Varför älskar vänstern amerikansk kultur?

Tänkte på det när jag såg Jenny Lindahl-Persson göra comeback i politiken. Ni vet, hon som väckte stort rabalder när hon gifte sig i Las Vegas. Att hon är verkligen inte ensam. Inom vänstern i bred mening (alltså även inom socialdemokratin) finns det oerhört många - jag en av dem – som älskar amerikansk kultur. Frågan är varför?

I andra sammanhang brukar ju vänstern, åtminstone sedan sjuttiotalet, beskyllas för att vara mest anti-USA. Men inte när det kommer till vilken kultur man egentligen gillar. Vare sig det är hip hop, Springsteen, jazz, protestsångare från förr eller till och med country (de enda riktiga countryfantasterna jag känner är klart vänster om mitten i svensk politik.)

En orsak kan vara tillgängligheten. Medan den europeiska kulturen stängt in sig på institutioner och blivit fisförnäm har den amerikanska inte tvekat att bjuda ut sig. Tillgänglig och talandes direkt till hjärtat har den funnits där. För alla.

Men en annan kan också vara att det finns oerhört mycket bra politisk kultur från just USA. Någon har sagt att det är på grund av att den amerikanska politiken blivit så avpolitiserad, som kulturen istället ha fått bära ansvaret att ägna sig åt politik. Det ligger säkert något i det.

Ett tredje skäl kan också vara det tydliga klassperspektivet i mycket amerikansk kultur. Vare sig det är ett svart (som i jazzen åtminstone från början, och i hip hopen) eller ett vitt (som i mycket country och rock.)

Oavsett vilket så finns där en tydlig kärlek mellan vänstern och den amerikanska kulturen. Själv ska jag nu sätta mig att googla efter någonstans man kan köpa en skiva med LA-baserade”spoken word” poeten Kamau Daáood. Och samtidigt lyssna på Springsteens ”41 shots”. En av de starkaste politiska låtar som gjorts. Någonsin.