sina teorier, eller om det är mer lösa funderingar (min bild är nog att Norling åtminstone har vissa kontakter bland den politiska högern, så helt ute och cyklar är han knappast). Själv kanske jag vid en första genomläsning tyckte att det hela gav ett lite väl "konspirationsteoretiskt" intryck. Men oavsett vilket så understryker de det faktum att bilden av att Borg ”vann” mot Odenberg i frågan om försvarsanslagen och att det var därför den senare avgick är på tok för enkel.
Istället verkar orsakerna stå att söka i vilken ledarskapssyn som präglar den sittande regeringen och vilka metoder man anser vara berättigade för att uppnå olika typer av resultat. Och det är på det hela taget ett betydligt dystrare scenario…
Läs mer om affären Odenberg här, här , här, här eller här. Andra intressanta bloggkommentarer hittar du här, här, här och här.
PS: Jag tänker inte smutsa ner min blogg med att upprepa de olika anklagelseakter av personlig karaktär som på något mystiskt sätt dykt upp inte minst i bloggosfären sedan Odenberg gick. Men visst förstärker den typen av ryktessprindning bilden av att det är fult spel på gång. Nog om detta. DS.
Andra bloggar om: politik, danne norling, mikael odenberg, regeringen, fredrik reinfeldt, anders borg, makt, försvarspolitik, försvaret, analys och annat intressant
Norling menar att det är en medveten strategi att provocera fram ett bråk med försvarsmakten, för att på det sättet ta loven av all kritik av regeringens ekonomiska politik som oansvarig. Problemet var att man drog denna taktik för långt. Eller som han själv skriver:
”I själva verket kan det vara ett optimalt missnöje från försvarsdebattörerna som är regeringens syfte. Genom att nedskärningarna leder till gny och knot i försvaret får opinionen ett psykologiskt intryck av att skattesänkningen är finansierad. Det skulle inte vara läge för Nuder att komma med kritik rörande 'underfinansiering' när försvaret är i uppror.
Men Anders Borg och Fredrik Reinfeldt har misskött taktiken. Odenberg var med på vissa reducerade nedskärningar. Det var ett misstag. I finansplanen kom myglarna tillbaka med större nedskärningar - med det ögonskenliga syftet att ånyo reta upp försvarsdebattörerna. Det blev för mycket för Odenberg som tog sin hatt och gick.”
Detta väcker naturligtvis en hel del frågor. För bilden framstår av statsminister Fredrik Reinfeldt inte bara som en machiavellisk maktpolitiker, utan dessutom som en ganska oskicklig sådan. Eller som Danne Norling (återigen) konstaterar i ett svar på en kommentar; ”Ja, hur kunde Reinfeldt ställa sig bakom Borgs myglande mot Odenberg? Det visar inte på något högsint ledarskap utan förefaller vara ett simpelt maktmyglande. En finansminister får bara inte ställa en annan minister inför fullbordat faktum utan förhandsinformation. Statsministern borde ha tagit Borg i örat. Att så inte skedde visar att Reinfeldt redan var införstådd. Bäva månde övriga ministrar i regeringen. Reinfeldt verkar vara en ny Göran Persson...”
Jag vet inte om Danne Norling har några källor till sina teorier, eller om det är mer lösa funderingar (min bild är nog att Norling åtminstone har vissa kontakter bland den politiska högern, så helt ute och cyklar är han knappast). Själv kanske jag vid en första genomläsning tyckte att det hela gav ett lite väl "konspirationsteoretiskt" intryck. Men oavsett vilket så understryker de det faktum att bilden av att Borg ”vann” mot Odenberg i frågan om försvarsanslagen och att det var därför den senare avgick är på tok för enkel.
Istället verkar orsakerna stå att söka i vilken ledarskapssyn som präglar den sittande regeringen och vilka metoder man anser vara berättigade för att uppnå olika typer av resultat. Och det är på det hela taget ett betydligt dystrare scenario…
Läs mer om affären Odenberg här, här , här, här eller här. Andra intressanta bloggkommentarer hittar du här, här, här och här.
PS: Jag tänker inte smutsa ner min blogg med att upprepa de olika anklagelseakter av personlig karaktär som på något mystiskt sätt dykt upp inte minst i bloggosfären sedan Odenberg gick. Men visst förstärker den typen av ryktessprindning bilden av att det är fult spel på gång. Nog om detta. DS.
Andra bloggar om: politik, danne norling, mikael odenberg, regeringen, fredrik reinfeldt, anders borg, makt, försvarspolitik, försvaret, analys och annat intressant
Hellre rik och frisk än sjuk och fattig
”I ett hemligstämplat material från hälso- och sjukvårdsförvaltningen, som SvD tagit del av, drabbas mottagningarna allra hårdast i Rågsved, Högdalen, Hagsätra, Vallatorp i Täby och Kallhäll. De förlorar omkring 40 procent av sina intäkter genom att ersättningarna ändras. Andra områden som råkar illa ut är Södertälje, Fittja, Rinkeby och Södermalm.Bland vinnarna märks Stockholms innerstad, Nacka, Bromma och Hussvalans läkarmottagning i Sundbyberg. De ökar sina intäkter med mellan 25 och 47 procent.” (ur dagens SvD)
Moderaterna tar pengar från sjukvården i områden med där människor har låga inkomster och är sjuka, och slussar dem dit det finns friska rika människor. Så ökar klassklyftorna i hälsan än mer. Att detta var på gång var ingen överraskning, men de hemliga papper SvD har fått tag på visar att bilden faktiskt är värre än jag kunde föreställa mig.
Klasspolitik, kallar Ingela Nylund Watz (s) det hela. I det har hon helt rätt. För vad Filippa Reinfeldt (m) alltså gör är att hon tar från de fattiga (och sjuka) och ger till de rika (och friska). Att alla vet att det är betydligt tyngre att bedriva sjukvård i områden med en hårdare social problematik, och att det därför krävs högre löner för att få läkarna att jobba där, är kunskaper den borgerliga landstingsmajoriteten låtsas bortse från i syfte att trumfa igenom sin omvända fördelningspolitik.
Jag har sagt det förr (se tex här och här): Det blir strid om detta. Och frågan är om ens de borgerliga kärnväljare som bor i de områden som tjänar på omläggningen kommer att ställa upp på en sådan orättvis sjukvårdspolitik. Tanken att så grundläggande nyttigheter som sjukvård ska fördelas jämlikt, och att detta innebär att områden med större behov också ska få större resurser, sitter djupt förankrad i den svenska folksjälen. Moderaterna visar nu med all önskvärd tydlighet att de trots den nya retoriken fortfarande inte ställer upp på denna jämlikhetstanke. Och alla som trodde att det faktiskt var något "nytt" med dagens moderater får sig en smärtsam tankeställare.
Joakim Hörsing, Svensson och Peter Andersson kommenterar bra
Andra bloggar om: sjukvård, sjukvårdspolitik, nedskärningar, förorter, klass, rättvisa, moderaterna, stockholm, stockholms läns landsting, filippa reinfeldt och annat intressant
Moderaterna tar pengar från sjukvården i områden med där människor har låga inkomster och är sjuka, och slussar dem dit det finns friska rika människor. Så ökar klassklyftorna i hälsan än mer. Att detta var på gång var ingen överraskning, men de hemliga papper SvD har fått tag på visar att bilden faktiskt är värre än jag kunde föreställa mig.
Klasspolitik, kallar Ingela Nylund Watz (s) det hela. I det har hon helt rätt. För vad Filippa Reinfeldt (m) alltså gör är att hon tar från de fattiga (och sjuka) och ger till de rika (och friska). Att alla vet att det är betydligt tyngre att bedriva sjukvård i områden med en hårdare social problematik, och att det därför krävs högre löner för att få läkarna att jobba där, är kunskaper den borgerliga landstingsmajoriteten låtsas bortse från i syfte att trumfa igenom sin omvända fördelningspolitik.
Jag har sagt det förr (se tex här och här): Det blir strid om detta. Och frågan är om ens de borgerliga kärnväljare som bor i de områden som tjänar på omläggningen kommer att ställa upp på en sådan orättvis sjukvårdspolitik. Tanken att så grundläggande nyttigheter som sjukvård ska fördelas jämlikt, och att detta innebär att områden med större behov också ska få större resurser, sitter djupt förankrad i den svenska folksjälen. Moderaterna visar nu med all önskvärd tydlighet att de trots den nya retoriken fortfarande inte ställer upp på denna jämlikhetstanke. Och alla som trodde att det faktiskt var något "nytt" med dagens moderater får sig en smärtsam tankeställare.
Joakim Hörsing, Svensson och Peter Andersson kommenterar bra
Andra bloggar om: sjukvård, sjukvårdspolitik, nedskärningar, förorter, klass, rättvisa, moderaterna, stockholm, stockholms läns landsting, filippa reinfeldt och annat intressant
onsdag, september 05, 2007
Odenberg är inte den enda förloraren
Vem avgår - Odenberg eller Anders Borg? Det frågade jag mig här på bloggen den 28 juli i år. Den konflikt rörande det moderata partiets hjärtefråga försvaret som seglade upp efter finansministerns utspel i årets Almedalsvecka kändes helt enkelt så dramatisk att jag nog tyckte att det fanns fog för att ana rätt omfattande konsekvenser. Och nu tycks det onekligen som om jag fick rätt i att denna konflikt måste sluta med någons avgång.
