Ingrid är här (jag har blivit pappa)

I onsdags klockan 14:52 föddes vår dotter Ingrid, 51 cm lång och med en vikt på 3150 gram. Vi har precis kommit hem alla tre till lägenheten och så smått börjat installera oss i vårt nya liv (Ingrid sover just nu sött i sin nya säng.)

Nu ska vi vara hemma alla tre och ta hand om varandra under veckorna framöver. Ni får ha överseende med om bloggen inte uppdateras så regelbundet under denna tid, det finns – trots allt – det som är viktigare.

Är så oerhört stolt och lycklig just nu. Vill också passa på att rikta ett stort tack till all fantastisk personal på Karolinska som hjälpte till under och efter förlossningen: usk:or, barnmorskor, läkare och alla ni andra. Och såklart också ett tack till alla ni som hört av er med gratulationer.

Akta dig världen. Ingrid är här. Inget kommer någonsin mera att bli sig likt.

Reinfeldts syn på svart städhjälp visar på något mycket allvarligare

Att två av de tillträdande statsråden har erkänt att de använt sig av svart städhjälp kan tyckas vara en skitsak. Ett misstag, en klantighet begången av personer som aldrig kunde drömma om att de någon gång skulle hamna i den situationen att de skulle utsättas för den offentliga granskning en statsrådspost innebär. Så tycks statsministerns själv åtminstone se på det hela.

Man kan också se det som någon mycket allvarligare. Jag tycker nämligen att hanteringen av frågan visar med all önskvärd tydlighet på vilket klassperspektiv den nya regeringen står för. Att man trots höga inkomster och dyrt boende väljer att inte betala sociala avgifter (tex pension) för sina (förmodligen underbetalda) anställda ses som närmast ”folkligt”, som någon som ska öka igenkänningsfaktorn hos ”vanligt folk”. ”Alla gör så”, tycks undertonen vara, ”det enda undantaget är de som riskerar att åka fast.”

Magnus har skrivit ett briljant inlägg på detta tema, där han (återigen) visar på bloggandets journalistiska möjligheter. Läs det, du hittar inlägget här.

Andra bloggar om: hushållsnära tjänster, svartjobb, maria borelius, cecilia stegö chilo, arbetsmarknad, politik, brott, regeringen, fredrik reinfeldt, statsministern

Detta inlägg är pingat på sajten intressant.se

Den nyliberala diktaturen

Den kommunistiska diktaturen i Kina har på ett mer direkt sätt än vad många kanske tror låtit sig inspirerats av nyliberala idéer. Den amerikanska forskaren Peter Kwong beskriver detta i en mycket läsvärd artikel ” The Chinese Face of Neoliberalism”, som nu finns tillgänglig på nätet.

Kwong beskriver bland annat hur han 1980 bevistade en föreläsning där Milton Friedman är inbjuden att tala på en kinesisk partiskola. Han skriver

”It is intriguing how early the Chinese had searched out Friedman for guidance --only one year after Thatcher began her brutal "there is no other alternative" reforms. So just as Ronald Reagan started his "revolution" in America by stripping away social and welfare safety nets that had been in place since the FDR era, Deng and his supporters followed Friedman's recipe to "get the government off the people's back," ushering China into the neo-liberal universe.”

Det är också skakande läsning om vad detta innebär för den kinesiska arbetareklassen;

“China's neo-liberal communist bureaucrats have been more interested in protecting employers than in enforcing labor laws. This is evidenced by persistent labor and safety violations that lead to spectacular gas explosions, mine cave-ins, and flooding that kill thousands of people every year. In 2003, for instance, there were 136,340 reported deaths from industrial accidents. But while China accounted for 80 per cent of the world's total coal mining-related deaths that year, it produced only 35 per cent of the world's coal. At the same time, nearly half of China's migrant workers were forced to work while their wages were held back --to the tune of roughly $12 billion collectively owed in back pay. Yet in China it is illegal to organize independent unions or strike. Labor leaders are regularly jailed and prosecuted as criminals; their families are harassed.”

