Vad ett parti skulle kunna vara

De senaste veckorna har jag varit inblandad i en öppen kandidatur. Vi är flera stycken som varit och är sugna på att ta över som kommunsekreterare – lokal partisekreterare – för socialdemokraterna i Stockholm. Det är inte konstigt för det är ett drömjobb. Att få kombinera det politiska och det strategiska med det organisatoriska, det ideologiska och det folkrörelsemässiga på detta sätt känns nästan overkligt spännande.  

Och jag har ofta fått frågan om vad som måste göras. Hur jag ser på partiet idag. Men inte lika ofta om vad partiet skulle kunna vara. Ändå är det just denna tanke som får mig att kasta mig in i den centrifug en öppen kandidatur innebär och det är just den tanken som kommer ge mig energin att fullfölja uppdraget om jag i slutändan får medlemmarnas förtroende. För jag är säker på att partierna – och inte minst socialdemokratin – har en framtid och att det är den framtiden jag vill vara med och förlösa.

Jag tror att partierna måste vara lokalt närvarande. Detta känns extra angeläget i en ofta rätt anonym storstad som Stockholm. Vi måste ha företrädare som får tid och möjlighet att profilera sig. Det gäller våra toppnamn, men det gäller fler än så. Jag vill ha massor av socialdemokrater som inte kan gå och handla på Konsum för att de hela tiden blir stoppade av grannar, föräldrar från skolan, kompisar från idrottsklubben, församlingen, medlemmar i kulturföreningen eller vad det nu kan vara som vill diskutera lokalpolitiska frågor. Jag vill att den lokala partiorganisationen ska finnas fysisk nära, synligt, och jag vill väldigt gärna ha fler mötesplatser, fler lokaler runt om i vår stad.  

Vad det handlar om är att bygga tillit, bygga långsiktiga relationer. I den senaste valrörelsen kunde jag möta samma typ av misstänksamma utanförskapskänsla bland till exempel äldre människor som lutade åt SD i Hässelby strand och hos unga män i moskén i Husby. Och jag mötte också samma vilja till något annat, att bygga tillsammans. Partiet kan vara en viktig part i detta. Inte ensamt, men i dialog med det lokalsamhälle som finns där, ofta i den praktisk politisk gärning det innebär att faktiskt göra något konkret, allt från simundervisning till läxläsning till att hjälpa de mest utsatta till en lite mindre outhärdlig vardag.

Det lokala handlar om närområdet men det kan också handla om andra gemenskaper. Om arbetsplatsen. Yrkesnätverket. I en modern storstad finns möjligheten att även organisera sig efter intresse. Att förlägga verksamheten, möten och träffar till andra miljöer än den traditionella föreningslokalen. När Svenska Dagbladets ledarsida för några år sedan raljerade hårt över vad de kallade ”sex and the city”-sossarna i nätverket sq2540sthlm missade de heltpoängen, att politiskt engagemang i en dynamisk storstad tar och måste ta sig nya uttryck.

För jag vill också att själva partiet ska vara något av en intellektuell tummelplats, en arena för spänstig debatt, nydanande uttryck och modiga tankar. Just socialdemokratin har, menar jag, varit alldeles för dålig på att fånga upp de progressiva vindar som blåser inte minst i Stockholm. Så behöver det inte vara. Arbetarrörelsen har aldrig tidigare haft beröringsskräck med de intellektuella. Jag vill att partiet ska vara ett naturligt val för vem som helst som vill utveckla sitt tänkande, sina idéer om världen, och jag vill att partiet också ska erbjuda såväl mötesplatser som samtalspartners för forskare, författare, kulturarbetare, alla som delar någon form av grundläggande värderingsgemskap i tron på ett mer jämlikt samhälle.

Och framförallt vill jag att partiet, dess medlemmar, de faktiska människor som idag bär både historia och värderingar, ska ta tillbaka makten över dagordningen. Det handlar om demokrati på ett mycket djupt plan. Att fånga upp de känslor och det engagemang och den vilja och den kunskap som finns bland tusentals engagerade stockholmare och omvandla den till konkret politiskt tryck är i grunden en organisatorisk fråga. Samtidigt är den också så oändligt mycket mer än ”bara” en organisatorisk fråga. Det handlar om politik, det handlar om demokrati, det handlar i grunden om vilket samhälle vi vill ha.

Ungefär så tänker jag. Och jag känner en oerhörd glädje inför möjligheten att få arbeta med att förverkliga detta.

Om längtan efter det röda. Eller, vilken är egentligen socialdemokratins själ?

För några dagar sedan skrev författaren Lena Andersson en uppmärksammad krönika i Dagens Nyheter. Den är inte helt lättgenomtränglig, och går jag till mitt eget facebookflöde kan jag konstatera att texten går att förstå på ett antal olika sätt. På ytan är det dock en reflektion utifrån en läsning av Daniel Suhonens extremt uppmärksammade inifrånbeskrivning av sin tid med den förre socialdemokratiske partiledaren Håkan Juholt. Och jag ska inte påstå att jag tolkar den bättre än någon annan men tycker ändå den väcker en del frågor av väldigt stor politisk relevans. Frågor om höger och vänster, och om vad socialdemokrati egentligen är.

Lena Anderssons krönika är på ett plan en kritik mot en partikultur som blivit yta utan innehåll. Att vara en äkta socialdemokrat, menar Andersson kritiskt, handlar inte längre om något typ av idé eller politiskt riktning utan en känslomässig bindning till vissa attribut, till Partiet. Troheten till Partiet har blivit tom liturgi, besvärjelser för att använda ett ord lånat från Katrine Kielos för att beskriva vad jag tror är ungefär samma sak. Särskilt drabbar denna kritik vad Andersson väljer att kalla partihögern (partivänstern avfärdar hon mer för att hon tycker de har fel).

Jag tror det är svårt att förstå Anderssons resonemang om man inte väger in den betydelse hon själv lägger vid begreppet essens. Här knyter hon an till en större teoretisk diskussion och den uppgörelse författaren under lång tid försök göra med vår tids dominerande postmodernism. Grundfrågan är väl om jag som lekman får försöka formulera den om det finns vissa grundläggand objektiva sanningar, till exempel någon form av mänsklig natur, eller om allt är sociala konstruktioner, språkliga skapelser producerade i någon form av – för att använda ett teoretiskt modeord – diskursiv maktkamp.

Vad Lena Andersson hävdar i sin krönika är alltså utifrån denna läsning två saker. Det finns en socialdemokratisk essens, dvs, någonting som socialdemokratin faktiskt är, och denna objektiva socialdemokrati ligger närmare vad Daniel Suhonen vill ha än vad det faktiskt existerande socialdemokratiska partiet av idag faktiskt är.

Jag är själv ingen vän av postmodernismen men får väl ändå erkänna att jag på ett teoretiskt plan tycker det är rätt långtgående ståndpunkter. Men om vi bortser från de mer akademiska invändningarna lyckas Andersson ändå fånga en diskussion som åtminstone inom socialdemokratin är väldigt levande. Diskussionen om vad socialdemokratin är, vad som är den äkta rörelsen, vilken som är partiets egentliga själ, dyker ständigt upp. Inte bara i långa svårgenomträngliga debattartiklar utan lika mycket på föreningsmöten, på medlemskurser, i studiecirklar. Ibland positivt laddad som grund för en känsla av stolthet och tillhörighet, ibland snarare förknippad med en känsla av svek (man känner inte igen sig, socialdemokratin har tappat sin ideologi, vi måste tillbaka till rötterna, etc).

Författaren Bengt Nerman gick i sin lilla mycket läsvärda skrift Frågan om människovärdet från 1993 så långt som att han beskrev socialdemokratins dåvarande tillstånd som ett av existentiell kris och drog närmast individpsykologiska paralleller. Uppgiften var att med hjälp av i stort sett terapeutiska metoder återigen hitta sig själv. Och man kan såklart raljera över angreppssättet men då riskerar man att missa något viktigt. För även om man kan ha rätt kraftfulla synpunkter på föreställningen att det finns någon typ av objektivt upptäckbar sanning om socialdemokratins inre karaktär (och att denna sanning med fördel kan avslöjas av en utomstående författare och intellektuell som Lena Andersson) eller för den delen att ett politiskt parti kan liknas vid en individ med någon form av identitetskris så är det inte meningslöst att diskutera vad socialdemokrati faktiskt är. Kanske kan man till och med tala i termer av en socialdemokratins själ eller väsen. Någonstans i skärningspunkten mellan ideologi och dagspolitik, historia och nutid, organisation och kultur finns det något som är större än bara ett organisationsnummer och ett dagsaktuellt politiskt program.