Men samtidigt är det någonting här jag inte blir riktigt klok på. För vad jag har förstått det så har även finansministern förlorat slaget. De besparingar han föreslog i Almedalen har i praktiken skjutits på framtiden. Orsaken att Odenberg avgår är som jag förstår det heller inte de konkreta förslagen för de kommande åren, utan denna utredning om framtida besparingar, samt sättet försvarsmakten behandlas på av den sittande regeringen (en kritik som är lätt att förstå, att rikets säkerhet reduceras till en bricka i ett budgetförhandlingsspel känns nog inte så bra för någon av oss).
Det verkar alltså som om vi har tre förlorare här. Odenberg, som trots allt gör det enda rakryggade, tar sitt pick och pack och går. Och Anders Borg, som satte igång hela processen och ändå får finna sig återigen överkörd av partiledargänget när det kommer till de konkreta förslagen.
Men den stora förloraren är trots allt statsminister Reinfeldt. Som verkar fullkomligt ha tappat greppet. Frågan är hur länge detta håller? Sten Tolgfors har redan efterträtt två avhoppade moderata ministrar. Blir det regeringschefens egna portfölj han tar över nästa gång?
Läs mer här, här, här, här, här, här, här, här och här.
Andra bloggar om: politik, mikael odenberg, försvaret, fredrik reinfeldt, avgång, regeringen, alliansen, försvarspolitik, försvarsbudgeten, avgångar, och annat intressant
Men samtidigt är det någonting här jag inte blir riktigt klok på. För vad jag har förstått det så har även finansministern förlorat slaget. De besparingar han föreslog i Almedalen har i praktiken skjutits på framtiden. Orsaken att Odenberg avgår är som jag förstår det heller inte de konkreta förslagen för de kommande åren, utan denna utredning om framtida besparingar, samt sättet försvarsmakten behandlas på av den sittande regeringen (en kritik som är lätt att förstå, att rikets säkerhet reduceras till en bricka i ett budgetförhandlingsspel känns nog inte så bra för någon av oss).
Det verkar alltså som om vi har tre förlorare här. Odenberg, som trots allt gör det enda rakryggade, tar sitt pick och pack och går. Och Anders Borg, som satte igång hela processen och ändå får finna sig återigen överkörd av partiledargänget när det kommer till de konkreta förslagen.
Men den stora förloraren är trots allt statsminister Reinfeldt. Som verkar fullkomligt ha tappat greppet. Frågan är hur länge detta håller? Sten Tolgfors har redan efterträtt två avhoppade moderata ministrar. Blir det regeringschefens egna portfölj han tar över nästa gång?
Läs mer här, här, här, här, här, här, här, här och här.
Andra bloggar om: politik, mikael odenberg, försvaret, fredrik reinfeldt, avgång, regeringen, alliansen, försvarspolitik, försvarsbudgeten, avgångar, och annat intressant
Varför har stockholmarna tröttnat på alliansen?
Om det vore val idag skulle Stockholm få en ny politisk majoritet. Det visar siffror som publiceras i SvD idag. Och för mig som bor här i staden är det inte särskilt överraskade. Att besvikelsen över moderaterna och deras stödpartier är stor är ingenting man kan undgå att märka när man pratar med folk.
Två viktiga exempel på varför stockholmarna börjar tröttna kan man hitta bara i dagens tidningar. Ett är skolan. Alliansens blev valda på ett budskap om att de skulle satsa. Den verklighet Stockholms rektorer står inför nu när terminen ska börja är den motsatta – det saknas pengar och neddragningar är nödvändiga. Samtidigt, vilket DN skriver om, ligger hotet om nedläggning som ett mörkt spöke över många skolor. I Farsta har vi redan kunnat se exempel på hur okänsligt den moderata ledningen kan gå fram, och lägga ner även välfungerande skolor som Västbodaskolan (jag skrev om det här).
Ett annat exempel är sjukvårdspolitiken. SvD:s ledarsida drar idag ett lojalt strå till stacken och tror att jätteprojektet vårdval stockolm som sjukvårdslandstingsråd Filippa Reinfeldt ansvarar för kommer att öka förtroendet för borgerligheten. Samtidigt missar de poängen som många andra – exempelvis här och här – tagit fasta på. Att det intressanta inte är valfriheten (det är väl bra) utan resursfördelningen i det nya systemet. Vad det ur det perspektivet kommer att innebära för förorternas sjukvård. Eller med andra ord, hur orättvis den moderata sjukvårdspolitiken är.
Och detta är ändå bara ett skrap på ytan. Det finns anledning för stockholmarna att vända alliansen ryggen. Att så också sker är därför varken konstigt eller egentligen särskilt oväntat.
Andra bloggar om: politik, skola, sjukvård, stockholm, opinion, alliansen och annat intressant
Två viktiga exempel på varför stockholmarna börjar tröttna kan man hitta bara i dagens tidningar. Ett är skolan. Alliansens blev valda på ett budskap om att de skulle satsa. Den verklighet Stockholms rektorer står inför nu när terminen ska börja är den motsatta – det saknas pengar och neddragningar är nödvändiga. Samtidigt, vilket DN skriver om, ligger hotet om nedläggning som ett mörkt spöke över många skolor. I Farsta har vi redan kunnat se exempel på hur okänsligt den moderata ledningen kan gå fram, och lägga ner även välfungerande skolor som Västbodaskolan (jag skrev om det här).
Ett annat exempel är sjukvårdspolitiken. SvD:s ledarsida drar idag ett lojalt strå till stacken och tror att jätteprojektet vårdval stockolm som sjukvårdslandstingsråd Filippa Reinfeldt ansvarar för kommer att öka förtroendet för borgerligheten. Samtidigt missar de poängen som många andra – exempelvis här och här – tagit fasta på. Att det intressanta inte är valfriheten (det är väl bra) utan resursfördelningen i det nya systemet. Vad det ur det perspektivet kommer att innebära för förorternas sjukvård. Eller med andra ord, hur orättvis den moderata sjukvårdspolitiken är.
Och detta är ändå bara ett skrap på ytan. Det finns anledning för stockholmarna att vända alliansen ryggen. Att så också sker är därför varken konstigt eller egentligen särskilt oväntat.
Andra bloggar om: politik, skola, sjukvård, stockholm, opinion, alliansen och annat intressant
tisdag, september 04, 2007
Ett bidrag som kommer att öka utanförskapet
Tomas Eneroth var befriande tydlig på kvällens teve-nyheter. Vinner (s) valet 2010 kommer Sverige att göra som exempelvis våra norska grannar och avskaffa vårdnadsbidraget. Argumenten för detta är många, och de allra flesta har att göra med jämställdhet och utanförskap. Ett vårdnadsbidrag kommer att urholka resurserna till förskola, vilket försvårar för de föräldrar som faktiskt vill kombinera familj med yrkesliv. Bidraget blir helt självklart till en kvinnofälla, och det kommer dessutom skapa ett utanförskap i verklig mening då fler kommer längre bort från arbetsmarknaden och i den vevan dessutom blir allt mer beroende av sina män.
Det är därför den internationella trenden går i rakt motsatt riktning mot den utveckling Göran Hägglund nu tvingar in det svenska folket på. Samtidigt har jag lite svårt att känna sympati för de folkpartister som nästan en smula försöker svära sig fria från konsekvenserna av denna reform som de trots allt verkar vara beredda att rösta för (se till exempel här). Visserligen innebär politik med nödvändighet kompromisser. Men det är ett högt pris Birgitta Ohlsson och Karin Pilsäter är beredda att låta kvinnorna, barnen och integrationen betala för att få behålla regeringsmakten.
Det här är riktigt dålig politik. Läs mer om den här. Och räkna med att sista ordet inte är sagt i den här frågan.
Andra bloggar om: politik, vårdnadsbidrag, regeringen, folkpartiet, Birgitta Ohlsson, Karin Pilsäter, Göran Hägglund, kristdemokraterna, familjepolitik, utanförskap och annat intressant
Det är därför den internationella trenden går i rakt motsatt riktning mot den utveckling Göran Hägglund nu tvingar in det svenska folket på. Samtidigt har jag lite svårt att känna sympati för de folkpartister som nästan en smula försöker svära sig fria från konsekvenserna av denna reform som de trots allt verkar vara beredda att rösta för (se till exempel här). Visserligen innebär politik med nödvändighet kompromisser. Men det är ett högt pris Birgitta Ohlsson och Karin Pilsäter är beredda att låta kvinnorna, barnen och integrationen betala för att få behålla regeringsmakten.
Det här är riktigt dålig politik. Läs mer om den här. Och räkna med att sista ordet inte är sagt i den här frågan.
Andra bloggar om: politik, vårdnadsbidrag, regeringen, folkpartiet, Birgitta Ohlsson, Karin Pilsäter, Göran Hägglund, kristdemokraterna, familjepolitik, utanförskap och annat intressant
Läs Mohamed Omar
På SvD Brännpunkt idag; Sveriges kanske mest spännande författare Mohamed Omar uppmanar sina muslimska bröder och systrar till att ta kraftfullt avstånd från hot och våld (bakgrunden naturligtvis reaktionerna på Lars Vilks Muhammedteckningar). Och den artikeln ska ni självklart läsa (även om det är tråkigt att redaktionen strök den underbara formuleringen att muslimer för att förtjäna respekt bör uppträda som gentlemän – och damer.)
Men denna uppmaning är större än så. För du bör läsa mer av Omar än denna artikel. Följa hans blogg. Försjunka i hans dikter. Läs allt du kommer över i artikelväg (och det lär bli en hel del). Själv kallar han sig Sveriges nationalskald. Och det är inte utan man känner sig hågad att hålla med. Så tag och läs.
Andra bloggar om: mohamed omar, islam, poesi, nationalskald, lars vilks, muhammedteckningar, litteratur, kultur, politik och annat intressant
Men denna uppmaning är större än så. För du bör läsa mer av Omar än denna artikel. Följa hans blogg. Försjunka i hans dikter. Läs allt du kommer över i artikelväg (och det lär bli en hel del). Själv kallar han sig Sveriges nationalskald. Och det är inte utan man känner sig hågad att hålla med. Så tag och läs.
Andra bloggar om: mohamed omar, islam, poesi, nationalskald, lars vilks, muhammedteckningar, litteratur, kultur, politik och annat intressant
Björklund är jokern i leken
Med centerpartiet taktfast marscherandes på sin ökenvandring i Stureplansland och kristdemokraterna, tja, där de alltid har varit är det folkpartiet som är det politiskt mest spännande partiet på den borgerliga kanten att följa just nu. Hur Jan Björklund som ny partiordförande väljer att profilera sig och sitt parti påverkar nämligen inte honom själv utan kommer i någon mening också att förändra hela den politiska kartan.
Jag har tidigare skrivit om de möjligheter Jan Björklund har att i någon överraska alla och profilera folkpartiet åt vänster, eller mitten (Dumt att underskatta Björklund och Är Björklund en ny Westerberg?). Mina poänger är egentligen två; dels att Björklund är en rörlig politiker som snabbt kan anpassa sig till opinionen, och dels att han med sitt grundmurade batongrykte inte har något att förlora på att gå in mot mitten – ingen kommer ändå att kunna anklaga honom för att vara ”flummig”.
Vi får se om det blir så. Men dagens utspel om att förbjuda diskriminering av äldre (se DN och SvD) visar åtminstone att han har kommit längre i sin analys än att tro att det är genom att slåss om en liten grupp högerliberala ytterkantsväljare man vinner stora politiska segrar i dagens Sverige.
För vänstern i bred mening finns det egentligen bara två ord som är särskilt viktiga att hålla i minnet just nu. Inte underskatta. Och inte glömma bort vad en ny partiledare och lite vänsterpolish gjorde för ett moderatparti som efter valet 2002 nog ansågs som uträknat av de flesta…
Uppdatering; Reaktionerna låter heller inte vänta på sig. Se här Johan Norberg som suckar uppgivet över Björklunds förbudsiver. Stämningsläget bland landets 55-plussare på väg ut från arbetsmarknaden är möjligtvis ett annat. Slut på uppdatering.
Andra bloggar om: jan björklund, folkpartiet, politik, politisk strategi, valet 2010 och annat intressant
Jag har tidigare skrivit om de möjligheter Jan Björklund har att i någon överraska alla och profilera folkpartiet åt vänster, eller mitten (Dumt att underskatta Björklund och Är Björklund en ny Westerberg?). Mina poänger är egentligen två; dels att Björklund är en rörlig politiker som snabbt kan anpassa sig till opinionen, och dels att han med sitt grundmurade batongrykte inte har något att förlora på att gå in mot mitten – ingen kommer ändå att kunna anklaga honom för att vara ”flummig”.
Vi får se om det blir så. Men dagens utspel om att förbjuda diskriminering av äldre (se DN och SvD) visar åtminstone att han har kommit längre i sin analys än att tro att det är genom att slåss om en liten grupp högerliberala ytterkantsväljare man vinner stora politiska segrar i dagens Sverige.
För vänstern i bred mening finns det egentligen bara två ord som är särskilt viktiga att hålla i minnet just nu. Inte underskatta. Och inte glömma bort vad en ny partiledare och lite vänsterpolish gjorde för ett moderatparti som efter valet 2002 nog ansågs som uträknat av de flesta…
Uppdatering; Reaktionerna låter heller inte vänta på sig. Se här Johan Norberg som suckar uppgivet över Björklunds förbudsiver. Stämningsläget bland landets 55-plussare på väg ut från arbetsmarknaden är möjligtvis ett annat. Slut på uppdatering.
Andra bloggar om: jan björklund, folkpartiet, politik, politisk strategi, valet 2010 och annat intressant
Någon bryr sig om var du har köpt din tröja.
Arbetare som tjänar 16 kronor per hårt uppskruvad niotimmarsdag, svimmar i värmen och utsätts för förnedrande behandlig när de inte klarar tempot. Så ser verkligheten bakom klädkedjan Hennes & Mauritz försäljningsframgångar ut, enligt en artikel i The Guardian (via DN och SvD). Och globaliseringen ger oss paradoxalt nog nu en möjlighet att kanske en smula påverka detta, att reagera.
För vi måste en gång för alla inse att vi lever i samma värld. De indiska textilarbetarnas kamp för drägliga levnadsvillkor är på alla tänkbara sätt också vår kamp. Genom att utnyttja vår ställning som köpstarka konsumenter kan vi därför sätta en press som underlättar för de indiska arbetarna att uppnå rimliga – eller åtminstone inte fullkomligt omöjliga - arbetsvillkor.
Högerliberaler har ofta hävdat att det är fel att ställa krav på produktion som sker i andra länder. Det bygger på en tro att marknaden lämnad orörd kommer att lösa allt. Så är det naturligtvis inte. Det är först i kombination med olika sociala motkrafter – demokratin, facklig organisering – som en marknadsekonomisk utveckling kan växlas in så att det ökade välståndet kommer alla till del.
Idag rör sig dessa sociala motkrafter över hela planeten. Vi här hemma i Sverige är en del av den spelplan som påverkar arbetsmarknaden i Indien. Nu gäller det att visa att vi har ögonen på Hennes & Mauritz. Visa att det, för att travestera sången, faktiskt är någon som bryr sig om var du har köpt din tröja. Och framförallt vem som har sytt den.
Det är rimligt att kräva att de som tillverkar de kläder du bär ska ha en tillräcklig lön för att kunna leva på. För mer bakgrund och information om den globala klädindustrin, kolla in på Clean Clothes Campaigns hemsida. Och kom sedan inte och säg att du ingenting visste…
Andra bloggar om: politik, arbetsmarknad, globalisering, textilindustri, indien, Hennes & Mauritz och annat intressant
För vi måste en gång för alla inse att vi lever i samma värld. De indiska textilarbetarnas kamp för drägliga levnadsvillkor är på alla tänkbara sätt också vår kamp. Genom att utnyttja vår ställning som köpstarka konsumenter kan vi därför sätta en press som underlättar för de indiska arbetarna att uppnå rimliga – eller åtminstone inte fullkomligt omöjliga - arbetsvillkor.
Högerliberaler har ofta hävdat att det är fel att ställa krav på produktion som sker i andra länder. Det bygger på en tro att marknaden lämnad orörd kommer att lösa allt. Så är det naturligtvis inte. Det är först i kombination med olika sociala motkrafter – demokratin, facklig organisering – som en marknadsekonomisk utveckling kan växlas in så att det ökade välståndet kommer alla till del.
Idag rör sig dessa sociala motkrafter över hela planeten. Vi här hemma i Sverige är en del av den spelplan som påverkar arbetsmarknaden i Indien. Nu gäller det att visa att vi har ögonen på Hennes & Mauritz. Visa att det, för att travestera sången, faktiskt är någon som bryr sig om var du har köpt din tröja. Och framförallt vem som har sytt den.
Det är rimligt att kräva att de som tillverkar de kläder du bär ska ha en tillräcklig lön för att kunna leva på. För mer bakgrund och information om den globala klädindustrin, kolla in på Clean Clothes Campaigns hemsida. Och kom sedan inte och säg att du ingenting visste…
Andra bloggar om: politik, arbetsmarknad, globalisering, textilindustri, indien, Hennes & Mauritz och annat intressant
måndag, september 03, 2007
Det fanns ingen tulipanaros
Idag lämnar (den förra) regeringens utredare Cecilia Renfors sitt betänkande till (vår nuvarande) justitieminister Beatrice Ask. ”Musik och film på Internet – hot eller möjlighet” heter dokumentet (som finns att läsa i fulltext här). Direktiven (finns längst bak i promemorian) var som bekant att utreda möjligheterna till att hitta och stödja lagliga former för hur musik och film ska kunna spridas via nätet – utan att upphovsmännen förlorar varken makten över sitt eget arbete eller intäkter.
Och vad kan man då säga om resultatet? Några grejer är riktigt bra, som betoningen av att konsumentskyddet inom denna sektor är otillräckligt och måste utvecklas. Det mesta är egentligen konstateranden av hur det är och uppmaningar att jobba vidare – som när det gäller analysen att de lagliga tjänster som finns idag är otillräckliga samt att kunskapen bland allmänheten om vad som egentligen gäller är bristfällig. Men mest diskussion kommer det nog bli om de två mest konkreta slutsatserna; den att tanken på en ”bredbandsavgift” (liknande den kassettersättning vi redan har) bör avfärdas samt framförallt att internetleverantörerna ska få ett ökat ansvar för att förhindra olaglig fildelning (se exempelvis DN eller SvD för den vinkeln).
Renfors slutsats är alltså att det inte fanns någon Gordisk knut som med ett enkelt Alexanderhugg skulle gå att lösa upp. Ska den lagliga verksamheten på Internet växa så måste den olagliga bekämpas; vi kan inte komma runt det hela genom några fiffigt konstruerade kollektiva avgifter. Och problemet med den slutsatsen är naturligtvis att den tar oss tillbaka precis dit vi började.
För jag måste jag säga att jag gillar ansatsen i direktiven. Hela upphovsrättsdiskussionen skulle må bra av att lämna det svart-vita goda mot onda, pirater mot antipirater upplägg som den hittills präglats av. Att lägga kraften på att uppmuntra framväxten av lagliga alternativ är därför helt riktigt. När fokus nu återigen flyttas tillbaka till hur vi mer effektivt ska kunna förhindra den illegala fildelningen är det i det avseendet ett misslyckande.
Och risken är uppenbar att den konstruktiva diskussion som skulle behövas därmed också uteblir. Men nu är jag kanske väl pessimistisk. Vad är branschen beredda att bidra med för att öka konsumenternas möjligheter att nyttja de nya distributionskanaler nätet innebär? Det känns mer och mer som den springande punkten i hela denna diskussion.
Andra bloggar om: politik, upphovsrätt, fildelning, cecilia renfors, nätförsäljning, bredbandsavgift och annat intressant
Och vad kan man då säga om resultatet? Några grejer är riktigt bra, som betoningen av att konsumentskyddet inom denna sektor är otillräckligt och måste utvecklas. Det mesta är egentligen konstateranden av hur det är och uppmaningar att jobba vidare – som när det gäller analysen att de lagliga tjänster som finns idag är otillräckliga samt att kunskapen bland allmänheten om vad som egentligen gäller är bristfällig. Men mest diskussion kommer det nog bli om de två mest konkreta slutsatserna; den att tanken på en ”bredbandsavgift” (liknande den kassettersättning vi redan har) bör avfärdas samt framförallt att internetleverantörerna ska få ett ökat ansvar för att förhindra olaglig fildelning (se exempelvis DN eller SvD för den vinkeln).
Renfors slutsats är alltså att det inte fanns någon Gordisk knut som med ett enkelt Alexanderhugg skulle gå att lösa upp. Ska den lagliga verksamheten på Internet växa så måste den olagliga bekämpas; vi kan inte komma runt det hela genom några fiffigt konstruerade kollektiva avgifter. Och problemet med den slutsatsen är naturligtvis att den tar oss tillbaka precis dit vi började.
För jag måste jag säga att jag gillar ansatsen i direktiven. Hela upphovsrättsdiskussionen skulle må bra av att lämna det svart-vita goda mot onda, pirater mot antipirater upplägg som den hittills präglats av. Att lägga kraften på att uppmuntra framväxten av lagliga alternativ är därför helt riktigt. När fokus nu återigen flyttas tillbaka till hur vi mer effektivt ska kunna förhindra den illegala fildelningen är det i det avseendet ett misslyckande.
Och risken är uppenbar att den konstruktiva diskussion som skulle behövas därmed också uteblir. Men nu är jag kanske väl pessimistisk. Vad är branschen beredda att bidra med för att öka konsumenternas möjligheter att nyttja de nya distributionskanaler nätet innebär? Det känns mer och mer som den springande punkten i hela denna diskussion.
Andra bloggar om: politik, upphovsrätt, fildelning, cecilia renfors, nätförsäljning, bredbandsavgift och annat intressant
Luf:are sätter äganderätten framför (funktionshindrades) frihet
Saga Rosén var ledamot av det liberala ungdomsförbundets styrelse fram till dess att hon för några veckor sedan förlorade en omröstning till andre vice ordförande. Men den förlorade omröstningen gör inte att hon slutat engagera sig i förbundets politik. I helgen reagerade hon starkt på sin blogg över att hennes ungdomsförbund stödjer handikapprörelsens ”Marsch för tillgänglighet”.
Hon skriver att: ”Det man alltså vill göra från Marschens sida, är att man vill ha statliga pekpinnar som rubbar äganderätten. Statliga pekpinnar som bestämmer inredningen på restauranger, barer och butiker. Istället för att ägarna själva får bestämma hur deras ägande ska förvaltas. Galenskap”, och fortsätter: ”Det som är än mer galet är att Liberala ungdomsförbundet stödjer denna aktion. Man stödjer en äganderättsfientlig kampanj som syftar till att ägarna inte vet bäst.”
Rosén undrar också vilket stöd förbundsledningen har i detta kontroversiella beslut. Hon frågor sig hur rent mjöl i påsen ungdomsförbundet egentligen har i dessa frågor. ”Om jag minns rätt så avslogs en motion om att handikappanpassa handlingsprogrammet och den officiella hemsidan på kongressen i Göteborg” påpekar hon och pekar därmed på dubbelmoralen i detta (ska LUF anmäla sig själva på marschens hemsida, frågar hon sig.)
Folkpartiet har en stolt historia vad gäller kampen för funktionshindrades rättigheter. För många var det just denna fråga som visade på att det verkligen fanns ett ”social” där framför det ”liberala”. Insikten att äganderätt och negativ frihet inte räcker till – ibland behövs det andra åtgärder för att vi alla ska kunna leva våra liv i frihet.
När Jakobsson och Leijonborg skulle rensa ut ”snällismen” från folkpartiet var handikappolitiken ett av de områden som låg i blickfånget. Uppenbarligen lyckades de åtminstone vad gäller delar av det egna ungdomsförbundet.
Via Ali. Andra har också kommenterat, tex Alliansfritt Sverige.
PS: Vad gäller dubbelmoralen har hon dock rätt, naturligtvis. Självklart borde LUF handikappanpassa sin hemsida i möjligaste mån och samma sak gäller handlingsprogrammet. DS.
Andra bloggar om: politik, funktionshindrade, frihet, luf, saga rosen, folkparitet och annat intressant
Hon skriver att: ”Det man alltså vill göra från Marschens sida, är att man vill ha statliga pekpinnar som rubbar äganderätten. Statliga pekpinnar som bestämmer inredningen på restauranger, barer och butiker. Istället för att ägarna själva får bestämma hur deras ägande ska förvaltas. Galenskap”, och fortsätter: ”Det som är än mer galet är att Liberala ungdomsförbundet stödjer denna aktion. Man stödjer en äganderättsfientlig kampanj som syftar till att ägarna inte vet bäst.”
Rosén undrar också vilket stöd förbundsledningen har i detta kontroversiella beslut. Hon frågor sig hur rent mjöl i påsen ungdomsförbundet egentligen har i dessa frågor. ”Om jag minns rätt så avslogs en motion om att handikappanpassa handlingsprogrammet och den officiella hemsidan på kongressen i Göteborg” påpekar hon och pekar därmed på dubbelmoralen i detta (ska LUF anmäla sig själva på marschens hemsida, frågar hon sig.)
Folkpartiet har en stolt historia vad gäller kampen för funktionshindrades rättigheter. För många var det just denna fråga som visade på att det verkligen fanns ett ”social” där framför det ”liberala”. Insikten att äganderätt och negativ frihet inte räcker till – ibland behövs det andra åtgärder för att vi alla ska kunna leva våra liv i frihet.
När Jakobsson och Leijonborg skulle rensa ut ”snällismen” från folkpartiet var handikappolitiken ett av de områden som låg i blickfånget. Uppenbarligen lyckades de åtminstone vad gäller delar av det egna ungdomsförbundet.
Via Ali. Andra har också kommenterat, tex Alliansfritt Sverige.
PS: Vad gäller dubbelmoralen har hon dock rätt, naturligtvis. Självklart borde LUF handikappanpassa sin hemsida i möjligaste mån och samma sak gäller handlingsprogrammet. DS.
Andra bloggar om: politik, funktionshindrade, frihet, luf, saga rosen, folkparitet och annat intressant
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
