Tillbaka från utlandet!

En vecka på Bulgariens svartahavskust tillsammans med mina föräldrar och två systrar deras respektive och tre barn (Moa, Adrian och Hugo, 2 år, 2 år respektive 9 månader) är förbi. Tillbaka till Sverige igen. Lycklig, skönt semesteravslappad och kanske något brunare också.

Har ägnat dagen åt att tvätta, prata i telefon och uppdatera mig på vad som hänt här hemma då jag varit borta (och inte ägnat en sekund åt varken Internet eller något som kunde liknas vid svenska nyheter, tack så mycket).

Peder Kadhammar har fått oerhört mycket plats i aftonbladet för sin granskning av socialdemokratin i allmänhet och Stockholms arbetarekommun i synnerhet. Ser att många andra bloggare har kommenterat. Känns lite märkligt att läsa om en organisation man känner och människor man faktiskt träffar rätt regelbundet på det sätt som det framställts i bladet. Samtidigt ställer jag mig frågan om vilken arbetsplats eller vilken organisation som inte skulle kunna framställas som en intrigernas högborg med lite vilja och gediget grävande. Jag tänker bara på min gamla skolklass. Herregud, vilka rutor och pilar man skulle kunna ritat upp runt den församlingen… Men självklart är det viktigare att granska politiska organisationer och inte minst maktbärande sådana. Skillnaden mellan politisk granskning och sensationsjournalistik kan dock ibland vara lite svår att upptäcka, om den ens finns där. Felet är väl egentligen inte Kadhammars, utan partikamrater som så villigt låter låna ut sig till rent sängkammarskvaller. Och imorgon kommer det mer. Politiken, någon?

På det temat läser jag att SSU:s förbundsstyrelse föreslår en nedläggning av debattmagasinet Tvärdrag. Det vore faktiskt synd. Arbetarrörelsen behöver fler debattfora, inte färre. Och ett pappersmagasin fyller ett behov som aldrig så påkostade nätsatsningar kan göra. Vi får hoppas att sommarens kongress korrigerar förbundsstyrelsens förslag på något konstruktivt sätt.

Klockan tickar. Snart dags att gå ner och hämta upp den sista tvätten. Sedan tror jag det blir att försjunka i magiker, alver och gentlemän i det tidiga 1800-talets England i Susanna Clarkes mysiga tegelsten ”Jonathan Strange & Mr Norell”. Ta mig tusan om jag inte ska koka en kopp thé och tända en pipa på balkongen, också. Herregud vad skönt det är med semester.

En landstingspolitiker filosoferar. Del ett; en lång text om sjukvård

Sitter och funderar på sjukvårdspolitik. Väldigt många bryr sig om sjukvården. Väldigt många vill förändra. Väldigt få kan sätta fingret på exakt vad det är som borde förändras. Bättre villkor för de anställa. Kortare köer. Högre tillgänglighet. Visst. Mer eller mindre privata bolag, mer eller mindre vinstintresse och konkurrens. Självklara trätoämnen. Men vad är egentligen politikens kärna? Vad får människor att engagera sig, ja till och med bilda nya partier, på grund av sjukvården och sjukvårdspolitiken?

Jag har under flera års tid haft förmånen att engagera mig extra i det område som kallas sjukvårdspolitik. När jag först engagerade mig i frågorna hade jag ett väldigt ideologiskt perspektiv. För mig handlade frågan om sjukvårdens framtida organisering mycket om välfärdsstatens möjliga framtid. Skulle vi klara av att behålla en gemensamt finansierad och styrd sjukvård, lika tillgänglig för alla; eller skulle vi tvingas retirera på detta område precis som jag upplevde att vi hade gjort på så många andra?

Under de år som gått sedan jag hamnade i min första sjukvårdsstyrelse har jag fått lära mig en massa. Till att börja med har jag lärt mig att grundfrågan var riktig. Frågan om sjukvårdens organisering och finansiering är djupt ideologisk. Men den är också ytterst praktisk. Det handlar om hur vi ska få en viss väl definierad verksamhet att faktiskt fungera. Hur skapar vi förutsättningar för högt utbildade och väl kvalificerade läkare och sjuksystrar att göra sitt jobb så bra som möjligt? Hur skapar vi ett ständigt förbättringstryck i hela organisationen? Och, kanske svårast av allt, hur förmår vi prioritera och finansiera olika vårdinsatser?

För det där med sjukvård berör något grundläggande mänskligt hos oss alla. Vi är aldrig så utsatta som när vi själva eller någon vi känner drabbas av en sjukdom eller olycka. Det finns inget så upprörande som när någon inte fått den medicinska hjälp som hade räddat ett liv eller mildrat ett lidande, för att plånboken inte räckte till.

I Stockholm har vi under de senaste åren ställts inför några självklara utmaningar. Vården hade (av den föregående majoriteten, nota bene) drivits till konkursens rand. Att få ordning på ekonomin var därför allting annats förutsättning. Tillgängligheten till framförallt vårdcentralerna var – och är – bristfällig och måste åtgärdas. Vi måste förmå ställa om till en ny struktur som är bättre anpassad till vårt moderna samhälle, där spetskompetensen koncentreras och den nära vården finns verkligen nära. Allt detta har jag själv (som en av många) fått vara med och ta tag i.

Men vad kommer sedan? Hur ska vi kunna legitimera ett system där sjukvården är något vi sköter och betalar gemensamt? Hur ska vi klara av dels att betala för den vård som måste utföras, dels matcha ständigt höjda förväntningar?

I grunden tror jag det är frågor som det inte finns några enkla svar på. Det finns inga genvägar. Tvärtom behövs det ett politiskt ledarskap som är öppet och ödmjukt inför medborgare och personal, men som också förmår att vara bestämt och tydligt när det gäller vissa saker. Rättvisa. Kvalitet. Ständig utveckling. Vi måste ha ett ledarskap som ser ut på omvärlden fördomsfritt, men som inte är beredda att kasta ut fördelarna av den svenska modellen med badvattnet. Jag tror vi behöver en politik som förmår se att vården idag är föremål för en dragkamp mellan en mängd olika intressen; och i den kampen kan det krävas rätt tuffa nypor för att hela tiden stå på medborgarnas och den enskilda människans sida.

I vår globaliserade värld är hälsa och vård varor som alla andra. Vill vi ha en annan modell för hur dessa nyttigheter ska fördelas måste vi slåss för den. Någonstans tror jag att viljan att göra det är kärnan i åtminstone mitt sjukvårdspolitiska engagemang.

Läst i morgonbladet – om sanningen a la Rydberg

Folkpartisten Birgitta Rydberg vantolkar medvetet information hon fått av en tjänsteman för att kunna attackera socialdemokraternas politik i landstiget. Tjänstemannen blir sur över detta, och skriver ett brev. Rydberg går ut i media, och säger att tjänstemannen ifråga försöker ”lägga munkavel” på den borgerliga oppositionen. Att finns att läsa i dagens svenska dagblad.

Jag känner ännu inte till detaljerna i frågan. Självklart har alla politiska partier och främst oppositionen rätt att föra en kritisk debatt om följderna av demokratiskt fattade beslut. Som tjänsteman, och i det här fallet, högre chef, måste man respektera detta.

Men en gnagande misstanke säger mig att det inte är den saken som är pudelns kärna. Tvärtom handlar det om att dagens borgerliga opposition i landstinget, och då främst faktiskt folkpartiet, har tappat all vett och sans när det gäller kritikens innehåll. Förmodligen är kontrasten mellan det egna monumentala misslyckandet under förra mandatperioden och framgångarna inte minst ekonomiskt under den nuvarande så stora, att alla vettig diskussion omöjliggörs. Istället höjer man tonläget och, som nu, vantolkar fakta och information.

Det vore i sådana fall inte första gången. Tråkigt, för det finns många vettiga borgerliga politiker, ja till och med en hel del sunda folkpartister. Att de ska prisge sig åt billig populism och skarvande med sanningen a la Rydberg är faktiskt ingen höjdare. Varken för demokratin eller för politiken som sådan.

Vad hände på nationaldagen?

För min egen del, måste jag erkänna, ingenting. Jag tog det lugnt, Softade. Laddade batterierna. Satt på balkongen och filosoferade. Såg några dåliga filmer på DVD. Gick ner i Hässelby strands centrum och funderade på att köpa en pizza. Ångrade mig, och gick in på Mat-världen för att handla en ordentlig lunch istället. Ångrade mig, och köpte två wienerbröd. Satte mig på balkongen och mumsade. Särskilt det ena, med någon typ av hallonfyllning, smakade alldeles utmärkt. Bläddrade lite i en bok. Väntade på att min sambo skulle komma hem. Min sambo kom hem. Vi åt middag. Jag gick och la mig. Somnade klockan halv åtta.

Jag vet inte om detta var särskilt svenskt. Men det gjorde gott. Och när solen gick ner över mälaren kände jag mig åtminstone rätt hemmahörande i detta långa, nordliga land.

Hat, förakt, demokrati

Både Nathalie Sundesten-Landin och Karin Berg har skrivit oerhört intressanta inlägg om hot mot politiker på sina respektive bloggar. Bland annat tar de bägge upp den typ av hatpropaganda som vissa krönikörer (läs Natalia Kazmierska) sprider.

Själv har jag aldrig tyckt att Natalia Kazmierska är så mycket att uppröras över. Jag har alltid tyckt att hon är som uppföljningen på filmen om Linda Skugge; råare, plumpare och mycket, mycket sämre.

Men kanske har jag fel, slår det mig. Kanske finns det människor där ute som tar hennes uppskruvade vulgärretorik på allvar. Historiskt sett har medelklassens klasshat och förakt varit ett livsfarligt bränsle för anti-demokratiska rörelser. Demokrati är ett ömtåligt ting, och den svenska demokratin bygger på att vanliga människor som Nathalie och Karin är beredda att ta på sig förtroendeuppdrag, ikläda sig politikerrollen.

Natalia Kazmierska tjänar pengar på att uppmana till mobbing av förtroendevalda. Det må vara hänt. Vad som däremot förtjänar mer diskussion är hur vi på allvar skapar förutsättningar för en verklig folkrörelsedemokrati, i vilken vanliga människor vill/kan/vågar ta ett gemensamt ansvar och gå in i politiken. Där finns mycket att göra, och det brådskar.

Andningspaus

Sitter och samlar tankarna över en skön eftermiddagsfika. Slår mig att jag antagligen dricker alldeles för mycket kaffe (snittar väl runt en tio koppar om dagen). Slår mig att jag egentligen inte bryr mig och tar en klunk till.

Inledde en diskussion på ett seminarium ordnat av HSO om tillgängligheten i kollektivtrafiken igår. Intressant att betänka det revolutionära över en ramp eller ett hållplatsupprop. Vilket storslaget projekt det lilla enkla, att alla ska kunna vara delaktiga oavsett funktionshinder. Ibland blir vi så fokuserade på små detaljer som står högst upp på dagordningen för dagen att vi inte ser den övergripande utvecklingen. Vi borde prata mycket mer om tillgänglighet, och vi borde prata mycket mer om vad det innebär för samhället som helhet. (Det här kaffet är egentligen inte särskilt gott. Men vem bryr sig.)

Går igenom mina gamla bloggar. Ser att jag har fått en inbjudan i mejl-boxen att fira nationaldagen genom att fördjupa mig i republikanska tankegångar. Klart intressant. Läser Åsa Lindeborg i aftonbladet – hon avstår på måndag och väntar med att fira den svenska modellen till början av maj. Funderar om det skulle vara möjligt att ordna ett eget firande för att fira vad jag tycker är Sverige. Tänker på begrepp som förort, rättvisa, jämlikhet men också Taube och myggor, Norrlands guld under midnattssolen. Landar någonstans i Stefan Sundström-land. Tar en klunk kaffe.

Har för övrigt fått en inbjudan från Roger Mogert att svara på ett kedjebrev om böcker. Återkommer.

Kaffet är slut. Klockan tickar på. Iväg till nästa möte.