En annan förort, del ett och två

Sitter i Hässelby strand och tänker på Rissne. Nathalie Landin har skrivit två rosenrasande uppgörelser med en kampanj som kristdemokraterna tydligen bedriver där just nu. Tycker (kd) illa om Rissne frågar hon sig. Du läser dem här och här. Mitt bland parkbänkar och ytterstadssatsningar brinner inläggen av djup ideologisk vrede.

Staden behöver, har alltid behövt, kommer alltid behöva sina förorter. Ändå är det ibland som om förorten är någon sorts icke-ort. Ett neutrum – varken storstad eller landsbygd. Enda sättet för en förort att få någon typ av identitet är genom utpräglad social misär – då kan hon få finnas i den offentliga debatten som en sorts motpol, någonting att kontrastera innerstadens trygga medelklasstillvaro mot.

Och det verkar som om det är just denna sista fälla kristdemokraterna går i. ”Rädda Rissne”, kallar de kampanjen. Och målar upp en bild av ett område i förfall. Gör något istället för att sprida rykten, kontrar Landin.

Tittar ut över Hässelby strand. Åt den ena sidan ligger Mälaren mörk, åt den andra lyser ett tunnelbane T trotsigt upp natten. Här byggs det så det knakar. Snart ska hela centrum rivas och ge plats för något nytt.

Här växer staden, den riktiga staden. Här och i Rissne. Det är värt att försvara.