Så min huvudkritik mot Lena Anderssons artikel är nog inte ansatsen att hitta en socialdemokratisk essens utan att hon förenklar till banalitetens gräns när hon sedan försöker definiera denna. Det är inte så svartvitt att vi har å ena sidan har en partivänster som representerar socialdemokratins sanna jag och å andra en partihöger som slängt allt det på papperskorgen och bara är intresserade av makt (eller att hylla tomma symboler).  Hela partiets historia talar snarare för att vi bör förstå det som någon form av dialektisk dans, ett växelspel mellan radikalitet och pragmatism, känslor och förnuft, förändring och förvaltning, makt och motmakt, eller som jag föredrar att helt enkelt uttrycka det: mellan rött och grått.

Pragmatismen är ju inget om den står på egna ben, där har Andersson naturligtvis rätt, men för mig är det omöjligt att se att man skulle kunna definiera svensk socialdemokrati utan att se att pragmatismen – att man sätter faktiska resultat framför de stora gesterna – som en bärande del av partiets identitet. Samma sak med politiken för ekonomisk utveckling, jobben, regeringsdugligheten, viljan att lägga grunden för en gemensam välståndsökning, allt sådant som lite slarvigt kan avfärdas som ”höger” – det är klart det är socialdemokrati. Också.

Samtidigt kan jag också känna igen mig i den längtan efter det bultande röda hjärta som håller den gråa maktmaskinen igång som jag tror till exempel Suhonen saknar och som jag tror var den nerv som Håkan Juholt under sina mer lyckade stunder som partiledare lyckads beröra. Vad brinner egentligen socialdemokratin för? Hur lyckas vi uttrycka jämlikhetsdrömmen, vad innebär den i vårt moderna samhälle? Hur hanterar vi de stora frågor som berör dagens människor; om jämställdheten, arbetslivet förutsättningar, klimatkrisen, segregationen som drar samhället isär? Och på ett djupare plan: hur kan man på ett modernt sätt artikulera kritiken mot en kapitalism som slagit över i marknadssamhälle och allt tydligare invaderar allt större delar av människors livssfärer?

Socialdemokrati ska vara grå. Förnuftig. Samarbetsinriktad. Påläst och seriös. Men det är inte därför den finns till. Utgångspunkten – tron på jämlikheten, människovärdet, den grundläggande samhällskritiken – ligger djupare och utgör en moralisk impuls som i sig inte är kompromissbar.

Häromdagen presenterades den analysgrupp som ska försöka förstå det senaste socialdemokratiska valresultatet. Jag tror att en av de saker de borde titta på är om partiet inte tydligare skulle behöva återknyta till denna moraliska grundimpuls. Våga visa att ibland går värderingar före taktiska bedömningar och opinionsläsningar.

Jag säger inte att det helt saknas idag. Erkännandet av Palestina var en sådan åtgärd som den nya samarbetsregeringen redan visat mod genom att våga göra. Det finns oerhört spännande saker rörande kampen mot ojämlikheten i hälsa, kritiken av New Public Management inom välfärden och att antal andra områden där det går lätt att identifiera ett tydligt rött stråk. Arbetet inte bara för arbete åt alla - vilket iof är viktigt nog i sig - utan även för goda arbetsvillkor och ett hållbarare arbetsliv, samt för en skola som i stället för att slå ut håller samman, bär också på en påtaglig ideologiskt grundad potential.

Så till skillnad från när Nerman skrev sin bok 1993 är det kanske inte terapi partiet behöver utan mer av modig politisk handling. Vilken framtidens socialdemokrati är avgörs då inte på DNs ledarsida, utan av partiet självt. Jag ser den utvecklingen an med tillförsikt.

 

Den gråtande sverigedemokraten

Hon hade kanske varit en vända på krogen, och klockan var sent. Vi skulle precis packa ihop valstugan efter att ha skickat vidare den sista eftersläntrande väljaren i jakt på sin vallokal. Hursomhelst ville hon prata. Det var inte svårt att lista ut vart samtalet skulle leda. Hon började med att berätta om sin arbetarbakgrund, om pappan som varit facklig, om hur hon värderingsmässigt ”egentligen” var socialdemokrat in i själen. Men. Fortsatte hon. Det går inte längre. Ni har gått för långt. Sverige klarar inte mer. Vi kan inte längre ta hand om oss som redan bor här.

Det finns en scen i fransmannen Robert Guédiguians Marseille-skildring Den lugna staden som jag ofta tänker på. En ledare från främlingsfientliga Front National blir anklagad för att föra hatpolitik. Han svarar med en motfråga. ”Älskar du din fru?” undrar han. ”Älskar du din fru mer än du älskar andra kvinnor?” När den arga utfrågaren lätt förvirrad svarar jakande kontrar högermannen med att fråga om detta innebär att han också hatar andra kvinnor. För sådan är alltså den högerextrema politiken. Vi hatar inte de andra, vi bara älskar oss som bor här. Lite mer.

Bilden och argumentet är naturligtvis djupt förrädiska. Den försöker dölja det faktum att främlingsfientliga politiker i sammanhanget måste förstås som svartsjukan och misstänksamhetens kolportörer. De hämtar sin näring just genom att bygga upp en motsatsställning till de andra. Och det är i sin tur inte möjligt om inte de andra beslås med diverse brister och onda uppsåt. De speciella med den främlingsfientlige politikern i exemplet är alltså inte att han älskar sin fru, utan att han måste bevisa detta genom att sprida misstänksamhet och avund mot de andra kvinnorna.  

Och, för att fortsätta på samma bild, denna misstänksamhet och denna avundsjuka är naturligtvis lättare att kittla om förhållandet som det är redan är behäftat med brister. Jag har kommit i kontakt med väldigt många SD-sympatisörer eller personer som åtminstone lutade åt det hållet under den här valrörelsen. Några var överhuvudtaget inte intresserade av att prata. Nästan ingen – med några synnerligen olustiga undantag - har uttryckt direkt rasistiska åsikter (även om det kan ha att göra med sammanhanget). De flesta har tvärtom uttryckt stor sympati och empati med människor som flyr från exempelvis dagens Syrien och liknande. Men hos de allra flesta kryper där förr eller senare fram en känsla av svek. Det var den där mannen som nekats socialbidrag ”fast invandrarna fick”. Någons släkting som inte fick hjälp av arbetsförmedlingen ”för att han var infödd svensk”. Staten, samhället, etablissemanget, Sverige; framstår i deras berättelser som en närmast notoriskt otrogen äkta hälft som öser diamanthalsband över älskarinnorna medan den lagvigda hustrun går hemma och försmår.

En sådan känsla kan inte bemötas enbart med rationella argument.  För visst finns det sådana. Diamathalsbanden går inte till flyktingar och invandrare, de reas ut i skattesänkningar för de som redan har det bäst. Finns det något vi vet om historien så är det att öppna samhällen i längden vinner över slutna. Väldigt många av de ”svek” som människor hör talas om och som sprids på nätsajter, i fikarum och på sociala medier är dessutom inget annat än falsarier och rykten, ivrigt påhejade av de som bygger sin politiska karriär på den typen av misstänksamhet och den splittring den föder.

Men i grunden har ändå Stefan Löfven när han pekar på hopplöshet och oro för den egna framtiden som den mylla i vilken denna typ av känslor växer. Detta är ingen ursäkt för rasism. Rasism är att hata sina grannar, sina medmänniskor, och det är fullkomligt oacceptabelt. Men någon sorts liberalutopisk strategi som bygger på att människor ska ta sitt förnuft till fånga och inse hur mycket roligare Sverige blir för att vi kan få en schysst kebab till snabblunch missar hela problemets karaktär och inte minst känslomässiga bottnar.

Jag tror på en stark och aktiv antirasism. Inte främst för att bekämpa SD, utan för att Sverige ska vara ett land för alla som bor här, oavsett varifrån man själv eller ens föräldrar kommer, hur man ser ut eller vilken gud man tillber. Men ska vi kunna hålla ihop måste solidariteten omfatta alla. Vi kan inte med ena handen låta klyftorna öka och med den andra kräva människors öppna hjärtan. Jag är övertygad om att det svenska folket hyser stor förmåga till medmänsklighet, att ställa upp för de som har det svårast. Men det bygger i grunden på någon form av tillit. En känsla av att andra finns där för mig på samma sätt som jag är beredd att ställa upp för andra.

Nåväl. Vi pratade vidare, medan klockan tickade mot stängningsdags. Jag var rätt trött efter flera veckors intensivt kampanjande och kanske inte mitt mest diplomatiska jag. Körde rätt hårt på vilket högerparti SD är och den vanliga retoriken. Var extremt tydlig på vårt moraliska ansvar att ställa upp för de som flyr för sina liv. Hade väl någonstans gett upp hoppet om att komma fram till något och konstaterade flera gånger att vi helt enkelt tyckte olika.

Så plötsligt skymtade jag en tår i hennes öga. Och innan jag ens hann fatta vad som hände gick hon fram och gav mig en kram. Paff stod jag kvar medan kvinnan försvann hastigt bort över torget. Samtidigt slog klockan åtta. Vallokalerna stängde. Och fastän jag inte visste om det vid tillfället hade svenska folket precis röstat fram ett främlingsfientligt högerparti till landets tredje största.

Inget har retat svensk höger så mycket som den socialdemokratiska formuleringen om att något håller på att gå sönder i vårt samhälle. Men det är just det som håller på att hända. Det vilar ett tungt ansvar på de politiker som i söndags fick folkets förtroende att göra landet helt igen. Hur väl det lyckas är vår tids kanske största ödesfråga.

 

Brev till en väljare

Hej

Jag skriver detta mitt i rasande valrörelse. Det är inte en slump. När man är ute och träffar människor, samtalar med dem om deras drömmar och oro, då blir det politiska förtroendet plötsligt väldigt verkligt. Det är ett oerhört ansvar vi som söker politisk makt tar på oss.

Därför vill jag passa på att använda bloggen för att ytterligare förklara vem jag är, vilka frågor jag driver, vad jag vill göra om jag får möjligheten att vara med och styra Stockholms läns landsting. Jag skriver detta riktat direkt till dig som väljare. Min förhoppning är naturligtvis att du som läser ska kunna känna förtroende inte bara för mig utan för det socialdemokratiska parti jag tillhör. Men jag skriver också detta som en inbjudan till samtal. Du får gärna kommentera eller komma med frågor, antingen här eller direkt på mejl till johan.sjolander@politik.sll.se. Den dialogen vill jag för övrigt gärna fortsätta även efter valdagen.

Jag kandiderar idag till landstingsfullmäktige i Stockholm, står på andra plats på listan i sjätte kretsen (dvs yttre Västerort: Järvafältet och Hässelby-Vällingby). Har under de senaste fyra åren haft möjlighet att ta tjänstledigt från mitt ”riktiga” jobb för att istället ägna mig åt landstinget. De frågor jag drivit handlar mycket om psykiatri och den psykiska ohälsan, samt om jämlikheten. Några saker jag är stolt över att ha bidragit till är bland annat att min motion om en regional jämlikhetskommission (läs den här) blivit något socialdemokraterna nu går till val på (samt att vi fått stöd av den kanske största internationella auktoriteten på ämnet), samt att vi tillsammans med miljöpartiet formulerat en politik med konkreta förslag på hur vi kan minska den psykiska ohälsan bland unga.

Vad är den viktigaste landstingsfrågan? Det är som jag ser det mycket enkelt. Den borgerliga politiken som i åtta år förts i det här landet har gått för långt. Privatiseringar, skattesänkningar och marknadstänkande har fått tränga ut angelägna satsningar på kvalitet och personalens arbetsvillkor. De svårast sjuka hamnar i kläm när allt fokus ligger på snabb tillgänglighet för de många. Det håller inte längre. Det behövs en ny färdriktning.

På ett ideologiskt plan är jag övertygad om att samarbete och samverkan är en bra grund att bygga samhället på. Det gäller även vården. När vi ser gamla svårt sjuka människor bollas runt mellan olika vårdgivare, då har något gått fel. När vårdcentralerna i våra utsatta förortsområden pressas så hårt så patienterna tvingas söka sig till akutmottagningarna istället, då drabbas vi alla. När övertro på marknadslösningar och en ovilja att lyssna på personalens protester leder till en förlossningsvård i kris, då är det fler än bara de som precis står inför att föda barn som inser att något gått fel.

Jag tror på ett lyssnande ledarskap. Jag tror att vården mår bättre om proffsen – vårdpersonalen – får vara proffs istället för att piskas under allt mer detaljreglerande ekonomistyrningssystem. Att bryta med det som med en teoretisk term kallas New Public Management är som jag ser det nästa mandatperiods stora utmaning. Jag är beredd att tillsammans med mina socialdemokratiska partivänner och framförallt tillsammans med alla de som idag arbetar inom vården ta mig an den.

En fråga jag är särskilt engagerad i handlar om den psykiska ohälsan. Det är en stor fråga som rör hela samhället och inte bara vården (skrev om det här). Men vården har en viktig roll att fylla. Även här tror jag på samarbete och samverkan. Psykiatrin måste stärkas, den psykosociala kompetensen på vårdcentralerna måste stärkas, men vi måste också orka med att tillsammans med andra goda krafter angripa problemets rötter. Här är jag väldigt glad över att vi har exakt samma syn i kommun och landsting om behovet av att arbeta tillsammans inte minst när det gäller ungas psykiska ohälsa. Det kommer kräva hårt arbete, men tillsammans kan vi göra skillnad. Jag är beredd att ta på mig den uppgiften, och är säker på att ni är många där ute som gärna hjälper till med er kraft och era idéer.

Det blev en lång text och jag är glad att du orkat läsa så här långt. Några ord om vem jag är privat. Jag är en fyrtioårig småbarnspappa, boende i Hässelby. Jag är uppväxt i ett radhus i Råcksta. Gick naturvetenskaplig linje på gymnasiet och har en högskoleexamen i statsvetenskap. Är tjänstledig från ett jobb på ABF där jag var anställd på förbundet för att arbeta med kultur- och föreläsningar (kallar mig själv gärna folkbildningsnörd). Har tidigare jobbat med en mängd saker från några år som vårdbiträde inom äldreomsorgen till ett tjänstemannajobb på riksdagen.  Brinner för folkbildning, och mitt stora fritidsintresse är just kulturen. Det är få saker jag tycker om lika mycket som att ägna tid åt en god bok eller, för den delen, en bra film.

Men vem jag är som person är egentligen inte det viktiga. Valet den 14 september handlar i grunden om ideologi. Jag är övertygad om att en socialdemokratisk politik är bättre för vården än att fortsätta på den nuvarande moderata linjen.

Håller du med mig hoppas jag att du nyttjar din rösträtt och röstar (S). Förändring kommer inte av sig självt.  

 

 

 

 

Finns det ett alternativ till Filippa Reinfeldt i Stockholms läns landsting?

Det finns en fråga som är vanligare än andra när jag berättar att jag är socialdemokratisk sjukvårdspolitiker i Stockholms läns landsting. Den är: Kommer ni vinna valet nu i höst? Mitt svar då är att jag hoppas och tror det men att det är långt ifrån säkert. Det handlar inte så mycket om att jag är osäker på vad stockholmarna tycker om sjukvårdspoltitiken. Tvärtom känner jag mig rätt trygg i att det finns ett starkt folkligt stöd djupt in i borgerliga kretsar för att den utveckling vi ser under det nuvarande styret inte är acceptabel. Nej, den stora frågan är snarare om höstens landstingsval verkligen kommer att bli det viktiga sjukvårdsval det förtjänar att bli.

Det finns ett tydligt alternativ till den politik landstingsmoderaterna driver idag. Istället för att aktivt dränera utsatta områden med stor ohälsa på resurserser så att patienterna tvingas söka sig till akutmottagningarna kan man istället fördela vården efter behov. Istället för att bygga system som premierar många snabba besök för realtivt friska vilket gör att de svårast sjuka kommer i kläm kan man skapa utrymme för vården att lägga mer tid på de patienter som verkligen behöver det. Istället för många korta besök kan man sätta kvalitet och ett långsiktigt förebyggande arbete i fokus. Och istället för att bygga hysterisk marknadsbyråkrati som tvingar vårdpersonal att ägna mer tid åt prislistor än åt patienter kan man föra en politik som frigöra vårdpersonalens tid att just vårda.

Vi har från socialdemokratiskt drivit förslag inom alla dessa områden. Och i regel blivit nedröstade (även om det också har funnits element av delsegrar, som när det socialdemokratiska oppositionslandstingsrådet Dag Larsson tack vare ett intensivt opinionsarbete där han även gick till domstol lyckades få stopp på de mest bisarra avknoppningarna där allmän egendom reades ut till privatpersoner för vrakpriser). Men det finns även andra oppositionspartier som på lite olika sätt men med samma grundinställning vill ha en förändring.

Så jag ser framför mig att det finns stora möjligheter att skapa en ny progressiv majoritet i Stockholms läns landsting som driver en ny modern och rättvis sjukvårdspolitik. Men det kommer inte ske av sig självt. Under lång tid hade vi ett opinionsläge i länet där moderaterna verkade permanenta sig runt 45%-nivån. Detta har på senare tid förändrats drastiskt. Vi har starka valvindar från vänster i den stockholmska opinionen. Trendmässigt ligger oppositionen helt rätt.

Men det är inte samma sak som en valseger i höstens val. Nyckeln till det ligger i sakfrågorna. Jag kommer ägna en stor del av min vakna tid under det kommande dryga halvåret åt att både förklara bristerna i den politik som förs nu men också försöka visa på det alternativ som faktiskt finns. Det är väldigt glädjande när andra som till exempel författarna i den nyligen utkomna antologin Den stora omvandlingen hjälper till genom att lyfta fram nya fakta och elda på opinionen.Och att det missnöje som länge pyrt bland vårdens anställda under senare år fått allt mer tydliga uttryck i allt från läkarupprop till barnmorskeuppror visar på att en gräns är nådd som någonstans måste tvinga fram en genuin förändring.

Och jag är beredd att göra allt jag kan för att få den förändringen till stånd. Så någonstans kokar detta blogginlägg ner till en sorts kontaktannons. 2014 är ett extremt viktigt år för Stockholms läns sjukvård. Valresultatet är på intet sätt givet. Vill du att jag ska komma ut till din arbetsplats, din förening eller något annat sammanhang och prata så gör jag mer än gärna det. Man kan exempelvis kontakta mig på johan.sjolander@politik.sll.se. Om jag själv inte kan kan jag alltid hjälpa dig att hitta någon annan kunnig.

För jag är trots allt inte ensam. Vi är många som ser behovet av något nytt. Och jag tror att vi kommer bli än fler ju tydligare alternativen framstår.

Sjukvården, inte för de sjuka?

När moderaterna tog makten i Stockholms läns landsting för snart åtta år sedan var en ny styr- och resursfördelningsmodell för länets vårdcentraler- det så kallade Vårdval Stockholm - det stora prestigeprojeketet. Ambitionerna var det inget fel på. Ökad tillgänglighet, lättare att få vård och större möjlighet att välja en doktor eller vårdcentral som passar och man trivs med. Det är saker som är svåra att vara mot. Men desto allvarligare var att de riktigt stora effektena Vårdval Stockholm fick inte handlade om dessa saker utan om systemets betydligt mörkare baksidor.

Karolinska institutet har nu publicerat ytterligare en utvärdering av Vårdval Stockholm (du hittar den här). Uppenbarligen är att systemet fått positiva effekter på exempelvis antalet besök. Det har heller inte blivit så dyrt som man kunnat befara (åtminstone inte hittills). Men rapporten understryker också den kritik som under lång tid från både profession och politisk opposition riktats mot systemet.

Det första handlar om fördelningen. Hälsan är nämligen ingenting som är särskilt rättvist spridd. Tvärtom finns ett tydlig samband mellan social utsatthet/fattigdom å ena sidan och sjukdom och ohälsa å den andra. "Hellre rik och frisk än sjuk och fattig" är en skämtsam formulering som tyvärr också är en alltför rättvisande bild av hur det faktiskt ser ut.

Den moderata sjukvårdspolitiken har dock haft extremt svårt att acceptera detta. Att behoven ser olika ut finns helt enkelt inte med i Filippa Reinfeldts världsbild. Effekten har blivit ökat tryck i områden med stor ohälsa då man helt enkelt inte längre får betalt för sitt tuffare uppdrag.

Detta ökade tryck har vården i dessa områden tvingats kombinera genom att i ännu högre grad öka antalet besök. KI-rapporten visar också mycket riktigt det något paradoxala att vi har sett en "realtiv ökning av besök i låginkomstområden, medan höginkomstområden realtivt sett erhållit en ökad tilldelning av resurser". Bryter vi ner den ökade besöksandelen i fattiga områden framkommer också något väldigt intressant. Det är nämligen inte de fattiga i de fattiga områdena som driver fram besöksutvecklingen. Istället, konstaterar utredaren, så verkar "skillnaden i resultat ... delvis bero på att individer som tillhör den högsta inkomstsgruppen men som bor i områden med låg medelinkomst ... ökat sin vårdkonsumtion i hög utsträckning".

Alltså. Vårdcentraler i välmående områden har fått mer pengar, och den ökning av besöken i mer utsatta områden vi kunnat se drivs framåt av att det är rika människor i dessa områden som ökat sin vårdkonsumtion. Rättvisekritiken mot den moderata sjukvårdspolitiken kvarstår alltså i allra högsta grad efter KIs utvärdering. Vill vi på allvar minska hälsoklyftorna istället för att förstärka dem måste vi byta sjukvårdspolitik.

Men det finns också en annan dimension i problemen med landstingsmoderaternas sätt att se på vården. En modell som bygger på något form av efterfrågebaserat marknadsefterliknande kan lätt  komma att missgynna de verkligt sjuka vars behov rent medicinskt kommer i skymundan. Eller enklare uttryckt; när allt handlar om att prestera många besök och plocka enkla pinnar, vad händer då med dem som faktiskt behöver mer än så?

På den frågan erbjuder KI:s utvärdering ett dystert facit. Det visar sig nämligen att det är de som har de största vårdbehoven som också är som mest missnöjda med själva vården. Utan tvekan är detta kopplat till ett system som inte är anpassat efter deras behov. Felicia Delgado, mamma till barn med kroniska sjukdomar, fångar detta när hon kommentarar i SVTs lokalnyheter och beskriver det som att "[v]i patienter märker av att det blir väldigt stessigt. I bland blir det även så att man glömmer bort saker för man märker av stressen och att de vill att man ska bli klar så fort som möjligt."

Vi har alltså i Stockholms län fått det paradoxala läget att vi har en sjukvårdspolitik som inte längre är utformad primärt för de sjuka. Och då spelar det egentligen ingen roll med vilka fina ord de system som införts i förstone motiverades.

Att skapa en sjukvård som sätter den enskilde patientens behov i centrum är ingen omöjlighet. Och - det är fullt möjligt att kombinera med de positiva sakerna med det nuvarande vårdvalet som till exempel valfriheten. Vad som krävs är en rättvis resursfördelning, samt att vårdpersonalen ges utrymme att på medicinska grunder göra sitt jobb istället för att piskas framåt att följa diverse olika prislistor.

Tja. Allt detta kräver dessutom ytterligare en sak. Det behövs dessutom en politisk vilja. Och den saknas i ledande ställning idag. Lyckligtvis har stockholmarna chansen att ändra på den saken i höstens landstingsval.

Varför försvarar Lewin Björklund?

I likhet med de flesta andra har jag inte läst statsvetarprofessor Leif Lewins uppmärksammade skolutredning i sin helhet. Men när jag går igenom hans debattartikel från i morse, skummar åtminstone rubrikerna i själva utredningen och lite översiktligt försöker följa med i debatten är det egentligen bara en sak som verkligen överraskar.

Och nej. Det är inte utredarens kritik mot den - låt oss säga fyrkantighet - med vilken Göran Persson drev igenom kommunaliseringen av skolan. Än mindre är det den svidande vidräkning med hur regeringen Bildt/Ask i någon sorts new public management-euforisk anda därefter kvaddade vidare på resultatet genom att ta bort de kontrollinstrument regeringen Persson ändå lämnat kvar. Det är heller inte om jag ska vara ärlig att så mycket fokus i ligger på kommunaliseringen och inte på andra stora förändringar då och därefter - det var ju ändå just detta som var utredningen uppdrag (och den efterföljande debatten utan tvekan det politiska syftet).

Nej vad som verkligen överaskar är hur Lewin i en passus i dagens debattare i ett närmast affekterat tonläge får för sig att inte bara försvara den nuvarande utbildningsministerna utan också i princip idiotförklara alla hans kritiker.

Först min egen syn på skolans huvudmannaskap. Jag tror jag i grunden delar TCO:s Roger Mörtviks kärnfyllda kommentar från morgonens twitterskörd, att det tyngsta argumentet mot ytterligare en omfattande omorganisation av skolans huvudmannaskap ett förstatligande skulle innebära är just den kritik Lewin levererar mot hur mycket kommunaliseringen en gång kostade. Det här är ju utredaren själv inne på och han lyfter i debattartikeln också upp exemplet med den enligt de allra flesta välfungerande kommunala skolan i Finland. Det går alltså uppenbarligen att åstadkomma en bra skola utan att återigen gå igenom den process som ändrat huvudmannaskap en gång innebar.

Men åter till professor Lewin och där han tappar åtminstone mig. För i debattartikeln lämnar utredaren plötsligt vad som var det egentliga utredningsuppdraget och uttalar sig plötsligt med stor självsäkerhet om de senaste årens utveckling. Enligt professor Lewin "säger det sig självt" att de reformer som genomförts under senare år inte ligger bakom de sjunkande PISA-resultatet och "[a]tt säga att skolans kris är 'Björklunds fel' är" dundrar han vidare i ett tonläge som nu känns närmast affekterat, "som var och en förstår, därför ingenting annat än populism".

Nu kan man naturligtvis läsa denna mening och framförallt begreppet "Björklunds fel" på två sätt. Utifrån den utredning han faktiskt har gjort kan ju naturligtvis Leif Lewin avfärda tesen att skolan kris skulle vara "Björklunds fel" i meningen att alla skolans problem uppstod i och med Jan Björklunds utbildningsministerskap, att de enbart har med detta att göra och skulle försvinna bara Jan Björklund försvann från sin post. Att detta inte är sant har förmodligen Leif Lewin alldeles rätt i. Det är också något av en självklarhet så uppenbar att den näppeligen borde behöva polemiseras med.

Men man kan ju också tolka begreppet "Björklund fel" som att man menar att skolans nuvarande situation i åtminstone någon mån har att göra med den skolpolitik som förts även de senaste sju åren. Och jag skulle nog säga att det är så det oftast används i debatten. Frågan är inte om den svenska skolans problem uppstod i och med att Jan Björklund blev ytterst politiskt ansvarig, utan om han och hans regeringskollegor använt den makt de fått av det svenska folket på ett tillräckligt bra sätt för att vända utvecklingen eller om de kanske, skulle någon till och med säkert vilja hävda, har förvärrat problemen.

Och läser vi det på detta senare mer naturliga sättet blir Leif Lewins tvärsäkra litania extremt kontroversiell. Är det alltså "som var och en förstår" rent av "populism" att påstå att den svenska skolans nuvarande tillstånd är någonting som den regering som setat i sju år har någon som helst ansvar för? Finns det verkligen fog för så starka ord?

Efter att ha lite noggrannare gått igenom de sidor i utredningen som rör utvecklingen under det senaste årtiondet (ffa s 86-99) så är mitt enkla svar på den frågan nej, åtminstone inte i Leif Lewins egen utredning. Det är en anekdotisk uppräkning av ett antal förändringar på skolområdet - långt ifrån alla - som beskrivs med en grundton av gillande men varur det är extremt svårt att dra några som helst slutsatser. Tvärtom förs det ju på andra ställen i utredningen rätt bra kritiska resonemang om riskerna med vad Lewin själv kallar "granskningssamhället" (hela kapitel fem), alltså den typ av byråkratiserade kontrollmekanismer som man åtminstone ute på lärargolven i hög grad kommit att förknippa med just Björklunds ministär.

Direktiven till Lewins utredning var ett politiskt rätt begåvat sätt från den borgerliga regeringen att försöka förskjuta fokus i den svenska skoldebatten från vem som har ansvar idag och vilka framtida alternativ som faktiskt står mot varandra till en diskussion om vem som gjorde vad för över tjugo år sedan. Det kan man dock inte beskylla Leif Lewin för. Även om syftet är politiskt kan den kunskap en utredning om den svenska kommunaliseringen genererar fortfarande vara viktig och användbar.

Men när professorn sedan utnyttjar den plattform utredningsuppdraget ger honom till att göra sig själv till någon form av uppdragsgivarens förste försvarare i offentligheten ger det trots allt en fadd bismak i munnen. Jag tycker det är olyckligt. För det finns en hel del att lära i det Lewin faktiskt på riktigt tittar på. För socialdemokratin till exempel om vikten av att arbeta tillsammans med professionen och inte i öppen konflikt.

Men vill man förstå dagens skolpolitiska diskussion blir risken faktiskt att den snarare skymmer sikten. Och jag kan förstå att vår nuvarande skolminister hellre vill ha en diskussion om vad som hände på nittonhundranittiotalet än om vad som ska hända imorgon. Men för de skolelever som inte ens var födda då tror jag det vore en förödande utveckling.

Vilket är Reinfeldts regeringsalternativ?

Ser vi på det samlade opinionsläget är de fyra borgerliga allianspartierna tillsammans fortfarande något större än socialdemokraterna som enskilt parti. Men inte med särskilt stor marginal. Flera av de fyra borgerliga partierna är dessutom väldigt små och dansar snubblande nära den magiska fyraprocentspärren. Vi har till och med kunnat se opinionsmätningar på sistone som om de vore valresultat skulle göra socialdemokraterna större i riksdagen än de kvarvarande borgerliga partierna tillsammans.

Min poäng här är nu inte att lyfta fram socialdemokraternas storlek. Snarare tvärtom, faktiskt. För vad jag vill poängtera är att oavsett vilken vikt vi fäster vid enskilda mätningar så framstår det som inte alltför vågat att konstatera att sannolikheten att allianspartierna tillsammans skulle få majoritet i Sveriges riksdag efter nästa val känns enbart marginellt större än att socialdemokraterna själva skulle få det. Trots det är frågan om vilket som egentligen är det borgerliga regeringsalternativet märkligt frånvarande i debatten.

Jag tror ärligt talat varken att (S) eller Alliansen kommer att få egen majoritet efter valet. Den typen av kraftiga svängningar i opinionen känns osannolika, och det skulle bygga på drastiska förändringar i det politiska läget på väldigt kort tid. Ser vi på de underliggande förtroendesiffrorna är det  framförallt svårt att se ur vad den sittande regeringen skulle hitta energin till en sådan maklös uppryckning. Visst kan man som borgerlig sympatisör drömma om en återupprepning av våren 2010 men de flesta mer nyktra observatörer inser nog att läget idag är radikalt annorlunda.

Ingen kan alltså räkna med att kunna regera landet utan att samarbeta. Stefan Löfven har för socialdemokraternas räkning presenterat sin strategi för detta. I första hand sträcks handen ut till Miljöpartiet, men i stort sett inget parti förutom Sverigedemokraterna är helt uteslutet för någon form av samverkan.

Reaktionerna på Löfvens linje har varit lite olika. Miljöpartiet välkomnade beskedet. Vänsterpartiet tycks också se sig som en tänkbar samarbetspartner, men slits också som jag läser läget mellan den ansvarstagande regeringspartirollen och att behålla sin position som en mer fri vänsterröst. De borgerliga partier som idag ingår i Alliansen har - föga förvånande - svarat rakt av nej (även om det lyfts en och annan kritisk röst internt). Oavsett, det finns utifrån detta ett antal scenarier som beroende på valresultatet känns fullt trovärdiga. S-MP majoritetsregering, S-V-MP regering, S-regering med olika typer av sakpolitiska majoriteter i riksdagen varav några över blockgränserna, etc etc. Huvudsaken är väl egentligen att S-ledaren signalerar ett nytt förhållningssätt där sakfrågorna - jobb, skola, välfärd - och de politiska resultaten står i centrum istället för olika typer av blockkonstellationer.

Denna typ av öppenhet bortom blockpolitiken har sannerligen inte signalerats från nuvarande regeringspartier. Så sent som i höstas höll Reinfeldt istället fast vid den allt mer utopiska förhoppningen om en borgerlig majoritetsregering. Men om vi då inser att detta inte längre är särskilt troligt, vilka andra partier kan Alliansen då istället tänka sig att luta sig på för att få majoritet i riksdagen? 

Vänsterpartiet är förmodligen helt uteslutna. Socialdemokratin likaså (även om det säkert finns en och annan där ute som gärna skulle se en "stor koalition" av tysk modell även i Sverige). Kvar blir då Miljöpartiet och Sverigedemokraterna. Det är också precis det mönster vi har kunnat se under innevarande mandatperiod, då regeringspolitiken till största delen drivits igenom med hjälp av SD, med några uppmärksammade undantag där man istället lutat sig på Miljöpartiet.

Reinfeldt ska ha ett erkännande för att han till skillnad från många andra borgerliga regeringschefer i Europa dragit en tydlig gräns gentemot främlingsfientligheten. Men med ett miljöparti som närmat sig socialdemokratin parlamentariskt och gått mer åt vänster politiskt så är det ändå uppenbart att det är Sverigedemokraterna som är nyckeln till ett fortsatt borgerligt regeringsinnehav i Sverige. Fyra år till med Reinfeldt bygger alltså på fortsatt stöd från ett parti statsministern själv - och jag tror han är fullkomligt ärlig i detta - tycker genuint illa om. Och det bygger på fyra är till av en svag minoritetsregering vars förslag när andan faller på till och från kan fällas av ett extremt högerpopulistparti.

