När stora saker och ting händer i ens liv

Jag förstår att det kan verka så, men det är faktiskt inte bloggdöden som är orsaken till att jag uppdaterat rätt sparsamt under de senaste dagarna. Däremot händer det rätt stora saker i mitt liv som lite tagit fokus från bloggandet. Jag gjorde min sista arbetsdag på det socialdemokratiska riksdagskansliet idag och börjar efter helgen som funktionär på ABF-förbundet där jag ska jobba med kultur- och mediefrågor. Och förutom att det rent praktiskt har inneburit en hel del nedpackande av böcker och papper i flyttkartonger så är det ju faktiskt en ganska stor omställning i livet att byta arbetsplats.

Det känns ju alltid lite vemodigt att lämna ett jobb och en massa arbetskamrater som man trivts bra med och arbetat intensivt ihop med under flera år. Men samtidigt måste jag erkänna att detta stygn av sentimentalitet uppvägs med råge av den entusiasm jag känner inför mina nya arbetsuppgifter. Det är en helt ny roll för mig som det ska bli väldigt spännande att ta sig an - och som jag också känner mig inte så lite nervös inför, ska villigt erkännas.

Andra saker är också på gång: nu i dagarna släpps en debattantologi som Katrine Kielos varit redaktör för och som jag har fått äran att få medverka med ett eget avsnitt i. Den heter "Den grå vågen -tankar om en ny socialdemokrati" och min text handlar passande nog om kulturpolitik (jag fick frågan om att skriva just den texten innan det var klart med mitt nya jobb, ska tilläggas). Om du är i Stockholm nästa måndag (den fjärde maj) så är du hjärtligt välkommen till ett boksläppseminarium på ABF-huset på Sveavägen.

Alltså. Det är nya tider för mig. Men bloggande kommer jag att fortsätta med. Och jag kommer att fortsätta vara politiskt aktiv. Men så kommer jag också att få en massa nya spännande perspektiv som jag inte har idag. Och jag hoppas väl någonstans att det kanske ska göra den här bloggen ännu mer läsvärd i framtiden. Hur det blir med den saken får vi väl se. Men roligt ska det bli, hursomhelst.

Läs även andra bloggares åsikter om personligt, jobb, att byta jobb, abf, kultur, den grå vågen, Katrine Kielos, Johan Sjölander och annat intressant

Snart - känd från TV

Att ha konferens på finlandsfärja en löningsfredag är ju ett spännande koncept i sig. Men så visar det sig att det fanns ytterligare en skön komponent...

Vackert om socialdemokratisk folkrörelsedemokrati

Jag har inte läst motionerna så jag vet ju inte exakt vad det är Östersunds arbetarekommun har ställt sig bakom. Men visst är det en fantastisk berättelse om interndemokrati och en fungerande folkrörelse som Anders Widén bjuder på.

Det verkar helt enkelt som om integritets- och upphovsrättsfrågorna kommer att få en tung roll på höstens socialdemokratiska partikongress. Vilket ju är helt rätt, med tanke på hur omdebatterade dessa är i samhället.

Själv är jag fortfarande i det stadiet att jag har betydligt lättare att se problem än att se lösningar (vissa saker är enklare, som att FRA måste rivas upp. Andra är svårare, som hur vi ser på fildelning och upphovsrättens framtid).

Men jag ser fram mot den fortsatta socialdemokratiska diskussionen. Och jag tackar eldsjälar som Anders Widén för att de ser till att den blir så levande och initierad som möjligt.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, interndemokrati, socialdemokrati, Anders Widén, upphovsrätt, IPRED, integritet, sossar mot storebror och annat intressant

Om varför jag ibland stavar fel på ordet te

Tvärdrags ansvarige utgivare Jens Lundberg slog med en folkbildares hela nit ner på mig när jag i går kväll facebookade om att jag avslutade kvällen med en kopp ”thé”. Det heter ”te” skrev han mycket riktigt och avrundande med ett uppfodrande ”skärpning”. Och i detta har han naturligtvis alldeles rätt men det hela fick mig faktiskt att fundera över min egen relation till såväl ordet som själva drycken.

För te är nog ett av de ord som du kan hitta den mest varierande stavningen på. I nio fall av tio stavar jag som det ska – två enkla raka bokstäver precis som det heter. Te. Se till exempel här.

Men det händer ändå ibland att en annan stavning slinker igenom. Som igår. Och det sker i någon sorts märkligt gränsland mellan det medvetet upproriska och det omedvetet. Lite krossa bokstävlarna, alltså, men också lite rent slarv. Vad handlar det då om?

Jo, poängen med den korrekta stavningen te är att den är minimalistiskt ren, med någon sorts skandiniviskt less-is-moore estetik i själva bokstavskombinationen. Jämför det med den mer ålderdomliga stavningen thé. Det är snirkligt och ologiskt och leder tankarna snarare till någon sorts 1800-talsprunk. Om te dricks i snygga koppar på trendigt café surplas thé med massor av mjölk och socker i spröda porslinskoppar med mängder av färgglada blommor på.

Det är därför jag ibland lämnar den rätta vägen. För att den kulturdryckernas kulturdryck som är te helt enkelt inte alltid låter sig fångas i två korta bokstäver. Och jag vet att det är fel. Men ibland är världen helt enkelt så mycket större än vad de grammatiska regelverken tillåter oss att uttrycka.

Läs även andra bloggares åsikter om te, thé, stavning, språk, rättstavning och annat intressant

Högerns ideologiska kris

Det finns passager i dagens Korseld där moderaternas partisekreterare Per Schlingmann frågas ut av Katrine Kielos och Sanna Rayman som är riktigt, riktigt bra. En av dessa är resonemangen om högerns ideologiska kris som uppstår i eftersvallen av dagarnas besked från den borgerliga regeringen att de tänker använda den statliga ägarmakten för att gå in och styra i hur det privata näringslivet beter sig.

Att ”de nya moderaterna” i hög utsträckning är ett medialt avideologiseringsprojekt är i och för sig inget nytt. Schlingmann understryker detta med all önskvärd tydlighet när han närmast fnyser åt resonemang om vad som är vänster och höger idag. Och detta kommer säkert att uppröra en del ideologiskt medvetna borgare, vilket inte minst Sanna Rayman visade med all önskvärd tydlighet i dagens program.

