Bidragssverige revisited

"Förr var det kanske mer att man hade en social problematik mer än att man var arbetslös. De flesta som hos oss söker ekonomiskt bistånd gör det på grund av att de inte har något arbete", säger Nina Willborg, enhetschef på Rinkeby-Kista stadsdelsförvaltning, till Dagens Eko med anledning av att andelen barn som lever i familjer som under långa tidsperioder är beroende bidrag  för att klara sig för femte året i rad ökar. Hennes kollega Annelie Sjöberg berättar i samma inslag vad detta får för konsekvenser för familjerna: oro, hjälplöshet, skuld, barn som berättar att de upplever sig annorlunda än andra barn för att de lever på socialbidrag. 

Lyssna på TCO

Den socialdemokratiska eftervalsdiskussionen rasar på. Vissa saker börjar utkristallisera sig. Samsynen verkar stor om att partiet riskerar allt som gjort det unikt om lösningen nu skulle tillåtas förenklas till något banalt “höger om” eller “vänster om” enligt de senaste tjugo årens falangstrider. Istället handlar det med en formulering klichétyngd som få om att någonstans gå framåt: om att inse på djupet att oavsett vad vi tycker i sakfrågan så har socialdemokratins nuvarande problem inte med hållningen i RUT-frågan att göra. Ett bra inspel i vad detta “framåt” skulle kunna vara kommer idag lite från sidlinjen, från tjänstemännens fackliga centralorganisation, och det handlar om utbildningspolitiken.

Vikten av att inte göra med socialdemokratiska partiet vad vi gjorde med SSU

I dagens Fokus har jag förmånen att tillsammans med några av arbetarrörelsens finest få utveckla min syn på var socialdemokratin behöver. Jag resonerar om vikten av en jobbpolitik som tar sin utgångspunkt i dagens verkliga arbetsmarknad, vikten av att hålla ihop samhället och inte stänga stora grupper utanför trygghetsförsäkringarna, om bostadspolitiken och en hel del annat. Dessutom för jag ett tycker jag själv väldigt viktigt resonemang om hur farligt det blir om socialdemokraterna idag fastnar i de ideologiska låsningar och falangtänkande som totalkvaddade den intellektuella nivån på diskussionen inom SSU när jag var aktiv där på nittio- och början av nollnoll-talet.

Texten är skriven av Torbjörn Nilsson och heter Efter Sahlin. Förutom mig är det bland andra Dany Kessel, Marika Lindgren-Åsbrink, Irene Wennemo och Evin Cetin som är med och diskuterar. Och dom säger fantastiskt begåvade saker, allesammans. Vilket ju är en anledning så god som någon att läsa artikeln. 

Läs även andra bloggares åsikter om fokus, politik, socialdemokrati, förnyelse, framtid och annat intressant

Vad sägs om att försöka bli ett arbetareparti igen?

Den senaste tiden har jag allt oftare kommit på mig själv nynnandes på Dolly Partons fantastiska 9 to 5. Orsaken är politisk. För textrader som "9 to 5 / yeah, they got you where they want you /There's a better life / And you think that I would daunt you / Its a rich mans game / No matter what they call it /And you spend your life / Puttin money in his wollet" fångar onekligen en känsla jag tror de flesta av oss som någonsin lönearbetet någon gång känt. Och för ett socialdemokratiskt arbetarparti som i det senaste valet tappade stort bland de väljare som faktiskt har ett jobb skulle det mycket väl kunna vara läge för att ta och lyssna lite mer på Dolly Parton.

Den stora socialdemokratiska knäckfrågan

2006 års valbudskap "Alla ska med" är förmodligen det skarpaste ideologiska budskap socialdemokratin förmått formulera under mycket lång tid. Problemet var bara att det inte fanns någon politik som kunde matcha sloganen. Alla skulle med; men ingen förstod riktigt vart eller än mindre hur det skulle gå till. För att spä på förvirringen valde dessutom reklambyrån i vad som måste vara den märkligaste politiska kommunikationsinsats jag varit med om att illustrera detta i sig lite svårfångade budskap med en massa människor som trängdes i en alltför liten bil och förvirringen blev total. Men det förtar inte det faktum att det är runt hur detta budskap ska fyllas med innehåll den socialdemokratiska förnyelsediskussionen måste fokuseras idag.

Vad innebär oppositionens kris för regeringens politik?

Den som följde svensk politik under förra mandatperioden kunde inte undgå att märka hur lyhörd den borgerliga regeringen var gentemot de krav på de flesta områden - om än inte alla - som restes av framförallt den socialdemokratiska oppositionen. Det tydligaste exemplet torde vara extra statsbidrag till kommunerna men samma mönster gick igen på fler områden: regeringen vägrar - oppositionen kritiserar och kommer med egna förslag - regeringen lägger en något bantad variant av oppositionens förslag och avdramatiserar därmed frågan - oppositionen upprepar sitt "för lite och för sent" och framstår som gnällspikar. Med tanke på det konstanta opinionsunderläge borgerligheten befann sig i under hela förra mandatperioden är detta inte så konstigt, en viss försiktighet var snarare helt naturlig. Frågan är vad den nya politiska situation som uppstått med socialdemokratins kris och Mona Sahlins aviserade avgång innebär i detta perspektiv.

Varför Jesper Bengtsson har fel och folkrörelsen faktiskt behövs

Jesper Bengtsson skriver idag i Aftonbladet att de som ropar efter en levande socialdemokratisk folkrörelse ropar förgäves, eftersom socialdemokratins problem är dels politiska, dels europeiska. Om jag drar hans resonemang i förlängningen så kan situationen bara lösas genom att någon på europeisk nivå "kommer på" en politik som folk kan enas runt, och först därefter kan någon typ av rörelse att tala om återuppstå. Jag menar att Bengtsson gör några rejäla felslut i det resonemanget.