Ge mig fler politiker. Nu.

Läser i Dagens Samhälle att antalet förtroendeuppdrag kommer att bli färre än någonsin efter höstens val. Minst 1500 poster försvinner runt om i landet. Jag tycker det är riktigt illa.

För visst finns det många meningslösa uppdrag idag. Men det löser vi inte genom att ge färre tillgång till det politiska beslutsfattandet. Det är ju inte så att vi har för mycket demokrati, för mycket kontakt mellan väljare och valda, för många som känner att de har insyn i kommuner och landsting. Alltså finns det en roll för vanligt folk, gräsrötter om man så vill, att fylla.

Utveckla politikerrollen. Och låt många fler få pröva på den. Det är betydligt bättre än tvärtom.

Reinfeldts mystiska hissar

Partiledardebatt i riksdagen. Årets första. Först inga större överraskningar. Persson var lysande tycker jag, men ok, jag är partisk. Sedan håller moderatledaren sitt anförande. Och går till generalangrepp mot produktivitetsutveckling och strukturomvandlig. Framförallt pratade han om hissar. Och jag förstod verkligen inte vad han menade.

Visst, jag förstod vad han sa. I den globaliserade värld vi lever i finns det vinnare och förlorare. Vissa tjänar på utvecklingen, andra riskerar att slås ut. Att hålla samman samhället trots de starka krafter som sliter det itu är något jag uppfattar som en grundläggande politiskt uppgift. Reinfeldt liknade detta vid två hissar, där en går uppåt och en går neråt. Så långt hängde jag med.

Men varför talar Reinfeldt om detta? Det var där någonstans han tappade mig. För moderaternas politik går ju inte ut på att hålla samman samhället. Deras politik går ut på att ge efter för de ituslitande krafterna, att öppna upp för ökade löneklyftor och ökade skillnader. Budskapet till killarna och tjejerna i den nedåtgående hissen är grattis, inte bara har ni förlorat jobbet, nu tar vi er inkomsttrygghet också.

Och detta är ingen paranoid vanföreställning hos en förtappad partigängare. Det är faktisk borgerlig politik, som den uttrycks i partimotioner och överenskommelser. Ersättningsnivåerna ska ner, det ska löna sig att arbeta och då måste det straffa sig att vara sjuk eller arbetslös. Att vara en av dem som råkat hamna i fel hiss.

Att försöka förklara för Sveriges sjuka och arbetslösa att man vill skära ner i deras ersättningar av ren omtanke kan bli en minst sagt spännande pedagogisk uppgift för de borgerliga kampanjmakarna. Men uppenbarligen är det detta aktstycke Reinfeldt försöker ge sig på. ”Att skära ner är att bry sig”, kanske det kommer heta. Eller kommer den moderata politiken framöver gå ut på att vara mot strukturomvandling och ökad produktivitet?

Oavsett så kan det kan bli en rätt spännande debatt. Med eller utan hissar.

PS: Andra som skriver om partiledardebatten är t ex Ullis Sandberg, hennes inlägg hittar du här. DS

Färre förseningar i färdtjänsten

Igår fattade jag två beslut som jag faktisk är stolt över. Först beslutade färdtjänstnämnden på förslag från majoriteten att höja ambitionsnivån när det gäller tidspassningen för de med störst behov av färdtjänst. Sedan, en stund senare, beslöt arbetsutskottet i nämnden att utöka fordonsflottan med ytterligare bilar för att kunna nå detta mål.

Målet är att bara under detta år kunna få ner förseningarna med en fjärdedel. Det kommer kräva en hel del arbete från de som jobbar med planering, från de bolag som utför själva resorna och det kommer kosta en del av stockholmarnas inbetalda skattepengar. Men vinsten är å andra sidan ett bättre resande för länets funktionshindrade, och att det blir lättare att exempelvis sköta ett jobb även om man har svårt att gå eller på annat sätt röra sig.

Det har varit slitigt att både få ordning på ekonomin och samtidigt göra nödvändiga investeringar för framtiden under de senaste åren i landstinget. Men ibland betalar det sig. Detta var ett sådant tillfälle. Och de reaktioner jag hittills fått från personer inom handikapprörelsen jag har haft kontakt med får mig att tycka att det är värt det.

(Att hata) det politiskt korrekta

Att vara för jämställdhet eller ogilla rasistiska och homofoba skämt, det vill säga att på något sätt ta ställning mot föreställningar och jargonger som slår mot olika minoritets eller åtminstone underordnade grupper – det är att sålla sig till de politiskt korrektas skara. Det finns människor för vilka detta är det värsta man kan tänka sig.

Dessa den politiska korrekthetens bekämpare menar att de ”politiskt korrekta” utgör något typ av högljudd minoritet som tvingar på alla andra – den tysta majoriteten – sina ideal och tankar. De egna åsikterna (att vi släpper in för många invandrare, att jämställdheten gått för långt, att homolobbyn står sig lite väl stark) upplever de som undertryckta, jagade, tystade.

Jag har alltid fascinerats av detta fenomen. Hur ofta ser man exempelvis inte insändare i lokalpressen som högljutt klagar över att tidningarna inte tar in insändare som klagar på invandringspolitiken – fast det helt uppenbart är det de har gjort i åtminstone det här fallet?

Själv tror jag det handlar om en sammanblandning av begrepp. Den politiska korrekthetens fiender har blandat ihop rätten att uttrycka sin åsikt med rätten att utan mothugg får uttrycka sin åsikt. De fixar helt enkelt inte att de varje gång de till äventyrs luftar sina tankar om jämställdhet och invandring i debatten få så mycket sakliga, pålästa och begåvade motargument att de förlorar diskussionen rykande raskt.

Och när man inte vinner diskussionen i det offentliga, då gömmer man sig i det dolda. Säger sig företräda en ”tyst majoritet”. Och muttrar bittert över de där politiskt korrekta, de som har alla svar.

Själv vet jag inte om jag är särskilt politiskt korrekt. I vissa frågor är jag det säkert, i andra inte. Men jag försöker åtminstone bemöta argument med argument, åsikter med åsikter. Det tycker jag är hederligare än att stämpla alla meningsmotståndare som ”politiskt korrekta” och därmed omöjliga att diskutera med.

PS; Bilden är tagen av mig, i Lissabon tror jag bestämt. Den föreställer en fågel som sticker huvudet under vattnet. Symboliken får ni fundera ut själva. DS

Hakelius lägger sig i (och det gör han faktiskt rätt i)

Jag måste erkänna. Johan Hakelius är en begåvad skribent. Därför ser jag faktiskt fram emot hans politiska kommenterande som har världspremiär i dagens Aftonblad. Även om han och jag väldigt sällan – så gott som aldrig – hamnar på samma slutsatser.

Och nu överdrev jag faktiskt lite. Ibland slår han faktiskt huvudet på spiken. Som i detta replikskifte, också ur dagens AB;

”Alexander säger: Varför är man främlingsfientlig i Sverige om man kritiserar massinvandringen och vill föra en invandringspolitik som man hittar i alla våra grannländer?

Johan Hakelius säger: Vet inte. Tycker inte den beskrivningen är riktigt sann, dessutom. Det finns en mycket friare debatt om detta nu, men det finns också en vilja bland dem som vill kritisera invandring att känna sig missförstådda. De vill liksom framstå som farliga rebekller (sic), när de ofta bara har taskiga argument och tror att det är något konstigt med att få mothugg.”

Att Hakelius håller en oerhört mycket högre klass än sin kollega på debattredaktionen torde heller inte vara en överdrift. Och det tror jag alla kan hålla med om, oavsett politiskt hemvist.

Odenberg tappar greppet

Har tänkt på helt andra saker än politik hela helgen. När jag nu sitter och bläddrar i tidningarna är det en sak som fångar min uppmärksamhet. Svenska dagbladet har genomfört lite bakgrundskontroll och visar att högeralliansen bedriver en ickefinansierad överbudspolitik. Det finns helt enkelt inte pengar till alla löften högern strör omkring sig – finansministerkandidaten Odenberg talar glatt om att ”låna”.

Och visst känns det som att svensk politik håller på att normaliseras. Vi är tillbaka i de gamla onda dagarna när borgerliga partier och ekonomisk hushållning skar sig som mjölk och vatten. Nu får alla partier leka affär i sin egen lilla politiska lekstuga, och räkningarna skickas till kommande generationer och kommande regeringar. Det budskap som inte längre tillbaka än förra året trummades ut – att högern nu lärt av sina misstag och skulle ta ansvar för ekonomin – verkar glömt och begravet.

Mikael Odenberg är som sammankallande i högeralliansens finanspolitiska arbetsgrupp ansvarig för att hålla ihop oppositionens politik ekonomiskt. Detta har han misslyckats med. En finansministerkandidat med sådana svaga nypor kan inte vara annat än ett plus för andra sidan i kommande valrörelse.

PS; och så fick vi en kvinnlig president. I Chile. Storts grattis till socialisten Michelle Bachelet. Och det chilenska folket. DS

Svensexa

Det som stör mig är att jag gick på det. Så totalt. Det var ju ändå jag som hade planerat in mötet. Men jag borde, borde, borde ha förstått. Visserligen hade de lagt ut många villospår. När en riksdagsman ringer från Kina och plötsligt känner ett stort behov av att äta lunch just lördagen innan man gifter sig blir man lätt lite – misstänksam. Samma sak när kommunsekreteraren i Stockholms arbetarekommun kallar en till panikmöten med kort varsel och låter en sitta och vänta en timme innan han, typ, frågar hur läget är och rusar vidare till nästa möte… nåja, du är förlåten Tomas. Men ändå.

Och bara så att ni vet – det finns inga fantastiska bröllopsklädesaffärer i några mystiska källarlokaler vid Sveavägen. Lita aldrig på vad era klädmedvetna kompisar säger. Lita aldrig på vad era kompisar säger överhuvudtaget. Åtminstone inte om ni är i färd med att gifta er.

Ärligt talat så är jag faktiskt lite rörd. Det var en helt enorm svensexa. Förnedring, fysiskt våld, polare från förr och en hel del som bara var riktigt nice. Alex, Torkel, Eero, Jesper, Magnus, Fredrik och alla ni andra. Tack. Verkligen.

Och de flesta av er är faktiskt ogifta. Det kommer en tid för er också. Den tanken håller jag fast vid när jag stapplar runt i lägenheten och hoppas att smärtan jag känner i kroppen någon gång ska ge med sig.

PS: min blivande fru var precis tvungen att rusa hemifrån. Hon fick ett samtal från chefen, tydligen var det något allvarligt som hade hänt. Trist att behöva jobba en lördag. Nåja, hon trodde det skulle gå fort och att hon skulle vara tillbaka om några timmar. Vi får väl se… DS

PSS; Någon som vet var man kan köpa en schysst bröllopskostym lite fort? Och nej, Erik, du får inte svara, alldeles riktigt. Någon annan? DS

Tung nationalekonom för trängselskatt/miljöavgifter

Professor Nils Gottfries skriver idag på Svenska dagbladets debattsida en lång artikel om varför ”biltullar” år klokt och rimligt ur nationalekonomiskt perspektiv. ”Visst har du rätt att köra var du vill, men varför ska du inte betala de kostnader du ger upphov till i form av luftföroreningar och förlängda restider för andra trafikanter?” frågar han sig.

De liberala argumenten är nu väl kända. Vad Gottfries också tillför är dock ett fördelningspolitiskt resonemang. ”Bilisterna har relativt hög genomsnittsinkomst. Om pengarna används för förbättrad kollektivtrafik gynnar det en grupp med lägre genomsnittsinkomst” förklarar professorn. Och det är så sant som det är sagt.

Om det blir ett ja i höstens folkomröstning innebär detta – förutom miljö- och trängselvinsterna – också en stadig intäkt till stockholmsregionen. Vad denna intäkt ska användas till och vilka konsekvenser det får inte minst fördelningspolitiskt borde diskuteras mer. Det har inte minst socialdemokratin allt att vinna på.

