Att sitta ute på Universitetet och skrika klasskamp

Jag vet att det är lite fjantigt, men jag blir ibland löjligt provocerad av en del akademiska mer-vänster-än-du-någonsin-kan-säga typer. Framförallt sådana som har jobbat några år efter gymnasiet (vem har inte det?) och tycker att det ger dem anledning att för all framtid vältra sig i sin egen arbetarklassidentitet (förmodligen kommer de att fortsätta vältra sig efter avslutat utbildning när de sitter där med något välbetalt tjänstemannajobb och när fredagsfyllan sätter in kunna fortsätta beklaga sig över hur åt helvete allting gått eftersom såssarna svikit arbetarklassen och ingen GÖR något nuförtiden.)

Missförstå mig inte; jag har inget mot studenter, jag har inget mot radikala människor, jag har absolut inget mot radikala studenter. Vad jag har något emot är slentrianmässigt sossehatande vänsterkonspiratoriska klasskampsromantiserande jag-vet-bättre-än-du studenter.

Men, som sagt. Det är lite fjantigt av mig. Så jag ska försöka sätta på mig snällglasögonen. Och nästa gång jag släntrar förbi café sexan lovar jag att bjuda första bästa klasskämpe jag stöter på på en kopp kaffe. Så kan vi sitta och prata gamla sommarjobbsminnen om prata om hur det är att vara ARBETARE i landet Sverige och drömma om den framtida KAMPEN…

PS; jo, det inlägg som fick mig att skippa frukosten idag och istället skriva detta inlägg var det här. Med detta inte sagt att författaren skulle representera vad jag beskriver ovan, alls inte. Men det fick liksom tankarna att börja rulla och mig att dra mig till minnes ett antal människor jag tidigare mött….DS

Andra bloggar om: klasskamp, medelklassradikalitet, studenter, politik och annat intressant

Att vinna medelklassen utan att förlora arbetareklassen

Ibland uppstår en mer eller mindre förvirrad diskussion inom (och även stundtals, utom) socialdemokratin om huruvida partiet för att komma tillbaka måste bli mer medelklassanpassat eller inte. Jag tycker detta är ett mycket märkligt sätt att se på saken.

Till att börja med så kan jag inte förstå hur någon kan tycka det är fel i sig om någon överhuvudtaget – medelklass eller inte - skulle vilja rösta på (s). Det är väl rimligen alldeles utmärkt. (Att sedan själva begreppet är fruktansvärt luddigt och brett är en annan sak, som jag dock inte tar upp i detta inlägg.)

Istället tycker jag att vi måste dela upp frågan i två delar. Först, vad det är vi vill åstadkomma. Sedan, hur vi når dit. Mitt svar på den första frågan blir då ett jämlikt samhälle. På den andra genom demokratiska val, det vill säga med stöd av stora delar av befolkningen. Och redan här har vi kommit en bra bit på vägen.

För att komma tillbaka 2010 måste socialdemokratin alltså konstruera, formulera och gå till val på en politik som faktiskt ökar jämlikheten, men som också finner stöd hos en majoritet av folket. Det vill säga även hos stora delar av den så kallade medelklassen.

Problemet blir här i de fall det uppstår målkonflikter. Det vill säga om vi för att vinna medelklassen måste gå till val på förslag som faktiskt minskar jämlikheten, eller vilket kanske är troligare, inte vågar gå fram med förslag som ökar jämlikheten eftersom de riskerar skrämma bort viktiga marginalväljare. Och detta kan tyckas som ett stort och svårlösligt dilemma.

Men jag tror handen på hjärtat inte problemet i praktiken är särskilt svårbemästrat. Till att börja med för att det inom breda befolkningslager finns en stor acceptans för att ett jämlikt samhälle är bra för alla. Vidare för att det finns en stor intressegemenskap runt många av de huvudsakliga instrumenten för jämlikhet vi har – de olika socialförsäkringssystemen, den gemensamma sektorn, kollektivavtal, en aktiv sysselsättningspolitik etc. Problemet är väl snarare att få dessa system att fungera som det är tänkt, inte att folk är emot dem i grunden.

Att socialdemokratin skulle vara medelklassfientlig är en nidbild som partiets politiska motståndare försöker kleta på oss. Kan vi göra upp med denna nidbild är det bara bra. Men om vi däremot talar om att göra upp med grundläggande ambitioner på jämlikhetsområdet för att kunna locka till oss nya väljargrupper, då är åtminstone inte jag med längre.

Moderaterna vann inte valet på en kritik mot den svenska jämlikheten, snarare tvärtom. Det var kritik av utanförskap och klyftor som ledde till regeringsskiftet. Socialdemokratins uppgift blir därför att få breda lager att sluta upp mot en politik som gör vad borgarna pratar om; minskar orättvisorna i Sverige. Svårare än så behöver det inte vara.

Andra bloggar om: politik, socialdemokrati, medelklass, strategi, jämlikhet, arbetarklass, klyftor och annat intressant.

Ibland kan man inte låta bli att älska PM Nilsson

”Och om det innebär regeringsskifte 2010 med Wallström som utrikesminister i stället för Putins pojke Carl Bildt kommer jag att sörja dagen efter valet men inte längre än så.” Så avslutar Expressens PM Nilsson sin – i övrigt rätt intressanta – ledare i SÖNdagens tidning där han spekulerar om socialdemokratins framtid.

Om jag och PM Nilsson gjorde varsitt test om vad vi tyckte politiskt skulle vi nog inte hamna på samma linje direkt, om jag uttrycker mig försiktigt. Men ibland kan jag inte låta bli att tycka om killen. Uppfriskande, åtminstone stundvis, det måste man under alla omständigheter ge honom.

Andra bloggar om: expressen, PM Nilsson, politik, socialdemokrati, Carl Bildt och annat intressant

Lena Ph gör dammsugningen till ett nöje

Jag tror att nyckeln till ett jämställt Sverige ligger i att göra hushållsarbetet roligare. Vi män har nämligen en tendens att göra våra ”måsten” (karriär, meka med bilen, snickra på sommarstugan) till njutningsbara aktiviteter, ändamål i sig själva. Ska vi ta vår del av hushållsarbetet krävs det antagligen att vi kan stå ett gäng i ring runt diskhon, surpla på en kopp kaffe eller en bärs och insiktsfullt filosofera runt fördelarna respektive nackdelarna med den senaste (svindyra) diskborsten, inköpt i specialaffär.

I avvaktan på detta händer har jag mitt eget projekt som går ut på att på ett rent personligt plan hitta fördelarna med allehanda sysslor. En sådan sak är naturligtvis prylar. Prylar gör allting roligare. En annan sak är kaffepauser. Allting blir bättre om du kan ta en kaffepaus mitt i och med stolthet i blicken skåda ut över vad det nu är du hittills åstadkommit.

Och det tredje är musik. Allting blir enklare till musik. Därför har jag idag dammsugit till Lena Philipsson. Sveriges just nu största artist gör vadsomhelst till ett nöje. Kombinationen med kungen av banalpop Orup på senaste skivan går heller inte av för hackor. Det här är så bra. Och det går så lätt att dammsuga till.

Skulle kunna döda för biljetter till showen, för övrigt. Men då får nog dammsugaren stanna hemma.

PS; För den specialintresserade kan jag säga att jag för själva dammsugningen använder en Siemens Electronic 1200 – en gammal raring som inte går av för hackor (de vet vad de gjorde förr i tiden.) Musiken avnjuter jag på en iPod (tredje generationen, fyra knappar) med instoppningsbara hörlurar som reducerar bakgrundsbruset till ett nästan ingenting. Kaffet gör jag i min Primotecq kaffemaskin på helrostade arabicabönor och vanligt kranvatten. DS

Andra bloggar om: dammsugning, städning, Lena Ph, prylar och annat intressant

Var finns borgerlighetens Jonas Morian?

Först ska jag chocka bloggosfären; trots att vi är med i samma parti håller jag inte alltid med om allt Jonas Morian tycker och tänker. Och för att fördjupa chocken med risk för att en och annan nu hamnar i ett akut komatillstånd – jag tycker detta är bra. Det är bra med bloggare som tar partipolitisk ställning utan att ge avkall på sin personliga integritet och som vågar bedöma både personer och förslag utifrån egna meriter istället för från förutfattade meningar. Även om denna bedömning till och från riskerar att avvika från din egen.

Men var finns borgerlighetens motsvarighet? Om jag får generalisera lite tycker jag att borgerliga bloggare alltför ofta är precis tvärtom – de vägrar erkänna partitillhörighet men är nästan löjligt förutsägbara i sitt allt sossarna gör är dåligt/regeringen är bra analyserande av verkligheten.

I den armé av regeringstrogna tennsoldater som idag befolkar bloggosfären skulle det behövas några som Jonas Morian (fast tvärtom, om ni förstår vad jag menar.) Och jag är säker på att de finns där. Men var? Jag kan inte utlova någon typ av hittelön, men ett offentligt erkännande och stor ära utlovas till den som kommer med det bästa tipset (kravet är alltså att inte hymla med sina partipolitiska sympatier, men ändå uppvisa stor integritet och fritänkande i sitt bloggande och framförallt en vilja att seriöst bemöta även meningsmotståndare.)

Andra bloggar om: Jonas Morian, borgerliga bloggare, regeringstrogna bloggare, bloggosfären, integritet och annat intressant.

Varför ska man blogga när alla briljanta inlägg redan är skrivna?

Hur kul är det att lägga manken till och anstränga sig för att fylla nätet med begåvade funderingar när allt kul redan är gjort? Som idag, när Magnus gör en alldeles förtjusande liten nedbrytning av vad den dramatiska väljarflykten från den borgerliga regeringen innebär i praktiken;

”3352 väljare om dagen, 140 väljare i timmen, eller drygt 2 väljare i minuten har den borgerliga Alliansen tappat sedan makttillträdet. Det är verkligheten bakom SIFO:s väljarbarometer från gårdagen.”

skriver Magnus på sin blogg. Och jag vet inte om några enskilda statsråd kommer att få avgå den här gången. Men nog är det värt att reflektera över. Och kanske grämas en smula också, över att det inte var du som kom på idén…

Andra bloggar om: alliansen, opinionsras, SIFO, magnus ljungkvist och annat intressant.

