Erik Fichtelius tidsmaskin tog oss ikväll tillbaka några år till folkomröstningen om euron. Och efter att ha sett själva programmet måste jag säga att bråket mellan Persson och ett antal namngivna nej-ministrar (företrädesvis Leif Pagrotsky) inte var det som lämnade det mest bestående intrycket.
Istället var det allt annat; som avsnittet om valet 2002 och framförallt efterspelet med miljö- och vänsterpartiet samt inte minst de oerhört starka och ytterst smakfullt presenterade scenerna runt mordet på Anna Lindh; som gav mest. (Jo, och jag tycker faktiskt att bitarna om statsministerns privatliv var väldigt starka, på ett lite Perssonskt trubbigt vis. Däremot struntar jag fullkomligt i ”viktkriget”. Sån är jag.)
Men politiskt tror jag ändå att EMU-tråden är den som är viktigast att forstsätta diskutera. Inte för att gräva mer i såren från folkomröstningskampanjen (känsloläget från 2003 lära ha lagt sig för de allra flesta vid det här laget), utan för att jag fortfarande upplever ett behov av att formulera en tydlig socialdemokratisk europapolitik, bortom ja och nej.
Och jag vill inte skriva några recept, men några tankar jag har på hur utgångspunkterna för en sådan politik skulle kunna se ut är skissartat;
- Folket har haft rätt. Båda folkomröstningarna ska följas; det vill säga det är varken aktuellt att gå ur EU eller att gå med fullt ut i EMU. Inom överskådlig framtid. Allt annat tror jag blir väldigt problematiskt.
- Innehåll är viktigare än form. Jurister och statsvetare är väldigt engagerade i EU:s framtida konstitutionella utformning. Jag tror inte det är den viktigaste debatten politiskt. Istället måste vi lägga mycket mer kraft på sakfrågorna. Vad kan vi göra konkret för miljön, för arbetsmarknaden, kulturen, tillväxten? När EU blir ett redskap vi kan använda gör vi det, när det går enklare på andra sätt gör vi det. Och när den politik som förs inom EU blir ett hot så säger vi det, utan omskrivningar.
- Acceptera att vi känner olika inför europasamarbetet. Det här tror jag egentligen är den svåraste frågan. Själv har jag inte mer känslomässigt engagemang i EU som organisation än jag har i, säg, Stockholms läns landsting som organisation. Samtidigt känner jag socialdemokrater som jag fullt ut respekterar, vilka lägger en oerhört emotionell vikt vid själva strukturen. Det handlar om freden, samarbetet, EU som en symbol för något större. Jag fattar det inte. Och tror att vi måste ömsesidigt erkänna att vi inte heller förstår varandra fullt ut här. (Jag förstår heller inte de som ser EU som något ondskefullt i sig, ska sägas för rättvisans skull.)
- Inse att all politik behöver kontrast. Kanske mer än allt annat behöver vi därför lära känna den europeiska högern. Om vi inte förstår och lyckas förklara hotbilden, kommer vi aldrig att lyckas engagera människor för vår sak.
- Europa är större än EU. Att vara internationalist är större än att vara för EU som byråkratisk-politisk struktur. Många av de mest drivna eu-kritiker jag känner är också de som mest aktivt bygger nätverk i andra länder, som inser att politik oavsett EU inte längre begränsas av nationerna. Internationalismen både kan och bör därför vara utgångspunkt för all framtida socialdemokratisk europapolitik.
Och detta var ju lagom luddigt, det inser jag. Och det kanske är utopiskt att tänka sig en europapolitik som inte tydligt tar ställning till frågan om överstatlighet-mellanstatlighet (i praktiken tycker jag väl att en pragmatisk mellanstatlighet a la Göran Persson har fungerat ganska bra, och borde kunna få fortsatt vara riktlinje för hur vi ser på saker och ting.) Men ändå.
Det handlar inte om ja eller nej. Det handlar om höger mot vänster. Så har vi sagt, men ingen har lyssnat. Kanske måste vi visa att vi själva verkligen tror på vad vi säger, innan vi försöker nästa gång med samma sak.