SSU och Fatah Youth

Stödjer socialdemokraternas ungdomsförbund terrorism? Det påstående har jag fått kastat emot mig på min blogg. Jag tog reda på fakta, och i ett mejl från SSU:s internationella ledare framträder istället en annan bild. SSU:s roll har varit att erbjuda mötesplatser för representanter från både Israel och Palestina, vara ett forum för dialog.

En hetsig debatt utbröt för en tid sedan på min blogg om mellanösternfrågan (se här.) En av frågorna som dök upp var SSU:s relation till olika organisationer i mellanöstern och Palestina. Eftersom den debatten egentligen handlade om något annat väljer jag att fortsätta det spåret här, i en egen postning.

Nu var det några år sedan jag var aktiv i SSU. För att få klart för mig hur SSU:s arbete i mellanöstern bedrivs idag tog jag kontakt med SSU-förbundets internationella ledare, Laila Naraghi. Hon svarade i ett mejl som jag nu låter publicera utdrag ur;

”Hej Johan!
…

På SSU:s hemsidas internationella del kan du också läsa en del om SSU:s senaste resa (med bl.a. vår nya internationella ombudsman Faraj). På iusy.org finns också en del (jag refererar till det och förklarar det i texten nedan också).
…

SSU arbetar tätt med våra systerorganisationer i Israel och Palestina, Labour Youth, Yachad Meretz Youth och Fatah Youth, för en hållbar dialog mellan unga israeliska och palestinska politiker – och det bär frukt. Ett steg tillbaka följs för det mesta av två steg framåt.

Fatah Youth har fullt medlemskap i IUSY - International Union of SOcialist Youth, precis som Labour Youth (fulla namnet är Labour Young Leadership) och Meretz Youth har. På IUSY:s hemsida, www.iusy.org, kan man läsa mer om IUSY som är SSU:s internationella samarbetsorganisation, och som samlar ungefär 150 socialdemokratiska ungdomsorganisationer från cirka 100 länder.

Fatah Youths moderparti, Fatah, är konsultativa medlemmar i Socialistinternationalen (hemsida: www.socialistinternational.org). Israel Labour Party och Yachad Party har fullt medlemskap i Socialistinternationalen.

Vi tror på socialdemokratins ideal om alla människors lika värde och rätt. Därför är det självklart för oss att samarbeta med unga socialdemokrater över hela världen, från Filippinerna till Chile, från Island till Chile, i både Israel och Palestina. Vi är övertygade om att vi kan göra skillnad, att skapa fred, det har historien visat oss är möjligt på många håll. Vi, SSU, vet att det är svårt, men bara för att något är svårt är det inte omöjligt. Gränsöverskridande solidaritet är bland de starkaste verktyg som finns för att använda då världen ska förändras. Vårt samarbete med systerorganisationer världen över baseras alltid på våra grundläggande värderingar och ideal.

2.
Tillsammans med SSU:s systerorganisationer i Israel och Palestina jobbar vi för att skapa en varaktig fred i området. Det bygger på respekt för demokrati och mänskliga rättigheter. Vi tror på en tvåstatslösning med säkra och erkända gränser, utan krig och terrorism. Och med respekt för internationell rätt.

Vår verksamhet i området sker inom ramen för IUSY och genomförs i samarbete med just våra systerorganisationer i Israel och Palestina. De måste själva skapa fred och respekt, men vi kan bidra med förutsättningar och rum för samtal.

SSU har en lång tradition av att jobba med båda parterna och även åtnjuta viss respekt för det p.g.a. vår, SSU:s, syn på frågan som inkluderar respekt för både Israel och Palestina. Tillsammans har vi genomfört en rad dialoger mellan organisationerna som skapat förutsättningar för utbyte, förståelse och gemensamma ställningstaganden för fred, mellan unga israeler och palestinier. Imorgon onsdag genomför (dvs i går, min anm.) vi nya samtal mellan våra israeliska och palsetinska systerorganisationer. Det gör vi i samband med IUSY-kongressen som startar på fredag i Danmark. Vi hoppas att morgondagens träff kommer att kunna vara ännu ett steg för utökat samarbete mellan unga israeler och palestinier. Det är endast så en varaktig fred och förståelse kan byggas. Erfarenheterna säger oss att dessa träffar är betydelsefulla.

…

Vad gäller den där Anders syn på vad vi samarbetar med Fatah Youth om ligger det absolut inget i det.

…

I övrigt tycker jag det är värt att notera att vi i våra samarbeten alltid arbetar för jämställdhet och att både tjejer och killar ska ta del och vara med och bestämma i projekten. Detsamma gäller IUSY:s projekt. Det inkluderar även vårt arbete i Mellanöstern så klart. Vi tar också alltid stark ställning mot korruption samt nepotism. Detta, anser jag, ryms inom vad jag skriver ovan om respekt för demokrati och mänskliga rättigheter. Det ger ju dock att vi tycker att det finns mycket kvar att göra i framför allt Palestina. Vi (SSU och IUSY) jobbar nu med ett projekt som handlar om att stärka organisationsdemokratin inom Fatah Youth. Det inkluderar bl.a. utbildningar på lokal nivå inom Fatah Youth. Det är viktigt för hela utvecklingen i Mellanöstern och för möjligheterna till varaktig fred i Israel/Palestina.”

Mina slutsatser. SSU samarbetar med organisationer – både på den Israeliska och den Palestinska sidan – som är medlemmar i socialistinternationalen. Man är medveten om de problem som finns, inte minst på den palestinska sidan, och jobbar aktivt för att hjälpa till med att rätta till dem, bygga upp en demokratisk infrastruktur där den idag saknas eller är bristfällig. Det arbete som bedrivs handlar mestadels om att ordna mötesplatser mellan Palestinska och Israeliska ungdomar, en roll man kan ta på sig eftersom man har ett förtroende på bägge sidor.

Stödja terrorism? Verkligen inte, snarare tvärtom. Beskyllningen blir dessutom riktigt obehaglig, eftersom den då kommer att inkludera även de Israeliska ungdomar som deltar i samarbetet.

Att orientera sig i den snåriga miljö mellanöstern utgör är aldrig lätt. Jag tycker SSU verkar klara det med den äran.

Om verkligheten hotar valsegern – avskaffa verkligheten!

Sossarna förstör för svensk ekonomi. Men i verkligheten går svensk ekonomi alldeles utmärkt. Biltullar innebär kaos i kollektivtrafiken och kommer inte att få bort köerna. Men i verkligheten flyter tunnelbanan på och köerna försvinner. Sverige har blivit ett u-land efter sossarnas vanstyre. Men i verkligheten ligger Sverige i toppklassen, och det går framåt.

Nu vill jag inte skönmåla. Det finns brister i det svenska folkhemmet. Allt som oftast beror de på en brist på resurser i offentlig sektor, att ambitionerna med den gemensamma välfärden inte är tillräckligt höga. Många kan också förklaras med att vi lever i en föränderlig värld, med ständigt nya utmaningar att anta och svårigheter att komma över. Det perfekta landet finns inte, kommer inte finnas. Ordet ”utopi” betyder också landet som inte är.

Men ändå. Sverige är inget land på ruinens brant. Vi står starka. Med alla våra problem och brister så hänger vi med. Och vi gör det på ett sätt så att tryggheten, jämlikheten och jämställdheten kan få fortsätta råda.

Runt om – på nätet och i den politiska debatten – försöker högern sprida en annan bild. Fördelen med denna taktik är att du kan appellera till alla som har någonting i sitt liv de är missnöjda med. Det är ett kraftfullt budskap; just ditt personliga misslyckande är någon annans fel. Såssarnas. De som har förstört landet. Rösta på oss så blir det bra.

Men det finns inga enkla lösningar. Världen kommer inte att bli perfekt. Den kan bara bli bättre eller sämre. Verkligheten säger oss att den nuvarande socialdemokratiska politiken är rätt bra på att göra världen bättre.

Därför kommer en stor del av debatten under detta år gå ut på att ifrågasätta verkligheten. Att vrida och vända på siffror och statistik för att få fram att det egentligen går åt fel håll. Om man ska vara snäll, handlar det om att ge ett annat perspektiv på hur saker och ting förhåller sig än det gängse. Vill man vara elak handlar det om att smutskasta.

Jag tror inte att det kommer att fungera, dock. Människor är nämligen inte dumma. När det kommer till kritan är det detta enkla faktum som gör mig allra mest förströstansfull inför valet i höst.

Folkpartiets kampanjflopp

Sitter i en tunnelbanevagn och tittar på folkpartiets nya reklamkampanj. ”Trängselskatten tvingar dig att stå”, basunerar den ut. Och visserligen är det en kille som står. Men han verkar göra det för att han vill det. Vi andra har det ganska bra, sittandes i vår halvfulla vagn.

Och någonstans måste det vara rätt jobbigt. Här har man gått och laddat i flera år. När trängselskatten införs, då ska de borgerliga stå där och bara kamma in missnöjet. Och så blir det inget fiasko. Och så går det ganska, ja, bra.

Stockholmarna är i grunden smarta. Det innebär att man ogillar trängsel. Man gillar miljö. Och man förstår att det kan vara vara smart med ekonomiska styrmedel. Särskilt när man med egna ögon kan se att det fungerar. Det gör att jag, precis som så många andra, tror att det mycket väl kan bli ”ja” i folkomröstningen i höst.

De som investerar hårt i missnöje mot trängselskatten kommer nog att upptäcka att de gick ”all in” lite för tidigt, för att använda en pokerterm. Fast det tror jag nog att de folkpartistiska strategerna redan har upptäckt om jag ska vara helt ärligt. Vi får se hur länge det dröjer innan de första borgarna börjar försöka ändra position i trängselskattefrågan. Någon som vill slå vad?

PS; träffade alldeles nyss en person som hade upptäckt ytterligare en fördel med försöket. I morse när han skulle till jobbet hittade han en ny SL-buss. Finansierar med trängselpengar. Han var glad och lycklig. Och behövde vad jag kan förstå det inte stå på vägen till jobbet. Han heller. DS

En annan förort, del ett och två

Sitter i Hässelby strand och tänker på Rissne. Nathalie Landin har skrivit två rosenrasande uppgörelser med en kampanj som kristdemokraterna tydligen bedriver där just nu. Tycker (kd) illa om Rissne frågar hon sig. Du läser dem här och här. Mitt bland parkbänkar och ytterstadssatsningar brinner inläggen av djup ideologisk vrede.

Staden behöver, har alltid behövt, kommer alltid behöva sina förorter. Ändå är det ibland som om förorten är någon sorts icke-ort. Ett neutrum – varken storstad eller landsbygd. Enda sättet för en förort att få någon typ av identitet är genom utpräglad social misär – då kan hon få finnas i den offentliga debatten som en sorts motpol, någonting att kontrastera innerstadens trygga medelklasstillvaro mot.

Och det verkar som om det är just denna sista fälla kristdemokraterna går i. ”Rädda Rissne”, kallar de kampanjen. Och målar upp en bild av ett område i förfall. Gör något istället för att sprida rykten, kontrar Landin.

Tittar ut över Hässelby strand. Åt den ena sidan ligger Mälaren mörk, åt den andra lyser ett tunnelbane T trotsigt upp natten. Här byggs det så det knakar. Snart ska hela centrum rivas och ge plats för något nytt.

Här växer staden, den riktiga staden. Här och i Rissne. Det är värt att försvara.

Forsell säger som det är

MUF-basen Johan Forsell är arg. Någon slyngel till centerpartist har vågat häva ur sig att centern är det mest borgerliga partiet. På sin blogg rasar Johan Forsell mot detta påstående. Han skriver;

”Jag läser de båda partiernas och finner att moderaterna föreslår neddragningar i sjukförsäkringen, föräldraförsäkringen, förtidspensionerna, A-kassan, biståndet och den statliga byråkratin. Dessutom föreslås avgifter för tandvård, öppenvård och mediciner.Allt detta säger centern säger nej till. Utan att ha räknat efter exakt föreställer jag mig att moderaternas neddragningar är ca 20-25 miljarder kronor större än centerns.”

