Whitnail and I

Inledde precis helgen med att se klassikern Whitnail and I på bio - tacka Cinemateket för det. Är nu på väg till ett födelsedagskalas innan jag åker hem och filar klart morgonens första maj-tal (Vällingby torg klockan 11.30, ungefär, välkomna). Och till alla som inte sett Whitnail - gör det. En garanterad upplevelse...

Jinge och jag

Igår sågade Jinge den socialdemokratiska vårbudgeten. Det kommenterade jag. Det fick Jinge att först reagera via mejl, sedan skriva en lång text där han utan att vare sig nämna mig vid namn eller ännu mindre länka går till motangrepp (sort of). Jag tänkte här kort kommentera vårt lilla meningsutbyte.

Jinge driver tesen att socialdemokratin i allmänhet och Mona Sahlin i synnerhet är urvattnade och högervridna. Gott så. Det är en ganska traditionell åsikt bland vänsterpartister. Det är heller inte denna mer allmänt hållna kritik gentemot (s) jag vänder mig mot (även om jag handen på hjärtat naturligtvis tycker att den är tröttsam, och tycker att personer till vänster ofta blir betydligt mer intressanta när de håller sig för goda för den klassiska sossebashingen och dolkstötslegenderna).

Vad jag kritiserade var Jinges angrepp på den socialdemokratiska vårbudgeten. Jag menar nämligen att satsningar på utbildningar och kompetenslyft för att komma åt systemfelet på den svenska arbetsmarknaden är väldigt bra och angelägen (vänster)-politik. Och jag menar att Jinge knappast kan ha träffat någon av de ungomar som idag söker hundratals jobb men ständigt får höra att de inte har rätt kvalifikationer/utbildning/kompetens när han samtidigt så ensidigt avfärdar de socialdemokratiska förslagen (ja, han hävdar ju till och med att de kommer att gynna Sverigedemokraterna).

Jinge menar då (om jag förstått honom rätt) att hans kritik inte alls riktade sig mot detta med utbildning, utan att förslagen var för företagstillvända. Problemet är att det är en alldeles huvudlös kritik. Vi lever i en blandekonomi, och ska människor få hjälp in på arbetsmarknaden så måste du naturligtvis jobba med de aktörer där jobben finns. Eller ska vi lägga ner alla högskoleutbildningar som utbildar människor för arbete i det privata näringslivet också, eftersom det bara är att göda kapitalet? Återingen - har man den hållningen så är det knappast de enskilda människorna och deras möjligheter att leva ett gott liv man har i åtanke.

Jag vidhåller alltså att Jinges kritik av den socialdemokratiska vårbudgeten var djupt felaktig, och att han knappast kan anklagas för att ha en långtidsarbetslös ungdoms perspektiv när han närmar sig frågan. Vill han angripa socialdemokratisk högervridning (och han är välkommen) gör han sig själv och vänstern i bred mening dessutom en dubbel björntjänst genom att istället för att angripa just högerpolitik ge sig på vad som snarast måste ses som traditionell vänsterpolitik.

Jag har inget emot att föra en politisk diskussion via bloggen även med personer på den vänstra planhalvan. Jag har också i mitt ursprungliga inlägg korrigerat mig på en punkt där jag var slarvig, Jinge har faktiskt inte kallat vårbudgeten för nyliberal. Nu är det upp till Jinge om detta ska bli en seriös diskussion eller någonting helt annat.

PS: Med "vårbudget" menar jag naturligtvis den socialdemorkatiska motionen med anledning av regeringens vårproposition. Men hade jag skrivit ut det så hade texten blivit dubbelt så lång... DS

UPPDATERING: Jinge bygger för övrigt mycket i sitt senast inlägg på en text av Olle Svenning, Mona Sahlin lär av Tage Erlander, som paradoxalt nog till största delen handlar om att lyfta fram just de ideologiska dragen i den socialdemokratiska motionen (även om där också finns en del kritik som är värd att begrunda). Den kan också vara intressant för den hågade att ta del av i sin helhet. SLUT PÅ UPPDATERING:

Läs även andra bloggares åsikter om jinge, politik, socialdemokrati, vårbudgeten, arbetslöshet, vänstern och annat intressant

Mer om det där med att hålla löften

”Fastighetsskatten borde ha tagits bort” skriver Mary på bloggen mina moderata karameller. Och jag är faktiskt benägen att hålla med. Inte för att jag tycker att det vore särskilt klok politik att göra på det sättet. Utan för att det var det svenska folket röstade på.

Det finns ett antal frågor där det är på det sättet. Ta bensinskatten till exempel. Jag tycker i sak att det är rimligt att höja den som regeringen nu gör. Att bensinskatten inte skulle gå ner om (s) hade fått fortsatt regera var både jag och min dåvarande partiledare Göran Persson väldigt tydliga på inför valet. Men vi förlorade. Och partier som lovade att sänka skatten vann. Så folket sa faktiskt sitt. Men fick ändå snällt finna sig i att se ytterligare bensinskattehöjningar.

Eller ta utnämningspolitiken. Jag har sakligt sett full respekt för de krumbukter Odell nu ägnar sig åt. De förslag borgerligheten presenterade före valet var populistiska och i stora delar omöjliga att genomföra. Men de presenterades. Och de vann folkligt stöd. Då måste man faktiskt fundera över vad vårt demokratiska system egentligen innebär.

När husägarna på Gotland får höjd fastighetskatt fastän vi har en regering som lovat att ta bort den helt (eller åtminstone att ingen ska betala mer i avgift än tidigare) så handlar det inte bara om sakpolitik. Det handlar om hur vår demokrati fungerar eller inte fungerar. Och det handlar om hur borgerligheten bedriver valrörelse.

Det måste finnas ett samband mellan vad politiker säger och vad politiker gör. Det sambandet saknas i det borgerliga Sverige.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, löften, regeringen, fastighetsskatt och annat intressant

När dammet börjar lägga sig – några reflektioner runt vårbudgeten

Nu har partierna visat korten inför det närmsta halvåret i svensk politik. Regeringen har lagt sin vårproposition och de tre oppositionspartierna har svarat med varsitt motförslag. Den politiska kartan börjar så smått klarna.

Oppositionens kritik mot regeringen är hyfsat samstämmig: regeringen är passiv, förlitar sig på högkonjunkturen och tappar därför fokus på jobbpolitiken. Långtidsarbetslösheten tillåts bita sig fast, trots de goda tiderna. Orättvisorna ökar när skattesänkningar tillåts gå före välfärd.

Högern lyfter å sin sida fram splittringen mellan de tre oppositionspartierna, illustrerat genom att det är olika budgetar som läggs och kanske framförallt med det öppna ordkrig som har förts mellan vänster- och miljöpartiet. Ärligt talat tycker jag att detta försök att blåsa upp skillnader är lite överdrivet, och glädjs en smula åt att åtminstone Dala-Demokratens ledarsida istället väljer att fokusera på det som förenar och skriver om ”tre visa vänsterbudgetar”.

Annars verkar den röda – eller kanske blå – tråden i kritiken mot vänstern vara skattefrågan (se tex här och här). Lite får jag känslan av en massa opinionsbildare och politiker som desperat klänger sig fast vid ett sjunkande skatteskepp i tron att detta är vad som ska rädda den borgerliga regeringen kvar vid makten. Men då ska man komma ihåg att frågan om skatt kontra välfärd är väldigt speciell i just Sverige. Många kan nog skriva under på vad bloggaren Svensson uttrycker när han skriver att ”skattehöjningar är bättre än sociala nedskäringar”.

Med detta inte sagt att skattefrågan är oproblematisk för oppositionen. Det är klart att en borgerlig skräckpropaganda där både skattehöjningarnas omfattning och deras konsekvenser överdrivs kan få effekt även på den svenska valmanskåren. Och det är klart att ingen tycker att det är särskilt lattjo att betala skatt, om man inte samtidigt kan känna sig säker på att man verkligen får något av värde tillbaka.

Men i jämförelse med jobben och välfärden så tror jag ändå att skattefrågan får ses som en smula sekundär. Därför är det en riktig prioritering av oppositionen att lägga kraften på dessa första två frågor. Och det kommer att göra det lätt att demonstrera på första maj imorgon.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, regeringen, borgerligheten, socialdemokrati, vårbudget, vårproposition, vårmotioner, skatt, ekonomi, arbetslöshet, jobb, välfärd och annat intressant

Paggan säger allt

Och så ett litet lästips innan jag går och knyter mig; missa för allt i världen inte Paggans GP-krönika om regeringens vårproposition (du hittar den här). Sveriges kanske smartaste politiker riktar en så knivskarp kritik mot den borgerliga regeringen att Anders Borg kommer att behöva skruva upp skräckretoriken tiofalt för att komma undan den ("röstar ni på sossarna så försvinner en miljon ... nä ... ALLA jobb försvinner och dessutom kommer vi att få leva i grottor och bara äta kall gröt och teve kommer bara att sända gamla Scrubs-repriser och dessutom så kommer  de att vara svartvita. Och dubbade till tyska." Eller nått åt det hållet.)

Via Erik L. 

Läs även andra bloggares åsikter om politik, leif pagrotsky, paggan, regeringen, anders borg, vårpropositionen, vårbudgeten och annat intressant

Borgerlig och socialdemokratisk syn på valfrihet

Ibland känns det skönt när man hittar politiska meningsmotståndare som beskriver skillnaderna mellan partierna på ett sätt som man fullt ut kan skriva under på. Det hände mig alldeles nyss. En bloggare som kallar sig "den hälsosamme ekonomisten" formulerar vad som är skillnaden mellan borgerlig och socialdemokratisk syn på valfrihet i äldreomsorgen (läs inlägget här). 

"Valfrihet i äldreomsorgen är något som socialdemokraterna av ideologiska skäl motsätter sig. Brukarna ska på sin höjd få välja vad de vill ha hjälp med – inte vem som ska erbjuda hjälpen" skriver ekonomisten.  Och förutom det slarviga användandet av begreppet "valfrihet"i första meningen (det är rätt uppenbart att s inte motsätter sig valfrihet som sådan) tror jag att det ligger mycket i den iakttagelsen.

Den socialdemokratiska synen är nog att det viktiga är att du som individ kan välja vad du vill ha hjälp med utifrån dina behov.  Vissa vill ha städning, andra hjälp med matinköpen, en tredje kanske behöver stöd för att sätta upp gardinerna. Den borgerliga valfrihetssynen går istället ut på att du får välja mellan ett antal privata företag som utför samma tjänst. 

Om man vill kan man säga att detta kommer ur skilda perspektiv; är det individens rätt att få den hjälp man efterfrågar eller företagens möjlighet att konkurrera om skattemedel som ligger i fokus? En ideologisk fråga som vi kan vara ense om att vara oense om. 

Läs även andra bloggares åsikter om politik, valfrihet, äldreomsorg, ideologi, socialdemokrati och annat intressant

Mitt vedervärdiga personangrepp på hedersknyffeln Johan Norberg

Ni vet hur det är. Vissa dagar får man skämmas en smula. Man häver ur sig något på bloggen som man tycker är lite småkul utan att riktigt tänka efter före. Och så landar det helt snett. Utan antydan till vare sig ironi eller sarkasm vill jag därför med detta inlägg passa på att be om en förbehållslös ursäkt till min gamle gymnasiekompis Johan Norberg.

Bakgrunden är det här inlägget (som jag iof tycker blev rätt kul). Där avrundar jag med en släng åt just Johan. Och han har vänligheten att kommentera med några frågor som jag upptäcker att jag har svårt att besvara.

Först: att jag anklagar Norberg för att stödja regeringen. Och här hävdar jag visserligen att jag skulle kunna hitta ett visst stöd för denna tes i Johans skrivanden och låtandet. Men å andra sidan. Ska man anklaga något för något så anmärkningsvärt som att stödja den sittande borgerliga regeringen så bör man naturligtvis ha betydligt mer på fötterna än så. Så jag får skamset dra tillbaka detta uttalande.

Och sedan: kanske ännu värre. Jag anklagar också Johan för att gilla ”tillrättalagd, kommersiell emo med feta skivbolagspengar i ryggen”. Och för denna grundlösa utsaga har jag svårt att hitta någon som helst ursäkt. Det är grundlöst. Insinuant. Osant. Jag borde skämmas (eller eventuellt börja jobba för DN:s kultursidor).

Så nu skäms jag. Krälar i stoftet. Det enda som håller mig gående är en försiktig förhoppning om att någon gång någonstans kunna finna åtminstone en smula förlåtelse. Voff. Som man säger...

Läs även andra bloggares åsikter om Johan Norberg, bloggande, ursäkter, emo, personangrepp, pudlar och annat intressant

En påminnelse om varför jag är sosse

Jag vet inte om du någonsin har träffat en arbetslös ungdom som söker jobb på jobb men ständigt får höra att han eller hon har för lite eller fel utbildning? En som aldrig har gjort det är "vänster"-bloggaren Jinge. Hans utfall mot den socialdemokratiska skuggbudgeten som presenteras idag visar på den fullkomliga brist på förståelse av hur vanligt folk (ni vet, de där arbetarna det pratas om ibland) har det och blir en för mig näsan övertydlig bekräftelse på att jag gjorde rätt som sökte mig till socialdemokratin och aldrig närmade mig den mer plakatradikala vänstern.

Det finns ett systemfel på den svenska arbetsmarkanden idag. Företag skriker efter arbetskraft samtidigt som långtidsarbetslösheten biter sig fast. Detta problem tar Östros och Sahlin fasta på i sin DN-artikel. Jag tycker att det är alldeles lysande, och det är typisk socialdemokratisk politik anpassad efter dagens förhållanden. Men det avfärdas av Jinge som "nyliberalism"*.

Att skattesänkningar inte löser alla världens problem är en blind fläck för borgarna. Det är därför de står så handfallna inför problemen på den svenska arbetsmarknaden. Att även delar av vänstern omfattas av denna oförmåga att se verkligheten som den är blir i och med Jinges inlägg uppenbart. Vi får bara hoppas att hans reaktion inte är representativ för hela den svenska vänstern vänster om socialdemokratin.

PS; Morian kommenterar däremot välformulerat. För den som behöver lugna ner sig efter att ha tagit del av Jinges pekoral. DS.

*UPPDATERING: Jinge har i ett mejl uppmärksammat mig på att han faktiskt inte använder begreppet "nyliberal" för att beskriva den socialdemokratiska politiken. Och det stämmer. Han tycker bara att den är dålig i största allmänhet. Miss av mig. SLUT PÅ UPPDATERING

Läs även andra bloggares åsikter om politik, socialdemorkaterna, Thomas Östros, Mona Sahlin, jobb, skuggbudget, jinge, vänsterism, arbetslöshet och annat intressant

Våldtäkt och romantik

Är på efterlängtat boksläpp. Katrine Kielos bok "våldtäkt och romantik" presenteras på morfar ginko på söder. Jag har inte läst den än, men omslaget är hårigt.

Socialdemokratiskt mediespinn

Det där med marknadsföring är svårt. Men ibland så lyckadas det över förväntan. Och ibland så kommer draghjälpen från det mest oväntade håll.

Se socialdemokratiska studentförbundets ordförande Kajsa Borgnäs blogg för en sedelärande historia.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, socialdemokratiska studentförbundet, marknadsföring och annat intressant

Kaj delar flygblad

Demonstrera första maj. Här sprider Kaj Nordqvist ordet utanför Hässelby strands tunnelbanestation.

Poängen med utnämningsdiskussionen är att den visar att du faktiskt inte kan lita på borgerligheten

Debatten om hur den borgerliga regeringen hanterar utnämningsmakten rasar vidare. Själv tycker jag att man ska hålla isär två olika spår i diskussionen. Det första är det sakliga; frågan om hur den statliga utnämningsmakten bör användas. Det andra och i mitt tycke ännu viktigare är vad hanteringen säger om den nuvarande regeringens hederlighet och moral.

Johan Ingerö och Jonas Morian är två av de som skrivit kommentarer. Jonas konstaterar att "det ansvariga statsrådet Mats Odells tjänstemän sägs nu sitta och skriva utredningsdirektiv för att se över om offentligheten kan minskas kring ansökningshandlingar. Och redan tidigare så har regeringen anlitat rekryteringskonsulter vars kontrakt säger att de kandidater de tar fram skyddas av sekretess. Så mycket var utfästelserna om ökad öppenhet värda."

Mot detta polemiserar Ingerö. Han argumenterar för att det är klokt i sak att inte låta ansökningar till statliga toppjobb vara offentliga eftersom en sådan öppenhet med väldigt stor sannolikhet skulle hålla många kvalificerade sökande borta (så kul är det helt enkelt inte om din nuvarande arbetsgivare får veta att du längtar dig bort). Därför menar Ingerö att den lösning som Odell (eventuell) kommer att landa i och som innebär någon form av utfrågningsförfarande från riksdagens sida är den ultimata lösningen. 

Nu tror jag att Johan Ingerö gravt överskattar dynamiken i sådana eventuella kommande utfrågningar. Men det är egentligen inte det intressanta här. För oavsett om det är klokt eller inte så var det inte tandlösa utfrågningar i efterhand från ett gäng riksdagsledamöter de borgerliga partierna gick till val på. De gick till val på den öppenhet de nu håller på att överge. 

Och det är nu det andra spåret i diskussionen kommer in. Nämligen frågan om vad hanteringen säger om den sittande regeringens heder och moral. Johan Ingerö konstatera själv syrligt att "man kanske kan tycka att allianspartierna borde ha varit medvetna om det [att fullständig offentlighet och rekryteringar av statliga toppchefer är svår att kombinera, min anm] (eller visat att de var medvetna om det) innan de gick ut och lovade saker som uppenbarligen var svåra att hålla."

Och det är ju ett understatement av rang. För sannolikheten att de borgerliga företrädarna inte skulle ha varit medvetna om problematiken även tidigare skulle jag vilja bedöma som extremt låg. Så korkade och/eller oerfarna är de faktiskt inte de att de inte förstår hur sådana här processer fungerar och kan dra de korrekta slutsatserna utifrån detta. Det innebär alltså att de formulerade politiska vallöften som såg snygga ut inför valet, fullt medvetna om att de inte skulle gå att leva upp till efter en eventuell valseger. 

Det är egentligen pudelns kärna här. Frågan om vi kan lita på att politiker menar vad de säger att de ska göra. Eller om vallöften är något som kan kan skrotas efter behov, med en axelryckning och ett "tänkte inte på det"? 

Ingenting nytt har hänt i chefsrekryteringens psykologi sedan valet 2006. Inga yttre omständigheter har förändrats som skulle kunna motivera den borgerliga regeringens positionsförflyttningar. Det enda som har hänt är att dagens makthavare har övergett en räcka populistiska krav som de måste insett var omöjliga redan från början men ändå inte såg sig för goda för att hårdnackat driva i valrörelsen.

Jag tycker det är ett allvarligare problem för demokratin än exakt hur granskningen av hur regeringen tillsätter sina chefer ska se ut. 

PS: På ett helt annat tema. Egentligen är inte Franz Schubert någon av mina favoritkompositörer. Men när jag tidigare ikväll hörde ungerskfödde pianisten Radu Lupu framföra hans 17:e respektive 21:a pianosonat på Berwaldhallen i Stockholm så gick det inte att låta bli att ryckas med. Dynamiken i spelet och känslan som genomsyrade varenda beröring av tangenterna skapade en nerv i musiken som inte vem som helst kan få fram. Lägg till det en stunds fika i vårsolen inför konserten, och du har en söndagseftermiddag som inte går av för hackor. DS

Läs även andra bloggares åsikter om regeringen, utnämningsmakten, politik, Johan Ingerö, Jonas Morian och annat intressant

Fredrik Reinfeldt - emo?

Mona Sahlin är Springsteen, det vet vi alla. Arbetarrock med ett drag av politisk korrekthet och folkligt så det förslår. Men vad är Fredrik Reinfeldt? Enligt uppgift gillar han ABBA men det är någonting där som inte riktigt stämmer. Discoglam känns helt enkelt inte rätt. Nej, frågan är om det inte är till emo:n vi får söka oss om vi ska sätta en musikalisk signatur på Sveriges moderate statsminister.

Vi börjar med det enkla: den svårmodiga uppsynen, draget av självömkan, den storvulna retoriken (jag går sida vid sida med folket vars förtroende jag bär - känns mer svartrock än discodänga om du frågar mig). Och visst finns det ett drag av svartsynt pessimism i en politik som utgår från att människor är lata och måste tvingas in på arbetsmarknaden genom försämrade välfärdssystem? 

Men egentligen var det inget av detta som fick mig att slutligen inse sambandet. Utan denna sketch från Derrick Comedy (ja, och sketchen heter Emo-kid, förståss): 

För ärligt talat: skulle den inte lika gärna kunna handla om "nya moderaternas" sätt att visa sig inkännande gentemot svenska folket? Vi lyssnar och anpassar oss och hoppas att du inte ska märka att vi bara låtsas bry oss, liksom. 

Fredrik Reinfeldt är emo. Tillrättalagd, kommersiell emo med feta skivbolagspengar i ryggen. Inte undra på att regeringen får stöd från en sådan som Johan Norberg...

Läs även andra bloggares åsikter om emo, musik, Derrick Comedy, politik, Fredrik Reinfeldt, moderaterna och annat intressant

No shit...

Stort scoop i dagens tidningar: regeringen har fullkomligt struntat i att leva upp till sitt löfte om att göra om utnämningspolitiken. Och det här är ju alldeles häpnadsväckande. Ett vallöfte som vår borgerliga regering inte verkar vilja leva upp till!

Vad ska hända härnäst? Nu fattas det bara att skattesänkningarna skulle visa sig inte gå främst till låg- och medelinkomsttagare, att sjukhusen säljs ut, bensinskatten höjs istället för sänks, att trängselskatten återinförs, att fastighetsskatten inte avskaffas mer än till namnet utan i praktiken ersätts med en ny skatt som tom gör saken värre för många och att "utanförskapet" inte alls alls utrotas utan tvärt om tillåts bita sig fast. 

Men så illa kan det väl inte bli. Eller...

Läs även andra bloggares åsikter om politik, regeringen, utnämningspolitiken, löften, löftesbrott, alliansen och annat intressant

Vilket blir 2010 års arbetarparti?

Väljarna i valet 2006 var med om något förmodligen unikt i svensk politisk historia - tvärt emot hur det alltid varit tidigare var den allmänna bilden att det var högern som stod för arbete och full sysselsättning och vänstern som stod handfallen inför arbetslösheten. Några år in på den nya mandatperioden finns det anledning att revidera den bilden. 

Följer man den politiska debatten av idag upptäcker man nämligen fort att rollerna nu återigen är omkastade. Den borgerliga regeringen solar sig i glansen av högkonjunkturen och pratar bara om hur frukterna av "den lyckade jobbpolitiken" ska fördelas (lite märkligt med tanke på att jobbtillväxten viker, men ändå) samtidigt som den socialdemokratiska oppositionen lägger både kraft och energi på att formulera en ny politik för de framtida jobben. 

En av de som driver detta socialdemokratiska förnyelsearbete är malmösossen Luciano Astudillio. Han kommer snart att intervjuas av bloggarna Nina Unesi och Erik Laakso. Inför det har intervjuarna gått ut med en allmän uppmaning om att alla som vill ska komma in med förslag på frågor. 

Och det tycker jag naturligtvis att alla ska ta chansen och göra. Enklast är att skriva in frågan som en kommentar till Laaksos inlägg här. Vill du se hur tidigare bloggintervjuer har sett ut, hittar du dem här (och nej, den killen är inte Erik Laakso utan Jonas Morian som tidigare hade uppdraget. Nina är däremot densamma, och tur är väl det). 

Själv är jag lite sugen på att höra Lucci utveckla hur han ser på möjligheterna att skapa ännu bättre förutsättningar för jobb och utveckling i våra dynamiska storstadsregioner, som tex Stockholm. Och den frågan hoppas jag att EoN kan föra vidare...

Uppdatering: Nu skriver även Nina om utfrågningen. Slut på uppdatering.

Läs även andra bloggares åsikter om you tube, jobbrådslag, nina unesi, jonas morian, erik laakso, luciano astudillo, bloggintervju, blogg-tv, politik, socialdemokraterna och annat intressant

Okunnigt om Stockholms sjukvård

Det finns väl ingen som förväntar sig att högerbloggaren Dick Erixon ska ha några djupare kunskaper om hur verkligheten ser ut i Stockholms förorter. Därför är det heller inte särskilt konstigt att han landar så hundraprocentigt fel när han i ett inlägg på bloggen försöker sig på att dra några slutsatser om vilka som kommer att vinna eller förlora på diskussionen om vårdval Stockholm. 

Erixons poäng är nämligen den att Mona Sahlin gjorde fel som attackerade den borgerliga sjukvårdspolitiken i Stockholm, eftersom man över blocken i Halland är överens om en hyfsat välfungerande vårdpolitik (och eftersom stockholmsmoderaterna kallar sin sjukvårdsmodell för något liknande hallandsmoderaterna gör). 

Problemet är att denna parallell visar att man varken har förstått vad som händer i sjukvården i Stockholm, vilka konsekvenser som nu drabbar stora delar av länet, hur detta skiljer sig från vad som sker i Halland eller vad den socialdemokratiska kritiken i frågan går ut på. 

För någon vecka sedan träffade jag chefen för min vårdcentral här ute i Hässelby, väster om stan. Han berättade om de nedskärningar han tvingas till som en direkt följd av vårdvalet. Inte för att folk väljer bort hans enhet (det gör man inte, bland annat på grund av att det faktiskt inte är några privata entreprenörer som vill etablera sig här ute), utan för att systemet inte tar hänsyn till att människor är olika och att olika människor har olika behov (och att de faktiskt därmed också kostar olika mycket att ge samma nivå på sjukvård).

Och det är det som är kärnan i moderaternas sjukvårdspolitik för Stockholm. Inte valfriheten, den är bra och den finns det få om någon som är mot (tvärtom är den socialdemokratiska kritiken mot den borgerliga modellen att den innehåller för lite valfrihet, eftersom du exempelvis inte kan välja att lista dig hos en specialistläkare). Utan denna vedervärdiga omfördelning mellan välmående och mer utsatta områden som är den stora effekten av systemet. 

Om den sjukvårdspolitiska debatten handlade om för eller emot valfrihet, då skulle de som satte sig i motståndarbåset vara riktigt illa ute. Men nu gör den inte det. Så Dick Erixons förhoppning att Mona Sahlin ska ha hoppat i galen tunna när hon kritiserar en sjukvårdspolitik som drabbar så många stockholmare så negativt bygger helt enkelt på att han är okunnig om vad debatten egentligen handlar om. Eller eventuellt någon typ av önsketänkande, det låter jag vara osagt. 

Läs även andra bloggares åsikter om politik, sjukvårdspolitik, vårdval stockholm, mona sahlin, Dick erixon och annat intressant

22 nya sossar i Vällingby

Idag runt lunch värvades 22 nya socialdemokratiska medlemmar under ett torgmöte i Vällingby. Och även om riktningen inte är särskilt ny (medlemsvärvningen har fått sig en skjuts uppåt under hela våren, åtminstone här ute hos oss) så undrar jag om inte detta är rekord för ett och samma möte. 

Nu ska jag verkligen inte ta åt mig äran (jag satt inne på ett kontor hela dagen och hade alltså inte tillfälle att ens vara med) - men ändå. Som ordförande för socialdemokraterna i Hässelby-Vällingby kan jag inte låta bli att känna en viss stolthet. Socialdemokratin går hem hos vällingbyborna. Det bådar riktigt gott. 

Stort tack till Lasse och alla ni andra som var med. Fortsätter vi så här ska vi nog kunna se till att han Nordin inte blir långvarig som nummer ett i stadshuset...

Läs även andra bloggares åsikter om politik, socialdemokrati, medlemsvärvning, bli supporter, vällingby och annat intressant

Om socialdemokratins (brist på) självförtroende

Med sedvanlig skärpa tog Katrine Kielos för ett tag sedan temperaturen på den socialdemokratiska rörelsen. ”Vad som ständigt fascinerar är att man bara behöver kika med ena ögat på internationell debatt för att inse det som SAP i Sverige har så svårt att kommunicera just nu: att socialdemokratin trots alla sin fel och brister faktiskt är framtiden. Vårt dåliga reformistiska självförtroende är faktiskt en gåta. I valrörelsen 206 var vi stolta och ganska mätta, nu är vi skygga och ganska tysta” skrev hon på alltid lika intressanta Dagens Arena.