Kwongs poäng är att han visar på likheterna, eller snarare beröringspunkterna, mellan USA och Kina. Underrubriken till artikeln är också mycket riktigt ”China and the US are Joined at the Hip”.

Själv tycker jag att en annan slutsats är mer näraliggande. Nämligen den att ekonomisk nyliberalism går mycket väl att kombinera med politisk diktatur. Ja, faktum är att diktaturens redskap förmodligen fungerar mycket väl när det gäller att bekämpa fackföreningar och andra intressesammanslutningar som med krav på social rättvisa skulle kunna hindra marknadens perfekta funktionssätt.

Det är det stora dramat. Och det är i sanning skrämmande.

Läs hela artikeln här

Andra bloggar om: politik, nyliberalism, diktatur, milton friedman, kina, peter kwong

Skrämmande, och intressant, tycker jag.

Jag, en demokratisk socialist med ett sökande sinnelag

Efter mycket om on men är det nu dags för mig att svara på den bloggutmaning om politisk identitet jag fått vidaresänd från Fredrik J. En riktigt kul utmaning, åtminstone att svara på(ursprungligen kommer enkäten från syrran.)

1. Politisk ideologi du förespråkar?

Demokratisk socialism, med ett och annat inslag av radikal liberalism. Tror på reformismen som arbetsmetod. Grunden är egentligen att jag tror benhårt på jämlikheten (menar också att den är frihetens förutsättning), har insett att förändring kräver ett brett folkligt stöd och tycker att kampen mot klassamhället är politikens kärna. Ser fortfarande mig själv som tämligen ideologiskt öppen och sökande (älskar den politiska diskussionen som sådan.)

2. Politisk ideologi du föraktar mest?

All typ av socialdarwinism och elitism, samt naturligtvis fascismen och alla rasistiska irrläror.

3. Materialist eller idealist?

Dialektiker med en materialistisk bas. (Uppdatering: dvs jag menar att människorna faktiska livsbetingelser utgör grunden, men att det sker ett samspel mellan detta och idéer och tankar som också formar framtiden. Slut på uppdatering.)

4. Plikt- eller konsekvensetik i politiken?

Tycker det är lite att göra det enkelt för sig att säga antingen-eller, men får väl svara konsekvensetiker då. Samtidigt som jag inser att ett pliktetiskt förhållningssätt oftast är det enda praktiskt möjliga.

5. Politiskt uppvaknande?

Har nog varit en slumrande socialdemokrat sedan barnsben. Sedan dess har jag vaknat upp ett antal gånger, och kan fortfarande tycka att jag till och från drabbas av en och annan insikt. Men jag gick med i SSU på gymnasiet, så det får väl ses som någon typ av formell startpunkt på mitt politiska liv.

Kan också konstatera att ju äldre jag blivit, ju mer har jag också sett och förstått av det svenska (och det globala) klassamhället. Och ju mer känner jag mig trygg i mina grundläggande värderingar.

6. Politisk detour?

Många, om än bara i tanken. Pendlade på högstadiet i spannet mellan vänster- och folkpartist. I ettan på gymnasiet har jag någon diffus minnesbild av att någon gång ha kallat mig nihilist (mest förmodligen för att det var ett coolt ord, och ja, jag lyssnade på svartrock atm.)

Även efter det att jag gick med i SSU har jag orienterat mig lite olika; var ursprungligen närmast syndikalistiskt eller folkrörelseromantiskt lagt med stor tilltro till det civila samhället och en radikal underifrånorganisering. Krisen på 90-talet och budgetsaneringen som följde gjorde att jag kom att positionera mig mycket mer i en traditionellt gråsossig vänsterposition (även om jag inte helt släppte det folkrörelseromantiska, tillhörde den gruppering inom SSU:s ”vänsterfalang” som faktiskt tyckte att det där med egenmakt – rätt använt – var något riktigt bra.)

Ser fortfarande min politiska utveckling som dialektisk. Värderingarna ligger fast (jämlikhet, upprörs över klasskillnader och diskriminering, tror på varje människans rätt att få leva sitt liv efter sina ”egna stämningars längtan”) men vad gäller politiska strategier och förhållningssätt måste dessa ständigt prövas och omprövas.

Två idéströmningar jag personligen arbetar mycket med att förhålla mig till och dessutom hämtar inspiration från, är dels en religiös (främst kristen), dels en radikalt liberal. Tycker att den demokratiska socialismen som idé och socialdemokratin som rörelse är de som har bäst förutsättningar att förvalta det goda i dessa respektive riktningar.

7. Enskild person som påverkat dig politiskt?

Skulle faktiskt vilja ta en så pass närliggande person som Roger Mogert. Dels för att han faktiskt var den som värvade mig till SSU; dels för att han står för en starkt ideologiskt förankrad, intellektuell och framåtsyftande socialdemokrati. Och så har han en rolig blogg (när han väl skriver på den, dvs)

8. Bok som påverkat dig mest politiskt?

Förmodligen Bamse. Men därutöver; ett axplock av texter: Ronny Ambjörnssons ”socialismens idéhistoria”, Norberto Bobbios essä ”vänster eller höger”. Leszek Kolakowskis ”fostran till hat, fostran till värdighet” (anförande hållet vid utdelandet av tyska bokhandlarnas fredspris 1977. på svenska publicerat i tidskriften 1989 nummer 2). Göran Greiders ”världen efter kommunismen” (dikter), Bengt Nermans ”frågan om människovärdet”, för att nämna några få.

Och, om man ska vara ärlig, inte att förglömma SSU-förbundets marxismcirkel (den lilla röda) som öppnade många spännande intellektuella dörrar.

9. Största bristen i den politiska ideologi du förespråkar?

Att de storslagna visionerna ibland tenderar att skymmas bakom de dagspolitiska och strategiska övervägandena.

10. Viktigaste enskilda politiska frågan?

Full sysselsättning

Andra bloggar om: bloggutmaning, ideologi, politik

Jag tycker det vore intressant att få höra dina kommentarer. Dessutom skulle jag gärna läsa vad Lena D, Dag L och Nanna (eller någon annan på Rebellabloggen) svarar på frågorna ovan.

Bloggare ÄR journalister. Ytterligare två bevis.

Man kan diskutera till döddagar hur viktig bloggosfären är. Och kritikerna har antagligen rätt; i dagens Sverige spelar vad som sägs på bloggar runt om i landet oerhört mycket mindre roll än vad som sägs i etermedia eller på dagstidningarnas nyhets eller tom insändarsidor. Men detta är egentligen inte den viktiga frågan. För den lyder: vilken roll skulle bloggarna kunna spela?

Avgörande då är vilken kvalitet och vilken ambitionsnivå de enskilda bloggarna håller. Jag skulle här vilja peka på två aktuella och bra inlägg som visar på vilka möjligheter som ändå finns. Bägge inläggen kännetecknas av en journalistisk likväl som en mediekritisk ingång.

Det första är Magnus Ljungkvist som granskar fd ekotjournalisten och numer Reinfeldtmedarbeteren Edvard Unsgaards gärning. Det här är en mycket viktig fråga. Om en journalist direkt efter ett val väljer att jobba för valvinnaren, är det oerhört intressant att granska den journalistens gärning under själva valrörelsen. Och Magnus genomgång av Unsgaards artiklar väcker onekligen en hel del frågor.

Det andra inlägget är Peter Gustavsson som lyfter upp Livets Ords inflytande över kommunpolitiken i Uppsala, och den totala medietystnad som råder utanför lokalmedia runt detta. För mig som icke Uppsalabo är det skrämmande läsning. Och viktig.

Om bloggar kommer att spela någon roll i framtiden beror på oss som bloggar. Med fler skribenter som Peter och Magnus ser framtiden ljus ut.

Andra bloggar om: bloggosfären, mediekritik, journalistik

PS: Fredrik, mitt svar på din utmaning kommer. Och det kommer att vara intressant. Så håll ut DS

Sex reflektioner om regeringen Reinfeldt

Ett – Fredrik Reinfeldt tar ett järngrepp. Inte bara är det moderater på de tyngsta posterna, det är i flera fall (exempelvis Borg, Littorin) moderater ur tjänstemannakretsen närmast partiledaren själv. Det här är en enmansshow – undantaget utrikespolitiken. Mer om det nedan.

Två – Mikael Odenberg kan knappast ses som någon vinnare. Moderaternas ekonomiskpolitiske talesman får se sig förpassad till försvarsdepartementet, och kommenterar själv med att denna ”lösning” var helt ok. Jag skulle inte sätta någon större slant på att han inte hamnar på något anonymt verk innan mandatperioden är över.

Tre – Hanteringen av integrationsfrågorna är oroväckande. Först slår statsministern fast (och jag håller till fullo med) att integrationsfrågor inte kan ses som ett eget område utan måste genomsyra alla politik, sedan bildas ett eget integrationsdepartement där passande nog regeringens enda person med invandrarbakgrund får husera. Det här bådar inte gott.

Fyra – Att låta timbro ta över kultur-, idrotts- och mediefrågorna är minst sagt ett förvånande drag. Jag hade snarare trott på Lena Adhelsson-Liljerot eller någon annan mer kulturvänlig moderat. Misstanken väcks att man vill kopiera den danska strategin och genomföra en borgerlig kulturrevolution (dvs kasta ut alla som inte gillar den nya regeringens åsikter och tankar med argumentet att de är ”för politiska”.) I sådana fall kommer några av mandatperiodens häftigaste politiska strider att utspelas inom detta område.

Fem – Det är inte direkt något styrketecken att Reinfeldt måste sträcka sig så långt som till att plocka in Carl Bildt i regeringen för att få någon utrikespolitisk kompetens. Jag drar mig i sammanhanget till minnes de diskussioner jag hade med vänner från Balkan om Bildts insatser där när det begav sig, och man kan väl säga att de inte direkt delade den bild som fanns i svensk media om mannens hjältestatus. Vi får väl se om han lyckas leva upp till myten nu.

Sex – Andreas Carlgren måste vara regeringens mest kompetente minister. Där måste jag faktiskt ge statministern ett erkännande – en riktigt bra rekrytering. Vi får väl se vad han kan göra med den portfölj han blivit tilldelad. I kampen för miljön är det väl bara att hoppas att han har tillräckligt mycket skinn på näsan för att stå emot de moderata strömningarna i denna fråga. Även om det kan tyckas vara en ojämn kamp...

För övrigt måste jag säga att regeringsförklaringen var bland de tråkigaste jag hört. Lite konstigt, jag tycker att talskrivargänget runt Reinfeldt brukar förmå att prestera klart bättre. Vi får faktiskt hoppas på en uppryckning framöver. Även om man har fel i sak, kan man väl ändå försöka uttrycka det en smula intressant.

Andra bloggar om: regeringen, reinfeldt, politik, alliansen, regeringförklaringen

”Nyliberalismens idéer” (eller tankar om nyliberalismens uppgång och fall)

När jag alldeles nyligen gick igenom mina överfulla bokhyllor hittade jag ett gammalt exemplar av antologin ”Nyliberalismens idéer”, dedikerad av redaktören Johan Norberg själv någon gång under eller snarare strax efter vår gemensamma gymnasietid, liggandes i en hög. En omläsning gav upphov till både nostalgi och nya tankar.

Boken består av en samlig artiklar publicerade i ”Nyliberalen”, sammanställda av Norberg själv (tillsammans med Henrik Bejke) och utgiven år 1994. Tidsandan hade varit präglad av SAF-radio och murens fall, men när boken gavs ut satt regeringen Bildt på sitt sista år och någonting var på väg att vända i den svenska offentligheten. ”Nyliberalismens idéer” får alltså närmast se som slutet på en epok, eller ett testamente över något som redan var på väg att ta slut.

Artiklarna i själva boken spänner över flera fält. De flesta är teoretiskt filosofiska. Ett gäng handlar om invandringspolitik. En ganska rörande debatt behandlar rätten att utmana andra på duell, någon reflekterar över svenska folkets överreaktioner på Palmemordet och så skriver Madeleine Cederström (fö den enda kvinnliga skribenten i hela boken) om ur hon drog igång stöddemonstrationer för yttrandefrihet utanför diverse porrklubbar.

Några saker är slående. Frihetsfrontens försvar av kapitalismen var moraliskt, inte ekonomiskt. Ingemar Nordin anger tonen när han redan i det första inlägget skriver att ”[j]a, om det verkligen finns ett himmelrike med en allgod och allsmäktig Gud, så måste med nödvändighet kapitalismen vara införd där.” (s.12) På samma sätt fortsätter det i inlägg efter inlägg.

Argumentationen går i korthet ut på att eftersom tvång är av ondo, och kapitalism bygger på frånvaron av tvång, så är kapitalism av godo. Naturligtvis ett resonemang som haltar betänkligt (kapitalism bygger som bekant inte alls på frånvaron av tvång), men ändå en argumentation som på den tiden – även för oss meningsmotståndare - framstod som kraftfull och skarp och ibland måste jag erkänna lite svårt att rå på.

Andra saker som slår en vid en nutida omläsning rör själva tonen. Det är dels ohöljt akademiskt och intellektuellt. Det tidiga nittiotalets frihetsfrontare skämdes inte för att de läste böcker, tvärtom försökte de klä de mest banala resonemang i en aura av djupaste bildning. Dels finns det en lite rebelliskt upproriskt nästan vänsterkaxig ton i några av inläggen. Den här mixen av moral, bildning och uppror tror jag var just det som gjorde Frihetsfronten och även nyliberalismen så smakfull för många unga högermänniskor de där skälvande åren i nittiotalets början (även om den billiga bärsen fram till sena natten på frontens svartklubb nog gjorde sitt till, den med.)

Sedan jag fick ”Nyliberalismens idéer” i min hand har jag hunnit fördjupa både min förståelse och min kritik av det idéarv den bygger på. Jag har också gjort en egen ideologisk resa gällande mina egna värderingar och filosofiska grunder. Inte minst har ett antal års politiskt vardagsarbete slipat och utvecklat teorierna mot en väldigt praktiskt verklighet.

När jag nu läser om boken slås jag dels av respekt för en hel del av den moraliska glöden, kombinerat med fascination över de praktiska och teoretiska felslut hela den nyliberala rörelsen trots allt var behäftad med. Det finns något ungdomligt radikalt som man inte kan låta bli att känna sympati för, kombinerat med en kraftig olustkänsla över att denna ungdomliga radikalitet gav uttryck för en ideologisk riktning som i den mån den blir verklig politik leder till så ödesdigra konsekvenser.

”Till min gode deterministiske kollega, läs och lär” skrev Norberg i sin dedikation. Och det är inte utan att man längtar tillbaka en smula till de där härligt gymnasiala filosofidiskussionerna över en stor kopp te på Café Art i Gamla stan.

Andra bloggar om: nyliberalism, frihetsfronten, ideologi, nostalgi

Intressant, eller hur?

Dags för en opposition. En konstruktiv opposition.

Jag är med på en ny gruppblogg med namnet oppositionen.se. Tanken är att samla ett antal bloggande sossar som utifrån lite olika perspektiv granskar den tillträdande regeringen och framförallt den politik den kommer sig för att föra. Spindel i nätet och initiativtagare är Anders Löwdin, vars egna blogg man med fördel kan besöka här.

Ambitionsnivån är hög, och tonläget seriöst. Om jag förstått Anders rätt är tanken inte att skrika så högt som möjligt (det får jag fortsätta göra på min egen blogg…) utan snarare att föra en fördjupad och seriös – om än skarp när så är befogat – diskussion.

Så, vänner och fiender, nu är det bara att uppdatera länklistan. På fredag kommer den borgerliga regeringsförklaringen. Du vet var du kommer hitta den skarpaste kritiken…

Andra bloggar om: politik, internet, bloggosfären, socialdemokrati, oppositionen

PS; jag hoppas du tyckte detta inlägg var intressant. DS