Ni minns retoriken för några år sedan. Socialdemokraterna kastade aktivt ut inte minst unga människor i sysslolöshet och bidragsberoende bara för att kunna hyfsa till arbetslöshetsstatistiken. Hette det. När ny statistik nu visar att antalet unga som förtidspensioneras inte har minskat utan tvärtom accelererat drastiskt under den senaste borgerliga mandatperioden doftar det därför tungt av politiskt hyckleri. Men bakom detta döljer sig en mycket större fråga. För vad det hela egentligen handlar om är om vi är förmögna att bygga ett samhälle med plats för alla eller inte. Och den frågan måste behandlas på yttersta allvar.
Så även om det ligger nära till hands att ta till den typen av argument så tror jag inte att orsaken att förtidspensioneringarna av unga blivit så många fler under regeringen Reinfeldt är att de vill dölja ungdomsarbetslösheten (även om de säkert skulle vilja göra det också). Jag tror att orsaken snarare ligger närmare något Veronica Palm är inne på när hon bloggar om en annan aktuell fråga, de ökande sjukskrivningstalen vi ser just nu. "För att få en fungerande arbetsmarknad och för att ta vara på människors vilja till arbete krävs både en anständig sjukförsäkring och en anständig arbetsmiljö. På båda punkterna går Sverige kräftgång" skriver hon och det ligger väldigt mycket i det.
När Fredrik Reinfeldt formerade nya moderaterna inför valet 2006 lyckades han sätta fingret på något som verkligen var en svag punkt hos socialdemokratin. Hur upprätthåller vi arbetslinjen i en produktivitetsdriven ekonomi med allt större krav på den enskilde? För svaret för alla dem som inte klarar av att hänga med i tempot kan väl omöjligen vara sjukpenning och förtidspensionering. Det förefaller varken mänskligt eller ekonomiskt motiverat.
Vi vet nu att det borgerliga svaret på den frågan egentligen inte tog sikte på själva utanförskapet som sådant eller människorna som befann sig i det utan snarare på dess kostnader för oss andra, skattebetalarna. Det lämnar fältet öppet för andra att utifrån samma grundläggande frågeställningar ta sig an en annan diskussion som leder fram till andra politiska lösningar. Nämligen den om hur vi genom en kombination av arbetsmiljöarbete, rehabilitering, riktade subventioner och andra åtgärder kan bygga ett samhälle där allas skaparkraft och energi istället tas tillvara efter bästa förmåga. Och där de som faktiskt är för dåliga för att under kortare eller längre perioder utföra något arbete ska slippa känna piskan vina över ryggarna utan istället kunna fokusera på att leva ett så bra liv som möjligt.
Att ta sig an detta är en angelägen politisk utmaning. En utmaning en förnyad socialdemokrati borde ta sig an med full kraft.
Peter Andersson skriver bra om detta och var den som fick mig att notera nyheten.
Läs även andra bloggares åsikter om politik, förtidspensioneringar, sjukersättning, arbetsmarknad, rehabilitering, arbetsmiljö, socialdemokrati, veronica palm och annat intressant
3 kommentarer:
Fy fan för Utbildningsradions griseri! DET packet ska minsann inte längre få skrämma oss till tystnad.
Har ni förstått?
Krossa bÖnstern! Den är vår ohlycka.
- Peter Ingestad, radikalkonservativ
I och med att samhället blir mer och mer produktivt och strömlinjeformat så kommer kommer antagligen gruppen som inte klarar av att delta i samhället på samma villkor som andra att öka och vara permanent.
Samhället skulle behöva bestämma sig vad är problemet. Ekonomiskt eller socialt. Ekonomiskt genom att mindre människor bidrar med försörjning eller socialt att det finns människor som existerar genom bidrag.
Kostnaderna att ha människor i sysselsättning genom lönebidrag eller andra åtgärder kan nog överstiga det dom producerar. Alltså kostnaden för samhället blir högre än vad man får in. Däremot kan det vara positivt för individen. Dom får mer i inkomst än vad man får i sjukersättning och kanske få en trevligare liv.
Människorna i fråga måste få ett större inflytande i saken än vad man har idag vilket alternativ som kanske passar en bäst. Sjukersättning eller åtgärd. När det gäller åtgärder måste alternativen öka. Det verkar som om när man har psykiska problem så är man automatiskt förståndshandikappad och passar endast för att gå omkring på IKEA och putta på kundvagnar. Nu verkar det i och för sig att många där är lågpresterande än att ha psykiska eller fysiska problem.
Många med psykiska problem har utbilding är väldigt intelligenta men orkar inte mycket och passar inte in socialt. Sedan vill dom flesta inte ha folk med psykiska problem på en arbetsplats så där har jag ingen aning om vad man ska göra.
Själva stigmatisering av att vara utanför, genom åtgärder eller sjukersättning måste minskas. Och det är i första hand politikerna som måste leda den åsiktsförändringen. Politiker styr massmedia som i sin tur styr svensson.
Jag har själv sjukersättning (sjukpension) och varken orkar eller vill delta i någon åtgärd. Men jag skuller vilja slippa bli anklagad, indirekt eller direkt, av politiker, försäkringskassan, massmedia och svensson för att vara en fuskare och en latmask. Vi har blivit den nya årtusendets underklass. Någon man kan skylla på när det går dåligt. Vi är tacksamma offer, dom flesta orkar inte att kämpa emot.
Kanske är det dags att damma av det där med medbogarelön igen. Tänk vilken administration vi skulle slippa om alla fick en grundlön.
Sen får väl olika organisationer ta hand om att ordna vettig sysselsättning åt de som kan och i den grad som de orkar. Vill man ha mer än grundlön så får man väl anstränga sig lite då och skaffa ett "riktigt jobb"!
Skicka en kommentar