Om huvudkritiken mot motståndare faller – vad finns då kvar? En polemik med Ingerö och Pettersson

Häromdagen lyfte jag på bloggen frågan om den borgerliga avundsjukan. Vad ligger bakom den drivkraft att sparka neråt som exempelvis moderatpolitikern Helena Rivière ger uttryck för, frågade jag mig. På mitt inlägg fick jag två skarpa invändningar från högerhåll. Johan Ingerö svarade i kommentarsfältet och Per Pettersson skrev ett eget inlägg på temat. Och det är två välskrivna och genomtänkta kommentarer. Men när jag läser dem slås jag ändå av hur de båda bygger på ett grundantagande som faktiskt är rakt av falskt.

Vad driver högern att vilja sparka neråt?

Vad är det som driver den politiska högern? Ja, i många fall finns säkert ett ärligt och genuint engagemang för en politik som man på allvar tror leder rätt och är det bästa för folk. Men ibland så undrar jag. När jag läser Alliansfritt Sveriges recension av tunga moderatpolitikern Helena Riviéres bok Bidragskulturen filsofin bakom socialbidraget inser jag att här finns en värderingsklyfta som jag faktiskt inte fullt ut kan förstå.

Begåvade reflektioner från vänster

Jag uttryckte igår inspirerad av Klas Gustavsson min besvikelse över den andefattighet jag tycker präglar den senaste tidens stora inom vänster-uppgörelse, den så kallade Arenafejden. Som för att understryka vad jag menar publicerar välskrivna vänstersajten Dagens Konflikt en text som jag tycker innehåller allt det jag saknar. En betraktelse över Vänsterpartiets valplattform visar sig nämligen vara ett synnerligen läsvärt stycke samtida politisk analys.

Varför jag inte uppskattar Arenafejden

Det finns två saker som alla gillar att prata om. Sig själv, och konflikter. För mig som vänstermänniska med stort intresse för idédebatt och politisk teori innehåller den så kallade Arenafejden där ett antal debattörer på vänsterkanten i svensk politik de senaste månaderna gjort sitt bästa för att ta heder och ära av varandra element av båda. Därför borde jag ju egentligen uppskatta den. Men när jag idag med stor behållning läser Klas Gustavssons kritiska recension av debatten som sådan (Arenadebatten: Ängslig vänster) slås jag plötsligt av en insikt. 

Klassamhället sitter i köttet

Klass är någonting väldigt kroppsligt. Det märks i utslitna ryggar, stressjukdomar, förslitningsskador, psykisk ohälsa, övervikt. När vi på olika sätt tar del av och försöker sätta oss in i hur gamla tiders klassamhälle såg ut och fungerade så är det de fysiska delarna vi oftast fastnar vid; armod, povra levnadsförhållanden, dålig tillgång till medicin och läkare. Ja, det är ju till och med så att de som med viss regelbundenhet tenderar att förklara klassamhället för dött brukar hänga upp det på att det rent fysiska lidandet i dagens moderna välfärdssverige inte går att jämföra med andra delar av världen eller hur det sett ut tidigare även här. 

Marika Lindgren Åsbrink har senaste dagarna skrivit några oerhört angelägna texter om just klass och hälsa (på bloggen och nu senast även på SVT debatt). Med en gedigen avstamp i fakta och statistik visar hon det moderna svenska klassamhället i all sin obarmhärtiga klarhet. Och inläggen ger också perspektiv på den borgerliga sjukvårdspolitik som bedrivs idag, inte minst i mitt hemlandsting Stockholms läns landsting.

Allt detta, och en bröllopsinbjudan på det

Vissa dagar är det helt enkelt roligare att vittja brevlådan än andra...

Socialdemokratisk feel good-läsning med dyster underton

Som ett svar på Alexandra Einerstams långa postning om varför hon ser en rödgrön valseger presenterar södermalmsbon Viktor Tullgren idag en nästan lika lång text om varför han tror att borgarna kommer att förlora valet. Och om Alexandra målade brett med ett stort antal frågor landar Viktor när allt kommer omkring egentligen i två saker: det är jobben och de ökade klyftorna som kommer att kosta regeringspartierna makten. Och det är onekligen intressant att ställa de två perspektiven bredvid varandra.

Är moderaternas interna partikultur en allmän angelägenhet?

Den moderata valfuskskandalen har den senaste veckan totalt dominerat det svenska politiska samtalet. En ledande företrädare har redan avsagt sig sin kandidatur, och fler personer är under luppen. Inte ens statsministern Fredrik Reinfeldt har kunnat hålla sig borta från affären utan tvingats kommentera i media. Min personliga gissning är att vi än så länge bara sett början av denna härva. Men bortom den dagsaktuella sensationsfaktorn; vad säger egentligen det som uppdagas om svensk politik av idag?

Mer om socialdemokratisk optimism

Jag skrev igår om den politiska framtidstro jag tycker kännetecknar många socialdemokrater just nu. Idag understryker Alexandra Einerstam på HBT-sossen mina resonemang genom en fullödig genomgång av ett antal starka politiska skäl för att tro på en rödgrön valseger i höst.

Varför är alla socialdemokrater så glada just nu (och spelar det någon roll för valresultatet att de är det)?

När jag träffat socialdemokratiska partimedlemmar på olika nivåer de senaste veckorna så har det varit slående vilket gott humör de alla varit på. Den politiska optimismen har smugit sig djupt in, och även personer som bakom skål och vägg bara några månader tidigare la pannan i djupa veck har nu börjat känna viss förtröstan inför valresultatet och även vad som kommer efter. Frågan man måste ställa sig är då; spelar denna typ av psykologiska stämningslägen någon roll?