Ok, jag inser att jag börjar bli vuxen. Fredagskväll för mig innebär nämligen inte längre någonting som slutar på en efterfest i någon söderortslägenhet långt efter att den sista femkrogen har stängt. Nu tänker jag på ord som ”familj” och ”fredagsmys”. Och jag tänker på Let´s dance.
Hittills har den enda besvikelsen i årets säsong varit det faktum att det tog så fruktansvärt lång tid för svenska folket att skicka hem den stackars lidande Lasse Brandeby. Annars tycker jag det mesta har gått som det ska, om min favorit trollkarls-Tobbe har ju klarat sig galant. Jag inser väl också att det snarare är hans pojkaktiga charm än den tekniska briljansen som imponerar (inte för att den på något sätt saknas), men vad tusen, det är ju underhållning det handlar om och då måste det väl vara okej att rösta på den som ger en mest glädje.
Men ikväll räckte det inte. Martin och Cecilia vann både publikens och juryns gillande. Och någonstans kan jag inte låta bli att tycka att det är rättvist ändå. Så jag säger väl grattis. Då.
Lägenheten har för övrigt tystnat nu. Både fru och dotter sover. Det är dags för en gammal man att stänga ner datorn och krypa ner under täcket. För i morgon är ju en annan dag, som det hette i en sång jag minns från min ungdom…
Läs mer om Let´s dance-finalen här eller här
Andra bloggar om: let´s dance, tv4, final, fredagsmys, medelåldern, familj, att bli gammal, och annat intressant
fredag, mars 30, 2007
Det socialdemokratiska framtidsarbetet har börjat (och hittills ser det riktigt bra ut)
Efter det socialdemokratiska valnederlaget i höstas krävs det att partiet gör sin hemläxa om det ska bli regeringsskifte igen 2010. Och nu börjar konturerna av hur detta arbete ska se ut så sakteliga framträda. Idag presenterade Mona Sahlin stommen i förnyelsearbetet då hon presenterade de arbetsgrupper som ska ta itu med ett antal stora och viktiga framtidsfrågor. Och jag ser åtminstone tre skäl att glädjas.
1) Personsammansättningen i grupperna. Mesta överraskningen är kanske Luciano Astudillio från Skåne, och det är verkligen en positiv sådan. Lucci är både införstådd med storstadsförorternas villkor, han är en brinnande folkrörelseentusiast och han är dessutom förmögen att tänka både fritt och nytt. Och de andra går inte heller av för hackor (Stefan Löfvén är ett oerhört starkt fackligt namn, och som stockholmare kan jag inte låta bli att glädjas över att Carin Jämtin ska vara med, även om det kanske var mindre överraskande med tanke på Carins väldigt starka ställning i partiet.)
2) Det öppna arbetssättet. De rådslag som följer är uppenbarligen tänkta att vara något mer än tidigare övningar i genren. Och det är helt rätt ansats.
3) Fokus på klassfrågorna. Flera (exempelvis Katrine Kielos) har tidigare lyft fram det bristande klassperspektivet som en av Mona Sahlins svagheter. Nu visar hon att hon tagit intryck av kritiken. Arbetarrörelsens ekonomiska råd ska få i uppdrag att göra en ny låginkomsttagarutredning. Detta motiveras av Mona Sahlin (i SvD) med att:
”Vi känner som oppositionsparti ett oerhört behov av att lysa igenom hur klasskillnaderna ser ut i samhället i dag. Så att vi kan forma vår ekonomiska politik och skattepolitik så att vi kan förändra de orättvisor och klasskillnader vi ser växa fram i dag.”
Som sagt. Det här ser riktigt bra ut. Läs mer i DN eller i Svenska dagbladet, eller på socialdemokraternas hemsida här.
Andra bloggar om: politik, socialdemokrati, mona sahlin, framtidsarbetet, förnyelse och annat intressant
1) Personsammansättningen i grupperna. Mesta överraskningen är kanske Luciano Astudillio från Skåne, och det är verkligen en positiv sådan. Lucci är både införstådd med storstadsförorternas villkor, han är en brinnande folkrörelseentusiast och han är dessutom förmögen att tänka både fritt och nytt. Och de andra går inte heller av för hackor (Stefan Löfvén är ett oerhört starkt fackligt namn, och som stockholmare kan jag inte låta bli att glädjas över att Carin Jämtin ska vara med, även om det kanske var mindre överraskande med tanke på Carins väldigt starka ställning i partiet.)
2) Det öppna arbetssättet. De rådslag som följer är uppenbarligen tänkta att vara något mer än tidigare övningar i genren. Och det är helt rätt ansats.
3) Fokus på klassfrågorna. Flera (exempelvis Katrine Kielos) har tidigare lyft fram det bristande klassperspektivet som en av Mona Sahlins svagheter. Nu visar hon att hon tagit intryck av kritiken. Arbetarrörelsens ekonomiska råd ska få i uppdrag att göra en ny låginkomsttagarutredning. Detta motiveras av Mona Sahlin (i SvD) med att:
”Vi känner som oppositionsparti ett oerhört behov av att lysa igenom hur klasskillnaderna ser ut i samhället i dag. Så att vi kan forma vår ekonomiska politik och skattepolitik så att vi kan förändra de orättvisor och klasskillnader vi ser växa fram i dag.”
Som sagt. Det här ser riktigt bra ut. Läs mer i DN eller i Svenska dagbladet, eller på socialdemokraternas hemsida här.
Andra bloggar om: politik, socialdemokrati, mona sahlin, framtidsarbetet, förnyelse och annat intressant
Hur förändrar man världen?
Al Gore är i stan, och det är uppenbarligen mer än ”bara” en fd vicepresident som är på besök. Framförallt är det uppenbart så att det är mer än ”bara” killen som nästan men inte riktigt blev president som är här. Och när jag sitter här i lägenheten kan jag inte låta bli att fundera över vad Al Gores karriärutveckling säger alla oss som på ett eller annat sätt är politiskt och samhälleligt engagerade.
Har Al Gore gjort mer nytta som oberoende opinionsbildare än han skulle ha gjort som USA:s president? Det är den fråga som pockar på ett svar. Och svaret är inte så enkelt som man kan tro. För på ett plan är det självklara svaret nej, hur många filmer och Oscarstatyetter man än kan ståta med så väger det lätt mot all den exekutiva (och opinionsbildande) makten som finns i händerna på världens mäktigaste man (eller, snart kanske, kvinna.)
Men samtidigt. Som president är du också i någon mening omständigheternas fånge. Al Gore som president hade förmodligen (säger förmodligen) inte kunnat vara lika frispråkig som han är som filmare. De problem och frågeställningar du tvingas arbeta dagligdags med är inte nödvändigtvis de du själv skulle välja. Se bara på Lyndon B. Johnsson, som tvingades lägga så mycket av sin energi på ett eskalerande Vietnamkrig istället för de sociala reformer han egentligen brann för.
De politiska ungdomsförbunden, och partierna, har tappat medlemmar under lång tid. Många har förklarat detta med människors ovilja att binda sig för ett helt åsiktspaket, istället lyfts enfrågerörelser som ett alternativ för dagens generationer. Själv tror jag inte riktigt på detta. Jag tycker att det finns ett behov av helhetssyn, och jag tror att tillräckligt många inser detta för att kunna bära även framtidens partiväsende.
Däremot drar jag en annan slutsats av exemplet Al Gore. Att vara politiker och vilja förändra världen kommer i framtiden innebära att du rör dig på en mängd olika arenor. Ibland är du förtroendevald och jobbar parlamentariskt, ibland kanske din roll blir den rena opinionsbildarens. För de demokratiska partierna som organisationer tror jag att det kan vara nyttigt att anpassa organisationen till denna verklighet.
För alla har inte Al Gores ekonomiska resurser. Då kan ett öppet och modernt partiväsende vara den struktur som ger även andra chansen att på olika sätt dra sitt strå till stacken i kampen för en bättre värld. Hur detta ska gå till kan man prata mycket om. Men jag tror ändå att färdriktningen bör vara tydlig.
Läs mer om Al Gores besök, exempelvis här och här och här
Andra bloggar om: Al gore, politik, demokrati, politiska partier, opinionsbildning och annat intressant
Har Al Gore gjort mer nytta som oberoende opinionsbildare än han skulle ha gjort som USA:s president? Det är den fråga som pockar på ett svar. Och svaret är inte så enkelt som man kan tro. För på ett plan är det självklara svaret nej, hur många filmer och Oscarstatyetter man än kan ståta med så väger det lätt mot all den exekutiva (och opinionsbildande) makten som finns i händerna på världens mäktigaste man (eller, snart kanske, kvinna.)
Men samtidigt. Som president är du också i någon mening omständigheternas fånge. Al Gore som president hade förmodligen (säger förmodligen) inte kunnat vara lika frispråkig som han är som filmare. De problem och frågeställningar du tvingas arbeta dagligdags med är inte nödvändigtvis de du själv skulle välja. Se bara på Lyndon B. Johnsson, som tvingades lägga så mycket av sin energi på ett eskalerande Vietnamkrig istället för de sociala reformer han egentligen brann för.
De politiska ungdomsförbunden, och partierna, har tappat medlemmar under lång tid. Många har förklarat detta med människors ovilja att binda sig för ett helt åsiktspaket, istället lyfts enfrågerörelser som ett alternativ för dagens generationer. Själv tror jag inte riktigt på detta. Jag tycker att det finns ett behov av helhetssyn, och jag tror att tillräckligt många inser detta för att kunna bära även framtidens partiväsende.
Däremot drar jag en annan slutsats av exemplet Al Gore. Att vara politiker och vilja förändra världen kommer i framtiden innebära att du rör dig på en mängd olika arenor. Ibland är du förtroendevald och jobbar parlamentariskt, ibland kanske din roll blir den rena opinionsbildarens. För de demokratiska partierna som organisationer tror jag att det kan vara nyttigt att anpassa organisationen till denna verklighet.
För alla har inte Al Gores ekonomiska resurser. Då kan ett öppet och modernt partiväsende vara den struktur som ger även andra chansen att på olika sätt dra sitt strå till stacken i kampen för en bättre värld. Hur detta ska gå till kan man prata mycket om. Men jag tror ändå att färdriktningen bör vara tydlig.
Läs mer om Al Gores besök, exempelvis här och här och här
Andra bloggar om: Al gore, politik, demokrati, politiska partier, opinionsbildning och annat intressant
Att ljuga utan att ljuga – om DN:s tveksamma rubriksättning
Att som Dagens nyheter gör sätta rubriken ”Ledarskiftet påverkade inte väljarstödet för s” på en artikel om socialdemokratins historiskt starka väljarstöd är inte bara märkligt, jag skulle också vilja påstå att det leder tankarna direkt fel. För när man läser artikeln noggrant visar det sig att vad DN hänger upp rubriken på är det faktum att det inte var någon större skillnad på väljarsympatierna veckan före och veckan efter Mona Sahlin formellt sett valdes.
Så här står det nämligen i tidningen:
”Mätningen gjordes under veckan före och perioden efter den socialdemokratiska kongressen då partiet fick stor uppmärksamhet i medierna.
- Att döma av mätningarna före och efter kongressdagarna verkar inte ordförandeskiftet ha haft någon större effekt på väljarstödet, säger Nicklas Källebring, opinionsanalytiker hos Synovate Temo.”
Och här kan vi tycka oss finna fog för den ovanstående rubriken. För visst tycks det alltså vara så, att själva det formella valet av Mona Sahlin inte i sig gav något mätbart resultat i opinionssiffrorna.
Men ärligt talat; var det någon som veckan före kongressen trodde annat än att Mona Sahlin skulle bli vald? Som jag ser det hade det varit mer märkligt om det formella bekräftandet av ett val som i praktiken var gjort i samma stund som valberedningen offentliggjorde sitt enhälliga beslut, hade satt några större avtryck i väljarstödet. Inte minst medialt torde uppmärksamheten runt socialdemokratins nye partiledare ha varit ungefär lika stor veckan före som veckan efter kongressen.
Med detta inte sagt att socialdemokratin enorma stöd just nu är Mona Sahlins förtjänst. Det kan jag inte uttala mig om. Men att man utifrån de uppgifter som Synovate Temo ger oss skulle kunna dra slutsatsen att Sahlin inte påverkar positivt, så långt kan man faktiskt inte dra det. Och det borde även rubriksättarna på DN vara medvetna om.
Andra bloggar om: politik, mediekritik, mona sahlin, socialdemokrati, opinionssiffror och annat intressant
Så här står det nämligen i tidningen:
”Mätningen gjordes under veckan före och perioden efter den socialdemokratiska kongressen då partiet fick stor uppmärksamhet i medierna.
- Att döma av mätningarna före och efter kongressdagarna verkar inte ordförandeskiftet ha haft någon större effekt på väljarstödet, säger Nicklas Källebring, opinionsanalytiker hos Synovate Temo.”
Och här kan vi tycka oss finna fog för den ovanstående rubriken. För visst tycks det alltså vara så, att själva det formella valet av Mona Sahlin inte i sig gav något mätbart resultat i opinionssiffrorna.
Men ärligt talat; var det någon som veckan före kongressen trodde annat än att Mona Sahlin skulle bli vald? Som jag ser det hade det varit mer märkligt om det formella bekräftandet av ett val som i praktiken var gjort i samma stund som valberedningen offentliggjorde sitt enhälliga beslut, hade satt några större avtryck i väljarstödet. Inte minst medialt torde uppmärksamheten runt socialdemokratins nye partiledare ha varit ungefär lika stor veckan före som veckan efter kongressen.
Med detta inte sagt att socialdemokratin enorma stöd just nu är Mona Sahlins förtjänst. Det kan jag inte uttala mig om. Men att man utifrån de uppgifter som Synovate Temo ger oss skulle kunna dra slutsatsen att Sahlin inte påverkar positivt, så långt kan man faktiskt inte dra det. Och det borde även rubriksättarna på DN vara medvetna om.
Andra bloggar om: politik, mediekritik, mona sahlin, socialdemokrati, opinionssiffror och annat intressant
Nu skäms man lite för att man sitter i SL:s styrelse
Sedan första januari i år sitter jag som ordinarie ledamot i styrelsen för Storstockholms lokaltrafik AB. Det är på många sätt ett helt fantastiskt roligt uppdrag. Jag är själv en trogen resenär, har tidigare jobbat som spärrvakt i tunnelbanan och konduktör på spårvagnen, samt är av en mängd politiska skäl en varm vän av allt vad kollektivtrafik heter (saker som miljö, fördelningspolitik, framkomlighet etc.)
Men just nu känns det inte så roligt. När enhetstaxan avskaffas och zonerna återinförs är det ett rejält kliv bakåt för regionens kollektivtrafik. Eftersom min förort Hässelby strand ligger inom tunnelbanenätet omfattas vi inte här ute (åtminstone inte så länge vi ska åka in till stan, vill vi röra oss utåt så får vi glatt betala), men jag vet hur stor irritationen och ilskan är i de kommuner som drabbas.
Nu reserverade jag mig naturligtvis mot beslutet. Så det är liksom inte mitt fel. Jag tyckte tvärtom att vi kunde fortsätta skjuta till det i sammanhanget rätt marginella tillskott av skattemedel som behövts för att behålla taxan (SL-taxan är redan rejält subventionerad med skattemedel, så någon större skillnad därvidlag hade det inte blivit.) Men den nya majoriteten i SL (eller i landstinget) lyssnade inte på det örat.
Och det är trist. Enhetstaxan är rättvis, den är enkel och populär. Den gör det lättare att vinna över sällanresenärer. Fördelningspolitiskt är det klockrent att sänka taxan och finansiera via skatten; inte minst som enhetstaxan gynnar dem (och de är tyvärr inte så få) som faktiskt inte kan lägga ut 600 spänn på ett månadskort.
Men nu ska den bort. Tyvärr. Och jag kan bara sitta här och beklaga.
Läs mer här
Andra bloggar om: sl, stockholm, kollektivtrafik, enhetstaxa, politik, rättvisa och annat intressant
Men just nu känns det inte så roligt. När enhetstaxan avskaffas och zonerna återinförs är det ett rejält kliv bakåt för regionens kollektivtrafik. Eftersom min förort Hässelby strand ligger inom tunnelbanenätet omfattas vi inte här ute (åtminstone inte så länge vi ska åka in till stan, vill vi röra oss utåt så får vi glatt betala), men jag vet hur stor irritationen och ilskan är i de kommuner som drabbas.
Nu reserverade jag mig naturligtvis mot beslutet. Så det är liksom inte mitt fel. Jag tyckte tvärtom att vi kunde fortsätta skjuta till det i sammanhanget rätt marginella tillskott av skattemedel som behövts för att behålla taxan (SL-taxan är redan rejält subventionerad med skattemedel, så någon större skillnad därvidlag hade det inte blivit.) Men den nya majoriteten i SL (eller i landstinget) lyssnade inte på det örat.
Och det är trist. Enhetstaxan är rättvis, den är enkel och populär. Den gör det lättare att vinna över sällanresenärer. Fördelningspolitiskt är det klockrent att sänka taxan och finansiera via skatten; inte minst som enhetstaxan gynnar dem (och de är tyvärr inte så få) som faktiskt inte kan lägga ut 600 spänn på ett månadskort.
Men nu ska den bort. Tyvärr. Och jag kan bara sitta här och beklaga.
Läs mer här
Andra bloggar om: sl, stockholm, kollektivtrafik, enhetstaxa, politik, rättvisa och annat intressant
Tack Handels
Det gick några intensiva dagar; och sedan sätter sig parterna ner och skriver under exakt samma avtal som de varit överens om hela tiden. Strejkhotet är avblåst, förpassade till skamvrån blir Svenskt Näringsliv och alla andra som säger att Sverige inte har råd att lyfta lönerna för landets lågavlönade kvinnor.
En eloge till Handelsanställdas förbund som hanterat situationen med is i magen och kyligt sinnelag. Det är i stunder som denna man känner att medlemsavgiften kommer till sin rätt.
Frågan är också vilka följdverkningar beslutet får. Inte minst efter att SN gick in laddades hela situationen med oerhörd symbolisk tyngd, nu handlar det om kvinnolönerna i stort. Noterar att lärarna redan nappat och aviserat hårdare tag. Vi får väl se vart det barkar.
En glad påsk ser det ut att bli, i alla fall.
Läs mer här och här.
Andra bloggar om: strejk, arbetsmarknad, handels, svensk handel, svenskt näringsliv, kvinnolöner, jämställdhet och annat intressant
En eloge till Handelsanställdas förbund som hanterat situationen med is i magen och kyligt sinnelag. Det är i stunder som denna man känner att medlemsavgiften kommer till sin rätt.
Frågan är också vilka följdverkningar beslutet får. Inte minst efter att SN gick in laddades hela situationen med oerhörd symbolisk tyngd, nu handlar det om kvinnolönerna i stort. Noterar att lärarna redan nappat och aviserat hårdare tag. Vi får väl se vart det barkar.
En glad påsk ser det ut att bli, i alla fall.
Läs mer här och här.
Andra bloggar om: strejk, arbetsmarknad, handels, svensk handel, svenskt näringsliv, kvinnolöner, jämställdhet och annat intressant
torsdag, mars 29, 2007
Varför bytte Anders Borg åsikt?
Till att börja med blir det naturligtvis lite kul att finansminister Anders Borg i en intervju som publiceras på onsdagen säger att förmögenhetsskatten inte kan avskaffas eftersom det främst skulle gynna de rika och det om det ska göras krävs en fullständig finansiering, samtidigt som alliansens partiledare samma dag i en annan tidning går ut och slår på stora trumman för att förmögenhetsskatten ska avskaffas eftersom det gynnar alla och trots att det saknas en fullständig finansiering.
Men man kan också fundera över varför detta läge uppstått. För självklart var Borg på onsdagen med på regeringens nya linje. Och lika självklart kunde han inte i en intervju som gjordes några dagar tidigare släppa den bomb som var avsedd att brisera på DN-debatt några dagar senare. Men frågan är ändå varför han då argumenterar som han gör?
För faktum är ju att Borg har helt rätt. Ofinansierade skattesänkningar som främst gynnar de rika är inte en sund politik. Denna analys gjordes uppenbarligen också av Anders Borg på finansdepartementet när han rent sakligt som finansminister analyserade situationen. Men någonting fick honom, och de andra i regeringen, att trots detta byta fot.
Vad detta någonting kan ha varit? Ja, jag undrar om det inte har att göra med en sak som jag tidigare tagit upp. Läshänvisning; tänk populism, kärntrupper och desperation. Texten hittar du här.
Läs mer om Anders Borgs utspel i privata affärer här, eller DN här.
Andra bloggar om: politik, Anders Borg, förmögenhetsskatt, regeringen, alliansen, opinionssiffror och annat intressant
Men man kan också fundera över varför detta läge uppstått. För självklart var Borg på onsdagen med på regeringens nya linje. Och lika självklart kunde han inte i en intervju som gjordes några dagar tidigare släppa den bomb som var avsedd att brisera på DN-debatt några dagar senare. Men frågan är ändå varför han då argumenterar som han gör?
För faktum är ju att Borg har helt rätt. Ofinansierade skattesänkningar som främst gynnar de rika är inte en sund politik. Denna analys gjordes uppenbarligen också av Anders Borg på finansdepartementet när han rent sakligt som finansminister analyserade situationen. Men någonting fick honom, och de andra i regeringen, att trots detta byta fot.
Vad detta någonting kan ha varit? Ja, jag undrar om det inte har att göra med en sak som jag tidigare tagit upp. Läshänvisning; tänk populism, kärntrupper och desperation. Texten hittar du här.
Läs mer om Anders Borgs utspel i privata affärer här, eller DN här.
Andra bloggar om: politik, Anders Borg, förmögenhetsskatt, regeringen, alliansen, opinionssiffror och annat intressant
Erik Fichtelius, In cold blood
En riktigt bra journalist måste ibland kunna upprätta ett riktigt djupt och förtroendefullt förhållande som man sedan sviker. Att Erik ”Figge” Fichtelius inte skulle klara av detta var den misstanke som för några år sedan i praktiken tvingade ut honom i den journalistiska kylan. Man kan inte vara så nära en maktens man som statsminister Persson under så långt tid utan att låta sig korrumperas, hette det. Integriteten var hotad, SVT käkade mat med Persson, exit Figge.
När dokumentären som blev resultatet av de tio årens filmande och samtalande nu visats, är det väl ingen som kan påstå att det är någon tillrättalagd kompisproduktion. Allra minst intervjuobjektet själv som i morse går ut i en artikel på Brännpunkt och kraftigt ifrågasätter den ”snuttifiering” som gjorts.
Vad Persson skäller på är nu inte mest Erik Fichtelius som person, utan mer SVT som bolag. Men jag kan ändå inte låta bli att tänka på Truman Capote. I inte minst den filmatisering som för några år sedan drog fulla hus runt om i världen var vinkeln just denna; författaren som trängde sig innanför skalet på den dödsdömde mördaren, byggde upp ett förtroende, en vänskap, som han sedan övergav totalt för att i sin bok ”In cold blood” kunna ge vad han uppfattade som en verklig bild av vad som hade hänt.
Och parallellen är säkert både orättvis och överdriven. Men ändå. I vissa av sekvenserna i dokumentären får jag ändå känslan av att Persson faktiskt talar med en god vän, inte en journalist. Dokumentärsessionerna känns som någon sorts andningshål, tider för reflektion. Och nu på morgonen; den kraftiga irritationen över att dessa funderingar, denna öppenhet, processats och tvingats in i ett nödvändigt journaliskt format.
Nu tror jag inte Erik Fichtelius någonsin ljugit för Persson om hur materialet ska användas. Göran Persson är också rimligen mer införstådd i hur moderna media fungerar än de obildade mördarna i Capotes bok. Men paradoxalt nog är Fichtelius väg tillbaka in i värmen beroende av i hur stor utsträckning han lyckas distansera sig från en person som vad det verkar under lång tid betraktat honom som sin förtrogne. Och det finns faktiskt någon typ av drama där, också, värt att reflektera över.
Läs Göran Perssons artikel här
Läs mer om efterspelet här, här, här, här och här
Andra bloggar om: Erik Fichtelius, Göran Persson, ordförande persson, svt, Truman Capote, in cold blood, capote, journalims, media och annat intressant
När dokumentären som blev resultatet av de tio årens filmande och samtalande nu visats, är det väl ingen som kan påstå att det är någon tillrättalagd kompisproduktion. Allra minst intervjuobjektet själv som i morse går ut i en artikel på Brännpunkt och kraftigt ifrågasätter den ”snuttifiering” som gjorts.
Vad Persson skäller på är nu inte mest Erik Fichtelius som person, utan mer SVT som bolag. Men jag kan ändå inte låta bli att tänka på Truman Capote. I inte minst den filmatisering som för några år sedan drog fulla hus runt om i världen var vinkeln just denna; författaren som trängde sig innanför skalet på den dödsdömde mördaren, byggde upp ett förtroende, en vänskap, som han sedan övergav totalt för att i sin bok ”In cold blood” kunna ge vad han uppfattade som en verklig bild av vad som hade hänt.
Och parallellen är säkert både orättvis och överdriven. Men ändå. I vissa av sekvenserna i dokumentären får jag ändå känslan av att Persson faktiskt talar med en god vän, inte en journalist. Dokumentärsessionerna känns som någon sorts andningshål, tider för reflektion. Och nu på morgonen; den kraftiga irritationen över att dessa funderingar, denna öppenhet, processats och tvingats in i ett nödvändigt journaliskt format.
Nu tror jag inte Erik Fichtelius någonsin ljugit för Persson om hur materialet ska användas. Göran Persson är också rimligen mer införstådd i hur moderna media fungerar än de obildade mördarna i Capotes bok. Men paradoxalt nog är Fichtelius väg tillbaka in i värmen beroende av i hur stor utsträckning han lyckas distansera sig från en person som vad det verkar under lång tid betraktat honom som sin förtrogne. Och det finns faktiskt någon typ av drama där, också, värt att reflektera över.
Läs Göran Perssons artikel här
Läs mer om efterspelet här, här, här, här och här
Andra bloggar om: Erik Fichtelius, Göran Persson, ordförande persson, svt, Truman Capote, in cold blood, capote, journalims, media och annat intressant
onsdag, mars 28, 2007
Minnen av Dylan
Jag har aldrig varit något stort Bob Dylan-fan. Inte så att jag har något emot honom, tvärtom, jag har några skivor som jag till och från lyssnar på. Men jag har liksom aldrig blivit frälst. Som ni förstår tillhör jag alltså inte de som betalade upp till 4000 kronor för en svartbiljett till tisdagens konsert på Debaser, och inte hade jag fått tag i någon biljett på annat sätt heller.
När jag nu sitter och läser recensionerna i våra tidningar kommer dock ett minne av rockpoeten tillbaka. Det var på Roskildefestivalens 25-årsjubileum (tror jag väl att det var), och Dylan spelade i skymningen. Jag var där, rätt långt bak, och satt med min blivande fru och några goda vänner och kunde inte låta bli att fångas av den smått fantastiska stämningen. Tänk er ett jättelikt fält, där tusentals människor sitter andäktigt lyssnande, många av dem runt små improviserade (och antagligen fullkomligt livsfarliga) lägereldar.
Det hela höll dock på att sluta i förskräckelse. Precis efter spelningen sprang vi på några av mina vänner från skolan där hemma (jag spelade under en period trummor i deras band), med ett låt oss säga utvecklat musikintresse. Eftersom jag inte kunde låta bli att retas och eftersom Dylan precis rivit av en vill jag minnas makalös version av ”Knocking on heavens door”, utbrast jag med spelad entusiasm hur häftigt jag tyckte det var att Dylan hade kört en Guns n Roses-cover.
Och nu kanske jag överdriver en smula, men förutom det gränslösa förakt och den närmast chockartade bestörtningen som lyste ur de förbluffade ögonen på mina bandkamrater över att någon kan vara så obildad, så undrar jag om det inte var väldigt nära att jag åkte på en smäll där. Men som tur var insåg jag vart det var på färde och skyndade mig att försäkra att det bara var ett skämt jag hävt ur mig.
För herregud, det vet väl alla att ”Knocking on heavens door” ursprungligen är en Led Zepplin-låt. För mer om Dylan i Stockholm kan jag rekommendera svenskans eller dn:s recensioner. Eller varför inte denna text på Enn Kokks blogg, du får gå ner något i kommentarerna men då får du å andra sidan en mycket initierad beskrivning av gårdagens spelning.
Andra bloggar om: Bob Dylan, roskilde, minnen, nostalgi, skämt, musiknördar och annat intressant
När jag nu sitter och läser recensionerna i våra tidningar kommer dock ett minne av rockpoeten tillbaka. Det var på Roskildefestivalens 25-årsjubileum (tror jag väl att det var), och Dylan spelade i skymningen. Jag var där, rätt långt bak, och satt med min blivande fru och några goda vänner och kunde inte låta bli att fångas av den smått fantastiska stämningen. Tänk er ett jättelikt fält, där tusentals människor sitter andäktigt lyssnande, många av dem runt små improviserade (och antagligen fullkomligt livsfarliga) lägereldar.
Det hela höll dock på att sluta i förskräckelse. Precis efter spelningen sprang vi på några av mina vänner från skolan där hemma (jag spelade under en period trummor i deras band), med ett låt oss säga utvecklat musikintresse. Eftersom jag inte kunde låta bli att retas och eftersom Dylan precis rivit av en vill jag minnas makalös version av ”Knocking on heavens door”, utbrast jag med spelad entusiasm hur häftigt jag tyckte det var att Dylan hade kört en Guns n Roses-cover.
Och nu kanske jag överdriver en smula, men förutom det gränslösa förakt och den närmast chockartade bestörtningen som lyste ur de förbluffade ögonen på mina bandkamrater över att någon kan vara så obildad, så undrar jag om det inte var väldigt nära att jag åkte på en smäll där. Men som tur var insåg jag vart det var på färde och skyndade mig att försäkra att det bara var ett skämt jag hävt ur mig.
För herregud, det vet väl alla att ”Knocking on heavens door” ursprungligen är en Led Zepplin-låt. För mer om Dylan i Stockholm kan jag rekommendera svenskans eller dn:s recensioner. Eller varför inte denna text på Enn Kokks blogg, du får gå ner något i kommentarerna men då får du å andra sidan en mycket initierad beskrivning av gårdagens spelning.
Andra bloggar om: Bob Dylan, roskilde, minnen, nostalgi, skämt, musiknördar och annat intressant
Moderaterna mörkar nedskärningar
240 personer i närsjukvården, 33 i folktandvården, 180 på Karolinska universitetssjukhuset. Och så vidare, förvaltning för förvaltning. Så ser listorna över hur många som ska sägas upp från det numera borgerligt styrda Stockholms läns landsting ut. Dessa listor har det länge ryktats om, men de har inte behandlats i det produktionsutskott där jag är oppositionsledare eller mig veterligen med de fackliga organisationerna.
Men nu har alltså listorna kommit fram. Jag kommenterar detta i ett pressmeddelande som gick ut alldeles nyss. Där säger jag:
- Den borgerliga majoriteten har mörkat de stora neddragningarna både för oss och för facken. Jag känner mig frustrerad över att det ska ske så stora nedskärningar i personalen utan att personalorganisationerna fått vara med i processen. Detta besked är ett dråpslag.
Jag återkommer i ärendet. Var så säkra.
Läs hela pressmeddelandet här
Läs mer i Svd här och i DN här
Andra bloggar om: politik, stockholms läns landsting, avskedanden, personalminskningar, moderaterna, sjukvård och annat intressant
Men nu har alltså listorna kommit fram. Jag kommenterar detta i ett pressmeddelande som gick ut alldeles nyss. Där säger jag:
- Den borgerliga majoriteten har mörkat de stora neddragningarna både för oss och för facken. Jag känner mig frustrerad över att det ska ske så stora nedskärningar i personalen utan att personalorganisationerna fått vara med i processen. Detta besked är ett dråpslag.
Jag återkommer i ärendet. Var så säkra.
Läs hela pressmeddelandet här
Läs mer i Svd här och i DN här
Andra bloggar om: politik, stockholms läns landsting, avskedanden, personalminskningar, moderaterna, sjukvård och annat intressant
The alliansen strikes back. Eller?
Efter några veckor i fullkomlig medieskugga och med fortsatt kräftgång i opinionen försöker nu de fyra allianspartiledarna återta initiativet i svensk politik. Och det är nästan så man känner sig förflyttat tillbaka till valrörelsen när man nu på morgonen ser de fyra välbekanta nunorna pryda debattsidan på vår största morgontidning. Tonläget är också högt i dagens artikel. Det utlovas ”en rad reformer” för att ytterligare minska arbetslösheten och som ”framför allt riktar sig till dem som är i störst behov av stöd för att komma i arbete.” Rent konkret visar en genomläsning av artikeln att detta mest tycks gå ut på att regeringen i samband med vårpropositionen ämnar lägga förslag på att avskaffa förmögenhetsskatten redan i år.