Jag sätter det uttalandet i ljuset av dagens opinionsundersökning, som visar att oppositionen återigen drar ifrån den borgerliga regeringen (se tex DN här). Att det trendbrott som många borgerliga opinionsbildare har tyckt sig se under de senaste veckorna verkligen är ett trendbrott verkar alltså vara långt ifrån säkert.

Kanske är det så att medborgarna har lättare att se det som Katrine Kielos menar socialdemokraterna själva har så svårt att förlita sig på: att socialdemokratin faktiskt är framtiden? Det är i sådana fall en positiv nyhet för alla som önskar att svensk politik hade lite mer av ”reformistiskt självförtroende”.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, socialdemokrati, Katrine Kielos, opinionsundersökningar och annat intressant

Mer politisk humor

Det här är ju faktiskt jättekul. (via Katrine, som fick det från Eric.)

Sveriges roligaste blogg?

Förmodligen. Det här fick åtminstone mig att krevera framför datorn. Och det var inte första gången. Politisk satir av världsklass har liksom blivit en dagligvara tack vare Badlands Hyena. 

Så läs, om du inte redan gör det. 

Läs även andra bloggares åsikter om bloggar, bloggosfären, humor, satir, politik och annat intressant. 

Världens bästa deckarförfattare?

The Times listar världens femtio bästa deckarförfattare och det blir en diger lista. Toppar gör Patricia Highsmith ("rule-breaking master of amorality") som jag skam till sägandes inte har läst något alls av. 

I den fortsatta rankningen hittar jag dock flera favoriter. Raymond Chandler intar en hedervärd fjärdeplats, precis efter Agatha Christie (som jag tillbringat så många tidiga tonårsnätter tillsammans med) och tätt följd av Elmore Leonard, Arthur Conan Doyle och Ed McBain (i den ordningen). En för mig rätt ny bekantskap - Dennis Lehane - intar elfteplatsen och det är säkert välförtjänt (jag gillar honom skarpt) även om det känns konstigt att sätta honom två platser över Dashiell Hammett. På femtondeplatsen kommer listans första svenskar Sjöwall och Wahlöö (den andra svenska placeringen är Hening Mankell på plats 49). 

Riktigt konstigt kan jag tycka att nattsvarte mästaren James Ellroy inte kommer förrän på plats tjugo (men kanske har listförfattarna inte läst Jens Lapidus och förstått vilket avgörande stilistiskt inflytande Ellroy har på den samtida svenska kriminalromanen?). Å andra sidan är det två placeringar före Dorothy Sayers och hela nio placeringar före Edgar Allan Poe så man kanske inte ska klaga.  

Som alltid - en sådan här ranking kan man ha eller mista. För mig för den dock den positiva saken med sig att jag blir oerhört sugen på att ge mig i kast med alla dessa författare som jag ännu inte har läst. Herregud. Så mycket böcker, så lite tid. Bara att sätta igång.

Via Bokhora. 

Läs även andra bloggares åsikter om böcker, deckare, kultur, litteratur, författare, deckarförfattare, listor, the times och annat intressant

Varför man inte kan låta bli att älska USA

Jag har inte skrivit så mycket om det amerikanska presidentvalet. Inte för att jag inte är intresserad, utan eftersom det finns så många andra som är så mycket mer kunniga än jag. Däremot skriver jag gärna om USA. Helt klart är där att det inom delar av vänstern (och delar av högern) finns en avresion som visserligen säkert grundar sig i en synd kritik av supermaktens utrikespolitik men som ibland tenderar att slå över i rent kulturförakt gränsande till rasism gentemot det stora landet i väster.

Därför behöver vi ibland påminna oss om varför vi borde älska USA, också. Bifogar därför detta YouTubeklipp. Håll till godo. 

Läs även andra bloggares åsikter om Pete Seeger, USA, this land is your land, kultur, musik, toppluvor och annat intressant.

Den borgerliga regeringen och sanningen

Är det viktigt vad som är sant? Nej, säger Göran Hägglunds politiske sakkunnige Joakim Pettersson. När han har konfronteras av Dagens Medicin med uppgifter om att ett pressmeddelande han författat som bygger på uppgiften att antalet tonårsaborter ökat faktiskt inte är sanningsenligt svarar han "... vi anser ändå att detta med oönskade tonårsgraviditeter och aborter är ett försummat problem. Om vi sedan redovisar det faktiska antalet aborter eller antalet aborter per tusen kvinnor spelar inte så stor roll" (Dagens medicin, via Politikerbloggen). 

Och det är precis samma sak som med det berömda utanförskapet. Borgerligheten konstruerar ett statistiskt begrepp utifrån vad man vill uppnå politiskt. Om det sedan inte håller så ändras det. För det viktiga är inte vad som är sant, utan att "se ett problem". Och när någon sedan kritiserar borgerligheten för att slarva med fakta så anklagas denna för att "blunda för problemet". So what att tonårsaborterna faktiskt inte ökar, tycker du att det är bra att tonåringar gör abort, tycker du det, va??? Ungefär så låter det. Och så blir konflikten mellan byråkratiska räknenissar som försöker hitta bortförklaringar och modiga (borgerliga) politiker som ser saker som de faktiskt är (paradoxalt nog genom att framställa dem som de faktiskt inte är). 

Vill man vara lite djuplodande skulle man kunna beskriva detta som skiftet från modernism till postmodernism inom svensk politik. För första gången har vi nu makthavare som fullt ut inser att innehåll faktiskt inte är någonting, att yta faktiskt är allt. 

Och jag blir både lite imponerad och ilsken samtidigt. Imponerad, över att det är så fräckt och över att det faktiskt fungerar (åtminstone gjorde det det när det gällde "utanförskapet"). Ilsken över att hela förhållningssättet är så genuint i grunden provocerande. 

Hur ska vänstern i bred mening förhålla sig? Ja, uppenbart är att upprörd bror duktig-indignation inte räcker. Det spelar ingen roll hur många siffror du kan rabbla utantill, du rår ändå inte på någon som "ser ett problem". Det är den första läxan vi måste lära oss utantill. 

Men samtidigt får vi inte låta oss lockas att fullt ut gå i den postmoderna fällan. Det finns ändå en verklighet där ute. Den verkligheten måste vi försöka bli vänner med. Och det borde inte vara så svårt, fältet är ju så att säga öppet...

UPPDATERING: Alliansfritt Sverige kommenterar bra. SLUT PÅ UPPDATERING. 

Läs även andra bloggares åsikter om Göran Hägglund, aborter, politik, regeringen, modernism, postmodernins, sanning, retorik, utanförskap och annat intressant

Om att vara berusad under jourtjänstgöring och statsministerns omdöme

Statens svårigheter att hantera tsunamikatastrofen på andra sidan jorden var ett tema som indirekt kom att leda fram till maktskiftet 2006. Då kunde man tro att den efterträdande borgerliga regeringen skulle ta frågan om statens krisberedskap på stort allvar. Men iställes tillsattes en högsta ansvarig som gärna drack sig berusad på krogen under jourtjänstgöring. Allt detta kommer tillbaka till mig när jag läser i tidningen om Ulrica Schenströms vägran att infinna sig inför riksdagens konstitutionsutkott (KU). 

Jag måste erkänna att jag inte kom längre än till inledningen av Lars Danielssons bok "I maktens skugga" (det var något med bilden av den unge Danielsson surfandes och dejtandes brudar under sitt utbytesår i Kalifornien som jag fann så fängslande att jag ville smälta den ordentlige innan jag kastade mig vidare in i statsangelägenheterna). Men idag plockar jag fram boken och bläddrar i den igen. För det är onekligen svårt att inte dra paralleller till hans efterträdare. 

Nu har jag ingen anledning att jaga Schenström. Hon gjorde bort sig och fick sent omsider faktiskt gå. Gott så (även om jag tycker att det vore klädsamt att ställa upp inför KU, men det är en annan sak). 

Den viktiga frågan här är egentligen vilket ansvar hennes arbetsgivare hade för det som skedde. Vad sa utnämningen om Fredrik Reinfeldts personomdöme? Hur kom det sig att det dröjde fram tills dess att bevisen var så tydliga innan statsministern insåg att han hade en ytterst ansvarig som faktiskt inte var att lita på? Hur trygga kan vi vara i att andra rekryteringar och utnämningar inte har hanterats med samma slapphänthet? Och finns det andra missförhållanden inom statsapparaten som tillåts fortgå eftersom statsministern tycks ha inställningen att han vägrar se misstag begångna av sina kompisar fram tills dess att han är fullkomligt överbevisad?   

Huvudpersonen i de kommande KU förhören är därför Fredrik Reinfeldt, och han måste delta. På det sättet är Schenströms vägran ingen katastrof. Men samtidigt är det väldigt synd att konstitutionsutskottet inte kommer att kunna tillgodogöra sig en fullständig bild. 

Jag återvänder till Danielssons bok. Kanske får vi vänta tills dess att Ulrica Schenström följer även i dessa fotspår och själv sätter sig i berättarstolen innan hela bilden av regeringen Reinfeldts regerings(o)duglighet en gång för alla kan tecknas. 

Läs mer i SVD, Aftonbladet elller DN. Dessutom kommenterar Dag, Luciano, Morian och Svensson klokt. 

Läs även andra bloggares åsikter om Ulrica Schenström, KU, Lars Danielsson, jour, krisberedskap, Fredrik Reinfeldt, regeringen, politik och annat intressant

Enighet eller strid i skolpolitiken?

Politiker ska bråka om de stora viktiga frågor där man faktiskt inte är ense men försöka hitta smidiga lösningar på de frågor där det går att komma överens utifrån någon typ av gemensamma utgångspunkter. Ungefär så kan man sammanfatta min syn på behovet av konflikt eller kompromisser i politiken. En politik utan konflikter blir överslätande och tappar kontakten med de verkliga ideologiska vägval som faktiskt finns. En politik utan kompromisser drunknar å sin sida i detaljer, blir fånig (käbblig) och ur det perspektivet egentligen lika förödande för politikens förmåga att hantera de riktigt stora frågorna.

Jag tänker på det när jag läser i Aftonbladet om eleverna i klass 9E i Vivallaskolan och hur de kräver politisk enighet runt skolpolitiken (se här). Kravet är naturligtvis fullt rimligt: det är klart det är bra med långsiktighet och förutsägbarhet när de gäller så grundläggande saker som betygssystem, lärarutbildning etc. Om inte annat för att förändringar med nödvändighet tar kraft och energi från de berörda som bättre skulle kunna ha använts till annat. 

Men samtidigt kan det ju inte vara så att kraven på förutsägbarhet och kontinuitet går över allt annat. Ett system som är dåligt måste ju få ändras, även om förändringen i sig kostar på. Så argumenterar exempelvis vår skolminister Jan Björklund när han i praktiken stänger dörren för mer långtgående överenskommelser över blockgränserna: jag har vunnit valet, jag har en agenda och den tänker jag genomföra (därför att jag tror att det blir bäst för skolan). 