Socialdemokratin är en frihetsrörelse

Kanske är det när det kommer till synen på frihet jag känner den största klyftan gentemot den politiska högern. För högern omfamnar friheten, de hyllar och älskar den, men det verkar faktiskt inte ha förstått vad de är de talar om. Jag menar att friheten handlar om ett se samhället som det är; med alla de sociala, etniska, köns- och värderingsmässiga murar som delar det, och utifrån detta sedan tillsammans bygga ett samhälle där riktiga människor har verkliga möjligheter att förverkliga sina egna livsprojekt. Då blir mer politik inte ett problem, utan tvärtom den enda möjligheten många av oss har att faktiskt få leva våra liv i frihet.

En av Mona Sahlin otvetydiga fördelar är det uthålliga och medvetna engagemang hon haft när det gäller att bekämpa några av dessa förtryckande strukturer - som exempelvis diskrimineringen av homosexuella. Richard Wolff skriver idag vackert om detta i Expressen; ”Ingen har betytt mer för oss homosexuella.” Det är en mycket personlig och mycket läsvärd betraktelse.

Vad vi som är aktiva i det socialdemokratiska partiet nu tillsammans måste jobba på är att formulera en politik och ett budskap där vi tydligt visar att denna frihetsvision omfattar alla människor. Kampen mot arbetslösheten, utanförskapet och sociala (eller klassmässiga om man så vill) klyftor måste då – anser jag – stå i förgrunden.

Fördelningspolitik och frihet är inte varandras motsättningar. Tvärtom, snarare. I denna insikt ligger nyckel till den socialdemokratiska ideologin. Med Mona Sahlin som partiordförande får vi en person som bevisligen brinner för friheten. Nu måste vi tillsammans visa att vi också brinner för fördelningen.

Andra bloggar om: Politik, frihet, socialdemokrati, Mona Sahlin, Richard Wolff, homosexuella, fördelningspolitik, diskriminering och annat intressant.

En historisk dag

Ärligt talat, det var lite som att se Napoleon på sin springare att via teven följa dagens presskonferens från ett överfullt pressrum på Sveavägen 68. Inte för att jag med nödvändighet menar att det är världsanden som förkroppsligas i den eniga valberedningens ordförandekandidat Mona Sahlin. Men nog är det stort när socialdemokratin utser en ny partiordförande, och nog är det stort att detta för första gången någonsin ser ut att bli en kvinna.

Detta innebär också att Sverige år 2010 kommer att stå inför valet att få sin första kvinnliga statsminister. Om de stämningar som förmedlades från dagens presskonferens håller i sig, tror jag nog dessutom att möjligheterna till det ska vara goda. Det var en oerhört taggad Mona Sahlin som mötte pressen, det kändes rakt igenom teverutan.

Politisk är valberedningens tydliga besked inget annat än en början på en viktig process. Partiet är större än dess ordförande, och framtidens socialdemokrati byggs av många människor. Mona Sahlins ambitioner att verka för ett lyssnande och nyfiket ledarskap är i detta sammanhang alldeles utmärkt. Vi måste ständigt föra en levande diskussion internt, och inte fastna i låsta positioner.

Några besked från Sahlin i dagens presskonferens tyckte jag var värda att fästa extra uppmärksamhet vid. Dels, som sagt, den öppna och lyssnande attityden. Dessutom ambitionen att lyfta fram kampen mot de klyftor som delar vårt land högt upp på dagordningen. Perspektivet att gynna framväxten av jobb i tjänstesektorn utan att för den sakens skull fasta i skattesubventioner av städhjälp var befriande. Att miljön fortsätter ha en framskjuten position var väntat, men inte desto mindre välkommet.

Kommer Mona Sahlin att bli en bra socialdemokratisk partiordförande? Det återstår att se. Men efter idag kan man inte göra annat än hysa gott hopp. De muffare som enligt uppgift delade flygblad utanför presskonferens måste känt sig lika pinsamma som de var. Sveriges just nu intressantaste politisk person är socialdemokrat, och den borgerliga regeringen får snällt finna sig i att hamna i skuggan av Mona Sahlin.

PS; trevligaste lyckönskningarna kommer för övrigt från vänsterpartisten Ali Esbati. Inte förbehållslöst, men ändå med någon typ av respekt. Kul att se att genomsympatiske Ali lyckas ställa sig över det mer intuitiva sossehat som tyvärr ibland präglar rörelser till vänster om s. DS.

Andra bloggar om: Mona Sahlin, politik, socialdemokrati, ordförandeval och annat intressant.

Att byta batteri på sin iPod

Å ena sidan borde jag skämmas för att jag inte bloggat på så länge men å andra sidan kan jag inte låta bli att vara lite stolt också. Jag har nämligen på alldeles egen hand lyckats byta batteri på min iPod.

Nu är det inte därför jag har slarvat så med bloggandet på sistone. Faktum var att batteribytet inte tog med än säg en helkväll att klara av. De materiella omkostnaderna var heller inte så värst stora. Förutom att jag lyckades totaltkvadda de två små fåniga plastverktyg som följde med i batterikitet och som därutöver spelade föga roll förutom som irritationsmoment var det faktiskt ingenting som gick sönder (inte ens iPoden alltså.)

Och nu är jag återigen lycklig ägare av en (fullt fungerande) liten musikmaskin. Vilket gör den en och en halva timme jag spenderar dagligdags på stadens tunnelbana betydligt mer uthärdlig. Faktum är att jag blev så överväldigat av lycka att jag i eftermiddags rusade iväg och köpte ett helt nytt par hörlurar. Så ser ni mig i morgonrusningen, fånigt leende med ett par pinfärska hörlurar djupt inkörda i öronen så vet ni vad det beror på. Och om jag inte svarar på tilltal har ni förklaringen till det, med.

Hur man byter batteri på sin iPod kan ni läsa mer om här.

Andra bloggar om: iPod, batteribyte, hörlurar och annat intressant

Utanförskapet socialdemokratins akilleshäl – skarp valanalys från Göteborg

”Vi riskerar [med en borgerlig politik, min anm] att få ett skikt av arbetande fattiga, som i Förenta staterna. Den bistra sanningen är att många kommer att uppfatta det som en förbättring jämfört med dagens situation där dessa människor finns i skattefinansierade försörjningssystem. Det gäller i synnerhet de bättre ställda inom både arbetarklass och mellanskikt som härigenom får tillgång till billiga hushållstjänster, samtidigt som inkomstskatterna sänks.”

Den drapan levererar de två göteborgarna Anders Nilsson och Örjan Nyström i en eftervalsanalys, skriven för franska ”La vie des idees” och publicerad på svenska i dag på Göteborgs LO-distrikts hemsida. Med risk för att verka en smula yvig tror jag att man kan säga att de i och med denna artikel för upp den socialdemokratiska eftervalsdebatten på en ny nivå.

Förutom den kanske bästa sammanfattning av stämningsläget runt valet 2006 jag hittills tagit del av fokuserar alltså göteborgarnas artikel på vad de beskriver den insider/outsider-problematik socialdemokratin inte förmått hantera. De skriver;

”Enligt vår uppfattning har ’den svenska modellen’ drabbats av en insider/outsider-problematik som är besvärlig att komma till rätta med - och som socialdemokratin och arbetarrörelsen har haft svårt att erkänna. Drivkraften är globaliseringen och det starka förändringstryck på arbetslivet som den leder till. För att upprätthålla lönsamhet och höga löner ställs stora krav på produktivitetsstegring och ökade förädlingsvärden. Sverige har varit mycket bra på att åstadkomma detta. Men det har skett till priset av en omfattande utsortering av ’lågpresterande’ arbetskraft till offentliga försörjningssystem.”

Och fortsätter något senare;

”Det förefaller som att moderaterna haft en god insikt i denna problematik - och utformat sin politik därefter. Medan regeringen i kvartal efter kvartal försäkrade att jobben kommer, vilket människor inte kunde se, drev Reinfeldt hem poängen att socialdemokraterna inte längre förmår upprätthålla arbetslinjen - utan har blivit ett bidragsparti. ’En miljon svenskar i arbetsför ålder har ställts utanför arbetsmarknaden. Socialdemokraterna ser inte ens problemet. Det gör vi.’ På det budskapet vann de borgerliga valet.”

Nilsson och Nyström menar alltså att det finns ett reellt politisk problem för socialdemokratin att hantera. De riktar ur detta perspektiv en kraftig kritik mot det sätt på vilket den socialdemokratiska eftervalsanalysen hittills sett ut. De skriver;

”Inom socialdemokratin har eftervalsdebatten börjat på ett olyckligt sätt. De flesta förstår att det var fel att släppa sysselsättningsfrågan till de borgerliga, men få tycks fullt ut inse vidden av det politiska problem som insider/outsider-problematiken utgör för partiet. För att tala klarspråk finns det i nuläget inget socialdemokratiskt politiskt alternativ som kan ge hundratusentals människor nya arbeten utan den press nedåt på lönerna och den försvagning av skyddet för de arbetslösa som blir konsekvensen av de borgerliga partiernas politik.”

De frågor göteborgarnas artikel reser är många och viktiga. Vad de egentligen sätter fingret på är den ömma punkt som utgörs av valrörelsens huvudbudskap – alla ska med. För är verkligen alla med? Och om det inte är så, hur ska socialdemokratin kunna se till att de får vara det?

Jag är inte säkert på att jag fullt ut delar Nilsson/Nyströms negativa grundsyn i sak. Jag tror att den socialdemokratiska välfärdsmodellen av nordisk modell är förmögen att leverera väldigt mycket i form av arbete och sysselsättning som det är, och menar att utvecklingen på arbetsmarknaden i dagarna understryker detta. Kort uttryckt tror jag att en kombination av hög tillväxt, offensiva satsningar på utbildning och en kraftfull arbetsmarknads- och näringspolitik kan leda och leder väldigt långt, även när det gäller att bryta utanförskap och skapa sysselsättning.

