Nej, staten är inte alltid god. Ens om den heter EU.

Ett antal namnkunniga vänsterdebattörer skriver idag på DN debatt och argumenterar för att vänstern borde driva på för ett fullvärdigt svenskt EMU-medlemskap och införa euron. Det kan man naturligtvis tycka om man vill. Men vad som är mer problematiskt än själva sakfrågan är sättet skribenterna argumenterar på.

Rätt till heltid inom kommunen är någonting värt att kämpa för

Jag jobbade några år runt de tjugo som timanställd inom den kommunala äldreomsorgen. Jobbet var helt ok, men anställningsformen sög. Det gällde heller inte bara mig. Även de mer seniora på arbetsplatsen hade olika former av deltidsanställningar och jag tror knappt någon jobbade 100 procent. Det handlade inte om att man inte ville arbeta mer – många täckte upp genom att rycka in på andra ställen, inte minst för att få lönen att gå ihop – utan om att man inte fick. Jag tror inte att den typen av arbetsrelationer är bra varken för de anställda eller för arbetsgivaren. Därför kommer det kännas oerhört stimulerande att få slåss för att det socialdemokratiska löftet om rätt till heltid för anställda i kommun och landsting som presenterades idag ska få bli verklighet.

Ill fares the land

BOKTIPS: Det fanns en tid då jag förmodligen hade fnyst åt flera av ansatserna i en bok som Tony Judts Ill fares the land. Den utpräglade idealismen och ambitionen att kasta inte bara arbetarrörelsens marxistiska arv utan även den materialistiska historieuppfattningen på skräphögen (samma skräphög som även begreppet socialism – tyngt av ideologiska och historiska misslyckande – enligt författaren också bör förpassas till), viljan att sätta moralen i historiens ställe, slutsatserna att socialdemokratin för att lyckas inte kan tävla i att vara den mest framtidsinriktade rörelsen utan istället måste ta spjärn mot gamla historiska segrar och utifrån dessa frammana en rädsla för vad alternativet kan vara. Allt det där skulle jag ha känt mig instinktivt skeptisk till. Men efter att nu ha tagit mig igenom bokens 237 sidor måste jag erkänna att londonfödde New York-professorn har en och annan poäng.

Sanningen om de försvunna välfärdsarbetarna

En av de faktauppgifter som dagens partiledardebatt kom att handla om var hur utvecklingen inom välfärden egentligen sett ut under den senaste mandatperioden. Fredrik Reinfeldt hävdar att de minskningar av antalet anställda som de rödgröna pekar på bara är en fråga om att välfärdsarbetarna bytt arbetsgivare - från kommun till privat. Konjunkturinstitutet visar att han har fel. 

En osedvanligt klok analys

Diskussionen om svängningarna i opinionsläget blir lätt till någon sorts banalt sportrefererande. Nu leder den ena sidan, nu kvitterar den andra, och nu verkar det som om de där är på väg att göra mål. Den typen av resonerande kan vara kul för den politiske nörden, den kan påverka sinnestämningen bland aktiva inom respektive block men de säger handen på hjärtat inte särskilt mycket om svensk politik som sådan. Samtidigt känns det också märkligt om den politiska diskussionen inte skulle ta hänsyn till vad som faktiskt är demokratins kärna, nämligen vad folk tycker. Därför är det kul när någon lyckas dra några riktigt vettiga slutsatser ur materialet.

Förnya sjukvården!

"Därför är det tragiskt med sjukvårdspolitiker som lever i tror att det enda sättet att åstadkomma utveckling är via avveckling och privatisering. Istället borde kraften ägnas åt att se till att den landstingsdrivna vården blir ett föredöme och en motor för utveckling inom hela sjukvårdssektorn. Då krävs det ett nytänk. Utvecklade yrkesroller, mer av teamarbete istället för vattentäta skott mellan yrkeskategorierna, ett starkare ledarskap och en nolltolerans mot dåliga chefer, en reell decentralisering av både ansvar och befogenheter, makten att lösa problemen direkt på golvet där de uppstår, en stark personalpolitik som gör landstingsvården till en mönsterarbetsgivare."

Det skriver jag på Ilijas vårdforum, under rubriken Nyckeln till bättre vård finns hos personalen. Hela inlägget läser du här.

 Läs även andra bloggares åsikter om politik, sjukvård, personalinflytande, sjukvårdspolitik, stockholm, stockholms läns landsting och annat intressant

Fyra år senare erkänner SvD att de ljög. Eller?

Sommaren 2006. Almedalsvecka. Den politiska spänningen inför höstens val vibrerar i luften. Svenska Dagbladets ledarsida går till attack mot den sittande socialdemokratiska regeringen. Ämnet är ungdomsarbetslösheten. "Ungdomsarbetslösheten är ett elände både för
enskilda och för samhället i stort. Höstens val står mellan dem som inser detta och försöker göra någonting åt det och dem som inte har lust att förändra någonting" skriver man och för att understryka hur allvarlig situationen är presenterar man fakta: "Och långt värre [än arbetslösheten i stort, min anm] är det med ungdomsarbetslösheten, som med de europeiska metoderna mätt uppgick till hela 27,5 procent. Bara Polen och Slovakien klarar sig sämre" slår tidningen fast. Och det är här någonstans som det finns anledning att börja höja på ögonbrynen. 

En 9 000 000 000 kronor stor topp på ett isberg

Efter den massiva kritikstorm som drabbat Stockholms borgerliga landstingsledning (och enligt uppgift även efter påstötningar från den moderata partiledningen) backade igår slutligen majoriteten från sitt förslag till avtal rörande bygge och drift av Nya Karolinska-sjukhuset i Solna. Istället kom alla partier överens om en ny konstruktion som sparar mellan sju och nio miljarder kronor åt skattebetalarna över avtalsperioden. Det här ger upphov till en hel del känslor och reflektioner.