Så är vänsterpartiets kongress över. Bilden utåt var en bild av splittring och konflikt, men också av att det var sittande partiledning som ”vann”. Självklart skiljer sig bilderna beroende på vem man lyssnar, vilket Alejandro Firpo konstaterar på sin blogg (och bland annat länkar vidare till några som försvarar vänsterpartiet; här och här). Högern försitter däremot inte chansen att strö så mycket salt i såren man bara hinner med, se bland annat här.
Och varför bryr då jag mig? Jag är inte medlem i vänsterpartiet, och om ett parti har interna konflikter är det rimligtvis upp till dem att hantera. Trots att jag inte delar alla uppfattningar vänsterpartiet står för har mina personliga erfarenheter av att samverka med dem i Stockholms läns landsting bara varit goda, och jag tycker det är fantastiskt bra resultat riksdagssamarbetet har resulterat i (även om det hade varit ännu bättre med ren socialdemokratisk majoritet, såklart, men så tyckte nu inte väljarna.)
Men det finns ett större spel än vänsterpartiets interna maktrelationer. Och det handlar om regeringsmakten i Sverige, och i förlängningen om vi ska släppa fram ett långgående systemskifte orkestrerat av Fredrik Reinfeldt.
Mycket tyder på att opinionen inte längre går högeralliansens väg. Fältet är öppet inför valet i höst. Samtidigt läser vi dagligdags om hur bra det går för svensk ekonomi. Självförtroendet ökar. Regeringens politik som den förhandlats fram med samarbetspartierna fungerar. Detta kommer väljarna märka.
Ett splittrat vänsterparti kan då komma att bli en black om foten för hela samarbetet. I värsta fall riskerar vi att partiet åker ur riksdagen. I sådana falla skulle vi mycket väl kunna hamna i läget att trots att majoriteten av väljarna stödjer samarbetspartierna, Reinfeldt får en majoritet av riksdagsmandaten bakom sig.
Vänsterpartiets kongress är över. Om inte partiledningen lyckas hantera situationen fram till valet kan vi stå där i höst med sänkta ersättningsnivåer för de sjuka och arbetslösa, utförsäljningar och en regering med skattesänkarambitioner i storleksordningen 250 miljarder kronor. Det borde ingen vänsterpartist gilla. Vare sig man kallar sig förnyare eller kommunist.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar