Problemet är inte att Piratpartiet har fel (fast det har de)

Jag måste erkänna. Uppväxt som jag är med William Gibson och cyberpunkkulturen så tycker jag att det finns ett visst romantiskt skimmer över nätpirater. Någonstans attraheras jag av tanken på hemliga nätverk, darknets som kräver inbjudan för att få delta, en global subkultur i ständigt krig med onda, internationella storföretag. Den typ av individualistisk, subversiv, anti-kapitalistisk kamp som bedrivs under sena nattimmar framför datorn är spännande. Åtminstone i litteraturen eller filmen. Men nu har de svenska nätpiraterna bildat ett parti. Och då blir det fel, så fel.

Piratpartiet vill upphäva upphovsrätten, ja, all immaterialrätt överhuvudtaget. Det är varken seriöst eller särskilt lyckat. Anders Ekman har skrivit en alldeles lysande text varför. Utifrån sitt sedvanliga välformulerade och belästa sätt förklarar han varför upphovsrätten som idé är alldeles utmärkt. Du kan läsa den – och gör gärna det – här.

Men det är inte det stora problemet med piratpartiet – att de har fel. Det stora problemet är att de förlöjligar en seriös debatt, och lägger fokus på fel saker.

För det finns, som jag skrivit om tidigare, en seriös diskussion om vad som händer på det immaterialrättsliga området. Då handlar det inte om rätten att tjuvkopiera dataspel. Det handlar snarare om maktförhållanden mellan nord och syd, om läkemedelspatenten, om en oro för att TRIPS innebär ytterligare en metod för den rika världen att kolonisera den fattiga världens tillgångar – den här gången de intellektuella sådana. Den debatten måste föras med yttersta allvar.

Det finns också en debatt, hörd från inte minst USA, som in någon mening handlar om upphovsrättens gränser – när går upphovsrätten från att vara en förutsättning för skapande till att vara ett hinder? Och det är klart att vi måste ta detta på allvar, när vi kan se hur vissa storbolag försöker använda upphovsrätten som verktyg för att exempelvis stoppa satir eller kritik. Det är också en fråga som måste kunna diskuteras (samtidigt som vi också ska passa oss för att måla i alltför svarta färger – men vi ska vara vaksamma på en utveckling som kan gå fel.)

Men gynnar piratpartiet verkligen en sådan debatt? Gynnar krav på en ensidigt avskaffad immaterialrätt en seriös diskussion om balansen mellan olika intressen på det immaterialrättsliga området? Eller frågan om upphovsrättens gränser? Nä. Skulle inte tro det.

För här handlar det i grund och botten om rätten att få ta del av upphovsrättligt skyddat material utan att betala en spänn. Det handlar om att kunna ladda ner film, musik och spel gratis. Och det kan omöjligen vara en mänsklig rättighet.

Däremot finns det även där en seriös diskussion. Underhållningsindustrin måste bli bättre på att till fulla utnyttja den nya tekniken. Legala fildelningsnätverk, som det brittiska Playlouder, måste bli fler och bättre. Ja, näthandel överlag måste utvecklas.

Jag skulle dock vilja drista mig till att hävda att en förutsättning för att vi får se en sådan utveckling är att samhället också markerar mot den illegala fildelningen. Jag tror vi kommer att få se en utveckling av lagliga möjligheter att ladda ner både film och musik i Sverige under den närmsta tiden. Jag tror också vi kommer att få se en teknisk utveckling som går ut på att hitta lösningar där man kombinerar fildelningens flexibilitet och snabbhet med någon typ av kostnad som ger ekonomisk ersättning till upphovsmännen. För att detta ska fungera måste det dock finnas några incitament för konsumenten att välja en – visserligen säkert låg – kostnad för ett legalt alternativ framför att ladda ner gratis illegalt. Det gör det inte utan en lagstiftning i grunden. En lagstiftning som också är möjlig att följa upp. Så även här skjuter sig piraterna egentligen i foten.

En ska de ha cred för, Piratpartiet. Det är alltid rätt att engagera sig politiskt. Det gjorde de alldeles rätt i. Även om resten blev lite tokigt.