Men samtidigt känner jag mig på intet sätt främmande för att det behövs också kraftfulla strukturella grepp. Vi behöver ett offensivt alternativ till moderaternas låglönejobb för att bryta utanförskapet. Och det är bråttom. Vad den borgerliga regeringen så sakteliga håller på att smyga in oss på är en helt annan arbetsmarkand, och därmed också ett helt annat samhälle. Ett sådant samhälle vill åtminstone inte jag leva i.

Den stora frågan är nu - hur ser en sådan strukturpolitik ut? Till den finns det all anledning att återkomma. Nilsson och Nyströms artikel är en bra ingång i den diskussionen.

Läs hela artikeln här.

Nyströms och Nilssons bok ”den sociala demokratins andra århundrade” kommenterade jag här.

Andra bloggar om: socialdemokrati, politik, eftervalsanalys, framtidsdebatt, utanförskap, arbetslöshet och annat intressant.

Tvärdrags eftervalsanalys – jag har hela listan

Knappt hade man hunnit med att plöja igenom alla intressanta artiklar i förra numret av socialdemokratiska studentförbundets tidning Libertas när SSU:s dito Tvärdrag dimper ner som en försenad julklapp i brevlådan. Även denna tidning har som tema eftervalsanalys – bland annat i form av ett sorts sextonsidigt valanalysmaraton där inte färre än 23 olika (mer eller mindre) unga socialdemokrater väldigt kort ger sitt perspektiv på valet och framtiden.

Jag tänte här presentera en kort sammanfattning av 23 skribenterna och vad de vill ha sagt. De är;

Joel Malmqvist (såklart), som återupprepar sin tes om behovet av en materialistisk analys (samma sak skrev han om i Libertas, vilket jag berömde här.)

Maja Nordström (från Västmanland), som saknade miljöfrågan i valet

Sofie Wiklund (ledarskribent Dala-Demokraten) menade att valet förlorades på grund av missnöje med (s) – snarare än att man gillade alliansen – och förklarar detta med dels att partiet misslyckades att lyfta fram vanliga löntagargruppers problem, dels kulturen inom partiet (”En annan viktig sak som gjorde att socialdemokraterna förlorade valet är att karriäristerna som slickar röv sätter normen i vår rörelse.”)

Bo Berhardsson, (redaktör för Tiden), menar att vi misslyckades med att sticka hål på alliansförespråkarnas huvudargument, att ”ombyte förnöjer.”

Tara Twana, (ordförande Avantgarde i Stockholm), tycker att vi gör det för enkelt för oss om vi skyller allt på Persson.

Tobias Gerdås, (ombudsman SSU Stockholms län), saknade en storstadspolitik och efterlyser också att ”generationsväxlingarna måste slå fullt ut” till valet 2010.

Jytte Guteland, (ledamot från Stockholms län i SSU:s förbundsstyrelse), pekar på att valrörelsen visserligen var extremt oetisk, men att det inte var därför vi förlorade valet utan för att vi helt enkelt hade fel budskap.

Peter Gustavsson (från Uppsala) menar att vi tappat mycket av engagemanget bland våra kärnväljare, och att ”för att komma tillbaka måste socialdemokratin återuppbygga det enda vi äger – vår rörelse.”

Mikael Wiklund (från Östergötland) pekar på en ”tondöv ledning” och pratar om en ”bunkervänster”. Han menar att vi måste göra som moderaterna efter 2002, byta ut en hel del folk i ledningen, och säger ”att sitta still i båten har aldrig varit så förödande riskabelt som nu.”

Johan Sparrman (ledamot i SSU:s förbundsstyrelse från Norrbotten) tycker att partiet måste lära av de områden där vi faktiskt gick framåt, tex Norrbotten.

Daniel Suhonen (från Stockholm och medförfattare till boken Åtta år med Reinfeldt), pekar på behovet av en allians mellan arbetareklass och lägre medelklass för att matcha den allians ”i pyramidens topp” högeralliansens försöker bygga.

Laila Naraghi (ledamot i SSU:s förbundsstyrelse) menar att vi har försummat förnyelsen och pekar på behovet av en rörelsen som går i takt med tiden.

Kristoffer Henriksson (från Skaraborg) lyfter också fram en negativ partikultur och frågar sig om orsaken till alla de skandaler som skakat socialdemokratin kan ligga hos oss själva.

Nina Blomberg, tidigare redaktör Tvärdrag, hävdar att socialdemokratin förlorade valet delvis beroende på visionslöshet, och lyfter särskilt fram människors längtan efter frihet som en sådan vision.

Lisa Blom (från Bohuslän), resonerar även hon om de skandaler som ”avlöst varandra i media” och pekar framförallt på behovet av en bättre krishantering.

Nina Unesi (från Stockholms län), slår ett slag för förnyelsen, men påpekar att förnyelse kan betyda väldigt olika saker. Själv vill hon se ”den förnyelse som inte glömmer bort delar av folket eller försämrar för dem som har det sämst.”

Mattias Sääkisjärvi (från Sörmland) tycker att vi var på rätt väg med diskussionen om det gröna folkhemmet, och vill att vi ska göra ”valet 2006 till en historisk parantes” vad gäller miljöfrågornas frånvaro.

Karin Hotek (från Skåne), konstaterar kort att ”anledningen till att vi förlorade valet förmodligen var att man såg att moderaterna var mer sugna på att förmedla sin politik än SSU.”

Jens Ohlsson (också han från Skåne), vill återknyta till samhällskritiken och återuppbygga partiet. ”Att på fyra år hitta rätt när man kört på fel väg i 30 år är inte lätt. Men mycket kan också göras” konstaterar han.

Jens Lundberg (från Stockholm), tycker att socialdemokratin snarare än att prioritera att vinna medelklassen måste satsa på att öka valdeltagandet där människor ”inte röstar alls.” Han avslutar med att ”Vi har inte gått för långt åt vänster, vi har inte gått tillräckligt åt vänster.”

Eric Sundström (redaktör för AiP), tycker att vi kan lära av USA vad gäller politiska kampanjmetoder och lyfter fram närvaro i hela landet samt en sammanhållen berättelse som viktiga ingredienser.

Markus Kristiansson (LO:s ungdomssekreterare) menar att ”regeringens [alltså den nuvarande borgerliga, min anm] svaga punkt är att skillnaderna ökar, att LO:s medlemmar, kvinnor och ungdomar kommer att förlora till medelålders män som redan uppnått det goda livet.” Han menar att det är socialdemokratins uppgift att belysa detta.

Johan Hassel (ordförande i Tvärdrags redaktionskommitée), menar att socialdemokratin ”uppfattats som ett parti utan kontakt med människors verklighet” och menar att dragkampen inom SSU mellan höger och vänster måste upphöra och ersättas av ”en ordentlig analys av dagens verklighet. Att lära av historien, men också av andra exempel i världen runt omkring oss. En vilja och beslutsamhet att se politikens möjligheter.”

23 skribenter, lika många perspektiv. Plus naturligtvis en mängd annat matnyttigt också i ett fullmatat nummer av Tvärdrag. Den unga socialdemokratin tar sitt ansvar för att föra partiet framåt – det gäller både student- och ungdomsförbund.

Andra bloggar om: tvärdrag, eftervalsanalys, socialdemokrati, SSU, politik och annat intressant

Jag blev just mordhotad på MSN!

För bara några minuter sedan var det en för mig okänd person som frågade på MSN om jag hade fått brevet med mjältbrandsbakterier han skickat mig. Jag blev först lite paff, och svarade något i stil med att ”det var ju inte särskilt snällt att skicka den typen av brev.” Killen svarade, lite irriterad, och sa ”nä, det är inte snällt, men fick du brevet, och i sådana fall, dog du?”

Nu började jag ana att något inte stod helt rätt till. Jag frågade vad personen ifråga hette, vilket han snällt uppgav (inte helt vanligt bland kallhamrade mördare i övrigt, antar jag.) En snabb googling på hans namn gav mig sedan en rätt ordentlig ledtråd till vad som egentligen var på färde.

Det visade sig nämligen att min påtänkte mördare spelade något som heter Deathgame (se mer här.) Det är någon sorts ”killer”-variant som går ut på att du med hjälp av bananer, gurkor, äggklockor och andra tillbehör ska ha kål på andra deltagare från hela landet. Uppenbarligen finns det någonstans därute en annan Johan Sjölander, som är med och spelar.

Huruvida denna Johan Sjölander lyckades undvika att öppna kuvertet med mjältbrandsbakterier (dvs glitter) eller inte, förtäljer inte historien. Själv fick både jag och min "mördare" oss ett gott skratt när jag förstod vad som hade hänt, och jag kan någonstans inte låta bli att tycka att om man någon gång ska bli mordhotad så var det här ett rätt skojigt sätt att bli det på.

Andra bloggar om: deathgame, killer, rollspel, mordhot och annat intressant

Kan inte dessa hackare skaffa flickvän, eller nått...

När jag gick på högstadiet fanns det ett gäng som hängde vid rökrutan. De var ärligt talat inte särskilt tuffa, men i deras egen värd regerade de. Särskilt de där högstadiekillarna som brände gummi med mopederna och fett imponerade på de tre-fyra år yngre smågrabbarna från mellanstadiet (några av dem återvände tom regelbundet även efter det att de egentligen gått ut skolan.) Jag kommer alltid att tänka på de där grabbarna när jag via nätet konfronteras med hackare eller nätpirater idag.

Inte så att de skulle vara samma människor, det tror jag inte. Men det är samma typ av aggressiva och egentligen lite sorgliga nördighet. Med precis den självklarhet som rökrutekillarna uttalade sig om trimning av moppen eller det nya förgasarsystemet, med samma självklarhet och förakt för dem som inte är på insidan uttalar sig dessa nätnördar om sin egen hemmaplan.

Skillnaden är naturligtvis att när moppekillarna inte gjorde mer skada än att tjuvåka på någon parkväg och i värsta fall lite snatterier, nätnördarna kan åstadkomma rätt allvarliga saker. När några av dem i morse hackade LO:s hemsida, var det är i förlängningen ett rätt oskyldigt exempel på vad som egentligen kan åstadkommas även om jag tycker det är nog så allvarligt.

Men nu ska jag inte måla fan på väggen. För egentligen är jag mer irriterad än genuint oroad. Och jag hoppas att väldigt många av dem lovade sig själva som nyårslöfte att aldrig mer tro att man är mer värd än någon annan för att man kan hacka en hemsida. Det skulle i sådan fall göra världen till en mindre enerverande plats att leva i.

PS; för att ni ska förstå vad jag menar, läs kommentarerna till detta inlägg, särskilt det som skrivits av signaturen ”Pontus”. DS.

Andra bloggar om: hackare, hackattack, lo, internet, nördar och annat intressant.

Enn Kokk gör rätt som hyllar Malmqvist

Precis som Enn Kokk skriver i en kommentar; det är ett stycke mycket läsvärd eftervalsanalys Joel Malmqvist bjuder på i senaste numret av socialdemokratiska studentförbundets tidning Libertas. Inspirerad av sociologen Stefan Svallfors menar Malmqvist att arbetarrörelsen för att kunna återta regeringsmakten måste återknyta till en traditionell fördelningspolitisk höger-vänsterskala, snarare än att överge den. Det är mycket tänkvärt.

Om jag får lite skissartat försöka mig på att sammanfatta Joels artikel kan man säga att han sätter upp en motsatsställning mellan å ena sidan ”radikala akademiker” (som han själv men även de flesta av tidningens läsare, får man förmoda) och å andra ”breda löntagargrupper”. Medan de förra gärna pratar miljö och feminism är de senare egentligen mer intresserade av traditionell fördelningspolitiska frågor. Ska man vinna val – menar Malmqvist – måste man alltså befinna sig på denna senare planhalva (det innebär nu inte att man inte kan ha en radikal politik på även de förstnämnda områdena, men det är inte där man bör lägga sitt fokus.)

Det är en helt annorlunda ingång än den exempelvis Erik Laakso (en annan socialdemokrat) bjuder på i ett av den senaste veckans mest omdiskuterade inlägg när han skriver att ” … vi [behöver] förstå att det är vi som cementerat blockpolitiken genom att i tid och otid relatera allt till höger- vänsterskalan.” I Joels analys är det snarare det faktum att vi förlorat den traditionella vänsterpositionen (och kanske framförallt att vi misslyckats med att placera moderaterna i den andra, högerpositionen) som är problemet, inte att vi sitter fast i den.

Jag måste säga att jag känner mig mer hågad att ansluta mig till Joels version av historieskrivningen. Som en illustration kan sägas att problemet med samarbetet med vänstern och miljöpartiet faktiskt inte varit att de tvingat socialdemokratin för långt vänsterut i rent fördelningspolitiska frågor, utan snarare tvärtom. Om de enda effekterna av kompromisser med v och mp vore att breda löntagargrupper fick det bättre än de annars skulle hade vi liksom inget problem (rent väljarmässigt det vill säga, politiskt skulle det fortfarande kunna finnas svårigheter av andra slag, ekonomiskt och liknande.)

Nu är det som bekant inte så – sinnebilden för kompromissandet torde snarare vara att bensin och el blivit dyrare för vanligt folk och överlag en viss radikalitet i frågor som inte hör till vad Joel definierar som traditionell höger-vänster (jag säger nu inte att det nödvändigtvis är fel på något enskilt politiskt förslag, vad jag menar är bara att det inte räcker med att lova dyrare flygbiljetter för att mobilisera breda löntagargrupper för sin politik...)

Problemet med Joels artikel är naturligtvis att den är vad den är, en eftervalsanalys och inte ett framtidsprogram. Den ställer alla de rätta frågorna utan att mer än skissartat antyda svaren. Någonting säger mig dock att Joel Malmqvist kommer att vara en av de mest intressanta socialdemokratiska debattörerna att följa när det framöver handlar om att konkretisera politiken, också.

Andra bloggar om: politik, socialdemokrati, eftervalsanalys, Joel Malmqvist, libertas, klass, höger, vänster och annat intresssant.

Moral i juletid: om nyliberalismens våldsamma kärna

En enkel och sliten bild, men vi kör: Tänk er en fattig kvinna, mor till ett flertal svältande barn. En dag får hon nog, helt utan alternativ som hon är. Hon beger sig till ett närbeläget fält, plockar på sig av det överflöd som finns där. Stjäl, helt enkelt. Rätten att bruka våld mot denna kvinna – att hindra henne med våld, att i efterhand straffa henne med våld genom exempelvis inlåsning om hennes brott någonsin uppdagas – den rätten är vad som konstituerar nyliberalismens våldsamma kärna.

Med den fattiga flerbarnsmamman i ena ringhörnan och en rik plantageägare i den andra torde de flesta ha sina sympatier klara för sig. Om Disney skulle filmatisera det hela vet vi vem vi skulle heja på. Och då är det inte våldet mot den fattiga kvinnan vi försvarar. Men ändå är det detta – det kompromisslösa försvaret av äganderätten – som utgör nyliberalismens moraliska grund.

Ett försvar för det hela är naturligtvis att hävda att ett system som värnar äganderätt i längden är bättre för alla parter, inklusive den fattiga kvinnan. Om det vore ok för kvinnan att stjäla av plantageägaren, vad hindrar då någon annan från att i sin tur stjäla från kvinnan? Jag menar att denna argumentation är riktig. Det finns mycket som talar för att ett system med väl kända och accepterade lagar och regler (inklusive en stark och väldefinierad äganderätt) är bättre för alla.

Men detta är egentligen inte ett argument för nyliberalism. Det är ett argument mot anarki. Dessutom är det inte ett moraliskt, utan ett praktiskt argument. Och som alla praktiska argument går det att vända på det om vi hittar en bättre fungerande lösning. Låt oss säga att vi istället konstruerar ett system där vi på ett reglerat sätt tar lite av plantageägarens egendom, och ger det till kvinnan så att hennes barn slipper svälta? Då behåller vi de fasta spelreglerna och den långsiktiga genomskinligheten, men slipper det moraliskt intuitivt ohållbara i ett en hel familj tvingas svälta ihjäl i närheten av stort överflöd. Vi kan kalla detta socialliberalism, välfärdsstat, till och med socialism. Är inte det på alla sätt bättre?

Nej, säger den rättrogne nyliberalen. Därför att nyliberalens försvar av äganderätten inte är i grunden praktiskt, utan moraliskt. Plantageägaren har rätt till sina grödor. Punkt. Kvinnan har ingen rätt att ge sina barn mat för dagen. Lika mycket punkt. Det leder till konsekvensen att våldsmonopolet, nattväktarstaten, faktiskt bör rent fysiskt ”försvara” den förre mot den senare.

Jag är mot stöld. Men om jag måste stjäla för att rädda liv gör jag det. Jag inser också att en samhällsbyggnad är ett ömtåligt kontrakt; där människor som upplever att de rådande regelverken faktiskt inte på något sätt gynnar också dem själva snart kommer att sluta att respektera dem. Jag anser heller inte att det finns någon ovanför av människor stiftade lagar och regler definierad ”privat äganderätt” vars värnande per definition får inbegripa användandet av våld. Därför är jag heller inte nyliberal.

Alla av människan hittills kända samhällsordningar bygger någonstans på användandet av våld för att upprätthålla dem. Frågan är hur detta våld får användas, mot vilka och av vilka skäl. Även nyliberalismen har en sådan våldsam kärna. Jag tycker den är tämligen obehaglig, och alltför sällan diskuterad.

Detta inlägg tillägnat Anders Ekman

Wikipedia om nyliberalismens filosofiska grunder

Andra bloggar om: moral, politisk filosofi, nyliberalism, stöld, ägande, våld och annat intressant.

Ut på gatorna med er. Igen och igen och igen.

Precis som "Chadie" skriver; det var fantastiskt att vara på Mynttorget och demonstrera tillsammans med tusentals andra idag. Tjänstemän och arbetare enades i kamp för de grundläggande trygghetssystemen. Folk drack kaffe, hejade på gamla bekanta, applåderade, skrattade, lyssnade på de många engagerande talen och uppträdandena, visslade i visselpipor. Och över allt denna air av allvar, denna känsla av att det är på riktigt, det är verkliga värden som står på spel.

På kort sikt är det naturligtvis en lönlös strid. Den borgerliga regeringen kommer att genomföra sina förslag, oavsett folkliga protester. Men ur ett större perspektiv ska denna typ av manifestationer inte underskattas. Det handlar om att förändra samhällsklimatet, att sprida sina värderingar, manifestera verklig solidaritet.

Att även TCO-förbund var representerade idag var ur det perspektivet särskilt viktigt. Nu gäller det att se till att dagens manifestation inte var en slutpunkt utan en början. Dags att lägga grunden för en bred rättvisrerörelse som tar sikte på 2010, och bortom. Så ut på gatorna med er. Igen och igen och igen och igen.

Andra bloggar om: manifestation, a-kassa, arbetsmarkandspolitik, lo, tco, regeringen och annat intressant.

Genidrag av TV4 visa Sagan om ringen i jul

Om ryktet stämmer och fyran lyckas lägga rabarber på filmtrilogin om Härskarringen för att visas under julhelgen så har de gjort ett riktigt kap. Jag tillhör de som brukar läsa om böckerna med jämna mellanrum och kan bekräfta att just denna ledighet passar alldeles utmärkt för att försvinna bort i Tolkiens sagovärld.

Så detta kan utan tvekan vara början på en ny jultradition. Vi får se om man till och med lyckas konkurrera ut Ivanhoe. Oavsett vilket så är det bara sätta tekannan på plattan och hoppas på riktigt ruskväder utomhus…

Andra bloggar om: tolkien, jul, tv4, traditioner, härskarringen, sagan om ringen och annat intressant.

Vi vann debatten, men förlorade voteringarna

Nu har Stockholms läns landstingsfullmäktige precis – efter två dagars intensiv debatt - ställt sig bakom mandatperiodens första budget. Systemskiftet är därmed inlett. Politiskt finns det mycket att säga om hur den nya politiska inriktningen ser ut, vilket mandat den borgerliga landstingsledningen egentligen har och hur detta förvaltas i praktiken. Jag kommer säkert att återkomma till de frågorna ett antal gånger under åren framöver.

Men inte just nu. Nu känner jag mig faktiskt bara glad och upprymd över de insatser vi i den socialdemokratiska oppositionen gjorde under mastodontmötet. Vi debatterade, la förslag, ifrågasatte och kom med egna konstruktiva idéer på lösningar. Och vi hade – skulle jag vilja påstå och trots det egentligen ganska eländiga som hände – faktiskt riktigt kul när vi gjorde det.

Så stort tack till alla goda kamrater. Fantastiskt kul att känna att vi är så många, inte minst yngre, som kommer att hålla socialdemokratins fana högt i Stockolms läns landsting. Vi kommer tillbaka. Just nu känns det mer så än på länge.

PS; Själv engagerade jag mig i två debatter – dels den om SL (där jag också blev invald i styrelsen), dels den om landstingets personalpolitik (där jag på tisdag kommer att bli föreslagen som gruppledare i landstingsstyrelsens produktionsutskott som ansvarar för de frågorna.) De frågorna kommer ni också att få läsa en hel del om här på bloggen framöver. Och det, mina vänner, är så gott som ett löfte! DS.

Andra bloggar om: politik, stockholms läns landsting, socialdemokrati och annat intressant.

Om socialdemokrati och kommunism

Satt och surfade runt och hittade den här ganska roliga diskussionen om relationen mellan kommunism och socialdemokrati (jag kommer in en bit ner i tråden.) Jag väntar fortfarande på en slutreplik från Tobias, i avvaktan på det får jag väl publicera länken här istället…

Andra bloggar om: politik, ideologi, socialdemokrati, kommunism, trotskism och annat intressant.

Kommer Reinfeldt att göra upp med partihögern?

När Tony Blair skapade New Labour innebar det också att en hel del personer på vänsterkanten kastades ut eller åtminstone trycktes rejält tillbaka. I Sverige har moderatledaren Reinfeldt gjort tvärtom – han lyfter fram sin partihöger och gör exempelvis gamle muf-basen Johan Forsell till stabschef på Statsrådsberedningen.

Frågan är hur länge detta håller. I valrörelsen kunde partihögern hållas på mattan med argumentet att det överordnade målet var att vinna valet och kasta ut sossarna. Men nu är valet över och det är långt till nästa. I verkligheten uppstår situationer då vänstersvängen kommer att prövas – som nu senast runt kollektivavtalsfrågan i Göteborg. Kan vi ha en regering av ”kollektivavtalsälskare” vars ungdomsförbund jämför fredliga och legala fackliga aktioner med maffiametoder och skriker ”hästhuvuden i sängen” så fort det kommer till arbetsmarknadskonflikt?

Jag har hela tiden känt mig tveksam till det ärliga uppsåtet i ”nya moderaterna”. Men om det är allvarligt menat så måste partiledningen inom kort ta itu med högerkrafterna inom den egna rörelsen. Det kan bli en dramatisk process inom svensk politik.

Andra bloggar om: politik, moderaterna, nya moderaterna, höger, vänster och annat intressant

Samhällskritiskt SSU gör riktig valanalys

SSU presenterar idag sin valanalys på DN-debatt. Huvudbudskapen till mig och andra sossar är som jag uppfattar det två; sluta skylla ifrån er och återta samhällskritiken. Det är svårt att inte ställa upp helhjärtat bakom bägge.

Socialdemokratin förlorade valet, och vi måste göra vår hemläxa. Personligen tror jag mer och mer att det handlar om att folk inte längre upplevde att samhället blev jämlikare och rättvisare med en socialdemokratisk politik, och då tappade plötsligt hela högskattesamhället sin legitimitet. Om vi inte på allvar förmår ta tag i arbetslösheten, utanförskapet, klassklyftorna – då är det faktiskt inte särskilt mycket bevänt med socialdemokratin som rörelse och politisk kraft.

Om detta måste vi ta oss tid att diskutera, och det är – vilket påpekas i artikeln – faktiskt viktigare än vilken person som ska leda partiet framöver. SSU gör ett bra inlägg i den debatten (och Jonas Morian kommenterar som vanligt snabbt och välformulerat.)

PS; jag vet inte om det är jag som inbillar mig, men det känns också som om det socialdemokratiska ungdomsförbundet börjar hitta en ny identitet bortom det förlamande höger-vänster bråk som så långe lamslagit organisationen. Det är i sådana fall riktigt hoppfullt. Vi får väl se hur det utvecklar sig. DS

Andra bloggar om: politik, valet 2006, socialdemokraterna, SSU, eftervalsanalys och annat intressant.

Sagoberättaren Fredrick Federley

Det var en gång, i den främmande staden Göteborg en ung kvinna. Kvinnan var glad och pigg och gjorde utmärkta mackor. Tillsammans med sina medarbetare jobbade och slet hon varje dag för att kunna glädja den västliga stadens alla medborgare.

Men så en dag hopade sig mörka moln över det lilla kaféet. Upp ur underjorden masade sig onda mörkermän. Dessa män kallades för FACKET, och deras enda tanke var att sko sig själva och öka sin egen makt. ”Du måste sänka lönen för dina anställda”, väste den ena hotfullt. ”Skriv på vårt livstids slavkontrakt” fyllde den andre i. ”Vi vill bara teckna AVTAL” försökte den tredje lömskt med ett illvilligt leende på läpparna.

Men den unga kvinnan stod på sig. ”Vi har det så bra som vi har det”, deklarerade hon stolt. Och de mörka FACKLIGA blev alldeles rasande. De stönade och stånkade och försökte hindra medborgarna i den lilla staden från att äta sina mackor och dricka sitt kaffe.

Och vem vet hur det hela skulle kunna ha slutat? Men som tur var för den unga kvinnan fanns bland de folkvaldas skara i den fjärran riksdagen en tapper förkämpe för frihet och marknadsekonomi. Med sin skinande lans av högtflygande retorik och ett måhända lite slarvigt användande av fakta red han ut till det lilla kaféets försvar. Till sin hjälp fick han alla skogens – förlåt, Internets – små snälla troll och tillsammans tågade de ut för att besegra ondskan.

Hade detta nu bara varit en saga hade det väl varit gott så. Men problemet är att det handlar om verkligheten. Och i verkligheten handlar det om pensioner och sjukersättningar och försäkringar för de anställda. I verkligheten handlar det om att upprätthålla en arbetsmarknad med schyssta spelregler. I verkligheten handlar det om myter och missförstånd som – medvetet eller omedvetet – sprids i syfte att minska fackföreningsrörelsens legitimitet.

Kollektivavtal är grunden i den svenska arbetsmarknaden. Ingen hindrar en arbetsgivare från att erbjuda sin medarbetare bättre villkor än avtalet föreskriver. Däremot ger avtalet ett golv för vad som är tillåtet. Om man vägrar teckna kollektivavtal vägrar man också gå med på ett sådant golv.

Det är verkligheten. Och det gör sig kanske inte lika bra som saga. Men var och en som följer utvecklingen på arbetsmarknaden gör ändå bäst i att ha det i bakhuvudet.

Andra bloggar om: facket, blockad, fredrick federley, arbetsmarknaden, kollektivavtal, sagor och annat intressant

Idag dör 30 000 barn av svält eller svältrelaterade sjukdomar

… men mest synd är det ändå om det privata näringslivet i Jante-Sverige.

Andra bloggar om: global rättvisa, högkonjunktur och annat intressant

Jag reserverade mig mot beslutet att entlediga Sören Olofsson

I förmiddags reserverade jag mig mot Stockholms läns landstingsstyrelses beslut att entlediga landstingsdirektör Sören Olofsson. Orsakerna var flera.

Till att börja med är Sören Olofsson en av Sveriges antagligen skickligaste tjänstemän. Att ha kvar honom i ledningen för landstinget hade varit till stor fördel för alla länets innevånare. Särskilt hade detta behövts i det läge vi nu går in i; med ett stort antal sjukvårdslandstingsråd och därmed många kockar som vill vara med och röra om i verksamhetssoppan. En erfaren och duglig chef hade behövts för att skapa någon ordning och någorlunda arbetsro för alla vårdens och kollektivtrafikens anställda.

Lika allvarligt som det enskilda ärendet är den signal den nya borgerliga ledningen skickar. För Sören Olofsson har inte gjort något fel. Ända sedan han rekryterades av den förra borgerliga ledningen (med Ralph Ledel i spetsen) har han fullgjort sitt uppdrag på ett utmärkt sätt. Han var också – vad jag kan förstå det från olika tidningskommentarer – egentligen beredd att fortsätta sitt arbete.

Med beslutet att entlediga Olofsson gör sig moderaterna av med en lojal tjänsteman, och sätter helt andra saker i högsätet än kompetens och skicklighet. Det är en politisering av tjänstemannayrket, och en signal om att andra saker än att göra sitt bästa kommer att belönas i framtiden.

Vi förlorar alla på detta. Därför reserverade jag mig, tillsammans med övriga socialdemokrater i styrelsen. Vill du läsa mer står det att läsa i pressmeddelandet här.

Andra bloggar om: politik, moderaterna. stockholm, landstinget, Sören olofsson och annat intressant.

Vinstintresset i vården

Enskilda läkare tjänar miljonbelopp på avknoppade verksamheter. Det avslöjar Dagens Nyheter i dag. Som vore det en tanke, går vårdminister Göran Hägglund i samma tidning ut med en debattartikel där han skriver att regeringen kommer att riva upp den så kallade stopplagen (vilken reglerar på vilket sätt landsting kan sälja ut sina sjukhus och under vilka villkor.)

I valrörelsen lovade Fredrik Reinfeldt vid upprepade tillfällen att det inte blir några utförsäljningar av akutsjukhus med en borgerlig regering. Jag kommenterade det i valrörelsens hetta, bland annat här och här.

Nu ser vi vad det löftet var värt. Och vi förstår också varför. Det handlar inte om höjd kvalitet. Det handlar inte om nytänkande och nya organisationsformer. Det handlar om ett rent och krasst vinstintresse. Om möjligheten att tjäna storkovan, där skattebetalarna står för notan.

Jag tror det kan vara bra med en mångfald av utövare i vården. Men jag kan för min själ inte se poängen med att mina skattepengar går till privat vinstutdelning istället för att utveckla verksamheterna.

Andra bloggar om: politik, sjukvård, privatiseringar, vinstintresse och annat intressant.

En riktigt jobbig kommentar

Så här skriver Kerstin i en kommentar till ett inlägg av Mia Päärni på Rebellabloggen;

”Du skriver:Jag önskar verkligen att vi har kommit så långt om 30 år att mina eventuella barnbarn får välja att vara precis vad de vill. Jag hoppas att vi har blivit ett jämställt land på, där vi alla kan göra fria val på riktigt.

Det hoppades jag också - för 40 år sedan!”

Andra bloggar om: feminism, jämställdhet, familjepolitik, och annat intressant

Folkpartiet återvänder till snällismen?

Ni kommer ihåg Bamse? Det där med att det är synd om skurkarna – förmodligen hade de en taskig barndom? För mig är den typen av åsikter rena sinnebilden för snällismen. När Lars Leijonborg idag kommenterar att halva hans kansli inom kort ska stå inför skranket åtalade för dataintrång kan man ana att denna gamla fina tradition inte helt tappat greppet om fp-ledaren, trots allt.

”- Det är naturligtvis synd om de berörda som anser sig oskyldiga. Några av de åtalade har väl erkänt, men de två som varit anställda av folkpartiet hävdar själva att de varit oskyldiga” säger han till DN. Och vi känner alla de socialliberala vindarna vina.

Fortsätt så, Lars. Och fälls folkpartisterna så vet vi vad de har att vänta. Några veckor på en segelbåt i västindien är nog precis vad som behövs för att ge dessa stackars missanpassade brottsling en chans att komma tillbaka in i samhället.

Andra bloggar om: folkpartiet, dataintrång. Lars Leijonborg, snällism och annat intressant

Moderaterna; sovjetkommunister eller bara överklass?

En hetsig debatt är under uppsegling med anledning av moderaternas pr-mässiga genidrag (sort of…) att utlysa en tävlig om vem som är årets arbetare. Vattendelaren är frågan hur de nya moderaternas briljanta kampanjidé ska förstås.

Å ena sidan har vi då sovjetkommunistfalangen. Hit kan vi räkna aftonbladets Peder Kadhammar. Hans poäng är lite att moderaternas kampanj luktar traditionell sovjetkommunism.

Och så har vi den andra falangen, där jag själv ingår tillsammans med exempelvis Maryam Yazdanfar. Som menar att kampanjen är ett utryck för gammal hederlig överklassmentalitet kombinerat med amerikanskt McDonaldsmanagementtänkande.

Alltså. Sovjet eller vulgo-USA? Partipampar eller överklass? Jag lämnar ordet fritt.

Andra bloggar om: Littorin, moderaterna, årets arbetare, politik och annat intressant.

Även politiken har sina fina stunder

Med risk för att låta bitter, eller till och med som en dålig förlorare. Men mitt i allt elände fanns det faktiskt en del ljuspunkter när Stockholms läns landstingsfullmäktige i dag sammanträdde för att diskutera bokslut och ny politisk organisation.

Som när Dag Larsson frågade Filippa Reinfeldt varför det inte blir någon ytterligare helikopter i skärgården utan bara en utredning om det eventuella behovet av densamma. Trots att borgarna under flera år i opposition skrikit sig hesa över detta hot mot skärgårdsbornas liv och lem försöker de nu i majoritet snarast slinka undan frågan och dämpar både retorik och politik betänkligt.

Eller när Lasse Dahlberg pressade trafiklandstingsrådet Christer G Wennerholm på huruvida han tänkte agera mot regeringens stockholmsfientliga förslag att inte låta pengarna från trängselskatterna gå tillbaka till kollektivtrafiken. Wennerholms krumbuktande som stundtals tog sig närmast akrobatiska uttryck gav tyvärr vid handen en tydlig slutsats; när makthavarna i Rosenbad säger ”hoppa” frågar landstingsledningen på Hantverkargatan ”hur högt?”

Och visst - det är elände. Dåligt för Stockholmarna. Egentligen borde man vara arg och upprörd över hur vallöften sviks och den politiska retoriken ändras över en natt. Men det är inte utan ett litet, litet mått av skadeglädje jag inser att detta åtminstone kommer att ge oss i oppositionen rikliga tillfällen att jaga alliansen i talarstolen.

Det är långt till nästa val. Vi socialdemokrater har också en ordentlig hemläxa att göra. Men en sådan här dag kan man åtminstone glädjas åt en sak. Det kan inte vara så kul att vara moderat, heller…

Andra bloggar om: politik, landsting, stockholm, skadeglädje och annat intressant

Vänster – framåt

Via Marta Axner får jag kunskap om broderskaparen Peter Weideruds recept för hur socialdemokratin ska röra sig. Han menar att vi måste lämna den förödande konflikten mellan vänster/bevara – höger/förnya bakom oss, och istället röra oss – som han säger – vänster/framåt.

Och jag kan inte annat än hålla med. I detta ligger en kritik av både socialdemokratiska så kallade förnyare och traditionalister. Förnyarna, för att de faktiskt har gjort det lite för lätt för sig när de anammat en borgerlig världsbild och borgerliga politiska lösningar, och traditionalisterna, för att de faktiskt blivit för konservativt tillbakablickande.

Hur ser då en vänster/framåt strategi ut? Vilka frågor ligger i fokus? Mitt spontana svar är att den måste bygga runt axeln arbete-jämlikhet-miljö. Arbetslinjen återupprättas, och det handlar om det goda arbetet. En socialdemokratisk regering måste vidare vara en garant för minskade klyftor och minskat utanförskap. Och den ekologiska hållbarheten kan inte annat än vara en självklar politisk grundplåt.

Det är en politik för människor som vill jobba och göra rätt för sig men som inte okritiskt accepterar allting arbetsgivaren tar sig för, som tycker att vi ska ta hand om varandra och att samhället ska vara solidariskt och som förstår vilka ekologiska utmaningar vi som planet står inför. Helt enkelt en politik för vanligt folk. Jag tror den går att få stöd för.

Samtidigt. Det är lätt att säga tulipanaros. Men Peter Weideruds perspektiv utgör åtminstone en spännande utgångspunkt för att sedan kunna mejsla fram konkreta politiska förslag och idéer.

Andra bloggar om: socialdemokrati, förnyelse, framtidsdebatt, politik och annat intressant.

Flitigaste arbetaren får luncha med ”Totto”

Nu är det inta bara Burger King som utser veckans arbetare. Även regeringspartiet vill hedra mannen på golvet och moderaterna ska utse årets arbetare (jo, det är sant, läs själva här så får ni se).

Jobbar man tillräckligt hårt och flitigt ska man alltså hedras genom äran att få äta lunch med ingen mindre än arbetsmarknadsminister Sven-Otto ”Totto” Littorin. Och har man slängt in tillräckligt mycket obetald övertid kanhända det även kan vankas en liten punsch till desserten, vem vet?

Själv skulle jag vilja nominera den där fillipinskan, ni vet hon som bodde i källaren hos avgångne moderate handelsministern. Och istället för lunch tycker jag att hon borde få avtalsenlig lön och inbetalda sociala avgifter, retroaktivt.

Ärligt talat. Ur ren kommunikationssynpunkt slår det här presskonferensen om tsunamibanden i kategorin politisk idioti. Hur de här tomtarna kunde komma i besittning av regeringsmakten framstår som alltmer av ett mysterium. Sånt här kan få en snäll medelklasskille som undertecknad att bubbla av klasshat.

Andra bloggar om: moderaterna, politik, Sven Otto Littorin, årets arbetare, kampanjer, överklassfasoner och annat intressant.

Sushi och yuppienallar

Jag är så gammal att jag minns varför en mobiltelefon kallas för en yuppienalle. Det glada 80-talet, när kostymklädda Gordon Gekko wannabes använde tegelstensstora hundbenstelefoner som någon sorts klassmarkör. Så är det ju inte längre. Det är inte överklassen Björklund vill åt när han kastar ut mobiltelefonerna från förortens klassrum.

När ekonomin vände i slutet på 90-talet bodde jag i Högalid på södermalm. Jag minns då hur jag rent fysiskt upplevde områdets gentrifiering. Det var som om innerstaden liksom vällde ner längs Hornsgatan och förvandlade knivsöder till trendsöder. Det tydligaste tecknet på det var när pilsnerhaken slog igen och ersattes med minimalistiska sushirestauranger. För sushi var som tidigare mobiltelefonen; bara de rika och trendiga kunde väl tänka sig att betala fruktansvärda överpriser för att få luncha på lite ris och några små bitar rå fisk.

Idag börjar sushirestaurangerna tävla med pizzeriorna i förorternas centrum. En av de bästa ligger för övrigt i Hässelby gård (gå till vänster från tunnelbanan, du ser den direkt). Att slänga i sig lite misosoppa före maten är (nästan) lika naturligt som att kalasa på oljeindränkt vitkålssallad.

Och vem vet? Snart kanske HM börjar skräddarsy kostymer. Att flyga till New York går redan på tretusen spänn – hur länge innan samma sak händer med Buenos aires? Och jag såg att man redan nu kan köpa handplockat vitt te i påse i en närbutik nära dig.

Och så sitter överklassen där; mumsar husmanskost och längtar ut till skogen och älgjakten. Medans vi hänger ute i förorterna och drömmer om att åka till Tokyo. Och om vi bara blundar tillräckligt hårt kanske vi till och med kan lura i oss själva att något egentligen har hänt.

Andra bloggar om: klass, trender, sushi, mobiltelefon, medelklass, förorter

Intressant?

Det här borde jag ha gjort för länge sedan

Ärligt talat, min frånvaro från bloggosfären har varat alltför länge. Men det verkar vara med bloggande som med motion – när man väl lagt av en period så blir det ruskigt svårt att sätta igång igen. Jag sitter där framför datorn, kollar in mina prenumerationer på bloglines, skannar av intressant.se – och så blir det inget mer. Ungefär som när man sitter med jympaskorna i handen och funderar på om det inte vore dags att återvända till det där joggingspåret någon gång.

Men nåväl. Nu är jag tillbaka. Och tänkte börja med att skriva några ord om nya Bondfilmen.

Se den. Den är bra.

Sådär. Nu var det gjort. Och se; redan börjar andra idéer på postningar dyka upp i huvudet. Om regeringens vedervärdiga klasspolitik. Om det dubbla sveket i trängselskattefrågan. Om behovet av förnyelse i socialdemokratin. Om varför killen (eller tjejen) som uppfann nappen borde få Nobels fredspris och varför det är en skandal att så redan inte har skett.

Huka er gubbar. Nu laddar han om. Pingat på intressant och allt.


Andra bloggar om: bloggande, bloggosfären, jogging, james bond, casino royale, politik

Ingrid är här (jag har blivit pappa)

I onsdags klockan 14:52 föddes vår dotter Ingrid, 51 cm lång och med en vikt på 3150 gram. Vi har precis kommit hem alla tre till lägenheten och så smått börjat installera oss i vårt nya liv (Ingrid sover just nu sött i sin nya säng.)

Nu ska vi vara hemma alla tre och ta hand om varandra under veckorna framöver. Ni får ha överseende med om bloggen inte uppdateras så regelbundet under denna tid, det finns – trots allt – det som är viktigare.

Är så oerhört stolt och lycklig just nu. Vill också passa på att rikta ett stort tack till all fantastisk personal på Karolinska som hjälpte till under och efter förlossningen: usk:or, barnmorskor, läkare och alla ni andra. Och såklart också ett tack till alla ni som hört av er med gratulationer.

Akta dig världen. Ingrid är här. Inget kommer någonsin mera att bli sig likt.

Reinfeldts syn på svart städhjälp visar på något mycket allvarligare

Att två av de tillträdande statsråden har erkänt att de använt sig av svart städhjälp kan tyckas vara en skitsak. Ett misstag, en klantighet begången av personer som aldrig kunde drömma om att de någon gång skulle hamna i den situationen att de skulle utsättas för den offentliga granskning en statsrådspost innebär. Så tycks statsministerns själv åtminstone se på det hela.

Man kan också se det som någon mycket allvarligare. Jag tycker nämligen att hanteringen av frågan visar med all önskvärd tydlighet på vilket klassperspektiv den nya regeringen står för. Att man trots höga inkomster och dyrt boende väljer att inte betala sociala avgifter (tex pension) för sina (förmodligen underbetalda) anställda ses som närmast ”folkligt”, som någon som ska öka igenkänningsfaktorn hos ”vanligt folk”. ”Alla gör så”, tycks undertonen vara, ”det enda undantaget är de som riskerar att åka fast.”

Magnus har skrivit ett briljant inlägg på detta tema, där han (återigen) visar på bloggandets journalistiska möjligheter. Läs det, du hittar inlägget här.

Andra bloggar om: hushållsnära tjänster, svartjobb, maria borelius, cecilia stegö chilo, arbetsmarknad, politik, brott, regeringen, fredrik reinfeldt, statsministern

Detta inlägg är pingat på sajten intressant.se

Den nyliberala diktaturen

Den kommunistiska diktaturen i Kina har på ett mer direkt sätt än vad många kanske tror låtit sig inspirerats av nyliberala idéer. Den amerikanska forskaren Peter Kwong beskriver detta i en mycket läsvärd artikel ” The Chinese Face of Neoliberalism”, som nu finns tillgänglig på nätet.

Kwong beskriver bland annat hur han 1980 bevistade en föreläsning där Milton Friedman är inbjuden att tala på en kinesisk partiskola. Han skriver

”It is intriguing how early the Chinese had searched out Friedman for guidance --only one year after Thatcher began her brutal "there is no other alternative" reforms. So just as Ronald Reagan started his "revolution" in America by stripping away social and welfare safety nets that had been in place since the FDR era, Deng and his supporters followed Friedman's recipe to "get the government off the people's back," ushering China into the neo-liberal universe.”

Det är också skakande läsning om vad detta innebär för den kinesiska arbetareklassen;

“China's neo-liberal communist bureaucrats have been more interested in protecting employers than in enforcing labor laws. This is evidenced by persistent labor and safety violations that lead to spectacular gas explosions, mine cave-ins, and flooding that kill thousands of people every year. In 2003, for instance, there were 136,340 reported deaths from industrial accidents. But while China accounted for 80 per cent of the world's total coal mining-related deaths that year, it produced only 35 per cent of the world's coal. At the same time, nearly half of China's migrant workers were forced to work while their wages were held back --to the tune of roughly $12 billion collectively owed in back pay. Yet in China it is illegal to organize independent unions or strike. Labor leaders are regularly jailed and prosecuted as criminals; their families are harassed.”

Kwongs poäng är att han visar på likheterna, eller snarare beröringspunkterna, mellan USA och Kina. Underrubriken till artikeln är också mycket riktigt ”China and the US are Joined at the Hip”.

Själv tycker jag att en annan slutsats är mer näraliggande. Nämligen den att ekonomisk nyliberalism går mycket väl att kombinera med politisk diktatur. Ja, faktum är att diktaturens redskap förmodligen fungerar mycket väl när det gäller att bekämpa fackföreningar och andra intressesammanslutningar som med krav på social rättvisa skulle kunna hindra marknadens perfekta funktionssätt.

Det är det stora dramat. Och det är i sanning skrämmande.

Läs hela artikeln här

Andra bloggar om: politik, nyliberalism, diktatur, milton friedman, kina, peter kwong

Skrämmande, och intressant, tycker jag.

Jag, en demokratisk socialist med ett sökande sinnelag

Efter mycket om on men är det nu dags för mig att svara på den bloggutmaning om politisk identitet jag fått vidaresänd från Fredrik J. En riktigt kul utmaning, åtminstone att svara på(ursprungligen kommer enkäten från syrran.)

1. Politisk ideologi du förespråkar?

Demokratisk socialism, med ett och annat inslag av radikal liberalism. Tror på reformismen som arbetsmetod. Grunden är egentligen att jag tror benhårt på jämlikheten (menar också att den är frihetens förutsättning), har insett att förändring kräver ett brett folkligt stöd och tycker att kampen mot klassamhället är politikens kärna. Ser fortfarande mig själv som tämligen ideologiskt öppen och sökande (älskar den politiska diskussionen som sådan.)

2. Politisk ideologi du föraktar mest?

All typ av socialdarwinism och elitism, samt naturligtvis fascismen och alla rasistiska irrläror.

3. Materialist eller idealist?

Dialektiker med en materialistisk bas. (Uppdatering: dvs jag menar att människorna faktiska livsbetingelser utgör grunden, men att det sker ett samspel mellan detta och idéer och tankar som också formar framtiden. Slut på uppdatering.)

4. Plikt- eller konsekvensetik i politiken?

Tycker det är lite att göra det enkelt för sig att säga antingen-eller, men får väl svara konsekvensetiker då. Samtidigt som jag inser att ett pliktetiskt förhållningssätt oftast är det enda praktiskt möjliga.

5. Politiskt uppvaknande?

Har nog varit en slumrande socialdemokrat sedan barnsben. Sedan dess har jag vaknat upp ett antal gånger, och kan fortfarande tycka att jag till och från drabbas av en och annan insikt. Men jag gick med i SSU på gymnasiet, så det får väl ses som någon typ av formell startpunkt på mitt politiska liv.

Kan också konstatera att ju äldre jag blivit, ju mer har jag också sett och förstått av det svenska (och det globala) klassamhället. Och ju mer känner jag mig trygg i mina grundläggande värderingar.

6. Politisk detour?

Många, om än bara i tanken. Pendlade på högstadiet i spannet mellan vänster- och folkpartist. I ettan på gymnasiet har jag någon diffus minnesbild av att någon gång ha kallat mig nihilist (mest förmodligen för att det var ett coolt ord, och ja, jag lyssnade på svartrock atm.)

Även efter det att jag gick med i SSU har jag orienterat mig lite olika; var ursprungligen närmast syndikalistiskt eller folkrörelseromantiskt lagt med stor tilltro till det civila samhället och en radikal underifrånorganisering. Krisen på 90-talet och budgetsaneringen som följde gjorde att jag kom att positionera mig mycket mer i en traditionellt gråsossig vänsterposition (även om jag inte helt släppte det folkrörelseromantiska, tillhörde den gruppering inom SSU:s ”vänsterfalang” som faktiskt tyckte att det där med egenmakt – rätt använt – var något riktigt bra.)

Ser fortfarande min politiska utveckling som dialektisk. Värderingarna ligger fast (jämlikhet, upprörs över klasskillnader och diskriminering, tror på varje människans rätt att få leva sitt liv efter sina ”egna stämningars längtan”) men vad gäller politiska strategier och förhållningssätt måste dessa ständigt prövas och omprövas.

Två idéströmningar jag personligen arbetar mycket med att förhålla mig till och dessutom hämtar inspiration från, är dels en religiös (främst kristen), dels en radikalt liberal. Tycker att den demokratiska socialismen som idé och socialdemokratin som rörelse är de som har bäst förutsättningar att förvalta det goda i dessa respektive riktningar.

7. Enskild person som påverkat dig politiskt?

Skulle faktiskt vilja ta en så pass närliggande person som Roger Mogert. Dels för att han faktiskt var den som värvade mig till SSU; dels för att han står för en starkt ideologiskt förankrad, intellektuell och framåtsyftande socialdemokrati. Och så har han en rolig blogg (när han väl skriver på den, dvs)

8. Bok som påverkat dig mest politiskt?

Förmodligen Bamse. Men därutöver; ett axplock av texter: Ronny Ambjörnssons ”socialismens idéhistoria”, Norberto Bobbios essä ”vänster eller höger”. Leszek Kolakowskis ”fostran till hat, fostran till värdighet” (anförande hållet vid utdelandet av tyska bokhandlarnas fredspris 1977. på svenska publicerat i tidskriften 1989 nummer 2). Göran Greiders ”världen efter kommunismen” (dikter), Bengt Nermans ”frågan om människovärdet”, för att nämna några få.

Och, om man ska vara ärlig, inte att förglömma SSU-förbundets marxismcirkel (den lilla röda) som öppnade många spännande intellektuella dörrar.

9. Största bristen i den politiska ideologi du förespråkar?

Att de storslagna visionerna ibland tenderar att skymmas bakom de dagspolitiska och strategiska övervägandena.

