Jag vet, jag borde släppa det där. Strunta i det. Men samtidigt tror jag att det är många som känner som jag nu när EU firar femtio år och flaggviftandet når nya höjder. För ibland känns EU-debatten fortfarande som när man ser en stackars turist som inte kan ett ord svenska stå och försöka få någonting förklarat av något nitiskt svenskt butiksbiträde. När turisten uppenbarligen inte förstår vad som sägs, så upprepar biträdet samma sak igen, bara med lite högre röst.
Och som sagt. Jag borde släppa det. För jag håller ju med om själva grunderna; det är viktigt med internationellt samarbete och EU är ett viktigt politiskt redskap i vår globaliserade värld. Så jag har inga problem med det. Vad som stör mig är något annat.
Ta det här med freden. EU sägs ha skapat fred i Europa. Och det borde jag ju kunna glädjas över. Istället sitter det en liten bitter gubbe på min axel och muttrar att det är kapitalism, demokrati och NATO, snarare än EU, som gjort att Västeuropas länder inte krigat internt de senaste femtio åren (däremot har ju det varit krig i Europa – exempelvis det kalla, och EU-länder har ju krigat i andra delar av världen.)
Och det spelar nu ingen roll. Egentligen. Låt oss säga att det är EU som skapat freden, det passar väl utmärkt för högtidstalen. Politiskt passar det mig egentligen bättre ge ett europeiskt politiskt samarbete äran, än USA och marknadskrafterna. Men så kommer den där sura gubben fram. Partycrashern. Den där sura jäveln som inte kan släppa taget. Och frågar hur många andra kompromisser med förnuftet jag måste göra.
För det är väl det som är problemet. Att det finns en grundläggande misstänksamhet som tiden inte riktigt lyckats släta över. En osäkerhet på var lojaliteten ligger. Är det människorna som är målet, eller är det den institutionella strukturen? Hur många beslut och åtgärder kan motiveras med att EU är bra i sig? Vad förväntas jag acceptera för försämringar i mitt liv, för att EU är bra i sig?
Idag står Sverige enigt. Wallström och Reinfeldt skriver på DN-debatt. Wallstöm skriver själv på Brännpunkt att EU är en jättelik svensk välfärdsstat. Runt om firas det så det står härliga till. Och jag borde verkligen kunna glädjas. För i sak håller jag mycket med; det är viktigt att EU utvidgas, vi behöver internationellt samarbete för att exempelvis möta våra globala miljöproblem.
Men EU är bara ett redskap. Ett verktyg. Precis som den svenska statsapparaten aldrig kan vara mer än ett redskap. Och det finns tillräckligt många användningsområden för detta verktyg för att till och med min sura lilla gubbe ska kunna fås att känna entusiasm. Men när festobjektet är själva den institutionella strukturen, då känner jag mig faktiskt inte riktigt bjuden.
Andra bloggar om: politik, eu, europa, margot wallström, fredrik reinfeldt, eu 50 år och annat intressant
9 kommentarer:
"Är det människorna som är målet, eller är det den institutionella strukturen? Hur många beslut och åtgärder kan motiveras med att EU är bra i sig? Vad förväntas jag acceptera för försämringar i mitt liv, för att EU är bra i sig?"
Ja, vems mål? Vad har du för mål med det europeiska samarbetet och hur arbetar du för att komma närmare dem? Återigen detta passiva utanförskap - vilka "försämringar" skall jag behöva acceptera osv. Vilka försämringar har du personligen drabbats av genom EU? Det är faktiskt inte institutionerna vi firar i morgon utan tanken, gemenskapen, samarbetet och solidariteten och alla de framsteg som åstadkommits trots negativism och ständigt tal om "kriser."
Jag bor sedan länge mitt i centraleuropa. Här finns också EU-skepticism (Tjeckiens president är väl det mest typiska exemplet) men samtidigt ser man med egna ögon dagligen hur mycket EU-samarbetet har betytt för dessa länder. Schengen och euron är händelser av historisk betydelse vars betydelse vi endast har börjat ana.
I ditt svar på min förra kommentar (som jag tackar för) uppmanar du mig att vara mera ödmjuk. Jag har varit ödmjuk i hela mitt liv (efter ungdomen i varje fall) och det har funkat ganska bra ;-) . Men på sistone känner jag ibland ett starkt behov av att kalla en spade för en spade, åtminstone när jag diskuterar svenska förhållanden, och då tänker jag göra det. Det skall väl vara självklart att alla har rätt att uttrycka sina åsikter och värderingar och har anspråk på personlig respekt utan att man skall behöva påpeka det varje gång. Men jag blir uppriktigt bekymrad över den "Stockholms Läns Landsting"- attityd som reflekteras i dina inlägg eftersom du är en respekterad socialdemokratisk bloggare.
Du är bjuden till festen.Tråkigt bara att värdfolket inte är i din smak.
EU är bara ett verktyg, men det är ett verktyg värt att fira. Demokratin är ett verktyg, ett verktyg värt att fira. Vi måste våga släppa vår misstänksamhet.
Bengt först - Till att börja med, jag har ägnat en väldigt stor del av min vakna tid under de senaste åtta-tio åren åt ett demokratiskt arbete i Stockholms läns landsting. Fattat beslut som bokstavligt talat påverkar liv och död för människor. Men jag tycker det är oerhört viktigt att som politiker inte växa samman med administrationen.
Och det gäller även på EU-nivå. Precis som det gäller på den statliga nivån, för övrigt. Jag känner mig exempelvis rätt ljum inför den svenska nationaldagen. (Däremot gillar jag första maj och midsommar. Och jul. Men det är mest av persinliga skäl.)
Sedan anklagar du mig för att vara för ett "passivt utanförskap" för att jag vill se på resultat, och inte nöjer mig med att vifta på flaggor för gångna segrar (varav flera dessutom kan diskuteras rent sakligt.) Det är faktiskt jag som vill prata sakfrågor här, något jag utvecklade i mitt förra inglägg (ett inlägg som alltså handlade om hur man kan utveckla en eu-politik bortom ja och nej.)
Sedan Cornelia; nej demokrati är inte "bara ett redskap". Demokrati är ett självändamål. Och på den punkten är jag tämligen bestämd.
Men åter till Bengt för en avslutning. Du är upprörd över min ljumma inställning. Och det är inte särskilt överaskande. Det finns få saker som provocerar så mycket som att inte bli tårögd av stolthet när EU-hymnen spelas. Och det var precis den känsla jag ville förmedla.
För problemet är att jag inte blir tårögd. Och jag kommer inte bli det för att ni höjer volymen. Inte för att jag är främlingsfientlig, utvecklingsrädd, aldrig har satt min fot utanför Sverige eller är allmänt korkad. Utan för att jag inte tycker att detta emotionella engagemang som används för att legitimera EU-projektet riktigt bottnar intellektuellt.
Återigen. Jag tror att EU är ett viktigt redskap för att uppnå många viktiga mål, inte minst på miljöområdet. Men jag efterlyser en mer nykter inställning, där vi ser igenom den romatiska dimmorna.
Vi talar förbi varandra. Dina två första paragrafer förstår jag inte alls. Dvs. nog förstår jag dem men inte vad det har med saken att göra.
Det är inte så mycket att du är "ljum" som jag reagerar mot (det behövs mer för att få mig "upprörd.") Men ditt perspektiv "vad kan EU göra för mig" känns inskränkt. Fundera i stället på vad du kan göra för det europeiska samarbetet i din politiska gärning. Om du tror att det är den "institutionella strukturen" vi firar har du nog grundligt missförstått det hela. Läs gärna Berlindeklarationen som jag översatt och lagt upp på min blog. Bakom dessa vackra ord ligger ett enormt praktiskt konkret arbete som positiv påverkar miljoner människors liv. Och trots all negativism och allt tal om "kris" så går den europeiska integrationen framåt, steg för steg, varje dag. Du svarade förresten aldrig på min fråga vilka försämringar du fått genomlida p.g.a EU.
