”But don’t forget the songs
that made you smile
and the songs that made you cry
When you lay in awe
On the bedroom floor
And said: “oh smother me, mother…”
…
But don´t forget the songs
that made you cry
And the songs that saved your life
Yes, you´re older now
And you´re a clever swine
But they were the only ones that ever stood by you”
Så sjunger Morrissey med the Smiths i “Rubber ring”. Jag undrar om inte detta är några av de starkaste rader mannen fått ur sig. Dels för att de är sanna, dels för att de är så ruggigt mycket Morrisey i sin naket kompromisslösa glöm-nu-för-i-helvete-inte bort-att-älska-mig ton. Inget bedjande Jonas Gardellskt ”snälla” utan uppfodrande; ”jag ställde upp på dig din jävel, när du låg där på golvet och vred dig; nu ställer du ta mig tusan upp på mig”.
Jag vet att det finns de som inte fixar Morrisey eftersom han är så pretentiös. Och de har ju på ett sätt alldeles rätt; det är pretentiöst. Det bygger på att du har legat där, på golvet, och på fullt allvar verkligen trott att den eller den låten just då, just där, faktiskt räddade ditt liv. Om man inte på något sätt kan känslomässigt åtminstone för en sekund kan anknyta till den känslan blir det – förmodar jag – mest obegripligt, kanske till och med larvigt.
Håller just nu på och läser Haruki Murakamis genombrottsroman Norwegian wood. Att han döper boken efter en låttitel känns lika självklart som stilsäkert. Även om det skiljer både mil och årtal mellan Murakamis sena sextiotals Tokyo och mitt eget tidiga nittiotals Stockholm känns avstånden på detta sätt allt annat än stora.
Jag skulle dock inte döpa min bok efter en Beatelslåt. Vilken sång jag skulle välja? Jag låter frågan hänga i luften, kanske återkommer jag i ämnet.
Andra bloggar om: Morrisey, the smiths, musik, kultur, Haruki Murakami, och annat intressant
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar