Jag är en fredlig man som ogillar våld; men när jag först fick höra att man i filmatiseringen av den tecknade serien Hellblazer flyttat skådeplatsen från 80-talets regngråa England till ett soligt nutida LA och att den kedjerökande, svärande och ständigt trenchcoatklädda huvudrollen John Constantine till råga på allt skulle spelas av ingen annan än Keanu Reeves så var det nära att det brast för mig. Begreppet helgerån fick plötsligt en nästan fysiskt påtaglig innebörd.
Nu vart det kanske inte så katastrofdåligt som man skulle kunna ha trott (filmen är till och med rätt uthärdlig, tricket är bara att inte låtsas om vilken som är förlagan utan tänka att det är en demonrulle vilken som helst). Men den saknar naturligtvis alla de delar som gör Hellblazer till en så intressant serie och John Constantine till en av serievärldens mest fascinerande antihjältar.
Jag har precis läst igenom samlingsvolymen ”Bloodlines” (samlar med några undantag episod 47 till 61, avsnitten är författade av Garth Ennis briljanta penna). Men först en kort bakgrund för den som inte känner till den: seriens huvudperson John Constantine är en cynisk magiker som vandrar kring bland spöken, demoner och vampyrer i ett nedgånget Thatcherengland. Constantine är en kaxig och dödsföraktande (han skrattar bokstavligen talat djävulen i ansiktet) men samtidigt genuint tragiskt figur - ett grundtema är att han alltid drar död och undergång över dem han älskar och som är nära honom.
Men framförallt är Constantine antiauktirotär. I ”Bloodlines” ger han sig på kyrkan, kungahuset, cyniska fastighetsförvaltare och överklassen i största allmänhet. Eftersom det är Ennis som har skrivit så är det såklart fyllt med våld, blod och äckel men när jag nu läser om avsnitten (många har varit publicerade på svenska i olika sammanhang) så märker jag att detta som jag tidigare kanske tyckte var en smula kittlande nu snarast framstår som onödiga störningsmoment – Hellblazers styrka är något helt annat än skräcken och våldet.
Ta en av mina favoritepisoder till exempel, julsagan ”the lord of the dance”. Constantine springer på ett nedgånget och sorgset spöke på stan, och denna stora tragiska figur visar sig vara ingen annan än själva julens ande. Förr i tiden var han dansens mästare, i en förkristen tid när folk söp och knullade sig igenom midvinterns fester, men sedan kom kyrkan och puritanismen och ingen kom längre ihåg de vilda festerna och danserna.
För att göra en lång historia kort; Constantine tar med sig spöket till den lokala puben där de super sig igenom julaftonen tillsammans med den brokiga skara arbetarklassfigurer som befolkar Hellblazers värld. Och när de med varsin sejdel i näven till slut ställer sig på ett bord och skrålar ”if you dont get shagged on a Saturday night, you´ll never get shagged at all” så vet vi att julens verkliga ande har återuppstått, och dansens mästare dansar igen.
Alltså, inget våld och inga demoner (det mest spännande är när huvudpersonen ragglar hem fullkomligt dyngrak klockan fyra på juldagsmorgon och inser att han har glömt att köpa någon julklapp till sin kvinna Kit, något hon hanterar genom att hångla upp honom efter att ha hotat att sparka skiten ur honom om han någonsin gör om det igen). Men ändå så väldigt mycket vad Hellblazer står får; det uppkäftiga försvaret för det lite skitiga, genuint mänskliga, långt borta från alla normer och auktoriteter.
Och när julens ande i ett nyckelresonemang förklarar varför kyrkan stoppade festandet och njutningen formulerar han det så här: ”How can you order a man to feel good? Or legislate for a womans delight? For thats where their power lies. In making rules … They hated ‘I live’ for one reason alone. Nobody asked them if it was all right first.” Plötsligt får den burleska och rätt lättsamma fyllehistorien en närmast politisk udd, riktad mot ett konservativt och inskränkande samhälle.
Hellblazer är inget för den överdrivna moralisten (det inmundigas både det ena och det andra över seriens sidor, och då pratar vi inte bara om sådana droger man kan köpa i affären) eller den kräsmagade (det är som sagt mycket blod och våld och rent äckel). Kvaliteten på episoderna är också skiftande, och ibland är det inte mer än en rätt ordinär skräckserie med en hjälte i sliten trenchcoat. Men om man orkar se bortom detta så kommer man att hitta en figur som man faktiskt alla fel och brister till trots någonstans inte kan låta bli att älska och ett antal fullkomligt fantastiska historier.
Läs även andra bloggares åsikter om Hellblazer, John Constantine, Constantine, teckande serier, Garth Ennis, kultur, serier och annat intressant
lördag, mars 15, 2008
torsdag, mars 13, 2008
Feminismen och vänstern
250 sidor tjock damp senaste Fronesis (nummer 25-26) nu idag ner i brevlådan. Temat den här gången är ”feminismen och vänstern” och den fullmatade dubbelnumret innehåller texter om allt från ”skapandet av klass och kön genom visualiseringen av moraliska subjekt” till en text om ”feminismens apokalyptiska framtider”.
Min egen relation till det vänsterakademiska projektet är en smula kluven. Ibland är Fronesis fullkomligt briljant och tillför verkligen något till det svenska intellektuella samtalet (som numret om borgerligheten och, för länge sedan, det om kapitalismen), ibland känns den lite väl inåtvänt och nästan skråmässigt akademisk. För att komplicera saken har jag dessutom vid några tillfällen märkt att jag själv har gått tillbaka till texter som jag först tyckte var helt meningslösa för att i efterhand, i ljuset av någon ny händelse eller något nytt problem, hitta helt nya poänger med dem.
Hursom. I det här numret vill redaktionen ”uppmärksamma konfrontationerna och det ömsesidiga utbytet mellan politisk vänster och feminism, och slå ett slag för vikten att studera kön och kapitalism i varandras kontexter”, vilket ju måste erkännas är en avsiktsförklaring så god som någon. Efter att ha snabbt skummat rubrikerna och gjort några mer eller mindre slumpmässiga nedslag i några av texterna så lutar jag nog åt att detta är ett av de bättre numren.
Blir perfekt för nästa veckas skidsemester. Vad passar bättre efter att ha hankat sig ner från en alptopp under hela dagen än att fördjupa sig en smula i ”femistisk kunskapsproduktion och kapitalismens premisser”?
Läs även andra bloggares åsikter om fronesis, feminism, vänster, politik, politisk teori och annat intressant
Min egen relation till det vänsterakademiska projektet är en smula kluven. Ibland är Fronesis fullkomligt briljant och tillför verkligen något till det svenska intellektuella samtalet (som numret om borgerligheten och, för länge sedan, det om kapitalismen), ibland känns den lite väl inåtvänt och nästan skråmässigt akademisk. För att komplicera saken har jag dessutom vid några tillfällen märkt att jag själv har gått tillbaka till texter som jag först tyckte var helt meningslösa för att i efterhand, i ljuset av någon ny händelse eller något nytt problem, hitta helt nya poänger med dem.
Hursom. I det här numret vill redaktionen ”uppmärksamma konfrontationerna och det ömsesidiga utbytet mellan politisk vänster och feminism, och slå ett slag för vikten att studera kön och kapitalism i varandras kontexter”, vilket ju måste erkännas är en avsiktsförklaring så god som någon. Efter att ha snabbt skummat rubrikerna och gjort några mer eller mindre slumpmässiga nedslag i några av texterna så lutar jag nog åt att detta är ett av de bättre numren.
Blir perfekt för nästa veckas skidsemester. Vad passar bättre efter att ha hankat sig ner från en alptopp under hela dagen än att fördjupa sig en smula i ”femistisk kunskapsproduktion och kapitalismens premisser”?
Läs även andra bloggares åsikter om fronesis, feminism, vänster, politik, politisk teori och annat intressant
En favoritbutik...
Den stora fördelen med att jobba i Gamla stan. Eller nackdelen, om man ser till plånboken. Massor av bra tecknade serier har de i alla fall.
Om otryggheten i Hässelby gård
Svenskan uppmärksammar idag otryggheten i mitt hemmaområde, Hässelby (se här och här). Det är bra. Det här är en av de frågor som de boende häromkring är allra mest engagerade i.
För några veckor sedan var jag tillsammans med Carin Jämtin och ett gäng lokala sossar ute och nattvandrade en fredagskväll. Vi träffade närpolisen, de fantastiska människor som på ideell basis nattvandrar, fältassistenter, en massa ungdomar och andra som är en del av nattlivet i Hässelby gård.
Idag har vi utifrån det och de uppgifter som bland annat Stockholmshem tagit fram gått ut och krävt att en lokal trygghetsdelegation bildas. Det krävs ett samlat politiskt grepp om de här frågorna.
Nu hoppas jag att borgarna tar vår utsträckta hand. Med tanke på att nämndens moderata ordförande själv säger i SvD att hon är lite ”sossig” i dessa frågor så finns det kanske förutsättning att vara ense om åtminstone en del…
Läs även andra bloggares åsikter om trygghet, kriminalitet, hässelby gård, hässelby, carin jämtin, politik och annat intressant
För några veckor sedan var jag tillsammans med Carin Jämtin och ett gäng lokala sossar ute och nattvandrade en fredagskväll. Vi träffade närpolisen, de fantastiska människor som på ideell basis nattvandrar, fältassistenter, en massa ungdomar och andra som är en del av nattlivet i Hässelby gård.
Idag har vi utifrån det och de uppgifter som bland annat Stockholmshem tagit fram gått ut och krävt att en lokal trygghetsdelegation bildas. Det krävs ett samlat politiskt grepp om de här frågorna.
Nu hoppas jag att borgarna tar vår utsträckta hand. Med tanke på att nämndens moderata ordförande själv säger i SvD att hon är lite ”sossig” i dessa frågor så finns det kanske förutsättning att vara ense om åtminstone en del…
Läs även andra bloggares åsikter om trygghet, kriminalitet, hässelby gård, hässelby, carin jämtin, politik och annat intressant
Röda skynken mot utförsäljning
Rapport från Hässelby strand: Vi gillar (fortfarande) inte de moderata planerna på att sälja ut allmännyttan. Protesterna fortsätter.
tisdag, mars 11, 2008
Vi förlorar voteringar, men vinner debatter
Tre av landstingsgruppens grymma socialdemokrater: Tove, Göran och Erika. Gladast vinner ... på sikt.
Förläggare Jansson på besök
Debatten om "avknoppningar" går nu snart in på den tredje timmen. Vi tycker att det ska vara personalen som har sista ordet i om de vill avknoppas eller inte. Borgarns vill att det ska vara politikerna som bestämmer. Vårt nya finanslandstingsråd har ett mjukare tonfall men precis samma politiska inriktning som det förra. Elände, alltså. Men en fika med Fredrik Jansson hinner jag med, och det är trevligt.
Första debatten
Om landstingets upphandlinspplicy. Vi ville att uppförandekoden för leverantörer (med krav på arbetsmiljö, mot barnarbete rtc) skulle användas jämt. Borgarna ibland. Vi förlorade.
Landstingsfullmäktige
Dagens landstingsfullmäktige har inletts. Det hela börjar med en information från revisorerna som pågår just nu. Dagens stora fråga kommer annars att bli frågan om "avknoppningar" där borgarna säger nej till våra krav att det ska krävas kvalificerad majoritet bland personalen för att avknoppa. Den skandalösa hanteringen av Folktandvården fungerar som en självklar bakgrund till den debatten.
måndag, mars 10, 2008
Privatisering till varje pris
I dag blev det känt att Folktandvårdens vd Harald Abelin lämnar sitt jobb. Orsaken är att han har gjort precis vad en vd i ett aktiebolag som Folktandvården förväntas – han har företrätt bolaget och velat att det ska fungera så bra som möjligt och därmed kritiserat borgerliga förslag som går ut på att verksamheten styckas upp och de mest lönsamma enheterna privatiseras. Därför har han nu också i praktiken fått sparken.
När man försöker följa med i den politiska debatten kan man ibland förledas att tro att de ideologiska skillnaderna i svensk politik är så gott som utsuddade – alla partier är mer eller mindre pragmatiska mittenpolitiker som tävlar i att hitta de bästa praktiska lösningarna för folket. Skrapar man på ytan hittar man ofta något annat.
Den ideologiska nit med vilken den borgerliga majoriteten i Stockholms läns landsting anstränger sig för att kunna avveckla offentligt ägd välfärdsverksamhet – oavsett vilka konsekvenserna blir för personalen eller verksamhetens kvalitet – är ett exempel på detta. Folktandvården är ett av landstingets bäst skötta bolag. De ligger i topp när man tittar på personalens nöjdhet, och ekonomin är urstark. Den tandläkare som önskar jobba privat har alla möjligheter att göra det – det råder full etableringsfrihet och majoriteten av alla tandläkarbesök hos vuxna går redan till privata tandläkare.
Det finns alltså inga praktiska skäl för att stycka upp verksamheten och privatisera. Men ändå ska det göras, till vilket pris som helst. Vad moderaterna i Stockholm gör befinner sig på sådana ljusårs avstånd från vad den moderata pr-maskinen på nationell nivå säger att det nästan vore svårt att tro på, om man inte faktiskt såg det hända.
Ils Marie skriver bra och engagerat
Läs även andra bloggares åsikter om politik, folktandvården, privatiseringar, stockholms läns landsting, stockholm, moderaterna och annat intressant
När man försöker följa med i den politiska debatten kan man ibland förledas att tro att de ideologiska skillnaderna i svensk politik är så gott som utsuddade – alla partier är mer eller mindre pragmatiska mittenpolitiker som tävlar i att hitta de bästa praktiska lösningarna för folket. Skrapar man på ytan hittar man ofta något annat.
Den ideologiska nit med vilken den borgerliga majoriteten i Stockholms läns landsting anstränger sig för att kunna avveckla offentligt ägd välfärdsverksamhet – oavsett vilka konsekvenserna blir för personalen eller verksamhetens kvalitet – är ett exempel på detta. Folktandvården är ett av landstingets bäst skötta bolag. De ligger i topp när man tittar på personalens nöjdhet, och ekonomin är urstark. Den tandläkare som önskar jobba privat har alla möjligheter att göra det – det råder full etableringsfrihet och majoriteten av alla tandläkarbesök hos vuxna går redan till privata tandläkare.
Det finns alltså inga praktiska skäl för att stycka upp verksamheten och privatisera. Men ändå ska det göras, till vilket pris som helst. Vad moderaterna i Stockholm gör befinner sig på sådana ljusårs avstånd från vad den moderata pr-maskinen på nationell nivå säger att det nästan vore svårt att tro på, om man inte faktiskt såg det hända.
Ils Marie skriver bra och engagerat
Läs även andra bloggares åsikter om politik, folktandvården, privatiseringar, stockholms läns landsting, stockholm, moderaterna och annat intressant
Händelse i morgonrusning
Var precis med om en alldeles vardaglig händelse: på grund av ett stopp i tunnelbanan mellan Vällingby och Råcksta var vi tvungna att byt tåg i Johannelund. Hundratals människor liksom flyter ut ur det gamla tåget, ner för trappan, upp för trappan, in i det nya tåget. Så åker vi vidare söderut.
Som sagt. En helt vardaglig händelse.
söndag, mars 09, 2008
Two more years…
Blev för några timmar sedan omvald som ordförande för socialdemokraterna i Hässelby-Vällingby för ytterligare en tvåårsperiod. Nu ligger jag i soffan och slökollar på nya serien ”Bionic woman” samtidigt som jag försöker smälta intrycken från kvällen möte (dottern har precis somnat lyckligt kramandes sin favoritnalle).
Det var ett fantastiskt kul möte. Dels gick själva förhandlingarna bra (inte minst tack vare superproffsiga mötesordförande Veronica Palm, tack för hjälpen) men framförallt för att det är kul att vara socialdemokrat här ute just nu. Vi har många aktiva medlemmar, många nya kommer till, och jag tycker att vi så smått har börjat hitta arbetsformer som fungerar. Vi är mycket ute på torgen, knackar dörr i viktiga områden, är snabba att reagera i olika sakfrågor (som utförsäljningen av allmännyttan).
Nu slog vi fast både organisatoriska mål och politiska inriktningar för året som kommer. Det blir både intensivt kampanjande och ett ambitiöst politiskt förnyelse- och utvecklingsarbete. Vi ska värva fler medlemmar och jobba mer aktivt med trygghetsfrågorna på gator och torg. Bland annat. Kul – och viktigt – kommer det att bli hursomhelst.
Känns som att det kommer att bli två bra år. Men nu ska jag koppla bort politiken och titta klart på den däringa teveserien istället.
PS: Väl hemma såg jag SVT:s ”en kvartett som ingen behöver” – kombination av någon sort dokumentär och en konsert där Indrakvartetten (iklädda gråa rockar av militärsnitt, i någon sorts industrilokal belyst med strålkastasljus) spelar Sjostakovitjs mästerliga åttonde stråkkvartett. Kul, dels för att det är fantastisk musik och dels för att dottern också fångades och glatt dansade runt i takt med musiken framför teven. Skön kontrast till musikens gravallvarliga grundton… DS
Läs även andra bloggares åsikter om socialdemokrati, partier, partiarbete, hässelby, vällingby och annat intressant
Det var ett fantastiskt kul möte. Dels gick själva förhandlingarna bra (inte minst tack vare superproffsiga mötesordförande Veronica Palm, tack för hjälpen) men framförallt för att det är kul att vara socialdemokrat här ute just nu. Vi har många aktiva medlemmar, många nya kommer till, och jag tycker att vi så smått har börjat hitta arbetsformer som fungerar. Vi är mycket ute på torgen, knackar dörr i viktiga områden, är snabba att reagera i olika sakfrågor (som utförsäljningen av allmännyttan).
Nu slog vi fast både organisatoriska mål och politiska inriktningar för året som kommer. Det blir både intensivt kampanjande och ett ambitiöst politiskt förnyelse- och utvecklingsarbete. Vi ska värva fler medlemmar och jobba mer aktivt med trygghetsfrågorna på gator och torg. Bland annat. Kul – och viktigt – kommer det att bli hursomhelst.
Känns som att det kommer att bli två bra år. Men nu ska jag koppla bort politiken och titta klart på den däringa teveserien istället.
PS: Väl hemma såg jag SVT:s ”en kvartett som ingen behöver” – kombination av någon sort dokumentär och en konsert där Indrakvartetten (iklädda gråa rockar av militärsnitt, i någon sorts industrilokal belyst med strålkastasljus) spelar Sjostakovitjs mästerliga åttonde stråkkvartett. Kul, dels för att det är fantastisk musik och dels för att dottern också fångades och glatt dansade runt i takt med musiken framför teven. Skön kontrast till musikens gravallvarliga grundton… DS
Läs även andra bloggares åsikter om socialdemokrati, partier, partiarbete, hässelby, vällingby och annat intressant
Läs, läs, läs
Calle Fridén är inte alltid lika läsvärd. För visserligen är han alltid bra, men ibland är han faktiskt ännu bättre. Som i det här inlägget, exempelvis, där han för fram det vettigaste småföretagarperspektivet på svensk politik jag sett på länge.
Att det dessutom inehåller en osedvanligt nykter analys av Vårdval Stockholm gör liksom inte saken sämre. Läs läs läs läs läs läs läs...
Läs även andra bloggares åsikter om bloggar, bloggtips, politik, småföretagare, calle friden
Att det dessutom inehåller en osedvanligt nykter analys av Vårdval Stockholm gör liksom inte saken sämre. Läs läs läs läs läs läs läs...
Läs även andra bloggares åsikter om bloggar, bloggtips, politik, småföretagare, calle friden
lördag, mars 08, 2008
Att komma hem ska vara en schlager
Det räcker med någon natt på hotell i en främmande stad för att det verkligen ska kännas att jag kommer hem. Dessutom till en riktig lördagskväll med Ben & Jerry-glass och melodifestival. Och apropås den – snacka om att ”andra chansen” har hittat formen.
Även om jag tvekade en smula under den löjligt långa hockeymatchen mellan pudlarna, e-typen och Sibel så vart det till slut en rapp, spänstig underhållande och faktiskt riktigt spännande show. Resultatmässigt kan man väl säga att en låt som gick till final var väldigt värdig och den andra faktiskt inget vidare, fast den gick vidare. Men man för väl nöja sig med det lilla (och det kunde teoretiskt sett ha varit mycket värre).
Kvällens stora snackis blir såklart Carolas förnedrande nederlag (och ja det har börjat, se exempelvis här). Visst är det i någon sorts större perspektiv fullständigt ointressant men jag kan ändå inte låta bli att dras med i dramatiken runt detta tronskifte i schlagervärlden. Frågan är vilken som är den egentliga lärdomen här; att allt har ett bäst före datum och att det är viktigt att veta när man ska sluta (alla eventuella paralleller till Göran Persson fullkomligt oavsiktliga) eller helt enkelt att det är dumt att sjunga duetter?
Hursom, spänningen inför nästa lördag stiger. Blir det Pirelli som axlar den fallna manteln? Eller får vi se Christer Sjögren göra euro-chock? Kan Nordman fortsätta att överraska (jag fattar inte hur de tagit sig så här långt så varför skulle de då inte kunna ta hem hela baletten och vinna även nere i Belgrad – något måste de uppenbarligen ha som inte jag kan se).
Själv håller jag på Sanna Nielsen. Och så säger jag grattis till Stefan Holm. (Rent politiskt kan det inte vara en helt dålig dag då han vinner guld samtidigt som Carola åker på spö, för övrigt.)
Mer om schlagern här, här och här
PS: för övrigt vill jag verkligen se Dixie Chicks: Shut up and sing. Historien om de i grunden rätt opolitiska countrytjejerna som fick löpa gatlopp efter att ha uttalat sig negativt om president Bush och sedemera kom tillbaka så det brakade skulle kännas angelägen även om man inte vore så att man älskade musiken. Vilket jag gör. DS
Läs även andra bloggares åsikter om melodifestival, schlager, andra chansen, carola, stefan holm, sibel, nordman, sanna nielsen och annat intressant
Även om jag tvekade en smula under den löjligt långa hockeymatchen mellan pudlarna, e-typen och Sibel så vart det till slut en rapp, spänstig underhållande och faktiskt riktigt spännande show. Resultatmässigt kan man väl säga att en låt som gick till final var väldigt värdig och den andra faktiskt inget vidare, fast den gick vidare. Men man för väl nöja sig med det lilla (och det kunde teoretiskt sett ha varit mycket värre).
Kvällens stora snackis blir såklart Carolas förnedrande nederlag (och ja det har börjat, se exempelvis här). Visst är det i någon sorts större perspektiv fullständigt ointressant men jag kan ändå inte låta bli att dras med i dramatiken runt detta tronskifte i schlagervärlden. Frågan är vilken som är den egentliga lärdomen här; att allt har ett bäst före datum och att det är viktigt att veta när man ska sluta (alla eventuella paralleller till Göran Persson fullkomligt oavsiktliga) eller helt enkelt att det är dumt att sjunga duetter?
Hursom, spänningen inför nästa lördag stiger. Blir det Pirelli som axlar den fallna manteln? Eller får vi se Christer Sjögren göra euro-chock? Kan Nordman fortsätta att överraska (jag fattar inte hur de tagit sig så här långt så varför skulle de då inte kunna ta hem hela baletten och vinna även nere i Belgrad – något måste de uppenbarligen ha som inte jag kan se).
Själv håller jag på Sanna Nielsen. Och så säger jag grattis till Stefan Holm. (Rent politiskt kan det inte vara en helt dålig dag då han vinner guld samtidigt som Carola åker på spö, för övrigt.)
Mer om schlagern här, här och här
PS: för övrigt vill jag verkligen se Dixie Chicks: Shut up and sing. Historien om de i grunden rätt opolitiska countrytjejerna som fick löpa gatlopp efter att ha uttalat sig negativt om president Bush och sedemera kom tillbaka så det brakade skulle kännas angelägen även om man inte vore så att man älskade musiken. Vilket jag gör. DS
Läs även andra bloggares åsikter om melodifestival, schlager, andra chansen, carola, stefan holm, sibel, nordman, sanna nielsen och annat intressant
Sörmländskt vårlandskap
På tåget från Göteborg till Stockholm: detta är slående vackert, på ett lite ödsligt dramatiskt sätt. Skulle jag skriva pusseldeckare skulle jag förlägga dem till Sörmland...
fredag, mars 07, 2008
Tankar från ett tunnelbanetåg
Japanerna kalla den för den flytande världen. Den syndiga underjordiska, den nattligt kriminella. Jag tänker på begreppet samtidig som tunnelbanan glider fram genom ett nästan fysiskt mörker, som en u-båt i ett svart hav fyllt av alla förortens självlysande gatlampsfiskar.
Är uppe alldeles för tidigt. Bara hederligt folk åker in i stan vid halv sex på morgonen. Och en och annan politiker, uppenbarligen..
torsdag, mars 06, 2008
Testblogg från mobilen
Testar hur blogger fungerar från min nya mobil. Ska bli spännande att se hur det går...
lördag, mars 01, 2008
Arbetaförfattare: Stig Sjödin (om kapitalismen, arbetet och lägtan efter frihet)
Stig Sjödin var en av nittonhundratalets allra största. Han var arbetarpoeten vars egna erfarenheter från fabriken utgjorde bakgrund till ett författarskap som är inte bara politiskt utan även rent konstnärligt var bland de mer intressanta det förra århundradet hade att erbjuda. Hans stora genombrott blev diktsamlingen ”Sotfragment” och i den finns hans kanske mest citerade dikt; den som inleds med orden ”motsträvigt och med hjärtat fyllt av trots”. Jag tror att den dikten tjänar på att finnas i bakgrunden vid varje samtal om det kapitalistiska samhället och den liberala friheten.
Så här går den i sin helhet:
Motsträvigt och med hjärtat fullt av trots
erkänner jag detta;
det var inte sotet, dammet, smutsen
inte heller hemgången med musklerna
skälvande i kramp och ögat urgröpt
av nätters vaka,
inte heller valkarna,
som var förnedring.
Nej, det var den osynliga nåden
Att få slita ut sig,
den stora favören att få välja,
där val ej fanns.
Man kan samtala runt och analysera den dikten till förbannelse (och jag gör det gärna); men vad åtminstone jag tycker i slutändan är vad Sjödin fångar är kontrasten mellan den formella liberala jämlikheten och friheten som är själva grunden i vår moderna kapitalism, och den reella ojämlikhet och ofrihet som är en lika verklig upplevelse hos oss människor som lever i den. Arbetsmarknaden och arbetslivet är inte det jämlika kontraktsskrivande mellan jämbördiga parter som teorin vill få det till; utan tvärtom ett socialt slagfält av över – och underordning.
Och man behöver inte ha upplevt 1920-talets industri för att känna igen sig i detta. Att tvingas slava på något jävla skitjobb och som om inte detta vore illa nog dessutom förväntas vara tacksam mot den som i praktiken tjänar storkovan på ditt slitande – det är en erfarenhet som är minst lika levande idag som på Sjödins tid.
Erfarenheten omfattar för övrigt inte bara personer inom vad vi tänker på som arbetareklassen. Jag minns exempelvis när det i IT-kraschens efterdyningar svepte en våg av klassmedvetande över de som tidigare levt livet högt inom en till synes ständigt expanderande sektor och plötsligt väldigt hårdhänt vaknade upp till en verklighet där de var utbytbara löntagare och någon annan tog med sig frukterna av deras arbete och bara drog.
Drömmen om småföretaget är paradoxalt nog ett sätt att komma ur denna position – åtminstone i teorin men ibland också i praktiken. Samtidigt som många vet att den självägande småföretagarens självständighet allt som oftast bara är en yta: i praktiken är du lika beroende av banken och en eller annan storkund som någonsin tidigare av någon arbetsgivare.
Den socialdemokratiska arbetarrörelsen har därför traditionellt satsat på en annan strategi för att bryta främlingskapet; istället för att skapa egna alternativ har man satsat på att förändra arbetet ”inifrån”. Arbetsrätt, arbetarskyddslagar, semester och arbetstidsbegränsning – allt sådant har syftat till att göra arbetet enkelt uttryckt drägligare, men också på ett djupare plan till att förändra maktbalansen i arbetslivet. LAS och anställningsskyddet har syftat till att göra varje enskilt individ mindre utbytbar, kollektivavtal till att undvika underbudspolitik mellan löntagare när det gäller inte minst löner.
Samtidigt har detta inte varit den enda strategin. Det har också funnits en kooperativ ådra, en folkrörelsestrategi som snarare syftade till att skapa egna alternativ (småföretagslösningen ovan). På producentsidan har detta dock aldrig blivit särskilt framgångsrikt. Under senare år har den i mycket varit helt avsomnad. Jag kan någonstans tycka att det är rätt synd. Arbetarrörelsen behöver sina praktiska utopister – de som här och nu försöker skapa landet som inte är – och jag återkommer eventuellt till detta tema mer djupgående i ett senare inlägg (det är något jag funderar över rätt mycket).
Slutligen; min poäng. Man kan tolka Sjödins dikt som en ren klagovisa. Jag gör inte det. Jag ser den istället som djupt visionär. Ur kritiken av det som är får åtminstone jag en känsla av att det behövs något annat, och en aning om vad detta andra är, eller skulle kunna vara. Det handlar om människovärde, och det handlar om frihet, och det handlar om någonting mycket grundläggande och viktigt.
I en tid då statliga barnbidrag och en kommunal barnomsorg utmålas som förtryckets kärna känns detta perspektiv alltför ofta som befriande angeläget.
PS: När jag skriver detta lyssnar jag samtidigt för jag vet inte vilken gång i ordningen på en inspelning med Beethovens sena stråkkvarteter. Det måste vara bland den bästa musik som någonsin skrivits; stundtals nästan smärtsamt vacker och stundtals omtumlande dramatisk på ett sätt som även i dag känns överraskande modernt. Märkligt; jag har länge haft någon typ av intuitivt motstånd mot lovely lovely Ludwig Van som jag inte riktigt kan förklara; men detta är rent mästerligt och jag måste helt enkelt lägga mig platt. Närmast beroendeframkallande… DS
Läs även andra bloggares åsikter om Stig Sjödin, kapitalism, arbete, frihet, arbetarrörelsen, arbetsmarknad, makt, politik, poesi, kultur, arbetarförfattare, ideologi och annat intressant
Så här går den i sin helhet:
Motsträvigt och med hjärtat fullt av trots
erkänner jag detta;
det var inte sotet, dammet, smutsen
inte heller hemgången med musklerna
skälvande i kramp och ögat urgröpt
av nätters vaka,
inte heller valkarna,
som var förnedring.
Nej, det var den osynliga nåden
Att få slita ut sig,
den stora favören att få välja,
där val ej fanns.
Man kan samtala runt och analysera den dikten till förbannelse (och jag gör det gärna); men vad åtminstone jag tycker i slutändan är vad Sjödin fångar är kontrasten mellan den formella liberala jämlikheten och friheten som är själva grunden i vår moderna kapitalism, och den reella ojämlikhet och ofrihet som är en lika verklig upplevelse hos oss människor som lever i den. Arbetsmarknaden och arbetslivet är inte det jämlika kontraktsskrivande mellan jämbördiga parter som teorin vill få det till; utan tvärtom ett socialt slagfält av över – och underordning.
Och man behöver inte ha upplevt 1920-talets industri för att känna igen sig i detta. Att tvingas slava på något jävla skitjobb och som om inte detta vore illa nog dessutom förväntas vara tacksam mot den som i praktiken tjänar storkovan på ditt slitande – det är en erfarenhet som är minst lika levande idag som på Sjödins tid.
Erfarenheten omfattar för övrigt inte bara personer inom vad vi tänker på som arbetareklassen. Jag minns exempelvis när det i IT-kraschens efterdyningar svepte en våg av klassmedvetande över de som tidigare levt livet högt inom en till synes ständigt expanderande sektor och plötsligt väldigt hårdhänt vaknade upp till en verklighet där de var utbytbara löntagare och någon annan tog med sig frukterna av deras arbete och bara drog.
Drömmen om småföretaget är paradoxalt nog ett sätt att komma ur denna position – åtminstone i teorin men ibland också i praktiken. Samtidigt som många vet att den självägande småföretagarens självständighet allt som oftast bara är en yta: i praktiken är du lika beroende av banken och en eller annan storkund som någonsin tidigare av någon arbetsgivare.
Den socialdemokratiska arbetarrörelsen har därför traditionellt satsat på en annan strategi för att bryta främlingskapet; istället för att skapa egna alternativ har man satsat på att förändra arbetet ”inifrån”. Arbetsrätt, arbetarskyddslagar, semester och arbetstidsbegränsning – allt sådant har syftat till att göra arbetet enkelt uttryckt drägligare, men också på ett djupare plan till att förändra maktbalansen i arbetslivet. LAS och anställningsskyddet har syftat till att göra varje enskilt individ mindre utbytbar, kollektivavtal till att undvika underbudspolitik mellan löntagare när det gäller inte minst löner.
Samtidigt har detta inte varit den enda strategin. Det har också funnits en kooperativ ådra, en folkrörelsestrategi som snarare syftade till att skapa egna alternativ (småföretagslösningen ovan). På producentsidan har detta dock aldrig blivit särskilt framgångsrikt. Under senare år har den i mycket varit helt avsomnad. Jag kan någonstans tycka att det är rätt synd. Arbetarrörelsen behöver sina praktiska utopister – de som här och nu försöker skapa landet som inte är – och jag återkommer eventuellt till detta tema mer djupgående i ett senare inlägg (det är något jag funderar över rätt mycket).
Slutligen; min poäng. Man kan tolka Sjödins dikt som en ren klagovisa. Jag gör inte det. Jag ser den istället som djupt visionär. Ur kritiken av det som är får åtminstone jag en känsla av att det behövs något annat, och en aning om vad detta andra är, eller skulle kunna vara. Det handlar om människovärde, och det handlar om frihet, och det handlar om någonting mycket grundläggande och viktigt.
I en tid då statliga barnbidrag och en kommunal barnomsorg utmålas som förtryckets kärna känns detta perspektiv alltför ofta som befriande angeläget.
PS: När jag skriver detta lyssnar jag samtidigt för jag vet inte vilken gång i ordningen på en inspelning med Beethovens sena stråkkvarteter. Det måste vara bland den bästa musik som någonsin skrivits; stundtals nästan smärtsamt vacker och stundtals omtumlande dramatisk på ett sätt som även i dag känns överraskande modernt. Märkligt; jag har länge haft någon typ av intuitivt motstånd mot lovely lovely Ludwig Van som jag inte riktigt kan förklara; men detta är rent mästerligt och jag måste helt enkelt lägga mig platt. Närmast beroendeframkallande… DS
Läs även andra bloggares åsikter om Stig Sjödin, kapitalism, arbete, frihet, arbetarrörelsen, arbetsmarknad, makt, politik, poesi, kultur, arbetarförfattare, ideologi och annat intressant
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)