Sitter på 38:e våningen och tittar ut över ett för en gångs skull rätt soligt Tokyo. Eftersom klockan har hunnit bli nästan ett har smogen hunnit reducera sikten betäkligt, men en tidig morgon häromdagen kunde vi faktiskt se ända till berget Fuji från hotellrummet. Annars är det rader av skyskrapor, neonljus, hög- och låghus som breder ut sig boktsavligt talat sa långt ögat kan nå - endast avbrutna av en och annan park eller grönområde (och en hel del vägar, gubevars).
Låt mig börja så här - jag fullkomligt älskar det. Tillsammans med fru och dotter har jag nu semestrat - för första gången i landet - i Japan i drygt en vecka. Vi var först några nätter i Kyoto för att därefter bege oss till var nuvarande vistelseort, Tokyo.
Intrycken är lite för manga (he he, det dar blev en kul omskrivvning utan svenska tecken så jag har kvar den) för att hinna få ner på detta begränsade utrymme, och det blir lätt platt som "maten är fantastisk" (vilket den är, tror aldrig jag ätit så bra på en semester tidigare, oavsett prisklass på restaurangerna), "människorna är vänliga" (vilket de är, kan framforallt rekommendera alla att någon gång aka runt med en liten vit bebis här; alla - från buddistmunkar till gamla farbröder och unga japanska skolflickor - kommer fram och vill gulla med Ingrid), och framförallt "Tokyo är en fullkomligt galen stad" (vilket den är; som New York men störrre, roligare och med betydligt snyggare människor...)
Några schyssta Tokyo-moments, som vår guidebok skulle uttrycka det: på söndagspromenad i en park möts vi av ett gäng kanske 35:åriga japaner som iklädda stilrena femtiotalsoutfits och vaxade Elvisfrisyler modell värre shakar loss till schysst rock n roll som väller ur en jättelig bergsprängare; lite senare när kidesen ställer upp sina band precis utanför samma park (Yoyogi-koen, följ bara shoppinggata Omote-Sando norrut från stationen med samma namn) och spelar högoktanig rockmusik i en lång rad; utsikten från skybaren på Tokyo Park Hyatt (ja, ni vet den i Lost in Translation), neonljusen och trycket vid Shibya som får Times square att påminna om korvmojen utanför Bollnäs (ok då, nästan...), bara känslan av att öppna dörrarna till valfri spelarkad och mötas av den nästan fysiska ljudvåg som slår emot dig ... ja, det finns oräkneliga exempel.
Och, bara föra att ni inte ska tro annat, även Kyoto med sina tempel, borgar med näktergalsgolv och fantastiska små gator var en helt vidunderlig upplevelse. För en gammal ninja- och samuraijfantast som undetecknad (en inte oansenlig del av den mycket lilla japanska jag behärskar kommer för övrigt från tonårens Shouguntittande, börjar jag inse) var det helt klart värt sin resa även det.
Slutligen: som politisk nörd kan jag ju inte låta bli att i mesta möjliga grad försöka följa med i den politiska diskussionen (med reservation för att jag endast har engelspråkiga källor att tillgå). Mycket handlar såklart om neokonservative premiärmininster Abe, hans bristande opinionsstöd och nu i dagarna om hans förhållningssätt i frågan om japanska soldaters sexutnyttjande av kvinnor från framförallt Korea och Kina under kriget. Frågan om Nordkoera och kärnvapnen är såklart också stor, samt den inhemska ekonomiska utvecklingen. En enkel reflektion är hur globaliseringen trots allt binder oss samman och gör politiken både gemensam och begriplig, samtidigt som det också är enorma politisk-kulturella skillnader mellan två länder som Sverige och Japan som inte är helt lätta för en tillfällig besökare att tränga igenom.
Men, herregud, framförallt är jag på semster. Så nu ska jag ut och åka tunnelbana. Vi ses när jag är åter i Sverige!
Sayonara, allesammans.
Andra bloggar om: japan, tokyo, semester och annat intressant
PS Detta är en reviderad version (med tex svenska tecken) av originalpostningen. DS
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar