Det är klart; det kan vara tidspress. Trötthet. Vissa dagar bara vill det sig inte. Det finns massor av förklaringar. Men dagens huvudledare i den största morgontidningen blir nästan lite komisk i sin brist på kvalitet.
Temat är i sig inte särskilt överraskande: det är lite Mona-är-traditionalist-och-orkar-inte förnya, eller egentligen, Mona-gör-inte-som-vi-vill, eller ska man vara helt ärlig, mer vi-tycker-inte-Mona-är-så-rackarns-bra (faktiskt). Och det må vara hänt. Men hur DN lägger upp kritiken. Man tar sig för pannan…
Några exempel. DN är sura över att det internationella avsnittet kommer sist i talet. Det tar den nya (s)-ledaren ”mer än en timme” att höja blicken. Och detta vore ju en kraftfull kritik. Om den inte vore rent befängd. Dels vet vi som studerat retorik att sist inte är sämst. Och dels är det rimliga att bemöta vad personen faktiskt säger, inte när. Men det orkar liksom inte ledarskribenten med (ok, som sagt, det kan vara trötthet.)
Allra roligast är dock avsnittet om facket. DN är sura över att socialdemokraternas partiledare så tydligt signalerar samverkan med facket. Och det må också vara hänt, att DN:s ledarsida tycker att den facklig-politiska samverkan är av ondo (för borgerligheten) är ju inte direkt någon nyhet.
Men när man ska argumentera för detta får skribenten ur sig vad jag tycker blir den litterära höjdpunkten i morgonens övning. För när Mona inte gör som Tony utan faktiskt försvarar både kollektivavtal och facket innebär det att:
”Glömda är de dryga 40 procent av LO:s medlemmar som inte stödjer socialdemokratin.”
Som språkligt och politisk intresserad tycker jag att detta är särskilt kul. För rent logiskt håller ju resonemanget som alla förstår inte ihop alls. På vilket sätt skulle 40 procent icke-sossar inom fackföreningsrörelsen vara ett argument mot att Mona Sahlin skulle värna kollektivavtal och vilja samverka med facket? Ja, den enda förklaringen skulle kunna vara att Sahlin borde vara så sur över detta faktum att hon därför ensidigt avbryter samverkan (samt dessutom byter åsikt i alla frågor som har med arbetsrätten att göra) men, nej, det förefaller inte särskilt smart.
Men samtidigt som resonemanget alltså saknar all logik laddar skribenten det med någon typ av moralisk sprängkraft. ”Glömda är…” används som konstruktion. Här förväntas vi se någon djupt förborgad sanning, här kläs kejsaren av och ska visas naken. ”Glömda är”. Förväntningarna är skyhöga. Och så platt fall.
Alla kan vi ha dåliga dagar. Vi önskar Niklas och de andra bättre lycka till i framtiden. Och var inte för ledsna, det blev ju ändå lite kul. Även om det inte var så det var tänkt.
Läs hela ledaren här
Andra bloggar om: Mona Sahlin, DN, ledare, mediekritik, politik och annat intressant
3 kommentarer:
Men har inte folks irritation på LO något att göra med att LO på något vänstervis (PTP-pardon the pun) är politiskt ojämlikt såtillvida att 40% av medlemsavgifter går till ett parti 40% av medlemmarna inte tillhör - hur är det egentligen (eller som man nu säger, ejenklien) med den saken? Någon som kan förklara?
Varför har du så kul åt att någonting är ojämlikt/orättvist? Om det nu är det...
Om facket hade varit alltigenom en socialdemokratisk organisation så hade DN inte behövt uppröras av det. Men nu dras alltså 40 procent av medlemmarna, alltså nära hälften av dem, in i ett partipolitiskt samarbete som de troligen motsätter sig. Här ser vi skillnaden mellan ett individualistiskt sätt att se på människor och ett kollektivistiskt där individen saknar betydelse.
Javisst! Helt rätt uppfattat och indidiualismen ska värnas! Det är då kreativiteten får en möjlighet att blomma ut.
Skicka en kommentar