Men samtidigt är det inget nytt. Det är inget ovanligt att högerpolitiker gillar att framställa sina egna åsikter som ”opolitiska”, som ”sunt förnuft”, medan vänstern omvänt ofta gör sitt bästa för att förklara varför deras åsikter är färgade av någon sorts grundläggande ideologiska värderingar. Men det intressanta med dagens korseld är att denna avideologisering plötsligt ges en tidsmässig och ekonomisk inramning. Är det krisen som inneburit en ideologisk kris för moderaterna, frågar Kielos, och Schlingmann får svårt att hitta något bra svar.

Kombinera detta med en annan av de riktigt intressanta passagerna, den där de två utfrågarna pressar moderaternas partisekreterare på hur han har hanterat integrationsfrågorna. För även om Schlingmann anlägger sitt mest övertygande tonläge så är det smått omöjligt att inte se att Kielos har rätt när hon pekar på hur moderaterna fiskar i grumliga vatten med sina medborgarskapstester och värderingskontrakt.

Jag tycker att det är fullkomligt uppenbart att den sittande regeringen för en väldigt medveten högerpolitik som ökar klyftorna mellan olika människor. Men det är också uppenbart att denna högerpolitik bedrivs enligt helt andra principer än de vi är vana vid från borgerligt håll. Och det är också uppenbart att den globala finanskrisen – som ju är den globala kapitalismens kris – får effekter även på hur borgerliga politiker här högt uppe i norden ser på saker och ting.

Jag gillar som sagt (se här och här) regeringens politik när det gäller att politisera AP-fonderna. Men jag blir mer och mer orolig över vad som i övrigt väntar i andra änden av den där principlösheten.

Bra politisk teve är det hursomhelst vi blir bjudna på. För dig som inte har sett programmet kan du se det här:



Läs även andra bloggares åsikter om politik, korseld, Per Schlingmann, Katrine Kielos, Sanna Rayman, Korseld, ideologi, högerns kris

Varför bryter regeringen så ofta mot liberala principer?

Svenska dagbladets ledarsida är inte alls lika imponerade över regeringen Reinfeldts vilja att använda AP-fondskapitalet för att uppnå politiska mål som jag är. Och det är ju trots att det är omvända roller mot hur det brukar vara i det här fallet fullt begripligt. Utifrån ett borgerligt ideologiskt perspektiv när marknaden alltid vet bäst och politikerna ska hålla fingrarna så långt borta de kan måste Mats Odells fondsocialism vara rent av provocerande.

Frågan är lite nu hur man ska förstå regeringens agerande. Är det som SvD antyder frågan om ren och skär bonuspopulism eller, för att utveckla det spåret, är det regeringen principlöshet som ligger bakom? Eller är det snarare frågan om någon sorts ideologisk omsvängning? Börjar synen på stat kontra marknad helt enkelt förändras i finanskrisens spår och är att denna nya fondpolitik ett tecken på det?

Jag har som jag många gånger tidigare skrivit väldigt svårt att förstå beskrivningen av vår nuvarande regering som någon typ av "mitt" eller till och med "vänster". Tvärtom: jag undrar om vi någonsin tidigare sett exempel på en borgerlig regering i det här landet som för en sådan konsekvent högerpolitik.

Däremot så är det uppenbart så att den här regeringen inte tvekar att bryta mot "liberala" principer när det gäller att hävda den egna makten - se till exempel FRA-frågan tidigare. Och det här är lite åt samma håll (även om jag tycker tanken på ökat demokratiskt inflytande över näringslivet är oändligt mycket mer sympatisk än tanken på massavlyssning av alla medborgare). Så frågan är om det inte är på det sättet vi måste förstå dessa senaste turer. Inte att regeringen är vänster, men däremot tämligen icke-liberal.

Jag gillar som sagt att regeringen öppnar upp för ett mer aktivt användande av AP-fondskapitalet, och jag tycker att kampen mot orimliga ersättningsnivåer i näringslivet är sund och berättigad. Men samtidigt måste jag erkänna att jag efter att ha sovit på saken också känner ett stygn av oro i magen. Om regeringen så lättvindligt bryter mot de här egna principerna, vilka principer kan de tänkas bryta mot imorgon?

Men det är någonstans en annan dag och en annan strid. Just nu ser jag mest fram mot att få följa den fortsatta dragkampen mellan regeringen, AP-fonderna och maktintressena i det privata näringslivet. Och hur sjukt det än känns så kommer jag faktiskt att heja på regeringen i den frågan...

PS: Att nyttja de dåliga tiderna till att genomföra tunga investeringar som ändå måste göras är väldigt klok politik. Därför är de rödgröna partiledarnas förslag på ett utvidgat ROT-avdrag som även omfattar flerfamiljshus mycket bra. DS

Läs även andra bloggares åsikter om politik, ap-fonderna, pensionskapital, ekonomisk demokrati, bonusar, Mats Odell, regeringen, demokrati, ideologi och annat intressant

Sverige, en socialistisk mardröm. Men kan vi räddas..?

The Daily Show With Jon Stewart	M - Th 11p / 10c
The Stockholm Syndrome
thedailyshow.com
Daily Show Full Episodes Economic Crisis Political Humor

Löjligt kul. (Tack Nina U för tipset.)

Läs även andra bloggares åsikter om the daily show, socialism, sverige, humor, robyn och annat intressant

Rätt av Östros att berömma regeringen när demokratins makt över det privata näringslivet ökas

Ibland är världen bra märklig. Men sanningen är att en socialdemokratisk regering förmodligen inte hade vågat använda AP-fondernas makt så aktivt som den borgerliga regeringen nu gör när de försöker driva igenom bonusstopp även i privata företag. Jag tycker det är synd, och har många gånger i olika sammanhang argumenterat för ett mer aktivt användande av den makt AP-fonderna de facto innebär. Därför är jag också väldigt nöjd med att socialdemokraternas ekonomisk-politiske talesman Thomas Östros idag i Aktuellt (inslaget börjar 08:47 in i programmet) välkomnar det paradigmskifte som den borgerliga regeringen nu i praktiken har genomfört.