Och om det nu vore så att det funnes djupt gående, ideologiska motsättningar och spänningar när det gäller synen på den svenska skolan så vore det ett alldeles hedervärt sätt att förhålla sig på. Men problemet är att så inte är fallet. Vad de borgerliga regeringen försöker göra när de håller liv i en eld vars egentliga bränsle har tagit slut är inget annat än ett kortsiktigt politiskt-taktiskt manövrerande för att få behålla en politisk "plus-fråga" inför valet 2010. 

Taktiskt är det såklart helt rätt. Folkpartiet har i sin skolpolitiska retorik hittat ett tonfall som går hem, långt utanför folkpartistiska kärntrupper (och inte minst går det hem hos traditionella s-väljare). Det är klart de inte vill dela med sig av detta "varumärke" till vem som helst. Dessutom skapar frågan konvulsioner inom den politiska oppositionen, som i olika grad försöker ställa om från ett "Björklunds skolpolitik är en inkarnation av hin håle på jorden" till mer av ett "det ligger kanske något i en del av vad karl säger" tonläge. Om väljarna upplever att det fortfarande finns någon typ av politisk laddning i skolfrågorna när det närmar sig valdag kommer dessa spänningar kunna exploateras hänsynslöst av borgerliga kampanjmakare. 

Enkelt uttryckt kan man säga att Jan Björklund och den borgerliga regeringen behöver en socialdemokratisk "flum"-politik på skolans område. De kommer därför att anstränga sig in i det längsta för att hitta konflikter där socialdemokratin är åtminstone en smula "flummig", som kan användas som illustrationer på att folkpartiet fortfarande behövs. Och den stora förloraren på detta spel blir naturligtvis den svenska skolan och de svenska eleverna. Vi kan redan se det i frågan om betygen, som har gått från att handla om förnuft och pedagogik till att handla om ren politisk symbolik. 

Det sunda sättet att hantera en långsiktig betygsöverenskommelse vore ju istället att sätta sig ner och slå fast att ja, vi är ense om att skolans huvuduppgift är att förmedla kunskap, ja, vi är till och med ense om att det är extra viktigt att skolan hjälper de som har de sämst grundförutsättningarna: hur bör då ett betygssystem som åstadkommer detta på bästa sätt se ut? Och vem vet, varför inte till och med lyssna en smula på de som borde veta bäst, nämligen lärarna själva? Men så fungerar inte svensk skolpolitik av idag. 

Istället kommer vi att få symboliska betygssättningar på sjuåringar, allt i syfte att visa att Björklund är beredd att gå längre i kampen mot flummet än någon annan. Och därför kommer eleverna i klass 9E i Vivallaskolan inte att få sin efterfrågade enighet, eftersom vår skolminister också leder ett folkparti som skulle reduceras från ett enfråge- till ett nollfrågeparti om inte skolpolitiken vore en het och omdebatterad fråga i den svenska inrikesdebatten. 

Politik at its worst. Och för en gångs skull med en rätt tydlig skurk i huvudrollen. 

Läs även andra bloggares åsikter om jan björklund, skolan, skolpolitik, betyg, politik, folkpartiet, vivallaskolan, aftonbladet och annat intressant

Hemsk vår

Nej, jag har inte tröttnat på er. Jag har bara varit väldigt trött. Och sjuk. Och trött på att vara sjuk (jag älskar den svenska förskolan men ibland så kan man faktiskt önska att en del som finns där - läs alla baciller - skulle stanna där). Så det finns inget djupare bakom mitt obefintliga bloggande på sistone. Jag har helt enkelt gjort annat. Som att snörvla. Sova. Och dricka te*. 

Faktum är att det hela dessutom inte är över - just nu känner jag mig som någon typ av seriefigur (vet inte varför, men Dagobert dyker upp i huvudet) när jag sitter inlindad i morgonrocken, hostandes med en rykande kopp te framför datorn. 

Men kanske börjar jag åtminstone närma mig vattenytan en smula. Ett tecken på det skulle i sådana fall kunna vara att jag när jag alldeles nyss surfade förbi dagens nyhetssidor och bloggar märkte att den enda känslan jag lyckades uppbåda faktiskt inte längre var någon sorts "jag vill gå och lägga mig - NU" tristess. Tvärtom, faktiskt. Det är ju en riktigt kul värld där ute. Tänk att få vara en del av den...

Men nu ska jag inte överdriva. Det är fortfarande en hemsk vår. Och jag känner mig fortfarande som någon typ av den samtida förortsmedelklassens Alfred de Vigny här i min hässelbylägenhet (istället för stoisk uppgivenhet inför tillvarons obetvinglighet och dödliga sjukdomar handlar det i mitt fall om ren självömkan förorsakad av en i grunden ganska harmlös dagisinfluensa - sug på den som en bild över samhällets banalisering!). 

Ber om ursäkt för denna nedstämda hälsning från mitt elefenbenstorn. Men jag tänkte att jag ändå skulle passa på att höra av mig. 

*) ska jag vara ärlig har jag också läst krigshistoria (gärna med stora fina kartor), tittat på teve (främst sexan), sugit på halstabletter, förgäves försökt förklara att "pappa är lite trött just nu" för en allt annat än till slika bagateller hänsynstagande dotter, spelat smarta rymdonlinespel (när jag mått lite bättre) och inte lika smarta skjut-hemska-terrorister-våldsonlinespel (när jag mått lite sämre). Bland annat. För att vara noga. 

Läs även andra bloggares åsikter om vår, sjukdom, självömkan, dagis, personligt och annat intressant

Väntrum

Den unga kvinnan med sina två barn fick precis komma fram till kassa ett. En lång äldre herre (kanske har han varit militär, tänker jag, eller sjökapten) blir avlöst i kassa två av en gänglig tonåring som understryker vikten av ett intyg (till skolan). Mängder av språk, åldrar, bakgrunder, barn som stojar runt bland hostande åldringar. Inför landstingets sjukvård är vi alla lika, liksom. Jag lutar mig tillbaka och väntar på min tur.