Uppdatering; Margot Wallström kommenterar partiets EU-linje under Persson ledarskap och kallar den för "ängslig". Och jag vet inte riktigt hur man ska tolka detta. För om budskapet är att det är mer "entusiasm" som behövs, så är kommissionären nog fel ute. Menar hon däremot att vi måste våga tänka nytt i frågan, då är det bara att hålla med. Slut på uppdatering.
Andra bloggar om: socialdemokrati, politik, europa, eu, emu, Göran Persson, Leif Pagrotsky, Erik Fichtelius, svt och annat intressant
5 kommentarer:
Ang din punkt 1 kan det inte nog påpekas att Sverige har en fördragsenlig skyldighet att gå med i EMU:s tredje steg och att någon folkomröstning därför aldrig borde ha hållits. Du vet också mycket väl att resultatet var en missnöjesomröstning som hade mycket litet med Euron att göra.
Alla dina punkter verkar vara präglade av ett utanförskap som väl måste bottna i rädsla för det som ligger utanför Stockholms Läns Landsting. Det är inte "vi" som "skall använda" EU - det är vi som är EU. Det är vi som skall se till att EU-politiken inte blir ett hot, inte nöja oss med att stå utanför och protestera "utan omskrivningar."
Menar du på fullt allvar att "fred och samarbete" är någonting "emotionellt"? Tänk litet på de svagaste medlemsstaterna och på de krigshärjade områden som står utanför och vill in. De behöver ett starkt EU där ett land som Sverige med sin demokratiska tradition spelar en aktiv roll.
"Stockholms Läns Landsting" - jag har väl aldrig hört på maken! Nej läs mitt inlägg Happy Birthday to us och hjälp till att måla stjärnor på tunnelbanan.
Bästa hälsningar från Euroland där vi slår oss lösa på söndag.
Nej, jag förstår verkligen inte. Staten Sverige, Stockholms kommun, Stockholms läns landsting, EU - för mig är de bara redskap, verktyg. Människorna, samtalen, demokratin - javisst. Där känner jag. Men organisationerna? Nä.
Och flaggviftande har jag tyvärr lite svårt för i största allmänhet. Men visst, ha det så kul.
Däremot förstod jag inte; ska man mörka när majoriteten i EU driver saker åt fel håll? På annat sätt kan jag inte riktigt förstå din kommentar ovan. Men det kanske inte var så du menade?
Litet tillägg: Jag vill alltså inte låta vanvördig; om man verkligen ser EU som en symbol för freden och vill fira det så är det såklart helt ok. Men jag tror det är bra att hålla i minnet att denna koppling varken är självklar eller i någon högre mening "sann".
Ett mått av ödmjukhet mot personer som inte känner likadant tror jag därför vore eftersträvansvärt. Så lovar jag att eftersträva lite mer ödmjukhet gentemot er som brinner för de tre pelarna med samma entusiastiska glöd...
ÖDMJUKHET - vad jag hatar detta svenska ord. ÖDMJUKA skulle genast utmärkas med "Darwin Award"...
För en tid sen kom rapporter om att Sverige tjänat, rent ekonomiskt, på att inte gå med i EMU. Det kunde man förstås inte veta vid omröstningstiden, men nog fan garanterade det samlade etablissemanget att det var en ekonomisk nödvändighet att gå med, förutom alla de andra katastrofer det skulle innebära att stanna utanför. Att i ljuset av dessa uteblivna katastrofer lyssna på Wallström, som väl helst hade sett att vi omedelbart knäfallit inför ett illa skrivet konstitutionsförslag, det känns ionte särskilt relevant. Hon är en tjänsteman som lobbar för sin organisation, varken mer eller mindre. Jag är av den åsikten att EU är ett realpolitiskt faktum och att vi får göra det bästa av det, men allt pompöst nonsens om att vi måste visa större vördnad måste avvisas bestämt. EU är till för oss, det är inte vi som är till för EU.
Skicka en kommentar