Jag tycker annars att bilden av den sittande regeringens vänsterdrivning (som den ofta framställs av högerdebattörer som Johan Ingerö) är överdriven för att inte säga direkt felaktig. Tvärtom menar jag att det är ett långtgående högerprojekt med sänkta löner och tillbakapressade löntagarpositioner på arbetsmarknaden som mål som just nu genomförs i Sverige. Men samtidigt måste jag också erkänna att det finns ett drag av populism och ytlig ideologisk analys som ibland gör att den här regeringen faktiskt öppnar upp för saker som en mer ideologiskt konsekvent borgerlighet inte skulle accpeptera.

Som i det här fallet, exempelvis. Man brukar skoja om att det bara är borgerliga regeringar som förmår genomföra vänsterns älsklingspolitik med förstatligade affärsbanker. Nu är det Mats Odell som står i första ledet för att använda fondkapitalet för att ta ett grepp om strupen på det privata näringslivet. Jag förstår om de gamla löntagarfondsmotståndarna känner sig en smula förvirrade.

Sedan ska gudarna veta att Odell inte direkt har fått genomslag för sin politik än. Men dörren är öppnad, och den demokratiske socialisten i mig kan inte göra annat än lyfta på hatten.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, ap-fonderna, pensionskapital, ekonomisk demokrati, bonusar, Mats Odell, regeringen, demokrati, ideologi och annat intressant

Saker som räddar en kylslagen tisdagsmorgon

Littorin skyller svensk arbetslöshet på arbetsrätten (och tycker det är bra)

Det finns bortförklaringar och så finns det bortförklaringar. Ni vet: å ena sidan typen "jag var full och dum och visste inte riktigt vad jag gjorde". Och så å andra sidan de där lite mer vidlyftiga. Typ "jag blev kidnappad av utomjordlingar och utsatt för en magisk hjärntvättarstråle och dessutom jobbar jag i hemlighet för FN som spion och jag var tvungen att göra det som en del i ett arbete för att rädda världen från ett galet geni". När arbetsmarknadsminister Littorin idag i Ekots lördagsintervju försöker bortförklara att den svenska arbetslösheten ökar snabbare än i EU-snittet tycker jag det känns rätt mycket som den senare sorten.

Littorin säger nämligen i korthet två saker. Orsaken till att arbetslösheten ökar snabbare än i andra länder är den flexibla arbetsrätten. Och det är bra att så sker eftersom det visar vilken välfungerande arbetsmarknad vi har.

Och det är klart; på ett plan har han rätt. Vi har en väldigt flexibel arbetsrätt. Men som förklaring till att vi står oss sämre i Sverige EU-snittet känns det ju väldigt krystat. Låt oss istället testa en annan teori: som att den inhemska efterfrågan minskar raskare i Sverige än i andra länder eftersom folk här ökar sitt sparande mer. Vilket slår på konsumtionen vilket slår på sysselsättningen. Men det är klart, den förklaringen innebär ju uppenbara politiska nackdelar eftersom den rätt obarmhärtigt sätter strålkastarljuset på regeringens egna otrygghetspolitik.

På ett sätt är det bra att frågan diskuteras. Varför klarar vi oss sämre än andra? Det är en viktig inte minst politisk diskussion. Även om de första förklaringarna från regeringshåll kändes lite väl mycket som de var från yttre rymden.

Uppdatering: Högerekonomen Danne Nordling går igenom hela Littorins resonemang lite mer noggrant på sin blogg. Danne gillar Littorin vilket märks. Men det intressanta är att han trots det kommer fram till ungefär samma slutsatser som jag gör. Låt vara att Nordlig lägger skulden främst på att regeringen genom sina dysterkvistprofetior gjort folk onödigt försiktiga, jag skulle snarare vilja peka på de politiska förslag på inte minst arbetsmarknadsområdet regeringen har genomfört (ie sänkt a-kassa och 500 000 som tvingas ut ur försäkringen). Men jag tycker ändå att det kan vara bra att läsa hans text för perspektiv. Slut på uppdatering.

Läs även andra bloggares åsikter om littorin, arbetslöshet, jobbävning, arbetsrätt, lördagsintervju och annat intressant

Försvaret för regeringens passiva "AMS-politik" håller inte, Ann-Charlotte

Expressens Ann-Charlotte Marteus vrider sig idag tredubbel för att försvara regeringens arbetsmarknadspolitik. Huvudtesen är att Anders Borgs "ams-åtgärder" är bra ety de tjänar nobla och genomtänkta syften emedan precis samma politik förd av en socialdemokratisk regering är dålig då den istället är lömsk och har ohederliga maktpolitiska motiv. Och förutom att vara fånig så är det dessutom en argumentation som inte håller för närmare saklig granskning eftersom den politik regeringen för faktiskt inte är särskilt socialdemokratisk.

Till att börja med kan konstateras att lejonparten av de "satsningar" som Anders Borg häromdagen presenterade inte är några åtgärder alls utan bara passiva utbetalningar av olika former av ersättningar. Så talar vi dolda maktpolitiska motiv så känns det följdaktligen direkt ohederligt att inte ta med den borgerliga regeringens vilja att framstå som handlingskraftig inför krisen i ekvationen.

Vidare så retuscherar Marteus bort en avgörande faktor ur historieskrivningen. Nämligen den att socialdemokratin faktiskt har lärt sig någonting av även det som gick fel under nittiotalskrisen och utifrån det faktiskt utvecklat sin politik. Medan vad regeringen gör istället är att uppträda som en dålig parodi på den politik som man tidigare så högljutt kritiserat. TCO:s samhällspolitiske chef Roger Mörtvik redogör på ett alldeles utmärkt sätt för detta på TCO:s utredarblogg. Varför tar regeringen inte lärdom av nittiotalets felgrepp? undrar han och det är bara att instämma i frågan.

För valet står faktiskt inte som Ann-Charlotte Marteus antyder mellan dåliga åtgärder och ren passivitet. Vi kan också tänka oss två ytterligare strategier. För det första bra åtgärder som exempelvis vettiga yrkesutbildningar som faktiskt stärker både individen och samhället inte minst inför framtiden. Och dessutom skulle regeringen faktiskt även kunna lägga förslag som faktiskt skapar eller åtminstone underlättar skapandet av nya, riktiga jobb. På bägge dessa områden står man istället handfallen.

Mer om Anders Borgs "sossighet" skriver för övrigt Peter Andersson. Värt att läsa. Själv utvecklade jag också några tankar om vårbudgeten här. När det gäller vad som borde göras kan jag också rekomendera kulturbloggens funderingar. Morgan Johansson är dessutom som vanligt knivskarp när han i ett långt blogginlägg klär av regeringen fullständigt - också värt att läsa.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, arbetsmarknadspolitik, ams, arbetslöshet, jobbäving, ann-charlotte marteus, anders borg, våp och annat intressant

Åh vad jag skulle ha velat vara en fluga på Federleys vägg

Att centerpartisten Fredrick Federley gärna skojar till det en smula är ju ingen nyhet. Som när han gråtande i talarstolen berättade hur hans mamma lärt honom att alltid göra rätt och följa sitt hjärta för att sedan - ta ta surprise surprise - lägga sig platt och rösta rakt emot allt vad han tidigare stått för. Eller när han på ett så där lite tokroligt sätt bestämde sig för att öppna salladsbar som en politisk markering och sedan som en liten överaskningsknorr på slutet lät skattebetalarna stå där med notan och betala kalaset när det hela såklart gick i putten (snacka om långnäsa på oss - värsta Ballar av stål-klassen!). Och nu idag har han gjort det igen.

För allas vår mästarskojare publicerar nämligen idag ett blogginlägg där han kräver regeringsombildning för att några timmar senare när frågan uppmärksammats i media gå ut och berätta att det hela var ett skämt eller snarare ett litet experiment för att bevisa att sociala medier visst spelar roll. Och det här är ju både hysteriskt kul och väldigt intelligent gjort. (Ja frågan är om det inte dessutom uppnår någon typ av närmast konstnärlig verkshöjd - tänk Konstfack. För vad kunde ju vara ett bättre sätt att visa att bloggar är en viktig och seriös arena för politisk diskussion än att gå ut med fejkade inlägg, jag bara frågar.)

Men nu ska jag egentligen inte ironisera så mycket om själva grejen. För vad jag tycker är riktigt intressant är när riksdagsledamoten i sin dementi berättar att han innan han publicerade inlägget där han bland annat krävde Littorin och Beatrice Asks avgångar meddelande "respektive ministers pressfolk för att de inte skulle få dåndimpen". Och det tycker jag är helt outstanding. Vad skulle jag inte ge för att ha får varit en liten fluga på väggen i Federleys tjänsterum när han ringde de där samtalen!

Jag menar, hur lät de? "Goddag, det är riksdagsledamoten Federley här. Du vet - riksdagsledamot, som i en av de som stiftar lagarna i det här landet. Jo, jag tänkte bara berätta att jag idag tänker gå ut och kräva din chefs avgång ... nej nej, inte på riktigt. Det är ett skämt. Eller snarare ett experiment ... nja, alltså, jag kommer ju inte säga att det är ett skämt. Inte direkt. Det är ju det som är själva grejen. Att folk kommer att gå på det ... nej, lugna ner dig nu - jag kommer ju att berätta att jag inte vill att Totto ska avgå. Bara inte direkt. Utan sen. När alla tror att jag faktiskt tycker det ... Nä men kom igen nu, jag gillar ju din chef. Herregud, vi är ju till och med vänner på facebook. Det kommer att bli hur kul som helst det här" och så avslutningsvis som en sorts extra grädde på moset "få nu inte dåndimpen bara".

Och det är ju hur kul som helst att fundera på. För hur reagerade de på andra sidan när de fick Federleys propåer? Gjorde de någon typ av bedömning av för och nackdelar? "Hmm. Å ena sidan ser det ju inte direkt bra ut om riksdagsledamöter går ut och kräver regeringsombildningar till höger och vänster (särskilt inte om de inte menar det), men å andra sidan - vad gör man inte för vetenskapen?" Eller tänkte de bara "ja ja, låt killen hålla på, det är väl ingen som läser den där bloggen hursomhelst". Eller trodde de att skämtet var själva telefonsamtalet? Eller kanske själva riksdagsledamoten?

Fantastiskt upplyftande att fantisera om, hursomhelst. För en mer seriös approach på det hela än denna: se exempelvis Deepedition eller Morian. Läs även Aftonbladet (om inte annat för rubriken som jag länge har efterlyst).

PS: några ord i själva sakfrågan, ändå. Vad Federley har "bevisat" har naturligtvis egentligen väldigt lite med sociala medier att göra. Utan mer med att media (åtminstone hittills) lägger viss vikt vid vad riksdagsledmoter tycker, tänker och säger. Däremot så är det naturligtvis så att trovärdigheten för både riksdagsledamoten och bloggandet som sådant fått sig en törn av påhittet. Vilket ju om man ska vara helt allvarlig en liten stund faktiskt är rätt trist. DS Uppdatering - det där sista understryks ju också av hur TT kommenterar (här via SvD): Kan man lita på Federley? Slut på uppdatering.

Läs även andra bloggares åsikter om bloggar, sociala medier, Fredrick Federley, regeringsombildning, bluff, humor och annat intressant

Ärligt talat, ni MÅSTE läsa detta. Och sprida. Så sätt igång bara.

Alliansfritt Sveriges tidslinje över arbetslöshetskrisen är inte bara grymt skojig att läsa. Den är dessutom fruktansvärt viktig. Därför vill jag precis som Ali Esbati uppmana er alla att läsa den. Inte bara läsa, förresten - se till att sprid också. Den svenska kejsaren är alldeles naken och eftersom gammelmedia tycks vara helt ointresserade att berätta om den saken får vi helt enkelt göra det själva.

I samma härad vill jag också tipsa om Anders Löwdin på Anders Falk: Kan man lita på en finansminister som hela tiden har haft fel? Läs. Och för alla de människor som nu drabbas runt om i Sveriges skull, sprid.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, anders borg, jobbävning, alliansfritt Sverige, arbetslöshet, ekonomi, kris och annat intressant

Henrik Brors har rätt i en sak. Faktiskt.

Det finns två sätt att förhålla sig till Henrik Brors. Antingen läser man inte alls eftersom det inte ger någonting, eller så kan man ändå inte hålla sig utan ger sig på texterna i hopp om att hitta någonting intressant och blir lika besviken varje gång (ungefär som när du köper kvällstidningen i hopp om att det som står inne i den ska vara lika spännande som det antyds på det fläskiga löpet). Jag tillhör den senare kategorin. Men när jag går igenom gårdagens vårbudgetkommentarer upptäcker jag faktiskt till min förvåning att Brors har en riktigt viktigt poäng djupt inbäddad i en i övrigt tämligen meningslös och förutsägbar text.

Rubriken på Brors text är Oppositionen är inget trovärdigt alternativ och texten är i en ytlig genomläsning lika ointressant som man kan gissa. Brors gillar inte oppositionen. Det går bra för borgerligheten trots att krisen i andra länder inneburit minskat förtroende för sittande regering. Anders Borg "satsar pengar mot arbetslösheten" när han accepterar att kostnaderna för a-kassan rusar iväg. Och så vidare.

Men sedan upptäcker jag något lite intressant med perspektivet. För som slutkläm skriver Brors att "hur det går i valet 2010 avgörs av om oppositionen lyckas samla sig och framstå som ett dugligt regeringsalternativ i kristider." Och det kan ju först tyckas banalt (hur det går i valet kommer att påverkas av hur de politiska alternativen lyckas framstå - åh fan). Men om man istället läser meningen som den verkligen står hittar vi något annat. Nämligen påståendet att det är oppositionen som "äger" frågan om hur det går i valet.

Och det tror jag att det ligger mycket i. Den sittande borgerliga regeringen är inte särskilt bra. De har inte lyckats med vad de föresatt sig. De har lyckats göra sig till fiender både med de som vill ha en verklig välfärdsstat i det här landet och de som vill se någon typ av mer högerliberal omläggning av politiken. För att inte tala om alla de som är engagerade i integritets- och frihetsfrågorna. Allt det där ligger fortfarande och bubblar under ytan.

Frågan är då bara hur alternativet ser ut. Det är där den stora förändringspotentialen finns i svensk politik. Ett rödgrönt regeringssamarbete är fortfarande någonting nytt. Det finns alla möjligheter i världen att ta ett fastare grepp om den politiska agendan i det tydligare utformandet av detta alternativ.

Tittar man ut över Sverige av idag så är det inte svårt att se saker som borde göras. Det är heller inte svårt att se att regeringens högerpolitik har nått vägs ände. Om de tre oppositonspartierna nu bara fångar tillfället och presenterar gemensamma svar på de angelägna frågor regeringen struntar i kommer vi att kunna se opinionssvängingar som är minst lika dramatiska som de vi sett de senaste månaderna - fast åt andra hållet.

Det säger åtminstone mig Henrik Brors lilla krönika. Även om det inte nödvändigtvis var så det var tänkt.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, Henrik Brors, Val2010, dn, regeringen, socialdemokraterna, rödgröna och annat intressant

Som en dålig parodi

Anders Borg hanterar krisen som en dålig parodi på den socialdemokrati han gjort till politiskt projekt att åtminstone utåt sett försöka efterlikna. Därför blir det passiva volymåtgärder istället för stöd till jobb och utbildning när det nya arbetarepartiet nu ska leka krishanterare. Allt medan de riktigt väsentliga frågorna fortfarande inte ställs eller än mindre besvaras.

På ett plan är jag faktiskt riktigt imponerad. Hur regeringen utan att skämmas kan hävda att ökade kostnader för en skenande massarbetslöshet är ”satsningar” är faktiskt smått otroligt . När de dessutom får stora delar av journalistkåren att okritiskt svälja beskrivningen blir det hela än mer häpnadsväckande. Men i grunden är det naturligtvis inte det mediala spelet som är det viktigaste när regeringen idag presenterar sin ekonomiska vårproposition.

Sverige möter idag den globala lågkonjunkturen sämre än EU-snittet. Orsaken till det är inte främst att vi är ett litet exportberoende land som drabbas extra hårt. Nej, den svenska exporten står sig hyfsat. De stora problemen är istället inhemska. Konsumtionen droppar. Sparandet ökar. Med ökad arbetslöshet som följd.

Därför pekar alla kurvor idag på en drastiskt ökad arbetslöshet, inte minst bland unga. Till viss del beroende på omvärldsfaktorer. Till viss del inte. Den politiska debatten borde därför handla om två saker. Hur ser vi till att människor inte slås ut av den arbetslöshet som blir svår att komma åt? Och hur se vi till att vi trots allt förlorar så få jobb som möjlig (eller skapar så många nya jobb som möjligt istället för de gamla som försvinner)?

Att som regeringen gör skryta med att kostnaderna för a-kassan och andra passiva ersättningar till arbetslösa nu exploderar svara inte på någon av dessa två frågor. För ingen blir gladare av att placeras in i en jobb- och utvecklingsgaranti som varken ger jobb eller utveckling. Istället är det helt andra åtgärder som behövs.

Under nittiotalet misslyckades den svenska arbetsmarknadspolitiken i hög utsträckning att anpassa sig till den kraftigt ökande arbetslösheten. Det stora problemet var att det blev för mycket lågkvalitativa massåtgärder som inte hjälpte människor vidare. Det politiska priset för detta misslyckande har socialdemokratin i hög utsträckning fått betala. Kritiken har inte varit nådig mot ”pysselsättningspolitiken” och meningslösa datorteksövningar.

