Tony Blairs avgång

Att det är en tidsfråga innan Tony Blair träder tillbaka är ingen nyhet. I gårdagens BBC-intervju är det trots fokus på efterträdarfrågan dock ingen resignerad och trött partiledare och premiärminister som framträder. Snarare slås man av hans energi och entusiasm. Nu är det ett av Blairs adelsmärken, förmågan att gå igenom teverutan och utstråla kraft. Säkert är han betydligt mer sliten innerst inne än han vill ge sken av. Men det är inte utan att man frågar sig; kommer han verkligen att fullfölja? Kommer han att avgå?

Om det är så, tyder alltså åtminstone detta senaste utspel på att det verkligen blir finansministern Gordon Brown som helt väntat tar över rodret. Blair lyfter rätt obekymrat fram Brown som sin efterträdare. På frågan om inte arbetarpartiet bör ta efter de konservativa och också eftersträva en generationsväxling svarar han nekande; det behövs inte. Erfarenhet och förnyelse är istället receptet.

Vilka vägval en ny labourledare gör är naturligtvis avgörande, inte bara för Storbritannien, utan för hela den europeiska socialdemokratin. Blair gör sitt bästa för att tona ner skillnaderna politiskt mellan sig själv och den tilltänkta efterträdaren. Det är tämligen naturligt. Samtidigt pratar han om vilka möjligheter de konservativas försök till nyorientering innebär. När högern försöker kopiera vänsterns agenda, ger det vänstern utrymme att höja sig ytterligare ett steg (en tanke som går att tillämpa även här hemma, för övrigt.)

Hur vill Gordon Brown höja Labour? Det är en fråga vi kommer att få anledning att återkomma till under åren som kommer.