All vår längtan, all vår skräck

Jag tror det är i första avsnittet av V. En av huvudpersonerna, lyckligt ovetande om vad som komma skall, tittar längtansfullt upp mot en stjärnbeströdd natthimmel. Någonstans tror jag att det var den scenen som fick mig att som ung pojke bli förälskad i teveserien. Samma känsla får jag för övrigt av en av filmhistoriens vackraste scener; när Luke Skywalker i den första Star Wars-filmen belyst av planetens två sjunkande solar drömmande står och tittar ut över Tatooines karga ökenlandskap (när Lukas återknöt till scenen för att häromåret avsluta hela eposet var det nära att tårarna kom, så vuxen man jag är.)

För det är någonting med rymden, den sista vildmarken. En modern symbol för all den längtan, alla de drömmar, som världshaven måste ha representerat tidigare. Men samtidigt som rymden representerar allt detta, så är den på intet sätt inte ofarlig. Vi vet alla vad som kom ur denna vackra stjärnhimmel i V: musätande jätteödlor med illasinnade syften.

Den legendariska teveserien Arkiv X exploaterade hämningslöst denna andra sida av rymdens outgrundlighet. Moderna myter om UFO:n och slemma utomjordlingar i ohelig allians med hemliga grupperingar i hjärtat av statsapparaten utgjorde grundtemat. Men det började inte där: även en betydligt tidigare författare som H.P. Lovecraft lät exempelvis avlägsna stjärnor och annorlunda dimensioner fungera som ursprung för de ofattbara bestar han lät förstöra både själ och sinnesfattning hos sina otursdrabbade huvudpersoner. (Ja, eller läs H.G Wells, eller många andra med för den delen.)

När fransmännen nu lägger upp femtio års UFO-rapporter på nätet är det därför ingen överraskning att servern kraschar. Vi kittlas av det omöjligas möjlighet; tänk om det finns något där? Tänk om just jag när jag studerar materialet ska hitta någonting, se någonting, tänk om det är sant?

Det går att dra långtgående politiska slutsatser av vår fascination av UFO:n. I många fall är det dessutom fullt berättigat; se exempelvis den uppenbara antikommunistiska propagandan i vissa amerikanska femtiotalsfilmer (och deras uppföljningar.) Det är klart att rädslan för det okända också kan vara en symbol för en rädsla för ”de andra”, för andra människor och kulturer. Och det är lika klart att en serie som Star Trek symboliserar en helt annan – betydligt mer positiv - syn på det främmande och framtiden.

Dramaturgin i de gamla sagorna går ut på att innan man får komma hem igen, så måste man besegra draken. Det är det jag tror förklarar vår skräckfyllda längtan. Eller så är vi bara helt enkelt rackarns nyfikna. Att världsrymden, och tron på att någonting därifrån kanske skulle kunna finnas ibland oss, fortsätter fascinera tycks däremot vara en sanning som står sig.

Andra bloggar om: UFO, världsrymden, V, arkiv X, star wars, H.P Lovecraft, sci fi, star trek och annat intressant