Uppdatering: Vad är nu detta? Tja, jag låter det stå kvar som ett minne över svårigheterna jag hade med att hantera blogger från en dator i Kyoto, Japan.
Uppdatering två: Och visst, den som vill får naturligtvis försöka tolka in djup dold mening i rubriken ovan. Så alla ni Graal-riddare och konspiratiosteoretiker där ute; kom igen! Gå inte på mina lama ursäkt ovan.
tisdag, februari 27, 2007
lördag, februari 24, 2007
Paus i bloggandet
Imorgon åker jag till Japan. Räkna därför inte med några inlägg på bloggen ett tag framöver. Under denna period kommer kommentarsfunktionen också vara avstängd.
Men hav förtröstan, jag är snart tillbaka. Till dess – ha det och på återseende.
Men hav förtröstan, jag är snart tillbaka. Till dess – ha det och på återseende.
torsdag, februari 22, 2007
Små och stora lögner
Jag har några gånger skojat med kompisar om att vi med den nya regeringen fått en mer amerikansk profil på våra ministerskandaler. Nu är det svarta barnflickor och smutsiga ekonomiska intressen i storkapitalet som gäller, istället för de mer folkhemska varianter vi tidigare varit vana vid (måste erkänna att obetalda TV-licenser fortfarande känns rätt svenskt, dock.) Problemet är att skämtet börjar kännas allt mindre lustigt.
Skandalerna runt Carl Bildt är nämligen smått unika i den meningen att de faktiskt inte bara handlar om personliga tillkortakommanden, utan också på ett djupare plan om politik. Kanske är det också därför utrikesministern vad det verkar sitter kvar i orubbat bo. För ni vet hur det är med små och stora lögner – ibland blir saker helt enkelt för omfattande för att vi ska orka förstå.
Uppfriskande att läsa liberala tidningen Expressen, dock. Ni som följer denna blogg vet att jag till och från kritiserar följsamheten i de borgerliga kretsarna. Därför känns det extra viktigt att faktiskt ära den som äras bör när det gäller.
Andra bloggar om: carl bildt, skandaler, expressen, politik och annat intressant
Skandalerna runt Carl Bildt är nämligen smått unika i den meningen att de faktiskt inte bara handlar om personliga tillkortakommanden, utan också på ett djupare plan om politik. Kanske är det också därför utrikesministern vad det verkar sitter kvar i orubbat bo. För ni vet hur det är med små och stora lögner – ibland blir saker helt enkelt för omfattande för att vi ska orka förstå.
Uppfriskande att läsa liberala tidningen Expressen, dock. Ni som följer denna blogg vet att jag till och från kritiserar följsamheten i de borgerliga kretsarna. Därför känns det extra viktigt att faktiskt ära den som äras bör när det gäller.
Andra bloggar om: carl bildt, skandaler, expressen, politik och annat intressant
Bra och dåligt med Sverige (eller hur sexiga är vi, egentligen?)
Den ledande varumärkesforskaren Simon Anholt och hans Nation Brands index är intressant. Och inte bara det – inte minst i en tid då turism och upplevelseindutri blir viktigare för tillväxten och jobben är frågan om hur andra människor uppfattar ”varumärket Sverige” inte bara kul kuriosa utan faktiskt riktigt viktigt.
En del saker är också helt klart tänkvärda. Så här sammanfattar exempelvis DN delar av Abholts slutsatser, efter ett seminarium på handelshögskolan i Stockholm (artikeln har också rubriken ”Sverige ses som ett sexigt Schweiz", något som är rätt fantasieggande bara det...);
” Människor i andra länder uppges beskriva Sverige som landet med det bästa politiska systemet, en stat med gott styre. Produkter från Volvo, Ikea och Absolut har bidragit till att skapa en bild av trovärdighet. Däremot är moder Svea svagt på kulturområdet, fortfarande verkar Abba vara den enda musik som kopplas till Sverige. Och vi har inga särskilda landmärken, påpekar Anholt.”
Värt att reflektera över. Läs mer I DN här.
Andra bloggar om: Sverige, Simon Anholt, nation brands index, varumärken, turism, politik och annat intressant.
En del saker är också helt klart tänkvärda. Så här sammanfattar exempelvis DN delar av Abholts slutsatser, efter ett seminarium på handelshögskolan i Stockholm (artikeln har också rubriken ”Sverige ses som ett sexigt Schweiz", något som är rätt fantasieggande bara det...);
” Människor i andra länder uppges beskriva Sverige som landet med det bästa politiska systemet, en stat med gott styre. Produkter från Volvo, Ikea och Absolut har bidragit till att skapa en bild av trovärdighet. Däremot är moder Svea svagt på kulturområdet, fortfarande verkar Abba vara den enda musik som kopplas till Sverige. Och vi har inga särskilda landmärken, påpekar Anholt.”
Värt att reflektera över. Läs mer I DN här.
Andra bloggar om: Sverige, Simon Anholt, nation brands index, varumärken, turism, politik och annat intressant.
onsdag, februari 21, 2007
742 spänn i fackavgift!
Fick precis ett besked från handelsanställdas förbund om att min nya fackavgift från och med januari är hela 742 kronor – i månaden. 346 kronor av detta är den nya avgiften till nya a-kassan, från att tidigare ha varit 95. En höjning med så många procent att jag knappt orkar räkna på det.
Och så undrar folk varför inte svenskarna fick glädjefnatt över skattesänkningarna vid nyår. Lärdomen för den borgerliga regeringen kan väl vara tvådelad; man kan inte köpa sympatier med plånboksfrågor, och om man ändå försöker sig på det så är det smart att inte med den andra handen ta tillbaka vad den första handen gav.
Det värsta är såklart inte effekterna på min privatekonomi. Det värsta är att bakom siffrorna döljer sig en flinande Littorin som försöker tvinga folk ur facket. Så det är klart jag betalar. Och hoppas att fler tänker som jag. Den här provocerande klasspolitiken måste få ett slut – om vi så måste vänta ändå till 2010 för att få ordning på den saken.
Andra bloggar om: a-kassa, fackföreningsavgift. Littorin, och annat intressant.
Och så undrar folk varför inte svenskarna fick glädjefnatt över skattesänkningarna vid nyår. Lärdomen för den borgerliga regeringen kan väl vara tvådelad; man kan inte köpa sympatier med plånboksfrågor, och om man ändå försöker sig på det så är det smart att inte med den andra handen ta tillbaka vad den första handen gav.
Det värsta är såklart inte effekterna på min privatekonomi. Det värsta är att bakom siffrorna döljer sig en flinande Littorin som försöker tvinga folk ur facket. Så det är klart jag betalar. Och hoppas att fler tänker som jag. Den här provocerande klasspolitiken måste få ett slut – om vi så måste vänta ändå till 2010 för att få ordning på den saken.
Andra bloggar om: a-kassa, fackföreningsavgift. Littorin, och annat intressant.
tisdag, februari 20, 2007
Bakom fläckarna på det moderata skyltfönstret
”Ett långvarigt, stabilt vänsterstyre leder till mer stöd till funktionshindrade.” Det konstaterar professor Leif Lewin när han på DN-debatt idag presenterar resultatet av ett forskningsprojekt syftande till att kartlägga regionala skillnader i stödet till just funktionshindrade – ett stöd som egentligen borde vara lika stort oavsett var du bor. Några sidor länge fram i samma tidning kan vi läsa om socialstyrelsens rapport om stödet till de allra äldsta. Det visar sig att det minskat i alla län utom ett på sex år. Värst ser det ut i Fredrik och Filippa Reinfeldts moderatstyrda Täby.
Två nyheter som understryker ett grundläggande faktum – politik spelar roll, inte minst kommunalt. Det finns fläckar på det moderata skyltfönstret, och bakom det döljer sig funktionshindrade som inte får det stöd de behöver, och gamla människor som får klara sig själva fast de skulle behöva någon form av avlastning.
Med tanke på hur den svenska politiska kartan ser ut efter valet 2006 är detta två illavarslande rapporter som presenteras. Vi får en obehaglig ledtråd åt vilket håll Sverige är på väg. Samtidigt kan jag konstatera efter den senaste valrörelsen att det inte torde finnas något folkligt stöd för en sådan utveckling. Tvärtom tävlade alla partier i att vara för välfärden – och då inte minst moderaterna. Den verklighet som träder fram bakom morgontidningens rubriker står i bjärt kontrast till detta valrörelsens budskap.
Läs Lewins artikel här.
Och artikeln om socialstyrelsens rapport här
Andra bloggar om: politik, funktionshindrade, äldre, täby, moderaterna, välfärd, kommunalpolitik och annat intressant
Två nyheter som understryker ett grundläggande faktum – politik spelar roll, inte minst kommunalt. Det finns fläckar på det moderata skyltfönstret, och bakom det döljer sig funktionshindrade som inte får det stöd de behöver, och gamla människor som får klara sig själva fast de skulle behöva någon form av avlastning.
Med tanke på hur den svenska politiska kartan ser ut efter valet 2006 är detta två illavarslande rapporter som presenteras. Vi får en obehaglig ledtråd åt vilket håll Sverige är på väg. Samtidigt kan jag konstatera efter den senaste valrörelsen att det inte torde finnas något folkligt stöd för en sådan utveckling. Tvärtom tävlade alla partier i att vara för välfärden – och då inte minst moderaterna. Den verklighet som träder fram bakom morgontidningens rubriker står i bjärt kontrast till detta valrörelsens budskap.
Läs Lewins artikel här.
Och artikeln om socialstyrelsens rapport här
Andra bloggar om: politik, funktionshindrade, äldre, täby, moderaterna, välfärd, kommunalpolitik och annat intressant
Hur vackert är inte Blackeberg?
Precis hemkommen från två besök i grannförorten Blackeberg; dels för att träffa en nyfödd liten bebis, dels för att äta middag hemma hos några goda vänner. Och jag kan inte låta bli av att slås av skönheten i denna betongförorternas betongförort – inte minst när snön föll och la sig som ett gnistrande täcke över gator och trevåningshus.
Jag måste skaffa en mobil som går att fotoblogga från. Och vem det nu är som filmatiserar John Ajvide Lindqvists fantastiska ”Låt den rätte komma in” måste helt enkelt lägga mer kraft på att skildra miljöerna än på läskiga specialeffekter.
Det är något alldeles speciellt med Stockholms västra förorter. Jag vet inte om man någonsin riktigt kan förstå, om man inte är uppväxt här. Men jag uppmuntrar verkligen alla till att försöka.
Andra bloggar om: blackeberg, västerort, förorter, John Ajvide Lindqvist, skönhet, snö och annat intressant
Jag måste skaffa en mobil som går att fotoblogga från. Och vem det nu är som filmatiserar John Ajvide Lindqvists fantastiska ”Låt den rätte komma in” måste helt enkelt lägga mer kraft på att skildra miljöerna än på läskiga specialeffekter.
Det är något alldeles speciellt med Stockholms västra förorter. Jag vet inte om man någonsin riktigt kan förstå, om man inte är uppväxt här. Men jag uppmuntrar verkligen alla till att försöka.
Andra bloggar om: blackeberg, västerort, förorter, John Ajvide Lindqvist, skönhet, snö och annat intressant
söndag, februari 18, 2007
Ett noll till oss politiskt korrekta (eller veckans, öhum, nyhet: Annica Dahlström snackar skit)
Det finns människor som tror att världen är uppdelad i dels de ”politisk korrekta”, dels de som vågar se saker som de är. För dessa människor är säkert Annica Dahlström en sorts ikon. Den kontroversiella nervcellsforskaren säger nämligen precis vad de vill höra; kvinnor och män är så biologiskt olika att mycket av de jämställdhetsambitioner vi har faktiskt är inte bara onaturliga, utan rent av skadliga – exempelvis fick hon häromsistens stora rubriker när hon hävdade att män inte var lämpade att ta hand om små barn.
Om Annica Dahlström var politiker vore det nu en sak. Men se det är hon inte. Annica Dahlström ägnar sig inte åt värderingar – det får de ”politiskt korrekta” göra. Nej, vad hon gör är att hon presenterar fakta. Vetenskap. Hon står upp som ett förnuftets ljus i den genompolitiserade offentligheten.
Ja, enligt henne själv alltså. Och så vill säkert hennes stödtrupper också se det. Men nu har det hänt som inte fick hända. Någon har granskat vetenskapligheten i Dahlströms teser. Och kommit fram till att de inte håller. Alls, faktiskt.
På DN-debatt levererade en kvartett göteborgsläkare nämligen i morse en drapa som fullkomligt tar heder och ära av vetenskapligheten i många av Annica Dahlströms teser. Hon har, helt enkelt, fel. Eller åtminstone inte rätt. Vetenskap är det hursomhelst inte fråga om.
Som pappaledig småbarnsförälder känns detta naturligtvis skönt. Det är åtminstone inte ställt utom all tvivel att det är skadligt för min dotter att jag tar hand om henne. Som engagerad i den svenska jämställdhetsdebatten känns det nästan ännu bättre. Åtminstone en av de slöjor av vetenskaplighet våra antifeminister döljer sig under torde nu vara sönderriven .
Men mest känns det faktiskt bara skönt. Där fick hon, liksom. Kanske inte de ädlaste av känslor, men ni vet vad de säger om den enda sanna glädjen…
Men ta inte mig på orden, läs artikeln istället. Och för en mer koncentrerad men ack så på pricken kommentar, kolla in Rebellabloggen här. Kolla också in andra bloggar om: Annica Dahlström, politiskt korrekthet, feminism, jämställdhet, vetenskaplighet, skitsknack och annat intressant
Om Annica Dahlström var politiker vore det nu en sak. Men se det är hon inte. Annica Dahlström ägnar sig inte åt värderingar – det får de ”politiskt korrekta” göra. Nej, vad hon gör är att hon presenterar fakta. Vetenskap. Hon står upp som ett förnuftets ljus i den genompolitiserade offentligheten.
Ja, enligt henne själv alltså. Och så vill säkert hennes stödtrupper också se det. Men nu har det hänt som inte fick hända. Någon har granskat vetenskapligheten i Dahlströms teser. Och kommit fram till att de inte håller. Alls, faktiskt.
På DN-debatt levererade en kvartett göteborgsläkare nämligen i morse en drapa som fullkomligt tar heder och ära av vetenskapligheten i många av Annica Dahlströms teser. Hon har, helt enkelt, fel. Eller åtminstone inte rätt. Vetenskap är det hursomhelst inte fråga om.
Som pappaledig småbarnsförälder känns detta naturligtvis skönt. Det är åtminstone inte ställt utom all tvivel att det är skadligt för min dotter att jag tar hand om henne. Som engagerad i den svenska jämställdhetsdebatten känns det nästan ännu bättre. Åtminstone en av de slöjor av vetenskaplighet våra antifeminister döljer sig under torde nu vara sönderriven .
Men mest känns det faktiskt bara skönt. Där fick hon, liksom. Kanske inte de ädlaste av känslor, men ni vet vad de säger om den enda sanna glädjen…
Men ta inte mig på orden, läs artikeln istället. Och för en mer koncentrerad men ack så på pricken kommentar, kolla in Rebellabloggen här. Kolla också in andra bloggar om: Annica Dahlström, politiskt korrekthet, feminism, jämställdhet, vetenskaplighet, skitsknack och annat intressant
lördag, februari 17, 2007
Det behövs en NY liberalism
Det är förrädiskt det där med ord. Saker och ting betyder en sak och så en dag, utan att någon förstod vad som hade hänt, så betyder de plötsligt något helt annat. Ett av politikens intressantaste ord sedan säg åtminstone 80-talet är nyliberalism. Först ledstjärna, sedan skällsord, och nu vet man inte var man har det.
Personligen har jag det så här; jag känner sympati för liberalismen som ideologi men har inte mycket till övers för nyliberalismen. Därför gillar jag inte den utveckling som jag tycker mig se; när liberalismen mer och mer har blivit ett begrepp som beskriver vad som tidigare kallats nyliberalism – samtidigt som begreppet nyliberalism mer och mer förbehålls för de mest extrema yttringarna.
Det gör att du om du kallar något för nyliberal med största sannolikhet kommer att bli utskälld eftersom personen ifråga antagligen inte är tillräckligt mycket nyliberal. Men om nyliberal är ett förbjudet ord; vad kallar man då en typ av liberalism som inte är social, eller i mitt fall då, vad kallar jag den typ av liberalism jag inte kan med? Ja, det sorgliga svaret är att det inte finns någonting kvar att säga. Liberalismen och nyliberalismen har, smygandes, utan att något såg det komma, helt enkelt blivit synonymer.
På nätet är detta allra tydligast. Nätets liberaler är nämligen inte ett gäng glada typer som gillar välfärdsstaten och läser gamle John Stuart oftare än de skulle behöva. Visst går de olika långt i sin nyliberalism, är olika radikala om man så vill, men grunden är ett motstånd mot statliga regleringar snarare än en brinnande vilja att kämpa för människornas jämlikhet. Alltså utgår de från, skulle jag vilja hävda, en nyliberal politisk tradition*.
På detta sätt reduceras och förminskas det liberala idéarvet, samtidigt som de nyliberala idéerna naturligtvis vinner mark. I takt med att begreppet nyliberalism blir allt mindre gångbart, blir liberalismen paradoxalt nog allt mer nyliberal.
Jag tycker det är dags att sätta stopp för denna utveckling. Jag tillhör dem som ser socialismen (den demokratiska) som en logisk fortsättning och en konsekvens av liberalismen. Den kamp som tidiga liberaler förde mot det dåvarande klassamhället fick sin naturliga fortsättning i arbetarrörelsens kamp för social rättvisa. På samma sätt är det också uppenbart att en socialism som släpper kontakten med delar av det liberala tankegodset (demokrati, mänskliga fri- och rättigheter) blir till ett monstrum som leder rakt ner i fördärvet.
I dagens samhälle och politiska klimat måste vi återskapa denna koppling – allians om vi så vill – mellan en radikal medelklass och en kämpande arbetarklass. En progressiv liberalism blir då en viktig del av ett förenande kitt. Men då fungerar inte dagens urvattnade marknadsvurmande. Det måste återknytas till grunden, och det måste tänkas nytt.
Vi behöver, enkelt uttryckt, en ny liberalism. Se där en grund för en spännande idédebatt. Så mycket demokratisk socialist jag än är deltar jag gärna med glädje i en sådan.
*) Och jo, de är individer och jo, det finns nyanser och jo, det finns undantag men i grunden skulle jag vilja säga att detta påstående ändå stämmer.
Andra bloggar om: liberalism, nyliberalism, politik, idepolitik, socialism, ideologier, politisk teori och annat intressant.
Personligen har jag det så här; jag känner sympati för liberalismen som ideologi men har inte mycket till övers för nyliberalismen. Därför gillar jag inte den utveckling som jag tycker mig se; när liberalismen mer och mer har blivit ett begrepp som beskriver vad som tidigare kallats nyliberalism – samtidigt som begreppet nyliberalism mer och mer förbehålls för de mest extrema yttringarna.
Det gör att du om du kallar något för nyliberal med största sannolikhet kommer att bli utskälld eftersom personen ifråga antagligen inte är tillräckligt mycket nyliberal. Men om nyliberal är ett förbjudet ord; vad kallar man då en typ av liberalism som inte är social, eller i mitt fall då, vad kallar jag den typ av liberalism jag inte kan med? Ja, det sorgliga svaret är att det inte finns någonting kvar att säga. Liberalismen och nyliberalismen har, smygandes, utan att något såg det komma, helt enkelt blivit synonymer.
På nätet är detta allra tydligast. Nätets liberaler är nämligen inte ett gäng glada typer som gillar välfärdsstaten och läser gamle John Stuart oftare än de skulle behöva. Visst går de olika långt i sin nyliberalism, är olika radikala om man så vill, men grunden är ett motstånd mot statliga regleringar snarare än en brinnande vilja att kämpa för människornas jämlikhet. Alltså utgår de från, skulle jag vilja hävda, en nyliberal politisk tradition*.
På detta sätt reduceras och förminskas det liberala idéarvet, samtidigt som de nyliberala idéerna naturligtvis vinner mark. I takt med att begreppet nyliberalism blir allt mindre gångbart, blir liberalismen paradoxalt nog allt mer nyliberal.
Jag tycker det är dags att sätta stopp för denna utveckling. Jag tillhör dem som ser socialismen (den demokratiska) som en logisk fortsättning och en konsekvens av liberalismen. Den kamp som tidiga liberaler förde mot det dåvarande klassamhället fick sin naturliga fortsättning i arbetarrörelsens kamp för social rättvisa. På samma sätt är det också uppenbart att en socialism som släpper kontakten med delar av det liberala tankegodset (demokrati, mänskliga fri- och rättigheter) blir till ett monstrum som leder rakt ner i fördärvet.
I dagens samhälle och politiska klimat måste vi återskapa denna koppling – allians om vi så vill – mellan en radikal medelklass och en kämpande arbetarklass. En progressiv liberalism blir då en viktig del av ett förenande kitt. Men då fungerar inte dagens urvattnade marknadsvurmande. Det måste återknytas till grunden, och det måste tänkas nytt.
Vi behöver, enkelt uttryckt, en ny liberalism. Se där en grund för en spännande idédebatt. Så mycket demokratisk socialist jag än är deltar jag gärna med glädje i en sådan.
*) Och jo, de är individer och jo, det finns nyanser och jo, det finns undantag men i grunden skulle jag vilja säga att detta påstående ändå stämmer.
Andra bloggar om: liberalism, nyliberalism, politik, idepolitik, socialism, ideologier, politisk teori och annat intressant.
fredag, februari 16, 2007
Nej Harald, det var inte rättvist
Ärligt talat. Att förlora mot Lasse Brandeby? Jag menar, det är ju fullkomligt uppenbart för alla som följer TV4:s danstävlingssåpa att killen inte ens vill fortsätta dansa (eller fortsätta och fortsätta, det är väl en diskussionsfråga om han överhuvudtaget någonsin har börjat.)
Lasse Brandeby är till och från kul. Men det här är mest plågsamt. Låt killen slippa. Rösta på någon annan nästa gång.
Andra bloggar om: let´s dance, underhållning, lasse brandeby, harald treutiger, TV4 och annat intressant.
Lasse Brandeby är till och från kul. Men det här är mest plågsamt. Låt killen slippa. Rösta på någon annan nästa gång.
Andra bloggar om: let´s dance, underhållning, lasse brandeby, harald treutiger, TV4 och annat intressant.
Fullbokat på Södra Fot
Ikväll ordnar kulturföreningen Södra Fot sin kabaré för yttrandefrihet och fri kultur. Och det är alldeles fullbokat. På ett sätt naturligtvis tråkigt eftersom det innebär att jag inte hann få tag i några biljetter, men det uppvägs lätt av att den glädje jag känner över vilket stöd för en verkligt fri kultur det uppenbarligen finns där ute.
Fler skriver också bra om detta. Ali påminner om kabarén, men också om Skarpnäcksmoderaten Billy Ösths tidigare göranden och låtanden i liknande frågor. Magnus uppmärksammar allsången, och publicerar också ett mycket läsvärt tal som han skulle ha hållit om han fått, sas.
Själv har jag också skrivit om hela affären med Södra Fot, här, här och här. Sjung nu så det hörs, hela vägen till Hässelby strand!
Andra bloggar om: södra fot, kultur, politik, skarpnäck, yttrandefrihet och annat intressant
Fler skriver också bra om detta. Ali påminner om kabarén, men också om Skarpnäcksmoderaten Billy Ösths tidigare göranden och låtanden i liknande frågor. Magnus uppmärksammar allsången, och publicerar också ett mycket läsvärt tal som han skulle ha hållit om han fått, sas.
Själv har jag också skrivit om hela affären med Södra Fot, här, här och här. Sjung nu så det hörs, hela vägen till Hässelby strand!
Andra bloggar om: södra fot, kultur, politik, skarpnäck, yttrandefrihet och annat intressant
Hur klär man sig som mister Big?
Ska på fest imorgon, och temat är Sex and the city. Vilket innebär att alla måste klä sig som någon av huvudpersonerna. Och det blir värre; värdinnan och festföremålet har också slagit fast att den enda manliga huvudpersonen är just det – själva drömprinsen mister Big. Och nu är jag i akut behov av hjälp.
För hur klär man ut sig till mister Big? Min fru har en alldeles fantastisk liten klänning, inköpt i småbutik på södra Manhattan som sig bör, men vad ska jag ha på mig? Någon därute som vet, för jag har allvarligt talat ingen jävla aning.
Räcker det med vit skjorta? Ska man ha en collegetröja? Hur klär man ut sig till lång och stilig, liksom (allvarligt, har ni några bra tips här så kan de säkert komma till nytta även senare)?
Andra bloggar om: sex and the city, mister big, temafester och annat intressant
För hur klär man ut sig till mister Big? Min fru har en alldeles fantastisk liten klänning, inköpt i småbutik på södra Manhattan som sig bör, men vad ska jag ha på mig? Någon därute som vet, för jag har allvarligt talat ingen jävla aning.
Räcker det med vit skjorta? Ska man ha en collegetröja? Hur klär man ut sig till lång och stilig, liksom (allvarligt, har ni några bra tips här så kan de säkert komma till nytta även senare)?
Andra bloggar om: sex and the city, mister big, temafester och annat intressant
torsdag, februari 15, 2007
Jag har väldigt svårt att slänga saker
Det finns två sorters människor. De som kan, och de som inte kan slänga saker. Jag tillhör definitivt den senare kategorin. Mina bokhyllor svämmar över med gamla anteckningsblock, intressanta kompendier, böcker och pamfletter.
När jag och min fru just nu är inne i ett projekt som handlar om att göra om vårt arbetsrum (framförallt måste vi barnsäkra bokhyllorna) blir det därför en verklig resa ner längs memory lane. Bland annat hittade jag precis ett gammalt exemplar av Kamratposten från 1985 där jag, Håkan, Kristoffer och Linus berättar hur det är att spela Drakar och Demoner (vi gick i sexan då.) Fantastiskt illustrerat av Ola Ambjörnsson berättar vi entusiastiskt om detta nya spel ”utan vinnare och förlorare” (för att ni ska få en bild av tidsepoken är det en önskebild med Europe på baksidan av tidningen, och filmen som recenseras är Polisskolan 2.)
Problemet är bara att allting tar så lång tid. Alldeles nyss höll jag på att fastna i en gammal tenta (och jo då, det blev MVG, tack så mycket) och ett kompendium om ”politik och institutionalisering” slukade för en stund min uppmärksamhet fullständigt. För att inte tala om alla gamla SSU-grejer, utkast till dikter och andra texter (jag hittade tre färdiga kapitel till en roman som aldrig blev klar och som jag helt glömt bort i en anteckningsbok).
Men. Som en sorts familjepolitisk kompromiss har jag gått med på att inte spara allt den här gången. Så vissa grejer ska slängas. Absolut. Säkert. Bara inte den där. Eller den där. Och faktiskt, man vet aldrig när man kan få behov av en porslinskamel i framtiden. Så det gäller att inte förhasta sig…
Andra bloggar om: att slänga grejer, nostalgi, kamratposten, böcker, minnen och annat intressant.
När jag och min fru just nu är inne i ett projekt som handlar om att göra om vårt arbetsrum (framförallt måste vi barnsäkra bokhyllorna) blir det därför en verklig resa ner längs memory lane. Bland annat hittade jag precis ett gammalt exemplar av Kamratposten från 1985 där jag, Håkan, Kristoffer och Linus berättar hur det är att spela Drakar och Demoner (vi gick i sexan då.) Fantastiskt illustrerat av Ola Ambjörnsson berättar vi entusiastiskt om detta nya spel ”utan vinnare och förlorare” (för att ni ska få en bild av tidsepoken är det en önskebild med Europe på baksidan av tidningen, och filmen som recenseras är Polisskolan 2.)
Problemet är bara att allting tar så lång tid. Alldeles nyss höll jag på att fastna i en gammal tenta (och jo då, det blev MVG, tack så mycket) och ett kompendium om ”politik och institutionalisering” slukade för en stund min uppmärksamhet fullständigt. För att inte tala om alla gamla SSU-grejer, utkast till dikter och andra texter (jag hittade tre färdiga kapitel till en roman som aldrig blev klar och som jag helt glömt bort i en anteckningsbok).
Men. Som en sorts familjepolitisk kompromiss har jag gått med på att inte spara allt den här gången. Så vissa grejer ska slängas. Absolut. Säkert. Bara inte den där. Eller den där. Och faktiskt, man vet aldrig när man kan få behov av en porslinskamel i framtiden. Så det gäller att inte förhasta sig…
Andra bloggar om: att slänga grejer, nostalgi, kamratposten, böcker, minnen och annat intressant.
En liten, liten socialdemokratisk förnyelse
Och, det kanske krävs mer än så här. Men jag har åtminstone gjort om utseendet på min blogg en smula. Som ni säkert märker.
Vart det bra? Kom gärna med synpunkter. Framförallt vill jag veta vad ni tycker om läsbarheten, på något sätt har jag trots allt ambitionen att det ska vara texten som står i centrum...
Vart det bra? Kom gärna med synpunkter. Framförallt vill jag veta vad ni tycker om läsbarheten, på något sätt har jag trots allt ambitionen att det ska vara texten som står i centrum...
Bra att (s) står upp för SL (och för folkomröstningen)
Den 17 september förra året röstade stockholmarna ja till fortsätta trängselavgifter under förutsättningarna att intäkterna gick tillbaka till stockholmsregionen och att de användes både till satsningar på vägar och på kollektivtrafik. Trots ett intensivt motstånd mot själva systemet och trots vad man lovat väljarna i många av länets kranskommuner gick den nytillträdda borgerliga regeringen efter valet med på hälften av detta – att trängselskatten skulle tillbaka. Däremot vägrade de att följa folkomröstningen vad gäller pengarna till kollektivtrafiken.
Idag går ett antal ledande socialdemokrater i Stockholm ut på DN-debatt och villkorar ett fortsätt stöd för trängselavgifterna med att hela folkomröstningen följs. Jag tycker detta är bra. Inte bara för att jag sitter i styrelsen för SL, och dessutom är en trogen kollektivtrafikant. Utan också för att det är en rimlig hållning i sak.
Till att börja med är det naturligtvis alltid bättre att faktiskt följa ett folkomröstningsresultat än att inte göra det. Många stockholmare (inklusive undertecknad) såg faktiskt möjligheten till en stor och framtida intäktskälla för SL som ett av de viktigaste argumenten för ett ja.
Men det finns också praktiska skäl. Ett återinförande av trängselavgifterna innebär (förhoppningsvis) att fler ställer bilen och väljer kollektivtrafiken. Då måste SL öka volymen, annars ökar trängseln. Om inget görs innebär trängeselskatter alltså i värsta fall en försämrad kvalitet på SL-trafiken.
Slutligen så finns det ett sista och för mig fullkomligt avgörande argument. Ekonomiska styrmedel, som trängselskatten är, har nämligen en stor fördel och en stor nackdel. Fördelen är att de fungerar. Nackdelen är att de med nödvändighet får en dålig fördelningspolitisk profil, då de med låga inkomster har svårare att ”köpa sig förbli” systemen.
I stockholmsförsöket uppvägdes denna dåliga fördelningspolitiska profil just av att intäkterna till stor del gick till kollektivtrafiken. Det är nämligen så, att kvinnor, låginkomsttagare etc är överrepresenterade bland oss som åker kollektivt. För mig och för många andra socialdemokrater har därför en kraftfull satsning på denna trafik varit helt avgörande för att kunna gå med på systemet.
Jag hoppas faktiskt fortfarande att den borgerliga regeringen ska kunna ta sitt förnuft till fånga i denna fråga. Om inte håller jag helt med Carin, Ingela och de andra – då säger jag hellre nej. Även om det smärtar, med tanke på vilken fantastisk bra lösning ett system med trängselavgifter rätt utformade skulle kunna vara.
Läs hela artikeln i DN här.
Andra bloggar om: trängselskatt, politik, socialdemokrati, SL, kollektivtrafik, stockholm och annat intressant
Idag går ett antal ledande socialdemokrater i Stockholm ut på DN-debatt och villkorar ett fortsätt stöd för trängselavgifterna med att hela folkomröstningen följs. Jag tycker detta är bra. Inte bara för att jag sitter i styrelsen för SL, och dessutom är en trogen kollektivtrafikant. Utan också för att det är en rimlig hållning i sak.
Till att börja med är det naturligtvis alltid bättre att faktiskt följa ett folkomröstningsresultat än att inte göra det. Många stockholmare (inklusive undertecknad) såg faktiskt möjligheten till en stor och framtida intäktskälla för SL som ett av de viktigaste argumenten för ett ja.
Men det finns också praktiska skäl. Ett återinförande av trängselavgifterna innebär (förhoppningsvis) att fler ställer bilen och väljer kollektivtrafiken. Då måste SL öka volymen, annars ökar trängseln. Om inget görs innebär trängeselskatter alltså i värsta fall en försämrad kvalitet på SL-trafiken.
Slutligen så finns det ett sista och för mig fullkomligt avgörande argument. Ekonomiska styrmedel, som trängselskatten är, har nämligen en stor fördel och en stor nackdel. Fördelen är att de fungerar. Nackdelen är att de med nödvändighet får en dålig fördelningspolitisk profil, då de med låga inkomster har svårare att ”köpa sig förbli” systemen.
I stockholmsförsöket uppvägdes denna dåliga fördelningspolitiska profil just av att intäkterna till stor del gick till kollektivtrafiken. Det är nämligen så, att kvinnor, låginkomsttagare etc är överrepresenterade bland oss som åker kollektivt. För mig och för många andra socialdemokrater har därför en kraftfull satsning på denna trafik varit helt avgörande för att kunna gå med på systemet.
Jag hoppas faktiskt fortfarande att den borgerliga regeringen ska kunna ta sitt förnuft till fånga i denna fråga. Om inte håller jag helt med Carin, Ingela och de andra – då säger jag hellre nej. Även om det smärtar, med tanke på vilken fantastisk bra lösning ett system med trängselavgifter rätt utformade skulle kunna vara.
Läs hela artikeln i DN här.
Andra bloggar om: trängselskatt, politik, socialdemokrati, SL, kollektivtrafik, stockholm och annat intressant
onsdag, februari 14, 2007
Vad arbetarrörelsen måste göra för att vinna mot Federley (och varför vi måste vinna)
Om det nu stämmer att Fredrick Federley faktiskt tänker sig att utan att teckna kollektivavtal ta över salladsbaren Wild n Fresh i Göteborg innebär det också en förlängning på konflikten. För de tusentals människor som sliter dagligdags i restaurangbranschen är det då av oerhörd vikt att facket inte tvingas backa. För även om Federley på sin salladsbar kan – åtminstone inledningsvis –erbjuda schyssta villkor i klass med kollektivavtalets, vem kollar att det gäller även på nästa ställe, och på nästa, och vem kollar att det gäller nästa år?
Det som händer i Göteborg har svällt och blivit större än bara en ”vanlig” arbetsmarknadskonflikt. För unghögern (inklusive mer extrema grupperingar som Sverigedemokraterna) har den blivit en ursäkt för att få skrika ”maffiametoder” och peka på att den fackliga makten måste minskas. För löntagarna är läget ett annat. Om arbetsgivarna via ungcentern vinner i Göteborg öppnar det upp för vem som helst att vägra teckna avtal. En bransch som redan idag innehåller så mycket av utnyttjande av människor och osunda villkor som den gör kommer då att bli ännu värre.
Och det är det här jag tycker har saknats hittills i mediebilden av det som händer i Göteborg. Jag har saknat ansikten på de människor som förlorar på unghögerns politik. Istället har det hela målats upp som en konflikt mellan en namngiven individ (Sofia A) och ett grått anonymt kollektiv (facket). De människor av kött och blod som pajar ryggarna för 15 000 i månaden och som utgör HRF:s medlemsbas de finns liksom inte, de tonar bort, blir ointressanta.
Varför det är så här kan vi analysera till förbannelse. Kanske är det lättare för våra journalister att identifiera sig med en ung svensk småföretagare än med en 30-årig invandrarkvinna som jobbar deltid på krogen? Kanske blir det för abstrakt när konflikten på en specifik salladsbar får effekter långt utanför den enskilda arbetsplatsen? Kanske har högerns spinndoktorer helt enkelt varit väldigt duktiga?
Men varför spelar egentligen ingen roll. För arbetarrörelsen handlar det nu om att ändra på saken. Inför den fortsatta kampen i Göteborg krävs det därför två saker. Vi måste förmå peka på sambanden, och visa att det handlar om alla anställda, inte bara den enskilda salladsbaren. Och vi måste lyfta fram dessa anställda, ge dem ansikten, berätta vilka de är och vilka livsbetingelser de lever under.
Vänsterpartisten Josefin Brink har skrivit bra om detta (via Ali.) Kolla också in på HRF:s hemsida, exempelvis här, för mer bakgrund och argument. Läs också mer om Federleys köp i DN här.
Andra bloggar om: wild n fresh, Fredrick federely, arbetsmarknad, facket, kollektivavtal, arbetsvillkor, politik och annat intressant
Det som händer i Göteborg har svällt och blivit större än bara en ”vanlig” arbetsmarknadskonflikt. För unghögern (inklusive mer extrema grupperingar som Sverigedemokraterna) har den blivit en ursäkt för att få skrika ”maffiametoder” och peka på att den fackliga makten måste minskas. För löntagarna är läget ett annat. Om arbetsgivarna via ungcentern vinner i Göteborg öppnar det upp för vem som helst att vägra teckna avtal. En bransch som redan idag innehåller så mycket av utnyttjande av människor och osunda villkor som den gör kommer då att bli ännu värre.
Och det är det här jag tycker har saknats hittills i mediebilden av det som händer i Göteborg. Jag har saknat ansikten på de människor som förlorar på unghögerns politik. Istället har det hela målats upp som en konflikt mellan en namngiven individ (Sofia A) och ett grått anonymt kollektiv (facket). De människor av kött och blod som pajar ryggarna för 15 000 i månaden och som utgör HRF:s medlemsbas de finns liksom inte, de tonar bort, blir ointressanta.
Varför det är så här kan vi analysera till förbannelse. Kanske är det lättare för våra journalister att identifiera sig med en ung svensk småföretagare än med en 30-årig invandrarkvinna som jobbar deltid på krogen? Kanske blir det för abstrakt när konflikten på en specifik salladsbar får effekter långt utanför den enskilda arbetsplatsen? Kanske har högerns spinndoktorer helt enkelt varit väldigt duktiga?
Men varför spelar egentligen ingen roll. För arbetarrörelsen handlar det nu om att ändra på saken. Inför den fortsatta kampen i Göteborg krävs det därför två saker. Vi måste förmå peka på sambanden, och visa att det handlar om alla anställda, inte bara den enskilda salladsbaren. Och vi måste lyfta fram dessa anställda, ge dem ansikten, berätta vilka de är och vilka livsbetingelser de lever under.
Vänsterpartisten Josefin Brink har skrivit bra om detta (via Ali.) Kolla också in på HRF:s hemsida, exempelvis här, för mer bakgrund och argument. Läs också mer om Federleys köp i DN här.
Andra bloggar om: wild n fresh, Fredrick federely, arbetsmarknad, facket, kollektivavtal, arbetsvillkor, politik och annat intressant
tisdag, februari 13, 2007
En liten, liten seger för stockholmarnas kollektivtrafik (men tyvärr kommer det ändå surt sen)
Live från Stockholms läns landstingsfullmäktige: En bra och en dålig nyhet. Den bra var att vi genom en minoritetsåterremiss alldeles nyss lyckades skjuta upp beslutet om att återinföra zonerna i SL-taxan en smula. Den dåliga är att beslutet med största sannolikhet trots det kommer att genomföras.
Orkar Ohly göra en Maud?
Vänsterledaren Lars Ohly berättar i en öppenhjärtig eftervalsintervju i morgonens Svenska dagblad att han siktar på en rödgrön allians inför valet 2010. Och det är en diskussion som såklart måste föras. Men efter att ha läst igenom artikeln känner jag dock att vissa frågetecken kvarstår. För vad Lars Ohly är beredd att släppa för att gå in i ett närmare samarbete med s framstår nämligen som något oklart.
När de borgerliga partierna knöt sig närmare till varandra inför förra höstens val kom mycket av fokus att hamna på de förändringar det stora partiet moderaterna hade genomfört. Vad som lite orättvist hamnade i skymundan var vilka veritabla metamorfoser flera av de små partierna genomfört. Ändå skulle jag vilja drista mig till att säga att dessa förändringar var viktigare för den borgerliga alliansens regeringstrovärdighet än moderaternas.
Hade inte folkpartiet och centern släppt hållningen i flera av de profilfrågor som tidigare definierade dem som ”mitt”, hade inte den borgerliga alliansen kunnat komma till. Det räcker med att nämna kärnkraften, det hårdnackade försvaret för socialförsäkringarna eller centerpartiets EU-skepsis för att bilden ska bli tydlig.
Det finns väljargrupper som mycket väl kan tänka sig att rösta på (s) men faktiskt skulle kunna tänka sig att rösta borgerligt hellre än att släppa in dagens vänsterparti i regeringen. Vad Ohly måste göra för att dels en rödgrön allians, men framförallt en rödgrön valseger ska vara möjligt är att tvätta sitt parti så mycket att dessa väljare inte längre skräms bort. Och det är den insikten jag tycker saknas i dagens intervju.
Men jag är lite orättvist. Vänsterledaren erkänner faktiskt att hela ”kommunist”-debatten var åt skogen, och att bilden av vänsterpartiet måste förändras rejält. Så helt utan självkritiska inslag är inte artikeln. Om det räcker hela vägen fram till regeringskansliet återstår att se.
PS; två tydliggöranden; jag har till att börja med inga som helst negativa erfarenheter av att sammarbete med vänstern på det lokala planet i Stockholms läns landsting. Tvärtom har det fungerat alldeles utmärkt och partiet har varit fullt förmäget att ta ansvar även för väldigt jobbiga beslut. Vidare så är det naturligtvis en vänsterpartistisk sak att föra en vänsterpartistisk eftervalsdebatt - den ska inte jag lägga mig in. Vad detta inlägg handlar om är snarare förutsättningarna för en närmare allians våra partier emellan. Och ett sådant närmade kräver naturligtvis ömsesidiga eftergifter och därmed också en ömsesidig diskussion. DS
Hela artikeln läser du här.
Andra bloggar om: vänsterpartiet, lars ohly, rödgrön allians, valet 2010 och annat intressant
När de borgerliga partierna knöt sig närmare till varandra inför förra höstens val kom mycket av fokus att hamna på de förändringar det stora partiet moderaterna hade genomfört. Vad som lite orättvist hamnade i skymundan var vilka veritabla metamorfoser flera av de små partierna genomfört. Ändå skulle jag vilja drista mig till att säga att dessa förändringar var viktigare för den borgerliga alliansens regeringstrovärdighet än moderaternas.
Hade inte folkpartiet och centern släppt hållningen i flera av de profilfrågor som tidigare definierade dem som ”mitt”, hade inte den borgerliga alliansen kunnat komma till. Det räcker med att nämna kärnkraften, det hårdnackade försvaret för socialförsäkringarna eller centerpartiets EU-skepsis för att bilden ska bli tydlig.
Det finns väljargrupper som mycket väl kan tänka sig att rösta på (s) men faktiskt skulle kunna tänka sig att rösta borgerligt hellre än att släppa in dagens vänsterparti i regeringen. Vad Ohly måste göra för att dels en rödgrön allians, men framförallt en rödgrön valseger ska vara möjligt är att tvätta sitt parti så mycket att dessa väljare inte längre skräms bort. Och det är den insikten jag tycker saknas i dagens intervju.
Men jag är lite orättvist. Vänsterledaren erkänner faktiskt att hela ”kommunist”-debatten var åt skogen, och att bilden av vänsterpartiet måste förändras rejält. Så helt utan självkritiska inslag är inte artikeln. Om det räcker hela vägen fram till regeringskansliet återstår att se.
PS; två tydliggöranden; jag har till att börja med inga som helst negativa erfarenheter av att sammarbete med vänstern på det lokala planet i Stockholms läns landsting. Tvärtom har det fungerat alldeles utmärkt och partiet har varit fullt förmäget att ta ansvar även för väldigt jobbiga beslut. Vidare så är det naturligtvis en vänsterpartistisk sak att föra en vänsterpartistisk eftervalsdebatt - den ska inte jag lägga mig in. Vad detta inlägg handlar om är snarare förutsättningarna för en närmare allians våra partier emellan. Och ett sådant närmade kräver naturligtvis ömsesidiga eftergifter och därmed också en ömsesidig diskussion. DS
Hela artikeln läser du här.
Andra bloggar om: vänsterpartiet, lars ohly, rödgrön allians, valet 2010 och annat intressant
måndag, februari 12, 2007
Ska man låta sig provoceras av Bloggen Bent?
Björn på Bloggen Bent har med två inlägg på sistone ordentligt lyckts väcka känslor i bloggosfären – inklusive mina. Här och här för han ett minst sagt insinuant resonemang där han utifrån det faktum att Sverigedemokraterna allt som oftast stödjer en borgerlig politik ute i kommunerna försöker bevisa att partiet egentligen är socialdemokrater (sic). Syftet är såklart mycket att provocera. Frågan är nu – är det rätt att gå på detta?
Till och från har jag tidigare tyckt att Björn är en rätt kul figur. Han har onekligen en bra förmåga att sätta fångande rubriker på sina inlägg, och jag kan någonstans tycka att det är lite uppfriskande med någon som så förbehållslöst och utan krumbukter ägnar sig åt det han är bäst på – att snacka skit om sossarna.
Problemet med de två senaste inläggen är dock ett annat. För när han närmar sig frågor om främlingsfientlighet och Sverigedemokraternas framgångar är det inte bara kul längre. Om jag ska försöka mig på någon typ av kortfattad sammanfattning av Björns argumentation så går den ut på att eftersom (sd) 1) har många arbetarväljare och 2) pratar väl om forna tiders folkhem så innebär det att de 3) är lika med socialdemokrater (och framförallt innebär det tydligen att de inte kan ha några som helst beröringspunkter med borgerliga partier och deras program.)
Att logiken i detta resonemang inte direkt placerar Björn bland de skarpaste knivarna i lådan är väl ingen underdrift. Men återigen, det allvarliga är inte att Björn för ett konstigt resonemang (det är vi, sas, rätt vana vid.) Det allvarliga är att han i och med detta dels legitimerar Sverigedemokraterna, dels fullkomligt befriar borgerliga politiker runt om i landet något ansvar för situationen. Framförallt det sistnämnda är otroligt uppenbart, och inte så lite bekymmersamt. Jag tror nämligen det kan bli väldigt svårt att komma framåt i denna fråga om inte borgerliga opinionsbildare som Björn ens försöker förstå vilka beröringspunkter det finns mellan alliansens och Sverigedemokraternas budskap.
Och därför ska man naturligtvis inte låta sig provoceras, men man kan väl tänka sig en smula upprördhet. För frågan är lite för allvarlig för att få behandlas på ett sådant sätt. Och Björn har faktiskt som opinionsbildare och borgerlig politiker ett visst ansvar.
Istället för att kasta skit på andra etablerade partier borde vi alla istället försöka gemensamt komma fram till vad det är som ligger bakom de Sverigedemokratiska framgångarna, och vad vi tillsammans kan göra åt dem. Ett försök till en sådan diskussion inledde jag här. I skrivande stund är det nästan bara (sd)-sympatisörer som svarat, så fler kommentarer där välkomnas.
Andra bloggar om: bloggen bent, sverigedemokraterna, politik, och annat intressant.
Till och från har jag tidigare tyckt att Björn är en rätt kul figur. Han har onekligen en bra förmåga att sätta fångande rubriker på sina inlägg, och jag kan någonstans tycka att det är lite uppfriskande med någon som så förbehållslöst och utan krumbukter ägnar sig åt det han är bäst på – att snacka skit om sossarna.
Problemet med de två senaste inläggen är dock ett annat. För när han närmar sig frågor om främlingsfientlighet och Sverigedemokraternas framgångar är det inte bara kul längre. Om jag ska försöka mig på någon typ av kortfattad sammanfattning av Björns argumentation så går den ut på att eftersom (sd) 1) har många arbetarväljare och 2) pratar väl om forna tiders folkhem så innebär det att de 3) är lika med socialdemokrater (och framförallt innebär det tydligen att de inte kan ha några som helst beröringspunkter med borgerliga partier och deras program.)
Att logiken i detta resonemang inte direkt placerar Björn bland de skarpaste knivarna i lådan är väl ingen underdrift. Men återigen, det allvarliga är inte att Björn för ett konstigt resonemang (det är vi, sas, rätt vana vid.) Det allvarliga är att han i och med detta dels legitimerar Sverigedemokraterna, dels fullkomligt befriar borgerliga politiker runt om i landet något ansvar för situationen. Framförallt det sistnämnda är otroligt uppenbart, och inte så lite bekymmersamt. Jag tror nämligen det kan bli väldigt svårt att komma framåt i denna fråga om inte borgerliga opinionsbildare som Björn ens försöker förstå vilka beröringspunkter det finns mellan alliansens och Sverigedemokraternas budskap.
Och därför ska man naturligtvis inte låta sig provoceras, men man kan väl tänka sig en smula upprördhet. För frågan är lite för allvarlig för att få behandlas på ett sådant sätt. Och Björn har faktiskt som opinionsbildare och borgerlig politiker ett visst ansvar.
Istället för att kasta skit på andra etablerade partier borde vi alla istället försöka gemensamt komma fram till vad det är som ligger bakom de Sverigedemokratiska framgångarna, och vad vi tillsammans kan göra åt dem. Ett försök till en sådan diskussion inledde jag här. I skrivande stund är det nästan bara (sd)-sympatisörer som svarat, så fler kommentarer där välkomnas.
Andra bloggar om: bloggen bent, sverigedemokraterna, politik, och annat intressant.
söndag, februari 11, 2007
Billig partipolemik sämsta sättet att möte (sd)
Många missnöjda arbetarväljare gick i höstas från (s) till Sverigedemokraterna. Många gick visserligen också till moderaterna, jag skulle tro på lite samma bevekelsegrunder (man tyckte inte att välfärden fungerade, alltför många – läs i praktiken invandrare - levde gott på bidrag samtidigt som ”vanligt folk” hade det svårt att få vardagen att gå ihop.) Men i det stora hela är naturligtvis Sverigedemokraternas uppgång en oändligt mycket större fråga.
Idag skriver Svenska dagbladet om vilka effekter de Sverigedemokratiska framgångarna fått i kommunerna runt om i landet. Inte helt oväntat visar det sig att det oftast är den borgerliga alliansen som fått partiets stöd. Inte minst vad det gäller krav på skattesänkningar positionerar sig (sd) långt ut på högerkanten (se artikeln ”Sd ett stödparti åt de borgerliga”)
Det skulle vara lätt av mig att dra partipolitiska poänger på detta. Men jag tror det är fel läge att göra det. För Sverigedemokraternas framgångar möts sämst av allt med billig partipolitisk polemik. Istället behövs det två saker; tydliga ställningstaganden mot den rasistiska kärna som är partiets grund, och en ödmjukhet mot det missnöje som gjort partiets framgångar möjliga. Och nu pratar jag inte om missnöje med invandringen, för jag tror inte att det är det det är frågan om; utan om känslan av att den svenska välfärden inte riktigt omfattar alla.
Eller som Morgan Johansson skrev på DN-debatt när han tidigare berörde detta tema; ”Det finns nu två stora uppgifter för arbetarrörelsen: att trycka tillbaka de främlingsfientliga partierna och att vinna tillbaka den radikala delen av medelklassen. Det gör man inte genom att vända arbetarklassen ryggen, utan genom att tydligare formulera en politik för fler jobb och minskade klyftor.” (se artikeln ”Arbetarväljare trodde inte på socialdemokraternas budskap”)
Det är den socialdemokratiska hemläxan. Vad de borgerliga partierna borde göra lämnar jag åt dem att avgöra. Men om jag får ge ett försiktigt tips tror jag kanske inte direkt fler språktest är helt rätt väg att gå...
Andra bloggar om: politik, sverigedemokraterna, socialdemokraterna. alliansen och annat intressant
Idag skriver Svenska dagbladet om vilka effekter de Sverigedemokratiska framgångarna fått i kommunerna runt om i landet. Inte helt oväntat visar det sig att det oftast är den borgerliga alliansen som fått partiets stöd. Inte minst vad det gäller krav på skattesänkningar positionerar sig (sd) långt ut på högerkanten (se artikeln ”Sd ett stödparti åt de borgerliga”)
Det skulle vara lätt av mig att dra partipolitiska poänger på detta. Men jag tror det är fel läge att göra det. För Sverigedemokraternas framgångar möts sämst av allt med billig partipolitisk polemik. Istället behövs det två saker; tydliga ställningstaganden mot den rasistiska kärna som är partiets grund, och en ödmjukhet mot det missnöje som gjort partiets framgångar möjliga. Och nu pratar jag inte om missnöje med invandringen, för jag tror inte att det är det det är frågan om; utan om känslan av att den svenska välfärden inte riktigt omfattar alla.
Eller som Morgan Johansson skrev på DN-debatt när han tidigare berörde detta tema; ”Det finns nu två stora uppgifter för arbetarrörelsen: att trycka tillbaka de främlingsfientliga partierna och att vinna tillbaka den radikala delen av medelklassen. Det gör man inte genom att vända arbetarklassen ryggen, utan genom att tydligare formulera en politik för fler jobb och minskade klyftor.” (se artikeln ”Arbetarväljare trodde inte på socialdemokraternas budskap”)
Det är den socialdemokratiska hemläxan. Vad de borgerliga partierna borde göra lämnar jag åt dem att avgöra. Men om jag får ge ett försiktigt tips tror jag kanske inte direkt fler språktest är helt rätt väg att gå...
Andra bloggar om: politik, sverigedemokraterna, socialdemokraterna. alliansen och annat intressant
fredag, februari 09, 2007
Det handlade aldrig om Wild n Fresh
Jag tycker det var bra att facket vann i Göteborg, men jag har svårt att känna någon genuin glädje över händelseutvecklingen. Arbetsmarknadskonflikter är nämligen sällan särskilt trevliga och det hade naturligtvis varit bättre om ägaren av salladsbaren Wild n Fresh istället för att kasta sig in i en meningslös principkamp med allt högre insatser istället satt sig ner och skrivit under det kollektivavtal som vad jag förstår det inte ens hade kostat särskilt mycket.
Vinnarna i konflikten blev nu alla som jobbar eller kan tänka sig att jobba inom restaurangnäringen. Genom att markera att facket faktiskt har förmågan att hindra arbetsgivare från att frångå kollektivavtalet förhindras en utveckling mot mer av vilda västern i sektorn. Det är det här så många har så svårt att förstå – att konflikten aldrig egentligen handlade om Wild n Fresh. Den handlade om villkoren för alla andra anställda i branschen. Därför är det som sagt inte svårt att ta ställning i själva sakfrågan.
Samtidigt finns det problem med vad som har hänt. Inom borgerligheten har man fått en efterlängtad martyr. Som jag tidigare skrivit använder högerns spin-doktorer detta för att skapa en berättelse om mörka fackpampar som låter den egna maktlystnaden gå ut över den lilla människan, här i form av den unga kvinnliga företagaren Sofia Appelgren.
Men faktum är att för den lilla människan är det livsviktigt att facket fortsätter vinna konflikter som den i Göteborg. Häri ligger en stor pedagogisk uppgift för den samlade arbetarrörelsen. Att vinna själva slaget är en sak; men ska vi inte förlora kriget krävs det att vi också förmår förklara varför det är vi slåss.
Joel och Magnus skriver bra om detta.
Andra bloggar om: wild n fresh, facket, arbetsmarknad, kollektivavtal, konflikt och annat intressant
Vinnarna i konflikten blev nu alla som jobbar eller kan tänka sig att jobba inom restaurangnäringen. Genom att markera att facket faktiskt har förmågan att hindra arbetsgivare från att frångå kollektivavtalet förhindras en utveckling mot mer av vilda västern i sektorn. Det är det här så många har så svårt att förstå – att konflikten aldrig egentligen handlade om Wild n Fresh. Den handlade om villkoren för alla andra anställda i branschen. Därför är det som sagt inte svårt att ta ställning i själva sakfrågan.
Samtidigt finns det problem med vad som har hänt. Inom borgerligheten har man fått en efterlängtad martyr. Som jag tidigare skrivit använder högerns spin-doktorer detta för att skapa en berättelse om mörka fackpampar som låter den egna maktlystnaden gå ut över den lilla människan, här i form av den unga kvinnliga företagaren Sofia Appelgren.
Men faktum är att för den lilla människan är det livsviktigt att facket fortsätter vinna konflikter som den i Göteborg. Häri ligger en stor pedagogisk uppgift för den samlade arbetarrörelsen. Att vinna själva slaget är en sak; men ska vi inte förlora kriget krävs det att vi också förmår förklara varför det är vi slåss.
Joel och Magnus skriver bra om detta.
Andra bloggar om: wild n fresh, facket, arbetsmarknad, kollektivavtal, konflikt och annat intressant
Blir kvaliteten på välfärden bättre med (s)?
Det finns i Sverige ett starkt och dokumenterat stöd för en stor skattefinansierad välfärdssektor. Svenskarna tycker att vård, skola och omsorg ska betalas gemensamt och fördelas efter behov. I den senaste valrörelsen märktes detta inte minst i att alla partier, från höger till vänster, tävlade om att vara mest för de gemensamma verksamheterna.
Kanske är det till och med så att en av huvudförklaringarna till att valet gick som det gick var att det var moderaterna som gick segrande ur den matchen – eller åtminstone att de inte förlorade lika tydligt som de alltid gjort tidigare. Forskningen har visat oss, att i takt med att ekonomin växer ökar också kraven på välfärden. I ett brett spann från barnomsorg och skola till sjukvård och äldreboenden kommer därför medborgarnas ökande krav vara en av framtidens stora utmaningar, inte minst politiskt. Alla partier kommer att behöva förhålla sig till detta.
För socialdemokratin blir därför den avgörande frågan – kommer medborgarna att kunna lita på att en socialdemokratisk politik är den bästa för välfärdens kvalitet?
Traditionellt har det funnits två stora konfliktlinjer inom välfärdspolitiken i stort. Det första handlar om finansieringen, den andra om upplåtelseformerna. Eller med andra ord; det har handlat om välfärd kontra skattesänkningar, och det har handlat om privat kontra offentligt. Den senaste valrörelsen gjorde inte minst moderaterna sitt bästa för att sudda ut dessa konfliktlinjer så mycket det gick (vi satsar mer än ni någonsin kan säga på välfärden, inga sjukhus ska säljas ut.)
Jag tror trots det att de gamla konfliktlinjerna i svensk välfärdspolitik i stort alltjämt består. Det finns exempelvis fortfarande en motsättning mellan låg skatt och hög kvalitet. Pengar är en nödvändig om än inte tillräcklig förutsättning för att åstadkomma kvalitet – den sanningen gäller även inom offentlig välfärdsproduktion (exempelvis kommer vi att behöva kunna erbjuda schyssta löner för att få kvalificerad vårdpersonal i framtiden, och det kostar med nödvändighet pengar.) Så motsättningen finns kvar – och moderater vill fortfarande helst av allt sänka skatten.
Men kopplat till dessa stora strukturella frågor måste socialdemokratin också kunna väldigt konkret visa vad vi vill med kvaliteten på framtidens välfärd. Om jag får vara självkritisk kan jag tycka att vi till och från brustit där tidigare. Istället för att lägga örat mot marken och faktiskt lyssna på vad det är folk vill ha, har vi fastnat i alltför mycket av försvar för att allt är så bra som det är.
Sverige har världens högsta skatter, men inte världens bästa välfärd. Så har det länge hetat från moderaterna. Det är egentligen en bjudande utmaning. Inför 2010 måste vi formulera en politik för att kunna åstadkomma just världens bästa välfärd. Men då måste vi börja med innehållet. Sedan får formerna (finansiering, organisation etc) följa som naturliga konsekvenser.
Under fyra år kommer borgerligheten i stora delar av landet få chansen att visa vad de vill med välfärdens kvalitet. Jag tror tyvärr att därför verkligheten kommer att erbjuda oss en tydlig kontrast mot socialdemokratiska offensiva visioner (i mitt hemområde har äldreomsorgen redan fått mindre resurser, man försenar viktiga sjukhusprojekt genom att nödvändigtvis kräva att de ska vara privata etc.).
Men det kommer inte gå av sig självt. Kärleken till systemen får inte göra att vi blundar för uppenbara brister och blir defensiva. Allt är inte bra – men det kan bli bättre. Det måste vara utgångspunkten för en socialdemokratisk välfärdspolitik 2010.
Andra bloggar om: välfärd, socialdemokrati, kvalitet, politik, valet 2010, välfärdspolitik, offentlig sektor och annat intressant.
Kanske är det till och med så att en av huvudförklaringarna till att valet gick som det gick var att det var moderaterna som gick segrande ur den matchen – eller åtminstone att de inte förlorade lika tydligt som de alltid gjort tidigare. Forskningen har visat oss, att i takt med att ekonomin växer ökar också kraven på välfärden. I ett brett spann från barnomsorg och skola till sjukvård och äldreboenden kommer därför medborgarnas ökande krav vara en av framtidens stora utmaningar, inte minst politiskt. Alla partier kommer att behöva förhålla sig till detta.
För socialdemokratin blir därför den avgörande frågan – kommer medborgarna att kunna lita på att en socialdemokratisk politik är den bästa för välfärdens kvalitet?
Traditionellt har det funnits två stora konfliktlinjer inom välfärdspolitiken i stort. Det första handlar om finansieringen, den andra om upplåtelseformerna. Eller med andra ord; det har handlat om välfärd kontra skattesänkningar, och det har handlat om privat kontra offentligt. Den senaste valrörelsen gjorde inte minst moderaterna sitt bästa för att sudda ut dessa konfliktlinjer så mycket det gick (vi satsar mer än ni någonsin kan säga på välfärden, inga sjukhus ska säljas ut.)
Jag tror trots det att de gamla konfliktlinjerna i svensk välfärdspolitik i stort alltjämt består. Det finns exempelvis fortfarande en motsättning mellan låg skatt och hög kvalitet. Pengar är en nödvändig om än inte tillräcklig förutsättning för att åstadkomma kvalitet – den sanningen gäller även inom offentlig välfärdsproduktion (exempelvis kommer vi att behöva kunna erbjuda schyssta löner för att få kvalificerad vårdpersonal i framtiden, och det kostar med nödvändighet pengar.) Så motsättningen finns kvar – och moderater vill fortfarande helst av allt sänka skatten.
Men kopplat till dessa stora strukturella frågor måste socialdemokratin också kunna väldigt konkret visa vad vi vill med kvaliteten på framtidens välfärd. Om jag får vara självkritisk kan jag tycka att vi till och från brustit där tidigare. Istället för att lägga örat mot marken och faktiskt lyssna på vad det är folk vill ha, har vi fastnat i alltför mycket av försvar för att allt är så bra som det är.
Sverige har världens högsta skatter, men inte världens bästa välfärd. Så har det länge hetat från moderaterna. Det är egentligen en bjudande utmaning. Inför 2010 måste vi formulera en politik för att kunna åstadkomma just världens bästa välfärd. Men då måste vi börja med innehållet. Sedan får formerna (finansiering, organisation etc) följa som naturliga konsekvenser.
Under fyra år kommer borgerligheten i stora delar av landet få chansen att visa vad de vill med välfärdens kvalitet. Jag tror tyvärr att därför verkligheten kommer att erbjuda oss en tydlig kontrast mot socialdemokratiska offensiva visioner (i mitt hemområde har äldreomsorgen redan fått mindre resurser, man försenar viktiga sjukhusprojekt genom att nödvändigtvis kräva att de ska vara privata etc.).
Men det kommer inte gå av sig självt. Kärleken till systemen får inte göra att vi blundar för uppenbara brister och blir defensiva. Allt är inte bra – men det kan bli bättre. Det måste vara utgångspunkten för en socialdemokratisk välfärdspolitik 2010.
Andra bloggar om: välfärd, socialdemokrati, kvalitet, politik, valet 2010, välfärdspolitik, offentlig sektor och annat intressant.
torsdag, februari 08, 2007
Bloggande politiker uppmärksammas
Tillsammans med en hel räcka andra blir undertecknad idag uppmärksammad av aftonbladet som en av dagens många bloggande politiker. De andra som lyfts fram är Roger Mogert, Yvonne Ruwaida, Tomas Melin, Zaida Catalán, Erik Sjöstedt, Fredrik Federley och Anna König Jerlmyr.
Nu väntar jag bara på att träffarna ska börja rasa in, ett fett reklamkontrakt, avtal med Bonniers om de samlade verken och vem vet, kanske Hollywood. Andy, det här är mina femton minuter – och jag kunde aldrig ana att det skulle kännas så bra.
Självklart har även Jonas Morian skrivit bra om detta.
PS: mer seriöst – visst är det kul att en tidning som AB uppmärksammar bloggandet. Jag tror också det är relevant att jämföra företeelsen med just torgmöten – att blogga är ett sätt att komma i kontakt med lite fler människor än du annars skulle gjort, och dessutom via kommentarsfunktionen få en hel del feedback. Inget revolutionerande, alltså, men ack så bra ändå. DS
Andra bloggar om: aftonbladet, bloggosfären, politik och annat intressant.
Nu väntar jag bara på att träffarna ska börja rasa in, ett fett reklamkontrakt, avtal med Bonniers om de samlade verken och vem vet, kanske Hollywood. Andy, det här är mina femton minuter – och jag kunde aldrig ana att det skulle kännas så bra.
Självklart har även Jonas Morian skrivit bra om detta.
PS: mer seriöst – visst är det kul att en tidning som AB uppmärksammar bloggandet. Jag tror också det är relevant att jämföra företeelsen med just torgmöten – att blogga är ett sätt att komma i kontakt med lite fler människor än du annars skulle gjort, och dessutom via kommentarsfunktionen få en hel del feedback. Inget revolutionerande, alltså, men ack så bra ändå. DS
Andra bloggar om: aftonbladet, bloggosfären, politik och annat intressant.
tisdag, februari 06, 2007
En halv seger i Skarpnäck
Ser, via Morian, på TVs kulturnyheter att det folkpartistiska kulturborgarrådet i Stockholm går ut och tar avstånd från sina allianskollegor i Skarpnäck när det gäller det indragna stödet till teatergruppen Södra fot. Opinionstrycket blev för stort; och nu får vi hoppas att den moderata nämndordföranden känner sig ordentligt tagen i örat och river upp det fattade beslutet.
I sådana fall är det en tydlig signal – yttrandefriheten vann, åtminstone den här gången. Men även om man kanske kan lägga champagnen på kylning efter kulturborgarrådets utspel ska man nog vänta med att korka upp. Än så länge är det bara en halv seger i Skarpnäck, även om den halva segern känns tillfredställande nog.
Mer om Södra fot har jag skrivit här och här.
Andra bloggar om: alliansen, södra fot, yttrandefrihet, kultur, politik och annat intressant
I sådana fall är det en tydlig signal – yttrandefriheten vann, åtminstone den här gången. Men även om man kanske kan lägga champagnen på kylning efter kulturborgarrådets utspel ska man nog vänta med att korka upp. Än så länge är det bara en halv seger i Skarpnäck, även om den halva segern känns tillfredställande nog.
Mer om Södra fot har jag skrivit här och här.
Andra bloggar om: alliansen, södra fot, yttrandefrihet, kultur, politik och annat intressant
måndag, februari 05, 2007
Varför stödjer så få liberaler yttrandefriheten?
När jag häromdagen uppmärksammade den kulturskandal som inträffat i Skarpnäck när moderaterna dragit in anslaget till gruppen Södra fot för att de kritiserat alliansen trodde jag i min naivitet att jag skulle få ett brett stöd, även från liberalt håll. Tvärtom, visade det sig. I kommentarerna på min blogg tävlas det snarare i ursäktande av moderaterna och misstänkliggörande av undertecknad.
På moderaternas digitala klotterplank hittar jag däremot åtminstone en som faktiskt tänker längre än näsan räcker. Signaturen T. börjar visserligen med att skriva att ”[f]örst höll jag på att skratta ihjäl mig, äntligen får ung- och gammelkommunisterna i rödvinsvänstern vad de tål, alla gamla skäggiga proggtroll ska få se att det är nya tider, välkommen till 2000-talet, attans vad kul, äntligen! HÄMND! HÄMND för all skit ni och era likar prackat på svenskarna i alla dessa år!!”
Men sedan fortsätter han: ” Kulturföreningar borde i yttrandefrihetens namn ha rätt att säga precis vad de vill. Även för skattepengar - för det är ju faktiskt så att mina skattepengar finansierar (minst sex) partier som jag tycker mer eller mindre bra om. Mina skattepengarna går inte bara till Moderaterna, hur gärna (?) jag än vill det.
På samma sätt måste det vara okej för en kulturförening, som får bidrag (= skattemedel), att säga vad de vill som håller sig inom demokratins råmärken. Det ska inte vara maktens godtycke som bestämmer vilken verksamhet någon driver, så länge det inte är utomdemokratiskt på något sätt. Moderaterna i Skarpnäcks stadsdel imponerar inte här, måste jag säga. ’Jag delar inte din åsikt men är beredd att dö för din rätt att uttrycka den’ - även om det skulle ske med skattepengar jag delvis betalat.”
Befriande, tycker jag, att det åtminstone finns en på den högra sidan som står upp för grundläggande värden.
Även aftonbladet har nu, precis som ett stort antal bloggare, uppmärksammat skandalen. Krönikören Helle Klein ställer den just nu kanske allra viktigaste frågan: ”Hur ser kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth (m) på sina kollegors agerande i Stockholm? Är det verkligen moderaternas nya kulturpolitik att tysta fria grupper som inte har samma politiska färg som regeringspartiet?”
Hursom. Den 16 februari är det allsång för yttrandefriheten. Läge att sluta upp, om ni är i Stockholm.
Andra bloggar om: alliansen, södra fot, kultur, yttrandefrihet, politik, aftonbladet, helle klein och annat intressant
På moderaternas digitala klotterplank hittar jag däremot åtminstone en som faktiskt tänker längre än näsan räcker. Signaturen T. börjar visserligen med att skriva att ”[f]örst höll jag på att skratta ihjäl mig, äntligen får ung- och gammelkommunisterna i rödvinsvänstern vad de tål, alla gamla skäggiga proggtroll ska få se att det är nya tider, välkommen till 2000-talet, attans vad kul, äntligen! HÄMND! HÄMND för all skit ni och era likar prackat på svenskarna i alla dessa år!!”
Men sedan fortsätter han: ” Kulturföreningar borde i yttrandefrihetens namn ha rätt att säga precis vad de vill. Även för skattepengar - för det är ju faktiskt så att mina skattepengar finansierar (minst sex) partier som jag tycker mer eller mindre bra om. Mina skattepengarna går inte bara till Moderaterna, hur gärna (?) jag än vill det.
På samma sätt måste det vara okej för en kulturförening, som får bidrag (= skattemedel), att säga vad de vill som håller sig inom demokratins råmärken. Det ska inte vara maktens godtycke som bestämmer vilken verksamhet någon driver, så länge det inte är utomdemokratiskt på något sätt. Moderaterna i Skarpnäcks stadsdel imponerar inte här, måste jag säga. ’Jag delar inte din åsikt men är beredd att dö för din rätt att uttrycka den’ - även om det skulle ske med skattepengar jag delvis betalat.”
Befriande, tycker jag, att det åtminstone finns en på den högra sidan som står upp för grundläggande värden.
Även aftonbladet har nu, precis som ett stort antal bloggare, uppmärksammat skandalen. Krönikören Helle Klein ställer den just nu kanske allra viktigaste frågan: ”Hur ser kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth (m) på sina kollegors agerande i Stockholm? Är det verkligen moderaternas nya kulturpolitik att tysta fria grupper som inte har samma politiska färg som regeringspartiet?”
Hursom. Den 16 februari är det allsång för yttrandefriheten. Läge att sluta upp, om ni är i Stockholm.
Andra bloggar om: alliansen, södra fot, kultur, yttrandefrihet, politik, aftonbladet, helle klein och annat intressant
lördag, februari 03, 2007
I alliansens Sverige håller du KÄFT
Det ser ut som en liten skitnyhet, placerad långt in i Svenska dagbladets kulturbilaga. Men när en moderatstyrd stadsdelsnämnd drar in anslagen till kulturgruppen ”Södra fot” för att de haft den dåliga smaken att kritisera alliansen är det inte läge att oengagerat bläddra vidare. För detta är ett av de hittills tydligaste (och obehagligaste) tecknen som synts på att det är ett nytt samhälle vi är på väg in i.
Kort bakgrund: under valrörelsen arrangerade gruppen ”allsång mot alliansen”. De utnyttjade alltså sin grundlagsfästa rätt att ta ställning, och även uttrycka detta offentligt. Men de satsade uppenbarligen på fel häst – och nu ska de straffas. Den nya moderatledda majoriteten i stadsdelsnämnden drar in anslagen, och hänvisar uttryckligen till det inträffade.
Och det blir ännu värre. Förnedringen fullföljs genom att gruppen för att komma på fråga för framtida anslag måste presentera en handlingsplan för ”de åtgärder som föreningen vidtagit för att säkerställa att den fortsatta verksamheten bedrivs på ett professionellt och opolitiskt sätt” (min kursivering). Med ett maktspråk som drar tankarna till forna tiders öststater ska kulturarbetarna tvingas böja knä inför de nya herrarna.
Oberoende och självständighet, my ass. Nu ska fårskocken tuktas. Och jag är faktiskt rädd att detta bara är början…
Även Ali och Mikael Wallgren skriver om detta.
Andra bloggar om: alliansen., yttrandefrihet, Södra fot, politik, kultur, och annat intressant
Kort bakgrund: under valrörelsen arrangerade gruppen ”allsång mot alliansen”. De utnyttjade alltså sin grundlagsfästa rätt att ta ställning, och även uttrycka detta offentligt. Men de satsade uppenbarligen på fel häst – och nu ska de straffas. Den nya moderatledda majoriteten i stadsdelsnämnden drar in anslagen, och hänvisar uttryckligen till det inträffade.
Och det blir ännu värre. Förnedringen fullföljs genom att gruppen för att komma på fråga för framtida anslag måste presentera en handlingsplan för ”de åtgärder som föreningen vidtagit för att säkerställa att den fortsatta verksamheten bedrivs på ett professionellt och opolitiskt sätt” (min kursivering). Med ett maktspråk som drar tankarna till forna tiders öststater ska kulturarbetarna tvingas böja knä inför de nya herrarna.
Oberoende och självständighet, my ass. Nu ska fårskocken tuktas. Och jag är faktiskt rädd att detta bara är början…
Även Ali och Mikael Wallgren skriver om detta.
Andra bloggar om: alliansen., yttrandefrihet, Södra fot, politik, kultur, och annat intressant
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)