"En politik bortom ja och nej". Hej, det tåget har gått för länge sedan och det hjälper inte att stå kvar på perrongen och vifta. Nu gäller det exempelvis Turkiet. Nu gäller det den amerikanska återupprustningen i Polen och Tjeckien. Nu gäller det Balkan. Nu gäller det hur den institutionella strukturen skall kunna modifieras så att Unionen kan fungra med 27 eller flera medlemmar i stället för 15. Nu gäller de finansieringen av den gemensamma politiken: skall de fattigaste medlemsländerna behöva fortsätta att finansiera den orättfärdiga rabatt som England skaffat sig (och som Sverige sligrat sig ur)? Du verkar ju vara intresserad av miljön: kan vi ändra den slösaktiga jordbrukspolitiken så att pengarna i stället går till hållbar landsbygdsutveckling? Etc. etc. Det är sådana och många andra frågor som alla goda krafter borde koncentrera sig på att lösa tillsammans i enlighet med sina värderingar och övertygelser.
Dina funderingar om "romantiskt flaggviftande" får jag väl ta just idag när jag onekligen är litet imponerad av allt jag sett i TV och läst i internationell press. Men annars är det praktiskt arbete som gäller.
Ursäkta mig medan jag går ut och halar flaggan. Men i morgon kommer den upp igen ;-)
"Fundera i stället på vad du kan göra för det europeiska samarbetet i din politiska gärning."
Det är nog här vi skiljer oss. För jag funderar hellre på vad jag i min politiska gärning kan göra för att förbättra för människorna (i Sverige, Europa och världen.)
Om vägen till dessa förbättringar går via EU så, fine. Låt oss då använda EU. Och så är det ibland, och ibland inte.
Men lojaliteten ligger hos människorna. Alltid hos människorna. Inte hos institutionerna. Jag tycker det är viktigt.
Jag kan då inte annat än hålla med dig, Johan Sjölander. Instämmer i vartenda ord.
Hej tanten, så träffas i här också ;-)
Jag kanske också skulle instämma med Sjölander om jag lyckades fatta vad han menar. "Men lojaliteten ligger hos människorna. Alltid hos människorna. Inte hos institutionerna." Vem har sagt något annat?
Bengt, det var ju din formulering jag svarade på. Men jag ska bli mer konkret.
För vad du kritiserat mig för är 1) jag tycker folkmoröstningar ska följas, 2) jag tycker man ska säga när det fattas politiska beslut som är tokiga i EU och 3) jag har svårt att ta till mig de stora känslor vissa personer känner inför institutionerna nere i Bryssel med (jag har däremot aldrig sagt att det är fel att känna dessa känslor, bara att jag inte delar dem).
För mig är det att sätta människorna bakom institutionerna. Du lyfter ju symptomatiskt fram "samarbetet", inte europas folk, eller ens våra gemensamma problem (miljöförstöring, arbetslöshet, bristfälligt flyktingmottagande, etc) som det jag ska fråga mig själv vad jag kan göra för.
Men nog är det så. Vi talar i stora stycken förbi varandra. Om jag får vara lite självgod, tror jag kanske att jag har ett lite bättre grepp om hur du resonerar än tvärtom. Vems fel eller förtjänst det nu är låter jag dock vara osagt...;-)
Det är din blog så du bör ju få sista ordet. Du har säkert rätt om "greppet": jag får medge att jag har ytterligt svårt att förstå hur du resonerar.
"För vi vet att Europa är vår gemensamma framtid".
Din också Sjölander. Eller i vart fall dina ätteläggars. Om Stockholms Läns Landsting finns kvar är mera osäkert.
Skicka en kommentar