Och så är det såklart. Moderaterna är fortfarande högerytter i svensk politik. När Johan Forsell efter valet i höst tar plats i Sveriges riksdag kommer han stolt kunna ta tag i uppgiften att skära ner i välfärden och höja avgifter.

Den nya moderaterna? Pyttsan. Men det är skönt att någon säger som det är.

Trängselskatt - succé i sak och häftig debatt

Nästan lite overkligt bra. Så kan man sammanfatta erfarenheterna efter den första ”riktiga” dagen med trängselskatt i Stockholm. Läser på Svd:s hemsida om en biltrafik som minskat med 25 procent, och en utbyggd kollektivtrafik som verkar ha klarat av den ökade belastningen.

Debatten rasar också vidare. ”Glad bilist” skriver på SvD ungefär som jag känner;

”Många klagar men ingen tycks ha något bättre alternativ. Faktum är att vägsystemet är överbelastat, vilket det i princip alltid blir i en storstad. Att man ransonerar den begränsande tillgången genom ett avgiftssystem är alltså fullt förståligt.”

En röst från utlandet – med signaturen Emigrerad – fyller i med kraft;

”Jag tycker att det ar en utomordentligt bra ide med trangselavgifter. Valkommen till verkligheten och resten av varlden dar public transport spelar en viktig roll. Dags for svensken att slappa pa sina fordomar och sin fisfornamhet och satta sig pa buss/tunnelbana for att ta sig till jobbet. Ar detta inte onskvart? Suck it up och betala de relativt patetiska summorna det handlar om. Att det blir sadant liv for en smasak ar helt otroligt!”

Slående är den låga nivå som många av kritikerna har. Det är civil olydnad hit och lagtrots dit. Jämförelserna med diverse öststatsdiktaturer haglar.

Det är inte utan att man känner igen sig i när signaturen Marie skriver;

”Det är precis som att lyssna på barnen i sandlådan; Du får inte röra min bil, det är min. Det är min väg också, jag har gjort den, bäää ... mamma ... Göran rör min bil ... buu och Annika förstör min väg, hon som har lovat att inte göra det ... uuäää, ni är dumma, så det så, fattar ni det va?! Dumma er ... snyft ... MAMMMMAAA ”

Några axplock från debatten. Fler lär komma. Det är långt till september…

PS; Nu ska jag – tillsammans med alla andra som valt bort femmans dokumentär om vargpojken – sätta mig och titta på nya teveserien ”commander in chief”. Det är något speciellt med serier om amerikanska presidenter… DS

Tony Blairs avgång

Att det är en tidsfråga innan Tony Blair träder tillbaka är ingen nyhet. I gårdagens BBC-intervju är det trots fokus på efterträdarfrågan dock ingen resignerad och trött partiledare och premiärminister som framträder. Snarare slås man av hans energi och entusiasm. Nu är det ett av Blairs adelsmärken, förmågan att gå igenom teverutan och utstråla kraft. Säkert är han betydligt mer sliten innerst inne än han vill ge sken av. Men det är inte utan att man frågar sig; kommer han verkligen att fullfölja? Kommer han att avgå?

Om det är så, tyder alltså åtminstone detta senaste utspel på att det verkligen blir finansministern Gordon Brown som helt väntat tar över rodret. Blair lyfter rätt obekymrat fram Brown som sin efterträdare. På frågan om inte arbetarpartiet bör ta efter de konservativa och också eftersträva en generationsväxling svarar han nekande; det behövs inte. Erfarenhet och förnyelse är istället receptet.

Vilka vägval en ny labourledare gör är naturligtvis avgörande, inte bara för Storbritannien, utan för hela den europeiska socialdemokratin. Blair gör sitt bästa för att tona ner skillnaderna politiskt mellan sig själv och den tilltänkta efterträdaren. Det är tämligen naturligt. Samtidigt pratar han om vilka möjligheter de konservativas försök till nyorientering innebär. När högern försöker kopiera vänsterns agenda, ger det vänstern utrymme att höja sig ytterligare ett steg (en tanke som går att tillämpa även här hemma, för övrigt.)

Hur vill Gordon Brown höja Labour? Det är en fråga vi kommer att få anledning att återkomma till under åren som kommer.

Splittrat vänsterparti öppnar för Reinfeldt

Så är vänsterpartiets kongress över. Bilden utåt var en bild av splittring och konflikt, men också av att det var sittande partiledning som ”vann”. Självklart skiljer sig bilderna beroende på vem man lyssnar, vilket Alejandro Firpo konstaterar på sin blogg (och bland annat länkar vidare till några som försvarar vänsterpartiet; här och här). Högern försitter däremot inte chansen att strö så mycket salt i såren man bara hinner med, se bland annat här.

Och varför bryr då jag mig? Jag är inte medlem i vänsterpartiet, och om ett parti har interna konflikter är det rimligtvis upp till dem att hantera. Trots att jag inte delar alla uppfattningar vänsterpartiet står för har mina personliga erfarenheter av att samverka med dem i Stockholms läns landsting bara varit goda, och jag tycker det är fantastiskt bra resultat riksdagssamarbetet har resulterat i (även om det hade varit ännu bättre med ren socialdemokratisk majoritet, såklart, men så tyckte nu inte väljarna.)

Men det finns ett större spel än vänsterpartiets interna maktrelationer. Och det handlar om regeringsmakten i Sverige, och i förlängningen om vi ska släppa fram ett långgående systemskifte orkestrerat av Fredrik Reinfeldt.

Mycket tyder på att opinionen inte längre går högeralliansens väg. Fältet är öppet inför valet i höst. Samtidigt läser vi dagligdags om hur bra det går för svensk ekonomi. Självförtroendet ökar. Regeringens politik som den förhandlats fram med samarbetspartierna fungerar. Detta kommer väljarna märka.

Ett splittrat vänsterparti kan då komma att bli en black om foten för hela samarbetet. I värsta fall riskerar vi att partiet åker ur riksdagen. I sådana falla skulle vi mycket väl kunna hamna i läget att trots att majoriteten av väljarna stödjer samarbetspartierna, Reinfeldt får en majoritet av riksdagsmandaten bakom sig.

Vänsterpartiets kongress är över. Om inte partiledningen lyckas hantera situationen fram till valet kan vi stå där i höst med sänkta ersättningsnivåer för de sjuka och arbetslösa, utförsäljningar och en regering med skattesänkarambitioner i storleksordningen 250 miljarder kronor. Det borde ingen vänsterpartist gilla. Vare sig man kallar sig förnyare eller kommunist.

Mindre trafik på Essingeleden!

Idag börjar det – på riktigt. Trängselskatten har visserligen varit igång en vecka men det är först idag när människor är tillbaka från julledigheten den prövas i ”skarpt läge”. Så det är från nu och veckorna framöver vi kommer att få en bild av ved ett ”ja” i folkomröstningen i höst skulle innebära för kösituationen i Stockholm.

Och än vet vi inte. Men de första rapporterna jag har hört tyder på att trafiken minskat betänkligt. Som jag förstått det har trafiken minskat till och med på Essingeleden. Detta är fascinerande, eftersom Essingeleden inte har någon avgift och många därför befarat att köerna där skulle öka snarare än minska.

Men som sagt. Klockan är bara halv tio. Vi får se vad det lider. Och hålla tummarna för att det ska gå bra – varför utvecklar jag här.

Den diskreta aktivisten - Anna Lindh och kampen mot terrorismen

Anna Lindh stod bakom den hårdaste motsättningen mellan USA och Sverige sedan Palme och Vietnamkrigets tider – utan att någon visste om det. Det framkommer i dagens DN, där författaren/tv-producenten Hans Hederberg i en lång artikel går igenom konsekvenserna av FN:s så kallade ”terrorlista”, och framförallt spelet runt den.

Elfte september 2001 markerade något nytt i världshistorien – det är knappast ett kontroversiellt påstående. Terroristers möjlighet att slå till så kraftfullt, mitt i hjärtat av den västerländska civilisationen skickande chockvågor genom världen. Två reguljära krig – Afghanistan och Irak – har sedan mer eller mindre motiverats med hänvisning till attentaten i New York och Washington.

Men kampen mot terrorn har också en annan sida. En sida som handlar om övervakning, kontroll, att bekämpa terrorismen ”på hemmaplan”. FN:s terrorlista är den del av denna kamp. Listan har också gett upphov till en mängd motreaktioner och ifrågasättanden – hur långt kan man åsidosätta demokratin för att rädda demokratin?

På 70-talet demonstrerade Olof Palme mot USA:s krig i Vietnam. Hos många ses detta som höjdpunkten av svenskt utrikespolitiskt ställningstagande. Ofta hör man hos vänstern en längtan tillbaka till den tid då Sveriges röst klingade stark i världen, en klagan över att vi nu har tystnat.

Hederbergs artikel ger onekligen perspektiv på detta. Anna Lindh framstår som minst lika stridbar som Palme. Bara det att striden fördes i de maktens rum där det verkligen spelade roll, inte på gatorna och torgen. ”En diskret aktivist”, kallar Hederberg Lindh med en formulering som kan komma att tillhöra de klassiska.

En mycket läsvärd artikel. Läs den.

Ökad ledning för (s)amarbetet i SKOP

I dagens SKOP-undersökning, genomförd under vad som måste vara de värsta veckorna någonsin för (s) i svensk politisk historia, ökar ledningen för samarbetarspartierna. Det skiljer nu 3,7 procentenheter mellan blocken – till högeralliansens nackdel. Det innebär en ökning med 1,4 procentenheter sedan förra månaden. För socialdemokraterna är det ingen markant ökning (+0,2 enheter) – men heller ingen minskning. Trots den omfattande kritik mot regeringen som präglade perioden.

Nu ska undersökningar alltid tas med en nypa salt. Segern i nästa år val är på intet sätt given. Högeralliansen har varit både klantiga och oföretagsamma under perioden, det har gjort återhämtningen enklare.

Men i grunden visar den på något som varit tydligt hela hösten. Smekmånaden för Reinfeldt och hans ”nya” moderater är över. Politiken kommer i förgrunden. Dessutom går det bra för svensk ekonomi, vilket ger förutsättningar för regeringen att ta tag i de problem svenskarna anser vara angelägna. Förutsättningarna inför valet är goda.

2005 var på många sätt ett hemskt år. 2006 verkar bara kunna bli bättre.

PS. Bifogar för övrigt denna länk till Sveriges Radio och deras minnesspecial om Olof Palme. Väl värt ett besök. DS

Sverige klättar i välståndsligan

Ser i följande pressmeddelande från finansdepartementet att Sverige klättrar i OECD:s så kallade ”välståndsliga” – från 14:e till 12:e plats. Själv har jag aldrig förstått detta fanatiska fokus vid just den listan som borgerligheten tidvis ägnat sig åt. Det finns så många andra undersökningar man kan titta på, om man vill få en bild av hur det går för landet Sverige.

Men visst är det kul att det går åt rätt håll, det är det. Även på det här området…

Nyliberalism i arkitekturen?

Poeten Lars Mikael Raatamas ”Politiskt våld” är en märklig bok. Dikter, essäer och brus. När jag bläddrar i den hittar jag en formulering jag tidigare missat. ”Nyliberalismen är inte död, den har hittat sin tillflykt i arkitekturen” skriver Raatama och fortsätter ”[a]lla elementen finns där, intakta: Anti-politiken. Utopihatet; Den osynliga handen…”

Raatama skriver i just den här passagen om New York, men hans tankar har mer generell bäring. Vad han på något sätt är ute efter är boskillnaden mellan stadsplanering och arkitektur. I efterordet tackar han också ”Le Courbusier, Sven Markelius, Uno Åhrén, Gottfried Semper.” och skriver ”[e]ra drömmar kan aldrig dö. De har bara försovit sig en smula.” (Ytterligare texter om arkitekturen och filosofin kan du hitta exempelvis här.)

I bloggsfären har under den senaste tiden en debatt om användandet av begreppet ”nyliberalism” rasat. Jonas Morian uppmärksammade att Jinge kallat högeralliansen för nyliberal, och reagerade mot detta. Morian tycker man ska vara varsam med begreppen och skriver att ”[f]aktum är att nyliberalismen – eller mer korrekt; libertarianismen – är en i Sverige tämligen marginell ideologi med ytterst få anhängare. Deras mest kända organiserade utövare är Frihetsfronten, och läser man deras definition av begreppet så inser nog de flesta att detta är tankar som ligger ganska långt ifrån det mer allmänborgerliga program som partierna i högeralliansen går till val på.” Debatten har sedan rasat vidare, se bland annat i denna postning från ”Utsikt från höjden”.

Med denna diskussion i bakhuvudet återvänder jag till Raatamas text. För poeten använder begreppet ”nyliberalism” varken enligt läroboken i doktrinhistoria, eller som ett grovt tillyxat slagträ att slå i huvudet på vilken meningsmotståndare som helst. Istället finner han någon sorts mening bakom begreppet, och menar att denna ande, denna själ, numer återfinns i en arkitektur som gett upp alla ambitioner på att faktiskt bygga samhällen och bara fokuserar på att bygga hus.

Det finns mycket i Raatamas essäer – och även i hans dikter – som är tänkvärt. Ett rosenrasande försvar för förorten, till exempel. Och en ilska över en värld som blundar för den, som föraktar Jakobsberg, Högdalen, Bredäng. Så vävs en historia om världens metropoler samman med väldigt vardagliga klassmässiga erfarenheter här hemma. En teoretisk diskussion om Sprawl och post-metropolis och allt vad det heter, med svenska arkitekter som uttalar sig fördomsfullt om Skärholmen.

Är då arkitekturen nyliberal? Jag skulle inte vilja säga det, och i ärlighetens namn är det inte det Raatama skriver heller. Vad han pekar på är dock ett känslomässigt motstånd mot planering, mot samhällsbyggande, som förenar ideologin med de tendenserna inom arkitekturen han kritiserar. Och det är ett påpekande så gott som något.

PS. Bilden ovan är tagen av mig och föreställer Los Angeles, ett verkligt "Sprawl". Efter att bilden togs åkte vi vidare till Las Vegas. Bilfärden tog några timmar och på bilstereon spelade vi Elvis. Oavbrutet. DS

”Nu gäller det att klå sossarna”

Ser att Johan Norberg har fått en hel del reaktioner på sitt principiella ställningstagande för trängselskatten. En av argumentationslinjerna är särskilt intressant och talande för hur den borgerliga politiken ser ut just nu. Norberg beskriver själv argumentationen som "i sak kan du ha rätt eller fel, men nu gäller det att klå sossarna."

Och denna åsikt är väldigt vanlig idag. DN:s ledarsida är kanske det tydligaste exemplet; de ser nödvändigheten av att införa någon typ av ekonomiska styrmedel, men lutar ändå åt ett nej i folkomröstningen. För att sätta dit Annika Billström.

Så låter man makt gå före rätt. Revanschlusta gå före vad man innerst inne inser är riktigt för Stockholmsregionen.

Jag tror på försöket. De borgerliga företrädare som lägger all politisk prestige på motstånd mot det tar en stor risk; när stockholmarna har sett fördelarna med avskaffade köer, bättre miljö och mer pengar till kollektivtrafiken riskerar de att stå där. Och då är det verkligen inte säkert att väljarna kommer att belöna dem som gjorde allt för att lägga hinder i vägen och stoppa.

Skrämmande undervegetation i palestinafråga

Den tionde september 2004 skriver signaturen IDF på ett debattforum kallat Svensk politisk debatt;

”Anna Allah Lindh knivhuggen, Få se om hon överlever vad hon då tycker om terror-attentat....”

Morgonen efter avlider utrikesminister Anna Lindh.

På signaturen Bulten i Bos blogg följs debatten mellan Henrik Bachner/Lars M. Andersson och ett antal skribenter mer eller mindre kopplade till Ordfront upp. Vad bulten gör är att han lyfter fram den undervegetation som vanligtvis inte brukar synas i offentligheten. Han har sökt på personer som på olika sätt uttalat stöd för Bachners forskning, och visar vad de skriver när de inte tänker på att debatten är offentlig.

Och citatet ovan är inte det värsta. I andra inlägg framläggs en syn på palestinier som är fullkomligt avskyvärd. Det handlar om napalmbombningar av byar och uttalanden så fördomsfulla att det gränsar till rasism.

Att denna debatt finns chockar och överraskar mig. Men den kan rimligen inte vara okänd. Trots det har jag aldrig hört någon av dem som brukar försvara Israel och anklaga motståndarna för ”antisemitism” ta avstånd. Däremot är man ofta pigga på att lyfta fram olika exempel på extremism hos motståndarna.

Jag hoppas ”Bultens” text får en större spridning. Upp med det i ljuset, bara. Det är i mörkret under ytan den här typen av förruttnelse kan komma att gro.

Chomsky i Newsweek: Bush är ett geni

Läser en intervju med radikale författaren/intellektuelle Noam Chomsky i Newsweek. På frågan om Bush har lyckats svarar han

"The Bush administration has succeeded in making the United States one of the
most feared and hated countries in the world. The talent of these guys is
unbelievable. They have even succeeded at alienating Canada. I mean, that
takes genius, literally. "

Kommer att tänka på den där South Park-filmen. Den där om kriget mot Kanada. Vem vet, verkligheten kanske befinner sig närmare dikten än vi vill tro…

Varför älskar vänstern amerikansk kultur?

Tänkte på det när jag såg Jenny Lindahl-Persson göra comeback i politiken. Ni vet, hon som väckte stort rabalder när hon gifte sig i Las Vegas. Att hon är verkligen inte ensam. Inom vänstern i bred mening (alltså även inom socialdemokratin) finns det oerhört många - jag en av dem – som älskar amerikansk kultur. Frågan är varför?

I andra sammanhang brukar ju vänstern, åtminstone sedan sjuttiotalet, beskyllas för att vara mest anti-USA. Men inte när det kommer till vilken kultur man egentligen gillar. Vare sig det är hip hop, Springsteen, jazz, protestsångare från förr eller till och med country (de enda riktiga countryfantasterna jag känner är klart vänster om mitten i svensk politik.)

En orsak kan vara tillgängligheten. Medan den europeiska kulturen stängt in sig på institutioner och blivit fisförnäm har den amerikanska inte tvekat att bjuda ut sig. Tillgänglig och talandes direkt till hjärtat har den funnits där. För alla.

Men en annan kan också vara att det finns oerhört mycket bra politisk kultur från just USA. Någon har sagt att det är på grund av att den amerikanska politiken blivit så avpolitiserad, som kulturen istället ha fått bära ansvaret att ägna sig åt politik. Det ligger säkert något i det.

Ett tredje skäl kan också vara det tydliga klassperspektivet i mycket amerikansk kultur. Vare sig det är ett svart (som i jazzen åtminstone från början, och i hip hopen) eller ett vitt (som i mycket country och rock.)

Oavsett vilket så finns där en tydlig kärlek mellan vänstern och den amerikanska kulturen. Själv ska jag nu sätta mig att googla efter någonstans man kan köpa en skiva med LA-baserade”spoken word” poeten Kamau Daáood. Och samtidigt lyssna på Springsteens ”41 shots”. En av de starkaste politiska låtar som gjorts. Någonsin.

Problemet är inte att Piratpartiet har fel (fast det har de)

Jag måste erkänna. Uppväxt som jag är med William Gibson och cyberpunkkulturen så tycker jag att det finns ett visst romantiskt skimmer över nätpirater. Någonstans attraheras jag av tanken på hemliga nätverk, darknets som kräver inbjudan för att få delta, en global subkultur i ständigt krig med onda, internationella storföretag. Den typ av individualistisk, subversiv, anti-kapitalistisk kamp som bedrivs under sena nattimmar framför datorn är spännande. Åtminstone i litteraturen eller filmen. Men nu har de svenska nätpiraterna bildat ett parti. Och då blir det fel, så fel.

Piratpartiet vill upphäva upphovsrätten, ja, all immaterialrätt överhuvudtaget. Det är varken seriöst eller särskilt lyckat. Anders Ekman har skrivit en alldeles lysande text varför. Utifrån sitt sedvanliga välformulerade och belästa sätt förklarar han varför upphovsrätten som idé är alldeles utmärkt. Du kan läsa den – och gör gärna det – här.

Men det är inte det stora problemet med piratpartiet – att de har fel. Det stora problemet är att de förlöjligar en seriös debatt, och lägger fokus på fel saker.

För det finns, som jag skrivit om tidigare, en seriös diskussion om vad som händer på det immaterialrättsliga området. Då handlar det inte om rätten att tjuvkopiera dataspel. Det handlar snarare om maktförhållanden mellan nord och syd, om läkemedelspatenten, om en oro för att TRIPS innebär ytterligare en metod för den rika världen att kolonisera den fattiga världens tillgångar – den här gången de intellektuella sådana. Den debatten måste föras med yttersta allvar.

Det finns också en debatt, hörd från inte minst USA, som in någon mening handlar om upphovsrättens gränser – när går upphovsrätten från att vara en förutsättning för skapande till att vara ett hinder? Och det är klart att vi måste ta detta på allvar, när vi kan se hur vissa storbolag försöker använda upphovsrätten som verktyg för att exempelvis stoppa satir eller kritik. Det är också en fråga som måste kunna diskuteras (samtidigt som vi också ska passa oss för att måla i alltför svarta färger – men vi ska vara vaksamma på en utveckling som kan gå fel.)

Men gynnar piratpartiet verkligen en sådan debatt? Gynnar krav på en ensidigt avskaffad immaterialrätt en seriös diskussion om balansen mellan olika intressen på det immaterialrättsliga området? Eller frågan om upphovsrättens gränser? Nä. Skulle inte tro det.

För här handlar det i grund och botten om rätten att få ta del av upphovsrättligt skyddat material utan att betala en spänn. Det handlar om att kunna ladda ner film, musik och spel gratis. Och det kan omöjligen vara en mänsklig rättighet.

Däremot finns det även där en seriös diskussion. Underhållningsindustrin måste bli bättre på att till fulla utnyttja den nya tekniken. Legala fildelningsnätverk, som det brittiska Playlouder, måste bli fler och bättre. Ja, näthandel överlag måste utvecklas.

Jag skulle dock vilja drista mig till att hävda att en förutsättning för att vi får se en sådan utveckling är att samhället också markerar mot den illegala fildelningen. Jag tror vi kommer att få se en utveckling av lagliga möjligheter att ladda ner både film och musik i Sverige under den närmsta tiden. Jag tror också vi kommer att få se en teknisk utveckling som går ut på att hitta lösningar där man kombinerar fildelningens flexibilitet och snabbhet med någon typ av kostnad som ger ekonomisk ersättning till upphovsmännen. För att detta ska fungera måste det dock finnas några incitament för konsumenten att välja en – visserligen säkert låg – kostnad för ett legalt alternativ framför att ladda ner gratis illegalt. Det gör det inte utan en lagstiftning i grunden. En lagstiftning som också är möjlig att följa upp. Så även här skjuter sig piraterna egentligen i foten.

En ska de ha cred för, Piratpartiet. Det är alltid rätt att engagera sig politiskt. Det gjorde de alldeles rätt i. Även om resten blev lite tokigt.

Trängselskatten bra för tillväxten

Johan Norberg argumenterar här väldigt väl varför tanken bakom trängselskatten/miljöavgifterna är helt rätt ur en liberal synvinkel. Jag delar inte Johans tro på att marknadskrafterna kan saliggöra människan, men i det här fallet är vi överrens. Det finns dessutom förmodligen ytterligare ett skäl för en marknadsvän att gilla trängselskatten. Nämligen att den ökar tillväxten.

I gårdagens SvD granskar ett gäng ”experter” politikernas argument för eller emot trängselskatten. Ett är Kristina Axén-Ohlins huvudargument är att den ”får konsekvenser för tillväxten i Stockholm”.

Alla tre experterna underkänner detta argument. ”Det finns inte mycket som tyder på att det är tillväxthämmande i största allmänhet”, säger Karin Brundell-Freij. ”[E]ffekterna [är] sannolikt försumbara”, säger Karl-Lennart Bång. Och Lars Hultkrantz avslutar; ”Det är en vanlig felsyn. Trafikträngseln idag hämmar tillväxten. Paradoxen är att trots att trängselavgifter är samhällsekonomiskt bra, så får de ekonomiskt negativa effekter för individen.”

Om försöket slår väl ut, kan trängselskatten mycket väl visa sig vara bra för tillväxten. Jag tycker inte att det i sådana fall vore särskilt märkligt. Att den bisarra kösituation vi haft i Stockholm blivit en hämsko på stadens ekonomiska utveckling behöver man inte vara nationalekonom för att förstå.

TILLÄGG. Läser precis att trafikminskningen blivit större än väntat, hela 16 procent. Och att försökets första dag avlöpt relativt lugnt. SLUT PÅ TILLÄGG.

De mest bloggade böckerna

New York times listar de böcker det bloggats mest om under 2005. De har automatiskt kollat av 5000 bloggar, och utifrån det kommit fram till vilka böcker som har diskuterats mest intensivt i (den amerikanska) bloggsfären. Lågoddsare som Harry Potter, Narnia och Da Vinci-koden blandas med politiska kioskvältare och … självklart … en och annan bok om just bloggande.

Frågan är hur en liknande förteckning över vilka böcker svenska bloggare skriver om skulle se ut? Vilka är de stora snackisarna för 2005 i litteratursvängen? Om man går till nyliberala bloggar så ligger säkert Ayn Rand rätt bra till, men annars?

Jag vet ärligt talat inte. Men det vore kul om någon skulle göra en liknande undersökning här hemma.

Nu eller aldrig för miljöavgifter

Idag började det. Försöket med trängselskatter drog igång. Om nio månader kommer stockholmarna själva att få bestämma; ska vi ta den här chansen att få bort trängseleländet eller ska vi låta den gå oss förbi.

På tunnelbanan imorse; det givna samtalsämnet var avgifterna. En dam som klev på samtidigt som jag i Hässelby strand hade bestämt sig; hon tyckte detta var bra. Det är för mycket bilar i stan. En annan citerade någon av morgontidningarna. Om syftet är att verkligen lösa trängsel- och miljöproblemen, då är det bra. Om det bara är ytterligare en skatt för att få in pengar, då kan det vara. Själv hoppas jag verkligen på försöket, varför utvecklar jag mer här.

De närmaste månaderna kommer vi att få se. Ett är säkert, om vi inte tar chansen nu kommer det dröja mycket, mycket länge innan någon vågar föra frågan om någon typ av miljöavgifter på tal igen. Det är nu eller aldrig.

PS. En positiv effekt har vi redan sett. Omställningen till miljöbilar går över all förväntan, vilket man kan läsa mer om exempelvis här. DS

Grattis på födelsedagen i efterskott Johan. Åh, tack Johan, vilken fin present

Idag har jag köpt en försenad födelsedagspresent. Till mig själv. En DVD-box med en alldeles utmärkt samling Humphrey Bogart-filmer. Eller vad sägs om

- Casablanca
- Utpressning (the Big sleep)
- Key Largo – stormvarning utfärdad
- Riddarfalken från Malta
- Att ha och inte ha
- Sierra Madres skatt

Dessutom förpackade i en grym förpackning. Gud vad snäll jag är. Tack så mycket, och varsågod.

Varför uttrycker sig moderater så vulgärt?

Satt och surfade runt lite såhär på måndagseftermiddagen då jag plötsligt slogs av en sak. Väldigt många unga högermän (jag tror det är mest män) på nätet uttrycker sig väldigt andefattigt och vulgärt. Det är ”jävla skitsossesamhälle”, etc, etc. Flera talande exempel kan ni hitta under kommentarerna på den här illustra sidan (som det för övrigt var MUF-basen Johan Forsell som länkande till på sin blogg).

Då började jag fundera vad det beror på. En teori är att det är de nyrika som uttrycker sig så. Inte de från adliga familjer på Östermalm alltså, utan snarar moderater vars farsa äger Sigges Sport i någon norrförort. Den typen av höger har sällan satt bildning i högsätet (jag känner dem ganska väl från min egen uppväxt. Med detta alltså inget ont om folk som äger Sigges Sport butiker, de är säkert trevliga, bildade och politiskt sunda de allra flesta. Men ni förstår typen.) Om man dessutom tänker att sonen kanske inte gjorde helt lysande från sig i skolan, varken kom in på Handels eller juristlinjen. Ja, då kanske det finns en del frustration att ösa ur.

Eller så är det de riktiga överklassmoderaterna. Som i skydd av anonymiteten tar chansen att verkligen vräka ur sig. Det är lite som toaletterna på Stockholms universitet - vulgärare och plumpare klotter får man leta efter. Eller så finns det någon annan förklaring. Jag vet helt enkelt inte. Men att det är på det här sättet känns mer och mer som ett faktum.

Nu vet jag inte vad man ska göra åt saken. Egentligen ingenting, antar jag. Rent politiskt är det förmodligen bra att de håller på och skrämmer bort folk från högern. Men det kan vara lite irriterande, såklart. Framförallt känns det lite tråkigt då de på något sätt sänker hela nivån på det offentliga samtalet.

När jag och mina kompisar var små och ville spela rollspel med de stora grabbarna kallade de oss för övrigt för Kobolder. Det kommer från ett litet fult monster som man slaktade massor av när man spelade AD&D. Då trodde jag att Kobold var något man var under en viss tid i livet, innan man av naturliga skäl mognade och kom till insikt. Idag är jag inte riktigt lika säker. (Och ni som inte förstod vad detta sista hade med resten av inlägget att göra kan kanske försöka att läsa det hela en gång till…)

En dag i Tony Blairs liv - filmen

För den som vill veta hur en dag i den brittiske premiärministerns liv ter sig kan man kolla in länken här. Frågan är, kommer den slå King Kong på biotoppen?

Är det bara jag som tror på trängselavgifterna?

Imorgon inleds försöket med trängselskatt/miljöavgifter i Stockholm. Redan innan försöket påbörjats har inte minst moderaterna slagit på stora kampanjtrumman med radioreklam och massproducerande insändare. För Stockholmarnas skull är det bara att hoppas att de misslyckas i sitt kampanjande. Stockholm behöver nämligen en lösning på de stora infrastrukturproblemen, inte ytterligare låsningar. Och, säga vad man vill, miljöavgifter är en sådan lösning.

Stockholm har tre stora problem som ett ”ja” i folkomröstningen i höst skulle lösa. Det handlar om trängseln, miljön och kollektivtrafiken.

Jag förstår inte hur någon kan strunta i att vi har en ohållbar trängsel på Stockholms gator under rusningstrafiken. Dessa problem kräver en lösning, och de kräver en lösning nu. Inte abstrakta löften om eventuella nya vägar som kan stå färdig om tio år tidigast. Jag är visserligen ingen bilist. Men när jag ser köerna, när jag pratar med människor som tvingas jobba i den miljön … för att inte tala om alla de samhällsekonomiska värden som går förlorade. Köerna måste bort. Trängselskatten är det enda förslag jag har sett som kan få det jobbet gjort.

Det andra problemet är miljön. Här har avgifterna redan gjort en stor positiv effekt, redan innan de trätt i kraft. Försäljningen av miljöbilar går nämligen lysande. En nödvändig omställning – och svensk ekonomi med, för den delen – har fått sig en välbehövlig putt. Om försöket sedan lyckas med att minska bilismen i stort så har vi gjort en stor insats för miljön. Både i det lilla (trängsel, buller, partiklar i luften) och det stora (växthuseffekt, koldioxidutsläpp) perspektivet.

Men det viktigaste argumentet, och det som verkligen får mig att hoppas på att försöket slår väl ut, är kollektivtrafiken. Om det blir ett ja, har vi en stadig intäkt till Stockholms kollektivtrafik inför framtiden. En intäkt som gudarna ska veta kan behövas. SL behöver mer pengar, och vare sig avgiftshöjningar eller kraftiga skattehöjningar räcker till eller är särskilt framkomliga vägar. Trängselvagifterna är det. Låt de bilister som vill åka i rusningstrafiken göra det utan att behöva sitta fast i köer, och använd den avgift de betalar för att få göra det till att förbättra kollektivtrafiken för oss andra. Det är både rättvist, smart och framtidsinriktat.

Imorgon börjar det. Jag håller tummarna för att det ska bli bra, och för att Stockholmarna ska rösta ”ja” i september. Någon form av miljöavgifter är en nödvändig del i en helhetslösning för Stockholms framtida trafiksituation – att hävda annat är att blunda för det uppenbara.

De VERKLIGA problemen med upphovsrätten

Häromdagen utnämnde Computer Sweden frågan om fildelning till årets konflikt. På ett sätt kan man dra lite på munnen åt det. En rätt stor del av svenska folket vet nog inte vad en fildelning är ens, och än mindre vad konflikten består i. Men för den grupp som engagerar sig är det naturligtvis sant.

Vad som konkret har hänt är alltså att riksdagen har beslutat att göra det olagligt att kopiera ner saker från, som det heter, en olovlig förlaga. Personligen tycker jag detta är ganska odramatiskt. Jag tycker också de som gör till någon sorts politisk princip att utmana förbudet och stödja en illegal fildelning har i grunden fel. Varför utvecklar jag mer här och här.

Bakom fildelningsdebatten döljer sig dock en större, viktigare och svårare diskussion. Onekligen lever vi i ett samhälle där tillgången till och kontrollen över information och kunskap blir allt viktigare. Frågan om olika sorters patenträttigheter och immaterialrättens både teori och praktik hamnar av naturliga skäl i fokus. I någon sorts skärning mellan politik, juridik och teknik uppstår helt nya maktfrågor och helt nya konfliktlinjer.

Som jag ser det är det åtminstone tre olika intressen som måste balanseras. Det handlar om allmänhetens fria tillgång till information, det handlar om individens/kunskapsarbetarens rätt till det egna arbetet, och det handlar om möjligheten att finansiera/göra vinst på (i ett kapitalistiskt samhälle är det två sidor av samma mynt) olika typer av kunskapsarbete/kultur.

Till detta kommer ett antal andra frågor. Det handlar om klass och maktrelationer – inte minst mellan nord och syd (som i frågan om parallellimport av läkemedel, exempelvis). Det handlar om möjligheten till kontroll och integritetsskydd. Och det handlar om demokratins styrka och verkningsgrad – vilka möjligheter har vi egentligen att styra utvecklingen?

Jag säger inte att detta är på något sätt lätt. Men jag tror också att den som inte förstår att det handlar om balans utan på något sätt renodlar bara ett perspektiv – vare sig det är allmänhetens rätt att ladda ner gratis, författarens rätt att självsvåldigt bestämma över sitt verk eller kunskapsproducenternas rätt/möjlighet att tjäna pengar - gör både sig själv och debatten en otjänst.

Och då tror jag att förvaret för den illegala fildelningen är en olyckligt vald stridslinje. Vare sig syftet är att gynna kulturen eller att hindra storbolagens monopolisering av allt kunskapsarbete. Nästa år kommer därför åtminstone jag försöka lyfte in lite mer av de globala makt och framtidsfrågorna, inte minst på denna blogg. Och det är nästan som ett löfte...

Gott nytt på er allesammans. I natt smäller det!

Debatten som ingen vågade föra – Peter Gustavsson om tsunamin

Det var samma sak med Palmemordet – det tog ett tag innan någon vågade lämna den allmänna dramaturgin, säga något annat än att hålla med alla andra. Men Peter Gustavsson har gjort det när det gäller efterspelet till tsunamikatastrofen. I flera inlägg exempelvis här, här och här. Läs dem, jag tycker de är mycket tänkvärda.

Jag har tidigare skrivit om det ovärdiga i de borgerliga partiernas partipolitisering av hela katastrofen. Det som är slående är ju hur den ”upprördhet” borgerligheten känner så uppenbart inte är en konsekvens av tsunamin och dess hantering, utan är en fortsättning på en kritik av socialdemokratin och Göran Persson som fanns långt innan dess. Man är inte förbannad på Persson för hans hantering av katastrofen, man är rent principiellt förbannad på Persson och därför använder man hans hantering av katastrofen som ett tillhygge. Högern underblåser en kritik som också finns och som i många fall säkert är riktig, men som tack vare politiseringen tappat alla proportioner.

Men – och detta är det viktiga - man gör det inte på grund av själva sakfrågan utan som en del i ett spel om regeringsmakten. Om någon kunde vara osäker på om så verkligen var fallet, tror jag ”alliansens” hantering av frågan om ett eventuellt misstroendevotum kom att stilla alla tvivel. Så agerar ingen verkligt upprörd. Så agerar iskalla taktiker, förvisso med en urusel förmåga att hålla ihop de egna trupperna, men ändå.

Återigen. Läs Peters inlägg. Det är en jobbig diskussion, med det kanske är dags att börja föra den.

Marxismen är nog inte riktigt död. Ändå.

Läser på utmärkta bloggen ”det progressiva USA” ett inlägg med rubriken ”Varför dog marxismen?”. En intressant fråga, men felställd. För marxismen är nog inte riktigt död. Ändå.

Jag har aldrig kallat mig marxist. Precis som Karl Marx själv värjde sig för ett sådant epitet. Däremot har jag alltid framhållit vikten av att läsa Marx skrifter, och inom de Marx:ka traditionerna har många av nittonhundratalets skarpaste intellektuella verkat. Som exempel kan nämnas att Ernst Wigforss, Nils Karleby och nästan alla stora svenska socialdemokratiska tänkare inte går att förstå utan att hänvisa till Marx.

Under de senaste tio-tjugo åren – paradoxalt nog sedan muren föll – har jag också upplevt någon typ av försiktig renässans för de Marx:ka teorierna. Inte okritisk, inte dogmatisk, men dock. För vad är den globalisering vi ser idag annat än en nästan övertydlig utveckling enligt de riktlinjer Marx och Engels skissade på redan i det kommunistiska manifestet, för över 150 år sedan? Egentligen är det inte så konstigt – kapitalismen har segrat, och vem är då mer angelägen att läsa än kapitalismens största kritiker och dess störste analytiker?

Däremot så är den politiska marxismen, i meningen någon mer doktrinär Leninistisk variant, förhoppningsvis både död och kastad på historiens skräphög. Som demokratisk socialist är jag den förste att applådera detta. För befriad från diktaturens skugga kan en annan Karl Marx stiga fram i ljuset, och tala till en modern vänster. Och vet ni? Jag tror faktiskt att han har en hel del att säga oss.

V - vendetta eller terrorism?

Det är ofta helt ogörligt att döma en film på trailern. Som denna, för Matrix-brödernas kommande filmatisering av Allan Moores tecknade mästerverk ”v for vendetta”. Å ena sidan känner man igen alla scenerna från förlagan, vilket är bra, å andra sidan lukter det rätt mycket ren actionfilm. Vilket kanske inte är riktigt lika bra.

När Matrix kom slogs jag av vilken rakt ut terrorismförhärligande film den egentligen var. När du tillhör den lilla, utvalda elit som ”sett sanningen” är det rätt och oproblematiskt att ta till våld mot (det förtryckande) systemet. I ”V for vendetta” kommer detta att dras ett steg längre.

För ”V” är verkligen en terrorist, på riktigt. Han spränger saker, och mördar. Rätt så samvetslöst. Visserligen representanter för en ond fascistisk regim. Men ändå.

I den tecknade romanen lämnas en smula utrymme för reflektion runt detta. ”V” balanseras av flera andra rollfigurer; främst såklart Evey men även mr Finch. Överlämningen mellan Evey och ”V” får mig att tänka på vad jag tror Anders Ehnmark brukar beteckna som skillnaden mellan ”befrielse” och ”frihet” – alltså motsättningen i vad som krävs för att nå friheten (befrielsen, kampen) och vad som krävs för att leva i den (friheten, demokratin). ”V” vet, någonstans, att det han gör inte är ”gott” och att hans kamp kräver något mer än bara förstörelsen, nedrivande av det gamla, för att lyckas.

Frågan är om dessa nyanser kommer att fångas upp i filmen. Eller om det bara kommer att vara en schysst actionrulle med en cool hjälte och genomonda skurkar. Vi får se när den letar sig till de svenska biograferna framåt våren. Och fram till dess kan man ju alltid fördjupa sig i förlagan, finns nu ute i en ny svensk översättning, exempelvis.

Rätt att sätta åt svarttaxi

Såg på teve att Ulrica Messing tänker skärpa lagstiftningen mot svarttaxi. Jag tycker det är bra. Sverige har redan en extremt avreglerad taximarknad, så det enda svartåkarna tillför är att de förstör för mer seriösa bolag samt att de undandrar staten (dvs. oss alla) skatteintäkter. Dessutom frodas annan kriminalitet i svarttaxisverksamhetens kölvatten, och kan man dessutom komma åt denna blir det en välkommen bonus.

Kriminalitet ska bekämpas med lagar och poliser. Det gäller i allra högsta grad den typ av ekonomiska brottslighet svarttaxi innebär. Nu väntar vi på ett liknande åtgärdspaket vad gäller hushållsnära tjänster. Så att seriösa aktörer ska kunna få en chans att etablera sig där också, på samma villkor som alla andra och utan skattesubventioner.

Sömnlös i Hässelby strand (om politik och poesi)

New Model Army var under en period ett av mina absoluta favoritband. Några rader från ”No rest” går runt runt i huvudet. ”It’s four o clock in the morning / and still you cannot sleep … there is no rest for the wicked one / oh god what is this evil that I’ve done”

Fast klockan är bara drygt tre. Och jag har faktiskt semester.

Fick Göran Greiders diktsamling med politisk poesi i födelsedagspresent (tack Alex). En sådan där perfekt present; något jag hade tänkt köpa vid upprepade tillfällen men inte riktigt kommit mig för. Tänkte dock inte ägna så många ord just nu åt just den samlingen. Däremot på relationen mellan poesi och politik.

Självklart kan poesi vara både bra och politisk, samtidigt. Jag har tidigare skrivit om just Greiders egna dikter, samt nämnt Göran Sonnevi. Vi har flera; Sonja Åkesson tycker jag har en klar agenda, Stig Sjödin (en av mina favoriter), man kan fortsätta. Säkert i oändlighet. Bra politisk poesi förmår, enligt min mening, att göra politiken allmänmänsklig och det mänskliga politiskt.

(Lika självklart kan poesi vara bra utan att vara politisk. Ta Gunnar Ekelöf till exempel. Visst kan man tolka in politik i hans dikter. Som man kan tolka in politik i det mesta. Men det är inte det som är poängen. Formuleringar som ”De avlövade trädet sträckte sina kala armar mot himlens tröstlösa grå och i regnet som sakta föll sedan gryningen tystnade vindarna och dog bort” [ur ”Skärvor av en diktsamling”] bär på en helt annan sorts kraft. Det finns faktiskt inget politisk i ”Eufori” [fantastisk dikt, avslutar diktsamlingen Färjesång]. Det är bara förbannat vackert.)

I två dikter från början av sextiotalet tycker jag dock poeten Werner Aspenström pekar på något i den ”politiska” poesin. En motsättning, eller ett problem om man så vill. Den första är den välkända Staden som inleds

”Jag är ingen opolitisk person
Jag har en åsikt om hur slipstenarna
borde dras i detta land
Jag anser freden vara vår största tanke
Men jag vill
inte med den stora drömmens sax
klippa sönder den mindre drömmens väv

Därefter gör poeten en närmast lyrisk betraktelse över Stockholm i morgonljuset och avslutar

Jag tycker det är vackert, helt enkelt
Jag tycker det är mänskligt, ibland.”

(ur Staden, diktsamlingen Trappan)

Utgiven några sidor senare i samma diktsamling finns den i mitt tycke alldeles fantastiska bagatellen Du och jag och världen. Aspenström inleder

”Fråga inte vem du är och vem jag är
och varför allting är.
Låt professorerna utreda,
de har betalt.
Ställ hushållsvågen på bordet
och låt verkligheten väga sig själv.”

(ur Du och jag och världen, diktsamlingen Trappan)

Jag tycker det Aspenström lyckas fånga är motsättningen mellan det politiska och det enkla. Politik handlar väldigt mycket om att problematisera, att ifrågasätta. Rådande maktstrukturer, samhällsordningen, orättvisor. Poesi kan mycket väl handla om det vackra i tingens nuvarande ordning, skönheten i en vattendroppe, att bara finnas till.

Vad Aspenström lyckas fånga – tycker jag – är att detta enkla inte nödvändigtvis måste vara anti-politiskt, eller konservativt. Han är politisk, bara inte jämt, hela tiden. Ibland kan man faktiskt låta professorerna utreda, och själv ägna sig åt att bara finnas till.

Detta sätt att se på saken har ibland beskyllts som eskapism. Precis som människor flyr in i religionen istället för att ta tag i samhällsutvecklingen flyr man in i lyriken, drömmer sig bort till en bättre värld genom romantiska filmer eller fantasyromaner.

Jag tror detta synsätt är felaktigt. Och jag tror också att den bästa politiska poesin är den som också – ibland - vågar vara enkel, mänsklig, rent av vacker. På samma sätt som jag tror de bästa politikerna är de som faktiskt förmår någon gång koppla av ”det politiska” och ibland bara kan vara människa.

Man kan både vara förmögen att njuta av en fantastisk soluppgång och vilja förändra världen. Det säger åtminstone Aspenström mig. Och det är faktiskt gott så.

En stöld är en stöld är en stöld

Jan Guillous krönika i gårdagens Aftonblad har väckt en hel del reaktioner i bloggsfären. Fanns det något som kunde väckta bloggarna ur sin juldvala så var det uppenbarligen detta. Det verkar som de flesta tycker att Guillou är ute och cyklar. Som argument för detta ifrågasätts detalj på detalj, utan att någon någonsin närmar sig grundfrågan; är det rätt att stjäla, bara för att man kan?

En bra sammanställning av debatten gör Mattias på ”Utsikt från höjden”. Särskilt bloggarens egna slutkläm är symptomatisk. Han skriver

Det som händer när någon går in i en affär, stoppar på sig en skiva och sedan går därifrån utan att betala är att det fysiskt försvinner ett exemplar från marknaden. När jag laddar hem en skiva från DC så försvinner ingenting, istället mångfaldigas informationen. Artisten i fråga får en större spridning, fler får intresse för musiken, går på deras konserter o.s.v.

Här fångas en massa grundsatser i försvaret av den illegala fildelningen upp. Typ

Att ingen förlorar när någon olovligt kopierar någon annans arbete

Att upphovsbrott inte är brott, eftersom ursprungsverket ”finns kvar”

Att artisterna/upphovsmännen ”egentligen” vinner på illegal fildelning, eftersom intresset för deras verk (konserter etc) istället ökar.

Allt detta bygger på helt grundläggande missförstånd om varför upphovsrätten finns och hur den fungerar.

Till att börja med. När du köper en bok köper du faktiskt någonting mer än pappret och trycket. Du betalar också för det – stora – arbete författaren lade ner när han skrev boken. Trots att detta arbete inte på något sätt försvinner, blir mindre, av att du köper just din bok. Du förväntas betala till författaren, trots att just ditt exemplar av just din favoritbok inte innebar någon som helst extra arbetsinsats av författaren (boken var ju redan skriven). Och detta är kärnan i upphovsrätten. För att det ska bli möjligt att försörja sig på konstnärligt arbete, så förväntas alla som tar del av det på ett eller annat sätt vara med och betala (eller att vi alla genom skattsedeln gör samma sak, som när det gäller stödet till den offentliga konsten etc).

Vidare. När man stjäl någons arbete genom att olovligt kopiera det; så är det faktiskt samma sak vare sig arbetet finns tryckt i en bok eller bara finns digitalt på nätet. Vi är ju inte arga på människor som stjäl böcker för att böckerna riskerar att ta slut för oss andra, utan för att det försvårar för upphovsmännen, förlagen etc. att leva på sitt arbete, och på det sättet ge ut fler böcker i framtiden.

Så över till det sista ledet. Att upphovsmännen ”egentligen” tjänar på fildelningen.

Det är möjligt att det är sant. Men det är i sammanhanget ointressant. För vad debatten om fildelning handlar om, är huruvida det är du eller upphovsmannen som ska avgöra vad som ska finnas gratis på nätet och vad som ska kosta pengar. Självklart kan ingen hindra någon från att lägga upp sitt eget arbete hur gratis som helst – om nu någon vill ha det. Men om man inte gör det valet, då ska det också vara möjligt. Det är det inte så länge piratkopieringen är så omfattande som den är idag.

Och jag tror absolut att det kan vara bra att sprida saker gratis. Ser vi på utvecklingen på tidningssidan är det ingen slump att gratistidningarna idag står som spön i backen – pengarna finns någon annanstans än i lösnummerförsäljningen. Att göra kulturen gratis för konsumenterna är också bra – som i mitt tidigare exempel med biblioteken. Skillnaden i de fallen är att då får fortfarande upphovsmännen en ersättning för sitt arbete, antingen från annonsörerna eller från staten.

Det ideologiska försvaret för den illegala fildelningen är tunt. Istället för att diskutera kärnfrågan glider debatten in på detaljer, myter och bisaker. Det tyngsta och kanske relevantaste argumentet är maktargumentet, alltså att fildelningen inte går att stoppa oavsett vad vi tycker.

Och det är möjligt att det är så. Det är möjligt att det enda vi kan göra är att förhålla oss. I sådana fall bör diskussionen gälla hur vi kan möjliggöra en vettig utkomst från konstnärligt arbete även imorgon. Extra skatt på bredband, månne? Svårt att tro att det skulle räcka, och oavsett det så är det i sådana fall en reträttlösning och inget eftersträvansvärt. Men någon måste betala, det kommer vi aldrig från.

Personligen tycker jag nog att vi ska ge upphovsrätten en chans. Det är faktiskt värt det, om det gör det möjligt för människor att även imorgon leva på sitt konstnärliga arbete.

Har jag blivit höger som gillar upphovsrätten eller är det helt enkelt de andra som har fel?

Idag fick jag en karamell när jag hyrde film nere i den lokala videobutiken. På omslagspappret tackades jag för att jag betalde för min filmkonsumtion, istället för att ladda ner olagligt från nätet.

Sugandes på karamellen fick jag anledning att fundera över min egen syn på saken. För låt mig vara ärlig; mitt politiska engagemang grundas inte i ett försvar av den privata äganderätten. Påståenden som ”skatt är stöld” upplever jag som närmast löjliga. Det finns ett antal olika värden; jämlikhet, alla människors frihet, bekämpandet av svält och fattigdom; som jag tycker är så oerhört mycket viktigare än att rådande ägandestrukturer ska bevaras till varje pris (vilket är det försvaret av den privata äganderätten i nio fall av tio kokar ner till.)

Men jag kan trots det inte förstå dem som menar att försvaret av den typ av äganderätt som skyddar konstnärer och författare, upphovsrätten, är felaktigt och förlegat. Varför ska det vara okej att gå förbi upphovsrätt och därmed konstnärernas äganderätt till det egna arbetet, bara för att det är tekniskt möjligt? Är det rätt att ladda ner olagligt kopierade filmer gratis från nätet, bara för att jag kan?

Väl hemkommen ser jag att Jan Guillou skrivit en krönika på samma tema i Aftonbladet. Han målar upp en bild av upphovsmännens fiender som förvirrade socialister, lite som planka.nu. Min bild är att det inte är så enkelt.

Jag tror nämligen att det handlar om något helt annat. Fildelarna finns bland alla politiska grupperingar. Kanske är det en generationsfråga snarare än en ideologisk. En massa unga människor laddar ner film och musik gratis från nätet, och blir förbannade när någon vill ta denna möjlighet ifrån dem. Så kan man bygga en argumentation runt detta. Motivera varför jag ska ha rätt att ta för mig. Denna överbyggnad kan sedan vara höger eller vänster. Teknisk eller moralisk. Men kärnan är densamma; ingen jävel ska få ta betalt för det jag idag kan sno åt mig gratis.

Jag tycker det är viktigt att alla människor har tillgång till kulturen. Därför är jag för en stark offentligt kulturpolitik. Jag tycker vi ska ta ut pengar i skatt och använda dem så att exempelvis alla kan låna böcker gratis på biblioteken. Det är att vara vänster. Att förespråka någon sorts kulturell vilda västern där de som kan får sno åt sig och de som förlorar i slutändan är upphovsmännen, det är bara korkat.

Och det hade jag nog tyckt även utan den där karamellen. Men den var god, det var den.

Född den 24 december

Jag är född på julafton 1973. Sedan jag var liten har julen alltid varit något särskilt för mig; födelsedag och julafton i ett, alla högtiders högtider på en gång. Ibland kunde förväntningarna bli nästan löjligt stora. Jag minns så många nätter när jag som liten låg och låtsades sova medan jag egentligen var vaken på helspänn, uppmärksamt lyssnande efter varje ljud som kunde vara ett tecken på att familjen gått upp och börjat förbereda födelsedagsfirandet; presenterna, frukosten på sängen och födelsedagssången.

Imorgon fyller jag 32. Jag har precis varit iväg och köpt en julgran; en lite mindre modell, men tät och fin det här året. Emma är iväg och handlar några sista saker till morgonens förmiddagsfika med släkten. Snön har visserligen försvunnit men det är ändå något speciellt med det här sena decembermörkret.

Att fira jul är som att läsa Tolkien. En ursäkt för att kunna drömma sig tillbaka till något lyckligt barndomsland, få stänga in sig inomhus obekymrad om de kalla vintervindarna på utsidan. Och självklart blir det aldrig lika mystiskt och fantastiskt som det var tänkt. Självklart vore det bättre att ta julen för vad den är; en chans för dem som har turen att inte behöva vara ensamma att få umgås lite släkt och vänner, äta god mat och trivas – verkligen inget ont i det.

Men ändå. Såhär kvällen den 23, när det mesta av städandet och pysslandet trots allt är gjort. När det är rent och fint och luktar gran. När den sista julklappen är handlad och inslagen. Så tänker jag nog ändå låta mig fångas av magin. Klä granen och låtsas som om livet, just nu i alla fall, är som en enda stor Disneyfilm.

God jul, allesammans. Det vet jag att ni förtjänar.

Om hushållsnära tjänster

Jag vet folk som glatt betalar 10-12 000 i månaden- kanske mer - för att bo i ett attraktivt område, men som aldrig någonsin skulle kunna tänka sig att betala 300 spänn vitt för stödhjälp. Som käkar middag för runt tusenlappen och tycker det är ok, som byter däck på bilen på en verkstad istället för att göra det själv, som gärna plöjer ner 25-30 000 i en schysst utlandssemester. Men när det kommer till städhjälp är det stopp. Då är det svart arbetskraft, eller krav på skattesubventioner som gäller.

För detta är så slående. Det är inte mellan låginkomsttagarnas lägenheter i Rågsved eller Husby de svartarbetande städerskorna springer (de bor månne där, men det är inte där de städar). Tvärtom, när polisen för ett tag sedan gjorde stora tillslag i Göteborg var det hos de bättre bemedlade, hos karriärhushållen i villaområdena de upptäckte en nästan löjligt stor förekomst av svart städhjälp. Det var hos folk som hade pengarna, som lätt skulle kunna prioritera om och betala vitt. Men som valde att inte göra det.

Varför? Jag kan bara se en orsak. Det handlar om värderingar. Man vill helt enkelt inte betala vad det faktiskt kostar att få denna hjälp på samma sätt som man är beredd att betala för andra beskattade tjänster.

Jag ser inga moraliska problem med att människor städar som yrke. Tvärtom, det är en nödvändig och hedervärd profession. Jag håller heller inte för uteslutet att olika typer av stöd i hemmet (städning, tvättning) kommer att vara en tjänst där efterfrågan ökar framöver. På samma sätt som efterfrågan på färdiglagad mat har ökat, inte minst bland singelhushållen i Stockholm.

Det som stör mig i det borgerliga kravet på skattesubventioner av hushållsnära tjänster är denna moraliska underton. Det låter som om det finns en massa invandrarkvinnor som aldrig kommer få jobb om vi inte anställer dem som hushållerskor, men det är klart ni kan väl inte förvänta er att vi ska vara beredda att betala för dessa tjänster som om det vore tjänster vilka som helst? Nä någon typ av skattesubventioner kräver vi nog för det är ändå nästan lite välgörenhet av oss att faktiskt ta hand om dessa stackare. Ja, och så slipper vi städa förståss. Men det är bara en bisak, eller, förlåt, en jämställdhetsreform är det visst eftersom det är kvinnor som nu slipper städa (våra män slipper redan.)

Jag säger; rensa upp i svartarbetsträsket istället. Brott ska bekämpas med polis, inte genom att vi skattesubventionerar brottslingarna. Skapa på det sättet förutsättningarna för en verklig marknad, så får människor välja fritt vilka tjänster de väljer att köpa och vilka de väljer att utföra själva. Att staten ska gå in och på grumliga moraliska grunder styra in efterfrågan på en viss typ av tjänstekonsumtion är både förlegat och felaktigt. Och, som erfarenheterna från Finland visar, ett ganska ineffektivt sätt att pressa tillbaka arbetslösheten.

Snällt, sant och nödvändigt

Inte trodde jag det. Men man kan faktiskt lära sig något av att lyssna på reklamradio. Som i eftermiddags, då jag tränade efter jobbet. Som vanligt pumpar musiken från någon av våra kommersiella radiokanaler. Plötsligt bland Madonna och … ja, det var mest Madonna … berättar en av programledarna en anekdot.

Hon hade fått lära sig en regel på en fest. Att om man funderar på att säga något ska man fundera på om det är sant, snällt eller nödvändigt. Uppfyller det man är på väg att säga inte två av dessa kriterier kan man lika gärna hålla tyst.

Och jag tycker faktiskt det var en väldigt bra regel. Och tänker faktiskt försöka följa den. Så om jag möter någon av er i framtiden och säger nått snällt, då kan ni lita på att det är sant. Eller nödvändigt. Men om jag någon gång säger något elakt då är det fara på färde, för då måste det både vara sant och nödvändigt.

Plötsligt känner jag mig som en så mycket större människa. Tänk vad lite reklamradio kan göra!

Sysselsättningen ökar med 100 000

Idag är det hundratusen fler personer som är sysselsatta än vad som var fallet för ett år sedan. Det säger ny statistik från SCB. Hans Karlsson kommenterar de positiva siffrorna och säger att ”[d]en positiva trenden på arbetsmarknaden fortsätter”.

Och då har åtgärderna i regeringens sysselsättningspaket inte slagit igenom än. Vi får se vilka som verkar mest trovärdiga under året som kommer, de som målar i svartaste svart eller de som vågar tro på Sverige.

Och så kom det en arbetsgrupp (och några miljoner i informationssatsningar)

Högeralliansen har under den senaste tiden försökt förklara kräftgången i opinionen med att de inte har levererat tillräckligt många nya politiska idéer. Förväntningarna var därför rätt stora inför dagens gemensamma utspel från partiledarnas Skåneturné.

Och visst blev det ett utspel. För dem, de flesta av er misstänker jag, som missat det kan man läsa mer här.

Kontentan; högeralliansen vill få fler kvinnliga företagare. Gott så. Problemet är bara att de uppenbarligen inte har en aning om hur det ska gå till. De skarpaste förslagen de lyckades enas om var en ny arbetsgrupp på nationell nivå (ett ”råd”), och att staten ska pumpa ut femtio miljoner om året i någon sorts informationskampanj. Ett jättelikt, statligt ”kvinnor kan” alltså.

Det är lite som professor Baltazar. De funderade och de funderade. Och så kom det … en arbetsgrupp! Imponerande.

Vulgariserad sjukvårdsdebatt

Har precis kommit hem från landstingsfullmäktige. Det märks att valet börjar närma sig. Tonläget har gått upp, debattnivån har på många områden tyvärr sjunkit som en sten. Särskilt gäller detta sjukvården. Interna konflikter inom sjukvårdsorganisationen exploateras hänsynslöst av en allt desperatare opposition, en sanslös svartmålning av den svenska sjukvården som företeelse tycks vara den politiska strategin för dagen.

Samma typ av retorik, fast än mer vulgariserad, hittar jag i kommentarerna till ett inlägg på Anders Ygemans blogg. För så rör sig argumentationen neråt i näringskedjan; Stefan Fölster säger en sak, Chris Heister hårdrar och politiserar och till slut så blir det till närmast löjeväckande populism på Internet, insändarsidor. Men de felaktiga bilderna sprids, propaganda tar fäste.

Det är lätt att bara bli systemens försvarare i detta läge. Och visst måste systemen försvaras, inte minst mot de mest överdriva eller rent ut lögnaktiga angrepp de utsätts för. Men politik kan aldrig bara vara defensiv. Socialdemokratin måste orka föra ut även de offensiva tankar om den framtida vården som faktiskt är vår största styrka. Viljan till förändring och utveckling måste lysa lika klar som försvaret av det som faktiskt fungerar riktigt bra.

Men det är inte lätt när motståndaren varken vill prata sak eller visioner utan bara skyffla skit. Ärligt talat; den sjukvårdspolitiska debatten under nästa år riskerar att bli riktigt, riktigt låg. Någonstans tror jag tyvärr de stora förlorarna på detta är alla vi som idag eller imorgon kan bli beroende av svensk sjukvård.

Rudolf Meidner död

En stor intellektuell har gått ur tiden. Jag träffade Rudolf Meidner några få gånger, på olika seminarier som han trots sin ålder inte slutade att delta på. En gång satt vi och pratade lite mer på tu man hand. Han förde ett stilla resonemang om att han och Gösta Rehn kanske hade varit lite blinda inför strukturomvandlingens baksida. Jag minns inte exakt formuleringen; men han ifrågasatte på ålderns höst synen att exempelvis industriarbetare i femtio- sextioårsåldern faktiskt skulle kunna skola om sig och skaffa ett nytt jobb på en ny, strukturomvandlad, arbetsmarknad. Jag slogs dels av eftertänksamheten, dels av en insikt om vilken entusiasm och utvecklingstro som då måste ha burit de två unga lo-ekonomerna.

Rudolf Meidner förstod att gifta samman arbetarrörelsen med framtiden. Även om det kanske stämmer att tron på den ständiga utvecklingen och strukturomvandlingen någon gång var lite naiv, så var och är den ändå i grunden riktig i den meningen att samhället alltid måste gå framåt, aldrig får stanna av. Det arvet får vi bära med oss, likväl som minnet av en svensk politisk gigant.

Från tragedi till tragik

Jag har tidigare inte skrivit om tsunamin här. Orsaken är enkel; det har på något sätt känts som om man smutsar ner alla de människor som drabbades och deras personliga tragedier genom att göra det hela till en del av ett partipolitiskt spel. Och det har å andra sidan känts helt omöjligt att diskutera tsunamin utan att det blir partipolitik. Om jag uttrycker förståelse för att det var omöjligt för regeringen att kunna ha beredskap för en sådan händelse, om jag tycker att det viktiga nu är att vi lär och går vidare, inte att huvuden faller – då uppfattas det inte som genuina och ärliga åsikter, utan som ett försvar för Göran Persson.

Dessutom finns det andra, ännu större frågor, som är nästan helt omöjliga att närma sig på ett sansat sätt med den aktuella tragedin i så nära tid. Hur stort är egentligen statens ansvar när det gäller händelser på andra sidan jorden? Innebär dagens debatt att vi är i färde med att införa en jättelik statlig reseförsäkring som täcker alla jämt? I sådant fall, är det rätt att alla är med och betalar, och vilka anspråk kan man egentligen ställa på skattebetalarkollektivet?

För att uttrycka mig rakt; kan jag kräva att den ensamstående morsan i Bredäng ska vara med och betala för att staten ska kunna garantera mig trygghet när jag exempelvis i januari personligen åker på semester till andra sidan jorden? Följer man debatten idag framstår det nästan som att bedriva sjukvård över hela världen skulle vara en statlig ”kärnuppgift”, och någonstans kan jag inte låta bli att tycka att detta är en hållning som åtminstone måste få diskuteras innan den blir allmän policy. Men frågorna blir svåra när vi har den största mänskliga katastrof som drabbat svenskar i modern tid i så färskt minne. När det gäller ett framtida politisk ansvarstagande menar jag att de ändå måste ställas. Tyvärr så är det inte runt dem den politiska diskussionen post-tsunami har cirkulerat.

Istället handlar debatten om att skyffla skuld. De senaste dagarnas lågvattenmärken när det gäller alliansens oförmåga att visa ledarskap ens internt har gjort detta smärtsamt uppenbart. Jag tror inte någon som ser habrovinkerna runt ett eventuellt, kommande misstroendevotum känner något större förtroende för att dessa människor i regeringsställning skulle vara kapabla att hantera så värst mycket alls, och allra minst en allvarlig katastrof. Det skulle jag kunna glädjas övre, men jag känner mest sorg. Sorg över att längtan till makten så uppenbart har fått överspegla alla andra drivkrafter och motiv.

Tänk om man i en sådan här fråga faktiskt skulle kunna sätta sig ner. Sätta partipolitiken åt sidan. Ta ansvar. I ordets verkliga mening. Då skulle vi kunna bygga upp en organisation bättre anpassad till vår globala värld och dess risker, kunna föra ett sansat samtal om vad som är statens ansvar och vad som inte är det, och framförallt skulle vi som nation kanske få chansen att läka och så småningom gå vidare.

Down market

I dagens Resumé skriver chefredaktör Viggo Cavling;

” Den eviga kvällstidningsfrågan är hur mycket down market man ska gå. Jag tror man ska gå en bra bit till. Jag tycker inte man ska lägga fingrarna emellan vad det gäller Mikael Persbrandts fylleri och Göran Perssons maktfullkomlighet. Vad det gäller den senare tycker jag att Lena Mellin ska vrida åt tumskruvarna ytterligare några varv.”

Texten handlar om att Aftonbladet fyllde år i tisdags. På ett sätt rätt kul att någon försvarar fördumningen och vulgariseringen av det offentliga samtalet. Skulle nästan kunna vara ironi, men nä. Jag tror han menar det.

Slående vilken frustration bildspråket andas. ”Inte lägga fingarna emellan”. ”Dra åt tumskruvarna”. Våld, bestraffning. Journalisten som den rättrådiga bödeln, ute för att tortera de skyldiga (Micke Persbrandt???). Rätt långt från någon typ av folkbildande, publicistiskt ideal. Om man säger.

Men han kan vara lugn. Viggo behöver bara vänta till på fredag. Då kommer nästa ”klick”-bilaga. Vi andra får fortsätta hoppas på ett mer sansat medieklimat. Och det, är jag rädd, kan ta betydligt längre tid än så.

Borgerlig kulturmoras (det handlar om demokrati, dumbom)

Igår diskuterade riksdagen nästa års kulturpolitik. Eftersom jag jobbar med frågorna följde jag debatten rätt noga. Sedan tidigare kände jag till vilka enorma kultursatsningar på film, dans, teater med mera regeringen föreslår tillsammans med (v) och (mp). Jag visste också att högern försökt närma sig (s) och triangulera bort kulturfrågorna från nästa års val. Hur misslyckat detta försök var, förstod jag dock nog ordentligt först i går.

Moderaterna säger att de satsar mer på kulturen än (s). Vad de inte berättar, är att de tar varenda krona och mer därtill för att finansiera detta genom att skära ner radikalt på folkbildningen. 300 miljoner ska bort, vilket omräknat i verksamhet motsvarar var tredje studiecirkel. Under debatten framkom att detta var en ideologisk nedskärning och inte bara en besparing.

Högeralliansen är också helt splittrad. Trots löften om enighet och ”kulturallianser” hade man inte kommit ett steg längre än för ett år sedan. Centern vill satsa på folkbildningen, moderaterna bygger hela sin kulturpolitik på att kunna slakta den och dela ut pengarna. Det var spridda skurar åt både höger och vänster som hördes, och någon gemensam uppfattning eller några gemensamma förslag stod inte att finna.

Trött och oengagerat, skulle man kanske kunna kalla det borgerliga försöket att forma en gemensam kulturpolitik. Men jag tror tyvärr att det är värre än så. För under ytan kokar frågeställningar om bredd, bildning, folklighet – ja, faktiskt demokrati. Det ”nya arbetarpartiet” bygger sin kulturpolitik på att slakta folkbildningen, halvera stödet till Arbetets museum och återinföra inträde till de statliga museerna. I slutändan handlar det om makt, och det är samma gamla konflikt som de senaste hundra åren i svensk politik.

En kul dag

Fick ikväll förtroendet att stå kvar på andra plats på den socialdemokratiska landstingslistan för Stockholms sjätte krets – efter landstingsrådet Anna Kettner. Det känns speciellt. Och stort. Det innebär att jag får vara beredd att vara med och ta ansvaret och driva mitt partis och mina partikamraters frågor i Stockholms läns landsting i ytterligare fyra år. Och att någon därute uppenbarligen tror att jag kan göra det rätt hyfsat. Så stort tack till dem som nominerade och stödde mig och de som nu i kväll också fattade beslut om att jag skulle få representera socialdemokraterna på den fina platsen i fyra år till.

Dessutom så klippte jag mig i dag, och det visade sig att frisören var killen som har klippt Paggans skägg. Bara en sån grej. En bra dag, på det hela taget.

Vad innebär fallet Åke Green för kampen mot intolerans?

Läser i tidningen att en rättslig process har uppstått efter att kassettband med anti-semitiskt innehåll uppenbarligen har sålts i anslutning till moskén på Södermalm. På banden sägs bland annat att ” judar är en smitta, att de är bröder till apor och grisar och han ber Gud utrota dem.” Den typen av uttalanden är naturligtvis fruktansvärda och måste fördömmas.

Frågan är om den friande HD-domen mot Åke Green påverkar möjligheterna att bekämpa denna typ av yttringar. Om det är tillåtet för en pingstpastor att kalla homosexuella för en cancersvulst i religionsfrihetens namn, är det då okej för en reaktionär imam att göra detsamma gentemot judar (eller någon annan grupp man tycker illa om)?

Frågan om banden kan klassas som hets mot folkgrupp är nu under utredning. Återigen har vi en avvägning mellan tolerans och yttrandefrihet. Fallet Åke Green spökar i kulisserna, och fyller åtminstone mig med en inte helt behaglig känsla. Dessutom frågar jag mig om kristdemokraterna även denna gång kommer att rycka ut till religionsfrihetens försvar; för det kan väl ändå inte vara skillnad på kristnas och muslimers rätt att hetsa mot minoriteter?