Ser att Jonas Morian lyckats med vad som måste vara varje bloggares dröm; att locka tillbaka bloggdrottningen Katrine Kielos upp på bloggscenen. Sveriges erkänt bästa politiska blogg blir därmed för en förmiddag faktiskt till och med ännu bättre.
Kielos alldeles utmärkta (alldeles utmärkta, my ass, det är helt enkelt skitbra) inlägg tar sin utångspunkt i Mona Sahlins linjetal vid helgens partikongress. Kritiken går i stort sett ut på att Sahlin sitter fast i ett identitetstänkande, och därför inte ser de större strukturella dragen i form av klass och kön. Och, jag kan lika bra säga det, i detta har hon antagligen rätt. Samtidigt tror jag att det är viktigt att se att man inte kan beskylla Mona Sahlin ensam för detta.
Hela den socialdemokratiska idédebatten har under lång tid fastnat i låsta positioner mellan traditionalister (som inte vill förändra något alls), och förnyare som i alltför hög uträckning lyssnat till mer postmoderna identitetspolitiska tongångar. Lite raljant kan man säga att socialdemokratins sextiotalistgeneration i mycket levt i en idévärld där klassamhället luckrats upp, brutits ner (eller ok då, dekonstruerats som man kan säga om man vill låta smart) och ersatts av ett spektrum andra förvisso förtryckande, men mer flytande strukturer (som grundar sig i en upplevd identitet snarare än något annat).
Att Mona Sahlin låtit sig inspireras av dessa tongångar är antagligen sant. Och Kielos har rätt när hon tycker att det är ett problem. Socialdemokratin måste förmå göra en modern analys av dagens köns- och klassamhälle, då duger det inte att helt förvirra sig bort i identitetsträsket.
Men jag tror denna fråga är betydligt större än vilka ord som används av en nytillträdd partiledare i ett installationstal. Här är en fråga om en hegemonisk rörelse, där det inte minst handlar om att ett gäng skarpa 70- och 80-talister måste äntra scenen och försöka förskjuta hela den politiska idédebatten. Alltså skribenter som Kielos själv (ett hoppingivande tecken i tiden är för övrigt senaste Bang, där i stort sett varje sida vibrerade av klassmedvetenhet och en vilja att faktiskt göra något, i verkligheten, också.)
Om det händer, då är frågan: kommer Mona Sahlin att lyssna? Jag tror att hon kommer att göra det. Och det är i slutändan det som är det viktigast.
Andra bloggar om: Mona Sahlin, Katrine Kielos, idedebatt, identitetspolitik, klass, kön, politik, socialdemokrati och annat intressant
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar