Är detta inlägg välskrivet nog?

Jag älskar verkligen intressant.se, Johan Larssons pingsajt för inlägg som är ”lite mer välskrivna”. Men samtidigt ställer det en inför ständiga bryderier; är detta inlägg tillräckligt välskrivet för att det ska vara värt att pinga det där? Och hur vet jag det?

Jag antar att det finns två extremer – dels de som lägger upp allt de får ur sig, dels de som är väldigt restriktiva och i stort sätt måste ha knåpat ihop ett inlägg av pulizerklass för att känna att de kvalar in. Personligen lutar jag nog mer åt det förra än det senare. För vad är egentligen intressant? Handlar det om längd och ämne eller handlar det om något så abstrakt som kvalitet? Och vad är i sådana fall det?

Ska jag försiktigt försöka skissa på någon typ av kriterier skulle det kunna vara att det finns en poäng, att inlägget innehåller någonting eget och inte bara är en upprepning av vad andra sagt och tänkt eller helt enkelt att ett inlägg ska (kunna) vara intressant för någon annan att läsa än författaren och de närmast sörjande- att det finns någon typ av allmänintresse. Men dessa kriterier lämnar fältet öppet för rätt många inlägg. Och ärligt talat vet jag inte varför man överhuvudtaget skulle orka lägga upp ett inlägg som inte uppfyller kriterierna till att börja med.

Som "konsument" ser jag faktiskt hellre att någon pingar ett meningslöst inlägg för mycket än att jag missar någon höjdare på grund av författarens ödmjukhet. Men det är min hållning. Vad tycker ni andra?

Och ja, detta inlägg är pingat på intressant.se. Om ni undrade…

Andra bloggar om: intressant.se, bloggosfären

Fildelning och medborgarlön

Om du inte längre kan tjäna pengar på att sälja frukterna av ditt egna arbete måste inkomsterna komma på något annat sätt. Stockholms Fria Tidnings chefredaktör Lennart Fernström drar de logiska slutsatserna av detta och kräver medborgarlön - dvs att staten ska betala en viss ersättning eller "lön" oavsett motprestation - för alla konstnärer i samband med avskaffad upphovsrätt (artikel finns ej på nätet för tillfället.)

Det är ett fullkomligt logiskt och konsekvent krav. Och i all sin enkelhet visar det hur bristfällig argumentationen från piratpartister och liknande egentligen är. För problemen med Fernströms förslag är nämligen flera. Låt mig skissartat beröra tre:

• Det bortser helt från det faktum att någon, någonstans måste betala även konstnärernas medborgarlön.
• Det låser in konstnärer för all framtid i vad man får anta är en ekonomisk tillvaro på marginalen. Det blir omöjligt att påverka den egna ekonomiska situationen genom att exempelvis sälja bättre. Istället blir du för all framtid hänvisad till en statlig ”medborgarlön”.
• Det flyttar över makten över konstnärens utkomst fullständigt till staten. Något som man kan fråga sig om den frihetliga vänstermannen Fernström egentligen tycker är särskilt lyckat.

Ett system med medborgarlön innehåller alltså ett antal brister och fel som gör att jag - och förmodligen många med mig - tycker att det inte håller måttet. Samtidigt är det hederligt av Fernström att åtminstone erkänna problemet och försöka finna en lösning på det.

Inom fildelningsdebatten är det annars alltför vanligt att frågan om upphovsmännens inkomster avfärdas som ett irrelevant sidospår. Att vissa musiker vill fortsätta tjäna pengar på att sälja sina skivor istället för bara på konserter eller reklam (vilket fildelningsentusiasterna har bestämt sig för är framtidens intäktskällor) avfärdas som konservativt eller bakåtsträvande.

Fernström har åtminstone ett alternativ. Staten får pröjsa några tusenlappar i månaden. Sedan kan man värdera det, bra eller dåligt. Och man kan tycka det är mer eller mindre realistiskt. Men det är åtminstone bättre än att hela tiden försöka blunda för ett problem som faktiskt finns.

Detta inlägg har jag pingat på intressant.se.

Andra bloggar om: fildelning, medborgarlön, upphovsrätt, politik

Bloggare från Hässelby

Nu har jag också placerat mig blogg i Hässelby på bloggkartan. Passade på att kolla vilka andra som skriver från detta förnämliga område. Det visade sig att det var tre stycken till för närvarande;

• Björn Ahlqvist heter en kille som skriver om kampen mot blodcancer.
• Peter Claesson har bloggen Trancecom. Han verkar vara en IT-snubbe som skriver om politik och allt möjligt, inte minst integritetsfrågor. Har piratpartiets banner på sin sida.
• Och så miljöpartisten Tomas Melin som kallar sig blogg för ”Den där Tomas”. Jag tror att han även sitter i stadsdelsnämnden här ute.

En ganska spretig skara, får man nog säga. Eller om man så vill en intressant blandning. Dock inga tjejer. Det får bli en utmaning till alla Hässelbykvinnor där ute..

Andra bloggar om: hässelby

Martin Borgs är en stor satiriker. Inte.

Har precis kollat in Martin Borgs Skattebetalarnas föreningfinansierade propagandafilm från Almedalen. Och det är lite småkul det ska erkännas. Killen har en väldigt charmig dialekt om inte annat. Men när det kommer till innehållet är det faktiskt mer än lovligt dumt. Att det handlar om ren propaganda understryks också av att Borgs inte låter tittaren tänka det minsta själv utan måste låta skattebetalarnas chefsekonom förklara vad han egentligen menar - in i minsta detalj.

Så det blir vad det blir. Lite småkul och vrålpopulistisk propaganda. Något som i bästa fall får en att reagera någon halvminut innan man glömt vad man såg. Dessutom har skattebetalarnas förening ju väldigt fel i sak, något som exempelvis Marta utvecklar mycket bättre än jag.

Tänkte först göra detta inlägg till ett djupt ironiskt där jag jämförde Borg med Passolini och hyllade hans filmiska innovationskraft och självständiga nytänkande. Men jag orkade inte. Så ni får nöja er med min ärliga mening istället. Dessutom tror jag att filmen talar för sig själv.

Det behövs kanske ingen piska för att folk ska vilja jobba

Högeralliansen bygger som bekant sin politik på att den svenska arbetslösheten ska bekämpas genom att det ska bli värre att vara arbetslös. ”Det ska löna sig att arbeta” heter det i högtidstalen och detta ska förstås som att ”det ska straffa sig att bli arbetslös.” Men fungerar det? Anna Hedborg och Ingrid Esser presenterar idag på DN-debatt en undersökning som säger annorlunda.

Deras poäng är i korthet att omfattande trygghetssystem inte verkar göra folk arbetsskygga. Personligen har jag inte särskilt svårt att ta till mig denna slutsats. Jag har tillräckligt mycket av den gamla gubben Marx kvar i mig för att jag fortfarande ska se på arbete som en möjlig väg till självförverkligande. Vi människor vill arbeta, och behöver inget hot om neddragningar i a-kassan för att göra det.

Hedborg/Esser inleder därför vad som skulle kunna vara en ideologisk debatt med sin artikel. Och en mycket intressant sådan, inte minst för oss aktiva inom arbetarrörelsen. Så det är bara att hålla i den och fortsätta diskussionen.

För mer funderingar på arbetarrörelsen och synen på arbetet, se bland annat vad jag skrev här.

Kul sommarpyssel; att kalla någon för nyliberal

En kul sommarsysselsättning som rekommenderas för den hågade är att kalla en nyliberal politik för just nyliberal. Det skapar nämligen omedelbart en uppsjö av reaktioner där den huvudsakliga kritiken mot dig kommer att vara att du är dåligt påläst/obildad/demagogisk eftersom den av dig kallade nyliberala politiken alls inte är det i ordets egentliga mening.

Låt mig börja med en kort idépolitisk orientering: liberalismen brukar av hävd anses uppdelad i två traditioner eller riktningar. En som med modernt språkbruk kallas socialliberal (och som inledningsvis av en ödets ironi var den som betecknandes ny-) och som väl kan sägas ha JS Mill som någon typ av ursprungsgestalt. Och så en som idag betecknas nyliberal (tidigare exempelvis Manchesterliberal) där vi bland de gamla urfäderna kan se Adam Smith med sin osynliga hand och bland de samtida exempelvis Milton Friedman.

Liberalismen är nu en väldigt bred rörelse, och bägge traditionerna rymmer inom sig stora variationer. Men grovt förenklat kan vi säga att socialliberalen har någon typ av social marknadsekonomi som ideal, emedan nyliberalen mer fokuserar på den oreglerade marknadens förträfflighet. Socialliberalen vill ta ut tillräckligt mycket skatt för att kunna kompensera för marknadens orättvisor, nyliberalen menar att det bästa är att låta nämnda marknad sköta så mycket som möjligt själv.

Då kan man tycka att en politik som i en bred bemärkelse hämtar sin huvudsakliga näring och inspiration från en Friedmansk/Smith:sk tradition också skulle kunna kallas för just nyliberal. Men se det går inte. För sedan någon gång på 90-talet har nyliberalismen nämligen kommit att få en väldigt snäv definition. Nyliberal är den – och endast den – som med omedelbar verkan vill avskaffa i stort sett hela statsapparaten och endast ha kvar en minimal nattväktarstat.

Draget till sin spets kan man säga att en person som inte vill rakt av liberalisera hela drogpolitiken enligt detta inte heller kan anses vara nyliberal. Med denna definition säger det sig självt att antalet nyliberaler är tämligen begränsat. Ja, frågan är om de överhuvudtaget existerar (med undantag för några mer teoretiskt orienterade akademiker mer eller mindre knutna till valfri näringslivsfinansierad tankesmedja.) Men är detta verkligen rimligt? Jag tycker inte det.

Ideologier och tanketraditioner är rörliga ting som förändras och utvecklas över tiden. Vad som nu och för alltid är nyliberalt kan inte anses vara låst och definierat av något som stod i ett handlingsprogram från Frihetsfronten i början av 90-talet. Lika lite som feminism, socialism eller konservatism kan anses vara oföränderliga i sin betydelse och definition.

Därför tänker jag fortsätta att kalla saker och ting som hämtar sin näring ur en nyliberal tanketradition för nyliberala. Och inte bara som sommarsysselsättning. Även om det ju också är en alldeles utmärkt sådan.

PS: Det finns naturligtvis också de som har för vana att kalla allt som de inte tycker om för nyliberalt i största allmänhet. Det är jag också mot. Såklart. Nyliberlism är ett begrepp som ska användas med förnuft, typ. Men det får användas, vilket är min poäng DS.

Het intern s-debatt

För någon vecka sedan kom första numret av tidningen Zäta ut. Som nybakad redaktör har det varit en häftig resa att äntligen göra verklighet av den gamla drömmen om en riktig medlemstidning för medlemmarna i Stockholms arbetarekommun. Och nu blossar en het intern debatt upp med anledning av en artikel i det första numret.

Frågan handlar om hur socialdemokraterna är organiserade. Ska vi ha det som idag med mängder av föreningar eller ska de slås samman i ett fåtal, större, organisationer? Slå samman, säger Fredrik Jansson och Daniel Suhonen i en artikel (länken går till en något längre version än den som publicerats i papperstidningen.) Behåll de många organisationerna, svarar kommunsekreterare Tomas Rudin i dagens Stockholmstidningen (ej på nätet.)

I en folkrörelseorganisation är det inget konstigt att formerna för partiarbetet diskuteras. Tvärtom är det ett sundhetstecken. För er som vill ha egna synpunkter i frågan går det bra att kommentera på Zätas blogg – zatabloggen.se. Fortfarande inte riktig så snygg som den ska bli, men fungerande. Välkommen i debatten!

UPPDATERING: Verkar vara lite strul med kommentarsfunktionen på Zätabloggen. Och admin är på semester, såklart. Nåväl, ni får väl kommentera här så länge...

UPPDATERING TVÅ: Ser att Jonas Morian också uppmärksammat både tidningen och debatten. Kul!

Sveriges sämsta Almedalsbloggare

Det blir lite pinsamt att hänga ut någon sådär när man umgås tillsammans allihop. Man vet aldrig om man kommer att stöta ihop med personen ifråga någon sen kväll på Donners eller Vinäger. Tryggt hemkommen från Visby vågar jag dock nu ta bladet från munnen och avslöja vem som varit årets sämsta Almedalsbloggare.

Det räcker inte med att skriva dåligt, eller inte alls. Vad som krävs är nämligen att man spelar upp stora förväntningar, som man sedan radikalt misslyckas med att leva upp till. Och efter en högst ovetenskaplig undersökning har jag nu kommit fram till att den som bäst fyller dessa två kriterier har varit – jag själv.

För. I början av veckan. Stora ord. Skulle ta tempen på svensk politik. Komma med kommentarer. Mitt sista inlägg från Visby avslutades med ”rapport följer”. Men inte kom det någon rapport. Faktum var att det inte kom något alls.

Som ni förstår har jag miljoner ursäkter. Men vad tusan. Fakta talar för sig själv. Det blev inget bloggat. Det går liksom inte att krypa undan.

Däremot var det en riktigt bra Almedalsvecka och jag både lärde mig en massa och hade väldigt kul samtidigt. Träffade mängder av roliga och intressanta människor och förde nästan lika många givande samtal. Inte minst sprang jag på en hel del bloggare i vimlet och han växla några – mer eller mindre många ska erkännas - ord med Jonas, Veronica, Magnus, Anders, Marta, Peter, Katrine, Joel, Håkan, Klas, Johan, Ali, Urban, Lena, Josefin, Annika, Roger, Teres, Eric och säkert några till som jag inte kommer ihåg just nu. Sköna typer allihopa.

Nu är jag alltså tillbaka i Hässelby. Och skulle kunna utlova att framöver presentera mängder av reflektioner från veckan som varit. Men jag har lärt mig min läxa och låter bli. Tänker istället att till nästa Almedalsvecka ska jag skaffa 3G. Och så får vi se vad som händer.

Att synas eller att mötas

När Göran Persson om några timmar äntrar talarstolen kan man säga att årets Almedalsveckan börjar på riktigt. Men redan nu puttrar det av aktivitet. Den stora frågan alla som söker sig hit måste ställa sig är vad syftet med besöket är. Vill man synas eller vill man mötas. Lika svårt som det förra är, lika enkelt är det senare.

För att bryta igenom mediebruset av över 400 seminarier är svårt, nästan omöjligt. Att däremot inleda ett samtal med någon av hundratals politiker, organisationsföreträdare eller journalister som för en vecka gör Visby till sitt andra hem dessto enklare.

Själv har jag tillbringat några soliga förmiddagstimmar på en gräsmatta i Almedalen, pratat med SSU:are och frågat några unga representanter från Skattebetalarnas förening varför de använder mig som affischpojke. Inte så att jag misstycker, men ändå...

Och snart kommer som sagt Persson. Rapport följer.

Pratar du svenska, heller?

Först trodde jag att det var ett gäng folkpartister som var ute och språktestade. För bland det första som välkomnade mig till ett sommarvarmt Visby var ett gäng unga killar och tjejer som ganska aggressivt hoppade på mig och ifrågasatte mina svenskkunskaper. Så var nu inte fallet. Istället handlade det vad jag kan förstå om försäljare av mobiltelefoni, eller nått sånt (antagligen ville de försäkra sig om att det inte slösade någon tid på utländska turister...) Men man kan aldrig riktigt veta när det är politikervecka i Almedalen.

Annars är det gjutna samtalsämnet så här på plats själva företeelsen, större än någonsin och ständigt växande. Är det rätt eller fel, smakligt eller äckligt, demokrati eller dess värsta avart? Och den gjutna sysselsättningen är att se VM-fotboll på någon av oändligt många krogar.

Vinnare av propagandakriget är hittills två bloggare, Jonas och Magnus, som inte bara ligger bakom almedalsbloggen utan dessutom lyckades göra ordentligt med reklam för den med en debattartikel i dagens Expressen. Bra jobbat, tycker jag. Och ska nu fortsätta bevakningen av denna Almedalsvecka på O´learys sportbar (och ja, de visar matchen på storbild...)

Nu sticker jag till Gotland

Från och med idag och en vecka framåt kommer jag att blogga från politikens Hultsfredsfestival – Almedalsveckan i Visby. Jag hoppas kunna förmedla några godbitar från de över 400 seminarier som anordnas men framförallt kommer jag att ägna mig åt att försöka i största allmänhet ta tempen på svensk politik.

Garanterat subjektivt, såklart. Och till alla bloggare som kommer att göra mig sällskap – vi ses där nere. Kanske en pilsner på Wisby-hotell någon kväll?