Denna enkla analys är inte raketforskning. Utan tvekan har den gjorts både i regeringskansli och bland politiska journalister. Jag förutsätter också att det har grunnats en hel del i moderaterna inre kretsar hur fyra år till i detta besvärliga läge ska kunna hanteras. Och vem vet, kanske har  det till och med tänkts ut en och annan plan för saken? Men istället för att prata om detta försöker Fredrik Reinfeldt fortfarande - det hände så sent som häromdagen - låtsas som att regeringsfrågan framförallt är ett bekymmer på andra sidan blockgränsen. Det kan vara ett exempel på smart kommunikation, på förnekelse eller på något mitt emellan. Exakt vad det handlar om låter jag vara osagt.

För väljarna är situationen dock djupt otillfredsställande. Och, visst. Jag hoppas verkligen att den kommande valrörelsen ska sätta sakfrågorna i fokus och att diskussionen ska handla mer om det politiska innehållet än det politiska spelet. Men. Kanske är det ändå läge att på allvar börja ställa frågan om vilket som egentligen är det borgerliga regeringsalternativet? Och när vi ändå är igång med den diskussionen, varför inte öppna upp för den naturliga följdfrågan. Vad vill borgerligheten egentligen använda detta regeringsalternativ till? Vad vill de göra med Sverige i framtiden? 

För det kan väl inte bli så illa att Reinfeldt kommer gå till val på att vara killen som för åtta år sedan lyckades skrapa ihop en riksdagsmajoritet och sänka a-kassan. Det är i sådana fall i bästa fall en strategi som leder till valförlust och regeringsskifte. I värsta fall får vi en ännu tröttare minoritetsregering i framtiden. Och det är, oavsett var ens sympatier ligger rent partipolitiskt, ingen särskilt upplyftande framtidsvision.

Varför vi måste lyssna på Kommunal

Det är några år sedan men jag kan forfarande med värme tänka tillbaka på den där undersköterskan  som fick allt på vårt BB att fungera. Vi hade precis fött vårt andra barn. Läkare och barnmorskor stressade runt. Mitt i kaoset fanns en trygg hamn. En ung kvinna som hade koll, som brydde sig, som såg. Ett oerhört värde för oss och vår nya lite större familj, en kompetens som är svår att mäta i högskolepoäng eller avlagda examina.

Jag tänker på det när jag ser att Kommunal nu uppmärksammar hur mycket färre undersköterskor vi har i dagens sjukvård jämfört med tidigare (står bland annat om det i Svenska Dagbladet här). Och diskussionen om detta är inte ny. Jag har som politiker i Stockholms läns landsting fört den med verksamhetsledare och ansvariga politiker under många år nu.

Ibland låser det hela sig i en konflikt mellan olika yrkeskategorier. Satsningar på undersköterskor sätts i motsats till satsningar på exempelvis sjuksköterskor. Och ser man väldigt snävt på det hela kanske det är riktigt. Men jag tror att vi alla som är engagerade i svensk sjukvård måste förmå vidga perspektivet. Ingen tjänar på en sjukvårdsorganisation där inte varje kompetens kommer till sin rätt och varje yrkeskategori får jobba med vad de faktiskt är utbildade för och bäst på. För att dra en annan aktuell parallell - är det verkligen klokt att minska på den administrativa personalen och istället lägga över de administrativa arbetsuppgifterna på personal som är utbildad för att vårda? Liknande frågor kan vi ställa runt ett antal olika yrkeskategorier.

Kommunal gör helt rätt i att lyfta fram den kompetens och de viktiga arbetsuppgifter som utförs av deras medlemmar. Och när de talar borde vi alla lyssna. Det handlar om vårdkvalitet, det handlar om arbetssituationen för alla olika yrkesgrupper inom sjukvården (vilket inte minst är viktigt om vi överhuvudtaget ska få någon att vilja jobba inom sektorn i framtiden), och det handlar också om att använda våra gemensamma skattepengar så effektivt som möjligt.

Jag säger inte att detta är lätta frågor. Den perfekta personal- och kompetensmixen är inget som går att beordra fram. För att komma framåt krävs mängder av dialog och gemensam diskussion. Men jag är helt övertygad om att det i botten för detta också krävs en politisk vilja. Det krävs en långsiktig idé om hur vården faktiskt ska fungera i framtiden. Och det krävs mod för att även bryta de hiearkier och maktstrukturer som om vi ska vara ärliga precis som de finns i resten av samhället också finns inom sjukvården.

Det gick bra de där dagarna på Karolinska. Alla inblande; inte minst läkare och barnmorskor, gjorde ett fantastiskt jobb, särskilt under själva förlossningen. Men vård handlar om en helhet. Den helheten och alla dess delar måste vi bli mycket bättre på att se. Och vi måste bli betydligt bättre på att lyfta fram de människor som gör den möjlig.

Avgör Stockholmsvården valet?

I helgen presenterade socialdemokraterna sitt förslag till framtidskontrakt med Stockholmsväljarna. En av punkterna gäller vården. Det innebär att sjukvårdspolitiken tillsammans med jobben, skolan och bostadsbristen blir en av fyra prioriterade områden i höstens valrörelse. Och det innebär att sjukvården kommer att bli ett av de områden som står högst upp på dagordningen efter en kommande socialdemokratisk valseger.

Det behövs en politisk kursändring när det gäller Stockholms sjukvård. Brist på planering och en övertro på privatiseringar och skattesänkningar som alla lösningars moder skapar ständiga problem; på aktutmottagningar och nu senast inom förlossningsvården (Anders Lindberg på Aftonbladet skriver bra om det här). Bland de som arbetar inom vården har det bubblat länge och vi har kunnat se hur det under senare tid kokat över bland yrkesgrupp efter yrkesgrupp. Kritiken handlar om bristande resurser och dålig planering, men går ofta djupare än så, och bottnar ofta i en djupare systemkritik som handlar om hur marknadstänkande och det som kallas New Public Management har fått tränga ut vårdens egna värderingar och arbetssätt.

Därför är förslagen i det socialdemokratiska framtidskontraktet så angelägna. Det handlar om att låta vårdens proffs vara de proffs de är, och ge dem tid för patienterna (något som verkligen behövs). Om att privatiseringarna nått vägs ände och att det behövs annat än kortsiktigt vinstintresse. Om att det behövs långsiktighet och samarbete. Eller som det uttrycks i kontraktet:

3. Ordning och reda i vård och omsorg ska gå före nya privatiseringar - Låt personalen lägga mer tid på patienter och mindre på prislistor. Läkare, sjuksköterskor, undersköterskor och de andra kollegorna i vården måste få ro att fokusera på patienterna, inte på administration och prislistor. Privatiseringarna har kommit till vägs ände. Bolag med kortsiktiga vinstintressen ska inte äga verksamheter inom vård eller skola. För att möta vårdens utmaningar med en växande och åldrande befolkning behövs långsiktighet och samarbete.

Det finns mycket som är fantastiskt bra med Stockholms och med Sverige. Men det finns också saker som har gått fel. Jag möter hela tiden många människor - anställda, anhöriga, patienter eller bara vanliga medborgare - som känner att sjukvården är ett sådant område där något är på väg att gå sönder om vi inte byter kurs.

Det gör att sjukvårdspolitiken blir både en väldigt näraliggande och praktisk fråga men också en djup ideologisk. Det handlar väldigt konkret om hur vi som samhälle väljer att ta hand om varandra när vi verkligen behöver hjälp.

Jobb, skola och bostäder är helt centrala framtidsfrågor när det gäller inte bara Stockholms utan hela Sveriges utveckling. Men jag tror att vården och vad som händer med välfärden också kommer att bli ett helt centralt inslag i den kommande valrörelsen. Inte minst utifrån demokratiska skäl är detta någonting väldigt välkommet och det ökar kraven på alla politiker att faktiskt leverera lösningar på de problem människor ser.

Den moderata sjukvårdspolitiken har nått vägs ände. Jag hoppas och tror att stockholmarna också ser detta och är beredda att pröva något nytt i valet i september.

Angered, klassamhället och politikens möjligheter

Reformismens stora fiende är hopplösheten. Om det redan är kört kvarstår ingenting annat än desperation, bitterhet och hat. I bästa fall någon form av moralisk symbolhandling - att falla med flaggan i topp. I värsta fall total uppgivenhet. Politisk reformism bygger istället på en tro att världen faktiskt går att göra bättre, att ansträngningen, uppoffringarna, varenda kompromiss, varenda litet steg är mödan värda eftersom de faktiskt leder framåt. Denna tanke slog mig  när jag häromdagen hörde den socialdemokratiska göteborgspolitikerna Håkan Linnarsson berätta om arbetet som lett fram till Angereds närsjukhus. För det är verkligen en historia om reformism som den borde vara.

Bakgrunden är att vi lever i ett klassamhälle vars mest brutala och moraliskt oanständiga uttryck är de effekter det har på människors hälsa. Människor dör i förtid av förebyggbara orsaker. Eller med andra ord, i onödan. För att de inte gick och kollade sig och upptäckte den där cancern i tid. För att de förutsatte att den där tröttheten i kroppen var något naturligt och ofrånkomligt och inte ens slogs av tanken att det kunde vara KOL. För att stress, dålig ekonomi, utsatthet på arbetsmarknaden sätter sina djupa spår, både i själen och i kroppen.

När arbetet med Angereds närsjukhus drog igång som ett medvetet och strategiskt försök att motarbeta dessa oanständiga hälsoklyftor möttes det först, berättade Linnarsson, med skepsis från de boende. Ytterligare ett projekt. Några vällovliga ambitioner, kanske ett fint tal eller två, och sedan tillbaka till det gamla vanliga. Det blir nog ingenting. Ytterligare en politisk korrekt särlösning. Så kunde det låta.

Det är en bild jag har extremt lätt att känna igen mig i. För precis samma luttrade misstro mot det etablerade samhällets förmåga att faktiskt göra något finns i många av Stockholms förorter. Stora ord är inte värda någonting - kanske till och med tvärtom. Man har hört det förr. Och man börjar tröttna. Men det intressanta med Angereds närsjukhus var att det gick från de stora orden till ett bli konkret, fysisk verklighet. Faktum är att det fortfarande byggs. Och det fylls med innehåll i form av inte någon form av särlösning utan helt enkelt bra sjukvård, anpassad efter de verkliga behov som finns.

I Stockholm har vi socialdemorkater föreslagit ett liknande arbetssätt som det som ledde fram till Angereds närsjukhus. Utgå från behoven. Bygg sjukvård utifrån människorna som faktiskt finns där ute, inte efter vilka hus vi just nu har tillgängliga. Vi har pekat på den snedfördelning mellan norra och södra länet som finns och som har tydliga social dimensioner. Vi föreslog en kraftig folkhälsosatsning i Husby (långt innan kravallerna) och vi driver på för en resursfördelning i stort som tar hänsyn till att behoven är så olika som de faktiskt är.

I slutändan är det den stora lärdommen från berättelsen om Angereds närsjukhus. Det krävs en politisk vilja. Och det går, om bara denna vilja finns. Här finns en storslagen arbetsuppgift för en politisk vänster som fortfarande orkar hoppas.

Är det verkligen fult att planera?

Marknadsekonomin och kapitalismen som vi känner den är på många sätt helt klart ett imponeranade system. Det är fortfarande lätt att sätta sig in i den skräckblandande förtjusning med vilken 1800-talets tänkare som till exempel Karl Marx betraktade de våldsamma utvecklingskrafter som den nya ekonomin med konkurrensen i högsätet satt i rullning. Eller som en annan av det förrförra seklets kapitalism-kritiker poeten Viktor Rydberg uttryckte det i dikten:

Mäktige gud / Mammon, du / du, vars vishet saknar gräns / inspirera mediet nu! / 0, jag har det, /och jag tar det, / ger det namnet konkurrens. / Mediet eggar, hetsar, sporrar, / sticker, stinger, gnager, borrar, / nerv, som slaknat, överspänns, / och det sveder och det bränns! / Fogdar har du tjugufyra, / de som Grottes gång bestyra. / Låt dem för sitt fögderi / redogöra varje månad, / och du själv skall bli förvånad / över trollerit däri (ur Den nya Grottesången).

Och som varje Gordon Gekko-inspirerad nyliberal vet är det lätt inte bara att fascineras, utan även att förföras av de bakomliggande teorierna. Inte minst gäller detta i politikens värld. Dra er tillbaka. Låt marknadskrafterna råda. En osynlig hand kommer att lösa allt till det bästa. Så har mantrat ljudit, även inom välfärden.

Samtidigt har vi åtminstone i Sveige av väldigt berättigade politiska skäl varit ovilliga att överlåta själva finansieringen av välfärdstjänsterna till en fri marknadsekonomi. Resultatet har blivit att vi överlåtit driften och utförandet till olika former av hybridmarknader. De senaste åren har debatten om det allt igenom övertänkta i detta rasat allt hårdare i takt med att bristerna i modellen blivit uppenbara.

Men osynliga handen-tänkandet har satt sig djupt. En av orsakerna till det är att det är tämligen bekvämt. Som politisk makthavare är det lätt att gömma sig bakom en teoretisk modell där privatiseringar och skattesänkningar i sig självt är svaret och lösningen på alla problem.

Problement är bara att det inte fungerar. I Stockholms län står vi exempelvis just nu inför en extremt ansträngt situation inom förlossningsvården förorsakad av just bristande planering. En ny förlossningsklinik öppnar upp men eftersom det i botten finns brist på barnmorskor riskerar vi stora problem för hela verksamheten.

Det finns en typ av frågor som inte kan hänskjutas till medborgarnas enskilda köksbord utan som måste lösas gemensamt. Saker som rör sjukvårdsstruktur - i det här fallet förlossningsvårdsstruktur - hör dit. Och planering må vara ett fult ord som andas 70-tal eller något sådant, men i den typen av frågor krävs det planering och det krävs ett tydligt politiskt ansvarstagande.

Marknadsekonomi och kapitalism må vara hur imponerande drängar som helst. Men de är forfarande urusla herrar. I Sverige har vi alltför ofta under senare år missat den distinktionen.

Nästa gång någon säger att det inte är någon skillnad mellan partierna...

Svensk politik består av ett gäng rätt lika partier som helt missar de större frågorna utan istället träter om ointressanta detaljer på mariginalen. Detta kålsuparteorem tror jag de flesta av oss stött på. Och filtrerad genom massmedias vanliga politiska spelet-filter är det inte svårt att känna igen bilden. Men politik handlar om så mycket mer än det politiska utanpåverket. Det finns också en kärna, ett innehåll, av verkliga beslut som får högst påtagliga effekter på faktiska människor.

Jag tänker på det när jag läser föreningen Hjärnkolls utmärkta faktasammanställning över hur situtionen ser ut för personer med psykiska funktionshinder. Det är en nedslående läsning som först bara understödjer kålsuparteoremet. Det uppenbara sambandet mellan psykisk ohälsa och dålig ekonomi samt de extremt tunga omständingheter inte bara personer som själva lider av någon form av psykisk funktionsnedsättning utan även deras anhöriga tvingas hantera är skakande läsning. Och det tycks onekligen som om problemen funnits länge, under olika politiska majoriteter, och att någon ljusning tyvärr heller inte kan anas vid horisonten.

Och det är klart att samhället är komplicerat och att situationen här i skärningspunkten mellan klass och psykisk ohälsa är ofattbar tuff, alltid har varit och tyvärr också i någon mening alltid kommer att vara det. Men det är samtidigt viktigt att inte avsluta läsningen där. För rapporten kommer också in på de högst medvetna ideologiskt betingade förändringar av inte minst sjukersättningssystemet som är någon av den sittande borgerliga regeringens flaggskepp. Och slutsatserna är kristallklara:   

"Sammantaget kan sägas att förändringarna i sjukförsäkringen inneburit ytterligare påfrestningar för den ekonomiskt mycket utsatta gruppen personer med psykiska funktionsnedsättningar. Reformerna har för denna grupp inneburit att ännu fler blivit beroende av ekonomiskt bistånd från samhället eller stöd från närstående för sin försörjning.

Eftersom dålig ekonomi är en faktor som kan förstärka symptom på psykisk ohälsa och försämra möjligheter till rehabilitering har reformerna i detta avseende direkt motverkat sitt syfte. På detta område är det tydligt att en ökad förståelse för och hänsyn till sambandet mellan ekonomi och psykisk ohälsa skulle kunna få stor betydelse" (s 27-28).  

Det här är alltså den moderata arbetslinjens kärna. Mantrat om att det ska löna sig att arbete blir till en piska som i praktiken försvårar inträdet på arbetsmarknaden för några av de mest utsatta.

Ja, det är riktigt att både den moderatstyrda regeringen och den socialdemokratiska oppositionen pratar om jobb som den viktigaste frågan. Läser man Hjärnkolls rapport är det heller inget fel på den prioriteringen. Att stängas ute från arbetsmarknaden är något av huvudorsaken till många av de problem rapporten lyfte fram. Väldigt många skulle kunna jobba som idag inte ens får chansen.

