Kulturborgarrådet som kom, gick. Och segrade?

En av de bästa politiska bloggarna jag vet är Stockholms kulturborgarråd Roger Mogerts. När han väl skriver på den, vill säga. Det har varit lite si och så med det på sistone.

Men så. För några dagar sedan var han tillbaka. Med ett inlägg om … ingenting. Och sedan ett till. Där han aviserar att han ska ta en liten sportlovspaus.

Och jag borde ta mig tusan ta bort länken. Men istället så har jag kvar den. Och fortsätter hoppas. För man kan bara åka skidor så länge. Och någon gång kommer längtan till nätet bli övermäktig. Även för dig, Roger.

Nyanserad Natalia Kazmierska (jo, du läste rätt)

Ariel Levy har skrivit en bok som heter ”Female chauvinist pigs”. Den handlar enligt uppgift om ”kvinnliga mansgrisar: alltså om kvinnor som älskar sexism”. Om detta skriver Natalia Kazmierska i gårdagens Expressen ("Vulgostilen- inte männens fel".) Och det är faktiskt rätt bra.

Själva företeelsen är alltså kvinnor som i feminismens namn istället för att fördöma porren tar sig an alla dess attribut och uttryckssätt. Sexuell frigörelse a la 2000-tal, med ”fuck me hard” toppar och ”XXX-rated” kvällar. (För mer explicita exempel, se Natalias krönika. Jag är alldeles för pryd.)

Ariel Levy ogillar tydligen detta. Och hon får stöd från Kazmierska. Visserligen till stor del för att Levy ” [i]nte en enda gång droppar ... de förbjudna orden patriarkat, heteronorm och könsmaktsstruktur.” Men det verkar också finnas någon typ av insikt. För i avslutningen kommenterar krönikören en intervju med Hugh Heffners dotter Christie;

”Fast hon svarar aldrig på frågan om varför hennes egen superliberala pappa i den där spermakladdiga sidenpyjamasen skonade just sin lillflicka från att bli en av kaninerna.
För än så länge är det som det alltid har varit. Än så länge är det fortfarande ingen som har ställt sig upp och sagt att de önskar att just deras dotter ska bli mer dirrty, smyga upp skrevet mot en webcam och göra karriär som månadens modiga utvikningstjej.”

Och det är faktiskt en riktigt relevant iakttagelse. Som faktiskt säger något om både patriarkatet och könsmaktsstrukturen. Och att det kanske, trots rubriken på krönikan, åtminstone litegrann trots allt är männens fel.

Konsekvent? Nä. Men någonstans lite nyanserat.

Vad ska de vara mot nu då?

Försöket med trängselskatt i Stockholm har varit en räcka av besvikelser. För de som är mot, det vill säga. Det senaste avbräcket kom idag, då Handelns utredningsinstitut (HUI)
enligt Svenska dagbladet presenterar resultat från en kommande omfattande granskning av hur handeln i Stockholm påverkats under trängselskattens första månad.

Och svaret är – inte alls. Eller till och med lite positivt (fast så långt vill nog inte jag dra det, ökningen har nog med annat än Stockholmsförsöket att göra.) Domedagsprofetiorna om butiksdöden tycks helt enkelt ha kommit på skam. De enskilda exempel som tidigare lyfts i debatten är just detta, enskilda exempel, och det finns andra där utvecklingen istället går åt andra hållet.

Nu reser sig frågan. Kommer motståndet ta intryck av verkligheten, eller elda på i gamla fotspår? Någon som vågar sig på en gissning?

Bra valsedlar i folkomröstning om miljöavgifter/trängselskatt

Per Ankersjö, stockholmsk centerpartist och kommunfullmäktigekandidat, skriver på sin blogg om vad han kallar ”valsedelskaoset i stadshuset”. Ankersjö har i stort en hel del bra åsikter om trängselskatten, och jag kan hålla med om att det tagit väldigt lång tid att komma fram till vad som ska stå på valsedlarna i folkomröstningen. Samtidigt tycker jag han har fel i en sak, nämligen när han avfärdar de utformningar som majoriteten kommit överens om.

Det som kommer att stå på valsedlarna i folkomröstningen är;

”Lokal folkomröstning i Stockholm om miljöavgifter/trängselskatt i Stockholms stad.

Miljöavgifter/trängselskatt innebär att avgifter tas ut i biltrafiken i syfte att minska köer och förbättra miljön. Intäkterna återförs till Stockholmsregionen för investeringar i kollektivtrafik och vägar. Anser du att miljöavgifter/trängselskatt ska användas i Stockholms stad?”

Kritiken mot denna text har framförallt riktat in sig på skrivningarna om att intäkterna ska ”återföras till Stockholmsregionen”. Bland annat fokuserar Stockholms handelskammaren på detta i ett pressmeddelande.

Själv tycker jag att den kritiken landar helt fel. För jag vill nämligen rösta om just ett system där pengarna går tillbaka till regionen. Allt annat är oacceptabelt, och därmed ointressant. Att vi som väljare ger det förbehållet att ett ”ja” endast gäller om pengarna kommer tillbaka till stockholmarna, är både sunt och rimligt.

Ett ”ja” i folkomröstningen ger alltså ett begränsat mandat till politikerna – gärna miljöavgifter, men bara om pengarna går till kollektivtrafik och vägar i Stockholmsregionen. Hur handelskammaren kan vara emot detta har jag faktiskt lite svårt att förstå. Snarare handlar det om valtaktik, att de av politiska skäl bundit upp sig för ett "nej" i folkomröstningen.

För Per Ankarsjö handlar det nog mer om att kunna vara "ja" utan att framstå som sossekramare. Det kan jag någonstans förstå. Men det är synd att han i och med detta ställer sig på samma sida som betongkrafterna i Stockholms handelskammare.

Upprensning gynnar (s)

Mats Lindstöm kommer att polisanmälas. Littorin går ut och kräver en ”uppförandekod” inför valrörelsen. Visst går det att ifrågasätta motiven. Till viss del handlar det säkert om att hålla soppan kokande. Att etablera bilden av (s) som ett korrupt och maktfullkomligt parti (någon som alliansen till och med utsett en formell arbetsgrupp för.)

Men det förtar inte faktum Det är bra att det rensas upp. Och i förlängningen tjänar inte minst socialdemokratin på ett bättre politiskt klimat. Låt mig förklara varför.

Jag har tidigare skrivit mycket om den råare tonen i svensk politik. Då handlar det inte bara om ordval på Internet, utan även tonläge och sakinnehåll i debattstolar, på landstingsfullmäktige etc.

I förlängningen leder detta bara till mer av politikerförakt. Och politikerförakt leder till lägre valdeltagande. Och lägre valdeltagande leder – brukar forskarna vara överens om – till att den vänstra sidan förlorar.

Alltså. Just nu är det socialdemokratiska övertramp som är i fokus. Det får inte göra att vi som håller på det laget drar oss från att så att säga ”ta chansen” att nu verkligen göra insatser för att rensa upp i det politiska klimatet. För om det lyckas, är det vi som har allt att vinna på ett bättre debattklimat.

PS: Nu ska vi inte tro att det går att göra politiken helt ren. Centerpartisten Fredrik Bojerud skriver på sin blogg en bruksanvisning hur man kastar skit på politiska motståndare – utan att åka fast. Och det är lite för genomtänkt för att inte vara någonting han faktiskt har funderat, eventuellt praktiserat, en hel del på. Så nog går det oavsett uppförandekoder. Men att man inte kan göra allt får aldrig bli en ursäkt för att inte göra något. DS.

Jag gör en pudel

I veckor har jag gått omkring och muttrat. Förlöjligat och nedvärderat. Sagt att det blir ingenting. Kanske en liten bronsmedalj i någon perifer och ointressant sport som ingen ens hade hört talas om innan men som sedan skulle komma att bli värsta folksporten.

Nu är det bara att erkänna. Jag hade fel. Och jag ber om ursäkt. Till alla medaljörerna – för att jag inte trodde på er - och till svenska folket. Förlåt. Jag visste inte bättre.

Och jag ska inte göra om det. Nu blir det VM-guld i sommar. Om någon någonsin hör mig muttra annorlunda, snälla, ge mig en smäll.

Allt fler för trängselskatt

Dagens SIFO (se bland annat här) bekräftar vad jag har misstänkt – opinionen svänger till fördel för en permanentning av någon form av miljöavgifter/trängselskatt. Fortfarande är många osäkra, och fortfarande finns det en majoritet för ett nej. Men efter att ha sett i verkligheten hur det fungerar börjar alltså allt fler se hur fördelarna överskuggar nackdelarna.

Det är långt kvar till september. Om den här trenden håller i sig kommer det bli ett ja. Men då krävs det att alla vi som gillar idén också är ute och för debatten. En hel del bra argument hittar man här.

Straffa Baylan

Sitter precis som alla andra och är upprörd över smutskastningsmejl och ryktesspridning. Tänker att politik ändå måste får vara mer än så här – låga personangrepp.

Då känns det skönt att titta in på de unga moderaterna hemsida. Där tar de verkligen sitt ansvar för att hyfsa till den offentliga debatten. Härliga takter. Vad blir det härnäst – piska Persson? Någon mer än jag som faktiskt tycker att det här stinker (också)?

PS; Jag tittar för säkerhets skull in på SSU:s sida också. Det är politik, möten och stöd till Västsahara. Kritiken mot högern är politisk och ingen ska staffas fysiskt eller ens luggas en smula. Kanske lite mesigt. Men riktigt skönt att se i tider som dessa. DS

Almega sågar borgerlig valfrihet - i praktiken

Tjänsteföretagens intresseorganisation Almega har ingen vänsterytterposition i svensk politik. Därför är det lite spännande när de lägger in fokus på att granska hur den borgerliga "alliansen" sköter sig i praktiken, dvs när de faktiskt sitter vid makten. Svaret, enligt denna rapport, är entydigt. Alliansen lever inte som den lär.

Valfrihet är ett ord borgarna försökt muta in som sitt eget. Nu visar Almega att en borgerlig regering på kommunal nivå på intet sätt är en garanti för mer valfrihet – trots att de viktiga besluten och avgörandena är just kommunala.

Borgerligheten försöker ofta måla upp socialdemokratin som valfrihetens stora fiende. Nu framträder en annan bild. Jag önskar bara att fler av talarna på det allianskonvent jag just bevistat hade läst rapporten. Då kanske en liten, liten smula av ödmjukhet hade kunnat smyga sig in i den uppskruvade valretoriken.

Högerkonvent i Stockholm. Känns lite som ´85.

Har idag varit och hälsat på högeralliansens konvent. Inga nyheter, men mängder av journalister som trängdes med några hundra politiker i Norra latins pampiga lokaler.

Jag var visserligen inte med då. Men nog måste det ha känts lite såhär när Ulf Adehlsson rockade loss med ballonger och musik i valrörelsen 1985. Segervisst och amerikanskt. Tillrättalagt och väluttänkt.

Men vi vet hur det gick, då. Bara att nynna med i texten till ABBA-klassikern "Waterloo" som inledde konventet; "it feels like you win when you loose." Och hålla tummarna för att det blir så nu också.

Ny kampanjsajt

Man ska inte skryta men. Kolla in www.snabbare.nu. Jag tycker faktiskt den ser rätt bra ut. För att inte tala om allt bra som står där (men ok, jag är partisk, jag erkänner.)

Nu rör det på sig inför höstens kommunala folkomröstning om miljöavgifter/trängselskatt. Härligt.

(s) i Stockholm ska kampanja för ett ja i folkomröstningen

Ikväll är det bestämt. Socialdemokraterna i Stockholm ska rekommendera ett ”ja” i höstens folkomröstning om miljöavgifter/trängselskatt, och vi ska också kampanja för att det blir så. Dessutom har vi på vårt representantskap ställt oss bakom ett trafik- och miljöpolitiskt program som tar ett helhetsgrepp om regionens utmaningar. Det känns bra. Riktigt bra.

Ni som följt min blogg vet att jag är en engagerad anhängare av någon typ av miljöavgifter. Dels för att systemet i sig är bra för att minska trängsel och förbättra miljön. Men också för att det ger intäkter som möjliggör en höjd ambitionsnivå vad gäller satsningar på nya vägar och mer och billigare kollektivtrafik. Precis den linjen har socialdemokraterna i Stockholm ikväll ställt sig bakom.

Och det är en vinnarfråga. En lösning på Stockholms trafikproblem, eller tillbaka till det traggel som lamslagit regionen de senaste tjugo åren. Det kommer vara de två alternativ som står emot varandra i höstens val. Återigen. Det här känns bra. Riktigt bra.

Dibbuk har fel om trängselskatten

Bloggaren Dibbuk har uppmärksammat både mig och trängselskatten. Han är vad jag kan förstå det inte särskilt imponerad av någondera. Vad det gäller mig får hans åsikter stå för honom. Däremot tänkte jag kommentera hans påståenden om trängselskatten (Dibbuks inlägg kan du läsa här.)

Dibbuk börjar rätt bra, med varför han som liberal gillar idéen. "Å ena sidan är det enligt huvudregeln nyttigt med prislappar. Det hjälper inte att någonting (utrymmet) är gratis om tillgångarna därmed försvinner (trängsel uppstår). Samhällets resurser utnyttjas helt enkelt mer effektivt genom avgifter."

Men sedan kommer han med några lika "principiella" invändningar. Han menar att "… trängselskatten [träffar] gruppen bilister som redan får anses vara överbeskattad. Och som i Stockholmsfallet saknar alternativ."

Det här är värt att reflektera över. Vad vi talar om är alltså en avgift på att åka ut in ur innerstaden under rusningstrafik. Huruvida "gruppen "bilister redan är överbeskattade låter jag vara osagt – jag tycker inte det, men det är en fråga om värderingar. Men däremot är det naturligtvis löjligt att påstå att det i Stockholm inte finns några alternativ till att åka bil ut och in ur innerstaden i rusningstrafik. Det finns det. Exempelvis kollektivtrafiken.

Men någonstans tror jag inte det är detta som gjort Dibbuk till en sådan motståndare. För sedan plockar han nämligen fram det tunga artilleriet. Det är när det kommer till vad bloggaren kallar "politik". Hans resonemang går i korthet ut på;

Att Billström "gick till val" på att "vägra biltullarna".
Att "sveket" var direkt avgörande för valresultatet.
Att majoriteten i stadshuset därefter gjort allt för att så snabbt som möjligt genomföra systemet.

På alla tre punkter har han fel. Billström gick till val på att bygga bostäder och stoppa utförsäljningen av allmännyttan. I det berömda 99-punktsprogrammet står att frågan om miljöavgifter ska förberedas under mandatperioden. Något tal om att "vägra biltullar" var det aldrig.

Att denna fråga skulle avgjort valet är vidare naturligtvis ett rent fantasifoster. Valrörelsen handlade om helt andra saker.

Och slutligen så är det naturligtvis så att orsaken till att försöket genomförs nu och inte sedan är att (s) inte har egen majoritet. Då får man inte bestämma själva. Vilket är grundläggande i demokratin.

Dessutom, kan man tillfoga, kommer stockholmarna få den närmast unika möjligheten att avgöra huruvida vi ska ha miljöavgifter eller inte i en folkomröstning. Så även om nu Dibbuk är missnöjd med processen hittills, borde han ändå kunna tycka att fortsättningen är rätt bra. Om han nu ville.

Slutligen har Dibbuk ett resonemang om försökets praktiska effekter (och det är här han nämner mig, efter vad jag skrev här.) Där håller jag med honom i de stycken han säger att vi ännu inte kan veta allt om vilka effekter försöket får. Det är i en mening självklart; försöket är precis påbörjat och långt ifrån avslutat.

Men att dra detta till att vi inte kan veta någonting, och dessutom förneka eller negligera de effekter vi redan kan se, det låter sig faktiskt inte göras. Vi vet att biltrafiken minskat (bra ur miljösynpunkt) och att detta har fått till effekt att köerna försvunnit, långt utanför innerstaden (bra ur framkomlighetssynpunkt). Essingeleden har inte korkat igen. SL har i stort klarat av resandeökningen genom sin tilläggstrafik.

Jämför det med skräckpropagandan inför försökets start. Bilarna skulle stå still på Essingeleden. Trafiken skulle inte minska och framkomligheten inte öka. SL skulle drabbas av kris och katastrof. Så har det – försiktigt uttryckt – inte blivit.

För några dagar sedan vaknade jag lite försent, och åkte bil in till jobbet. Från Hässelby till innerstaden, en vardagmorgon vid halv nio. För några månader sedan hade jag suttit fast i oändliga bilköer. Nu gled vi glatt fram och stannade inte förutom vid rödljusen.

Det är den verklighet vi stockholmare lever i. Dibbuk kan kalla mig propagandistiskt. Men jag kommer min själ kämpa för att vi ska fortsätta få ha det på det här sättet.

Mer om gårdagens debatt

Det var trevligt när partiledarna avslutningsvis fick tala väl om varandra – det var det. En nästan gemytlig stämning sänkte sig över tevestudion, och förhoppningsvis smittade den också av sig på de delar av det svenska folket som till äventyrs orkat hålla sig vakna. Jag tycker också det är en poäng att demokratiskt valda företrädare även om de tycker olika i sak kan kosta på sig att visa en personlig ödmjukhet och respekt. Som Göran Persson uttryckte det, visa att det är skillnad på sak och person.

Men annars var det väl ingen höjdare. Att fyran vill förnya formerna och lätta upp stämningen är väl hedervärt, men det blir inte alltid helt lyckat. Som igår. Jag vet helt enkelt inte om någon blev så värst mycket klokare av att följa debatten då politiken på något sätt kom i bakgrunden. Istället blev det en tävling om vem som kunde verka mest engagerad i diverse samhällsproblem som alla var överens om att man måste lösa. Den avgörande frågan ”hur” fick dock förvånansvärt få svar.

Den stora skiljelinjen i politiken ligger ju i hur man vill möta globaliseringen. Med sänkta ersättningar och lönepress neråt (en sorts omvänd ”flexicurity”, ”unsecurity”.) Eller med att vidareutveckla den nordiska modellen. Det kunde man ana i går. Men mer än ana blev det inte.

Dessutom. Jag skrev i går kväll om att Reinfeldt mörkande – ja, faktiskt rent av for med osanning – om hur mycket han själv skulle tjäna på en borgerlig politik Än så länge verkar inga media ha upptäckt detta. Jag väntar med spänning.

Får man ljuga i TV om man är moderat?

Såg precis partiledardebatten. Kommer med en längre reflektion imorgon. Men en fråga kan jag inte låta bli att ställa mig. Varför förnekade moderatledaren Reinfeldt att han skulle tjäna personligen på det borgerliga förslaget med subventioner av hushållsnära tjänster?

För så här är det. Fredrik Reinfeldt betalar för hemhjälp, idag. Skulle det borgerliga förslaget gå igenom, skulle han kunna dra av en del av det han nu betalar på skatten. Och alltså få mer pengar kvar i plånboken.

Klart jag kan förstå att han inte vill skylta med detta frivilligt. Åtgärder som gynnar människor med månadsinkomster på uppåt 70 000 i månaden kanske inte riktigt ligger i linje med profilen som ”nytt arbetarparti”. Men varför förneka? Trodde han ingen skulle märka?

Ska bli intressant att se om någon media nappar på detta. Eller är det bara (s) märkta politiker som förväntas vara ärliga i tv?

Edholm (fp) för bilullar, mot miljöavgifter

Folkpartiets i Stockholm inställning till miljöavgifter klarnar. Inte. I dagens DN försöker gruppledare Lotta Edholm reda ut begreppen efter det interna bråk jag skrev om igår.

Och att hon är mot dagens försök framstår uppenbart. Argumentet är alla stackars låginkomsttagare som inte kommer kunna skjutsa barnen till dagis. Men hon är däremot inte mot vad som står i partiprogrammet (att principen är riktig), för det kan vara bra med avgifter ”i Kalix”.

Men sedan kommer höjdpunkten. För plötsligt slår hon ett slag för biltullar a la Dennispaktet

”Men det var en väsentlig skillnad mellan Dennispaketets biltullar och detta. Där handlade det om att få in pengar, vilket vi är positiva till. I framtiden tror jag att det kommer att bli fler sådana lösningar.”

säger Edholm.

Alltså. Det är ok att slå hårt mot de ensamstående morsorna om det sker i Kalix, eller om syftet är att ”få in pengar”.

Då ska jag berätta en nyhet för Lotta Edholm. Säger vi ja till miljöavgifter i höst innebär det att vi kommer att få in pengar. Till vägar och kollektivtrafik. Och dessutom få en bättra miljö och mindre trängsel.

Och detta, att ta pengar från bilister och återföra till kollektivresenärer, det kommer faktiskt att gynna låginkomsttagana. Så det är kanske dags att tänka om? Igen.

Herregud, jag har glömt att skriva om folkpartiet!

Det slår mig plötsligt, såhär när arbetsveckan så sakta börjar övergå i helg. Jag har helt glömt bort att skriva om folkpartiet.

Bakgrunden är denna. Folkpartiet i Stockholm driver en hård kampanj mot försöket med trängselskatt/miljöavgifter. Den är – handen på hjärtat – kanske inte det skarpaste som skådats i kampanjväg, vilket jag skrivit om tidigare.

Men nu har det börjat röra på sig i folkparitet. Gabriel Romanus går till attack mot stockholmarna i den egna partiblaskan. Som huvudargument för att de hamnat snett använder han ett ganska starkt sådant, nämligen vad som står i det folkpartistiska partiprogrammet! Mer om detta kunde man läsa i DN häromdagen.

Tidigare har vi talat om klasspartier (vilka representerar en viss grupp i samhället, t ex bönder, arbetare) och idépartier (vilka representerar en viss ideologi, konservatism exempelvis). Folkpartiet har alltid varit lite lustiga på det sättet, att de intensivt har hävdat sig vara ett liberalt idéparti samtidigt som de alltid haft något av den mest socialt homogena väljar- och sympatisörsbasen av alla partier.

Men nu tycks de har tagit ytterligare ett steg. Från att ha varit ett till idéparti förklätt klassparti har de nu transformerats till ett fullfjädrat populistparti, som glatt vänder kappan varthän de än kan tänkas tro vinden blåser och uppenbarligen utan att skämmas en sekund struntar i allt vad som står i partiprogram och annat löst. Mest tycker jag synd om de idealister som trots allt verkar finnas kvar (typ Romanus), och jag kan inte låta bli att fundera om det kanske inte skulle kunna vara dags för dem att prova något annat?

Nåja. Allt detta alltså om folkpartiet. Som jag helt glömt bort att skriva om. Vad tänker jag på, egentligen.

Det är faen att smuggla uran

Ok. Jag har gjort något riktigt dumt. För några dagar sedan hoppade jag på ett erbjudande att testa EVE-online gratis i fjorton dagar. Och nu är jag mer eller mindre fast.

Bara för att göra det klart för alla – jag har verkligen inte tid. Det finns rapporter att läsa, pm att skriva, seriösa och samhällsbyggande tankar att tänka. Sett i det perspektivet är det verkligen slöseri med både tid och ork att ge sig ut i en digital låtsasvärld och leka rymdfarare.

