Om sex, tabloider och en lite väl handfast mediekritik

Kom hem i rimlig tid från jobbet i går, och firade med att hyra en film. Det blev Mel Gibsons ”paparazzi”. En film som i korthet handlar om en nybliven filmstjärna som slår tillbaka efter att ha trakasseras av slemma fotografer. Och med slår tillbaka menar jag verkligen slår tillbaka.

Läser sedan Chris Hurries debattinlägg i expressen häromdagen. Hon varnar Göran Persson för att fortsätta kritisera tabloidpressen för sexualisering och pekar med engelska exempel på hur illa det kan gå. Kritisera kvällspressen; och du får finna dig själv uthängd, bokstavligen i bara mässingen.

Syftet med press- och yttrandefrihet har alltid varit att värna demokratin, inte möjliggöra maximal kommersiell avkastning på snusk, lögner och skvaller. Men eftersom gränsen inte går att dra kristallklart, och eftersom yttrandefriheten bara betyder något när det är människors rätt att säga det obehagliga som det gäller, har min inställning alltid varit att yttrandefriheten måste värnas. Punkt.

Men det är svårt att idag inte foga en maktdiskussion till detta. Stora krafter innebär också ett stort ansvar, som Stan Lee lät Spindelmannen uttrycka det en gång i tiden. Det är skillnad på förnuftiga argument och propaganda, och i medias händer ligger möjligheten att använda båda. Att Hollywood finner det mödan värt att göra actionfilmer som bygger på den känslomässiga tillfredsställelsen att se smygfotograferande paparazzis mördade på löpande band kanske säger oss något litet om den tid vi lever i.

Det mindre vackra med politik

Ser att moderaterna med Odenberg i spetsen försöker få med sig (v) och (mp) på ett misstroendevotum mot migrationsminister Barbro Holmberg (s). Jag måste erkänna att ett billigare politiskt trick var det länge sedan jag såg. Det värsta är att de moderata partistrategerna på fullt allvar verkar tro att vänstern och miljöpartiet ska vara så korkade att de inte direkt genomskådar bluffen. För sanningen är ju att moderaterna egentligen i stort stödjer den socialdemokratiska politiken på området, och nu av valtaktiska skäl desperat försöker få bort fokus från detta.

Sedan är det synd att vi inte har en vettigare och mer sansad debatt runt dessa frågor. Idag är det svartaste svart mot vitaste vitt, och det finns inget som helst utrymme för nyanser. Det är sällan bra för möjligheten att komma framåt.

Det vackra med politik

Tillbringade helgen på Annebergs kursgård i Nacka tillsammans med ett femtontal socialdemokratiska gruppledare i kommun och landsting. Tillsammans med Lasse Åsberg (studieombudsman för socialdemokraterna i Stockholm) och Carin Jämtin (biståndsminister, samt ersättare i arbetarekommunens styrelse) är jag nämligen handledare i Stockholm för en förtroendemannautbildning som har löpt under snart två år nu (en del av något som heter 900 ledare och som pågår i hela landet).

Kursen i helgen blev en påminnelse om det vackra med politiken. Engagerade fritidspolitiker som diskuterar visioner, vilja, hur man harvar på med det demokratiska beslutsfattandet trots slitiga arbetsförhållanden och ett minst sagt otacksamt arbetsklimat. Det är i nämnder och styrelser och fullmäktigegrupper den verkliga demokratins frontlinje går, långt från massmediebilden av myglande pampar och ekonomiska excesser.

Vi måste uppvärdera det politiska grovarbete som utförs runt om i vårt land. Annars blir det i förlängningen ett hot mot hela vår demokrati. När vårsolen lyste in genom fönstren i föreläsningssalen kändes den uppgiften långtifrån omöjlig i helgen.

Funderingar över morgonkaffet

Jag har en gång poserat för ZTV iklädd en ”gör sjätte juni till helgdag” t-shirt. Som tur var sändes det aldrig. Men nu är den snart här. Sveriges nationaldag. Som helgdag.

Frågan är, vad innebär det? I stadshuset presenterar kulturborgarrådet Roger Mogert planerna för Stockholms stad. I Södertälje har ett bisarrt politisk bråk uppstått, då oppositionen rasar mot att statsminister Göran Persson är inbjuden att tala. Argumentet tycks vara att det är viktigt att sjätte juni inte blir ett nytt första maj. Från de allra flesta hörs ännu, för att travestera Ebba Grön, ingenting.

Den politiska temperaturen stiger i hela samhället. Blir sjätte juni ytterligare en arena för politisk kamp? Eller bara ytterligare en skön dag på balkongen? Fortsättning följer.

tillbaka i affärer

Man ska aldrig skriva så, men ändå. Jag tänker verkligen komma igång med bloggandet nu efter en längre paus. Verkligen. Jag lovar.

För det finns mycket att skriva om nu i dagarna. Efter partiledardebatten igår kan vi skönja konturerna av den ideologiska kamp som kommer att utspela sig fram till valet. Tror vi att den socialdemokratiska välfärdsmodellen även förmår skapa jobb, eller måste vi backa och acceptera ökande klyftor i en växande låglönesektor som enda alternativ till långvarigt utanförskap och arbetslöshet. Det är den egentliga undertonen i debatten och i politiken, det är vad valet kommer att handla om.

Det ser också ut att bli en mycket spännande filmsommar med filmatiseringen av Frank Millers synnerligen hårdkokta Sin City som något av en höjdpunkt. Läste även att Allan Moores fullkomligt briljanta serieepos ”V for vendetta” ska bli film. Runt detta och annat på filmfronten kommer det finnas anledning att återkomma.

Såg förresten den sista (?) Star Wars-filmen häromdagen. Bara slutscenen var värd biljettpengarna många gånger om. Så vackert. Snyft.

Så där ja. Nu är jag igång igen. Huka er.

Borde gräva dike...

<>Fredag, klockan är lite över ett. Sitter ute i skärgården och borde gräva dike till den bastu som är under uppförande. Slås istället av tre tankar. <>

Förra veckans stora besvikelse i bokväg för mig personligen blev Anders Ehnmarks essä om Gramsci. Författaren glider runt i sydeuropa och name-droppar italienska intellektuella. Han söker något. Vad är lite oklart, eftersom han uppenabarligen inte finner det. Synd. Gramsci förtjänar något bättre. Och det svenska intellektuella klimatet med.
<>
En intellektuell som däremot satte huvudet på spiken var Enquist i gårdagens expressen. Han sågar kritiken av socialdemokratin i allmänhet och Göran Persson i synnerhet för att varavisionslösa. Alla intellektuella borde få yrkesförbud tills de själva (som har tiden och borde ha kapaciteten) leverarat något i visionsväg som också är görligt. Det är bara att hålla med. Heja! <>

Tog för övrigt med mig Frank Herberts SF-klassiker Dune ut över helgen.Har inte läst den tidigare. Till att börja med är den faktiskt riktigt bra. Dessutom slår det mig hur inspirerad Robert Jordan måste varit av den när han skrev sin ”wheel of time”-saga. Om man skulle låta tankarna vandra fritt; skulle man kunna säga att Robert Jordan är lite den dialektiska syntesen av Tolkien och Herbert. Det skulle man kunna skriva något om. Om man hade lust. Och inte behövde gräva diken, det vill säga.

Ett-ett var INTE rättvist

Ärligt talat. Ett-ett mellan Bajen och MFF var inte rättvist. Men det verkar ligga någon typ av förbannelse över söderbröderna. Oavsett hur hårt de kämpar så kommer inte den eländiga bollen in i mål. (Fast åtminstone där jag stod syntes det klart och tydligt att den faktiskt var över mållinjen, andra gången. Sedan får "experterna" säga vad de vill...)