Men problemet var aldrig att det fördes en aktiv arbetsmarknadspolitik. Problemet var att den politiken inte var tillräckligt bra. Det är en insikt som jag tror de flesta som ägnat sig åt politik under de senaste årtioendena i det här landet hade tillägnat sig. Eller, trodde. För nu visar den borgerliga regeringen att de tvärtom inte har förstått ett dugg.

För borgarna med Anders B i spetsen går från ett läge där man kritiserade all arbetsmarknadspolitik för att vara åtgärder som dolde arbetslösheten till ett läge där man tvärtom omfamnar till och med de passiva massåtgärder som det faktiskt finns anledning att vara skeptisk mot. Varför, låter jag vara osagt. Men det är ett faktum att det är precis det som sker i svensk politik just nu.

Än så länge är regeringens politik mest abstrakt teori. Vi har inte sett det fulla genomslaget i verkligheten än. Själv minns jag mitt eget nittiotal. Tanken att vi ska tillbaka dit är skrämmande.

Mer skriver Johan Westerholm, Eva-Lena Jansson, Christian Valtersson, Magnus Andersson, Alliansfritt Sverige, Morian, Peter Andersson, Krassman, Patrik och Blogge. Så har jag väl täckt in en stor del av den politiska kartan också.

Gammelmedia: DN-debatt, DN, Svd, Aftonbladet och en massa fler

Läs även andra bloggares åsikter om politik, ekonomi, arbetsmarkandspolitik, VÅP, Anders Borg, arbetslöshet, jobbävning, jobbkris och annat intressant

Den sociala rörligheten är större i Sverige än i USA - men vart är vi på väg?

Om din far tillhör de allra fattigaste i USA så är sannolikheten 42 procent att du själv kommer att tillhöra de allra fattigaste* när du blir vuxen. I Sverige är samma siffra 26 procent. Sannolikheten att röra dig från botten av inkomststegen till toppen är i USA 7,9 procent - i Sverige 10,9 och i Danmark hela 14,4. Det var några av de intressanta siffror som flög genom luften när Arbetarrörelsens ekonomiska råd idag presenterade den tredje delrapporten i den låginkomstutredning de har fått den socialdemokratiska partiledningens uppdrag att genomföra.

Poängen med resonemangen ovan var inte så mycket att skryta med hur bra det är i Sverige som att belysa det faktum att bilden av att den höga graden av ojämlik fördelning i länder som USA eller Storbritannien kompenseras av en högre social rörlighet inte längre stämmer (om den någonsin gjort det). Snarare verkar det vara tvärtom. Den amerikanska drömmen tycks enligt modern forskning snarare frodas i ett nordiskt välfärdsland än i ett anglosaxiskt marknadssamhälle.

Detta får naturligtvis tunga ideologiska konsekvenser. En sådan är att motsättningen mellan olika jämlikhetsbegrepp blir betydligt mindre laddad. Det verkar helt enkelt finnas ett positivt samband mellan det som brukar kallas jämlikhet i utfall och det benämns jämlikhet i chans. Pressar vi ihop klassklyftorna ökar även människornas frihet att själva får leva sina liv efter "sina bästa stämningars längtan". Och - förmodligen - tvärtom.

Men den viktigaste slutsatsen jag personligen drog efter att ha läst rapporten och deltagit på dagens seminarium där den presenterades (deltagare var förutom rapportförfattaren Daniel Lind även professor Markus Jäntii och LO:s chefsekonom Lena Westlund) är att vi har mycket att göra även på hemmaplan. För mycket talar nämligen för att vi rör oss åt fel håll - både vad gäller jämlikheten och den sociala rörligheten. Detta borde vi tala mycket mer om.

Jag kommer utan tvekan att återkomma många gånger till olika teman runt denna rapport. Men läs den själv, det förtjänar den. Du hittar rapporten i fulltext och ett kort referat av dagens seminarium här.

* samtliga siffror gäller sannolikheten att röra dig mellan olika inkomstkvintliler, eller femtedelar. Med "fattigaste" menar jag alltså den femtedel av befolkningen som har den lägsta inkomsten, och så vidare.

Läs även andra bloggares åsikter om social rörlighet, jämlikhet, usa, sverige, politik, arbetarrörelsens ekonomiska råd, aer och annat intressant

Jag skäms

Jag måste erkänna. Jag har fullkomligt värdelösa frukostvanor. Massor av kaffe, i bästa fall en frukt men oftast ingenting eller ännu värre en torr pressbyråfralla som jag inte orkar göra annat än titta på innan jag någon gång efter lunch slänger de trista resterna i någon papperskorg. Och det här säker jag verkligen inte för att kokettera utan för att det där med dålig frukost faktiskt börjar bli ett politiskt problem också.

SvD skriver idag om hur vuxnas frukosthets nu börjar smitta av sig på barnen. Perspektivet i artikeln är att Stockholms skolor nu i allt högre utsträckning märker av problemet. Det finns också tydliga klassdimensioner. "I de andra områdena äter barnen, men i Rinkeby är det sämre. Där finns föräldrar som inte mår bra och kanske inte har någon struktur på sitt eget liv. De vet att frukosten är viktig, men sover kanske när barnen går till skolan" säger exempelvis lrika Nyqvist som är skolläkare för elever i sju skolor i Rinkeby, på Östermalm och på Gärdet.

Jag tycker att det är jättebra att många skolor därför börjar servera frukost. Och så tänker på jag hur det hänger samman - det offentliga åtagandet och det personliga ansvaret. Den där skärningspunkten som ofta kallas folkhälsopolitik.

Tror det blir åtminstone en smörgås till morgonkaffet idag. Trots att jag vet att dottern får sin frukost ändå på förskolan hon går på.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, frukost, skola, folkhälsa, och annat intressant

Begåvad kritik från högerhåll mot Reinfeldts katastrofala jobbpolitik

Nationalekonomen Danne Nordling är en av nätets starkaste högerprofiler. Därför kan man knappast beskylla honom för någon dold partipolitisk agenda när han i en serie inlägg på sin blogg sågar regeringen Reinfeldts jobbpolitik. Idag skriver han exempelvis att "[s]tatsministern blandar ihop automatiska stabilisatorer och nya finanspolitiska åtgärder när han går emot KI:s beräkningar. Det är sakligt ohållbart men prestigebundet" och avrundar med att "[r]esultatet blir att nästan 40 000 jobb går förlorade". (Fler inlägg på temat hittar du exempelvis här och här.)

Det finns verkligen ett drag av "kejsarens nya kläder" i svensk politik av idag. Anders Borg och Fredrik Reinfeldt struttar runt i mantlar av ansvarsfullhet och framgångsrik krisbekämpning som när man granskar dem närmare faktiskt inte är mer än tom luft. Problemet är bara att det är alldeles för få som granskar.

I sagan är det en liten pojke som törs säga vad alla ser men ingen vågat uttala - att kejsaren faktiskt är naken. I svensk politik behövs varenda avvikande röst. Därför rekommenderar jag även de som i vanliga fall inte håller med om Danne Nordlings åsikter att titta in på hans blogg och ta del av argumentationen.

Och, kanske ännu mer. Så rekomenderar jag dem som faktiskt brukar hålla med att göra detsamma. Det är kanske ni som mest av allt behöver anlägga ett kritiskt perspektiv när det gäller att värdera den sittande borgerliga regeringens insatser.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, ekonomi, arbetslöshet, jobbävning, Danne Nordling, Reinfeldt, jobbkris, Anders Borg, konjunkturinstitutet och annat intressant

Om den berömda kyssen och en socialdemokrati i motvind

Kommer hem efter en lång årsmöteshelg med Stockholms socialdemokrati och försöker läsa in mig på lite vad som har hänt i omvärlden medan jag fördjupat mig i diskussionen om de runt 300 motioner om allt från kommunala replokaler för unga musiker till ekonomisk demokrati på EU-nivå som mötet hade att ta ställning till. Och jag skulle väl ljuga om jag påstod att bilden i media av tillståndet inom arbetarrörelsen och socialdemokratin motsvarar den glädje och framtidstro jag stött på bland partivänner och entusiaster under de senaste dagarna.

Det är nu inte första gången det är på det här sättet. Jag gick med i SSU någon gång 1991, när ungdomsförbundet beroende på stämningsläget just då lät trycka upp de legendariska knapparna med texten "det är inte anti att vara sosse, det är kult". Det som kanske känns lite extra tungt just nu är däremot att socialdemokratins uppförsbacke kommer i samma stund som skillnaderna i politiken mellan vänster och höger är så stora och så tydliga och där jag tycker det är så uppenbart att det är den socialdemokratiska politiken det här landet behöver.

Men låt mig ta det där med "kyssen" som exempel på vad jag menar med uppförsbacke. Jag har tidigare skrivit om att en av de entydigaste fördelar med Mona Sahlin som partiledare för socialdemokraterna är den modernisering av det socialdemokratiska idéarvet när det gäller frihetsfrågorna det innebär. "En av Mona Sahlin otvetydiga fördelar är det uthålliga och medvetna engagemang hon haft när det gäller att bekämpa ... förtryckande strukturer - som exempelvis diskrimineringen av homosexuella" skrev jag exempelvis tidigare här på bloggen.

Den här kampen har naturligtivis skett både inom och utom socialdemokratin. Och det är mot den bakgrunden som den berömda kyssen när Sahlin pussar Ulrika Westerlund för att fira de könsneutrala äktenskapen i slutet av förra veckan måste ses. En spontan glädjeyttring från en person som investerat oerhört mycket personligt (och fått ta inte så lite stryk) i denna fråga under väldigt lång tid.

Men det är inte så det tolkas. Dagens Media går direkt på talepunkterna från Rosenbad och låter "experter" kommentera det "pr-mässiga" i detta "trick" och föga överaskande komma fram till slutsatsen att Experter sågar homokyssen. Centerpartisten Magnus Andersson blåser på och hävdar med en argumentation som leder tankarna till bevara kärnfamiljefolket (fast tvärtom, så att säga) att Sahlins kyss förminskar homosexuellas kärlek.

Det riktigt allvarliga med denna typ av attacker är naturligtvis att det underblåser den fördomsfulla bild av engagemang i HBT-frågor som någon sorts ytlig trendpolitik som annars odlas mest hos konservativa och reaktionära krafter. (För mer utvecklade resonemang på det temat se exempelvis här eller här.) Och att CUF:aren Andersson sätter partinyttan framför kampen för lika rättigheter är kanske egentligen mer att beklaga än att överraskas av. Men jag tycker mig ändå se någon typ av större drama som egentligen utspelar sig.

Det finns helt enkelt någon typ av misstänksamhet här som jag inte såg för bara något år sedan. Vi vet att Mona Sahlin är rakryggat engagerad i HBT-frågorna. Det finns säkert de som inte gillar den saken särskilt mycket. Men att det är ett äkta engagemang har jag faktiskt inte upplevt någon ifrågasätta tidigare.

Och så har det varit ett tag nu. Precis som det var för de borgerliga partierna runt förra sommaren. Hur än Fredrik Reinfeldt vände sig i skuggan av FRA-striden så hade han hela tiden rumpan bak. Socialdemokratin kunde - om man ska vara helt ärlig - mest luta sig tillbaka och njuta av skådespelet. I den mediala domstolen hade den borgerliga regeringen redan dömts ut som förlorare och klantar.

Och då återvänder jag i tankarna till helgens årsmöte. Till alla de engagerade, kunniga, insatta och medvetna inlägg som yttrades från talarstolen i ABF-husets Z-sal. Och jag tänker på vad som händer med världen, med Sverige, just nu, på vilka som är de verkliga skillnaderna i svensk politik för stunden. Och jag tänker att under den där ytan av medial dramaturgi, spel och spinn finns en verklighet där de politiska beslut som faktiskt fattas spelar roll och på riktigt förändrar saker för verkliga människor.

När ett fotbollslag går från att leda med två-noll till att det plötsligt är lika (och motståndarna har press) skapar det ett särskilt psykologiskt läge. Där befinner sig arbetarrörelsen just nu. Personligen tror jag att det bara finns ett sätt att komma ur det. Det handlar om att fokusera på de egna styrkorna. På jobben, på politiken. Och sedan bara sätta fart framåt.