10. Viktigaste enskilda politiska frågan?

Full sysselsättning

Andra bloggar om: bloggutmaning, ideologi, politik

Jag tycker det vore intressant att få höra dina kommentarer. Dessutom skulle jag gärna läsa vad Lena D, Dag L och Nanna (eller någon annan på Rebellabloggen) svarar på frågorna ovan.

Bloggare ÄR journalister. Ytterligare två bevis.

Man kan diskutera till döddagar hur viktig bloggosfären är. Och kritikerna har antagligen rätt; i dagens Sverige spelar vad som sägs på bloggar runt om i landet oerhört mycket mindre roll än vad som sägs i etermedia eller på dagstidningarnas nyhets eller tom insändarsidor. Men detta är egentligen inte den viktiga frågan. För den lyder: vilken roll skulle bloggarna kunna spela?

Avgörande då är vilken kvalitet och vilken ambitionsnivå de enskilda bloggarna håller. Jag skulle här vilja peka på två aktuella och bra inlägg som visar på vilka möjligheter som ändå finns. Bägge inläggen kännetecknas av en journalistisk likväl som en mediekritisk ingång.

Det första är Magnus Ljungkvist som granskar fd ekotjournalisten och numer Reinfeldtmedarbeteren Edvard Unsgaards gärning. Det här är en mycket viktig fråga. Om en journalist direkt efter ett val väljer att jobba för valvinnaren, är det oerhört intressant att granska den journalistens gärning under själva valrörelsen. Och Magnus genomgång av Unsgaards artiklar väcker onekligen en hel del frågor.

Det andra inlägget är Peter Gustavsson som lyfter upp Livets Ords inflytande över kommunpolitiken i Uppsala, och den totala medietystnad som råder utanför lokalmedia runt detta. För mig som icke Uppsalabo är det skrämmande läsning. Och viktig.

Om bloggar kommer att spela någon roll i framtiden beror på oss som bloggar. Med fler skribenter som Peter och Magnus ser framtiden ljus ut.

Andra bloggar om: bloggosfären, mediekritik, journalistik

PS: Fredrik, mitt svar på din utmaning kommer. Och det kommer att vara intressant. Så håll ut DS

Sex reflektioner om regeringen Reinfeldt

Ett – Fredrik Reinfeldt tar ett järngrepp. Inte bara är det moderater på de tyngsta posterna, det är i flera fall (exempelvis Borg, Littorin) moderater ur tjänstemannakretsen närmast partiledaren själv. Det här är en enmansshow – undantaget utrikespolitiken. Mer om det nedan.

Två – Mikael Odenberg kan knappast ses som någon vinnare. Moderaternas ekonomiskpolitiske talesman får se sig förpassad till försvarsdepartementet, och kommenterar själv med att denna ”lösning” var helt ok. Jag skulle inte sätta någon större slant på att han inte hamnar på något anonymt verk innan mandatperioden är över.

Tre – Hanteringen av integrationsfrågorna är oroväckande. Först slår statsministern fast (och jag håller till fullo med) att integrationsfrågor inte kan ses som ett eget område utan måste genomsyra alla politik, sedan bildas ett eget integrationsdepartement där passande nog regeringens enda person med invandrarbakgrund får husera. Det här bådar inte gott.

Fyra – Att låta timbro ta över kultur-, idrotts- och mediefrågorna är minst sagt ett förvånande drag. Jag hade snarare trott på Lena Adhelsson-Liljerot eller någon annan mer kulturvänlig moderat. Misstanken väcks att man vill kopiera den danska strategin och genomföra en borgerlig kulturrevolution (dvs kasta ut alla som inte gillar den nya regeringens åsikter och tankar med argumentet att de är ”för politiska”.) I sådana fall kommer några av mandatperiodens häftigaste politiska strider att utspelas inom detta område.

Fem – Det är inte direkt något styrketecken att Reinfeldt måste sträcka sig så långt som till att plocka in Carl Bildt i regeringen för att få någon utrikespolitisk kompetens. Jag drar mig i sammanhanget till minnes de diskussioner jag hade med vänner från Balkan om Bildts insatser där när det begav sig, och man kan väl säga att de inte direkt delade den bild som fanns i svensk media om mannens hjältestatus. Vi får väl se om han lyckas leva upp till myten nu.

Sex – Andreas Carlgren måste vara regeringens mest kompetente minister. Där måste jag faktiskt ge statministern ett erkännande – en riktigt bra rekrytering. Vi får väl se vad han kan göra med den portfölj han blivit tilldelad. I kampen för miljön är det väl bara att hoppas att han har tillräckligt mycket skinn på näsan för att stå emot de moderata strömningarna i denna fråga. Även om det kan tyckas vara en ojämn kamp...

För övrigt måste jag säga att regeringsförklaringen var bland de tråkigaste jag hört. Lite konstigt, jag tycker att talskrivargänget runt Reinfeldt brukar förmå att prestera klart bättre. Vi får faktiskt hoppas på en uppryckning framöver. Även om man har fel i sak, kan man väl ändå försöka uttrycka det en smula intressant.

Andra bloggar om: regeringen, reinfeldt, politik, alliansen, regeringförklaringen

”Nyliberalismens idéer” (eller tankar om nyliberalismens uppgång och fall)

När jag alldeles nyligen gick igenom mina överfulla bokhyllor hittade jag ett gammalt exemplar av antologin ”Nyliberalismens idéer”, dedikerad av redaktören Johan Norberg själv någon gång under eller snarare strax efter vår gemensamma gymnasietid, liggandes i en hög. En omläsning gav upphov till både nostalgi och nya tankar.

Boken består av en samlig artiklar publicerade i ”Nyliberalen”, sammanställda av Norberg själv (tillsammans med Henrik Bejke) och utgiven år 1994. Tidsandan hade varit präglad av SAF-radio och murens fall, men när boken gavs ut satt regeringen Bildt på sitt sista år och någonting var på väg att vända i den svenska offentligheten. ”Nyliberalismens idéer” får alltså närmast se som slutet på en epok, eller ett testamente över något som redan var på väg att ta slut.

Artiklarna i själva boken spänner över flera fält. De flesta är teoretiskt filosofiska. Ett gäng handlar om invandringspolitik. En ganska rörande debatt behandlar rätten att utmana andra på duell, någon reflekterar över svenska folkets överreaktioner på Palmemordet och så skriver Madeleine Cederström (fö den enda kvinnliga skribenten i hela boken) om ur hon drog igång stöddemonstrationer för yttrandefrihet utanför diverse porrklubbar.

Några saker är slående. Frihetsfrontens försvar av kapitalismen var moraliskt, inte ekonomiskt. Ingemar Nordin anger tonen när han redan i det första inlägget skriver att ”[j]a, om det verkligen finns ett himmelrike med en allgod och allsmäktig Gud, så måste med nödvändighet kapitalismen vara införd där.” (s.12) På samma sätt fortsätter det i inlägg efter inlägg.

Argumentationen går i korthet ut på att eftersom tvång är av ondo, och kapitalism bygger på frånvaron av tvång, så är kapitalism av godo. Naturligtvis ett resonemang som haltar betänkligt (kapitalism bygger som bekant inte alls på frånvaron av tvång), men ändå en argumentation som på den tiden – även för oss meningsmotståndare - framstod som kraftfull och skarp och ibland måste jag erkänna lite svårt att rå på.

Andra saker som slår en vid en nutida omläsning rör själva tonen. Det är dels ohöljt akademiskt och intellektuellt. Det tidiga nittiotalets frihetsfrontare skämdes inte för att de läste böcker, tvärtom försökte de klä de mest banala resonemang i en aura av djupaste bildning. Dels finns det en lite rebelliskt upproriskt nästan vänsterkaxig ton i några av inläggen. Den här mixen av moral, bildning och uppror tror jag var just det som gjorde Frihetsfronten och även nyliberalismen så smakfull för många unga högermänniskor de där skälvande åren i nittiotalets början (även om den billiga bärsen fram till sena natten på frontens svartklubb nog gjorde sitt till, den med.)

Sedan jag fick ”Nyliberalismens idéer” i min hand har jag hunnit fördjupa både min förståelse och min kritik av det idéarv den bygger på. Jag har också gjort en egen ideologisk resa gällande mina egna värderingar och filosofiska grunder. Inte minst har ett antal års politiskt vardagsarbete slipat och utvecklat teorierna mot en väldigt praktiskt verklighet.

När jag nu läser om boken slås jag dels av respekt för en hel del av den moraliska glöden, kombinerat med fascination över de praktiska och teoretiska felslut hela den nyliberala rörelsen trots allt var behäftad med. Det finns något ungdomligt radikalt som man inte kan låta bli att känna sympati för, kombinerat med en kraftig olustkänsla över att denna ungdomliga radikalitet gav uttryck för en ideologisk riktning som i den mån den blir verklig politik leder till så ödesdigra konsekvenser.

”Till min gode deterministiske kollega, läs och lär” skrev Norberg i sin dedikation. Och det är inte utan att man längtar tillbaka en smula till de där härligt gymnasiala filosofidiskussionerna över en stor kopp te på Café Art i Gamla stan.

Andra bloggar om: nyliberalism, frihetsfronten, ideologi, nostalgi

Intressant, eller hur?

Dags för en opposition. En konstruktiv opposition.

Jag är med på en ny gruppblogg med namnet oppositionen.se. Tanken är att samla ett antal bloggande sossar som utifrån lite olika perspektiv granskar den tillträdande regeringen och framförallt den politik den kommer sig för att föra. Spindel i nätet och initiativtagare är Anders Löwdin, vars egna blogg man med fördel kan besöka här.

Ambitionsnivån är hög, och tonläget seriöst. Om jag förstått Anders rätt är tanken inte att skrika så högt som möjligt (det får jag fortsätta göra på min egen blogg…) utan snarare att föra en fördjupad och seriös – om än skarp när så är befogat – diskussion.

Så, vänner och fiender, nu är det bara att uppdatera länklistan. På fredag kommer den borgerliga regeringsförklaringen. Du vet var du kommer hitta den skarpaste kritiken…

Andra bloggar om: politik, internet, bloggosfären, socialdemokrati, oppositionen

PS; jag hoppas du tyckte detta inlägg var intressant. DS