Det hela är dock synd. Eftersom att göra mål är lite av vad spelet går ut på, trots allt.

Varför kristdemokraterna påminner om de två korkade snutarna i polisskolan

Ni vet vilka de är. De där två, korkade snutarna som utan vidare framgång försöker mobba ut ”hjältarna” i filmerna om polisskolan. De som oundvikligen hamnar på Blue Oyster bar, dansandes tätt med mustaschprydda bikers.

Nu har de fått sina representanter i svensk politik. Lite oväntat, kanske, men det framstår som rätt tydligt. De jag tänker på är Kristdemokraterna.

I den borgerliga ”alliansen” har (kd) fått ansvaret för att kasta skit på socialdemokratin. Hittills har det främst resulterat i en rapport som är ett försök till karaktärsmord på finansminister Pär Nuder. I media anmäldes rapporten som det kanske tydligaste exemplet på öppen negative campaigning vi sett på länge i svensk politik.

För alla som vet något om kampanjmakeri framstår det hela som lite mystiskt. För lika självklart som det är att alla valrörelser kräver lite av negativt kampanjande, lika självklart är det att det inte är särskilt positivt att förknippas med den som avsändare. Folk tenderar liksom att inte rösta på människor som har som profil att kasta skit på andra. Det fanns en orsak till att patrullbåtsveteranerna i USA hölls på behörigt avstånd från president Bush.

Hur kan då kristdemokraterna acceptera denna roll? Det är lätt att föreställa sig hur det gick till. Där ligger de borgerliga partiledarna, behagligt guppandes i badbaljan. ”Jag kan profilera mig som en såndär ansvarstagande, statsmannalik mittensnubbe”, säger Fredrik. ”Och jag kan vara härligt feministisk och liksom entusiastisk över nått”, bubblar Maud. ”Jag kan ta halvrassarna och de som vill återinföra aga i skolan” hojtar Leijonborg gällt.

Och så tittar de alla på Göran Hägglund. Och Göran Hägglund tittar på de andra, och han bara vill liksom bara vara med och leka. Då gör han det dummaste man kan göra. ”Jag kan vara så jävla taskig mot sossarna så ni anar inte”, deklamerar han tufft och spänner musklerna.

Och på den vägen är det. Rapporten om Pär Nuder var ett ordentligt skämt (klart i klass med att misslyckas med att kasta ut ett mobboffers böcker genom skolfönstret, för övrigt). Det mest graverande de lyckades gräva fram var att killen sagt ”köttberg”. Vilket inte direkt kan sägas vara någon nyhet. Dessutom visade de att finansministern (håll i er nu) bytt åsikt! För en massa år sedan ville han sänka skatterna. Nu vill han istället på sikt höja dem. Att detta vinglande är en karaktärsbrist av rang kan man eventuellt hålla med om. Men det blir ju lite lustigt när man samtidigt binder sig allt hårdare till moderaterna och Reinfeldt, som gjort lite av en poäng att åtminstone låtsas byta åsikt. Vän av ordning kan också fråga sig hur det är med abortmotstånd och syn på homosexuella inom den kristdemokratiska rörelsen. Håller de verkligen fast vid alla gamla ideal, eller kan de också beslås med samma karaktärsfel som finansminister Nuder?

På ett sätt kan det tyckas lite sött. Lite folkhemskt, rakt av. Men mest är det faktiskt sorgligt. Svensk politik behöver inte mer av personfixering, mer av hat. Inte ens så klantigt förpackat som i kristdemokraternas modell. Det är skillnad på att säga att socialdemokratin är en förlegad rörelse vars politik och ideologi leder rakt åt fanders, och att säga att de personer som valt att engagera sig i den socialdemokratiska rörelsen är lägre stående, onda och omoraliska.

Men å andra sidan. Jag har sett filmen. Jag vet hur det går. Någonstans i bakgrunden hörs toner av smäktande tangomusik.