Efter helgens årsmöte känner jag mig personligen väldigt taggad att göra det. Lite för att jag har en tjurskalle i mig som föredrar när det blir lite tufft. Men framförallt för att det handlar om så oerhört viktiga saker som står på spel. Krisen har på något sätt understrykt den saken med all önskvärd tydlighet. Det är helt enkelt på riktigt nu.

Mer om årsmötet skriver bland andra Dag och Alexandra. Läs även andra bloggares åsikter om politik, socialdemokrati, mona sahlin, socialdemokraterna i stockholm, hbt, kyssen och annat intressant

Veronica Palm ny ordförande för socialdemokraterna i Stockholm

Just nu: märkbart rörd Veronica Palm inleder sitt anförande med att citera Olof Palme och göra en internationell utblick. Entusiastisk stämning i så gott som fullsatt ABF-hus.

Tronskifte. Några minuter kvar.

Spänd förväntan inför stundande ordförandeval i Stockholms arbetarekommun. På bilden: avgående Bosse Ringholm och valberedningens enhälliga förslag Veronica Palm.

Vad beror Fredrik Reinfeldts beröringsskräck med arbetslösheten på?

Låt oss ta det från början. Statliga konjunkturinstitutet är inte understryker är inte en vänsterpopulistisk kampanjorganisation. Kontoret på Kungsgatan är ingen revolutionär sambandscentral. Få om ens någon torde ha sett generaldirektör Mats Dillén iklädd palestinasjal skanderandes slagord mot ekonomismen. Det kan vara bra att ha det i huvudet när man försöker följa med i diskussionen om vad som händer med svensk ekonomi och de svenska jobben just nu.

För den borgerliga regeringen med statsminister Fredrik Reinfeldt avvisar som bekant Konjunkturinstitutets starka rekommendationer om kraftiga ekonomiska stimulanser för att möta jobbkrisen. ”En ansvarsfull regering kan inte föra en sådan politik” säger Reinfeldt med hänvisning till KI:s förslag. Och det är ganska kraftiga ord. De rekommendationer KI ger är alltså – för att använda statsministerns språkbruk – ansvarslösa.

Det finns nu två sätt att förstå detta. Antingen så har Konjunkturinstitutet faktiskt förfallit till högljudd vänsterpopulism i jobbpolitiken. Eller så är det den borgerliga regeringen som desperat håller fast vid talelinjen att alla alternativ till den förda icke-politiken per definition är ansvarslösa. Vilken förklaring som är mest hållbar tycker jag själv är rätt uppenbar. Men då väcker det andra frågor. Till exempel varför Reinfeldt håller fast vid den egna positionen istället för att lyssna på kritik även från källor som han inte borde ha något problem med att anse som trovärdiga?

Många har också spekulerat i just den frågan; varför den borgerliga regeringen möter jobbkrisen med en sådan förödande passivitet (se tex Peter Andersson här). Jag tror det finns flera orsaker. En – som jag skrev om häromdagen – är att man faktiskt inte tycker att lite arbetslöshet hit eller dit är det allra största problemet. En annan säkert en ideologisk övertro på en osynlig hand som kommer att fixa allt till det bästa, förr eller senare.

Men så finns det nog också en tredje orsak. Det handlar om den borgerliga regeringens beröringsskräck med arbetslösheten. I den stund regeringen går in aktivt och faktiskt försöker bekämpa jobbkrisen så erkänner den också att regeringens politik gör skillnad. Och det är en helt annan berättelse än den Reinfeldt och Anders Borg annars försöker sprida – att allt elände kommer utifrån och inte går att göra något åt.

Och kanske hänger dessa tre förklaringar samman. I en övertro på marknadens osynliga hand ligger ju också ett accepterande av åtminstone tillfälliga perioder av hög arbetslöshet. Och där ligger också en utpräglad pessimism i synen på samhällets och politikens möjligheter att faktiskt möta jobbkriser av olika slag. Utifrån den ideologiska grundsynen blir det också taktiskt klokt för en politiker som vill bli omvald att hålla sig så långt borta från allt vad jobb och arbetslöshet heter i ett läge som ser ut som det gör just nu.

Problemet för regeringen Reinfeldt är att den ideologiska positionen blir allt svårare att upprätthålla. Det blir färre och färre som tror på den där ”enda vägen”-determinismen (eller i det här fallet, snarare fatalismen) – vilket konjunkturinstitutet faktiskt är ett exempel på. Och i spåren av en ökande arbetslöshet kommer också en social ilska som till slut kommer att bli svår för regeringen att värja sig från.

Frågan är bara hur långt det kommer att gå. Jag är i grunden oroad på gränsen till skräckslagen av de arbetslöshetssiffror som nu presenteras. Dels på grund av varje enskilt människoöde som döljer sig bakom statistiken, men dels också för vad den typen av massarbetslöshet gör med ett samhälle. Saker som kan få bestående verkan långt efter nästa konjunkturuppgång.

Jag taggar detta inlägg med begreppet ”jobbävning”. Låt oss bli många som gör samma sak.

Mer om detta skrivs också bra på TCO-bloggen utredarna (se tex här), Fredrik Jansson, Arvid Falk, Ilse-Marie, för att ta några exempel. Läs också SvD, Aftonbladet och DN

Läs även andra bloggares åsikter om politik, ekonomi, jobb, jobbävning, arbetslöshet, massarbetslöshet, jobbkris, regeringen, Fredrik Reinfeldt och annat intressant

Dagens roligaste

Egentligen är det ju inte ett dugg kul med rattfylla. Men ändå. Jag tycker nog att Värmlands Folkblad har publicerat dagens mest lyckade när de låter hemlige Mållgan tala ut.

Sedan är det såklart så att den verkliga nyheten är betydligt mer bisarr än dagens. Men den publicerades den sjunde februari. Så återigen understryks den kanske vettigaste kritiken mot traditionen med aprilskämt: att de så sällan förmår mäta sig med det som skrivs i tidningarna årets övriga dagar.

Läs även andra bloggares åsikter om mållgan, första april, aprilskämt, humor och annat intressant