Men den stora skillnanden är vägen till jobben. Och det är verkligen den stora skillnaden. Vi behöver en hållbar arbetslinje i det här landet. Socialt, mänskligt, och på alla andra sätt. För det behövs ett politisk skifte. Och för det behövs faktiskt, också en ny regering.

Då går det kanske inte att åstadkomma mirakel men åtminstone vända utvecklingen. Och det är möjligt att detta inte är dramtiskt nog för alla de som efterlängtar mer blod och storm i den politiska debatten. Men för vanliga människors möjligheter att leva sina liv under någorlunda drägliga förhållanden är det desto viktigare. Och i slutändan är det ändå det som är det viktigaste.

2013, året då sjukvårdsdebatten (äntligen) ändrade karaktär

På morgonen den sjuttonde februari 2013 small det till rejält när Dagens nyheter trillade ner genom brevinkastet. Någonting förändrades i svensk sjukvårdsdebatt, och för en utomstående betraktare känns det förmodligen frestande att dela upp denna i ett före och efter Maciej Zarembas artiklar om patientens pris (hela artikelserien finns nu även samlade i bokform) vars första del publicerades just den dagen.

Och visst är det så att något nästan explosivt hände efter det att den kontroversielle journalisten med sällsynt skärpa lyfte fram de närmast bisarra effekter marknadsstyrning och New Public Management-system (NPM) fått på den svenska sjukvården. När representanter för Svenska Läkaresällskapet för någon vecka sedan skriver på SvD-debatt att "styrsystemet riskar öka ojämlikheten i vården" och utvecklar med att skriva att "[s]jukvården styrs alltmer enligt marknadsmässiga principer framtagna för varuproduktion. Resultatet har blivit ett styrsystem i vården vars tillämpning på välfärdssektorn starkt kritiseras, också från många ekonomer och statsvetare. NPM representerar en logik som är främmande för sjukvårdens inre arbete", så hänvisar de naturligtvis till Zarembas artiklar. Men samtidigt är det nog så att vad journalisten egentligen gjorde mer var att sätta en gnista som till en redan högexplosiv häxbrygd som under åratal kokat ute på våra sjukhus och vårdcentraler.

Så det skulle kanske ha kommit ändå. Men det har under 2013 blivit uppenbar att kritiken mot alltför marknadiserade styrsystem fått fäste också inom den politiska sfären. Att Zaremba satte ord på så mångas känslor och erfarenheter har helt klart bidragit till detta. Även om ansvarig minister Göran Hägglund via sin pressekreterare valde att avfärda läkaruppropets kritik i denna anda som "komplett nonsens" så har andra lyssnat desto mer uppmärksamt.Till exempel har Stefan Löfven dragit upp en välfärdspolitisk strategi som i stort går ut på att göra upp med NPM-tänkandet inte bara inom vården utan i hela välfärdssektorn. 

I grunden är detta en mycket bra och nödvändig konfliktlinje i svensk politik som nu har utkristalliserat sig. Och även om Zaremba gjort stora insatser när han fört upp frågan på dagordningen så finns det anledning att inte fastna i hans texter. Jag skulle vilja peka på två områden där det är viktigt att gå vidare.

Det första handlar om klass. Göran Greider har mycket träffande beskrivit den kritik mot New Public Management som nu flödar i läkaruppropets efterföljd som en sorts den övre medelklassens revolt. Detta är inte så konstigt, det är någonstans rätt naturligt att de som reagerar starkast och mest högljutt när ekonomistiska marknadsmekanismer tränger undan den egna yrkesproffesionaliteten är grupper som tidigare haft en högre grad av autonomi.  Och i grunden har de absolut inte fel. Kritiken är riktig. Men det gäller att inte stanna där. Ska vi som Stefan Löfven uttrycker det föra en politik där vi låter välfärdsproffsen vara de proffs de faktiskt är, måste det gälla alla yrkeskategorier och inte bara de som redan står högst upp i hierarkierna. Saker har också förändrats när det gäller till exempel patientrollen som går att en återgång till gamla tiders auktoritetstro varken är möjlig eller önskvärd. För att tala i klyschor som ändå äger sin riktighet: vägen bort från NPM går framåt, inte bakåt. 

Den andra invändningen där detta också är sant handlar om styrning och utveckling. För problemet med NPM-tänkandet är inte att det försöker styra mot högre kvalitet och mer av utveckling utan att det i alltför stor utsträckning misslyckas med just detta, eller att priset blir för högt. Vad vi måste göra är alltså inte att överge försöken till styrning åt rätt håll utan att utveckla styrmetoder som ligger i linje med vad vi skulle kunna kalla verksamheternas egna logik.

All vård är inte lika bra. Långt ifrån all vård är så bra som den skulle kunna vara. Ibland behövs det någon form av press eller stimulans för att orka med ett förändringsarbete som gör vården (eller för den delen skolan, eller arbetsförmedlingen, eller någon annan sektor som varit uppe till debatt) bättre. Ibland måste vi verkligen mäta och följa upp eftersom vi annars faktiskt inte har riktigt koll på att det vi gör verkligen leder till resultat. Och här finns en risk om vi inte tänker oss för att vi kastar ut barnet med badvattnet. 

Det är dock inte svårt att tänka sig en styrning och ett sätt att arbeta på som snarare bygger på vetenskaplighet, tillit, kvalitet, personal- och patientinflytande än dagens genombyråkratiserade marknadsmodeller. Problemet med att komma dit är närmast ideologiskt. Sätter man likhetstecken mellan marknadsmässighet och effektivitet blir det svårt att tänka sig en utveckling på andra premisser. Ett enkelt exempel: om vi orkar se att människor faktiskt har andra drivkrafter än bara kortsiktig ekonomisk nytta inser vi snart att det finns något stimulerande i sig i att göra ett kvalificerat jobb som faktiskt leder till högre kvalitet och ökad patientnytta. Som doktor eller sjuksköterska eller undersköterska eller vad du än jobbar som är ändå en rimlig utgångspunkt att du faktiskt inte bara en grundläggande etiskt betingad vilja utan också en gedigen utbildning att utifrån din yrkeskompetens faktiskt göra så gott som möjligt. Bygger vi sjukvårdens organisation på att försöka frigöra och stimulera denna istället för att se det som att vi utifrån med hjälp av olika ekonomiska incitamentsstrukturer måste tvinga på medarbetarna ett visst beteende och ett visst handlingsmönster kan vi med största sannolikhet komma väldigt mycket längre. Och vi skapar också mer attraktiva arbetsmiljöer som blir lättare att rekrytera kompetenta människor till i framtiden. 

Det finns också stora effektivitetsvinster att göra här. Myndigheten för vårdanalys presenterade alldeles nyligen en högintressant rapport om hur läkarnas tid kan användas bättre. Att genom bättre stödstystem, upprensning i byråkratiska krav, bättre arbetsorganisation och så vidare frigöra läkartid till  vad som är den verkliga kärnuppgiften dvs patientkontakter är helt rätt väg att gå för att utveckla sjukvården. Det här är också ett utmärkt exempel på hur olika nivåer måste samverka runt en positiv utveckling. Och det är också ett exempel på hur vi genom att utgå från vad professionen (i det här fallet läkarna) faktiskt vill och är utbildande för att arbeta med kan skapa ett bättre resursutnyttjande på totalen. 

Ja, det systemskifte som måste till innebär förmodligen att politiker och tjänstemän får ta ett steg tillbaka när det gäller detaljerna (å andra sidan kan man fundera över vilket inflytande som egentligen förloras, även det demokratiska inflytandet är redan idag rejält underordnat systemens svårgenomträngliga marknadslogiker). Men vad som är den egentliga kärnan är egentligen att i deras ställe lyfta fram personalen, "välfärdsproffsen", deras erfarenhet och kompetens. Det handlar i grunden om ett kulturskifte. Att läkarföreningen i sin debattartikel lyfter fram att "[v]årdens vedertagna språk måste försvaras gentemot det kommersiella marknadsspråket" är ingen slump och det är inte oviktigt. Det understryker också att här finns en rent ideologisk dimension. Vägen till NPM är mångfacetterad och flerbottnad, men att den i grunden drivits framåt av en syn på marknadsefterliknanden och privatiseringar som den enda rätta vägen framåt är dock helt uppenbart. 

2013 blev året då kritiken av marknadsstyrningen av vården artikulerades och tog ordentlig fart. Nu på andra sidan nyårsafton är frågan om 2014 kommer att bli året då detta får genomslag i praktiskt politik. Jag tänker åtminstone göra vad jag kan för att så ska bli fallet.