En avskaffad förmögenhetsskatt är nu något som verkligen kan diskuteras. Att förslag i den riktningen skulle komma från en borgerlig regering är dock inte särskilt överraskande. Vad som är mer intressant är då den totala bristen på andra perspektiv än just skattesänkningarnas i morgonens utspel. Den enda faktiska nyheten är som sagt förmögenhetsskatten. Men dessutom antyder man ytterligare inkomstskattesänkningar. ”Vår ambition är att gå vidare med ytterligare skattesänkningar särskilt riktade till dessa [låg- och medelinkomsttagarna, min anm], så att till exempel en vanlig LO-arbetare ska ha ungefär tusen kronor mer i månaden.” skriver partiledarna utan att bli mer exakta än så.
Alltså. En mängd storslagen retorik om behovet av kamp mot utanförskapet. Och lösningarna kokar ner till skattesänkningar i allmänhet och avskaffad förmögenhetsskatt i synnerhet. Inte ett ord om den oro som har uppstått efter försämringarna i arbetslöshetsförsäkringen och de övriga trygghetssystemen, inte ett uns självkritik eller ens vilja att försvara sig. Utanförskapet bekämpas genom avskaffad förmögenhetsskatt, punkt och slut.
När man analyserar en debattartikel ska man alltid fundera över för vilka den är skriven, och vilket som är budskapet. När alliansen nu försöker slå sig in i den svenska offentligheten igen gör man det genom att tydligt rikta sig till de egna kärntrupperna, och budskapet är att det blir rejäla skattesänkningar, både nu och framöver, med en borgerlig regering. Det är egentligen det väsentliga i morgonens debattartikel. Och det säger något om hur den politiska debatten i Sverige kommer att se ut tiden framöver.
PS: I rättvisans namn ska sägas att där faktiskt står med en liten mening (en väldigt liten en, visserligen) om behovet av ökad matchning på arbetsmarknaden i artikeln också, så det är inte riktigt bara skattesänkningar. Och ska man fortsätta vara snäll så verkar den finansiering av förmögenhetsskattens borttagande som de har fått ihop vid en första genomläsning inte helt uppåt väggarna. Även om jag personligen kan tänka mig bättre sätt att använda 5,4 miljarder kronor än detta… DS
En avskaffad förmögenhetsskatt är nu något som verkligen kan diskuteras. Att förslag i den riktningen skulle komma från en borgerlig regering är dock inte särskilt överraskande. Vad som är mer intressant är då den totala bristen på andra perspektiv än just skattesänkningarnas i morgonens utspel. Den enda faktiska nyheten är som sagt förmögenhetsskatten. Men dessutom antyder man ytterligare inkomstskattesänkningar. ”Vår ambition är att gå vidare med ytterligare skattesänkningar särskilt riktade till dessa [låg- och medelinkomsttagarna, min anm], så att till exempel en vanlig LO-arbetare ska ha ungefär tusen kronor mer i månaden.” skriver partiledarna utan att bli mer exakta än så.
Alltså. En mängd storslagen retorik om behovet av kamp mot utanförskapet. Och lösningarna kokar ner till skattesänkningar i allmänhet och avskaffad förmögenhetsskatt i synnerhet. Inte ett ord om den oro som har uppstått efter försämringarna i arbetslöshetsförsäkringen och de övriga trygghetssystemen, inte ett uns självkritik eller ens vilja att försvara sig. Utanförskapet bekämpas genom avskaffad förmögenhetsskatt, punkt och slut.
När man analyserar en debattartikel ska man alltid fundera över för vilka den är skriven, och vilket som är budskapet. När alliansen nu försöker slå sig in i den svenska offentligheten igen gör man det genom att tydligt rikta sig till de egna kärntrupperna, och budskapet är att det blir rejäla skattesänkningar, både nu och framöver, med en borgerlig regering. Det är egentligen det väsentliga i morgonens debattartikel. Och det säger något om hur den politiska debatten i Sverige kommer att se ut tiden framöver.
PS: I rättvisans namn ska sägas att där faktiskt står med en liten mening (en väldigt liten en, visserligen) om behovet av ökad matchning på arbetsmarknaden i artikeln också, så det är inte riktigt bara skattesänkningar. Och ska man fortsätta vara snäll så verkar den finansiering av förmögenhetsskattens borttagande som de har fått ihop vid en första genomläsning inte helt uppåt väggarna. Även om jag personligen kan tänka mig bättre sätt att använda 5,4 miljarder kronor än detta… DS
Läs hela artikeln här
Andra bloggar om: politik, alliansens, regeringen, skattesänkningar, förmögenhetsskatt, arbetslöshet, utanförskap och annat intressant
Och nere på Stureplan sitter Federley och struntar i att ungarna blir sjuka
Övervikt är ett växande problem som inte bara är samhällsekonomisk och mänskligt skadligt; det finns också tydliga klassdimensioner i problematiken. Att forskare nu kan se - förvisso små men dock – tecken i tiden på att utvecklingen håller på att vända är därför ytterst glädjande. En rapport från Folkhälsoinstitutet visar nämligen på att i åtminstone de fyra kommuner som studeras ett tydligt trendbrott kan påvisas vad gäller övervikt bland barn.
Förmodligen har detta att göra med det aktiva arbete som under de senaste åren bedrivits runt just dessa frågor. Men samtidigt som vi nås av dessa försiktigt positiva nyheter går drevet mot det förebyggande folkhälsoarbetet i allmänhet och Folkhälsoinstitutet i synnerhet. Så här sa riksdagsledamoten (c) Fredrick Federley så sent som igår till Svenska Dagbladet i frågan:
–Vi har ganska grovt kapitulerat inför en övertro på att politiker och staten kan fixa allting. Men om människan inte sköter sin hälsa är det människan själv som måste ta tag i det.
Han fortsätter med att han omedelbart vill lägga ner Folkhälsoinstitutet och motiverar;
–Jag vet att jag blir tjock om jag äter två påsar chips om dagen, och att jag får ont i huvudet om jag dricker för mycket sprit. Det behövs ingen propagandamyndighet som skriver folk på näsan hur de ska leva sitt liv. Svenskarna är inte dumma i huvudet.
Och detta är inte bara okunnig populism. Det är också en riktigt farlig inställning.
Jag har under flera år arbetat med sjukvårdspolitik. Har jag lärt mig någonting så är det att det inte finns något bättre, billigare och mer humant än att sätta in insatserna redan innan problemet har uppstått. Det är kostnadseffektivt, och det sparar mängder av mänskligt lidande.
Av ideologiska skäl vill nu den unga högern lägga ner detta arbete. Resultatet kommer att bli ökad ohälsa, och i dess följder ökade sjukvårdskostnader. Det är kortsiktigt, det är korkat och det säger en hel del om hur det går när teoretiska principer får gå före praktisk verklighetsförankring. Det är, kort sagt, dålig politik.
Läs mer i DN om Folkhälsoinstitutets rapport här
Andra bloggar om: politik, fredrick federley, folkhälsa, övervikt, folkhälsoinstitutet, populism, stureplanscentern och annat intressant
Förmodligen har detta att göra med det aktiva arbete som under de senaste åren bedrivits runt just dessa frågor. Men samtidigt som vi nås av dessa försiktigt positiva nyheter går drevet mot det förebyggande folkhälsoarbetet i allmänhet och Folkhälsoinstitutet i synnerhet. Så här sa riksdagsledamoten (c) Fredrick Federley så sent som igår till Svenska Dagbladet i frågan:
–Vi har ganska grovt kapitulerat inför en övertro på att politiker och staten kan fixa allting. Men om människan inte sköter sin hälsa är det människan själv som måste ta tag i det.
Han fortsätter med att han omedelbart vill lägga ner Folkhälsoinstitutet och motiverar;
–Jag vet att jag blir tjock om jag äter två påsar chips om dagen, och att jag får ont i huvudet om jag dricker för mycket sprit. Det behövs ingen propagandamyndighet som skriver folk på näsan hur de ska leva sitt liv. Svenskarna är inte dumma i huvudet.
Och detta är inte bara okunnig populism. Det är också en riktigt farlig inställning.
Jag har under flera år arbetat med sjukvårdspolitik. Har jag lärt mig någonting så är det att det inte finns något bättre, billigare och mer humant än att sätta in insatserna redan innan problemet har uppstått. Det är kostnadseffektivt, och det sparar mängder av mänskligt lidande.
Av ideologiska skäl vill nu den unga högern lägga ner detta arbete. Resultatet kommer att bli ökad ohälsa, och i dess följder ökade sjukvårdskostnader. Det är kortsiktigt, det är korkat och det säger en hel del om hur det går när teoretiska principer får gå före praktisk verklighetsförankring. Det är, kort sagt, dålig politik.
Läs mer i DN om Folkhälsoinstitutets rapport här
Andra bloggar om: politik, fredrick federley, folkhälsa, övervikt, folkhälsoinstitutet, populism, stureplanscentern och annat intressant
tisdag, mars 27, 2007
Skattesänkningar ska gå mest till låg- och … nä, förresten
Ni har också hört det till leda. Sverige har världens hårdast beskattade låg- och medelinkomsttagare. Skattesänkningarna ska därför gå mest till dessa. Vanligt folk ska få mer i plånboken. De nya moderaterna står på det arbetande folkets sida. Så lät det hela valrörelsen, och det var uppenbarligen en vinnande melodi.
Metro räknade tillsammans med tidningen Tromb nu i veckan på hur det verkligen blev. För den som på allvar gått på de moderata locktonerna måste det ha varit skakande läsning. För så här sammanfattar de vilka som tjänar på regeringens skattepolitik:
”Den största delen av regeringens jobbavdrag går till den rikaste tredjedelen av befolkningen. Också övriga skattesänkningar på omkring 8 miljarder kronor gynnar i första hand höginkomsttagarna. Två tredjedelar av sänkningen av fastighetsskatten går till höginkomsttagarna. Medelinkomsttagarna får nöja sig med en fjärdedel och låginkomsttagarna med en tiondel.” (från Tromb)
Och detta kunde vara illa nog. Men det är det inte. För om man dessutom lägger till vilka som får betala för de nedskärningar som skattesänkningarna (för de rika, alltså) ska betala så visar det sig att
”…tar man hänsyn till regeringens nedskärningar visar det sig att den tredjedel av befolkningen som har dom lägsta inkomsterna riskerar att få hela sin andel av skattsänkningarna uppäten av sparpaketen.” (också från Tromb)
Och nu blir det ännu värre. Enligt TV8 (se mer i SvD här) är nu allianspartierna överens om att även förmögenhetsskatten ska tas bort. Ytterligare i storleksordningen 5,4 miljarder (alltså femtusenfyrahundra miljoner kronor) årligen, som på något sätt ska finansieras. Gissa vilka som får betala det priset?
Men var inte rädda. För även om det verkar som om det enda regeringen hittills tagit för sig varit klassisk högerpolitik där de rika får mer på de fattigares bekostnad, så ska det bli ändring på det. För enligt Dagens nyheter (se mer här) så vill statsminister Reinfeldt nu komma tillbaka ytterligare med fler skattesänkningar (om jag förstått det rätt för att kunna uppfylla det vallöfte han visserligen till och från hävdar redan är uppfyllt.)
Men den här gången så ska det faktiskt gå till låg- och medelinkomsttagarna. Jorå. Hedersord. Sveriges rika kan skratta gott hela vägen till banken.
Andra bloggar om: politik, skatter, Fredrik Reinfeldt, förmögenhetsskatt, rättvisa, alliansen, vallöften, skattesänkningar och annat intressant
Metro räknade tillsammans med tidningen Tromb nu i veckan på hur det verkligen blev. För den som på allvar gått på de moderata locktonerna måste det ha varit skakande läsning. För så här sammanfattar de vilka som tjänar på regeringens skattepolitik:
”Den största delen av regeringens jobbavdrag går till den rikaste tredjedelen av befolkningen. Också övriga skattesänkningar på omkring 8 miljarder kronor gynnar i första hand höginkomsttagarna. Två tredjedelar av sänkningen av fastighetsskatten går till höginkomsttagarna. Medelinkomsttagarna får nöja sig med en fjärdedel och låginkomsttagarna med en tiondel.” (från Tromb)
Och detta kunde vara illa nog. Men det är det inte. För om man dessutom lägger till vilka som får betala för de nedskärningar som skattesänkningarna (för de rika, alltså) ska betala så visar det sig att
”…tar man hänsyn till regeringens nedskärningar visar det sig att den tredjedel av befolkningen som har dom lägsta inkomsterna riskerar att få hela sin andel av skattsänkningarna uppäten av sparpaketen.” (också från Tromb)
Och nu blir det ännu värre. Enligt TV8 (se mer i SvD här) är nu allianspartierna överens om att även förmögenhetsskatten ska tas bort. Ytterligare i storleksordningen 5,4 miljarder (alltså femtusenfyrahundra miljoner kronor) årligen, som på något sätt ska finansieras. Gissa vilka som får betala det priset?
Men var inte rädda. För även om det verkar som om det enda regeringen hittills tagit för sig varit klassisk högerpolitik där de rika får mer på de fattigares bekostnad, så ska det bli ändring på det. För enligt Dagens nyheter (se mer här) så vill statsminister Reinfeldt nu komma tillbaka ytterligare med fler skattesänkningar (om jag förstått det rätt för att kunna uppfylla det vallöfte han visserligen till och från hävdar redan är uppfyllt.)
Men den här gången så ska det faktiskt gå till låg- och medelinkomsttagarna. Jorå. Hedersord. Sveriges rika kan skratta gott hela vägen till banken.
Andra bloggar om: politik, skatter, Fredrik Reinfeldt, förmögenhetsskatt, rättvisa, alliansen, vallöften, skattesänkningar och annat intressant
Kan man låta bli att imponeras av Gudrun Schyman?
Ok, det är inte nytt men hon gör det bra, Schyman. Köper aktier i storbolagen för att sedan kunna plädera på stämman för – i det här fallet – ökad jämställdhet. Taktiken har tidigare som bekant använts av SSU, bland annat under Bosse Ringholms röda period.
Den senaste veckan har det varit mycket Göran Persson. Men jag undrar egentligen om inte de senaste tio årens mest intressanta politiska person egentligen är Gudrun Schyman. Inte för att jag delar hennes åsikter. Jag är inte vänsterpartist, och vore jag vänsterpartist så skulle jag nog inte tillhöra någon Schymanfalang. Utan helt enkelt för att hon är ett sådant fullkomligt fenomen.
Dels det uppenbara; förmågan att gå på hårda smällar och ändå komma tillbaka igen, till synes oberörd. Den kommunikativa begåvningen och välsignelsen, som ibland måste ha känts som en förbannelse, att ständigt kunna bryta igenom i det mediala bruset med sina spetsiga formuleringar (minns bara talibantalet).
Men också för att hon i kraft av sin personlighet på något sätt verkade ha lyckats förnya ett helt parti, utan att någon förnyelse såvitt jag kan förstå det egentligen ägde rum. Jag tror inte man ska underskatta denna personlighets betydelse för vänsterpartiets framgångar 1998, vilket var det som gjorde att vi den gången slapp en borgerlig regering.
Och jag tänkte egentligen avsluta detta inlägg med några funderingar om hur trist det är med den politiska ökenvandring hon numera verkar ha gett sig ut på (även om, som sagt, draget med aktieköpen visade sig falla ut oväntat lyckat). Men jag vet helt enkelt inte. Någonting säger mig att fru Schyman inte kan befinna sig ute i någon öken särskilt länge.
Gudrun Schyman kommer även i framtiden att kunna spela en politisk roll. Om detta är något att glädjas över eller inte, lämnar jag upp till var och en att själv avgöra.
Läs mer om aktiekuppen i SvD eller DN
Andra bloggar om: gudrun schyman, politik, personligheter och annat intressant
Den senaste veckan har det varit mycket Göran Persson. Men jag undrar egentligen om inte de senaste tio årens mest intressanta politiska person egentligen är Gudrun Schyman. Inte för att jag delar hennes åsikter. Jag är inte vänsterpartist, och vore jag vänsterpartist så skulle jag nog inte tillhöra någon Schymanfalang. Utan helt enkelt för att hon är ett sådant fullkomligt fenomen.
Dels det uppenbara; förmågan att gå på hårda smällar och ändå komma tillbaka igen, till synes oberörd. Den kommunikativa begåvningen och välsignelsen, som ibland måste ha känts som en förbannelse, att ständigt kunna bryta igenom i det mediala bruset med sina spetsiga formuleringar (minns bara talibantalet).
Men också för att hon i kraft av sin personlighet på något sätt verkade ha lyckats förnya ett helt parti, utan att någon förnyelse såvitt jag kan förstå det egentligen ägde rum. Jag tror inte man ska underskatta denna personlighets betydelse för vänsterpartiets framgångar 1998, vilket var det som gjorde att vi den gången slapp en borgerlig regering.
Och jag tänkte egentligen avsluta detta inlägg med några funderingar om hur trist det är med den politiska ökenvandring hon numera verkar ha gett sig ut på (även om, som sagt, draget med aktieköpen visade sig falla ut oväntat lyckat). Men jag vet helt enkelt inte. Någonting säger mig att fru Schyman inte kan befinna sig ute i någon öken särskilt länge.
Gudrun Schyman kommer även i framtiden att kunna spela en politisk roll. Om detta är något att glädjas över eller inte, lämnar jag upp till var och en att själv avgöra.
Läs mer om aktiekuppen i SvD eller DN
Andra bloggar om: gudrun schyman, politik, personligheter och annat intressant
Som en mörk furstesaga, nästan shakespearsk
Slutet leder tankarna till Richard III, eller kanske Gudfadern. Statsminister Göran Persson är trött, längtar bort, har ont. Världen framstår allt mer som en ond konspiration, irritationen över alla knivar i ryggen och alla missförstånd övergår i bitter galla. Och så den totala missbedömningen av det nya hotet, fienden vid horisonten, alliansen. En fundamental underskattning som i förlängningen kostar fursten både kungariket och kronan.
Vad ska man säga som inte redan är sagt om Erik Fichtelius jätteprojekt? En succé, såklart, om vi ser till tittarsiffror och uppmärksamhet. Fullt av politiska avslöjanden och påståenden som kommer att kunna sysselsätta samtidshistorikerna och oss politiska nördar i åratal.
Den stora snackisen är såklart alla påhopp (förtjänstfullt listade av vår media, exempelvis här och här.) Kanske mest provocerande har oförskämdheten att gå till attack mot DN varit (se här och här.) Och jag vet ärligt talat inte vad man ska tycka om detta. Till att börja med; att Persson hyst dessa åsikter och att han i stundens hetta till och från velat lufta dem är inte det minsta konstigt. Det vore väl snarast underligt om man inte i den utsatta position statsministerämbetet utgör till och från blir lite förbannad på vänner och fiender.
Det intressanta är nu att Persson väljer att lufta dessa känslor inför Erik Fichtelius. Och jag kastas själv mellan två olika analyser av detta. Antingen vet Persson precis vad han gör, och vill efter sin avgång hämnas på de personer han går till angrepp på. Eller så är Fichtelius helt enkelt en rasande skicklig journalist, som lyckas få statsministern att öppna sig på ett sätt som i sådana fall är alldeles enastående.
Några saker blir tydliga efter dokumentären. Attackerna på Reinfeldt (läs om dem här) visar som sagt på vilken oförmåga Persson hade att se hotet från den nye huvudmotståndaren. Jag tror att det kan ha att göra med generation. Det som var moderatledarens styrka – hans ödjmuka förmåga att ompröva allt och därför inte ta ansvar för något – avfärdade Person föraktfullt som inte statsmannalik. Något av en historisk felbedömning.
Dessutom var och är Göran Persson en stor personlighet med en minst sagt egen stil som nu är upphov till offentlig debatt. Stilen analyseras av ledarskapskonsulter, och för ett personligt vittnesmål kan jag rekommendera ett inlägg av Enn Kokk (som både blivit utsatt för viktskämt och andra ”tarvligheter”.) Persson stil är nu egentligen ingen nyhet, men den offentliga debatten om den har paradoxalt nog aldrig varit mer intensiv än nu efter att han har avgått.
Enn Kokk fångar i sitt inlägg även upp en annan kritik som jag tror är relevant. Trots det gedigna materialet känns det som om mycket saknas. Samma kritik tas upp av DN:s Henrik Brors (känd från TV), och även i Svenska Dagbladet. Och så är det. När sista avsnittet väl är över sitter man där med en känsla av ”var det allt”? Trots omfånget på teveserien känns bilden halv, ofullständig.
Så. Sammanfattningsvis och trots detta. Var det en bra eller dålig dokumentär? DN:s debattredaktion gör en intressant analys när de konstaterar att kritiken från journalisthåll mot Fichtelius – att han låtit statsministern prata på för mycket ostörd – i mycket låter likadan som tidigare kritiken mot bloggare (och även DN-debatt.) Det finns någon sorts journalistiskt motstånd mot att låta människor ta del av förstahandsinformation, och detta har drabbat även denna dokumentär.
Men jag skulle också vilja vända på steken, och anklaga Fichtelius inte för att låta Persson tala alltför ostört, utan att i alltför hög grad vilja berätta en historia. Huruvida denna historia är sann eller inte, lär bli en fråga för många fortsatta diskussioner.
Och det är klart. Jag har ännu inte hunnit titta igenom allt extramaterial på SVT.se. Det är möjligt att det finns andra historier där att finna, redan nu. Och oavsett mina invändningar ovan; visst är det ett stycke journalistisk och politsk historia Fichtelius bjudit oss på den senaste veckan. Om det var värt att offra karriären för är väl en mer öppen fråga.
PS: För övrigt, ni såg väl att eder egen bloggare också fick vara med på bild i det sista avsnittet? Lite snabbt skymtade jag förbi, bredvid Leif Pagrotsky, på valvakan 2006. Jag hade kostym och såg ledsen ut. Det varade bara några sekunder, så försvann jag ur bild. DS
Andra bloggar om: Erik Fichtelius, Göran Persson, Svt, politik och annat intressant
Vad ska man säga som inte redan är sagt om Erik Fichtelius jätteprojekt? En succé, såklart, om vi ser till tittarsiffror och uppmärksamhet. Fullt av politiska avslöjanden och påståenden som kommer att kunna sysselsätta samtidshistorikerna och oss politiska nördar i åratal.
Den stora snackisen är såklart alla påhopp (förtjänstfullt listade av vår media, exempelvis här och här.) Kanske mest provocerande har oförskämdheten att gå till attack mot DN varit (se här och här.) Och jag vet ärligt talat inte vad man ska tycka om detta. Till att börja med; att Persson hyst dessa åsikter och att han i stundens hetta till och från velat lufta dem är inte det minsta konstigt. Det vore väl snarast underligt om man inte i den utsatta position statsministerämbetet utgör till och från blir lite förbannad på vänner och fiender.
Det intressanta är nu att Persson väljer att lufta dessa känslor inför Erik Fichtelius. Och jag kastas själv mellan två olika analyser av detta. Antingen vet Persson precis vad han gör, och vill efter sin avgång hämnas på de personer han går till angrepp på. Eller så är Fichtelius helt enkelt en rasande skicklig journalist, som lyckas få statsministern att öppna sig på ett sätt som i sådana fall är alldeles enastående.
Några saker blir tydliga efter dokumentären. Attackerna på Reinfeldt (läs om dem här) visar som sagt på vilken oförmåga Persson hade att se hotet från den nye huvudmotståndaren. Jag tror att det kan ha att göra med generation. Det som var moderatledarens styrka – hans ödjmuka förmåga att ompröva allt och därför inte ta ansvar för något – avfärdade Person föraktfullt som inte statsmannalik. Något av en historisk felbedömning.
Dessutom var och är Göran Persson en stor personlighet med en minst sagt egen stil som nu är upphov till offentlig debatt. Stilen analyseras av ledarskapskonsulter, och för ett personligt vittnesmål kan jag rekommendera ett inlägg av Enn Kokk (som både blivit utsatt för viktskämt och andra ”tarvligheter”.) Persson stil är nu egentligen ingen nyhet, men den offentliga debatten om den har paradoxalt nog aldrig varit mer intensiv än nu efter att han har avgått.
Enn Kokk fångar i sitt inlägg även upp en annan kritik som jag tror är relevant. Trots det gedigna materialet känns det som om mycket saknas. Samma kritik tas upp av DN:s Henrik Brors (känd från TV), och även i Svenska Dagbladet. Och så är det. När sista avsnittet väl är över sitter man där med en känsla av ”var det allt”? Trots omfånget på teveserien känns bilden halv, ofullständig.
Så. Sammanfattningsvis och trots detta. Var det en bra eller dålig dokumentär? DN:s debattredaktion gör en intressant analys när de konstaterar att kritiken från journalisthåll mot Fichtelius – att han låtit statsministern prata på för mycket ostörd – i mycket låter likadan som tidigare kritiken mot bloggare (och även DN-debatt.) Det finns någon sorts journalistiskt motstånd mot att låta människor ta del av förstahandsinformation, och detta har drabbat även denna dokumentär.
Men jag skulle också vilja vända på steken, och anklaga Fichtelius inte för att låta Persson tala alltför ostört, utan att i alltför hög grad vilja berätta en historia. Huruvida denna historia är sann eller inte, lär bli en fråga för många fortsatta diskussioner.
Och det är klart. Jag har ännu inte hunnit titta igenom allt extramaterial på SVT.se. Det är möjligt att det finns andra historier där att finna, redan nu. Och oavsett mina invändningar ovan; visst är det ett stycke journalistisk och politsk historia Fichtelius bjudit oss på den senaste veckan. Om det var värt att offra karriären för är väl en mer öppen fråga.
PS: För övrigt, ni såg väl att eder egen bloggare också fick vara med på bild i det sista avsnittet? Lite snabbt skymtade jag förbi, bredvid Leif Pagrotsky, på valvakan 2006. Jag hade kostym och såg ledsen ut. Det varade bara några sekunder, så försvann jag ur bild. DS
Andra bloggar om: Erik Fichtelius, Göran Persson, Svt, politik och annat intressant
måndag, mars 26, 2007
Hirschfeldt bekräftar Ljungkvists uppgifter
Bloggaren Magnus Ljungkvist offentliggjorde idag de smått sensationella uppgifterna att Johan Hirschfeldt och katastrofkommissionen hade haft tillgång till de så kallade ”tsunamibanden” redan 2005, men avböjt att använda dem. Hirschfeldt bekräftar nu Ljungkvists påståenden.
”Jag bedömde att kommissionens arbete, som ju inte var en polisutredning utan skulle handla om regeringskansliets krishanteringsförmåga, inte skulle bedrivas med det som grund,” säger Johan Hirschfeldt till Dagen Nyheter (på nätet här.)
Orsaken till att Hirschfeldt sedan plötsligt ändrade uppfattning om bandens betydelse är att ”inte minst KU-förhören [har] gjort att intresset för de enskilda aktörernas göranden ökat.” En version som står i bjärt kontrast till den bild som tidigare givits om varför kommissionen återupptagit sitt arbete. För så här beskrevs nämligen bakgrunden till att Hirschfeldt fick återuppta sin granskning så sent som i slutet av januari detta år (SvD 29/1 2007):
”Enligt direktiven ska Hirschfeldt avgöra om de nya uppgifterna skulle påverkat kommissionens arbete och slutsatser om de varit kända 2005. Enligt flera av SvD:s källor får regeringen inom de närmaste dagarna en skriftlig, men kortfattad, begäran om att hela kommissionen ska återuppta sitt arbete." (mina fetningar)
Nya uppgifter, eller ökat politiskt intresse för Lars Danielssons almanacka efter KU-förhören. Två helt olika bilder av vilken som är bakgrunden. Fortsättning lär följa.
Läs hela Magnus Ljungkvists avslöjande här
Andra bloggar om: hirschfeldt, katastrofkommissionen, magnus ljungkvist, tsunamibanden, politik och annat intressant
”Jag bedömde att kommissionens arbete, som ju inte var en polisutredning utan skulle handla om regeringskansliets krishanteringsförmåga, inte skulle bedrivas med det som grund,” säger Johan Hirschfeldt till Dagen Nyheter (på nätet här.)
Orsaken till att Hirschfeldt sedan plötsligt ändrade uppfattning om bandens betydelse är att ”inte minst KU-förhören [har] gjort att intresset för de enskilda aktörernas göranden ökat.” En version som står i bjärt kontrast till den bild som tidigare givits om varför kommissionen återupptagit sitt arbete. För så här beskrevs nämligen bakgrunden till att Hirschfeldt fick återuppta sin granskning så sent som i slutet av januari detta år (SvD 29/1 2007):
”Enligt direktiven ska Hirschfeldt avgöra om de nya uppgifterna skulle påverkat kommissionens arbete och slutsatser om de varit kända 2005. Enligt flera av SvD:s källor får regeringen inom de närmaste dagarna en skriftlig, men kortfattad, begäran om att hela kommissionen ska återuppta sitt arbete." (mina fetningar)
Nya uppgifter, eller ökat politiskt intresse för Lars Danielssons almanacka efter KU-förhören. Två helt olika bilder av vilken som är bakgrunden. Fortsättning lär följa.
Läs hela Magnus Ljungkvists avslöjande här
Andra bloggar om: hirschfeldt, katastrofkommissionen, magnus ljungkvist, tsunamibanden, politik och annat intressant
Ve och fasa, skyltanarkin breder ut sig (eller grattis Camilla)
Ni minns Camilla Krupman? Hon som ville ha en skylt med texten ”Bed and Breakfast” för att informera om att hon erbjöd, tja, just Bed and Breakfast. Och som Vägverket ville stoppa för att all skyltning måste vara på svenska? Något de drev under flera års tid.
Nu har Camilla fått rätt. Och Vägverket backar. Och jag lyssnar så noga jag kan efter fyra par hovslag vid horisonten. För utan tvekan torde detta vara början på slutet för den svenska enhetsstaten. Men hur mycket jag än anstränger mig så hör jag inget alls.
Jo. Kanske en sak. Ljudet av sunt förnuft som segrat. Och jag vet visserligen inte exakt hur det är tänkt att det ska låta. Men nog är det en smula vackert alltid.
Läs mer här
Andra bloggar om: vägverket, bed and breakfast, byråkrati, skyltar och annat intressant
Nu har Camilla fått rätt. Och Vägverket backar. Och jag lyssnar så noga jag kan efter fyra par hovslag vid horisonten. För utan tvekan torde detta vara början på slutet för den svenska enhetsstaten. Men hur mycket jag än anstränger mig så hör jag inget alls.
Jo. Kanske en sak. Ljudet av sunt förnuft som segrat. Och jag vet visserligen inte exakt hur det är tänkt att det ska låta. Men nog är det en smula vackert alltid.
Läs mer här
Andra bloggar om: vägverket, bed and breakfast, byråkrati, skyltar och annat intressant
Vad strejken egentligen handlar om
Jag skrev igår om att mitt fackförbund Handels ämnade varsla om strejk. Idag är det gjort. Och om jag då tyckte det hela påminde om en surrealistisk saga så har det verkligen inte blivit bättre idag.
Om det inte vore för det underliggande allvaret skulle det vara lätt att dra på munnen åt det hela. Nu ska det medlas mellan två parter som redan är överens. Men som sagt. Även om det påminner om en fars så är det faktiskt inte roligt.
För visst, det är pikant med det inbördeskrig som rasar inför öppen ridå på arbetsgivarsidan. Pinsamt, är ett annat ord som faller en på läppen. Men samtidigt tror jag att det är viktigt att komma ihåg vad konflikten som Handels varslat om egentligen handlar om. Den stora frågan är inte maktbalansen inom arbetsgivarorganisationerna.
Den stora frågan är lönevillkoren för de lågavlönade företrädesvis kvinnor som dagligen jobbar och sliter inom detaljhandeln. Det är det konflikten handlar om. Låt oss inte glömma det.
Vilka företag som varslats kan du se här
Mer om konflikten kan du läsa här, här, här och här
Andra bloggar om: arbetsmarknad, handels, strejk, svenskt näringsliv, påsk, kvinnolöner, jämställdhet och annat intressant
Om det inte vore för det underliggande allvaret skulle det vara lätt att dra på munnen åt det hela. Nu ska det medlas mellan två parter som redan är överens. Men som sagt. Även om det påminner om en fars så är det faktiskt inte roligt.
För visst, det är pikant med det inbördeskrig som rasar inför öppen ridå på arbetsgivarsidan. Pinsamt, är ett annat ord som faller en på läppen. Men samtidigt tror jag att det är viktigt att komma ihåg vad konflikten som Handels varslat om egentligen handlar om. Den stora frågan är inte maktbalansen inom arbetsgivarorganisationerna.
Den stora frågan är lönevillkoren för de lågavlönade företrädesvis kvinnor som dagligen jobbar och sliter inom detaljhandeln. Det är det konflikten handlar om. Låt oss inte glömma det.
Vilka företag som varslats kan du se här
Mer om konflikten kan du läsa här, här, här och här
Andra bloggar om: arbetsmarknad, handels, strejk, svenskt näringsliv, påsk, kvinnolöner, jämställdhet och annat intressant
När fördomarna gifter ihop sig med politiken (om hatet mot USA)
Varje gång jag hör svenskar förnumstigt skrocka över korkade amerikaner som inte ens vet var Tyskland ligger på en Europakarta, frågar jag mig själv hur många svenskar som skulle kunna pricka in Tennessee eller South Carolina på en bild över Nordamerika. För så är det; det finns ett orättfärdigt förakt mot amerikaner i Sverige, Europa och världen.
Statsvetaren Andy Markovits har därför någonting att studera när han ger sig på ämnet antiamerikanism, vilket Svenska dagbladet skriver om (se mer här). Jag har själv inte läst Markovits bok, men jag tycker frågeställningen är intressant. Inte minst människor på min politiska halva av fältet tenderar ibland att ganska tanklöst falla in i fördomsfulla schabloniseringar när det gäller just det stora landet i väster.
Missförstå mig nu inte; jag känner ingen större värme inför USA:s utrikespolitik. Men vi måste faktiskt kunna förmå skilja på kritik mot en viss regim, och kritik mot ett helt folk och en kultur. (En kultur som jag dessutom hyser en viss förtjusning inför.)
Samma problem som var har när det gäller antiamerikanismen, samma problem har vi naturligtvis när det gäller Mellanösternkonflikten och Israel. Saken är naturligtvis också den att denna ihopkoppling inte bara används av kritiker av respektive regim. Även försvarare av såväl USA:s som Israels agerande kan ibland väldigt lätt förfalla till att kategorisera även rättmätig kritik som ett utfall av ren rasism.
Men åter till Markovits. Författarens poäng är enligt SvD att det visserligen är USA:s utrikespolitik under den nuvarande administrationen som provocerat fram det ökade USA-hatet, men att detta hat egentligen bara är ett uttryck för gamla fördomar som sedan länge grasserat i Västeuropa.
Huruvida han lyckas belägga denna tes eller inte får man nog gå till själva verket för att avgöra. Och den finns visst att köpa. Så det är väl bara att rusa iväg och göra det. Om vädret fortsätter som det är just nu är inte jag den som bangar lite trevlig statsvetenskap över en kopp kaffe på balkongen. Och detta är en viktig diskussion för vänstern att ta, egentligen oavsett var vi sedan landar i värderingen av det ena eller andra debattinlägget.
UPPDATERING: det är naturligtvis professor Kim Salomon som skrivit svenskans understreckare. Det borde jag ha nämnt. SLUT PÅ UPPDATERING
Andra bloggar om: usa, antiamerikanism, utrikespolitik, israel, politik, Andy Markovits och annat intressant
Statsvetaren Andy Markovits har därför någonting att studera när han ger sig på ämnet antiamerikanism, vilket Svenska dagbladet skriver om (se mer här). Jag har själv inte läst Markovits bok, men jag tycker frågeställningen är intressant. Inte minst människor på min politiska halva av fältet tenderar ibland att ganska tanklöst falla in i fördomsfulla schabloniseringar när det gäller just det stora landet i väster.
Missförstå mig nu inte; jag känner ingen större värme inför USA:s utrikespolitik. Men vi måste faktiskt kunna förmå skilja på kritik mot en viss regim, och kritik mot ett helt folk och en kultur. (En kultur som jag dessutom hyser en viss förtjusning inför.)
Samma problem som var har när det gäller antiamerikanismen, samma problem har vi naturligtvis när det gäller Mellanösternkonflikten och Israel. Saken är naturligtvis också den att denna ihopkoppling inte bara används av kritiker av respektive regim. Även försvarare av såväl USA:s som Israels agerande kan ibland väldigt lätt förfalla till att kategorisera även rättmätig kritik som ett utfall av ren rasism.
Men åter till Markovits. Författarens poäng är enligt SvD att det visserligen är USA:s utrikespolitik under den nuvarande administrationen som provocerat fram det ökade USA-hatet, men att detta hat egentligen bara är ett uttryck för gamla fördomar som sedan länge grasserat i Västeuropa.
Huruvida han lyckas belägga denna tes eller inte får man nog gå till själva verket för att avgöra. Och den finns visst att köpa. Så det är väl bara att rusa iväg och göra det. Om vädret fortsätter som det är just nu är inte jag den som bangar lite trevlig statsvetenskap över en kopp kaffe på balkongen. Och detta är en viktig diskussion för vänstern att ta, egentligen oavsett var vi sedan landar i värderingen av det ena eller andra debattinlägget.
UPPDATERING: det är naturligtvis professor Kim Salomon som skrivit svenskans understreckare. Det borde jag ha nämnt. SLUT PÅ UPPDATERING
Andra bloggar om: usa, antiamerikanism, utrikespolitik, israel, politik, Andy Markovits och annat intressant
Hirschfeldt tackade nej till tsunamibanden för två år sedan – Ljungkvist scoopar IGEN
Parallellt på bloggen och i en debattartikel i Expressen släpper medborgarjournalisten Magnus Ljungkvist idag en medial bomb. Lite grävande i arkiv och några telefonsamtal avslöjar nämligen en närmast chockartad sanning – katastrofkommissionen erbjöds tillång till de berömda tsunamibanden redan för två år sedan, men tackade då nej.
Avslöjandet väcker en hel del frågor framförallt rörande den nuvarande regeringen och kommissionens oberoende gentemot denna. Hur kunde oberoende tjänstemän som Hirschfeldt låna ut sig till det mediala spel statsministern och andra dragit igång runt en mörkning som uppenbarligen inte var en mörkning? Vad visste Reinfeldt egentligen när han kallade till den famösa presskonferensen mitt under Boureliusaffären? Hur långt är vissa krafter beredda att gå för att utnyttja den fruktansvärda tragedin runt tsunamin i sina egna politiska syften?
Ytterligare ett bevis för att bloggandet spelar roll. Och spade, my ass, ge mannen en grävmaskin. Härligt jobbat.
Läs mer på bloggen här och här
Eller i Expressen här
Andra bloggar om: magnus ljungkvist, medborgarjournalistik, tsunamibanden, Hirschfeldt, katastrofkommissionen, fredrik reinfeldt och annat intressant
Avslöjandet väcker en hel del frågor framförallt rörande den nuvarande regeringen och kommissionens oberoende gentemot denna. Hur kunde oberoende tjänstemän som Hirschfeldt låna ut sig till det mediala spel statsministern och andra dragit igång runt en mörkning som uppenbarligen inte var en mörkning? Vad visste Reinfeldt egentligen när han kallade till den famösa presskonferensen mitt under Boureliusaffären? Hur långt är vissa krafter beredda att gå för att utnyttja den fruktansvärda tragedin runt tsunamin i sina egna politiska syften?
Ytterligare ett bevis för att bloggandet spelar roll. Och spade, my ass, ge mannen en grävmaskin. Härligt jobbat.
Läs mer på bloggen här och här
Eller i Expressen här
Andra bloggar om: magnus ljungkvist, medborgarjournalistik, tsunamibanden, Hirschfeldt, katastrofkommissionen, fredrik reinfeldt och annat intressant
Frihet att göra precis som folkpartiet vill
Förr i tiden betydde frihet att du själv hade något typ av möjlighet att avgöra hur du ville sköta saker och ting. I dag betyder frihet att du måste göra precis som folkpartiet vill. Det blir uppenbart efter skolministerns besked till landets Waldorfskolor: Trots att det går stick i stäv mot hela Waldorfpedagogiken så undantas inte dessa skolor från de centrala kunskapsproven i tredje klass.
Orsaken är enkel; skolministern litar inte på Waldorfskolorna. ”Det ska vara likvärdiga villkor. Elever i svensk skola har rätt att få lära sig läsa, skriva och räkna på lågstadiet. Det gäller även elever i Waldorfskolor” säger Björklund i en belysande kommentar, och överprövar med det den pedagogiska kunskap som arbetats fram i generationer.
I åratal har vi hört borgerliga företrädare sjunga klagosånger om hur likriktat det svenska skolväsendet är. Nu när man får chansen skruvar man upp likriktningen flera varv till. Det är sannerligen en skön, ny värld vi vaknat upp i efter den 17 september förra året.
Läs mer här
Andra bloggar om: politik, skolpolitik, prov, waldorfpedagogik, björklund, frihet och annat intressant
Orsaken är enkel; skolministern litar inte på Waldorfskolorna. ”Det ska vara likvärdiga villkor. Elever i svensk skola har rätt att få lära sig läsa, skriva och räkna på lågstadiet. Det gäller även elever i Waldorfskolor” säger Björklund i en belysande kommentar, och överprövar med det den pedagogiska kunskap som arbetats fram i generationer.
I åratal har vi hört borgerliga företrädare sjunga klagosånger om hur likriktat det svenska skolväsendet är. Nu när man får chansen skruvar man upp likriktningen flera varv till. Det är sannerligen en skön, ny värld vi vaknat upp i efter den 17 september förra året.
Läs mer här
Andra bloggar om: politik, skolpolitik, prov, waldorfpedagogik, björklund, frihet och annat intressant
söndag, mars 25, 2007
Svenskt Näringsliv tvingar fram konflikt för att stoppa höjda kvinnolöner
Jag tror många såg fram med viss oro mot vårens avtalsrörelse. Stora övervinster i företagen, en ny regering som i stora delar för en arbetarfientlig politik, strålande tillväxt men arbetsgivare som ändå hävdar att löntagarna måste hålla tillbaka för att det inte ska drabba sysselsättningen. Allt detta talade för en het vår. Trots det måste man säga att det hittills har gått hyfsat bra.
Fram till nu. Mitt fackförbund Handelsanställdas förbund kommer under morgondagen varsla om konflikt under påskhelgen. Och bakgrunden är uppseendeväckande.
För det fanns en överenskommelse mellan Handels och arbetsgivarna i form av organisationen Svensk Handel. Men denna överenskommelse går nu Svenskt Näringsliv centralt in och stoppar. Och det hela blir som en surreallistisk saga. För det som fällde uppgörelsen var den satsning på lågavlönade kvinnor handelsanställdas förbund hade fått igenom.
Jag vet att det är många där ute – både arbetsgivare och löntagare – som är irriterade över det genompolitiserade Svenskt Näringsliv, eller det femte borgerliga partiet som organisationen också har kallats. Denna irritation lär inte direkt minska nu.
Samtidigt tycker jag att det hela också är klargörande. För Sveriges alla lågavlönade kvinnor framstår det nu tydligt vilka som är vänner, och vilka som är fiender. När det handlar om att ta striden för mer jämställda löner och arbetsvillkor finns det uppenbarligen bara ett alternativ just nu. Strejk.
Så kör hårt, kamrater. Och lycka till.
Läs mer här
Eller i tidningarna här, här, här och här
Andra bloggar om: strejk, handels, svenskt näringsliv, arbetsmarkand, jämställdhet, kvinnolöner och annat intressant
Fram till nu. Mitt fackförbund Handelsanställdas förbund kommer under morgondagen varsla om konflikt under påskhelgen. Och bakgrunden är uppseendeväckande.
För det fanns en överenskommelse mellan Handels och arbetsgivarna i form av organisationen Svensk Handel. Men denna överenskommelse går nu Svenskt Näringsliv centralt in och stoppar. Och det hela blir som en surreallistisk saga. För det som fällde uppgörelsen var den satsning på lågavlönade kvinnor handelsanställdas förbund hade fått igenom.
Jag vet att det är många där ute – både arbetsgivare och löntagare – som är irriterade över det genompolitiserade Svenskt Näringsliv, eller det femte borgerliga partiet som organisationen också har kallats. Denna irritation lär inte direkt minska nu.
Samtidigt tycker jag att det hela också är klargörande. För Sveriges alla lågavlönade kvinnor framstår det nu tydligt vilka som är vänner, och vilka som är fiender. När det handlar om att ta striden för mer jämställda löner och arbetsvillkor finns det uppenbarligen bara ett alternativ just nu. Strejk.
Så kör hårt, kamrater. Och lycka till.
Läs mer här
Eller i tidningarna här, här, här och här
Andra bloggar om: strejk, handels, svenskt näringsliv, arbetsmarkand, jämställdhet, kvinnolöner och annat intressant
Opinionsraset fortsätter, trots skattesänkningarna
Det normala är att de partier som vinner regeringsmakten får ett litet positivt skutt uppåt i opinionen i de första mätningarna efter valet. Det lustiga är att detta gäller även om man frågar människor vad de faktiskt röstade på – valvinnare tenderar alltså att bli överrepresenterade också där. En god vän som jobbar med sådana frågor förklarade för mig att det handlar om människors tendens att vilja se sig själva som att ha satsat på rätt häst. Själv tror jag också att regeringsmakten innebär många möjligheter till profilering och att visa vad du vill – saker som också kan ge positiv genklang.
Denna utveckling har som bekant uteblivit med vår nuvarande regering. Istället har alliansen gjort ett historiskt ras vad gäller väljarstöd. SKOP:s undersökning som publiceras idag visar att denna trend håller i sig. Skillnaden mellan blocken ökar, främst på grund av att stödet för regeringspartierna minskar.
Den aktuella undersökningen genomfördes mellan den 25 februari och 15 mars. Det är alltså efter det att skattesänkningarna fått effekt. Tidningarna fylls varje dag med artiklar om hur bra ekonomin går, hur arbetslösheten är på väg att pressas tillbaka (något som alla förmodligen torde förstå är en effekt av den förra regeringens politik, inte den nuvarande, men det skulle ändå kunna skapa en stämningsbild).
Det är skillnad på opinionsundersökningar och valresultat. Men de borgerliga politiker som trodde att det skulle fungera att riva av plåstret med alla negativa förslag snabbt i höstas, och att folk sedan skulle glömma och förlåta när skattesänkningspengarna trillade in, de får nog ta och tänka om.
Det kan nämligen också vara så, att människor röstade på ett nytt arbetarparti men fick ett gammalt överklassparti. Mot den bakgrunden är det enda som egentligen överraskar att raset inte är större. Men det är som sagt långt till 2010.
Läs mer om SKOP:s undersökning här.
Andra bloggar om: politik, alliansen, regeringen, opinionsundersökningar, valet 2010 och annat intressant
Denna utveckling har som bekant uteblivit med vår nuvarande regering. Istället har alliansen gjort ett historiskt ras vad gäller väljarstöd. SKOP:s undersökning som publiceras idag visar att denna trend håller i sig. Skillnaden mellan blocken ökar, främst på grund av att stödet för regeringspartierna minskar.
Den aktuella undersökningen genomfördes mellan den 25 februari och 15 mars. Det är alltså efter det att skattesänkningarna fått effekt. Tidningarna fylls varje dag med artiklar om hur bra ekonomin går, hur arbetslösheten är på väg att pressas tillbaka (något som alla förmodligen torde förstå är en effekt av den förra regeringens politik, inte den nuvarande, men det skulle ändå kunna skapa en stämningsbild).
Det är skillnad på opinionsundersökningar och valresultat. Men de borgerliga politiker som trodde att det skulle fungera att riva av plåstret med alla negativa förslag snabbt i höstas, och att folk sedan skulle glömma och förlåta när skattesänkningspengarna trillade in, de får nog ta och tänka om.
Det kan nämligen också vara så, att människor röstade på ett nytt arbetarparti men fick ett gammalt överklassparti. Mot den bakgrunden är det enda som egentligen överraskar att raset inte är större. Men det är som sagt långt till 2010.
Läs mer om SKOP:s undersökning här.
Andra bloggar om: politik, alliansen, regeringen, opinionsundersökningar, valet 2010 och annat intressant
Även en oxfordsprofessor kan ha fel (uppenbarligen)
Det finns en egen litterär genre som går ut på att förklara varför socialdemokratin som idé och rörelse gått ur tiden. Inte sällan kopplas denna historiska iakttagelse ihop med konstaterandet att den socialdemokratiska samhällsmodellen står sig starkare än någonsin (och jo, jag tyckte också att detta var en smula dunkelt motsägelsefullt först men sedan förstod jag att vissa sammanhang var så avancerade att en enkel hjärna som min egen helt enkelt inte var förmögen att se dem.)
Nåväl. Morgonens DN-debatt gav ett nytt exempel. Britten Vernon Bogdanor (professor, statsvetare, Oxford, har undervisat konservative ledaren David Cameron) kommer fram till att varken de svenska moderaterna eller brittiska konservativa lyckats fjärma sig från ”socialdemokratins spöke”. Han för sedan ett rätt intressant resonemang om varför en stark välfärdsstat i en globaliserad värld som vår blir så viktig. Men sedan gör han det han också. Förutspår socialdemokratin undergång. Bogdanor konstaterar dramatiskt att ”[d]en socialdemokratiska rörelsen håller därför på att spricka i sina beståndsdelar.”
Och det är här resonemangen blir lite märkliga. För de frågor som dömer socialdemokratin till undergång är dels frågan om vi ska ha någon konkurrens inom offentlig sektor (och visst, det är en fråga som tarvat mycket diskussion, men den togs i Sverige för åtminstone 10-15 år sedan och än så länge håller partiet ihop) och dels (och det är nu det blir riktigt märkligt); flygskatter.
Bakgrunden är nu förvisso lika enkel som begriplig; i Storbritannien har de konservativa föreslagit en flygskatt och labour är splittrade, eftersom det är arbetarväljarna som drabbas relativt hårdast.
Men i Sverige är situationen som bekant den omvända. Det var en socialdemokratisk regering som fattade beslut om att införa flygskatter som en del i den gröna skatteväxlingen, och vår nya högerregering som tog bort dem. Samma bild har vi rörande exempelvis bensinskatten. Det var socialdemokrater som stod upp för den, och borgerliga partier som lovade att sänka den (vilket när de sedan vunnit valet visserligen visade sig resultera i en höjning, så kan det gå.)
Jag säger nu inte att frågan om drivmedelskostnader är enkla och utan målkonflikter. Inte heller frågor som rör hur vi kan effektivisera den offentliga sektorn. Men att dessa frågor innebär att socialdemokratin håller på att spricka i sina beståndsdelar, det är helt enkelt fel.
Vernon Bogdanor har enligt presentationen på DN-debatt ”sedan länge ett starkt intresse för Sveriges politik och samhällsmodell”. Och det är ju trevligt. Men han måste nog läsa på lite mer innan han nästa gång försöker lägga karbonpapper på den brittiska politiska debatten och applicera på den svenska.
Läs artikeln här
Läs mer om Vernon Bogandor här
Andra bloggar om: politik, socialdemokrati, konservativa, sverige, Storbritannien, Vernon Bogdanor, dn-debatt och annat intressant
Nåväl. Morgonens DN-debatt gav ett nytt exempel. Britten Vernon Bogdanor (professor, statsvetare, Oxford, har undervisat konservative ledaren David Cameron) kommer fram till att varken de svenska moderaterna eller brittiska konservativa lyckats fjärma sig från ”socialdemokratins spöke”. Han för sedan ett rätt intressant resonemang om varför en stark välfärdsstat i en globaliserad värld som vår blir så viktig. Men sedan gör han det han också. Förutspår socialdemokratin undergång. Bogdanor konstaterar dramatiskt att ”[d]en socialdemokratiska rörelsen håller därför på att spricka i sina beståndsdelar.”
Och det är här resonemangen blir lite märkliga. För de frågor som dömer socialdemokratin till undergång är dels frågan om vi ska ha någon konkurrens inom offentlig sektor (och visst, det är en fråga som tarvat mycket diskussion, men den togs i Sverige för åtminstone 10-15 år sedan och än så länge håller partiet ihop) och dels (och det är nu det blir riktigt märkligt); flygskatter.
Bakgrunden är nu förvisso lika enkel som begriplig; i Storbritannien har de konservativa föreslagit en flygskatt och labour är splittrade, eftersom det är arbetarväljarna som drabbas relativt hårdast.
Men i Sverige är situationen som bekant den omvända. Det var en socialdemokratisk regering som fattade beslut om att införa flygskatter som en del i den gröna skatteväxlingen, och vår nya högerregering som tog bort dem. Samma bild har vi rörande exempelvis bensinskatten. Det var socialdemokrater som stod upp för den, och borgerliga partier som lovade att sänka den (vilket när de sedan vunnit valet visserligen visade sig resultera i en höjning, så kan det gå.)
Jag säger nu inte att frågan om drivmedelskostnader är enkla och utan målkonflikter. Inte heller frågor som rör hur vi kan effektivisera den offentliga sektorn. Men att dessa frågor innebär att socialdemokratin håller på att spricka i sina beståndsdelar, det är helt enkelt fel.
Vernon Bogdanor har enligt presentationen på DN-debatt ”sedan länge ett starkt intresse för Sveriges politik och samhällsmodell”. Och det är ju trevligt. Men han måste nog läsa på lite mer innan han nästa gång försöker lägga karbonpapper på den brittiska politiska debatten och applicera på den svenska.
Läs artikeln här
Läs mer om Vernon Bogandor här
Andra bloggar om: politik, socialdemokrati, konservativa, sverige, Storbritannien, Vernon Bogdanor, dn-debatt och annat intressant
lördag, mars 24, 2007
Al Gore, Thage G. Pettersson och Carin Jämtin…
… var några av de som var med på det s-forum som jag var med och höll i på Trappan i Vällingby idag. Al Gore var visserligen inte där personligen; men vi visade hans film inför ungefär 150 personer som valde att spendera en lördag med politiska samtal.
Min roll var nu rätt begränsad; jag hälsade välkommen och fungerade som värd för två av de sex olika seminarier som ordnades under förmiddagen. Jag fick därför tillfälle att lyssna ordentligt på både Thage G. Pettersson och Carin Jämtin – två oerhört upplyftande diskussioner.
Dessutom var Inger Segelström, Eric Sundström, Monica Löfström och många fler gäster på Trappan under dagen. Och flera lokal förmågor (som exempelvis ”vällingby s-förenings egen miljöprofessor ” Olle Eriksson) och naturligtvis alla seminariedeltagarna.
Ulla Anjou var den som i praktiken drog igång det hela. Hon ska ha stort tack. Precis som alla andra som hjälpte till och arbetade ideellt under och inför dagen. Det här är partiverksamhet när den är som bäst. Och hur kul som helst var det också (även om jag lämnade kamratfesten lite i förtid för att åka hem till familjen, hoppas ni hade kul alla ni som stannade kvar.)
Andra bloggar om: politik, socialdemokrati, vällinbgy, carin jämtin, al gore. inger segelström, thage g. petterson, partiaktivitet, studier, folkbildning och annat intressant
Min roll var nu rätt begränsad; jag hälsade välkommen och fungerade som värd för två av de sex olika seminarier som ordnades under förmiddagen. Jag fick därför tillfälle att lyssna ordentligt på både Thage G. Pettersson och Carin Jämtin – två oerhört upplyftande diskussioner.
Dessutom var Inger Segelström, Eric Sundström, Monica Löfström och många fler gäster på Trappan under dagen. Och flera lokal förmågor (som exempelvis ”vällingby s-förenings egen miljöprofessor ” Olle Eriksson) och naturligtvis alla seminariedeltagarna.
Ulla Anjou var den som i praktiken drog igång det hela. Hon ska ha stort tack. Precis som alla andra som hjälpte till och arbetade ideellt under och inför dagen. Det här är partiverksamhet när den är som bäst. Och hur kul som helst var det också (även om jag lämnade kamratfesten lite i förtid för att åka hem till familjen, hoppas ni hade kul alla ni som stannade kvar.)
Andra bloggar om: politik, socialdemokrati, vällinbgy, carin jämtin, al gore. inger segelström, thage g. petterson, partiaktivitet, studier, folkbildning och annat intressant
Alla ska på fest, och jag är inte bjuden
Jag vet, jag borde släppa det där. Strunta i det. Men samtidigt tror jag att det är många som känner som jag nu när EU firar femtio år och flaggviftandet når nya höjder. För ibland känns EU-debatten fortfarande som när man ser en stackars turist som inte kan ett ord svenska stå och försöka få någonting förklarat av något nitiskt svenskt butiksbiträde. När turisten uppenbarligen inte förstår vad som sägs, så upprepar biträdet samma sak igen, bara med lite högre röst.
Och som sagt. Jag borde släppa det. För jag håller ju med om själva grunderna; det är viktigt med internationellt samarbete och EU är ett viktigt politiskt redskap i vår globaliserade värld. Så jag har inga problem med det. Vad som stör mig är något annat.
Ta det här med freden. EU sägs ha skapat fred i Europa. Och det borde jag ju kunna glädjas över. Istället sitter det en liten bitter gubbe på min axel och muttrar att det är kapitalism, demokrati och NATO, snarare än EU, som gjort att Västeuropas länder inte krigat internt de senaste femtio åren (däremot har ju det varit krig i Europa – exempelvis det kalla, och EU-länder har ju krigat i andra delar av världen.)
Och det spelar nu ingen roll. Egentligen. Låt oss säga att det är EU som skapat freden, det passar väl utmärkt för högtidstalen. Politiskt passar det mig egentligen bättre ge ett europeiskt politiskt samarbete äran, än USA och marknadskrafterna. Men så kommer den där sura gubben fram. Partycrashern. Den där sura jäveln som inte kan släppa taget. Och frågar hur många andra kompromisser med förnuftet jag måste göra.
För det är väl det som är problemet. Att det finns en grundläggande misstänksamhet som tiden inte riktigt lyckats släta över. En osäkerhet på var lojaliteten ligger. Är det människorna som är målet, eller är det den institutionella strukturen? Hur många beslut och åtgärder kan motiveras med att EU är bra i sig? Vad förväntas jag acceptera för försämringar i mitt liv, för att EU är bra i sig?
Idag står Sverige enigt. Wallström och Reinfeldt skriver på DN-debatt. Wallstöm skriver själv på Brännpunkt att EU är en jättelik svensk välfärdsstat. Runt om firas det så det står härliga till. Och jag borde verkligen kunna glädjas. För i sak håller jag mycket med; det är viktigt att EU utvidgas, vi behöver internationellt samarbete för att exempelvis möta våra globala miljöproblem.
Men EU är bara ett redskap. Ett verktyg. Precis som den svenska statsapparaten aldrig kan vara mer än ett redskap. Och det finns tillräckligt många användningsområden för detta verktyg för att till och med min sura lilla gubbe ska kunna fås att känna entusiasm. Men när festobjektet är själva den institutionella strukturen, då känner jag mig faktiskt inte riktigt bjuden.
Andra bloggar om: politik, eu, europa, margot wallström, fredrik reinfeldt, eu 50 år och annat intressant
Och som sagt. Jag borde släppa det. För jag håller ju med om själva grunderna; det är viktigt med internationellt samarbete och EU är ett viktigt politiskt redskap i vår globaliserade värld. Så jag har inga problem med det. Vad som stör mig är något annat.
Ta det här med freden. EU sägs ha skapat fred i Europa. Och det borde jag ju kunna glädjas över. Istället sitter det en liten bitter gubbe på min axel och muttrar att det är kapitalism, demokrati och NATO, snarare än EU, som gjort att Västeuropas länder inte krigat internt de senaste femtio åren (däremot har ju det varit krig i Europa – exempelvis det kalla, och EU-länder har ju krigat i andra delar av världen.)
Och det spelar nu ingen roll. Egentligen. Låt oss säga att det är EU som skapat freden, det passar väl utmärkt för högtidstalen. Politiskt passar det mig egentligen bättre ge ett europeiskt politiskt samarbete äran, än USA och marknadskrafterna. Men så kommer den där sura gubben fram. Partycrashern. Den där sura jäveln som inte kan släppa taget. Och frågar hur många andra kompromisser med förnuftet jag måste göra.
För det är väl det som är problemet. Att det finns en grundläggande misstänksamhet som tiden inte riktigt lyckats släta över. En osäkerhet på var lojaliteten ligger. Är det människorna som är målet, eller är det den institutionella strukturen? Hur många beslut och åtgärder kan motiveras med att EU är bra i sig? Vad förväntas jag acceptera för försämringar i mitt liv, för att EU är bra i sig?
Idag står Sverige enigt. Wallström och Reinfeldt skriver på DN-debatt. Wallstöm skriver själv på Brännpunkt att EU är en jättelik svensk välfärdsstat. Runt om firas det så det står härliga till. Och jag borde verkligen kunna glädjas. För i sak håller jag mycket med; det är viktigt att EU utvidgas, vi behöver internationellt samarbete för att exempelvis möta våra globala miljöproblem.
Men EU är bara ett redskap. Ett verktyg. Precis som den svenska statsapparaten aldrig kan vara mer än ett redskap. Och det finns tillräckligt många användningsområden för detta verktyg för att till och med min sura lilla gubbe ska kunna fås att känna entusiasm. Men när festobjektet är själva den institutionella strukturen, då känner jag mig faktiskt inte riktigt bjuden.
Andra bloggar om: politik, eu, europa, margot wallström, fredrik reinfeldt, eu 50 år och annat intressant
fredag, mars 23, 2007
All vår längtan, all vår skräck
Jag tror det är i första avsnittet av V. En av huvudpersonerna, lyckligt ovetande om vad som komma skall, tittar längtansfullt upp mot en stjärnbeströdd natthimmel. Någonstans tror jag att det var den scenen som fick mig att som ung pojke bli förälskad i teveserien. Samma känsla får jag för övrigt av en av filmhistoriens vackraste scener; när Luke Skywalker i den första Star Wars-filmen belyst av planetens två sjunkande solar drömmande står och tittar ut över Tatooines karga ökenlandskap (när Lukas återknöt till scenen för att häromåret avsluta hela eposet var det nära att tårarna kom, så vuxen man jag är.)
För det är någonting med rymden, den sista vildmarken. En modern symbol för all den längtan, alla de drömmar, som världshaven måste ha representerat tidigare. Men samtidigt som rymden representerar allt detta, så är den på intet sätt inte ofarlig. Vi vet alla vad som kom ur denna vackra stjärnhimmel i V: musätande jätteödlor med illasinnade syften.
Den legendariska teveserien Arkiv X exploaterade hämningslöst denna andra sida av rymdens outgrundlighet. Moderna myter om UFO:n och slemma utomjordlingar i ohelig allians med hemliga grupperingar i hjärtat av statsapparaten utgjorde grundtemat. Men det började inte där: även en betydligt tidigare författare som H.P. Lovecraft lät exempelvis avlägsna stjärnor och annorlunda dimensioner fungera som ursprung för de ofattbara bestar han lät förstöra både själ och sinnesfattning hos sina otursdrabbade huvudpersoner. (Ja, eller läs H.G Wells, eller många andra med för den delen.)
När fransmännen nu lägger upp femtio års UFO-rapporter på nätet är det därför ingen överraskning att servern kraschar. Vi kittlas av det omöjligas möjlighet; tänk om det finns något där? Tänk om just jag när jag studerar materialet ska hitta någonting, se någonting, tänk om det är sant?
Det går att dra långtgående politiska slutsatser av vår fascination av UFO:n. I många fall är det dessutom fullt berättigat; se exempelvis den uppenbara antikommunistiska propagandan i vissa amerikanska femtiotalsfilmer (och deras uppföljningar.) Det är klart att rädslan för det okända också kan vara en symbol för en rädsla för ”de andra”, för andra människor och kulturer. Och det är lika klart att en serie som Star Trek symboliserar en helt annan – betydligt mer positiv - syn på det främmande och framtiden.
Dramaturgin i de gamla sagorna går ut på att innan man får komma hem igen, så måste man besegra draken. Det är det jag tror förklarar vår skräckfyllda längtan. Eller så är vi bara helt enkelt rackarns nyfikna. Att världsrymden, och tron på att någonting därifrån kanske skulle kunna finnas ibland oss, fortsätter fascinera tycks däremot vara en sanning som står sig.
Andra bloggar om: UFO, världsrymden, V, arkiv X, star wars, H.P Lovecraft, sci fi, star trek och annat intressant
För det är någonting med rymden, den sista vildmarken. En modern symbol för all den längtan, alla de drömmar, som världshaven måste ha representerat tidigare. Men samtidigt som rymden representerar allt detta, så är den på intet sätt inte ofarlig. Vi vet alla vad som kom ur denna vackra stjärnhimmel i V: musätande jätteödlor med illasinnade syften.
Den legendariska teveserien Arkiv X exploaterade hämningslöst denna andra sida av rymdens outgrundlighet. Moderna myter om UFO:n och slemma utomjordlingar i ohelig allians med hemliga grupperingar i hjärtat av statsapparaten utgjorde grundtemat. Men det började inte där: även en betydligt tidigare författare som H.P. Lovecraft lät exempelvis avlägsna stjärnor och annorlunda dimensioner fungera som ursprung för de ofattbara bestar han lät förstöra både själ och sinnesfattning hos sina otursdrabbade huvudpersoner. (Ja, eller läs H.G Wells, eller många andra med för den delen.)
När fransmännen nu lägger upp femtio års UFO-rapporter på nätet är det därför ingen överraskning att servern kraschar. Vi kittlas av det omöjligas möjlighet; tänk om det finns något där? Tänk om just jag när jag studerar materialet ska hitta någonting, se någonting, tänk om det är sant?
Det går att dra långtgående politiska slutsatser av vår fascination av UFO:n. I många fall är det dessutom fullt berättigat; se exempelvis den uppenbara antikommunistiska propagandan i vissa amerikanska femtiotalsfilmer (och deras uppföljningar.) Det är klart att rädslan för det okända också kan vara en symbol för en rädsla för ”de andra”, för andra människor och kulturer. Och det är lika klart att en serie som Star Trek symboliserar en helt annan – betydligt mer positiv - syn på det främmande och framtiden.
Dramaturgin i de gamla sagorna går ut på att innan man får komma hem igen, så måste man besegra draken. Det är det jag tror förklarar vår skräckfyllda längtan. Eller så är vi bara helt enkelt rackarns nyfikna. Att världsrymden, och tron på att någonting därifrån kanske skulle kunna finnas ibland oss, fortsätter fascinera tycks däremot vara en sanning som står sig.
Andra bloggar om: UFO, världsrymden, V, arkiv X, star wars, H.P Lovecraft, sci fi, star trek och annat intressant
Men sänkningen av a-kassan kvarstår
Bara så ni vet. För det är uppenbarligen skillnad på folk och folk, och på ersättningar och ersättningar.
Andra bloggar om: politik, rättvisa, Maud Olofsson, a-kassa, ersättningar och annat intressant.
Andra bloggar om: politik, rättvisa, Maud Olofsson, a-kassa, ersättningar och annat intressant.
Schalug och Svensson var inte ens med på mötet - Magnus Ljungkvist scoopar igen
Den här gången kommer det inte leda till några ministeravgångar, men visst är det kul att se att medborgarjournalistiken lever. Genom att gräva fram en deltagarlista från den berömda träff där Schyman ska ha pratat om karlar som knullar runt, visar bloggaren Magnus Ljungkvist att två av de personer (Alf Svensson och Birger Schlaug) som offentligt gått ut och sagt att Persson ljuger överhuvudtaget inte var med på själva mötet.
Dessutom publicerar han utdrag ur ett pressmeddelande, som visar att de Schyman åtminstone hade ambitionen att ta upp frågeställningar om kvinnohandel på mötet. Och inget av detta bevisar naturligtvis att Göran Persson talar sanning. Men det säger oss att det finns anledning att fundera över källkritiken hos vanliga media, när man låter personer som inte ens var där agera sanningsvittnen om vem som ska ha sagt vad.
Läs själva här. Även Politkerbloggen uppmärksammar.
Andra bloggar om: mediekritik, medborgarjournalistik, Göran Persson, Gudrun Schyman, Erik Fichtelius och annat intressant.
Dessutom publicerar han utdrag ur ett pressmeddelande, som visar att de Schyman åtminstone hade ambitionen att ta upp frågeställningar om kvinnohandel på mötet. Och inget av detta bevisar naturligtvis att Göran Persson talar sanning. Men det säger oss att det finns anledning att fundera över källkritiken hos vanliga media, när man låter personer som inte ens var där agera sanningsvittnen om vem som ska ha sagt vad.
Läs själva här. Även Politkerbloggen uppmärksammar.
Andra bloggar om: mediekritik, medborgarjournalistik, Göran Persson, Gudrun Schyman, Erik Fichtelius och annat intressant.
torsdag, mars 22, 2007
Efter EMU, vad händer nu?
Erik Fichtelius tidsmaskin tog oss ikväll tillbaka några år till folkomröstningen om euron. Och efter att ha sett själva programmet måste jag säga att bråket mellan Persson och ett antal namngivna nej-ministrar (företrädesvis Leif Pagrotsky) inte var det som lämnade det mest bestående intrycket.
Istället var det allt annat; som avsnittet om valet 2002 och framförallt efterspelet med miljö- och vänsterpartiet samt inte minst de oerhört starka och ytterst smakfullt presenterade scenerna runt mordet på Anna Lindh; som gav mest. (Jo, och jag tycker faktiskt att bitarna om statsministerns privatliv var väldigt starka, på ett lite Perssonskt trubbigt vis. Däremot struntar jag fullkomligt i ”viktkriget”. Sån är jag.)
Men politiskt tror jag ändå att EMU-tråden är den som är viktigast att forstsätta diskutera. Inte för att gräva mer i såren från folkomröstningskampanjen (känsloläget från 2003 lära ha lagt sig för de allra flesta vid det här laget), utan för att jag fortfarande upplever ett behov av att formulera en tydlig socialdemokratisk europapolitik, bortom ja och nej.
Och jag vill inte skriva några recept, men några tankar jag har på hur utgångspunkterna för en sådan politik skulle kunna se ut är skissartat;
- Folket har haft rätt. Båda folkomröstningarna ska följas; det vill säga det är varken aktuellt att gå ur EU eller att gå med fullt ut i EMU. Inom överskådlig framtid. Allt annat tror jag blir väldigt problematiskt.
- Innehåll är viktigare än form. Jurister och statsvetare är väldigt engagerade i EU:s framtida konstitutionella utformning. Jag tror inte det är den viktigaste debatten politiskt. Istället måste vi lägga mycket mer kraft på sakfrågorna. Vad kan vi göra konkret för miljön, för arbetsmarknaden, kulturen, tillväxten? När EU blir ett redskap vi kan använda gör vi det, när det går enklare på andra sätt gör vi det. Och när den politik som förs inom EU blir ett hot så säger vi det, utan omskrivningar.
- Acceptera att vi känner olika inför europasamarbetet. Det här tror jag egentligen är den svåraste frågan. Själv har jag inte mer känslomässigt engagemang i EU som organisation än jag har i, säg, Stockholms läns landsting som organisation. Samtidigt känner jag socialdemokrater som jag fullt ut respekterar, vilka lägger en oerhört emotionell vikt vid själva strukturen. Det handlar om freden, samarbetet, EU som en symbol för något större. Jag fattar det inte. Och tror att vi måste ömsesidigt erkänna att vi inte heller förstår varandra fullt ut här. (Jag förstår heller inte de som ser EU som något ondskefullt i sig, ska sägas för rättvisans skull.)
- Inse att all politik behöver kontrast. Kanske mer än allt annat behöver vi därför lära känna den europeiska högern. Om vi inte förstår och lyckas förklara hotbilden, kommer vi aldrig att lyckas engagera människor för vår sak.
- Europa är större än EU. Att vara internationalist är större än att vara för EU som byråkratisk-politisk struktur. Många av de mest drivna eu-kritiker jag känner är också de som mest aktivt bygger nätverk i andra länder, som inser att politik oavsett EU inte längre begränsas av nationerna. Internationalismen både kan och bör därför vara utgångspunkt för all framtida socialdemokratisk europapolitik.
Och detta var ju lagom luddigt, det inser jag. Och det kanske är utopiskt att tänka sig en europapolitik som inte tydligt tar ställning till frågan om överstatlighet-mellanstatlighet (i praktiken tycker jag väl att en pragmatisk mellanstatlighet a la Göran Persson har fungerat ganska bra, och borde kunna få fortsatt vara riktlinje för hur vi ser på saker och ting.) Men ändå.
Det handlar inte om ja eller nej. Det handlar om höger mot vänster. Så har vi sagt, men ingen har lyssnat. Kanske måste vi visa att vi själva verkligen tror på vad vi säger, innan vi försöker nästa gång med samma sak.
Uppdatering; Margot Wallström kommenterar partiets EU-linje under Persson ledarskap och kallar den för "ängslig". Och jag vet inte riktigt hur man ska tolka detta. För om budskapet är att det är mer "entusiasm" som behövs, så är kommissionären nog fel ute. Menar hon däremot att vi måste våga tänka nytt i frågan, då är det bara att hålla med. Slut på uppdatering.
Andra bloggar om: socialdemokrati, politik, europa, eu, emu, Göran Persson, Leif Pagrotsky, Erik Fichtelius, svt och annat intressant
Läget i landet där vi bor
Tittar på Svenska Dagbladets hemsida för att få en bild av läget i landet. Första nyheten är att nu kommer solen. Och sedan; ”Sverige i särklass”, vi får veta att vår ekonomi är ”i en klass för sig.”
Lite längre ner rasar debatten mellan läsarna om det rimliga i regeringens förslag att ytterligare skärpa kraven på de arbetslösa. Ilskan och irritation är stor bland många. Två av kommentarerna är värda att återge;
"Tvång och ekonomisk utpressning som drabbar de som redan lever under svåra omständigheter gör att det här inte handlar om ett liberalt samhälle där alla har samma värde. Regeringen bygger konsekvent upp ett klassamhället till förmån den egna gruppen, dvs. höginkomsttagare"
skriver signaturen Liberal.
"Jag vet i ärlighetens namn inte om jag har lust att vara solidarisk med ett system som inte är solidariskt med de mest utsatta. Den dag då regeringen kan erbjuda jobb åt alla kan vi börja jaga folk som inte vill arbeta med blåslampa. Innan dess är det här bara ett i raden av cyniska idiotförslag för de minst empatiska"
skriver någon som helt enkelt kallar sig George
Men solen kommer. Och ekonomin går som tåget. Det är bara de arbetslösa som ska klämmas åt. Man kan bli cynisk för mindre.
Andra bloggar om: sverige, politik, ekonomi, väder, arbetslöshet, a-kassa, regeringen och annat intressant
Lite längre ner rasar debatten mellan läsarna om det rimliga i regeringens förslag att ytterligare skärpa kraven på de arbetslösa. Ilskan och irritation är stor bland många. Två av kommentarerna är värda att återge;
"Tvång och ekonomisk utpressning som drabbar de som redan lever under svåra omständigheter gör att det här inte handlar om ett liberalt samhälle där alla har samma värde. Regeringen bygger konsekvent upp ett klassamhället till förmån den egna gruppen, dvs. höginkomsttagare"
skriver signaturen Liberal.
"Jag vet i ärlighetens namn inte om jag har lust att vara solidarisk med ett system som inte är solidariskt med de mest utsatta. Den dag då regeringen kan erbjuda jobb åt alla kan vi börja jaga folk som inte vill arbeta med blåslampa. Innan dess är det här bara ett i raden av cyniska idiotförslag för de minst empatiska"
skriver någon som helt enkelt kallar sig George
Men solen kommer. Och ekonomin går som tåget. Det är bara de arbetslösa som ska klämmas åt. Man kan bli cynisk för mindre.
Andra bloggar om: sverige, politik, ekonomi, väder, arbetslöshet, a-kassa, regeringen och annat intressant
Regeringens arbetsmarknadspolitik handlar inte (bara) om en hemsk människosyn
Det är nu något mer än två år sedan jag själv var arbetslös senast. Och även om jag kände mig rätt trygg i att jag på ett eller annat sätt skulle kunna få tag i ett nytt jobb (jag minns att jag skattade mina chanser som en sjua på en tiogradig skala när arbetsförmedlaren i Vällingby frågade), så är det fortfarande inga varma minnen jag har av perioden.
Det är helt enkelt inget kul att vara arbetslös. Både socialt och ekonomiskt blir effekterna så kännbara, att du inget hellre vill än att få ett jobb. Det uppenbart mest bekymmersamma med när regeringen i dagarna ytterligare skärper reglerna runt arbetslöshetsförsäkringen är därför den människosyn detta ger uttryck för. Att arbetslösa är ena lata typer som måste piskas hårdare för att de ska ta ett jobb, att problemet är de arbetslösas ovilja att söka jobb och inte den faktiska tillgången på jobb att söka. Att regeringen har en märklig syn på de arbetslösa är dock bara en del av sanningen.
Missförstå mig nu inte – att jobba efter förmåga är inte bara en rättighet, det är också en skyldighet. Arbetslöshetsförsäkringen är och ska vara en försäkring, ingen permanent medborgarlön. Detta tror jag de allra flesta håller med om. Men vad regering gör är inte att de värnar detta. Vad regeringen gör är att de sätter medvetet kniven mot strupen på de arbetslösa i syfte att uppnå helt andra mål.
För arbetsmarknadspolitiken handlar inte längre om att hjälpa arbetslösa vidare. Det handlar om att på olika sätt öka trycket neråt på löner och arbetsvillkor på hela arbetsmarknaden. På något annat sätt kan man exempelvis inte förstå de sänkningar av erättningsnivåerna som genomförs.
Jo, det finns en annan förklaring. Att det handlar om en obefintlig solidaritet, att man faktiskt inte ids vara med och betala för ”de där andra”. En sådan hållning är dock inte bara osympatisk, den är också korkad. Eftersom man aldrig vet när det är man själv som drabbas, och eftersom ett tryck neråt på lönerna faktiskt nästa gång mycket väl kan komma att drabba din egen lön.
Men som sagt. Jag tror inte att det är så regeringen resonerar. De vet mycket väl vad det är de gör. Kniven mot strupen på de arbetslösa har ett tydligt syfte. Det handlar delvis om en negativ syn på de arbetslösa, där bilden är att de inte anstränger sig tillräckligt mycket. Men framförallt handlar det om att med hjälp av reservarbetskraften de arbetslösa utgör pressa fram ett helt annat samhälle. I förlängningen är det det riktigt allvarliga.
Läs mer här, här och här
Andra bloggar om: politik, arbetsmarknadspolitik, a-kassa, arbetslöshet, Littorin, regeringen och annat intressant
Det är helt enkelt inget kul att vara arbetslös. Både socialt och ekonomiskt blir effekterna så kännbara, att du inget hellre vill än att få ett jobb. Det uppenbart mest bekymmersamma med när regeringen i dagarna ytterligare skärper reglerna runt arbetslöshetsförsäkringen är därför den människosyn detta ger uttryck för. Att arbetslösa är ena lata typer som måste piskas hårdare för att de ska ta ett jobb, att problemet är de arbetslösas ovilja att söka jobb och inte den faktiska tillgången på jobb att söka. Att regeringen har en märklig syn på de arbetslösa är dock bara en del av sanningen.
Missförstå mig nu inte – att jobba efter förmåga är inte bara en rättighet, det är också en skyldighet. Arbetslöshetsförsäkringen är och ska vara en försäkring, ingen permanent medborgarlön. Detta tror jag de allra flesta håller med om. Men vad regering gör är inte att de värnar detta. Vad regeringen gör är att de sätter medvetet kniven mot strupen på de arbetslösa i syfte att uppnå helt andra mål.
För arbetsmarknadspolitiken handlar inte längre om att hjälpa arbetslösa vidare. Det handlar om att på olika sätt öka trycket neråt på löner och arbetsvillkor på hela arbetsmarknaden. På något annat sätt kan man exempelvis inte förstå de sänkningar av erättningsnivåerna som genomförs.
Jo, det finns en annan förklaring. Att det handlar om en obefintlig solidaritet, att man faktiskt inte ids vara med och betala för ”de där andra”. En sådan hållning är dock inte bara osympatisk, den är också korkad. Eftersom man aldrig vet när det är man själv som drabbas, och eftersom ett tryck neråt på lönerna faktiskt nästa gång mycket väl kan komma att drabba din egen lön.
Men som sagt. Jag tror inte att det är så regeringen resonerar. De vet mycket väl vad det är de gör. Kniven mot strupen på de arbetslösa har ett tydligt syfte. Det handlar delvis om en negativ syn på de arbetslösa, där bilden är att de inte anstränger sig tillräckligt mycket. Men framförallt handlar det om att med hjälp av reservarbetskraften de arbetslösa utgör pressa fram ett helt annat samhälle. I förlängningen är det det riktigt allvarliga.
Läs mer här, här och här
Andra bloggar om: politik, arbetsmarknadspolitik, a-kassa, arbetslöshet, Littorin, regeringen och annat intressant
Orkar (s) lämna ja eller nej i EU-frågorna bakom sig?
Europafrågorna har inte varit något styrka för det socialdemokratiska partiet. Så mycket kan man nog säga, utan att behöva bli beskylld för att överdriva. Inte för att det finns olika åsikter i sig, utan för att det i alltför hög utsträckning kommit att cementeras ett ”ja” och ett ”nej”. Detta har sedan kommit till uttryck vid kongresser, i EU-parlamentsval och folkomröstningar.
Helena Markstedt lyfte detta i en mycket intressant intervju med Uppsalasossen Peter Gustavsson inför den socialdemokratiska extrakongressen (finns här och en av orsakerna till att det är så spännande är att Peter och Helena tillhör varsin gruppering i frågan inom s.) Och med anledning av torsdagskvällens fortsättning av Erik Fichtelius Perssondokumentär så misstänker jag att frågan kommer att få ny aktualitet.
För ikväll ska Persson ge sin syn på EMU-folkomröstningen. Och kritikern Leif Pagrotsky är redan ute i GP för att i förväg ge sitt perspektiv. Den gamla munkavledebatten i synnerhet och den dålig stämningen i partiet runt EMU-frågan i allmänhet kommer därför återigen att lyftas på dagordningen.
Och någonstans kan jag inte låta bli att tycka att detta kan vara bra. Det kanske är bra om vi får vädra luften, en gång för alla. Men sedan gäller det att gå vidare. Nästa stora prövning för detta blir parlamentsvalet 2009. Och klarar vi inte då att presentera en europapolitik som faktiskt på allvar lagt det gamla ja eller nej bakom oss, då är frågan om det inte är lika bra att lägga ner försöket.
Andra bloggar om: socialdemokrati, politik, . eu, emu, göran persson, leif pagrotsky, erik fichtelius och annat intressant
Helena Markstedt lyfte detta i en mycket intressant intervju med Uppsalasossen Peter Gustavsson inför den socialdemokratiska extrakongressen (finns här och en av orsakerna till att det är så spännande är att Peter och Helena tillhör varsin gruppering i frågan inom s.) Och med anledning av torsdagskvällens fortsättning av Erik Fichtelius Perssondokumentär så misstänker jag att frågan kommer att få ny aktualitet.
För ikväll ska Persson ge sin syn på EMU-folkomröstningen. Och kritikern Leif Pagrotsky är redan ute i GP för att i förväg ge sitt perspektiv. Den gamla munkavledebatten i synnerhet och den dålig stämningen i partiet runt EMU-frågan i allmänhet kommer därför återigen att lyftas på dagordningen.
Och någonstans kan jag inte låta bli att tycka att detta kan vara bra. Det kanske är bra om vi får vädra luften, en gång för alla. Men sedan gäller det att gå vidare. Nästa stora prövning för detta blir parlamentsvalet 2009. Och klarar vi inte då att presentera en europapolitik som faktiskt på allvar lagt det gamla ja eller nej bakom oss, då är frågan om det inte är lika bra att lägga ner försöket.
Andra bloggar om: socialdemokrati, politik, . eu, emu, göran persson, leif pagrotsky, erik fichtelius och annat intressant
onsdag, mars 21, 2007
Ida Linde har trängt sig in i min hjärna och biter sig fast, som en igel
Umeåtjejen och Malmöbon Ida Linde debuterade förra året med diktsviten ”maskinflickans testamente”. Det är en avskalad – minimalistisk om man så vill – betraktelse över livet, döden och fotbollen. Jag köpte den någon gång i höstas, läste och gillade. Tänkte att jag skulle hålla ögonen öppna för vad hon skulle få ur sig härnäst.
Men så. De senaste veckorna. Har rader och strofer börjat valsa runt i mitt huvud. Framförallt är det själva grundtemat; utgångspunkten, strofen allt annat utgår från.
”Det är jag som är maskinflickan
Alla ska dö men jag ska dö först”
När jag duschar. När jag sitter och matar min dotter. När jag är ute och går. Plötslig dyker raderna upp, och ibland är jag tvungen att bita mig i läppen för att inte säga orden högt.
”Det är jag som är maskinflickan
Alla ska dö men jag ska dö först.”
Så oerhört laddat. Och jag har ingen aning om vad det betyder. Men det är vackert. Sorgligt men starkt. Precis som resten av Lindes dikter.
Försökte googla på Idas namn och se om hon har något nytt på gång. Hittade inget. Om det är någon som vet något, skriv gärna en kommentar. Jag vill tro att det finns ett liv, även efter maskinflickan.
Andra bloggar om: Ida Linde, maskinflickans testamente, poesi, lyrik, kultur och annat intressant
Men så. De senaste veckorna. Har rader och strofer börjat valsa runt i mitt huvud. Framförallt är det själva grundtemat; utgångspunkten, strofen allt annat utgår från.
”Det är jag som är maskinflickan
Alla ska dö men jag ska dö först”
När jag duschar. När jag sitter och matar min dotter. När jag är ute och går. Plötslig dyker raderna upp, och ibland är jag tvungen att bita mig i läppen för att inte säga orden högt.
”Det är jag som är maskinflickan
Alla ska dö men jag ska dö först.”
Så oerhört laddat. Och jag har ingen aning om vad det betyder. Men det är vackert. Sorgligt men starkt. Precis som resten av Lindes dikter.
Försökte googla på Idas namn och se om hon har något nytt på gång. Hittade inget. Om det är någon som vet något, skriv gärna en kommentar. Jag vill tro att det finns ett liv, även efter maskinflickan.
Andra bloggar om: Ida Linde, maskinflickans testamente, poesi, lyrik, kultur och annat intressant
Vår alldeles egna lilla Kubakris
Jag vill inte på något sätt förringa allvaret i att representanter för den kubanska regimen kallat svenskar för både det ena och det andra (och om jag förstått det rätt bland annat dragit in vårt blodiga vikingaarv i historien). Men jag kan ändå inte riktigt låta mig fångas av allvaret i vad vår utrikesminister nu i tidningarna benämner ”en diplomatisk kris”.
Diplomatiska kriser; det begreppet tycker jag borde förbehållas för länder som mot internationell rätt håller svenska medborgare fängslade eller liknande situationer. Kanske kan man använda det när representanter för utländska ambassader gör våld på svenska konstverk. Rena ordväxlingar vet jag inte riktigt om de egentligen kvalar in.
Men visst. En ursäkt från den kubanska staten vore på sin plats. Och sedan skulle vi kunna återgå till att prata mänskliga rättigheter och demokrati. Vilket är vad hela diskussionen borde handla om från början.
UPPDATERING: Noterar att affären också verkar inbegripa något form av öppnad diplomatisk post. Nåväl. Vi får väl se hur det utvecklar sig... SLUT PÅ UPPDATERING
Andra bloggar om: kuba, carl bildt, utrikespolitik, diplomati, politik, mänskliga rättigheter och annat intressant
Diplomatiska kriser; det begreppet tycker jag borde förbehållas för länder som mot internationell rätt håller svenska medborgare fängslade eller liknande situationer. Kanske kan man använda det när representanter för utländska ambassader gör våld på svenska konstverk. Rena ordväxlingar vet jag inte riktigt om de egentligen kvalar in.
Men visst. En ursäkt från den kubanska staten vore på sin plats. Och sedan skulle vi kunna återgå till att prata mänskliga rättigheter och demokrati. Vilket är vad hela diskussionen borde handla om från början.
UPPDATERING: Noterar att affären också verkar inbegripa något form av öppnad diplomatisk post. Nåväl. Vi får väl se hur det utvecklar sig... SLUT PÅ UPPDATERING
Andra bloggar om: kuba, carl bildt, utrikespolitik, diplomati, politik, mänskliga rättigheter och annat intressant
När hyresgästerna åker dit – vad kan vi lära av Virebergsgatan?
Vi borde förstått hur det skulle gå. Här har vi; en entusiastisk hyresgäst och moderat fritidspolitiker som driver utvecklingen, några fastigheter i Solna, en fastighetsägare med en skvadron jurister på sin sida. Krydda detta med en gnutta girighet och övertro på ombildningarnas fördelar. Resultatet? För hyresgästerna; katastrof.
Vad som hände var alltså att hyresgästerna på Virebergsgatan 14-16 i Solna ville ta över fastigheten de bodde i. Denna process snabbades upp kraftigt; och den nybildade föreningen upptäckte plötsligt att de hade betalade 96 miljoner för att få ta över en fastighet, innan köpet var helt klart. Överlåtelsen visade sig sedan vara minst sagt problematisk, och stoppades därför. Men de forna hyresgästernas pengar är nu låsta hos fastighetsägaren; Storstockholms fastighet AB, något som innebär en privatekonomisk katastrof för flera av hyresgästerna (läs mer i svenska dagbladet här).
”Jag är för ombildningar. Det är viktigt att påpeka. Men det ska gå juste till. Detta kan inte få fortsätta, och därför hoppas jag nu på en ”lex Vireberg”. Folk har varit så ivriga att köpa, de blev giriga och faktiskt helt förblindande”, säger Farouk Kobba, som var den m-märkte entusiast som drev på det hela, till tidningen.
Personligen bor jag i bostadsrätt. Jag har inga problem med denna upplåtelseform, även om jag ärligt talat inte heller ser de stora fördelarna gentemot hyresrätt. Men min bestämda uppfattning är att politiken ska vara utformad så att det ger mesta möjliga valfrihet för individen att själv välja hur han eller hon vill bo.
Så är det som bekant inte i dagens Sverige. Istället drivs en benhård politik som, med moderaten Kobbas ord; gör folk ivriga och faktiskt helt förblindade (och som leder till minskad valfrihet på bostadsmarknaden). Nu ska det ombildas, och gemensam egendom ska förvandlas till kronor och ören i den enskilda hyresgästernas fickor. Resultatet blir för min del att jag kommer att få svårare att få tag i en hyresrätt om jag någon gång så önskar, och för samhället att vi tappar stora gemensamma värden.
Virebergsgatan är ett exempel på när det går extremt fel. Men som illustration över hela omvandlingspolitikens baksida tycker jag att det fungerar alldeles utmärkt.
Andra bloggar om: politik, hyresrätt, bostadsrätt, bostadspolitik, solna, virebergsgatan och annat intressant
Vad som hände var alltså att hyresgästerna på Virebergsgatan 14-16 i Solna ville ta över fastigheten de bodde i. Denna process snabbades upp kraftigt; och den nybildade föreningen upptäckte plötsligt att de hade betalade 96 miljoner för att få ta över en fastighet, innan köpet var helt klart. Överlåtelsen visade sig sedan vara minst sagt problematisk, och stoppades därför. Men de forna hyresgästernas pengar är nu låsta hos fastighetsägaren; Storstockholms fastighet AB, något som innebär en privatekonomisk katastrof för flera av hyresgästerna (läs mer i svenska dagbladet här).
”Jag är för ombildningar. Det är viktigt att påpeka. Men det ska gå juste till. Detta kan inte få fortsätta, och därför hoppas jag nu på en ”lex Vireberg”. Folk har varit så ivriga att köpa, de blev giriga och faktiskt helt förblindande”, säger Farouk Kobba, som var den m-märkte entusiast som drev på det hela, till tidningen.
Personligen bor jag i bostadsrätt. Jag har inga problem med denna upplåtelseform, även om jag ärligt talat inte heller ser de stora fördelarna gentemot hyresrätt. Men min bestämda uppfattning är att politiken ska vara utformad så att det ger mesta möjliga valfrihet för individen att själv välja hur han eller hon vill bo.
Så är det som bekant inte i dagens Sverige. Istället drivs en benhård politik som, med moderaten Kobbas ord; gör folk ivriga och faktiskt helt förblindade (och som leder till minskad valfrihet på bostadsmarknaden). Nu ska det ombildas, och gemensam egendom ska förvandlas till kronor och ören i den enskilda hyresgästernas fickor. Resultatet blir för min del att jag kommer att få svårare att få tag i en hyresrätt om jag någon gång så önskar, och för samhället att vi tappar stora gemensamma värden.
Virebergsgatan är ett exempel på när det går extremt fel. Men som illustration över hela omvandlingspolitikens baksida tycker jag att det fungerar alldeles utmärkt.
Andra bloggar om: politik, hyresrätt, bostadsrätt, bostadspolitik, solna, virebergsgatan och annat intressant
Bristen på privat äldreomsorg är ett problem många äldre uppfattar. Inte.
Nej, jag kan inte låta bli att kommentera äldreministerns utspel på DN-debatt. För nu har nämligen ledarna på socialdepartementet bytt taktik; från att tidigare bara trumma sig för bröstet för satsningar som påbörjades av den förra socialdemokratiska regeringen har man uppenbarligen kommit på att man väl måste sätta sin egen prägel på politiken, också.
Och då tar man tag i den fråga som så många äldre säkerligen (jorå) uppfattar som den mest angelägna – nämligen bristen på privat äldreomsorg. Och det vore väl en jättekäck grej om det inte vore så att A) det redan idag finns rätt mycket privat äldreomsorg och B) det inte finns en människan i det här landet som inte har förstått att det inte direkt finns något entydig samband mellan privat äldreomsorg och högre kvalitet (se på många av de vårdskandaler som drabbat privata aktörer tex) eller C) det fanns ungefär en miljon problem med äldreomsorgen som vore mer angelägna att ta tag i.
Så, ärligt talat Maria Larsson. Fortsätt administrera den socialdemokratiska politiken istället. Det blir bättre för dig, och framförallt så blir det bättre för de äldre. Och trots att det kommer ge mig som socialdemokrat något färre tillfällen att opponera, så lovar jag att inte gnälla en sekund. Hedersord.
Andra bloggar om: politik, Maria Larsson, äldreomsorg, privatisering och annat intressant
Och då tar man tag i den fråga som så många äldre säkerligen (jorå) uppfattar som den mest angelägna – nämligen bristen på privat äldreomsorg. Och det vore väl en jättekäck grej om det inte vore så att A) det redan idag finns rätt mycket privat äldreomsorg och B) det inte finns en människan i det här landet som inte har förstått att det inte direkt finns något entydig samband mellan privat äldreomsorg och högre kvalitet (se på många av de vårdskandaler som drabbat privata aktörer tex) eller C) det fanns ungefär en miljon problem med äldreomsorgen som vore mer angelägna att ta tag i.
Så, ärligt talat Maria Larsson. Fortsätt administrera den socialdemokratiska politiken istället. Det blir bättre för dig, och framförallt så blir det bättre för de äldre. Och trots att det kommer ge mig som socialdemokrat något färre tillfällen att opponera, så lovar jag att inte gnälla en sekund. Hedersord.
Andra bloggar om: politik, Maria Larsson, äldreomsorg, privatisering och annat intressant
Förstår inte regeringen att det är viktigt med mediepolitik?
Vår nya regering har som bekant inte gjort särskilt mycket på mediepolitikens område (förutom att bråka internt, vill säga.) Nu läser jag på Martin Jönssons blogg att det ska bli ändring på den saken. Nu ska nämligen medieministern åka till Bryssel för att bland annat försvara det svenska presstödet.
Och det är väl gott så. Men direkt offensivt känns det kanske inte. En stilla undrar är också med vilken glöd ministern kommer att försvara ett presstöd som både hennes egna ministerkollegor och hennes egna parti ägnat mycket kraft och tid åt att försöka underminera.
Kul då att det finns några som tänker framåt. Vår svenska EU-parlamentariker Åsa Westlund (s) skriver tillsammans med dansken Dan Jörgensen (s) på dagens Brännpunkt om behovet av en europeisk public service-television. Bakgrunden är just en oro över den svenska regeringens hållning i frågor som rör public service.
Högeralliansen kom inte överens innan valet om vad de ville med mediepolitiken. Om det beror på den interna splittringen eller ointresse låter jag vara osagt. Men att det är vänster om blockgränsen alla spännande tankar vad gäller dessa frågor just nu tänks, det blir mer och mer påtagligt.
Andra bloggar om: mediepolitik, regeringen, socialdemokrati, Åsa Westlund, politik och annat intressant
Och det är väl gott så. Men direkt offensivt känns det kanske inte. En stilla undrar är också med vilken glöd ministern kommer att försvara ett presstöd som både hennes egna ministerkollegor och hennes egna parti ägnat mycket kraft och tid åt att försöka underminera.
Kul då att det finns några som tänker framåt. Vår svenska EU-parlamentariker Åsa Westlund (s) skriver tillsammans med dansken Dan Jörgensen (s) på dagens Brännpunkt om behovet av en europeisk public service-television. Bakgrunden är just en oro över den svenska regeringens hållning i frågor som rör public service.
Högeralliansen kom inte överens innan valet om vad de ville med mediepolitiken. Om det beror på den interna splittringen eller ointresse låter jag vara osagt. Men att det är vänster om blockgränsen alla spännande tankar vad gäller dessa frågor just nu tänks, det blir mer och mer påtagligt.
Andra bloggar om: mediepolitik, regeringen, socialdemokrati, Åsa Westlund, politik och annat intressant
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)