Men nu har jag precis blivit rekryterad av det där nya spelardrivna företaget. Och till helgen ska vi dra igång en enorm gruvoperation. Mineralpriserna är på uppåtgående, och vår företagsamme vd har hittat ett perfekt asteroidfält. Dessutom har jag precis köpt ett nytt rymdskepp. Och så är det den där agenten som kan dra in mig djupare i den politiska kampen mot slaveriet. För att inte tala om den där mycket lönsamma uransmugglingen jag fått option på…

Och så är den så väldigt vacker, rymden. Med så många stjärnor att besöka, och så lite tid.

Han är tillbaka

Vissa har väntat på OS-guld, andra på andra grejer. Någonting jag har väntat på är att Fredrik Jansson på Wigforsska tankar ska komma igång med bloggandet igen.

Nu har det hänt. Fredrik är tillbaka, och får en drömstart då han kan konstatera att Djurgårdaren …. nä, förresten, det är lika bra att ni läser själva.

Så nu blir det mer Hammarby, humor, syrliga kommentarer och radikal politik på nätet. Kör hårt, säger jag, och välkommen tillbaka!

En våldtäkt på tunnelbanan

Ni har säkert läst om det. Två femtonåriga tjejer, sexuellt attackerade på tunnelbanan. Bara några stationer från där jag bor. Den 25-åriga misstänkta förövaren haffades vid Vällingby tunnelbanestation, och förnekar vad jag kan förstå det brott. Hävdade att han sov. Vad som är sanning kommer tunnelbanans övervakningskameror visa. Om nu inte tjejernas skador redan säger oss det mesta.

Läser på löpsedeln på väg hem från kvällens sista möte att gärningsmannen var nygift. Väl hemkommen försöker jag få veta mer om den saken, men hittar ingenting på nätet. Känner att jag måste skriva av mig.

En gång när jag var i yngre tonåren blev vi – jag och några kompisar - överfallna på gatan. Helt oprovocerat, inne i stan. Vi lyckades fly undan utan att någon fick någon värre blessyr än ett slag på jackan. När adrenalinet lagt sig blev det hela nästan till ett äventyr. Senare fick jag höra ett rykte om att samma gäng som misslyckats med att spöa upp oss tidigare hade gett sig på en ung flicka, och sparkat henne så illa att hennes livmoder fått permanenta skador.

Och jag har aldrig riktigt kunnat släppa det där. Skräcken som finns latent därute, vad vi människor kan göra med varandra. Nu blev två femtonåriga tjejer överfallna på tunnelbanan. Våldtagna, åtminstone en av dem. Förövaren förmodligen en 25-årig man. Kanske nygift, precis som jag.

Försöker tänka på tunneltågsföraren. Läste någonstans att har gjort ett ”rådigt” ingripande. Och det är antagligen det enda vi andra kan göra när det ofattbara händer. Vårt bästa. Försöka visa att människans förmåga till ondska någonstans ändå kan uppvägas av hennes minst lika stora förmåga till godhet.

Tittar ut över Hässelby strand. I mörkret lyser snön nästan vit, nästan ren. För några kvällar sedan överfölls två unga tjejer inte långt härifrån. Det är så lätt att stänga sig inne, försöka tänka att det hemska bara är något vi läst. Att det inte finns på riktigt, inte rör oss.

Men det hemska finns. Och man kommer inte alltid undan. För mig har politiken blivit ett sätt att försöka göra, någonting. Andra har hittat andra vägar. Men detta lilla enkla att kunna röra sig trygg i sin egen stad framstår som någonting så oerhört angeläget, så mycket värt att kämpa för.

En skitsak, i det stora hela, men jag lovar åtminstone mig själv att hålla kvar den känslan. Vi ska inte behöva vara rädda. I slutändan är det vad allt kokar ner till.

Hatet mot muslimer

”Muslimer är hårdast utsatta för rasistiska trakasserier. Sju av tio anmälningar om etnisk diskriminering som kom in till DO från de grupper som analyserats i rapporten kommer från personer med muslimsk bakgrund. Nära fyra av tio har bevittnat verbala kränkningar riktade mot muslimer. ”

Så inleddes ett pressmeddelande från Integrationsverket i slutet av oktober förra året. I en artikel på DN-debatt följdes upp; ”... [R]asismens nya ansikte i Sverige är ett hat mot muslimer… Flertalet svenskar avvisar en allmän misstro mot muslimer och avvisar handlingar som skapar socialt avstånd till muslimer, men har samtidigt en negativ bild av den muslimska kulturen och muslimska värderingar.”

När debatten om Muhammed-bilderna och reaktionen på dem rasar kan det vara bra att ha denna bild i huvudet. För det som har hänt har inte hänt i ett vakuum.

Politiskt är det inte svårt att förstå de senaste veckorna händelser. ”Hökar" på bägge sidor (om man nu kan tala om två sidor) har utnyttjat tillfället att öka konfliktnivån. Alla vi andra har väl mest varit förvirrade över att det plötsligt är så många värden som samtidigt kastas in i konflikten; yttrandefrihet, tolerans, samhällets sekularisering, segregation. Jag tror att reaktionerna i lilla, trygga Sverige har blivit extra starka då vi mer eller mindre kastats in i händelsernas centrum istället för att, som vi faktiskt är vana vid, kunna stå tryggt på åskådarplats och kommentera.

Men det är nu, när svenska intressen hotas ”på riktigt”, som toleransen prövas. Kommer vi att kunna fortsätta verka för förståelse och nyanser om det är svenska flaggor som bränns, svenskar som attackeras av extremister. Och kommer vi att kunna stå emot de krafter som ytterligare vill öka hatet mot muslimer?

Jag hoppas det. Och jag tror att det finns tillräckligt många som delar det hoppet för att vi tillsammans ska kunna göra vår vilja till verklighet.

Första utvärdering av trängselskatten

Ett antal oberoende experter har idag presenterat den första utvärderingen av effekterna av trängselskatten. Rapporten hittar du här.

Effekterna, i sammanfattning, är hittills:

- Kraftig minskning biltrafik till och från innerstaden.
- Minskade köer över ett stort område, även utanför innerstaden.
- Trafiken på Essingeleden i stort sett oförändrad.
- Kraftig ökning kollektivtrafikresande.
- Sittplatsutnyttjandet kollektivtrafiken (dvs trängseln), i stort sett oförändrat.

Alltså. Mindre köer, både inne i stan och i förorterna (det vill säga även på Drottningholsmvägen, Huddingevägen etc). Ingen överbelastning av Essingeleden. Ett kraftigt ökat kollektivresande, utan att trängseln tycks ha ökat nämnvärt.

Vad säger man? Det uttalas succé och stavas Stockholmsförsöket.

Staten mot kapitalet

Ärligt talat, jag tyckte Hans Karlsson uttryckte det bäst. När samme person som skurit ner med 10 000 personer går ut och kräver regelförändringar som ska göra det ännu lättare att avskeda personal, då finns det kanske anledning att fundera på vilken sida av konflikten man vill stå. I ordkriget mellan ledande socialdemokrater och ledande näringslivsföreträdare som rasat under den senaste tiden är det det perspektivet jag tycker saknas – vilka intressen är det egentligen som står emot varandra här?

Alla tjänar på ett väl fungerande näringsliv. Det paradoxala är det att det inte nödvändigvis är samma politik som behövs för ett väl fungerande näringsliv som efterfrågas av enskilda näringslivsföreträdare. Orsaken är enkel; de som har tagit monopol på begreppet (näringsliv) är ju bara en liten del av vad som faktiskt utgör en ekonomi. Det som efterfrågas av enskilda ägarintressen eller ledningsgrupper är inte nödvändigtvis det som är bra för helheten.

Och det här behöver man inte vara marxist för att inse. När enskilda kapitalintressen får politiskt inflytande kan det ofta leda fel – något som jag tror även en nyliberal skulle kunna komma fram till.

Hans Karlsson hävdar löntagarintresset. Inte så konstigt för en socialdemokratisk företrädare, kanske. Men ändå skönt att höra.

Sverige – världens mest kreativa land?

Den 9 mars kommer Richard Florida till Sverige och håller konferens i Blå hallen. Temat är ”Folkhemmet 2.0, den kreativa klassen, tillväxten och Sveriges roll i en ny global ordning.” Så här skriver arrangören Svenska institutet på sin hemsida;

”Richard Florida refererar i sina böcker ofta till Sverige och Skandinavien. Han menar att Sverige har ovanligt goda förutsättningar för att spela en ledande roll i framtidens globala tillväxt. Och detta just för att vi har ett försprång när det gäller mjuka värden, som tolerans, öppenhet, jämställdhet och social omsorg.

Nu kommer Richard Florida till Sverige. För en unik föreläsning i Blå hallen i Stockholms stadshus. Efter föreläsningen följer fyra paneldiskussioner om vad detta kan innebära i ett svenskt perspektiv. Vår värderingsgrund skapade ’folkhemmet’. Frågan är nu: Hur uppdaterar vi det i en ny tid? Hur skapar vi Folkhemmet 2.0? Och är det det vi vill?”

Florida vänder onekligen upp och ner på en del fördomar om det svenska folkhemmet. Bilden som målas upp i media och inte minst på nätet är annars en helt annan – Sverige som ett bakvatten som motvilligt kravlar baklänges in i framtiden.

Jag tycker mig alltid ha sett sambandet mellan trygghet och utveckling. Faktiskt är det en av de grundpelare på vilket mitt socialdemokratiska engagemang bygger. Kul med ett, måste jag säga, lite oväntat stöd för detta från en person som Richard Florida.

Fett är gott och nyttigt. Eller?

Dagens stora nyhet handlar inte om konflikten i mellanöstern, KU-förhören eller ens världssvälten. Det handlar om fett. Både svenskan och DN slår på stort med ny amerikansk forskning som, låt oss säga, ”nyanserar” bilden av fett som farligt och ohälsosamt.

Nu är det ju inte så bra som man kan tro. De nya rönen ger inte frikort att vräka i sig semlor, goda ostar och potatischips. Snarare säger de oss att olivolja är bättre än margarin. Och det var kanske inte enorm överraskning.

Igår bjöd en kollega på helt suveräna minisemlor på jobbet, för övrigt. De var fantastiskt goda, och fick mig att må bra. Och det var innan de nya forskningsrönen.

Är inte toppkandidaterna fruktansvärt trista?

Jag ska erkänna – i det här inlägget har jag egentligen ingen aning om vad det är jag skriver om. För jag har nämligen inte sett särskilt mycket av själva programmet. Faktiskt bara några minuter.

Det var - å andra sidan - några väldigt, väldigt tråkiga minuter. Och nu måste jag få veta. Är det så här trist, SVT:s politikersåpa "Toppkandidaterna"? Och i sådana fall, varför? Varför gör SVT underhållning med personer som skulle få Mats Odell att framstå som spirituell? Var inte poängen att försöka göra fler intresserade av politiken, och inte tvärtom?

Nu tycker jag inte att ”rolighet” ska vara avgörande när vi utser förtroendevalda. Men jag tycker heller inte att det är ett minus. Och när det gäller teveunderhållning är det faktiskt nästan ett måste.

Men som sagt. Jag har ju egentligen ingen aning. Jag kanske hade otur. Egentligen kanske toppkandidaterna är toppunderhållning. Någon som har sett mer och kan berätta? För inte tänker jag sätta mig ner och titta en gång till om jag inte har starka skäl att tro att det kommer bli bra mycket bättre än så här.

Saker jag skulle ha skrivit om (om jag varit i Sverige)

Vad kan inte hända under två veckor. Några saker jag säkert hade kommenterat under den tid jag varit borta är;

- Jyllandspostens Muhammed-karikatyrer, och reaktionerna på dem. Så klart. En världsnyhet som nådde även mig på andra sidan jorden. Och jag kommer säkert att få anledning att återkomma. Hittills tycks det som om ”hökarna” på bägge sidor (ursäkta uttrycket) har tagit hem spelet.

- Anna Sjödin på krogen. Måste erkänna att jag - tyvärr - inte har någon större tilltro till Stockholms dörrvaktsmannakår. Har sett och hört lite för mycket för att kunna ha det, och även om många gör ett utmärkt jobb verkar det finnas lite för mycket rötägg. Låt mig gissa att rättegången kommer att bli något av en medial kioskvältare, och personligen hoppas jag att den också kommer leda till en ordentlig diskussion om hur det egentligen ser ut i Stockholms nattliv.

- Valet i Palestina. Hamas sopade banan med oppositionen. Vad som händer nu är bokstavligt talat livsavgörande för både regionen och världen.

- Partiledardebatt i radion mellan Reinfeldt och Persson. Verkade rätt kul. Personligen gläds jag åt att GP verkar peppad.

- Bush och oljeberoendet. Kul insikt (att vi måste använda mindre olja), lite trist motivation (rent maktpolitisk), och ännu tristare recept (mer kärnkraft).

- Det svenska samhällsklimatet. Sverige verkar stå och väga mellan en höger och en vänstervåg, samtidigt. Å ena sidan är det tufft att ”säga som det är” (vilket då ofta betyder att lufta högervridna fördomar eller slå på svaga grupper), å andra sidan verkar det finnas starka motkrafter. Och vartåt detta leder blir jag bara inte klok på.

- och säkert en massa annat.

Men, men. Nu var jag inte hemma, så det blev inget. Lite synd, tycker själv att det skulle kunna blivt ett gäng bra inlägg...

Att landa i verkligheten…

… är inte alltid det lättaste. Men nu är jag tillbaka där. I verkligheten alltså. Och ska så sakteliga börja blogga igen.

Efter bara två veckor känns det som om jag varit borta en evighet. Har gått igenom mejlen och de högar med post som hunnit välla in. Försökt att få lite ordning på kalendern. Och just nu sitter jag mest och funderar på hur kallt det trots allt är i Sverige.

Att vara gift är helt ok, förresten. Rekommenderas. Men jag återkommer säkert i ämnet.

PS; Nu går det att kommentera igen. Om man vill. DS